Är miljön en borgenär?

Transkript

1 Är miljön en borgenär? Om konkursboets miljörättsliga ansvar Sandrah Sandin HT 2014 Examensarbete, 30 hp Juristprogrammet, 270 hp Handledare: Johan Holm

2 Innehållsförteckning 1 Inledning Bakgrund Syfte Ramar och avgränsningar Metod och material Begrepp och förklaringar Miljöbalkens allmänna regler och principer En hållbar utveckling De allmänna hänsynsreglerna Krav på försiktighetsmått Rimlighetsavvägning Ansvar för skadad miljö principen om att förorenaren betalar Miljöfarlig verksamhet Definitionen av miljöfarlig verksamhet och förvaringsfall Ansvarig för avhjälpande gällande miljöfarliga verksamheter Verksamhetsutövarens ansvar Fastighetsägarens ansvar Ansvarets omfattning och rimlighetsavvägning Verksamheter som orsakar miljöskador Miljöskador och reparativa krav Ansvarig för avhjälpandet för verksamheter som orsakar miljöskador Verksamhetsutövarens ansvar Fastighetsägarens ansvar Ansvarets omfattning och skälighetsavvägning Konkursförfarandet Grundläggande om konkurs Konkursboets självständighet Konkursens syften Förvaltarens uppgifter Abandonering Betalningsordningen

3 5.6.1 Massafordringar Konkurskostnader Konkursfordringar Om konkursboet åläggs ett miljörättsligt ansvar Miljörättsligt ansvar i praktiken För att ansvar för konkursboet ska bli aktuellt i förvaringsfall Praxis Sammanfattning För att ansvar för konkursboet ska bli aktuellt i föroreningsfall Praxis Sammanfattning Nya rättsfall Förvaring av miljöfarligt avfall Tankar om rättsfallet Har en rättsutveckling skett? Föroreningsfall Tankar om rättsfallet Har en rättsutveckling skett? Konkursboets ansvar och rättsområdenas syften Är konkursboet ansvar i linje med miljörättens syften? Förvaring av miljöfarligt avfall Förvaring av miljöfarligt avfall som har resulterat i föroreningar Föroreningar Är abandonering ett alternativ? Slutsatser Är konkursboets ansvar i linje med konkursrättens syften? Förvaring av miljöfarligt avfall Förvaring av miljöfarligt avfall som har resulterat i en förorening Föroreningar Är abandonering ett alternativ? Slutsatser Slutsatser Avslutande ord Borgenärsintresset

4 10.2 Saneringsförsäkring Förmånsrätt Källförteckning Offentligt tryck Offentligt tryck från EU Rättspraxis Litteratur

5 1 Inledning 1.1 Bakgrund Enligt Naturvårdsverket finns det i dagsläget ungefär områden i Sverige som eventuellt är förorenade. 1 Av dessa uppskattas ungefär av dem vara så allvarligt förorenade att riskerna för människors hälsa eller miljön potentiellt sett är mycket stora, och cirka där riskerna potentiellt sett är stora. 2 Kostnaderna för att efterbehandla och sanera dessa områden blir ofta höga. Av en undersökning från år 2013, där tolv områden som sanerades mellan åren 1999 och 2007 studerades, framgår att kostnaderna för efterbehandlingen varierade mellan 2 miljoner och 115 miljoner kronor per område. 3 För många förorenade områden, särskilt de som ligger i glesbygden där efterfrågan på marken är liten, överstiger kostnaderna för en sanering vinsterna av en exploatering. 4 På grund av riskerna för människors hälsa och miljön, och på grund av de stora kostnader det innebär att sanera ett förorenat område, är det viktigt att det finns tydliga regler för vem som ska hållas ansvarig. Det regelverk som bestämmer detta är miljöbalken (MB). Av 1 kap 1 MB framgår att de miljörättsliga reglerna utgår från att naturen i sig har ett skyddsvärde. Rätten att nyttja naturen och dess resurser betraktas som förenad med ett ansvar att förvalta naturen. Med anledning av denna utgångspunkt är principen om att förorenaren betalar en central princip inom miljörätten. 5 Principen slås fast både i 2 kap 8 MB och 10 kap 2 MB och innebär att den som har vidtagit en åtgärd eller bedrivit en verksamhet som medfört en skada eller olägenhet för miljön också är den som ansvarar för att avhjälpa skadan. Men vad händer om förorenaren går i konkurs? Kan konkursboet hållas ansvarigt för att sanera en fastighet trots att det kanske inte är konkursboet som har givit upphov till föroreningarna? Och vem ska åläggas att omhänderta miljöfarligt avfall som konkursgäldenären kan ha lämnat efter sig? Konkursrätten är tydligt borgenärsinriktad och de konkursrättsliga reglerna syftar till att, så långt som möjligt, tillgodose borgenärernas intressen. I första hand har det ansetts vara att de 1 Naturvårdsverkets rapport 6601 (2014), s. 19. Naturvårdverket är den nationellt samordnande myndigheten när det gäller arbetet med förorenade områden. 2 Naturvårdsverkets rapport 6617 (2014), s Edebalk (2013), s. 15. Hur stora kostnaderna blev berodde på flera olika faktorer, bl.a. hur stort området var, vilken förorening det rörde sig om, hur förorenat området var och vad marken skulle användas till efter saneringen. 4 Naturvårdsverkets rapport 6601 (2014), s Prop. 1997/98:45 del 2, s. 8. 5

6 förluster borgenärerna drabbas av på grund av gäldenärens konkurs blir så små som möjligt. 6 Från konkursrättsligt håll finns det därför ett intresse att konkursboet inte åläggs ett miljörättsligt ansvar. Ofta är det miljöfarliga avfall eller föroreningarna en produkt av den verksamhet som konkursgäldenären har bedrivit. En omständighet som då talar för att konkursboet inte ska åläggas ett miljörättsligt ansvar är att konkursboet i regel betraktas som ett självständigt rättssubjekt. 7 En grundläggande konkursrättslig princip anses därför vara att konkursboet saknar ansvar för konkursgäldenärens förpliktelser. Skulle det inte fungera på detta sätt, och konkursboet istället var ansvarigt för konkursgäldenärens förpliktelser, skulle det innebära att konkursboet många gånger hamnade på obestånd i samband med den rådighetsövergång som sker. 8 De miljörättsliga reglerna syftar till att främja en hållbar utveckling och en hälsosam och god miljö för nuvarande och kommande generationer. För att detta mål ska kunna uppfyllas är det viktigt att förorenade områden efterbehandlas och att miljöfarligt avfall tas om hand. 9 I de fall där det inte finns någon förorenare som kan göras ansvarig, eller där förorenaren inte kan betala fullt ut, måste saneringen bekostas av staten. På grund av de stora kostnader det innebär är det därför av intresse för lagstiftaren att skapa garantier för att förorenade mark- och vattenområden blir föremål för efterbehandling utan att det belastar statsbudgeten. 10 Det är tydligt att en konflikt uppstår mellan miljörättens syften och de syften och mål som ligger till grund för konkurslagstiftningen. Någon lösning på denna konflikt erbjuds inte i lagstiftningen, och det har därför varit upp till rättstillämparen att skapa klarhet i frågan. Den praxis som finns har tidigare varit förhållandevis stabil. 11 Senare års rättsfall tyder dock på att en rättsutveckling kan ha skett. Frågan om vilket ansvar ett konkursbo har för miljöskador eller miljöfarligt avfall är därför fortsatt intressant. 1.2 Syfte Det övergripande syftet med denna uppsats är att utreda vilket miljörättsligt ansvar ett konkursbo har för föroreningar och miljöfarligt avfall. Inom ramen för detta syfte utreds även om det genom senare års rättsfall har skett en rättsutveckling på området som har resulterat i 6 Welamson & Mellqvist (2013), s Welamson & Mellqvist (2013), s Möller (1999), s Naturvårdsverkets rapport 6617 (2014), s Prop. 1997/98:45 del 1, s Naturvårdsverkets rapport 5242 (2003), s

7 en förändring av rättsläget. Vidare syftar uppsatsen till att utreda om det miljörättsliga ansvar som konkursboet genom praxis har ålagts går i linje med miljörättens respektive konkursrättens syften, så som de kommer till uttryck i lagstiftning och förarbeten. 1.3 Ramar och avgränsningar Sedan uppsatsens syfte har besvarats kommer en kort diskussion att föras gällande olika lösningar som skulle kunna minska den konflikt som finns mellan de olika rättsområdena gällande den aktuella frågan. Den miljörättsliga framställningen i denna uppsats är begränsad till att enbart avse de regler, syften och mål som aktualiseras i samband med tillämpningen av 9 kap och 10 kap MB. Som kommer att framgå av den fortsatta framställningen finns det vissa regler, syften och mål som är gemensamma för hela balkens tillämpningsområde. Dessa kommer endast att redogöras för i den mån de också är aktuella för tidigare nämnda kapitel. Miljöfarliga verksamheter och förorenade områden kan aktualisera även andra regler än de konkurs- och miljörättsliga, som till exempel skadeståndsrättsliga och miljöstraffrättsliga regler. Dessa kommer inte att beröras då de inte ansetts relevanta för besvarandet av syftet. 1.4 Metod och material För att uppfylla uppsatsens syften har en rättsvetenskaplig metod använts. Det utmärkande för ett rättsvetenskapligt arbete är enligt Sandgren den argumentation som förs. Det krävs att argumentationen är av god kvalitet, och kritisk granskning och förbättringsförslag utgör viktiga inslag. Argumentationen ska sedan mynna ut i en relativt fri diskussion. 12 Rättsvetenskap innebär vidare att det, på ett eller annat sätt, är rätten som studeras. Även begreppet rätten är ett begrepp som måste definieras då det förutom rättslig reglering även kan avse till exempel informella eller religiösa normer. 13 I denna framställning avses med rätten det material som ingår i rättskälleläran: lagtext, förarbeten, praxis och doktrin. Det är också dessa källor som har använts för att utreda och fastställa gällande rätt. Konkursboets miljörättsliga ansvar finns inte uttryckligen reglerat i lag. Praxis, och till viss del även doktrin, har därför haft en framträdande roll för att uppfylla uppsatsens syften. Uppsatsen har vidare 12 Sandgren (2007), s Sandgren (2006), s

8 vad som kallas för ett inifrånperspektiv. Med det avses att ett juridiskt betraktelsesätt använts när rättskällorna studerats, till skillnad från till exempel ett historiskt. 14 Gällande praxis krävs ett förtydligande. När miljöbalken trädde i kraft den 1 januari 1999 så upphörde den tidigare miljöskyddslagen att gälla. I samband med det så avvecklades även Koncessionsnämnden för miljöskydd (Koncessionsnämnden), som tidigare dömt i miljöfrågor. 15 Koncessionsnämnden var under miljöskyddslagen slutinstans för överprövning av länsstyrelsernas beslut. 16 I miljöbalkens förarbeten anges att den praxis som utvecklats under Koncessionsnämnden vad gäller tolkningen av begreppet miljöfarlig verksamhet även skulle vara fortsatt gällande. 17 Under miljöbalken har domstolarna byggt vidare på den praxis som utvecklats av Koncessionsnämnden, vilket gör att även äldre rättsfall är aktuella för att uppfylla uppsatsens syfte. För att utreda konkursboets miljörättsliga ansvar har det även varit nödvändigt att undersöka andra rättsfall som inte behandlar just konkursboets miljörättsliga ansvar, bland annat fastighetsägares ansvar i situation som rör förvaring av miljöfarligt avfall. Att dessa rättsfall ändå har använts beror på att de har betydelse för att tolka det ansvar konkursboet åläggs. 18 Det finns relativt få avgöranden från miljööverdomstolen som behandlar ett konkursbos miljörättsliga ansvar. Med anledning av detta utförs i princip en komplett genomgång av nyare rättsfall, med vilket avses rättsfall under miljöbalkens tid. De rättsfall som har valts bort har antingen behandlat väldigt liknande situationer som de rättsfall som har valts ut, eller så har de inte bedömts vara relevanta för uppfyllandet av uppsatsens syften. När det gäller de äldre rättsfallen, som är från Koncessionsnämnden, har de rättsfall valts ut vilka mest frekvent hänvisas till i avgöranden från miljööverdomstolen (MÖD). 19 Det bör även nämnas att vissa bestämmelser i miljöbalken fick en ändrad lydelse år Ett flertal av de bestämmelser i 10 kap som förekommer i denna framställning påverkades. 20 De bestämmelser som främst är aktuella i detta arbete, 10 kap 2 och 10 kap 4 MB, ändrades 14 Sandgren (2006), s. 531, jfr Olsen (2004), s Lag (1998:811) om införande av miljöbalken. 16 Prop. 1997/98:45 del 1, s Prop. 1997/98:45 del 1, s Se Darpö (2000), s Se till exempel hänvisningar i MÖD 2003:127, MÖD 2005:29, MÖD 2010:10, MÖD 2010:11 och MÖD 2010: Se prop. 2006/07:95 samt SFS 2007:660. 8

9 dock enbart redaktionellt. Lagtextens ändrade lydelse har därför inte resulterat i någon skillnad i bedömningen i praxis. 21 För att undersöka om en rättsutveckling har skett på området har en djupare rättsfallsanalys gjorts av tre nyare avgöranden från miljööverdomstolen. Utfallen i dessa avgöranden har sedan jämförts med tidigare praxis på området. De avgöranden som har studerats är tre avgöranden som behandlar två olika situationer. Den ena situationen utgörs av ett förvaringsfall, och den andra av ett föroreningsfall. Jag vill även uppmärksamma att det avgörande som behandlar förvaringsfallet inte behandlar ett konkursbos ansvar specifikt. Avgörandet har trots det valts ut då det är av betydelse för att avgöra vilket ansvar som kan läggas på ett konkursbo. Att just dessa tre avgöranden har valts ut beror på att det är tre relativt nya avgöranden som alla utmärker sig något jämfört med tidigare praxis på området. För att uppfylla syftet att undersöka om det miljörättsliga ansvar som konkursboet genom praxis har ålagts går i linje med konkursrättens respektive miljörättens syften har det varit nödvändigt att utreda respektive lags syften. För att göra detta har en subjektiv teleologisk lagtolkningsmetod använts där rättsreglerna analyserats utifrån sin ändamålsrationalitet. Med detta avses att lagtexten tolkats utifrån lagstiftarens intentioner och ändamålet med lagens bestämmelser, så som de framställts i förarbetena. Detta sätter syftet med lagen i fokus. Utifrån hur detta syfte framställts har det sedan varit möjligt att avgöra vad som bäst anses tillgodose detta syfte. 22 Genom att klarlägga respektive rättsområdes syften har det varit möjligt att utföra en utredning av huruvida det miljörättsliga ansvar som konkursboet genom praxis har ålagts går i linje med respektive rättsområdes syften. För att utreda konkursrättens och miljörättens syften har det varit nödvändigt att använda förhållandevis gamla källor. När det gäller miljöbalken är lagen och förarbetena tydliga och utförliga. Konkurslagens förarbeten däremot är betydligt äldre och inte lika utförliga. Det har därför inte alltid varit tydligt vad ändamålet med lagen eller vissa bestämmelser är. För att fastställa lagens syften har därför ledning fått sökas även i doktrin. 21 Jmf 10 kap 2 och 10 kap 4 MB lydelse SFS 1998:808 och SFS 2007: Agell (2002), s. 249, jfr även Lehrberg (1991), s

10 1.5 Begrepp och förklaringar Föroreningsfall När det i berg, jord, sediment, vatten eller byggnadsmaterial förekommer ett ämne som härstammar från mänsklig aktivitet i en halt som överskrider den så kallade bakgrundshalten. 23 Situationer där en förorening har uppstått. Förvaring, förvaringsfall Förvaring av miljöfarligt avfall utgör en miljöfarlig verksamhet som består i en passiv användning av mark, byggnad eller anläggning. 24 I den fortsatta framställningen syftar begreppet förvaringsfall på vad som kan kallas rena förvaringsfall. Med det avses ett fall där miljöfarligt avfall förvaras och där någon förorening inte uppstått. Konkursbo Begreppet konkursbo kan avse både själva förmögenhetsmassan som ska ianspråktas för betalning av gäldenärens skulder, men kan också avse konkursboet som rättssubjekt. 25 Om inte annat anges är det i den fortsatta framställningen den senare av de två definitionerna som avses. Skada eller olägenhet Miljöbalkens regler ska tillämpas på ett sådant sätt att människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter. Skador på hälsan omfattar både fysisk och psykisk skada. En olägenhet har definierats som en störning som kan påverka hälsan menligt enligt medicinsk eller hygienisk bedömning. Det kan också avse en störning som påverkar välbefinnandet. Denna påverkan, för att omfattas av begreppet, får inte vara ringa eller helt tillfällig. Bedömningen ska utgå från vad som anses vara en olägenhet av människor i allmänhet Naturvårdsverkets rapport 6501 (2012), s. 14. I Naturvårdsverkets rapport definieras begreppet som summan av naturlig halt och antropogent diffust tillskott. 24 Prop. 1997/98:45 del 2, s Prop. 1986/87:90, s Prop. 1997/98:45 del 2, s

11 När det gäller skador och olägenheter på miljön omfattas både påverkan på miljön på grund av utsläpp eller andra störningar, liksom utarmande av natur- och kulturmiljöer, påverkan på den biologiska mångfalden och misshushållning med naturresurser. 27 Tillsynsmyndighet Begreppet syftar på tillsynsmyndighet så som det definieras i 26 kap MB. Av 26 kap 3 MB framgår att tillsyn utövas av Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, generalläkaren, länsstyrelsen, andra statliga myndigheter och kommunerna. Av bestämmelsen framgår vidare att huvudregeln är att varje kommun utövar tillsyn över miljö- och hälsoskyddet enligt 9 kap MB inom kommunen. Verksamhet eller åtgärd Begreppen tar sikte på alla de situationer eller företeelser som faller under miljöbalkens målsättning att främja en hållbar utveckling och tillförsäkra en god och hälsosam miljö för nuvarande och kommande generationer. Undantag görs för verksamheter eller åtgärder som är utan betydelse för denna målsättning. 28 Han eller honom kommer genomgående att användas som pronomen både vad gäller konkursgäldenären och konkursförvaltaren. Att detta pronomen har valts beror på att det används i konkurslagen. 29 Det kan diskuteras huruvida det är lämpligt att göra en uppdelning i så kallade förvaringsfall och föroreningsfall då begreppen inte täcker in alla situationer. I vissa situationer utgör de också en stark förenkling av verkligheten. Begreppen används dock både i förarbeten, praxis och doktrin. 30 Jag har valt att använda mig av dessa begrepp då jag tror och hoppas att de underlättar förståelsen av ämnet för läsaren. 27 Prop. 1997/98:45 de. 2, s Naturvårdsverkets rapport 5242 (2003), s Se t.ex. 3 kap 1 KonkL. 30 Se t.ex. prop. 1997/98:45 del 1, s. 361, SOU 2011:86, s. 326, Darpö (2001), s. 101, Naturvårdsverkets rapport 6501 (2012), s. 120, RÅ 1998 ref. 26, MÖD 2010:10. 11

12 2 Miljöbalkens allmänna regler och principer I detta kapitel kommer en kort genomgång av vissa allmänna regler och principer som gäller för hela miljöbalkens tillämpningsområde. 2.1 En hållbar utveckling Reglerna i miljöbalken utgår från att naturen i sig har ett skyddsvärde och att rätten att nyttja naturen är sammanlänkad med ett ansvar för den. I lagens portalparagraf, 1 kap 1 MB, stadgas att balkens regler syftar till att främja en hållbar utveckling och att garantera en hälsosam och god miljö för nuvarande och kommande generationer. Målet är inriktat dels på att begränsa vår nuvarande miljöpåverkan, dels på att skapa långsiktigt goda förhållanden och hushållning med naturresurser. Alla miljöbalkens regler ska tillämpas på det sätt som bäst tillgodoser balkens mål och syfte. Om det uppstår oklarheter, ska det alternativ väljas som mest sannolikt kommer att gynna en hållbar utveckling De allmänna hänsynsreglerna Miljöbalkens andra kapitel innehåller de allmänna hänsynsreglerna, som utgör de viktigaste miljörättsliga reglerna och principerna. 32 Hänsynreglerna ska tillämpas tillsammans med miljöbalkens portalparagraf, och avsikten med detta är att ge miljöhänsyn en ökad betydelse. 33 Med undantag för åtgärder som i det enskilda fallet är av försumbar betydelse är alla som har bedrivit eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd som faller under miljöbalkens tillämpningsområde skyldiga att visa att de har beaktat hänsynsreglerna. 34 Alla bestämmelser i kapitlet har gjorts rättsligt bindande. 35 För att kunna tillämpas på alla de skiftande situationer som kan uppkomma under miljöbalken så är de allmänna bestämmelserna allmänt hållna. 36 Eftersom reglerna kan tillämpas på alla situationer under miljöbalken spelar de också en central roll för genomförandet av balkens mål. 37 Mot bakgrund av att hänsynsreglerna har gjorts rättsligt bindande så kan de också, enligt 26 kap 9 MB, läggas direkt till grund för ett föreläggande eller beslut Prop. 1997/98:45 del 2, s Naturvårdsverkets rapport 5242 (2003), s Prop. 1997/98:45 del 1, s Prop. 1997/98:45 del 1, s Prop. 1997/98:45 del 1, s Prop. 1997/98:45 del 1, s Michanek & Zetterberg (2012), s Prop. 1997/98:45 del 1, s

13 2.2.1 Krav på försiktighetsmått Så snart det finns anledning att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra skada eller olägenhet på människors hälsa eller miljön, så ska de försiktighetsmått som krävs för att förebygga, hindra eller motverka sådan skada vidtas. Försiktighetsmåtten ska vidtas av den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd. Bestämmelsen är tillämplig inte bara på verksamheter som bedrivs under en längre tid, utan även på enstaka åtgärder och tillfälliga verksamheter. 39 Syftet med bestämmelsen, som återfinns i 2 kap 3 MB, är att förebygga både förutsebara och möjliga skador och olägenheter. Redan risken för att en skada eller olägenhet ska uppkomma är tillräcklig för att krav på försiktighetsmått ska krävas. 40 Både bevisbördan och ansvaret för att tillräckliga försiktighetsmått vidtas ligger på verksamhetsutövaren Rimlighetsavvägning Av 2 kap 7 MB framgår att en rimlighetsavvägning ska göras i vissa angivna situationer, bland annat när krav på försiktighetsmått ställs upp. Rimlighetsavvägningen innebär då att en avvägning ska ske mellan nyttan av och kostnaderna för de åtgärder som krävs. För att kraven ska få ställas upp får kostnaderna inte framstå som orimliga i förhållande till den miljönytta försiktighetsmåtten eller skyddsåtgärderna kommer att medföra. 42 Trots rimlighetsavvägningen är avsikten att alla verksamheter och åtgärder som kan orsaka skador eller olägenheter ska bedrivas eller utföras på ett sådant sätt att skador, olägenheter, eller risker förebyggs och begränsas. Det innebär att avvägningen inte får resultera i att de krav som uppställs är lägre än vad som krävs för att miljöbalkens mål ska kunna uppfyllas Ansvar för skadad miljö principen om att förorenaren betalar Principen om att förorenaren betalar är en internationellt vedertagen princip som är central inom miljölagstiftningen. 44 Principen kommer till uttryck både i 2 kap 8 MB bland de allmänna hänsynsreglerna och i 10 kap 2 MB gällande ansvar för miljöskador. Principen 39 Prop. 2006/07:95, s Prop. 1997/98:45 del 1, s Michanek & Zetterberg (2012), s. 126, prop. 1997/98:45 del 1, s Prop. 1997/98:45 del 1, s Prop. 1997/98:45 del 1, s Prop. 1997/98:45 del 1, s

14 återfinns även i EU:s miljöansvarsdirektiv. 45 Att principen förekommer på mer än ett ställe i miljöbalken beror på att den ansågs vara av sådan allmän betydelse för miljölagstiftningen att det var viktigt att den fick en plats inte enbart i 10 kap utan även bland de rättsligt bindande hänsynsreglerna. 46 Av bestämmelsen i 2 kap följer att alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har medfört en skada eller en olägenhet för miljön har ett ansvar för att bekosta de åtgärder som krävs för att bibehålla eller uppnå en acceptabel miljö eller för att förebygga eller avhjälpa olägenheterna eller skadorna. 47 Verksamheter eller åtgärder som är av försumbar eller ingen betydelse för miljöbalkens syfte att främja en hållbar utveckling har dock undantagits. 48 I förarbetena stadgas att skyldigheten att vidta åtgärder bör kvarstå till dess att olägenheterna har upphört. Detta gäller även om den verksamhet som orsakat skadorna eller olägenheterna har upphört eller lagts ner. 49 Ansvaret gäller i den omfattning som anses skäligt med hänsyn till de bestämmelser som följer av 10 kap MB. För att markera att den skälighetsbedömning som ska göras i dessa fall är en annan än den rimlighetsavvägning som ska göras enligt 2 kap 7 MB så placerades bestämmelsen om ansvar för skadad miljö medvetet efter bestämmelsen om rimlighetsavvägningen. 50 Eftersom principen bygger på att det är förorenaren, eller verksamhetsutövaren, som det uttryckts i lagtexten, som ska åläggas ansvaret för att avhjälpa den miljöskada som orsakats är det relevant att fastställa vem det är som avses. 51 Det finns ingen definition av begreppet verksamhetsutövare som gäller för hela miljöbalken, utan begreppet har istället fått definieras genom praxis. 52 I det EU-rättsliga miljöansvarsdirektivet däremot har verksamhetsutövaren definierats som den person, fysisk eller juridisk, som driver eller kontrollerar en yrkesverksamhet. 53 När direktivet skulle genomföras i svensk rätt diskuterades det om en 45 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/35/EG av den 21 april 2004 om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador (miljöansvarsdirektivet), art Prop. 1997/98:45 del 1, s Prop. 1997/98:45 del 1, s Prop. 1997/98:45 de. 1, s. 205, se även 2 kap 1 2 st. MB. 49 Prop. 1997/98:45 del 1, s Prop. 1997/98:45 del 1, s Michanek & Zetterberg (2012), s SOU 2011:86, s Miljöansvarsdirektivet, art

15 gemensam definition av begreppet som skulle gälla för hela miljöbalken behövdes. Regeringen gjorde bedömningen att detta inte var nödvändigt Miljöfarlig verksamhet I detta kapitel förklaras begreppet miljöfarlig verksamhet och varför förvaring av miljöfarligt avfall betraktas som en sådan verksamhet. Gränsdragningen mellan förvaringsfall och föroreningsfall kommer att beröras. Avslutningsvis kommer att redogöras för vem som är ansvarig för avhjälpandet i förvaringsfall samt i vilken omfattning detta avhjälpande ska ske. 3.1 Definitionen av miljöfarlig verksamhet och förvaringsfall Under miljöskyddslagen användes en vid definition av begreppet miljöfarlig verksamhet. Användning av mark på ett visst sätt betraktades som en miljöfarlig verksamhet i sig, trots att ingen aktiv verksamhet bedrevs. Begreppet användning ansågs då omfatta även situationer där miljöfarligt avfall förvarades på en fastighet om detta på sikt kunde leda till att föroreningar uppstod. Det var då risken för att det förvarade materialet skulle ge upphov till föroreningar som motiverade att preventiva krav på åtgärder kunde ställas upp. 55 Även enligt miljöbalken betraktas viss användning av mark, byggnad eller anläggning som miljöfarlig verksamhet i sig. Detta förutsätter dock enligt 9 kap 1 MB att användningen kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön genom utsläpp eller föroreningar, eller att användningen medför en olägenhet för omgivningen på vissa särskilt angivna sätt. Eftersom användningen av marken i sig som betraktas som en miljöfarlig verksamhet så saknar den faktiska driften av verksamheten betydelse. Både aktiva och passiva verksamheter kan omfattas. Det som avgör om verksamheten ska betraktas som miljöfarlig är om effekterna, det vill säga utsläppen eller riskerna, har upphört. 56 Alla som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd som faller under miljöbalken, och som inte är av försumbar betydelse i det enskilda fallet, är skyldig att beakta de allmänna hänsynsreglerna. 57 Vilken rättstitel användningen grundar sig på saknar betydelse för huruvida bestämmelsen är tillämplig, och även situationer omfattas där rättslig grund för 54 Prop. 2006/07:95, s Naturvårdsverkets rapport 5242 (2003), s Prop. 1997/98:45 del 1, s MÖD 2005:64. 15

16 användandet saknas. 58 I situationer där en miljöfarlig verksamhet bedrivs, till exempel om miljöfarligt avfall förvaras, kan därför krav på åtgärder uppställas med stöd av bestämmelsen i 2 kap 3 MB (se avsnitt 2.2.1). I praxis har förvaringsfallen typiskt sett utgjorts av förvaring av miljöfarligt avfall där materialet har varit väl avgränsat. Exempel är att avfallet har varit inneslutet i tunnor, cisterner eller att avfallet varit upplagt i väl avgränsade högar. 59 Gränsdragningen mellan vad som anses vara ett förvaringsfall och ett föroreningsfall är inte helt tydlig. Bestämmelserna kompletterar till viss del även varandra. 60 Förvaringsfall utgörs i regel av miljöfarliga verksamheter och ska behandlas enligt reglerna i 9 kap MB. Föroreningsfallen betraktas typiskt sett som verksamheter som orsakar miljöskador och faller under 10 kap MB. En verksamhet eller användning kan utvecklas från ett rent förvaringsfall, där enbart preventiva åtgärder kan ställas upp, till ett föroreningsfall där även reparativa krav kan uppställas. Ett exempel är att det på en fastighet förvaras ett tunnor med kemikalier. Så länge innehållet är inneslutet i tunnorna betraktas situationen som ett förvaringsfall och bedrivande av en miljöfarlig verksamhet. I den situationen är 9 kap MB tillämpligt, tillsammans med de allmänna hänsynsreglerna, som ju är tillämplig på alla verksamheter som faller under miljöbalken (se avsnitt 2.2). Krav på preventiva åtgärder, till exempel att tunnorna ska forslas bort och förstöras, kan ställas upp med stöd av 2 kap 3 MB. Att bestämmelserna i 9 kap MB blir tillämpliga redan då en risk för skada föreligger gör att åtgärder kan vidtas i ett tidigare skede än vad som gäller för bestämmelserna i 10 kap MB, där det krävs att en förorening har uppkommit. Om en av tunnorna skulle välta och innehållet sprida sig i marken kan situationen utvecklas till ett föroreningsfall. När föroreningen har konstaterats blir även 10 kap MB blir tillämpligt och reparativa krav kan uppställas, till exempel att den förorenade marken ska saneras. Vid sidan om dessa reparativa krav kan fortfarande det preventiva kravet att forsla bort tunnorna fortfarande vara aktuellt. 61 Förenklat kan sägas att det i förvaringsfallen främst handlar om att vida preventiva åtgärder, medan det i föroreningsfallen handlar om reparativa. 62 Gränsdragningen kan dock bli något 58 Prop. 1997/98:45 del 2, s Se bl.a. KN B 249/94, KN B 31/91, som även stöds av senare praxis på området; MÖD 2010:10 och MÖD 2010: Darpö (2001), s Se MÖD 2002: Michanek & Zetterberg (2012), s

17 missvisande då även åtgärder som vidtas för att förhindra en vidare spridning av en förorening kan betraktas som preventiva Ansvarig för avhjälpande gällande miljöfarliga verksamheter Verksamhetsutövarens ansvar Att förvaring av miljöfarligt avfall betraktas som en pågående miljöfarlig verksamhet beror på de risker förvaringen innebär. 64 Enligt bestämmelsen i 2 kap 3 MB kan krav på försiktighetsmått riktas mot den som bedriver en verksamhet. Dessa krav kan riktas mot en verksamhetsutövare så snart det finns skäl att anta att en verksamhet kan medföra skada. Det finns ingen definition av begreppet verksamhetsutövare i 9 kap MB, utan att definiera begreppet har överlämnats till rättstillämparen. Praxis på området har därför stor betydelse. 65 Enligt miljöskyddslagen skulle krav på åtgärder i första hand riktas mot den som i sin aktiva verksamhet hade producerat det miljöfarliga avfallet. 66 Detta bör fortfarande gälla. Om det av någon anledning inte är möjligt att rikta krav mot förorenaren, får dessa istället riktas mot den som betraktas som den nuvarande verksamhetsutövaren. 67 Några bestämmelser om solidariskt ansvar finns inte i 9 kap MB. Huruvida det är möjligt att ålägga konkursboet ett miljörättsligt ansvar avgörs utifrån miljöbalkens offentligrättsliga regler. 68 Civilrättsliga avtal tillmäts i regel ingen betydelse för vem som ska anses vara verksamhetsutövare. 69 Detta beror på att de civilrättsliga avtalen och miljöbalkens offentligrättsliga bestämmelser syftar till att skydda olika intressen och reglerna har därför olika mål Fastighetsägarens ansvar Eftersom förvaring av miljöfarligt avfall utgör en pågående verksamhet kan även fastighetsägare vara ansvariga som verksamhetsutövare för att vidta preventiva åtgärder. Fastighetsägarens ansvar bör dock vara subsidiärt i förhållande till den faktiske 63 Naturvårdsverkets rapport 6501 (2012), s Michanek & Zetterberg (2012), s Michanek & Zetterberg (2012), s Naturvårdsverkets rapport 5242 (2003), s Naturvårdsverkets rapport 5242 (2003), s Naturvårdsverkets rapport 5242 (2003), s Michanek & Zetterberg (2012), s Naturvårdsverkets rapport 5242 (2003), s

18 förorenarens. 71 För att fastighetsägaren ska bli ansvarig har det i praxis krävts att felet, det vill säga förvaringen av det miljöfarliga avfallet, är ett sådant att det vid en undersökning av fastigheten innan köpet rimligen borde ha upptäckts Ansvarets omfattning och rimlighetsavvägning För att fastställa vilka krav på försiktighetsmått som kan uppställas ska enligt 2 kap 7 MB en rimlighetsavvägning göras (se avsnitt 2.2.2). Genom denna avvägning kan orimligt stränga effekter av det miljörättsliga ansvaret undvikas. 73 Hur angeläget det anses att förebygga eller begränsa en viss skada eller olägenhet avgörs av faktorer som olägenhetens karaktär, det vill säga hur farlig den är för människors hälsa och miljö samt dess omfattning. Även områdets känslighet är av betydelse. 74 Hänsyn tas vidare till om åtgärden ska vidtas i en kommersiell verksamhet eller om den vidtas av en privatperson. Bedriver verksamhetsutövaren en yrkesmässig verksamhet ska bedömningen av vad som anses ekonomiskt rimligt göras genom en objektiv bedömning utifrån branschförhållanden, där verksamhetsutövarens betalningsförmåga inte tillmäts betydelse Verksamheter som orsakar miljöskador Kapitlet kommer grundläggande att behandla vissa av de bestämmelser som aktualiseras i föroreningsfall. Inledningsvis kommer kort att redogöras för vad som krävs för att dessa bestämmelser ska bli aktuella. Fokus kommer att ligga på vem som är ansvarig för avhjälpandet om en föroreningsskada uppstår, samt hur långt detta ansvar sträcker sig. 4.1 Miljöskador och reparativa krav En föroreningsskada definieras i 10 kap 1 MB som en miljöskada som genom en förorening kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön. Bestämmelserna i 10 kap MB reglerar en förorenares offentligrättsliga ansvar. 76 I förarbetena har detta angetts vara ett sätt för lagstiftaren att skapa en garanti för att förorenade områden saneras eller efterbehandlas utan att det belastar statsbudgeten. 77 För att bestämmelserna i 10 kap ska bli 71 Naturvårdsverkets rapport 6501 (2012), s Se KN B 249/94. Resonemanget har även godtagits av regeringsrätten, se RÅ 1997 ref Naturvårdsverkets rapport 5242 (2003), s Prop. 1997/98:45 del 2, s. 25, Naturvårdsverkets rapport 6501 (2012), s Prop. 1997/98:45 del 1, s Prop. 2006/07:95, s Prop. 1997/98:45 del 1, s

19 tillämpliga krävs att det kan konstateras att en förorening uppkommit. 78 Effekten på människors hälsa eller miljö behöver dock inte vara konstaterad. Där är risken för att skada ska uppkomma tillräcklig. 79 Ansvaret för avhjälpande kvarstår till dess att olägenheterna på grund av föroreningen har upphört. Det krävs med andra ord inte att verksamheten är pågående (se avsnitt 2.2.3) Ansvarig för avhjälpandet för verksamheter som orsakar miljöskador Verksamhetsutövarens ansvar I linje med principen om att förorenaren betalar så framgår det både av 10 kap 2 MB och av 2 kap 8 MB att det i första hand är verksamhetsutövaren som är ansvarig för avhjälpandet. Verksamhetsutövaren har definierats som den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har bidragit till en miljöskada. Ansvaret kvarstår till dess att olägenheterna har upphört, och det är därför möjligt att göra ansvaret gällande både mot en nuvarande och en tidigare verksamhetsutövare. 81 Om verksamheten fortfarande pågår har det i miljöbalkens förarbeten rekommenderats att ett föreläggande eller beslut av praktiska skäl i första hand riktas mot den nuvarande verksamhetsutövaren. 82 Uttalandet går i linje med praxis som utarbetats av Koncessionsnämnden. Denna praxis innebar att i samband med ett övertagande av en verksamhet övertogs i princip även de rättigheter och skyldigheter som följde med den. 83 Att rikta beslut och föreläggande till den nuvarande verksamhetsutövaren är dock inget krav. Om den nuvarande verksamhetsutövaren saknar den ekonomiska förmågan eller av någon annan anledning inte kan stå för avhjälpandet av föroreningen, bör även tidigare verksamhetsutövare som haft del i föroreningen sökas. 84 Som framgått kan det i vissa fall kan finns flera aktörer som ska betraktas som verksamhetsutövare, antingen för att de har bidragit till att förorena samma område eller för att de under olika perioder har förorenat samma område. 85 Om flera verksamhetsutövare har bidragit till en miljöskada ska de enligt 10 kap 6 MB svara solidariskt för avhjälpandet. När 78 Michanek & Zetterberg (2012), s Prop. 2006/07:95, s Prop. 1997/98:45 del 1, s Prop. 1997/98:45 del 2, s Prop. 1997/98:45 del 2, s Se KN B 126/91 samt KN B 156/96. Hänvisade till från MÖD 2003: Prop. 1997/98:45 del 2, s Michanek & Zetterberg (2012), s

20 solidariskt ansvar föreligger kan krav på avhjälpande riktas mot vem som helst av de ansvariga Fastighetsägarens ansvar Om det, av någon anledning, inte finns någon verksamhetsutövare som kan utföra eller bekosta det avhjälpande som krävs så kan fastighetsägaren enligt 10 kap 3 MB åläggas ett ansvar för avhjälpande. För att fastighetsägaren ska bli ansvarig krävs enligt huvudregeln att han vid förvärvet kände till eller borde ha upptäckt föroreningen. Med förvärv avses enligt bestämmelsen köp, byte, gåva tillskott till bolag eller förening, eller utdelning eller skifte från ett bolag eller en förening. Den rådighet över en fastighet som ett konkursbo har omfattas med andra ord inte. Fastighetsägarens ansvar för avhjälpande är subsidiärt i förhållande till verksamhetsutövarens. 86 Det innebär att så länge det finns en verksamhetsutövare som kan hållas ansvarig, oavsett om det är en nuvarande eller en tidigare sådan, så kan fastighetsägaren inte åläggas något ansvar. Det subsidiära ansvaret innebär vidare att om det av någon anledning inte är möjligt att hålla en tidigare verksamhetsutövare ansvarig enligt 10 kap MB, så kan inte heller fastighetsägaren hållas ansvarig. 87 Om det finns flera fastighetsägare som kan åläggas ansvar ska de enligt 10 kap 7 MB åläggas ett solidariskt ansvar. Detta förutsätter dock att en skälighetsbedömning inte har resulterat i att en annan bedömning ska göras. Bestämmelsen infördes för att omöjliggöra för en fastighetsägare som skulle kunna hållas ansvarig att sälja bort sitt miljörättsliga ansvar genom att avyttra fastigheten Ansvarets omfattning och skälighetsavvägning Oavsett om det är en verksamhetsutövare eller en fastighetsägare som är ansvarig, så framgår det av 10 kap 4 MB att föroreningsskadan ska avhjälpas i skälig omfattning. Det innebär att utföra eller bekosta det avhjälpande som krävs för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön. Bestämmelsen föreskriver 86 Prop. 1997/98:45 del 2, s MÖD 2014: Prop. 1997/98:45 del 1, s

21 vidare att om en verksamhetsutövare eller fastighetsägare kan visa att hans bidrag till föroreningarna endast varit begränsat, så ska också det beaktas. Skälighetsbedömningen ska göras i två steg. Först måste det utredas vilka efterbehandlingsåtgärder som anses miljömässigt motiverade och kostnadsmässigt rimliga. I ett andra steg ska sedan en bedömning av ansvarets omfattning ske. Vid utredningen av vilka efterbehandlingsåtgärder som kan anses miljömässigt motiverade ska en objektiv bedömning göras. 89 Utgångspunkten bör vara att skador och olägenheter, likväl som risker för skador och olägenheter, ska undanröjas. 90 Subjektiva faktorer som hänför sig till verksamhetsutövaren saknar i avvägningens första steg betydelse. 91 I det andra steget, där ansvarets omfattning ska bedömas, framgår av bestämmelsen i 10 kap 4 MB att det som är av betydelse är hur lång tid som passerat sedan föroreningen inträffade, vilken skyldighet den ansvarige vid tidpunkten hade för att förhindra framtida skadeverkningar, samt omständigheterna i övrigt. När det gäller vilka omständigheter i övrigt som kan beaktas så har det i praxis slagits fast att utrymmet att beakta en verksamhetsutövares ekonomiska förhållanden är litet. Eventuellt skulle hänsyn till den ekonomiska situationen kunna tas i ett fall där ett fullt efterbehandlingsansvar skulle vara oskäligt betungande, till exempel om det rör sig om en småföretagare eller en fastighetsägare. 92 Det ska även nämnas att enbart den omständighet att ett bolag har bedrivit sin verksamhet i enlighet med ett gällande tillståndsbeslut är inte skäl för att en jämkning ska ske. 93 I praxis har det påtalats att jämkningsreglerna inte får tillämpas allt för generöst. Det skulle kunna leda till att syftet med bestämmelserna i 10 kap MB, att få till stånd en efterbehandling av miljöskadade områden utan att kostnaderna belastar statsbudgeten, skulle gå förlorat. 94 En skälighetsbedömning ska göras även gällande det solidariska ansvaret. Att det skulle vara svårt för den verksamhetsutövare ett föreläggande riktar sig mot att föra en framgångsrik regresstalan mot övriga ansvariga utgör inte i sig skäl för en jämkning. 95 En 89 MÖD 2010: Prop. 1997/98:45 del 2, s MÖD 2010: MÖD 2010: MÖD 2010: MÖD 2010: MÖD 2014:2. 21

22 verksamhetsutövare som däremot kan visa att hans bidrag till miljöskadan har varit så litet att det inte ensamt motiverar att efterbehandlingsåtgärder utförs ska enligt 10 kap 6 MB undantas från det solidariska ansvaret. Den verksamhetsutövaren behöver då enbart betala för den del av miljöskadan som han bidragit till. När det gäller fördelningen av det solidariskt ansvar för fastighetsägare så bör den eller de fastighetsägare som har haft vetskap om föroreningarna svara framför den fastighetsägare som enbart borde ha insett att föroreningarna fanns. 96 Betalningsfördelningen mellan de solidariskt ansvariga ska enligt 10 kap 6 MB baseras på vad som är skäligt med hänsyn till deras bidrag till miljöskadan och med hänsyn till omständigheterna i övrigt. Hur betalningsfördelningen i praktiken ska gå till är omdiskuterat. 97 I doktrin har det argumenterats för att hela det belopp som sammanlagt kan utkrävas, borde kunna krävas av vem som helst av de solidariskt ansvariga. Tolkningen motiveras med att syftet är att underlätta för tillsynsmyndigheterna att frigöra pengar för att avhjälpa miljöskadorna, inte att omfördela ansvaret för kostnaderna mellan de ansvariga Konkursförfarandet Detta kapitel handlar om konkursförfarandet och inleds med viss grundläggande information om konkurs, varpå ett avsnitt som behandlar frågan om konkursboets självständighet följer. Därefter kommer en redogörelse för konkursens syften och förvaltarens uppgifter, två avsnitt som delvis hör ihop och som är centrala i denna framställning. Även abandonering kommer att beröras. Avslutningsvis innehåller kapitlet en beskrivning av betalningsordningen i konkurs. 5.1 Grundläggande om konkurs En gäldenär som är på obestånd kan försättas i konkurs efter en ansökan från gäldenären själv eller från någon av borgenärerna, vilket framgår av 1 kap 2 konkurslagen (1987:672) (KonkL). För att gäldenären ska anses vara på obestånd krävs det att han inte rätteligen kan betala sina skulder, samt att denna oförmåga inte är endast tillfällig. 99 Det är med andra ord inte tillräckligt att gäldenären är insufficient, det vill säga att de förfallna skulderna överstiger tillgångarna. Gäldenären kan fortfarande ha möjlighet att betala skulderna i framtiden. I de 96 Prop. 1997/98:45 de. 2, s Se Darpö (2000), s , Michanek & Zetterberg (2012), s Se även prop. 1975:6, s

23 fall där de förfallna skulderna tydligt överstiger tillgångarna kan det i allmänhet konstateras att gäldenärens betalningsoförmåga inte endast är tillfällig. 100 Konkursförfarandet är generalexekutivt, vilket framgår av 1 kap 1 KonkL. Det innebär att gäldenärens samlade tillgångar tvångsvis och i ett sammanhang tas i anspråk för betalning av hans skulder. Med gäldenärens samlade tillgångar avses enligt 3 kap 3 KonkL egendom som tillhör gäldenären när konkursbeslutet meddelas, egendom som tillfaller honom under konkursen, samt egendom som kan återvinnas till konkursboet. Om konkursgäldenären är en fysisk person undantas enligt 3 kap 5 KonkL den egendom från utmätning som omfattas av de så kallade beneficiereglerna och som är nödvändiga för gäldenärens behov Konkursboets självständighet Konkursboets självständighet är en något komplicerad fråga. 102 När ett beslut om konkurs meddelas förlorar konkursgäldenären rätten att råda över den egendom som ingår i konkursmassan. Rådigheten övergår istället på konkursboet, med konkursförvaltaren som ställföreträdare. 103 Trots boets rådighet betraktas inte konkursen som ett fång i traditionell mening, och vissa rester av ägandeskap finns fortfarande kvar hos konkursgäldenären. 104 Att konkursen inte betraktas som ett traditionellt fång beror främst på tre omständigheter. Dessa är att konkursboet inte är skyldig att söka lagfart för en fastighet som ingår i konkursen, att även om konkursgäldenären skulle förfoga över tillgångar som ingår i konkursmassan så kan han inte straffas för stöld eller förskingring, samt att konkursgäldenären har rätt att få tillbaka de eventuella tillgångar som vid konkursens avslutande finns kvar. 105 Att konkursen inte betraktas som ett traditionellt fång får vidare till följd att konkursboet inte omfattas av bestämmelsen i 10 kap 3 MB (se avsnitt 4.2.2). Det innebär att konkursboet inte kan åläggas ett miljörättsligt ansvar för föroreningar som fastighetsägare. Trots detta betraktas konkursboet i regel som ett självständigt rättssubjekt Heuman (2014), s För fullständig lista över vilken egendom som omfattas av beneficiereglerna hänvisas till 5 kap 1 utsökningsbalken. 102 Se bl.a. NJA 1945 s. 177 och RÅ 2006 ref Welamson & Mellqvist (2013), s Welamson & Mellqvist (2013), s Söderlund (2009), s. 321, se även Welamson & Mellqvist (2013), s Welamson & Mellqvist (2013), s. 95. Se även 3 kap 9 KonkL som ger konkursboet en möjlighet att överta konkursgäldenärers talan i en pågående rättegång om egendom som hör till konkursboet. 23

24 Konkursboet har vidare möjlighet att både förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. 107 Eftersom konkursboet har möjlighet att åta sig egna förpliktelser så kan även konkursboet hamna på obestånd och försättas i konkurs, vilket framgår av 1 kap 4 KonkL. På grund av att konkursboet i regel betraktas som ett självständigt rättssubjekt anses det följa av grundläggande konkursrättsliga principer att konkursboet inte övertar konkursgäldenärens förpliktelser i samband med konkursen. 108 En tydlig skillnad görs mellan konkursgäldenärens förpliktelser, vilka klassas som konkursfordringar, och konkursboets egna åtaganden, som utgör massafordringar. 109 Om det fungerade på ett annat sätt och konkursboet istället ärvde konkursgäldenärens förpliktelser skulle det innebära att konkursfordringarna blev att betrakta som massafordringar. I samband med rådighetsövergången vid konkursbeslutet skulle då även konkursboet hamna på obestånd. Detta skulle resultera i en kedja av konkurser, och hela konkursförfarandet skulle därmed bli verkningslöst Konkursens syften Ett av konkursens syften är att på ett ordnat och förutsebart sätt så långt det är möjligt tillgodose borgenärernas intressen. I första hand handlar detta om att minimera deras förluster. I linje med detta syfte är konkursförfarandets mål att förhindra att någon eller några borgenärer skaffar sig företräde framför andra borgenärer. 111 Genom att sätta upp tydliga regler för den kommersiella sfären skapar konkursförfarandet en trygghet för långivare och underlättar för företag att få kredit. 112 Konkursförfarandet har vidare som mål att en rättvis fördelning ska ske, vilket kommer till uttryck i den så kallande likabehandlingsprincipen. 113 Principen innebär att om flera borgenärer inte kan få full utdelning för sina fordringar i konkursen så ska de bära förlusten tillsammans. 114 Principen går väl i linje med tanken om att konkursen ska ske på ett ordnat och förutsebart sätt. 107 Prop. 1986/87:90, s Welamson & Mellqvist (2013), s Welamson & Mellqvist (2013), s Söderlund (2009) s SOU 2000:62, s. 105, Welamson & Mellqvist (2013), s Welamson & Mellqvist (2013), s , se även prop. 1978/79:105, s SOU 2000:62, s. 105, se även Welamson & Mellqvist (2013), s SOU 2000:62, s. 105, se även prop. 1978/79:105, s

25 Det har även påtalats att konkursförfarandet tjänar ett samhällssyfte. Genom konkursförfarandet kan till exempel ineffektiva och olönsamma företag sorteras bort från marknaden. På så sätt bereds plats för nya, effektivare aktörer, vilket är något som anses främja utvecklingen. 115 Som ett bisyfte har också angetts att det vid en konkurs är möjligt att göra en noggrann genomgång av konkursgäldenärens affärer och förehavanden. Det gör att ekonomisk brottslighet kan upptäckas, något som ansetts bidra till att upprätthålla moralen i affärslivet. 116 Oaktat dessa samhällssyften brukar det svenska konkursförfarandet betraktas som borgenärsinriktat Förvaltarens uppgifter Det borgenärsperspektiv som finns i konkurslagen syns tydligt framförallt i lagens inledande bestämmelser och i beskrivningen av förvaltarens allmänna åligganden. Det föreskrivs i 1 kap 1 KonkL att gäldenärens tillgångar vid en konkurs ska omhändertas av konkursboet för borgenärernas räkning. Enligt 7 kap 8 KonkL är det sedan förvaltarens uppgift att ta tillvara borgenärernas rätt och bästa. Konkursförvaltaren agerar med andra ord för borgenärernas räkning, och inte för det allmännas. 118 Borgenärerna har dock ingen beslutanderätt i förvaltningsfrågor, utan förvaltaren har en självständig ställning. 119 Förvaltaren ska enligt 7 kap 8 KonkL vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av konkursboet. De tillgångar som finns i boet ska enligt 8 kap 1 KonkL säljas så snart det lämpligen kan ske. Om gäldenären har drivit en rörelse kan det i vissa fall, istället för att avyttra verksamheten genast, vara mer lämpligt att fortsätta verksamheten för boets räkning för att sedan avyttra den som en helhet. 120 Att förvaltaren har en sådan möjlighet att driva verksamheten vidare framgår av 8 kap 2 KonkL. Förvaltaren har även ett ansvar att se till så att boets egendom inte försvinner, förstörs eller förlorar i värde. Exempel på denna vårdplikt finns i 7 kap 18 KonkL, där det föreskrivs att de medel som under förvaltningen flyter in till konkursboet snarast ska göras räntebärande genom att sättas in på ett bankkonto SOU 2010:2, s SOU 2000:62, s SOU 2010:2, s SOU 2000:62, s Welamson & Mellqvist (2013), s Welamson & Mellqvist (2013), s , se även prop. 1986/87:90, s Welamson & Mellqvist (2013), s