Det skriver jag under på

Det skriver jag under på Biståndshandläggare berättar Mymmel Blomberg

ISBN: 978-91-633-4465-7 Halmstad 2009 Text, foto och layout: Mymmel Blomberg Region Halland Veinge Tryckeri AB, Veinge 2009

Det skriver jag under på skriver jag Biståndshandläggare berättar under Mymmel Blomberg Logga här

FoU SocialCentrum Region Halland FoU-verksamheten på Region Halland syftar till att medverka i forsknings-och utvecklingsarbeten i Hallands län. Huvudmän är länets sex kommuner och Landsting Halland. Verksamheten har fått del av regeringens stimulansmedel inom äldreområdet och det statliga stödet har utgått under åren 1999-2009

Innehåll: Bodil... 6 Marianne... 10 Jesper... 14 Fanny... 18 Sara... 22 Kristina... 26 Anneli... 30 Agnes... 34 Linnea... 38 För rättvisans skull... 42

Förord Hur är det att vara biståndshandläggare inom hemtjänsten? Hur känns det att vara den som fattar besluten? Hur ser man på framtiden? Kommer biståndshandläggarrollen att försvinna när vårdtagarna får mer och mer att säga till om? Eller kommer den att förändras? I så fall hur? Detta är den fjärde skriften i en serie om hemtjänsten. I del ett En kopp kaffe och ett samtal mötte vi nio vårdtagare och i del två Konsten att hinna berättade personalen om sitt arbete. I del tre - Mellan pengar och personal fick vi ta del av arbetsledarnas syn på sin roll. Nu har turen kommit till biståndshandläggarna, även de nio till antalet. Vad gör då en biståndshandläggare? Eller biståndsbedömare, eller omsorgshandläggare? Titlarna är olika i olika kommuner. Man skulle kunna se dem som en slags socialsekreterare för äldre. Det vill säga att de tar emot och prövar ansökningar om hemhjälp. Lagar, regelverk och praxis styr deras arbete. Något färdigt frågeformulär har jag inte haft, utan samtalen har fått ta sina egna vägar. Ofta har jag inte ställt några frågor över huvud taget, utan biståndshandläggarnas berättelser har flödat av sig själva. I denna skrift möter du åtta kvinnor och en man och får ta del av deras tankar och synpunkter. Urvalet har jag inte gjort själv, utan fått förslag på namn från FoU Region Halland. Jag är fotograf och skribent. Jag tar emot andras ord och förmedlar dem vidare. Här får du möta nio engagerade biståndshandläggare. Ta del av tankar från dessa kvinnor - och en man! Mymmel Blomberg

Bodil älskar: god mat

Det var inte lätt för Bodil att bestämma sig för om hon skulle välja att fortsätta som arbetsledare eller biståndshandläggare. I likhet med de andra i samma situation som arbetat länge, hade hon i många år hand om både personal och ekonomi. För några år sedan separerades arbetsuppgifterna och Bodil tvekade länge innan hon bestämde sig för att inrikta sig på biståndshandläggningen. Det var ett jättesvårt val. Det finns fördelar och nackdelar med att inneha båda rollerna, och jag hade svårt att veta vad jag ville koncentrera mig på. Själva arbetsuppgifterna saknar hon inte så mycket. Däremot gruppen hon var chef för. I början hade hon svårt att släppa tanken på vad som hände med hennes beslut. Nu är det ju inte mitt bekymmer längre. Jag kan säga: Ni får ta det med er arbetsledare. Fördelen med en renodlad roll som biståndshandläggare är att jag inte är så splittrad. Jag kan koncentrera mig mer och vara mer i nuet. Efter vårdlinjen arbetade Bodil ett längre tag på ett sjukhem. Så småningom kände hon att hon gick och stampade och började samtidigt undra om det var det här hon skulle fortsätta med. Jag började bli den gnälliga typen. När så yngsta barnet började i förskolan, bad Bodil att få följa med en handläggare i dennas yrkesutövning. Lusten att gå vidare väcktes hos Bodil och efter att hon läst in vissa ämnen på KomVux, gick hon sociala omsorgsprogrammet. Innan utbildningen ens var klar, hade Bodil ett jobb i kommunen. Bodil trivs verkligen med sitt arbete; framförallt tycker hon om att träffa äldre människor. Jag känner mig hemma bland dem och det känns bra att kunna hjälpa dem. Jag kan inte hjälpa alla, men de flesta. Och jag kan bestämma lite hur det ska se ut. Roligt är det också att få lyssna till livsöden, berättelser och historier. Arbetet blir aldrig slentrian, menar Bodil. Hon vet aldrig när hon kommer till jobbet hur dagen ska arta sig. Det är mycket telefonarbete men dessa är också en form av möten. Ena dagen känner Bodil sig ihjälstressad och nästa dag har det lagt sig. Då tänker jag, hoppsan, varför var jag så stressad igår. Kontorsarbetet får jag göra när cheferna kräver papper, säger Bodil och skrattar när hon i samma andetag berättar om tidiga morgnar med administrativt arbete. Bodil uppskattar att sitta tillsammans med sina

kollegor. De har dagligt utbyte av varandra och diskuterar mycket. På så sätt blir det en större samsyn, tycker hon. Vi hjälper varandra med beslut vi känner oss osäkra på. Tidigare, när vi satt på varsitt håll, gjorde alla på sitt sätt. Bodil deltar även i nätverk där hon finner nya idéer som hjälp i jobbet. Alla kan ta lite från varje kommun och göra till sitt eget, menar hon. Hemtjänsten är inne i en förändring. Just nu handlar det i Bodils kommun om förenklad biståndsbedömning och möjligheten att välja utförare. Jag hoppas att vårdtagarna får mer att säga till om, att de får göra sin stämma hörd. Samtidigt vet den enskilde inte alltid vad hon/han vill ha och behöver. Då är det inte så lätt att själv bestämma. Servicemeny, som införts i Halmstad kommun, tror Bodil på. Detta ger dem över 75 år ett grundutbud där de har möjlighet att byta ut vissa insatser. Vi går mot mindre detaljstyrda beslut. Men vi har inte så stora problem med det i vår lilla kommun. Däremot kan det bli legalt att göra de småsaker som personalen ändå gör. Nu kommer vårdtagarna i framtiden alltså att kunna välja utförare. Men Bodil vill ha större delaktighet än så. Nu städar vi två rum och kök oavsett hur många rum de har. Någon kanske vill byta ut det mot en storstädning av alla rum då och då istället. Eller byta ut städningen mot en kopp kaffe och ett samtal. Men då kommer de anhöriga och undrar varför vi inte har städat hos deras mamma. Egentligen är det självklart att man ska kunna byta ut en dusch mot en promenad, men det är inte det. Däremot ger vi inte avslag om någon vill duscha mer än en gång i veckan.

Fördelen med en renodlad roll som biståndshandläggare är att jag inte är så splittrad. Jag kan koncentrera mig mer och vara mer i nuet. Kommer då biståndshandläggarna att så småningom försvinna som yrkesgrupp? Om större och större del av besluten läggs över på vårdtagarna själva? Det tror inte Bodil. Vi börjar se på biståndshandlägggningen med nya ögon men det finns beslut som inte kan lämnas över till vårdtagarna. Och det är det vi kommer att få jobba med. Insatserna måste ändå styras så att inte alla som har pengar kan köpa sig omsorg och de andra blir utan. Alla ska få omsorg som är värdig. Vi måste värna om alla och se till att inte den som skriker högst får mest. Det får inte bli för stora klasskillnader inom hemtjänsten. Vi kan aldrig hindra dem som vill köpa extra tjänster att göra det men de som behöver omsorg ska få det. Det är få invandrare i kommunen som har hemtjänst. I dessa fall handlar det oftast om anhöriganställning. Varför söker de inte hemtjänst? Det handlar förmodligen om kultur och språk. Men vi beviljar inte ofta anhöriganställning. Då ska det vara mycket särskilda skäl. Bodil kan här ana en fördel med privata utförare. Kanske kommer några att starta eget och erbjuda sina tjänster i den egna språkgruppen. Så - Bodil tror att hennes yrkesgrupp kommer att leva vidare, men både vet och vill, att vårdtagarna i mycket högre grad kommer att medverka i utformningen av innehållet i hemtjänsten. Frågan är ändå. Sitter jag här inne på mitt skräpiga kontor om tio år? Bodil ser sig omkring och skrattar.

Marianne tycker om: att läsa

Arbetet som biståndshandläggare kommer att se helt annorlunda ut i framtiden. Om detta är Marianne övertygad. Det hela är en generationsfråga, tror hon. De äldre idag har en annan mentalitet än vi som är yngre. De är uppvuxna på ett annat sätt. Nästa generation kommer att ställa helt andra krav på hemtjänsten, menar Marianne. Helt enkelt kommer det då att bli så, tror hon, att vårdtagaren kommer att få sig en tid tilldelad och utifrån denna själv avgöra vilken hjälp man behöver. I grund och botten handlar det om vilken människosyn man har. Tror man att människan själv kan avgöra vad den behöver, eller tror man att någon utifrån ska fatta besluten. Det beror alltid på hur vindarna sveper. Ganska snabbt efter gymnasiet började Marianne läsa social omsorg med inriktning äldre och funktionshindrade. Hon hade då arbetat med människor på olika vis i ett par år och dessutom jobbat med funktionshindrade på somrarna. Jag hade inte riktig koll på vad studierna skulle leda till men insåg ganska snart att det var helt rätt. Efter en del vikariat, har Marianne nu, några år efter utbildningen en fast tjänst. Hon trivs, det gör hon verkligen, säger hon. Ja, att få komma ut och träffa människor som jag gör. Det gillar jag. Och att få sitta tillsammans och bena ut behoven. Jag tycker vi har en jätteviktig roll. Det handlar för Marianne mycket om att bygga upp en relation, om att vårdtagaren ska lämna mötet där hjälpbehoven ska utredas, och känna att det inte var så farligt. De äldre har sådan respekt för vad de ser som myndighetspersoner, vilket förmodligen inte nästa generation kommer att ha på samma sätt. Det ska inte vara så konstigt att ha ett möte med oss. Många vårdtagare har redan funderat över vilken hjälp de behöver. Anhöriga, läkare, sjukgymnaster med flera är också insatta i behoven. Vi handläggare får titta på om det är rimligt. Det är väldigt få avslag vi gör. Behoven är oftast ganska klara. Vårdtagarna och alla runt omkring dem kan ha synpunkter, men beslutet är vårt. Vi har sista ordet. Marianne talar hela tiden i vi-form när det gäller arbetet. Kollegorna är viktiga. Alla sitter i samma byggnad och har stor nytta av varandra. Även om Marianne och hennes kollegor är styrda av regler och schabloner, kan de ändå föra fram egna tankar och idéer. Lagen är tydlig och vi har regler att följa. Det handlar

I grund och botten handlar det om vilken människosyn man har. Tror man att människan själv kan avgöra vad den behöver, eller tror man att någon utifrån ska fatta besluten. om rättssäkerheten för den enskilde. Inget är ändå självklart. Vi blir inte bara matade, utan kan ifrågasätta, men då gäller det att verkligen ha tänkt igenom allt innan man lämnar vidare. Det hjälper inte att vara gnällig och tjata. Men ibland blir man frustrerad och tänker: men herregud ser ni inte detta? En viss flexibilitet i insatserna kan också råda, även om man har schabloner att arbeta efter. Vi kan gå lite på känsla. Vi känner vårdtagarna. Vi kan känna av, pejla in och flexa lite. Det är den makten vi har. I mötet med vårdtagarna och deras anhöriga är Marianne och hennes kollegor tydliga med att de beslutar om insatser, ej om tid. När de fattar dessa beslut, har de en mall, en schablon för alla insatser. Men hjälpen kan ta olika lång tid hos olika vårdtagare. Vi kan inte säga att hemtjänsten ska stanna 45 minuter för att schablonen ligger på det. Vårdtagaren ska få hjälp men om det bara tar 20 minuter hos Agda, får det göra det. Då kan det få ta längre tid hos någon annan som behöver det. Vi pratar inte i termer om tider utan säger: det är detta du behöver hjälp med. Marianne är medveten om vårdtagarnas förväntningar på ett samtal och kanske en gemensam kopp kaffe. Hemtjänsten är, för många dagens enda besök, vet hon. De gamla har en bild av att när någon kommer på besök ska man bjuda på en kopp kaffe och ta sig en liten pratstund. Men hemtjänsten har inte det uppdraget. Vi kan inte kräva av hemtjänsten att de ska vara samtalspartners. Det är dock ett faktum att många gamla känner sig ensamma, menar Marianne. Då gäller det att titta på deras nätverk, se hur den sociala situationen ser ut. En människa som är ensam och rädd för att lämna hemmets trygga sfär, kanske behöver en kontaktperson. I vår kommun finns en väl utbyggd frivilligverksamhet. Här finns väntjänsten, Röda korset och olika anhöriggrupper. Vi handläggare kan ligga på och tala om att det finns ett behov. Hemtjänsten gör det de ska och de andra behoven kanske kan lösas på frivillig basis. Nu är man i Mariannes kommun inne i ett förändringsarbete vilket betyder att man ska jobba hälsofrämjande,

förebyggande och rehabiliterande; i alla sammanhang ha det synsättet. Jamen, det har vi väl alltid haft. Nu ska det ske med nya redskap. Marianne har dubbla känslor inför förändringsarbetet. Det är svårt att få arbetsro när förändringar dyker upp för ofta. Man ska inte vara negativ till förändringar. Det vill man inte vara, men man ska hinna med också. Förändringsarbetet har sin grund både i ett ekonomiskt tänkande och ett hälsotänkande, menar Marianne. Genom detta ska både vårdtagare och personal må bättre. Samtidigt är grunden till projektet att vårdtyngden är skenande. Men herregud, det finns ingen överkonsumtion av äldreomsorg. Ingen begär omsorg bara för att det är kul. Har man väl hört av sig så finns det ett behov. En av anledningarna till att vårdtyngden skenar, är att folk blir utkörda från sjukhuset och hemkörda innan de kommit från operationsbordet. Det är klart det blir en ökad vårdtyngd för oss. Det syns redan i en del kommuner, att man släpper vissa bitar. Det går åt det hållet att den enskilde kan bestämma mer. Servicen ska inte behöva föregås av en formell ansökan. Däremot tror inte Marianne att rollen som biståndshandläggare helt kommer att försvinna. Dock kommer rollen att ändra karaktär. Vi har ändå begränsade resurser. Vi behöver finnas kvar för att följa upp och se att det styrs åt rätt håll. Det måste finnas en oberoende person som kan granska vården och följa upp den. Och framtiden då. Hur tror Marianne att den kommer att se ut? Vårdtagarna kommer absolut att ha mer att säga till om, tror hon.

Viktigast för Jesper: friheten att välja sin egen väg

Det är många spännande människor han möter i sitt jobb, tycker Jesper. När han sitter ner och pratar med en vårdtagare, får han ofta en bakgrund till just den personens liv. Han får berättelser ur barndomen, han får insyn i intressen och familjeliv. Ja, jag får höra om uppväxten, krigsperioder och yrken; sånt som man inte själv känner till. Man måste respektera och lyssna till dem man möter, säger Jesper. Han skulle vilja sitta mycket längre med var och en men känner hela tiden en inre stress. Nästa möte kallar. Jesper gillar kombinationen av administrativt arbete och att få möta människor i deras hem. Framförallt att kunna ge den hjälp som behövs. Dokumentationen är viktig för den enskilde och jag gillar dokumentation. Man kan lära sig saker hela tiden för ingen utredning är fullkomlig. För att få en bred utbildning gick Jesper naturvetenskapligt program på gymnasiet. Han gav sig därefter ut på en resa och väl hemma hamnade han av en tillfällighet inom handikappomsorgen. Där vikarierade han till och från i åtta år. Efter detta läste han social omsorg i Göteborg. Men Jesper nöjde sig inte med detta. Fler resor och mer studier blev det. Jag pluggade vidare till sjuksköterska. Jag ville ha den kompetensen och livsplanen var att jag skulle växla mellan yrkena. Ett vikariat som biståndshandläggare gjorde att Jesper fastnade. Jag tycker bättre om titeln omsorgshandläggare. Det beskriver bäst vad det handlar om. Jesper trivdes och trivs fortfarande i den miljön och tycker det är ett spännande, fritt och roligt arbete han har. Eftersom Jesper har sjuksköterskeutbildning har han även sjukvårdens perspektiv. Det betyder dock inte att han alltid är överens med dem. Men vi kan förstå varandra. Det gäller för mig att skilja på rollerna så att jag inte lägger mig i för mycket. Nu är kundvalens tid. Vårdtagarna ska kunna välja mellan kommunens hemtjänst och privata utförare. Det finns en fördel med konkurrensutsättningen, menar Jesper. Det stimulerar alla att försöka bli bättre. Det gäller att inte slå sig till ro och vara nöjd med vad man hittills har uppnått. Är man nöjd är man inte på rätt ställe. Då har man stagnerat. Alla kan bli bättre. En världsetta i tennis kan bli bättre. Även Gunde Svan kan bli bättre. Det är alldeles för många olika personer som tar hand

om varje vårdtagare, tycker Jesper. Vad gäller detta kan konkurrensen från privata utförare vara nyttig. Många av vårdtagarna träffar väldigt många olika i personalen på en vecka. Här finns mycket att jobba med - att hålla nere antalet och få en bättre kontinuitet. Ingen vill egentligen träffa 20 olika personer. Kanske skulle man bestämma sig för ett högsta antal personer som besöker en vårdtagare. Våra privata utförare kan erbjuda färre personal per vårdtagare. Kanske upplevs även kommunens personal som mer stressad. Det är ett samhällsproblem i stort att vi inte har tid med varandra och det avspeglas även i hemtjänsten. Frågan är hur långt det egna valet ska drivas. Ska vårdtagarna helt kunna styra över vilken hjälp de ska få? Jesper tycker att medbestämmande redan existerar. Jag frågar Arne vad han behöver. Jag lyssnar medan Arne förklarar vad han vill ha hjälp med och han får möjlighet att berätta. Individen ska bestämma i så hög grad som möjligt, menar Jesper. Men alla har vissa grundbehov och dessa ska tillfredsställas i första hand, fortsätter han. Det är inte helt lätt med valfrihet men flexibilitet behövs. Det måste vara så att man får välja på vissa insatser. Det måste vara rättssäkert och det är bra att det finns en biståndsbedömning. Det är inte lätt för utomstående, säger Jesper, att förstå vilken roll han och hans kollegor har, och vad de styrs av. Ibland blir vi anklagade av någon enskild som tycker att vi har fattat fel beslut. Vi följer lagar och avtal men det är ändå vi som får stå till svars. Alla förstår inte vilken roll vi har och vi borde ha samma titel. Nu har vi olika titlar i olika kommuner och det är inte bra. Den stora frågan för hemtjänsten idag är dementa i hemmet, anser Jesper. Hur man juridiskt, socialt och omsorgsmässigt ska hantera den situationen, är en fråga som Jesper dagligen handskas med. Vi har svårigheter att få en ansökan från dem. Vi kan inte tvinga oss in hos Bert som är dement. När man

Att arbeta med människor måste värderas högre än det gör. Kvalitet kostar. väl kommit in och de accepterat att de behöver hjälp, blir det många timmar hemtjänst. Det här arbetet behöver hela tiden utvecklas. Vi behöver tid till detta och vi behöver utbildning i bemötandet av dementa. Lite kurser har vi fått. Hemtjänsten har otroligt stora uppgifter i framtiden, och behovet av hemtjänst kommer att öka. Detta är Jesper övertygad om. Det är svårt att få plats i särskilt boende och därför kommer hemtjänsten att ha en nyckelroll. Ja, om man inte löser behovet av hjälp med nya former av boende. Nu kan man ha hemtjänst i stort sett dygnet runt. Men hur ser då livskvaliteten ut och hur stora blir kostnaderna? Vi är styrda av politiker, av lagar och avtal. Därifrån måste förändringen komma. Men det tar tid och det krävs mycket byråkrati. Även om vårdtagarna kommer att ha ett större inflytande framöver, och vissa tjänster kan fås utan biståndsbeslut, kommer biståndshandläggarna att ha en stark och viktig roll, säger Jesper. Den enskilde ska ha en professionell bedömning som inte på något sätt får vara godtycklig, menar han. I framtiden blir det möjligt att köpa mycket hjälp. Alla kommer inte att ha råd och då ska biståndshandläggarna se till att alla får hjälp. Det är farligt om vi hamnar i ett läge där de med pengar kan köpa hjälp och andra blir utan. Vi måste finnas för de grundläggande behoven. Jesper trivs väldigt bra med sitt arbete men det måste värderas upp, hävdar han. Både lönemässigt och att det ges tillräckliga resurser för att kunna erbjuda en god omsorg. Jag har en akademisk utbildning men släpar efter i lön. Att arbeta med människor måste värderas högre än det gör. Kvalitet kostar. Har man ingen bra personal blir det inte bra. Det är viktigt med engagerad och utbildad personal. Men det är en stor diskussion. Ska man i framtiden få bra sjuksköterskor, poliser, lärare, omsorgshandläggare och så vidare, måste man erbjuda bra löner i paritet med dem som har liknande utbildningar.

Fanny älskar djur: särskilt katter

Fanny är alldeles ny på sin plats. Hon blev färdig socionom i juni 2008 och kom i stort sett direkt från skolan till arbetet som biståndshandläggare. Jag tyckte det var jätteroligt att studera och det är nästan så jag saknar utbildningen. Helt utan erfarenhet av arbetslivet är hon dock inte, då hon ett flertal somrar arbetat inom hemtjänsten och på särskilda boenden. Fanny trivdes så bra med kontakten med äldre att hon ville fortsätta inom det området. Äldreomsorg är det enda jag känner till. Även min mamma arbetar med äldre. Som ny är det en stor trygghet för Fanny att sitta tillsammans med sina kollegor. Det finns alltid någon att fråga och det är guld värt, menar hon. Det är klart jag är osäker så här i början. Sekretessen gör att vi inte talar om enskilda fall men man kan ändå fråga hur de andra skulle ha gjort i min situation. Man kan också ösa ur sig om man varit på ett jobbigt besök. Det finns alltid någon som kan förstå hur det är. Trots att Fanny inte funnits på plats så länge, trivs hon alldeles förträffligt. Hon uppskattar att träffa de äldre och hon tycker om att samarbeta med annan personal. Vi har en central roll. Vi knyter ihop kontakten mellan personal och vårdtagare. Jag gläds åt känslan av att kunna hjälpa de äldre; att se att det går bra för dem, att se dem utvecklas fast de är 90-95år. Att behöva lämna ett nekande besked är däremot inte roligt, tycker Fanny. Då handlar det oftast om särskilt boende. I övrigt har de äldre för det mesta behov av den hjälp de söker, fortsätter hon. Privat kan man tycka är man riktigt gammal skulle man få plats på ett boende. Men så enkelt är det inte för oss. Jag skulle vilja vara alla till lags och jag vill skapa det bästa så det är tufft att ge besked om avslag men det är en del av jobbet. Det finns ju inte så vi kan ge boende till alla som önskar det. En annan konflikt som kan uppstå är när den som söker plats på ett boende och får det, inte får välja var de vill bo. De kanske har bott på en plats större delen av sitt liv och hänvisas sedan till ett boende på annan ort. Platsen kan för den gamla, ligga långt från hemmet de lämnar. Allt är relativt, menar Fanny. Vi yngre är vana vid att resa och ser annorlunda på avstånd. Många äldre har hela sin trygghet på ett och samma ställe och vill ha ett boende i närheten av sitt hem. Det är tråkigt att behöva säga att de inte får bo

där de vill. Men det löser sig för det mesta. Vi brukar säga att om man har is i magen så fixar det sig. Enligt Fanny vill dock de flesta bo hemma så länge de kan, trots att de har ett omfattande vårdbehov. Fanny ser en rad förändringar inom hemtjänsten framför sig. Idag arbetar hon och hennes kollegor med att bevilja insatser istället för tid som man gjorde förr. Det finns schablontider för att ha något att gå efter men hjälpen får ta den tid det tar. Vi ser inte till tiden - den kan variera från dag till dag. Det beror på hur man mår och det jämnar ut sig i längden. Men jag tror att det skulle vara bra om vårdtagarna hade mer att säga till om, bra om de själva fick bestämma över insatser. Det här är mycket en generationsfråga, anser Fanny. Många av de äldre har varit vana att klara sig själva och ställer inte så höga krav utan är tacksamma för den hjälp de får, fortsätter hon. Vissa har dusch en gång i veckan. Det skulle vi yngre aldrig acceptera. Vi är vana att kunna välja själva. Jag tror det är bra att när jag är gammal får jag själv bestämma vilken hjälp jag vill ha. Det här är en process som tar tid, tror Fanny. Hon gissar att de privata aktörerna inom hemtjänsten kommer att bli fler och fler. Vårdtagarna kommer att ställas inför många val i framtiden, menar hon. Först ska man välja vem som ska utföra hjälpen i hemmet. Därefter vad som ska göras. Och i slutändan ska man stå inför ett val var man vill bo. Det kommer att bli högtryck på hemtjänsten. Det kommer att bli en stor skillnad. Kraven på insatserna kommer att öka. Frågan som Fanny bär på, är om biståndshandläggarna överhuvudtaget kommer att finnas kvar i framtiden. Jag har fått de känslorna lite. Vår roll förändras redan nu. Jag tror biståndsbesluten kommer att ligga ute på områdena och att enhetschefen därmed får en mer betydande roll.

Men även om hemtjänsten mer kommer att ses som en service där vårdtagarna har mycket att säga till om, måste någon finnas som för de svagas talan, menar Fanny. Vem ska hjälpa de dementa till exempel. De får inte lämnas i sticket. Många bitar hänger löst nu, menar Fanny. Ingen vet hur, och i vilken takt hemtjänsten kommer att förändras. Samtidigt är det spännande att inte veta hur arbetet kommer att se ut om ett år. Man har inte tråkigt i alla fall! Även om förändringar står för dörren och Fanny kan känna en viss oro inför detta, är hon inte orolig för att bli arbetslös över en natt. Förändringsarbetet är en lång process, menar hon. En process hon hela tiden följer med i. Jag har nog inte tänkt jobba med detta hela livet. Så vill jag inte ha det. Det är det som är charmen med det hela. Nu jobbar jag som biståndshandläggare i ett par år. Sen får vi se. Det handlar om utveckling och det är viktigt för mig. Att jobba i 40 år med samma sak det låter hemskt! Det finns så mycket som verkar roligt. Jag har nog inte tänkt jobba med detta hela livet. Så vill jag inte ha det.

Sara gillar att: sticka

Det är ett omväxlande arbete hon har, säger Sara. Ett väldigt varierat jobb med en lagom mix av olika uppgifter. Kontakten med människor tycker hon är det bästa av allt. Varje dag fylls av samtal av olika slag och av möten med alla dem som behöver hjälp. Hemtjänsten står inför förändringar och Sara tycker det är roligt att vara med på den resan. Det är spännande att se hur hemtjänsten och biståndshandläggarrollen utvecklas och att få vara med och se hur det blir. När Sara som artonåring kom till den stad hon nu bor i, hade hon just gått ut vårdlinjen. I fem år arbetade hon som undersköterska men sökte sig sedan till sociala omsorgslinjen i Göteborg. Därefter fick Sara arbete som hemtjänstassistent. Det var bra för helhetsbilden att ha ansvar för både personal och ekonomi men samtidigt kändes det stressigt och oroligt. Herregud, hur ska detta gå att få ihop? kunde jag tänka. Samtidigt lät jag inte ekonomin påverka ett beslut om insatser. Behövde de hjälp så behövde de hjälp. Så kom stunden när arbetet delades upp på två yrkesroller och Sara tvingades välja. Hon visste direkt att hon skulle välja att fortsätta som biståndshandläggare. Då skulle hon få träffa vårdtagarna oftare. Det var inte för att vara personaladministratör jag hade gått utbildningen. Jag kände både befrielse och saknad när valet var gjort. Jag kunde ju inte följa med hela vägen som tidigare, kunde inte se hur det blev. Men jag är nyfiken av mig och frågar ofta hur det går. Olika kommuner valde olika yrkestitlar vid uppdelningen av arbetet. I Saras kommun heter man biståndshandläggare medan man i andra kommuner kan heta biståndsbedömare eller omsorgshandläggare. Handläggare är mer vedertaget, lite mer begripligt. Men jag får ändå förklara vad jag gör, för dem som inte är insatta i vad arbetet innebär. Man ska nog inte begripa vad människor gör. Det byts titlar överallt i hela samhället. Att få följa med i förändringsarbetet, ser alltså Sara som spännande. Men odelat positiv är hon inte. Att vårdtagarna ska ha större inflytande innebär även att de måste göra fler val och vara mer aktiva. Det passar vissa medan andra tycker det är jobbigt, menar Sara. Tidigare skötte vi alla beslut. Behöver du hjälp idag måste du ringa till tre olika ställen för olika hjälpinsatser. Jag vet inte hur de äldre upplever det.

inte har anhöriga eller snälla grannar som hjälper till är det värre. En del kan ju inte byta. Då har man ingen större nytta av menyerna. Man prioriterar ju inte att åka till kyrkogården om man inte kan få hem mat. I den kommun Sara arbetar i har man infört att alla över sjuttiofem år har rätt till nio timmar i månaden utan biståndsbeslut. Därtill kan de, utifrån en utbytesmeny, välja andra tjänster än bastjänster. Detta innebär att Sara och hennes kollegor alltid måste fråga om den som ringer och önskar hemtjänst, är över eller under sjuttiofem år. Förändringar vad gäller större inflytande för vårdtagarna sker överallt i landet. Som biståndshandläggare kan jag även se baksidan av detta. Jag har jobbat länge och har lättare att se farorna. Nu måste du som sökande ta fler kontakter, du måste vända dig till flera olika ställen. För den som inte har anhöriga som hjälper till med detta kan det kännas övermäktigt. Det blir kanske inte gjort. Jag har träffat många nittioåringar och vet hur trött man kan vara i den åldern. Utbytesmenyerna är bra för dem som har möjlighet att få hjälp på annat håll, menar Sara. Men om man Valfrihet i hemtjänsten införs alltmer. I Saras kommun kommer det snart att införas privata utförare. Biståndshandläggaren ska på ett neutralt sätt informera om vilka möjligheter som finns. Men vi är inte mer än människor, säger Sara. Hon tillägger dock att viss vana av att ge neutral information har hon och kollegorna fått, när de erbjudit plats på särskilt boende. Det positiva med dessa val är att det kan vara bra för vår organisation att konkurrensutsättas. Det skadar inte att tvingas bli lite mer effektiva. Och vi får ju också bekräftelse på att vi är bra om man väljer att vara kvar hos oss. Men det finns också en fara i detta. Det blir ännu snårigare när man förutom alla andra beslut, även måste välja utförare. Vill vi verkligen välja så mycket? Självklart kommer arbetsrollen att förändras, menar Sara. Mer och mer kommer biståndshandläggarna att ägna sig åt kvalitetssäkring och uppföljning av olika metoder.

En del kan ju inte byta. Då har man ingen större nytta av menyerna. Man prioriterar ju inte att åka till kyrkogården om man inte kan få hem mat. Det drar redan åt det hållet men är fortfarande i sin linda. Risken är att det dras ner på biståndshandläggare men det finns arbetsuppgifter som vi bör sköta enligt socialtjänstlagen. Vi måste börja tänka i nya banor. Ett sätt att förnya sig är den uppsökande verksamheten som man börjat med i Saras kommun. De som är över 79 år gamla får en förfrågan om de behöver hjälp och om de vill ha ett hembesök. Detta började som ett projekt men tanken är man ska fortsätta med att söka upp presumtiva vårdtagare. Sara tror inte att fler typer av särskilda boenden eller olika former av mellanboenden behövs. Däremot tycker hon att man behöver göra något åt att alltför många äldre bor flera våningar upp i hus som saknar hiss. Då kommer upplevelsen av att man är ensam. Bara man vet att man har möjlighet att komma ut, känner man sig friare och mindre isolerad. Men det är svårt att byta lägenhet. Det blir lite av moment 22. Du är för gammal för att få en annan lägenhet men du är för pigg för att få plats på ett särskilt boende. fortsätter hon, men när dessa vårdtagare väl har fått sin hemtjänst, brukar man tycka att det går bättre än man förväntat sig. Det är inte riktigt så många hinder som ibland görs gällande. Många invandrare vill ha anhörigstöd eller hemvårdsbidrag men detta kommer att förändras med tiden, tror Sara. Det går sakta men efterhand som barnen, i stort sett alltid döttrar eller svärdöttrar, blir mer etablerade i samhället och har arbete så kommer de inte att vara beredda på att sluta för att föräldrarna behöver hjälp i hemmet. Det kan i vissa fall handla om arbete dygnet runt med ständig passning. Vi har en del som vårdar så mycket att de inte mår bra själva. Fler och fler invandrare kommer att ha hemtjänst i framtiden. När det blir vanligare blir det också enklare. Fler och fler invandrare blir också anställd personal vilket underlättar kontakterna med olika språkgrupper. Att prata genom tolk vid besök hos invandrare är inte alldeles enkelt, säger Sara. Det blir en del kollisioner,

Viktigt för Kristina: vårda och värna vänskap

Det som gör jobbet så roligt, är att kunna se till vars och ens behov, säger Kristina. Vägen till biståndshandläggningen, beträdde hon genom att arbeta som vårdbiträde inom hemtjänsten. Kristina hade gått sociala servicelinjen på gymnasiet men ville inte direkt in i sjukvården. Hellre vill hon arbeta med de sociala delarna i en människas liv, med möten och omsorg. Även om Kristina trivdes, kändes arbetet fysiskt tungt, och nästa steg blev därför att läsa vid Vårdhögskolan i Göteborg. Efter avslutad utbildning väntade en tjänst som områdeschef, vilket innebar ansvar för personal, likaväl som beslut om bistånd. Det var jättekomplext. Jag var lite här och lite där. Det var en omöjlig situation egentligen. Men en fördel var att jag hade en närhet till både omsorgstagare och personal. När Kristina efter en föräldraledighet kom tillbaka till jobbet hade arbetet delats upp i två yrkesgrupper. Alla skulle välja mellan dessa två och valet föll på biståndshandläggning. Jag tyckte det arbetet kändes mer flexibelt. En fördel för mig var att jag arbetat med båda bitarna. Jag har haft personalansvar och vet hur personalen fungerar och jag känner till deras tankar och behov. Kristina tycker att hon numera bättre kan ta tillvara omsorgstagarnas behov och i högre grad se till deras rättssäkerhet. I den tidigare dubbla rollen kunde områdeschefen färgas av personalresurser och budget, menar hon. Det kan vara mycket tyckande och tänkande ute bland personalen. Genom oss får omsorgstagarna en mer neutral person som inte ser till resurserna. Samtidigt har vi lagstiftning och riktlinjer om skälig levnadsnivå att följa. Många förstår inte vad arbetet som biståndshandläggare innebär, säger Kristina. Bistånd är ett luddigt begrepp och leder lätt tankarna åt fel håll, fortsätter hon. Folk har ingen aning om vad bistånd är. De vet inte vad vi håller på med. Omsorgshandläggare är en bättre titel. Då är det lättare att förstå vad det handlar om. Det är mycket administration runt ett ärende, tycker Kristina. Hon tillbringar stor tid framför datorn och ibland undrar hon om det verkligen behövs. Vi har stora krav på oss när det gäller vad som ska finnas med i en utredning. Har jag nu verkligen material

så jag kan grunda ett beslut? Varenda liten insats ska motiveras väldigt väl. Inte alla ute i verksamheten är medvetna om detta. Kristina tror att man inom ramarna skulle kunna arbeta mer flexibelt, att där skulle finnas ett större utrymme för självbestämmande för vissa insatser. Hon menar också att man genom att ta in alla delar kan vara ganska öppen i biståndsbedömningen. Den enskilde har ganska stort utrymme att påverka och jag upplever att omsorgshandläggarna är flexibla. Men hur flexibel kan personalen vara? Att lyssna för att kunna hjälpa är grunden, säger Kristina. Att ta sig tid, lyssna in, hur har de levt, vad är viktigt, hur har det förändrats, vad har skett under vägen? När det gäller sociala aktiviteter är frågan om vi kan hjälpa eller om någon annan kan göra det. Kanske de vill delta i någon forma av regelbunden aktivitet. Kanske vi kan hjälpa dem dit i början tills de känner sig trygga nog att fortsätta själva. Vi kan berätta om väntjänsten och Röda Korset och annat som finns som är bra komplement till oss. Det borde gå att utveckla mer eftersom det är så viktigt att få träffa andra. Kristina pratar om kvarboprincipen och funderar över vad man kan göra för att alla ska kunna bo Jag tror att den större tryggheten i någon form av mellanboende gör att medicinförbrukningen eventuellt, tillsammans med andra insatser, kan minskas. hemma utan att känna sig oroliga och ensamma. De fysiska besvären är enklast att göra något åt. Oro och otrygghet är svårare att komma åt. Vi lägger manken till för att hjälpas åt att lösa även detta. Vi snickrar ihop det bästa för var och en. Om du är psykiskt orolig kanske du känner dig tryggare om någon tar kontakt med dig en stund varje eftermiddag. Något som Kristina tror på är någon form av mellanboenden eller trygghetsboenden. Hon kan se ute i verksamheten att det är mycket den typen av boende man söker. En trygghet i att någon finns. Behöver du hjälp så finns den där. Det finns äldre omkring mig. Öppnar

jag dörren finns de där. Jag tror absolut att det är bra med den formen av boende, både för människan själv och för samhället. Den formen av boenden gör så att människan mår bättre under längre tid utan större insatser, menar Kristina. Bara att det finns en person att prata med räcker många gånger, fortsätter hon. Jag tror att den större tryggheten i denna form av boende gör att medicinförbrukningen eventuellt, tillsammans med andra insatser, kan minskas. Numera finns ett stort antal privata utförare inom hemtjänsten. En anledning att man valt någon av dessa kan vara att vårdtagarna vill ha färre personer som kommer till ens hem. Detta kan de privata utförarna ofta erbjuda, säger Kristina. Det är bra för oss med konkurrensen. Vi borde dra lärdom av detta. Hur ska kommunen arbeta? Vad är viktigt för oss. Det borde vara både roliga och intressanta frågor. Det är många som valt annan utövare. I vår kommun ungefär var femte person, vilket är en stor andel på denna relativt korta tid. Vi har varit igång med detta i ett och ett halvt år. kommunen är restriktiv med denna anställningsform. Genom kundvalet kan detta förändras såtillvida att en privat utförare kanske anställer de döttrar som önskar anhöriganställning. Det är svårt för en dotter att vara hemma och vårda en anhörig. Man halkar lätt efter. Jag kan fundera på deras liv. Vi ser på äldre på olika sätt och ibland blir det kulturkrockar. Oftast måste vi när vi möter invandrare ha tolk och det blir då svårare med direktkontakten. Biståndshandläggarna kommer att finnas kvar, säger Kristina. Vi går mot större valfrihet men någon måste se till rättssäkerheten. Personalen inom hemtjänsten är fantastisk på alla sätt. Men det är omsorgshandläggaren som kan se till omsorgstagarens behov utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Det är vi som får deras berättelser. Det är vi som får höra vad de tycker om den vård de får. Men ändå är det den enskilde, tillsammans med anhöriga, personal och jag i min roll som sammantaget ser helheten av varje persons behov och rättigheter. Invandrare vill ofta ha en anhöriganställning istället för att personal från hemtjänsten kommer hem till dem. Men

Anneli reser mycket och gärna

Anneli ser sig som en slags kameleont. Hon formar sig, anpassar sig, efter situationen. Hon stiger i och ur de olika roller som krävs. Vi biståndshandläggare har så otroligt många bollar i luften samtidigt. Det gäller att vara bra på att möta folk, att hitta lösningar och att alltid kunna tänka flexibelt. Med detta arbetssätt trivs Anneli. Och med att jobba över huvud taget. Det är det jag är bra på - att jobba. Jag är inte bra på att laga bilen! Samverkan och samordning är viktiga delar i arbetet och just detta - att tillsammans med andra yrkeskategorier arbeta för vårdtagarnas bästa - är vad Anneli värdesätter mest. Ja, det är rörligt, men även rörigt ibland! Den ena dagen är inte den andra lik. Jag kan styra jobbet ganska bra själv vad gäller dagen. Anneli har en brokig bakgrund. Hon började livsmedelsteknisk linje på gymnasiet men när hon upptäckte att det inte var det hon ville, fick det istället bli samhällsvetenskaplig linje. Därefter har jag jobbat inom alla förvaltningar i kommunen. Jag har till exempel varit elevassistent, vårdbiträde, vårdare och områdeschef. Det blev sedan dags att skaffa sig en högre utbildning inom området och Anneli läste sociala omsorgsprogrammet på Högskolan i Malmö. Det var en bred utbildning mot socialt arbete, vilket alltid legat Anneli varmt om hjärtat. Efter examen arbetade Anneli, som tidigare jobbat mycket med funktionshindrade, som områdeschef inom handikappomsorgen. Önskan fanns dock där hela tiden, att få arbeta med äldre. Det var trevligt att vara arbetsledare men jag kände att det var roligt att möta människor på ett annat sätt, ett djupare sätt. Nu arbetar jag mer konkret med brukare och anhöriga. Biståndshandläggare är en ganska ny yrkesgrupp och nu äntligen, efter tio år, har beteckningen landat, menar Anneli. Dock kallas man på vissa håll för biståndsbedömare. Och omsorgshandläggare är en annan beteckning. Eftersom vi heter olika saker så är det svårt att profilera vår yrkesroll. I början när jag sa att jag var biståndshandläggare kunde jag få frågan: Vad gör du då? Jobbar du på SIDA? Vi är himla dåliga på att profilera oss utåt och berätta vad vi gör. Vi får skärpa oss på den punkten. Vi brukar diskutera detta och jag

Det var trevligt att vara arbetsledare men jag kände att det var roligt att möta människor på ett annat sätt, ett djupare sätt. Nu arbetar jag mer konkret med brukare och anhöriga. menar att om vi hade en nationell titel vore det lättare att ge en yrkesbeskrivning. Som så många andra biståndshandläggare menar Anneli att hennes yrkesroll är inne i en förändring. Och förändring behövs, säger hon. Det är klart att det är alltid bra att ge brukarna frihet. Det behöver inte vara beslut på allt. Man behöver inte gå igenom hela livshistorien och prata om existensiella saker för att fatta beslut om städning. Det är ett förlegat arbetssätt. Men biståndshandläggarna kommer inte att bli överflödiga i framtiden. Även om vårdtagarna kommer att få mycket mer att säga till om, måste vissa beslut tas av handläggarna, anser Anneli. Vissa delar kommer vi att kunna släppa, men för att resurserna ska räcka till alla måste vi handläggare ändå fatta en hel del beslut, till exempel vad gäller särskilt boende. När handläggarna så småningom kommer att kunna släppa på vissa arbetsuppgifter, får de istället mer tid till uppföljningar och kvalitetskontroller, tror Anneli. Det är sådant som vi nu har svårt att hinna med. Vi skulle på ett bra sätt kunna ta reda på vad brukarna tycker om det de får. Jag tror att samarbetet kommer att öka när vi frigörs från visst beslutsarbete. Samtidigt som vårdtagarna kommer att få mer och mer att säga till om, sker ytterligare en förändring när privata hemtjänstutförare stiger in på scenen. Det är spännande att det kommer in privata utförare men det lägger också mycket på brukaren. Det är många val som ska göras. Det kan bli svårt för en del, invandrare till exempel. Få invandrare i kommunen använder sig av hemtjänsten, säger Anneli. De vill gärna att en anhörig, och då ofta dottern, får en anhöriganställning eller så önskar de hemvårdsbidrag. En prövning får då göras. Vi har många anhöriganställda bland våra invandrare. Men vi försöker säga att döttrarna skulle behöva göra något annat. Om de är hemma med mamma och pappa ett par år, missar de både utbildning och yrkeserfarenhet. Det finns vissa kommuner som inte beviljar detta men det kan ju också tyckas stelbent. Och samtidigt ska vår syn på döttrarna spela in? Vill döttrarna själva vårda sina föräldrar är det svårt att ifrågasätta.

Maten ger också upphov till nya frågeställningar. Ska en invandrare som inte längre kan laga sin egen mat, börja äta mat man inte alls är van att äta. Anneli ställer frågan men har själv inget svar. Det här är knepigt och knepigare blir det med åren eftersom de äldre invandrarna blir fler och fler. Och förutom maten - språket. Tänk dig att någon kommer in till dig flera gånger om dagen och så förstår du inte språket de talar. Ju äldre man blir ju mer inriktas dessutom det sociala umgänget på den egna språkgruppen och svenskan försvagas då mer och mer. För större delen av de invandrare som har hemtjänst, är det enligt Anneli otänkbart med manlig personal. De mår psykiskt och fysiskt dåligt om en man kommer. Anneli sitter tillsammans med sina kollegor och det ser hon som en styrka. Det kanske behövs ett snabbt beslut och då är det bra att ha någon att prata med. Vi har olika inriktning på vad vi tycker är viktigt, roligt och intressant och närheten till varandra gör att vi kan dela med oss av våra kunskaper och vi kan ge varandra feedback. Det blir rättssäkert när vi har samma syn på bedömningar men till syvende och sist är det jag som tar beslutet. Tidigare - när en och samma person var biståndsbedömare och arbetsledare - tänkte man på personalsituationen när man fattade ett beslut, säger Anneli. Men nu känner hon att behovet får styra insatsen. De som ansöker om hemtjänst är dock realistiska - de söker inte hjälp i onödan utan har ett hum om vad de har rätt och möjlighet till. De flesta vårdtagare är inte längre bara tacksamma utan de vet vad de har rätt till. De är med i föreningar, de läser och de ser på nätet. Krav och önskemål kommer att öka, tror Anneli. Kanske blir det så framöver, att hemtjänsten kommer att stå för den skäliga livsnivån, ge ett basutbud för en god vardag. Så får man det övriga genom frivilliga insatser eller också får man köpa till de tjänster man vill ha utöver vad hemtjänsten kan erbjuda.

Agnes njuter av: att gå i skogen

Mötet med människor är det allra bästa med jobbet, tycker Agnes. På grund av detta älskar hon sitt arbete. Eftersom Agnes har arbetat länge inom äldreomsorgen, har hon tidigare haft de dubbla roller det innebär att både vara arbetsledare och biståndshandläggare. Nu är hon tacksam över att få ägna sig helhjärtat åt biståndsbedömningen. Det är otroligt roligt att få möta människor! Alla jag möter är beroende av mitt tyck och tänk och jag lägger mig vinn om att se människan. Jag vill inte vara den där kommunaltjänstemannakvinnan som kommer in i hemmet med en kritiskt granskande blick. Att Agnes i någon form skulle arbeta med människor stod helt klart. När hon i unga år blev erbjuden ett arbete på fabrik förstod hon nästan inte vad arbetsförmedlaren sa. Istället började Agnes arbeta på ett hem för utvecklingsstörda barn. Efterhand har hon utbildat sig och var en av dem som gick första vårdbiträdesutbildningen och första undersköterskeutbildningen som anordnades på vårdskolan i Kungsbacka. Efter att ha vikarierat några år som hemtjänstassistent och chef på ålderdomshem var det dags att gå vidare. Det var i början av nittiotalet och jag tänkte, nej nu får jag ta och gå sociala omsorgslinjen på vårdhögskolan. Sagt och gjort. Nu hade Agnes tillräckligt på fötterna och kunde fortsätta att arbeta. I början hade hon som sagt dubbla roller men sedan ett antal år tillbaka är hon endast biståndshandläggare. Jag tänker nästan varje dag med tacksamhet på att jag slipper personalansvaret. Agnes tror att mycket beror på att hon känner sig så nära personalrollen. Det är då svårt att i chefsposition sätta ner fötterna ordentligt och att behöva ta beslut som är ofördelaktiga för personalen. Många människor lever idag i en tuff, verkligen tuff värld. Det påverkar också ens sätt att fungera. En chef måste kunna förhålla sig till detta hos sin personal. Jag ska kunna värna om och ta hand om min personal. Samtidigt ska jag ha förväntningar på vad den ska prestera. Jag känner att jag är färdig med den rollen. Agnes känner tillfredsställelse över att inte behöva ha de konfrontationerna längre. Och att inte vara styrd av att hålla budgeten som hon var tidigare. Tänk att behöva säga: Tyvärr, det finns inget vik längre. De kanske har det jobbigt hemma och går ut i arbetslöshet. Då stjälper du ju. Tidigare, innan arbetsledning och biståndsbedömning separerades, var det inte helt enkelt att se till det faktiska behovet hos vårdtagaren när man visste hur

personalsituationen såg ut. Agnes tror att alla biståndshandläggare slet med den frågan. Inte på något medvetet vis, men dock. Undermedvetet kanske man inte såg till de faktiska behoven när man på förhand visste att man inte hade tillräckligt med personal. Idag kan jag på ett väldigt medvetet sätt, arbeta med att verkligen se till den enskilda människans olika behov. Jag bryr mig inte om hur verksamhetschefen ska lösa det. Det är deras jobb. Jag förväntar mig att de insatser jag beslutat, verkställs. Om vårdinsatserna i hemmet tidigare varit starkt styrda av riktlinjer, tycker Agnes nu att hon ser en förändring till det bättre. Fyrkantigheten håller på att slipas av, menar hon. Fler och fler vill ha möjligheten att duscha varje dag. Vi har befogenhet att kunna bevilja sådana insatser efter personliga behov. Där är vi inte så styrda. Men när det gäller serviceinsatser som städ och tvätt - där är vi styrda. I den kommun där Agnes arbetar håller man på med en utredning gällande sociala insatser. I den tid som beviljas till detta ska den enskilde kunna bestämma vad som ska göras just den dagen. Där ska finnas gott om flexibilitet och en betydligt större frihet. Förr satt varje biståndshandläggare i Agnes kommun ute i sina geografiska områden. Sedan några år tillbaks sitter nu alla i samma lokaler. Detta för att kunna bolla ärenden mellan varandra och därigenom få en större samsyn, säger Agnes. Du ska kunna bli bedömd på samma sätt var du än bor. Vi är också människor. Där vi sitter hemma på vår kammare kan vi tänka: så här har jag alltid gjort. Var och en bedömde tidigare på sitt sätt. Nu har det verkligen blivit en förändring och det känns bra. Det ska ju vara rättssäkert. Du ska inte bli orättvist bedömd beroende på att du bor på fel ställe. Dessutom är det socialt trevligt att sitta nära sina kollegor. Vi är alla i samma sits och kan hjälpa varandra vid hög arbetsbelastning. Det är stor skillnad på handläggarnas geografiska områden. Agnes arbetar i vad som anses vara ett fint område. I mitt område möter jag människor med olika levnadsförhållanden. När jag redogör för att man får städning av två rum och kök, kan jag mötas av repliken:

Idag kan jag på ett väldigt medvetet sätt, arbeta med att verkligen se till den enskilda människans olika behov. Jag bryr mig inte om hur verksamhetschefen ska lösa det. Det är deras jobb. Jag förväntar mig att de insatser jag beslutat, verkställs. vem ska då städa de andra tio?. De förväntar sig hjälp med allt, för de anser att de har betalat skatt för detta. Men jag ska vara professionell och behandla tanten som bor i sin lilla stuga och direktören på klippkanten på samma sätt. Inte heller är det helt lätt att förhålla sig till de anhöriga och deras förväntningar på vad som ska göras. Dessa förväntningar stämmer inte alltid med kommunens ansvar. Man har faktiskt ett eget ansvar fast man är gammal, till exempel om man bor i ett för stort hus eller har en stor trädgård. Samhället i stort har blivit otryggare, menar Agnes. Detta påverkar de äldre, och biståndshandläggarna möter idag mer otrygghet och oro än tidigare. Vi läser dagligen om våld och självklart påverkar det oss alla, särskilt de äldre. Mer och mer väger vi in detta när vi möter en människa. Vi kanske ringer, tittar in, beviljar trygghetslarm. Vi biståndshandläggare måste mer och mer ta med oro och otrygghet i våra bedömningar. I framtiden kommer ett flexiblare synsätt inom hemtjänsten att behövas, anser Agnes. Våra krav och önskemål är generationsstyrda, tror hon, och menar då förväntningarna på vad man ska få hjälp med och hur man tycker att hjälpen ska utföras. Biståndsbedömning kommer ändå att behöva finnas i någon form, för rättssäkerhetens skull. Men vi går ändå mot en större flexibilitet inom vissa givna ramar. Idag händer så mycket inom vår sfär. Jag har svårt att tänka mig vart det ska gå hän och jag kan undrar ibland hur det ska bli när jag själv behöver hjälp.