Käringön 2005-10-08 Käringön har alltid utövat en viss lockelse för mig och det beror på alla minnen från den tid jag arbetade på ön. Jag kom dit första gången den 24 mars 1964 för att börja med kartläggningsarbetet för en primärkarta över hela ön. Det första arbetet var att lägga ut signaler för en flygfotografering och i slutet av april lades stomnätet ut. Under de första veckorna av sommarmånaden juli så mättes stomnätet. Kartan över ön togs fram under vintern 1964-65 och sedan återkom jag i november och december 1965 för att besöka samtliga öbor och fråga dem om behovet av mark utanför sitt eget hus. Målet var att, genom upprättandet av en byggnadsplan, skulle alla kunna få friköpa sin mark från staten och därmed kunna få låna pengar till en upprustning av sitt hus. Precis som år 1964 tog vi den lilla passagerarbåten som går mellan Hällevikstrand och Käringön.
Denna polygonpunkt var still going strong 41 år efter att jag hade borrat ett hål, slagit ner ett järnrör och huggit en triangel runt om röret. På 60-talet mätte man dessa punkter med vinklar och längder, idag sker all mätning med GPS. Vid vinterarbetet så bodde jag hos handlarparet på ön, Thor och Märta Jarestam. Deras hus låg på öns nordvästra del och var mycket utsatt för väder och vind. I december månad kunde det vara bistra vindar och kallt men trots detta så tog jag precis som Märta ett bad från bryggan varje morgon klockan 7. Efter badet så gnuggade jag mig varm med en frottehanduk och kröp sedan ner i sängen några minuter innan frukosten serverades. På detta sätt var tankarna rena när dagens arbete började. Det var en härlig upplevelse att intervjua alla bofasta och en och annan kaffetår fick jag dricka för att samtalen skulle komma igång. Jag blev på detta sätt en kändis på ön. Alla visste vad jag gjorde och detta respekterades. Thor och Märta kände ju alla och jag fick en del goda råd, men kunde ändå skipa största möjliga rättvisa.. Hela den nordvästra sjöbodsraden är ett vanligt motiv för fotografer och här får man med kombinationen av vita hus och röda sjöbodar. I förgrunden ligger platsen för det ena av de två stora valbensportarna som en gång stod uppställda på ön. Den andra porten prydde ankomstkajen.
Käringön har aldrig haft någon stadigvarande fyrplats men här på den västra sidan finns fortfarande lotsutkiken kvar. Mellan de yttersta husen syns den riktiga fyren, nämligen Måseskär. Farvattnen innanför Måseskär är allt för grunda för de stora fartygen så de går alltid utanför fyren. Allt var inte frid och fröjd vid vårt besök. Vid sjöbodarna i bildens högra del gick vi intill ett par bryggor vid vårt fotograferande. En vänlig men bestämd farbror påtalade att det var privat mark. Jag pratade med honom en stund. Jag berättade lugnt att jag lärt mig den gamla traditionen, som de bofasta alltid har haft. Den går ut på att alla går överallt och att denna tradition lever kvar än idag. Han förstod men kunde ändå inte låta bli att få sista ordet och det lät privat. Det är här ute på västsidan som de få nya husen har byggts upp. Man har anpassat sig mycket bra till gammal byggtradition och det kan ibland vara svårt att på avstånd se om huset är nytt eller gammalt. Denna udde hade en gång den östligaste bebyggelsen på ön men idag finns det något annat anlagt som vittnar om moderna tider. Några öbor sade att detta var något som inte helt hade accepterats.
Ute på den östligaste udden har man uppfört en semesterby med alla moderniteter. Den kallas för Öviken och det är tur att denna ligger relativt långt ifrån den övriga bebyggelsen. När man går omkring på ön så ser man inte denna styggelse men från vattnet är den naturligtvis exponerad. Husen byggdes en gång tätt intill varandra för att alla skulle skydda varandra i denna karga skärgårdsmiljö. Det är bara sommar och sol några månader på året och under övrig tid kan det vara nog så bistert när stormarna sätter in. Det kan vara svårt att hitta bland alla smala prång och veta var man befinner sig. Vistas man ett par månader på ön så lär man sig dock vart alla små stigar leder och att det finns ett system bakom det hela.
För många gäster är det hamnen som gäller. När sommarmånaderna är till ända är det tryggt att ha livräddningsbåten Dan Broström stationerad på ön. Detta är också en extra säkerhet om färjan inte skulle fungera. Om man tittar på fastighetsbildningen idag så ser man att de gröna figurerna består av i princip husliven. Som tillbehör kunde man få servitut på sjöbod, uthus eller brygga. En del gemensamhetsanläggningar för el, vatten och avlopp blev skapade. Detta innebär att i princip all mark man kan gå på, är fri. Som gäst vet man oftast inte om detta utan tar stor hänsyn när man vandrar omkring. Man går inte alltför nära husen om man inte måste. Allt som är hus, uthus eller sjöbod hävdas alltid till någon ägare.
Fakta om Käringön Redan på 1500-talet fanns det här ett fiskeläge. Vid 1900-talets början bodde det ca 600 personer här men idag är det bara 130 åretruntboende. Man har sedan 1920 en fast sjöräddningsstation med R/K Dan Broström samt två mindre räddningsbåtar. Kyrkan byggdes i slutet av 1700-talet och den mest kände prästen genom åren var August Simson. Denne Simson regerade med egna lagar och många är de historier som berättas om honom. Måseskärs fyr väster om Käringön byggdes år 1865 och är 27 meter hög och av samma konstruktion som fyren Pater Noster utanför Marstrand. Käringön var ända fram till 2002 en Kronoholme som ägdes av staten. Orust kommun köpte ön och försålde tomterna till bofasta och sommargäster. Och så lämnar vi Käringön denna lördagskväll i oktober månad för båtfärden tillbaks till Hällevikstrand och Orust. Ca 180 av öns 200 hus är byggda före år 1920 och det finns några få hus som är byggda på 80- och 90-talet. Det finns vandrarhem och ett litet hotell för konferenser samt sommartid en populär krog som heter Petersons. Affär finns och för transporter finns ett par flakmopeder. Ett litet museum ligger i hamnområdet.