Inventering av våtmarkslägen samt lägen för skyddszoner och reglerad dränering i Landsjöns avrinningsområde

Inventering av våtmarkslägen samt lägen för skyddszoner och reglerad dränering i Landsjöns avrinningsområde

Innehållsförteckning Innehållsförteckning... 1 Inventering av våtmarkslägen i Landsjöns avrinningsområde... 2 Målsättning och syfte... 2 Inledning och bakgrund...2 Landsjön... 2 Avrinningsområdet... 3 Fosfor... 3 Reglerad dränering... 4 Skyddszoner... 4 Våtmarker som sedimentationsfällor... 5 Utformning av sedimentationsfällor... 7 Placering av sedimentationsfällor... 10 Skötsel av sedimentationfällor... 10 Metoder... 11 Våtmarksinvenering... 11 Skyddszoner... 12 Reglerad dränering... 13 Resultat... 13 Våtmarker... 13 Skyddszoner... 28 Reglerad dränering... 36 Diskussion... 36 Tack... 38 Referenser... 38 Denna rapport är sammanställd av John Strand, Hushållningssällskapet Halland, på uppdrag av Jönköpings kommun. 1

Inventering av våtmarkslägen i Landsjöns avrinningsområde Målsättning och syfte Syftet med inventeringen är att lokalisera lämpliga lägen för att anlägga våtmarker som näringsfällor för att minska belastningen på Landsjön av framför allt fosfor. En prioritering av våtmarkslägena ingår också i syftet. Målsättningen är att inventeringen ska kunna vara ett redskap för att bedöma effekter av kommande satsningar där anläggning av våtmarker ingår som en del av arbetet i åtgärdsprogrammet avseende Landsjön. Även möjliga lägen för anläggandet av skyddszoner och reglerad dränering har inventerats. Inledning och bakgrund Här följer en kort genomgång av Landsjön och dess avrinningsområde. Flera rapporter har publicerats om Landsjön och dess avrinningsområde, där provtagningsresultat utvärderats och åtgärdsprogram har föreslagits. För djupare genomgång av Landsjöns historik och utveckling hänvisas till dessa (se litteraturlista). Här ges en översiktlig sammanfattning av tidigare rapporter med de viktigaste parametrarna belysta. Landsjön Landsjön är en eutrof slättsjö belägen ca 8 km norr om Huskvarna. Ytan är ca 5 km 2 och maxdjupet ca 11 m. Det uppgivna medeldjupet varierar mellan olika rapporter från 6.6 till 7.4 m. De djupkartor som publicerats visar att sjön har en låg andel grunda bottnar (< 3 m). Detta i kombination med det relativt låga siktdjupet (medelsiktdjup augusti 1992-2002 = 1,85) gör att det är förvånande att flera rapporter redovisar mycket kraftig och artrik undervattensvegetation, dock utan att någon egentlig inventering av vegetationssamhället har genomförts. Visserligen har de tidigare förekommande kortskottsväxterna i sjön försvunnit och den submersa vegetationen domineras nu av långskottsväxter, men det är trots det intressant att undervattensvegetationen verkar ha förmåga att täcka stora ytor i dagens situation, om nu rapporterna stämmer. En noggrannare undersökning av vegetationens utbredning är synnerligen önskvärt, dels för att verkligen säkerställa förekomst och utbredning, och dels för att ha som indikator för att bedöma effekter av planerade åtgärder. Näringshalten i sjön är hög framför allt vad gäller fosfor där halterna (totalfosfor) sedan 1999 legat över 100 μg/l, vilket gör att Landsjön klassas som hypertrof. Även planktonbiomassan indikerar, åtminstone vissa perioder på senare år, att Landsjön bör klassas som hypertrof. Andra parametrar (klorofyll, siktdjup, fisksamhälle) tyder dock snarare på att Landsjön bör klassas som eutrof. Kväve/fosforkvoten är mycket låg (ca 5), men blomningar av blågrönalger har trots det varit relativt sällsynta även om massförekomst av andra alger förekommit. Den mycket låga kväve/fosforkvoten indikerar att kväve kan vara reglerande för produktionen i sjön. Även fosfathalterna under sommarmånaderna är höga. Normalt sett är allt biologiskt tillgängligt fosfor (dvs fosfat) inbundet till biomassa under sommaren och höga fosfathalter tyder på kvävereglering. 2

Bottenvattnet uppvisar ofta under vårvintern och sommaren syrefattiga eller syrefria förhållanden. De senaste två åren var syrehalten vid bottnarna under 6 m djup noll eller nära noll, vilket betyder att en stor del av sjöns sediment rimligtvis är i riskzonen för att läcka fosfor till vattenmassan, så kallad intern belastning. Avrinningsområdet Avrinningsområdet är extremt vad gäller nivåvariationer. Endast mindre områden nära sjön är plana eller slättbetonade, medan marken i större delen av avrinningsområdet är starkt lutande ner mot bäckar och diken. Dessa rinner oftast i mindre dalgångar innan de mynnar antingen direkt i sjön eller i Lyckån. Det synnerligen kuperade landskapet gör att skyddszoner utmed vattendrag och öppna diken bör vara en högprioriterad åtgärd. Vid inventeringen observerades på flera områden starkt lutande åkerskifte som var plöjda ända ut till vattendraget. Fältinventeringen styrker därmed tidigare åtgärdsförslag där behovet av skyddszoner påtalats. Avrinningsområdet är också mycket bördigt främst beroende på isavsatta leror i framför allt Skärstaddalen, och ca 50 % av avrinningsområdet är jordbruksmark. Fosfor Fosfor är oftast tillväxtbegränsande i sötvattensekosystem. Orsaken till detta brukar förklaras med att fosforföreningar är mycket reaktiva och lätt komplexbinder till både organiska och oorganiska ämnen. Därför blir tillgängligheten låg för akvatiska organismer. Fosfor har till skillnad från kväve inte någon gasfas och därför finns heller ingen motsvarighet till kvävefixering som kan återföra fosfor direkt från atmosfären till biosfären som fallet är för kväve (Leonardsson 2002). Fosfor existerar i olika former. Direkt tillgängligt för organismerna är endast fosfat (PO 4 3- ), dvs oorganiskt löst fosfor. I övrigt kan fosfor finnas i form av lösta organiska föreningar och partikulärt bunden fosfor. Den partikulärt bundna fosforn kan vidare delas upp organiskt och oorganiskt bundet. Vilken form som dominerar i vattnet i ett avrinningsområde beror på bl.a. jordart, marklutning, markanvändning och marktäckning. Vatten från ett avrinningsområde dominerat av jordbruksmark har oftast en högre andel partikulärt fosfor än vatten från ett avrinningsområde som domineras av skogsmark. Partikulärt bundet fosfor transporteras med vattendrag till sjöar där det sedimenterar. Mikrobiell nedbrytning leder till att fosfat, som alltså är den tillgängliga formen för organismer, frigörs med en ökad eutrofiering (övergödning) som följd. För att minska övergödningen är det första steget att minska den externa belastningen. Detta kan göras dels genom att minska läckaget från åkermark eller genom att ta hand om läckaget innan det når recipienten. Genom att anlägga sedimentationsfällor (våtmarker) tar man hand om det som läcker. Åtgärder för att minska läckaget från åkermark är till exempel förändrad 3

brukning av jordbruksmarken (vårplöjning, fånggrödor etc), att anlägga skyddszoner mellan åkern och vattendragen eller att utnyttja reglerad dränering. Om eutrofieringen är alltför långt gången är det möjligt att en minskning av den externa belastningen inte får önskvärd effekt på sjön. Detta beror på att tidigare näringstransport har ansamlats i mäktiga sedimentlager på botten och att dessa under vissa betingelser kan läcka näringsämnen till vattenmassan, så kallad intern belastning. För att få önskvärda effekter inom en rimlig tidsperiod, krävs då åtgärder i sjön, som till exempel biomanipulering och/eller muddring. Reglerad dränering Reglerad dränering har en potential att reducera fosforförlusterna i lätta och/eller organiska jordar med höga nivåer löst fosfor (Wesström 2002). En viss minskning av fosforläckaget kan ske genom att den dränerade vattenmängden blir mindre. Principen är relativt enkel och befintliga täckdikessystem kan användas under förutsättning att de är intakta. En höj- och sänkbar slang kopplas på stamledningen i speciella brunnar som anläggs vid utloppet. Grundvattennivån i marken kan då regleras genom att vattenytan i slangen står i förbindelse med vattenytan i marken (kommunicerande kärl). Om grundvattennivån stiger över den inställda nivån rinner överskottet ner i brunnen och ut i recipienten (öppet dike, vattendrag, damm, sjö etc). Med ett traditionellt dräneringssystem dräneras marken lika mycket, oberoende av gröda, årstid och nederbörd. Reglerad dränering är en enkel metod, som gör det möjligt att anpassa dräneringen efter behovet. Det kräver dock aktiv medverkan av markägare för att justera nivåerna efter behovet under året. Under perioder när behovet av dränering är litet, exempelvis under torka och vintertid, kan slangänden höjas i varje brunn. På våren och under nederbördsrika somrar kan man sänka utloppen så att marken fortare torkar upp. Med denna metod kan även växtnäringsläckaget minska. Skyddszoner Med ytavrinningen sköljs både jordpartiklar och näringsämnen från åkern ner i angränsande vattendrag och öppna diken. Bland näringsämnen är det framför allt fosforn som är bunden till partiklar, men fosforn urlakas också löst i vatten. Senare tids forskning har också visat ett lerjordar (som till exempel i Skärstaddalen) läcker mycket fosfor (Djodjic 2001), något man tidigare inte trodde var ett stort problem. Jordbearbetningen har stor betydelse för fosforns rörlighet i erosionskänsliga jordar, till exempel så minskar vårplöjning fosforförlusterna (Persson 1999). Faktorer som gynnar erosion till vattendrag: Avsaknad av växttäcke Kraftig åkerlutning Erosionskänslig jordart 4

Högt grundvatten, vattenmättnad, tjäle Översvämning Markpackning, dålig dränering Plöjning i riktning med åkerns lutning Felaktig utförd dikesrensning Skyddszoner förhindrar effektivt att jordpartiklar och näringsämnen urlakas från åken. Även transporten av bekämpningsmedel till vattendrag kan minska med hjälp av skyddszoner (Syversen 2005). Framför allt på marker med höga fosforhalter och starkt lutande åkrar är skyddszoner ett effektivt alternativ att förhindra transport av näringsämnen till en recipient. Norska studier visar en reningseffekt på 42-96 % för fosfor, 27-81 % för kväve och 83-90% för partiklar (Syversen 2002). I Finland har en tioårsstudie visat att utflödet av partiklar från en åker halverades med skyddszoner. Skyddszonens utformning (framför allt bredd) styrs av ekonomiska och praktiska förutsättningar. För jordbrukets del kan det i vissa fall utgöra endast måttliga markförluster särskilt om fuktiga och svårbrukade åkeravsnitt kan ingå i skyddszonen. Utmed slingriga vattendrag kan åkerkanten rätas ut med hjälp av en skyddszon, vilket ger mer lättbrukade skiften. Skyddszonen blir då olika bred beroende på vattendragets slingring, men bör dock inte understiga 6 m. Det rekommenderas att en skyddszon helst bör vara 10-15 m bred för att få optimal effekt. Det är viktigt att skyddszonen sköts. Växtligheten ska slås regelbundet och växtmaterialet bärgas (Gril och Lacas 2005). Vid insådd av gräsfrö kan gräset med fördel användas som foder. Vid betesdrift på skyddszon bör inte djuren gå för länge på hösten så att marktäckets eventuella sår hinner läka innan vintern, och det är viktigt att stängslingen håller ett betryggande avstånd till vattendraget. Vid avslagning bör man vänta till månadsskiftet juli/augusti då de flesta ängsblommor hunnit fröa av sig och häckande fåglar som till exempel, tofsvipa och sånglärka fått ut sina ungar. Våtmarker som sedimentationsfällor Våtmarker har idag blivit ett vanligt verktyg i miljöarbetet och används särskilt för att rena näringsrikt jordbruksvatten (så kallat diffust läckage). De renande processerna i en våtmark är: denitrifikation, där bakterier omvandlar nitrat i vattnet till oskadligt luftkväve växtupptag, där växterna binder in näring i sin biomassa under växtsäsongen sedimentation (förmodligen av störst vikt för Landsjön se nedan) I en våtmark sker alla tre processerna samtidigt och en sedimentationsfälla behöver inte skilja sig så mycket från en våtmark där huvudsyftet är att gynna denitrifikationen. Dock finns det en del saker att tänka på om huvudsyftet är att rena vattnet i våtmarken genom sedimentation. 5

Sedimentation är en process som helt enkelt bygger på att partiklar som är tyngre än vatten förr eller senare sjunker till botten. Mindre partiklar som grus och sandkorn och lerpartiklar sjunker också, men det tar mycket längre tid innan de når botten. Sjunkhastigheten beror på hur stor och hur tung partikeln är. Mycket små partiklar sjunker väldigt långsamt och kan sväva i vattnet mycket länge flera dagar eller veckor (se tabell 1). Om vattnet är i rörelse, som till exempel i en bäck eller i ett dike, så kan vattnet transportera partiklar långa sträckor eftersom partiklarna aldrig hinner sedimentera i vattenflödet. Alla öppna diken, bäckar och åar transporterar mer eller mindre stora mängder partikulärt material. Ibland är det så stora mängder att man kan se att vattnet är grumligt i bäcken. Dessa små partiklar för med sig stora mängder näringsämnen, framför allt fosfor men även en hel del kväve. När näringen så småningom når en sjö eller till havet leder det till en ökad övergödning som i sin tur kan leda till algblomningar och bottendöd. För att minska mängden av partikelbundna näringsämnen som når havet bör man alltså försöka bryta transportkedjan och få bort partiklarna från vattnet. En åtgärd är då att anlägga våtmarker (sedimentationsfällor) vid vattendragen. Rinnande vatten tvingas att stanna upp i en damm/våtmark, antingen genom att man leder in delar av vattnet i en bassäng vid sidan av en bäck, eller att man anlägger en damm direkt i ett dike. Det viktiga är att vattnets hastighet minskar betydligt, helst ska det kunna bildas områden med nästan stillastående vatten. När vattnet rinner mycket långsamt kan partiklarna sedimentera. Partiklarna sjunker då till bottnen och stannar i dammen medan vattnet så småningom rinner vidare (se figur 1). De största och tyngsta partiklarna sedimenterar först och de minsta och lättaste sist (figur 1). Även om vattnet rinner ganska långsamt kan det bildas uppåtgående strömmar genom turbulens vilket betyder att de minsta partiklarna inte sjunker till botten. Om vattenflödet är Tabell 1. Jordarternas indelning efter kornstorlek (diameter) samt sedimenteringstid (sedimenteringstid = den tid det tar för en partikel att sjunka 1 meter i stillastående vatten). Fraktion Diameter (mm) Underavdelning Sedimenteringstid (tid/m) Grus 20-6 Grovgrus 1 sekund 6-2 Fingrus Sand 2 0.6 Grovsand 10 sekunder 0.6 0.2 Mellansand Mo 0.2 0.06 Grovmo 2 minuter 0.06 0.02 Finmo Mjäla 0.02 0.006 Grovmjäla 2 timmar 0.006 0.002 Finmjäla Lera 0.002 0.0006 Grovlera 8 dygn 0.0006 0.0002 Finlera 6

Vattnets rörelseriktning Figur 1. Vid snabbare vattenrörelser kommer de minsta partiklarna inte att hinna sedimentera, utan följer med vattnet. Även större partiklar kan transporteras med vattnet, antingen längs med botten eller virvlas upp i vattenmassan. Observera att storlekarna på partiklarna är kraftigt överdrivna! måttligt genom dammen transporteras även lite större partiklar med strömmen. Om vattnet rinner fort så hinner endast de större partiklarna sedimentera, och vid riktigt höga flöden transporteras även stora partiklar med vattnet (se figur 1). Därför är det viktigt att konstruera sedimentationsfällan på ett sådant sätt att partiklarna hinner sedimentera. Enkelt uttryckt är det så att ju långsammare man får vattnet att rinna i dammen desto fler partiklar hinner sedimentera. Utformning av sedimentationsfällor För att vattnet ska rinna långsamt i en våtmark krävs att omsättningstiden är tillräckligt lång. Omsättningstid är ett mått på hur länge vattnet stannar i en bassäng och uttrycks, när det gäller mindre dammar, vanligen i dagar eller veckor. Stora bassänger som till exempel Vättern kan ha en omsättningstid på 60 år medan små dammar kan ha en omsättningstid på bara några timmar. Omsättningstiden bestäms av vattenvolymen (kubikmeter) i dammen och hur stort inflödet (kubikmeter per sekund) av vatten till dammen är. Omsättningstid = volym/flöde. Det vill säga har man en liten volym (liten damm) med ett stort flöde (stor bäck) så blir omsättningstiden liten, och vattnet rinner snabbt igenom dammen. Då fungerar inte dammen som en sedimentationsfälla! Efterom volymen är statisk när våtmarken är anlagd, blir det flödesvariationerna i det inkommande vattendraget som bestämmer hur omsättningstiden varierar i en våtmark. När man ska anlägga en sedimentationsfälla så ska man alltså först undersöka hur stort flödet är i det vattendrag man vill rena. Ju större vattendrag (flöde) man vill leda in i dammen desto större damm ska man anlägga. Norska undersökningar har på senare tid visat att ytan kan ha större betydelse än volymen (och omsättningstiden), och i Norge rekomenderar man att ytan ska vara åtminstone 0.1% av avrinningsområdet. När man anlägger en våtmark är det ju dock 7

inte bara sedimentationen man vill gynna utan även de andra renande processerna. Dessa gynnas också av en lång omsättningstid och stor yta. Därför är en bra tumregel är att ytan på dammen bör vara ca 1% av ytan på avrinningsområdet. I ett längre perspektiv har en större damm bättre förutsättningar att fungera tillfredsställande. De våtmarker som tidigare anlagts vid landsjön har varit alltför små för att fungera under en längre tid. Alternativet vid sådana små anläggningar är frekvent skötsel förmodligen varje år med utgrävning av sediment. De anlagda våtmarker som noterats vid inventeringen är alla helt uppgrundade och igenväxta och vattnet rinner i en ränna i mitten och de har alltså förlorat sin funktion. De kan dock enkelt återställas genom utgrävning (och om möjligt fördjupning och utvidgning) Sedimentationsfällan ska vara relativt djup. Återigen så finns det motstridiga rapporter från Norge, i det här fallet om att våtmarkerna ska vara grunda (max 0.5 m) för bäst resultat. Dock är det inte att rekommendera av olika skäl. Ett stort djup gör ju att volymen blir större (och därmed längre omsättningstid) och minskar dessutom risken för utsköljning av sediment. Utsköljning av tidigare sedimenterat material är ett problem som oftast uppstår i dammar som är grunda (< 1m) och för små i förhållande till sitt avrinningsområde (för högt flöde). I små, grunda dammar kan plötsliga skyfall leda till mycket höga kortvariga flöden där vattnet istället för att lämna sediment till dammen, tar med sig befintligt sediment från dammbottnen och transporterar ut det i vattendraget. I en sådan damm kan allt det sediment som ansamlats i våtmarken under ett år försvinna ut med vattnet under en kort högflödesperiod. Dessutom är det som nämnts ovan förknippat med tätare skötselåtgärder ju mindre och grundare åtmarkerna är. Det är en fördel om våtmarken har flacka stränder så att ytan tillåts öka när vattennivån stiger. Då fungerar våtmarken som ett utjämningsmagasin vid höga flöden och kan magasinera vattnet längre tid. Så fungerar naturliga våtmarker som är mycket viktiga för att utjämna flödena i ett vattendrag. Grunda och flacka strandzoner i våtmarken, där översvämningar tillåts och är kontrollerade, jämnar ut flödestoppar. Det är viktigt att sedimentationsdammarna dimensioneras efter högflödena och inte efter ett uträknat medelföde. Dock är det ofta så att befintlig topografi och kostnadsramar inte tillåter utgrävning till stora djup. Om våtmarken har en relativt stor yta i förhållande till avrinningsområdet är det helt acceptabelt att den grund, dock bör medeldjupet inte understiga 0.7 m, för att undvika alltför snabb igenväxning. Ofta har sedimentationsdammar en djuphåla (ca 1-2 m djup) vid inloppet (figur 2) om det är möjligt. Här sedimenterar de största partiklarna som sjunker relativt snabbt. Efter djuphålan är det vanligt att man har någon form av vegetationsfilter på de något grundare områdena (figur 2). Vegetationen har flera fördelar, dels så gör den att vattnet tvingas rinna långsammare vilket ökar sedimentationen, och dels så binder den sedimentet på bottnen genom sin rotfilt och minskar därför risken för uppgrumling och utsköljning av sedimentet vid plötsliga flödestoppar. 8

Vattnets rörelseriktning Grunt område med undervattensväxter som dels minskar vattenrörelser, dels blir substrat där kväverenande bakterier sitter, och dels blir en födokälla för bakterierna Djuphåla Figur 2. En damm med en djuphåla strax efter inloppet samt ett vegetationsfilter på grundare partier. En variant på vegetationsfilter är att konstruera långsträckta åsar vinkelrät mot flödesriktningen när man gräver dammen. Över dessa åsar blir ju vattendjupet något mindre och här kan man plantera övervattensväxter som till exempel bladvass eller kaveldun (se figur 3). Vid plantering av övervattensväxter gräver man upp en bit av växtens underjordiska jordstam från ett närliggande bestånd. Det är viktigt att man får med minst ett skott med tillhörande jordstam, och längden bör vara ett par dm. Denna skottbit planterar man enkelt genom att köra ner en spade och vicka några gånger fram och tillbaka så att det bildas en avlång fåra där man trycker ner jordstammen och sedan trampar till marken lite. Plantering bör göras på våren. Oftast kommer dock växterna att etablera sig av sig själv, särskilt om man hjälper dem på traven genom att hålla vattenståndet lågt på våren. När vattnet rinner genom vegetationen så minskar flödeshastigheten och även mindre partiklar sedimenterar. Oftast vill man dock inte att alltför tät vegetation sprider sig över hela dammen eftersom det då kan skapas kanaler i vegetationen som vattnet följer, istället för att spridas jämt över hela dammytan. Sådan kanalbildning kortsluter dammen och vattnet transporteras fortare genom dammen vilket innebär försämrad sedimentation och rening. För att undvika att vegetationen sprider sig bör man ha ett vattendjup på minst 1-1.5 m i de delar av dammen som man vill ha vegetationsfria. Det är också bra om övergångarna mellan djupa och grunda områden är relativt branta vilket minskar växternas spridningsmöjligheter från de grunda områdena till de djupa. Vegetation i dammen har dock fler fördelar än att den minskar vattenrörelser. Växterna tar upp näring som binds in i biomassan och renar alltså vattnet. Det är dock osäkert hur stor denna effekt är eftersom mycket av näringen frisläpps igen när växterna vissnar och bryts ner på vintern. Däremot är vattenväxter synnerligen viktiga genom att de fungerar som växtplats och föda för bakterier som omvandlar kvävet i vattnet (nitratkväve) till atmosfäriskt kväve (kvävgas) som är oskadligt (luft består till 78 % av kvävgas). Dessa bakterier sitter på bottnen samt på de blad och stamdelar av vattenväxterna som är under vattenytan. 9

Vattnets rörelseriktning Grundare områden med växter som minskar vattenrörelser Grundare områden med växter som minskar vattenrörelser Figur 3. En damm med återkommande grunda partier (åsar) med vattenväxter som gör att vattnet tvingas stanna upp och rinna långsammare genom vegetationen vilket ökar sedimentationen. Placering av sedimentationsfällor När man väljer läget för sedimentationsfällan bör man tänka på vissa saker. Först och främst ska dammen anläggas där den gör mest nytta, vilket betyder att den ska ligga vid hårt belastade vattendrag. Belastningen på våtmarken = inkommande flöde x koncentration av näringsämnen. En damm tar bort mer näring om det inkommande vattnet från början har höga koncentrationer. Därför ska avrinningsområdet helst domineras av åkermark, vilket oftast betyder höga halter av både partiklar och lösta näringsämnen. Därför är det också effektivare att lägga våtmarken så nära recipienten (Landsjön) som möjligt då koncentrationerna rimligtvis är högst nära sjön. Oftast vill man minimera grävarbetet och därmed kostnaden genom att anlägga dammen i naturliga sänkor invid vattendragen. Dock ska man alltid bana av matjorden för att undvika onödig erosion och uttransport av näringsämnen. Skötsel av sedimentationfällor En mycket viktig sak att tänka på vid anläggandet av en våtmark är framtida skötsel. Möjlighet till rationell skötsel av igenväxningsvegetation är en viktig faktor som måste tas hänsyn till redan vid anläggandet. Alltför ofta glöms detta bort. Årligt underhåll och skötsel ska inte kräva specialmaskiner utan kunna ske med normala jordbruksmaskiner som till exempel slåttermaskiner och betesputsar. För mer långsiktig skötsel med sällan förekommande åtgärder (vart 10-20 år eller liknande) kan dock behövas inhyras tjänster från maskinstationer. Eftersom anläggningen 10

förhoppningsvis ska leda till att partiklar sjunker till botten kommer det på sikt att betyda att dammen blir allt grundare. Då kan man behöva gräva bort det ansamlade näringsrika sedimentet för att undvika problem med utsköljning och igenväxning. Hur snabbt en damm grundas upp beror dels på hur djup den var från början och dels på hur mycket material som transporterats till dammen och som där sedimenterat. Mätningar från små dammar i Skåne visade att mängden material (omräknat till torrt sediment) som ansamlats i en damm varierade mellan 1-10 m 3 per hektar dammyta och år. Utgrävning av små grunda dammar kan kanske behövas redan efter 5-10 år eller ännu tidigare, men en djup, stor damm kan förmodligen också fungera utan åtgärd i tiotals år. Det är således viktigt att det går att gräva ut sedimentet vid behov. En uppgrundad damm är lätt att rensa om den är konstruerad så att en grävskopa kan komma åt hela bottenytan från strandkanten. En lång och smal damm är därför oftast lättare att gräva ut än en cirkelrund. Stora dammar behöver kunna torrläggas för att grävas ut. Torrläggning går enkelt att ordna genom att ha ett bottenrör på dammbottnens lägsta punkt. På bottenröret fästs en snabel som når upp till ett säkerhetsrör. Säkerhetsröret fungerar som bräddavlopp vid höga flöden och bestämmer högsta tillåtna vattenstånd. Genom att vrida snabeln uppåt eller nedåt kan man variera vattenståndet och vid helt nerfällt läge tömmer man våtmarken. Ett alternativ till bottenrör är att installera en munk, som också medger nivåreglering och torrläggning. Munkar är dock dyrare. Det ska alltid gå att variera vattennivån i en anlagd våtmark, inklusive tömning. Aktiv vattennivåvariation är ett enkelt sätt att till exempel minska utbredning av klonbildande igenväxningsarter som till exempel bladvass, och bredkaveldun. Flacka stränder ger större skötselmöjligheter av strandzonen, till exempel vid eventuella igenväxningsförlopp då man kan komma åt med maskiner. Om stränderna är för branta omöjliggörs maskinell avslagning. Det är också en säkerhetsfråga då branta slänter kan vara livsfarligt för barn och djur eftersom det kan bli mycket svårt att ta sig upp för de branta och ofta hala kanterna om de faller i vattnet. Metoder Våtmarksinventering Arbetet baseras på fältinventeringar i Landsjöns avrinningsområde. Utgångspunkten har varit att finna lämpliga lägen för att anlägga våtmarker för att fastlägga framför allt partikulärt fosfor. I våtmarkerna kommer givetvis även andra (närings)ämnen och fraktioner att fastläggas, och återigen andra (t.ex. nitrat) att försvinna ur systemet beroende på andra processer (denitrifikation). Huvudsyftet har dock varit att finna lämpliga placeringar för våtmarker som avskiljer partikulärt material. I fält har lämpliga områden markerats på karta och anteckningar gjorts om avstånd, storlek, vattentillgång, etc. En stor mängd fotografier har tagits. 11

Vid varje läge har en grov bedömning av prioritering gjorts med skalan: låg, medel och hög. Prioriteringarna har gjorts utifrån uppskattningar av dels kostnad och dels förmodad effektivitet (se tabell 2), och med förutsättningen att det finns en begränsad mängd medel tillgängliga för ändamålet. Dock är det ju så att det faktiska anläggandet till sist beror på om markägaren är intresserade eller inte, men prioriteringarna kan vara ett verktyg att välja i en situation med flera olika intressenter och möjliga lägen. Om t.ex. effektiviteten bedöms vara hög men också kostnaden hög blir prioriteringen medel. En låg effektivitet kan aldrig leda till en hög prioritering oavsett kostnadsuppskattning. Dock kan man ju tänka sig att andra syften kan finnas med att anlägga en lågprioriterad våtmark (med avseende på fosforrening). Till exempel kan det vara av stor betydelse att anlägga ett antal publika våtmarker. Erfarenheter från Halland visar att intresset hos markägare ökar om det finns bra exempel på anlagda våtmarker i närområdet. Kostnadsuppskattningen är gjord per hektar och baseras framför allt på om stora mängder schaktmassor behöver grävas ut eller om det finns möjlighet att dämma. Uppskattning av effektiviteten bygger på avrinningsområdets storlek, erosionsbenägenhet och andel åkermark samt på våtmarkslägets avstånd från Landsjön. Markägare har kontaktats dels i fält vid besöken och dels i efterhand via telefon. Dessutom har ett särskilt informationsmöte också hållits i Skärstad där samtliga markägare varit inbjudna och där inventeringen presenterades. Alla markägare har dock inte kunnat kontaktats. Ett fördelaktigt sätt att ge ytterligare information och rådgivning är via olika rådgivningsorganisationers normala markägarkontakter. Våtmarker och skyddszoner bör ingå i ett helhetsperspektiv på gårdsnivå, vad gäller arbetet med att minska transporten av näringsämnen till Landsjön. Skyddszoner Samma arbetssätt som för våtmarker. Vid inventeringen har noterats (och ofta fotograferats) de lägen där lutande åkerskifte sannolikt leder till hög ytavrinning till lägre belägna öppna dike eller vattendrag. Även befintliga skyddszoner har dokumenterats för att ha en uppgift om det nuvarande läget, inför kommande åtgärder. Tabell 2. Prioriteringsverktyg Effektivitet låg medel hög Kostnad låg lågprioriterad medel-högprioriterad högprioriterad medel lågprioriterad medelprioriterad medel-högprioriterad hög lågprioriterad låg-medelprioriterad medelprioriterad 12

Reglerad dränering Samma arbetssätt som för våtmarker. Inventeringen har gjorts med syfte att hitta lämpliga områden med avseende på topografi, jordart samt närvaro av täckdikessystem. I de fall då jordart inte kunna säkerställas har markägare kontaktats för att få dessa uppgifter. Övrigt. Under fältdagarna gjordes också en artlista över observerade fågelarter. Denna lista återfinns i appendix 1. Resultat Under inventeringsarbetet flyttade fokus alltmer från våtmarkslägen till lägen för att anlägga skyddszoner, eftersom skyddszoner bedömdes som den förmodligen mest kostnadseffektiva åtgärden för att minska transporten av partikulärt material till Landsjön. Orsaken till detta är en kombination av dels vissa svårigheter att hitta optimala våtmarkslägen (effektiva samt till rimlig anläggningskostnad) och dels att det visade sig finnas flera lämpliga lägen för skyddszoner som kan förväntas ge god effekt. Dock finns det några lämpliga områden för våtmarker så en kombination av åtgärder är rimligtvis en bra lösning. Våtmarker Generellt kan sägas att de mest lämpade områden för våtmarkslägen är i området från Kaxholmen och åt nordost upp till Siringe (dvs Skärstaddalen). Här finns områden med lämplig topografi, det ligger nära recipienten (Landsjön) eller det största tillflödet (Lyckåsån), och det finns en stor andel åkermark i avrinningsområdena. Topografin i Landsjöns avrinningsområde gör att man ställs inför ovanliga problem när det gäller våtmarksanläggning. Normalt sett när man anlägger våtmarker i odlingslandskap är svårigheterna att det inte går att komma åt vattnet på grund av stora dräneringsdjup och att det inte går att hitta fallhöjd i det platta landskapet. Vid Landsjön är problemet det omvända det är för stor fallhöjd på många ställen. Det är inte realistiskt att försöka dämma upp en våtmark om den befintliga marknivå lutar för starkt. Dämningshöjden bör inte vara mer än ca 1-1.5 m över nuvarande marknivå för att bland annat undvika att våtmarken inte smälter in i landskapet. Vid en brant lutning blir då den skapade vattenytan och volymen mycket liten. Dock kan man utnyttja topografin vid vissa lägen och leda vatten från högre nivåer till sänkor eller flackare partier i det annars kuperade landskapet. Det är ekonomiskt rimligt att leda vatten relativt långa sträckor i nylagda dräneringsrör eller öppna diken eftersom anläggningskostnaden ändå hålls på en betydligt lägre nivå jämfört med om man skulle gräva ut en våtmark. Detta är en viktig faktor att inse just i Landsjöns avrinningsområde eftersom man här på grund av topografin har stora möjligheter att leda vatten från högre nivåer. Endast lägen som kan anläggas till rimliga kostnader har tagits med. I några fall framförallt runt Lyckås och Skärstad går djupa diken genom flack odlingsmark där dämning inte är möjligt, utan att negativt påverka omgivande jordbruksmarks avvattning, och grävdjupet 13

skulle bli orimligt stort vid en utgrävning. Här är däremot ypperliga lägen för att anlägga skyddszoner. Vid Dånängsbäcken och dess anslutande diken finns flera möjligheter att anlägga mindre relativt billiga våtmarker. Dessa ligger dock alltför långt upp i systemet för att vara riktigt effektiva och blir därför lågprioriterade. Även här är dock skyddszoner en lösning som kan anses vara mer kostnadseffektiv. Observera dock att vid inventeringen har flera bra lägen hittats som ligger på god åkermark. Det är givetvis så att man inte kan förvänta sig att markägare är intresserade av våtmarker på sådana marker, men jag har ändå valt att ha med dem i redovisningen även i de fall markägaren inte har kunnat kontaktas. I rapporten redovisas endast hög och medelprioriterade lägen. Högprioriterade lägen (nr hänvisar till karta 1) Generellt så ligger de högprioriterade lägena nära sjön och har stor andel åkermark i sina avrinningsområden. Längre upp i systemen framför allt i Skärstaddalen finns bra lägen för skyddszoner. Nr 1 Lägesbeskrivning: Ett minde (ca 1 ha) isolerat åkerskifte ligger alldeles vid sjöns södra strand och avgränsas av Kaxholmens bebyggelse i väster, en villatomt i öster och landsvägen i norr. Ett dike går under vägen genom en kulvert och fortsätter ner mot sjön i områdets västra del. Avrinningsområdet är relativt stort och avvattnar åkermark söder om Kaxholmen, samt även delar av Kaxholmen (dagvatten) Utformningsförslag: Här finns förmodligen viss möjlighet till dämning men, nivåskillnaderna är inte så stora. Diket är dock relativt grunt. Avvägning är nödvändig för att närmare utröna dämningsmöjligheter och därmed mängden grävarbete, vilket i sin tur är avgörande för kostnaderna. Om avvägning visar att det krävs stora grävarbeten bör inte våtmarken prioriteras lika högt. Bedömningen är dock att det med relativt enkla medel går att anlägga en våtmark genom att anlägga en låg vall mot sjön. Vallen ansluter till högre nivåer i norr. Dämningshöjden får inte överstiga vattengången i kulverten. En rörledning (200 mm markavloppsrör) läggs från diket åt öster in i våtmarksområdet. Vallen bör inte överstiga ca 1 m över nuvarande marknivå, vilket betyder en dämningshöjd på ca 0.7 m (avvägning krävs dock). Vid ett utgrävningsdjup på ca 0.4 m blir vattendjupet som mest drygt 1.0 m. Strandlinjen i söder mot vägen följer den befintliga topografin, vilket innebär att det sydvästra hörnet, som är högre beläget, inte kommer att ingå i våtmarken. Det är inte befogat att schakta bort dessa massor för att utöka våtmarken. Inga överskottsmassor genereras utan de användas till vallbyggnad. Åtgången av massor till vallen bestämmer sålunda utgrävningsbehovet. Vallens slänter ska göras flacka (1:8) för att möjliggöra rationell skötsel och för att inte sticka ut alltför mycket i landskapsbilden. 14

Foto 1: Läge nr 1. Fotot visar diket i vänsterkanten och det möjliga våtmarksområdet till höger med sjön i bakgrunden. Utloppsrören med bottenrör på lägsta punkten samt säkerhetsrör (bräddavlopp vid dämningsnivån) mynnar i det befintliga diket i väster. På bottenröret monteras en 90 graders böj och på denna ytterligare en bit rör som når upp till säkerhetsröret. Genom att vrida rörstumpen (snabeln) upp eller ner kan vattenståndet regleras vid t.ex. skötselåtgärder. För att säkerställa att hela ytan blir aktiv och våtmarken inte kortsluts kan med fördel en landtunga anläggas på västra sidan mellan inlopp och utlopp. Då tvingas vattnet att sprida sig över större ytor och våtmarken blir effektivare. Det befintliga diket fungerar som skyddsdike mot området i väster. Ett nytt skyddsdike grävs även i öster, mellan vallen och villatomten, och leds ner till sjön. Detta är för att undvika att angränsande mark blir försumpad. Om det efter avvägning trots allt beslutas att genomföra projektet trots mer omfattande utgrävning, kan massorna placeras vid slänten strax söder om vägen och döljs då i landskapet. Matjorden banas först av, massorna planas ut och matjorden läggs tillbaka Prioritering: hög Nr 3 a, b, c. Lägesbeskrivning: Åker - och betesskiften på ömse sidor om ett öppet dike söder om landsvägen i höjd med fotbollsplanen öster om Kaxholmen. Väster om diket går en motionsslinga. Diket är kulverterat under vägen och sista sträckan till sjön, och mynnar strax väster om fotbollsplanen. Diket avvattnar ett relativt stort avrinningsområde bestående dels av skog men även en hel del åkermark. Ett bra exempel på en bred skyddszon finns mellan åkern i öster och diket. Dessa lägen är exempel på områden där det enkelt går att anlägga effektiva våtmarker men där markanvändningen gör det mindre troligt. 15

Utformningsförslag: Genom att leda vatten från diket i rörledningar till låglänta områden på ömse sidor och anlägga vallar mot vägen i söder, skapas två våtmarker. I öster är det åkermark och i väster förmodligen betesmark eller vall. Området i väster (3a) kan bli ca 60-70 m x ca 25-30 m, med en vattenyta på ca 0.15-0.2 ha. Området i öster (3b) är mindre och består av en låglänt sänka i skiftet på ca 25 x 40 m, med en vattenyta på max ca 0.1 ha. Ytterligare ett läge (3c) finns längre uppströms där åkerskiftet öster om diket ligger i en terrass med ett plant område. Även här kan vatten ledas in och en våtmark skapas. I samtliga fall leds utloppsrören tillbaka till det befintliga diket. Prioritering: medel - hög Foto 2: Åkerskiftet öster om diket med läget (3b) till vänster i bild och läget längre uppströms vid terrassen (3c) i bakgrunden. Diket går mellan skyddszonen och eljusslingan vid motionsspåret. Foto 3: Läget väster om diket, betesskifte (3a). 16

Nr 5 Lägesbeskrivning: Ett mycket smalt (10-15 m) och sankt område mellan landsvägen och sjön strax väster om Drättinge. En 40 cm kulvert går under vägen och övergår i ett öppet dike. Avrinningsområdet är måttligt stort men består till övervägande delen av åkermark. Flera dräneringsrör går i åkern söder om landsvägen och mynnar i diket. Utformningsförslag: Svårt läge då det korta avståndet mellan kulverten och sjön inte medger dämning i någon stor skala. Dock skulle man kunna anlägga en liten men relativt djup sedimentfälla i diket, genom att gräva ut ca 10 x 20 m till ett djup av ca 1.5 m. Inloppet fritt via diket och utloppet tillbaka till diket vid befintlig nivå på dikesbotten. Eventuellt kan man dämma några dm. Den begränsade storleken gör att det inte genereras alltför stora mängder massor (ca 300 m 3 ). Dessa bör kunna planas ut på ömse sidor om utgrävningsområdet. Prioritering: hög Nr 7 Lägesbeskrivning: Söder om sjön, norr om landsvägen och mitt på sträckan Kaxholmen Skärstad, öster om Drättinge. En 60 cm kulvert går under vägen och mynnar i ett öppet dike sista biten ner till sjön. Öster om diket finns ett långsmalt skifte (träda?) som avgränsas av en trädridå innan sjön i norr, och avgränsas av vägen i söder. Utformningsförslag Dämningsmöjligheterna är goda. Vattnet tas direkt vid utloppet från kulverten under vägen (högsta möjliga nivå) och leds österut till lågläntare partier. Ett alternativ är att lägga en rörledning till våtmarken (160 mm markavloppsrör, ca 30-40 m). Då tar man endast ett delvattenflöde till våtmarken och låter de stora vattenmängderna vid högflöden bredda till det befintliga diket. Detta är för att bibehålla vattenflödet i det befintliga diket som eventuellt är biotopskyddat. För att få in mer vatten till våtmarken kan ett nytt öppet dike grävas till våtmarksområdet och en vall läggas över det befintliga diket. För att bibehålla åtminstone ett delflöde till det befintliga diket läggs ett mindre rör istället till det befintliga diket. Samråd med Länsstyrelsen får utröna vilken av lösningarna som är genomförbar. Ur reningssynpunkt är det att föredra att leda in allt eller åtminstone det mesta av vattnet till våtmarken. Våtmarken kan bli mycket lång om hela det långsmala skiftet tas i bruk (>100 m). Våtmarken blir dock relativt smal (30-40 m). I norra delen av våtmarksområdet, längs med skogsridån mot sjön, läggs en vall som ansluter till högre nivåer i söder. Vallen ska ha flacka slänter (1:8) för att vara körbar och möjliggöra framtida skötsel. Krönet ska vara platt och 4 m brett (körbart). Avvägning bestämmer slutgiltig dämningsnivå och därmed vallhöjd. Vallen bör dock inte bli högre än ca 1.7 m över nuvarande marknivå. Massorna till vallbygnad tas från områdets södra del för att utöka ytan på våtmarken. Inga överskottsmassor genereras. Genom vallen läggs på lägsta punkten ett bottenrör (160 mm markavloppsrör) med en påmonterad 90 graders böj och på den ytterligare en bit rör som når upp till strax under högsta tillåtna dämningshöjd. Ett säkerhetsrör 17

Foto 4: Läge nr 7. Området med skogsridån och sjön i bakgrunden. Diket anas i nedre högra delen av bilden. (breddavlopp) läggs med sin nederkant (500 mm vägtrumma) vid dämningshöjden. Utloppsrören mynnar i ett öppet dike, alternativt en ny brunn, bakom vallen. Eftersom våtmarken är så långsmal bör inte utloppet ligga på samma sida som inloppet (dvs den västra), utan i stället läggs utloppsrören på den östra sidan. Detta är viktigt för att öka den aktiva ytan på våtmarken och undvika kortslutning, d.v.s. att huvuddelen av vattnet endast rinner i den västra kanten av våtmarken och inte sprids över hela ytan. Prioritering: hög Nr 8 Lägesbeskrivning: Söder om sjön, norr om landsvägen och mitt på sträckan Kaxholmen Skärstad, strax söder om vägen till pumpstationen vid sjön. Ett öppet dike kommer från högre, sluttande åkermark i norr och rinner genom en större kulvert under vägen där det övergår i ett öppet dike den sista sträckan ner till sjön. Skiftet är förmodligen jordbruksmark i träda. Längs diket finns en rad buskar/träd. Avrinningsområdet är relativt stort och inkluderar flera hektar åkermark. Utformningsförslag: Läget liknar i stor utsträckning läge nr 7. Även här är dämningsmöjligheterna goda. Vattnet tas vid utloppet från kulverten under vägen och leds österut till våtmarksområdet, antingen via rör eller öppet dike. Det viktiga är att samråda med Länsstyrelsen framför allt om det befintliga diket som eventuellt är biotopskyddat. Ur reningssynpunkt är det att föredra att leda in allt eller åtminstone det mesta av vattnet till våtmarken. I norra delen av våtmarksområdet, invid skogsridån mot sjön, läggs en vall som ansluter till högre nivåer i söder. Våtmarksområdet blir ca 0.3-0.4 ha stort med en öppen vattenspegel på ca 0.25 ha. Vallen ska ha flacka slänter (1:8) för att vara körbar och 18

Foto 5: Läge nr 8. Området med diket till vänster och allén vid vägen ner till pumpstationen vid sjön i bakgrunden. möjliggöra framtida skötsel. Krönet ska vara platt och 4 m brett (körbart). Avvägning bestämmer slutgiltig dämningsnivå och därmed vallhöjd. Vallen bör dock inte bli högre än ca 1.7 m över nuvarande marknivå. Massorna till vallbygnad tas från områdets södra del för att utöka ytan på våtmarken. Inga överskottsmassor genereras. Genom vallen läggs på lägsta punkten ett bottenrör (160 mm markavloppsrör) med en påmonterad 90 graders böj och på den ytterligare en bit rör som når upp till strax under högsta tillåtna dämningshöjd. Ett säkerhetsrör (breddavlopp) läggs med sin nederkant (500 mm vägtrumma) vid dämningshöjden. Utloppsrören mynnar i ett öppet dike bakom vallen och vattnet leds vidare till det befintliga diket. Prioritering: hög Nr 9 a, b Lägesbeskrivning: Utökning av befintlig våtmark i ett mindre dike vid pumpstationen vid Landsjöns östra strand. Ett stort låglänt och delvis sankt område vid Landsjöns strand avgränsas av något högre belägen åkermark i öster och Landsjöns vassar i väster. Ett par öppna diken sammanstrålar i området och mynnar i sjön. En mindre kvadratisk, grund (0.3-0.7 m) våtmark har grävts ut direkt i diket. Krusnate (Potamogeton crispus) växer i glesa bestånd i våtmarken. Utformningsförslag: (9a) Effektiviteten förbättras om den befintliga våtmarken förstoras. Då bör området vid det nuvarande inloppet grävas ut till en djuphåla (1-2 m djup). Ytan bestäms av kostnadsramarna men ju större desto bättre. Ett minimum är ca 20 x 40 m. En långsmal form är att föredra eftersom man då underlättar framtida utgrävning. Inga in- eller utloppskonstruktioner behövs utan det går fritt i diket. Massorna planas ut på omkringliggande mark och används framför allt till att fylla ut mindre sänkor. Våtmarken 19

Foto 6: Läge nr 9a. Den befintliga våtmarken med inloppet från diket. grävs med branta slänter (ca 1:2-1:3). Alternativ kan den grävas med branta slänter från botten upp till ca 1 m under nuvarande marknivå där slänten kan sättas till 1:5 för att fungera som utjämningsmagasin. Djuphålan bör inhägnas för betesdjurens skull. Alternativ (9b): Eventuellt går det att leda vatten från diket till lågläntare områden väster om pumpstationen. Nivåförhållandena är dock svåra att uppskatta och avvägning krävs. Om nivåerna tillåter det kan en större (70 x 40 m) grundare våtmark anläggas genom att anlägga en låg vall mot sjön. Prioritering: hög Nr 10 a, b, c. Lägesbeskrivning: Åkermark strax söder om Skärstad, söder om landsvägen. Ett öppet dike går genom åkermark och går under vägen i en kulvert (800 mm). Här finns tre bra lägen, som dock alla ligger på god åkermark liksom vid läge nr 3 (se även detta), vilket gör att de sannolikt inte blir aktuella men medtas ändå för fullkomlighetens skull. Om inga våtmarker kan anläggas är det även ett utmärkt läge för skyddszoner (se foto) Utformningsförslag: Vatten kan ledas från diket från högre nivåer ner till lågläntare partier på ömse sidor om diket (läge 10a och 10b). Våtmarkerna kan bli stora (> 1 ha) men eventuell storlek bestäms givetvis i samråd med markägaren om denne ställer sig positiv. Vallar anläggs i norra delen mot vägen och utloppsrören mynnar i det befintliga diket. Ytterligare ett möjligt våtmarksläge (läge 10c) finns norr om landsvägen, där ett åkerskifte avgränsas av landsvägen i söder, Lyckån i norr och diket i väster. Här finns dock inte samma 20

Foto 7: Läge 10. Diket norr om landsvägen, åkermark på ömse sidor. nivåskillnader vilket betyder stora mängder utgrävda schaktmassor vilket fördyrar anläggningen. Även detta område bedöms vara god åkermark. Prioritering: hög Medelprioriterade lägen (nr hänvisar till karta 1) Nr 2 Lägesbeskrivning: Ca 150-200 m öster om Kaxholmen, söder om landsvägen, ligger ett betesskifte. Det är stora nivåskillnader i skiftet med högre mark i söder och ett 25-30 m brett och ca 100 m långt plant område invid vägen. Minst 4 mindre diken kommer från högre mark och korsar skiftet. Avrinningsområdet är relativt litet och består mestadels av skog, men detta läget, liksom läge 1, 3, 5-8, 10, är mycket publikt med sitt läge invid vägen. Utformningsförslag: Här kan man med enkla medel skapa en våtmark genom att anlägga en låg vall utmed vägen och på så vis samla upp vattnet från ett eller flera diken. Våtmarkens storlek kan blir upp till 100 m lång om samtliga dike innefattas, men det går också att göra en mindre våtmark som tar emot vatten från endast ett eller två diken. Vallen bör anläggas låg för att smälta in i landskapet (max ca 1 m över nuvarande marknivå) samt ha flacka slänter (1:8). Utloppet med bottenrör med snabel samt säkerhetsrör genom vallen till befintlig dränering/dike. Utgrävning endast för att få massor till vallbyggnad. Prioritering: låg - medel 21

Foto 8: Läge nr 2. Ett av diken i förgrunden och ytterligare ett skymtas i bakgrunden. Foto 9: Läge nr 4. Området med skogen i bakgrunden och diket i förgrunden Nr 4 Lägesbeskrivning: Ett område söder om Kaxholmen, på högre belägen mark (foto 9). Ett dike går väster om området (samma dike som senare når läge 1). Utformningsförslag: Vatten kan ledas från högre nivåer i diket ner till det lågläntare partiet invid skogskanten. En vall anläggs och utloppsrören leder tillbaks till diket. Prioritering: medel 22

Foto 10: Läge nr 6. Bäcken samt delar av naturtomten invid vägen. Betesmark i bakgrunden. Nr 6 Lägesbeskrivning: Drättinge. En större bäck rinner från högre nivåer i söder, främst genom skogsmark, men en del dräneringar från åkermark mynnar i bäcken. Längre uppströms strax söder om motorbanan finns en anlagd bevattningsdam som tar in delar av bäcken. Bäcken rinner genom Drättinge och går i en kulvert under vägen. Strax söder om vägen rinner bäcken genom en fastighet i en naturtomt som övergår i trädgård längre söderut. Utformningsförslag: Om markägaren är intresserad av att få en damm på sin tomt kan man skapa en sådan genom att gräva ut ett ca 20 x 20 x 2 m stort område i bäcken. Det kan bli svårigheter med tillstånd att gräva en damm i bäcken och då kan man istället leda in ett delflöde i ett utgrävt område vid sidan av bäcken. Dämning är inte möjligt vid detta läget. Svårigheterna här är att bli av med schaktmassorna (ca 400-600 m 3 ). Rimligtvis kan de användas för att höja upp omkringliggande mark (1000-1500 m 2 höjs med i genomsnitt 30 40 cm) från vägbanan och söderut. Prioritering: medel Nr 11 Lägesbeskrivning: Sofielund, nordöstra delen av sjön. Ett mindre dike kommer från högre mark och rinner genom en kulvert under en mindre väg och mynnar ut på strandängarna vid Landsjöns nordöstra strand. Avrinningsområdet är måttligt stort och består till viss del av åkermark. Öster om diket är betesmark och väster om diket är en bred skyddszon (betesmark?) mellan diket och åkern. 23

Utformningsförslag: Vatten kan ledas från dikets högre nivåer västerut till en sank sänka (ca 30 x 50 m) i åkermarken. Eventuellt finns också dräneringsledningar i åkern som kan ledas in till våtmarken. Viss utgrävning krävs och i kombination med dämning några dm mot den stigande åkermarken i norr skapas en våtmark på ca 0.15 ha. Utloppet leds tillbaka till diket. Det är även praktiskt möjligt att anlägga en våtmark söder om vägen vid Landsjön när kulverten mynnar under vägen. Detta avråds dock ifrån eftersom dessa fina betade strandängsmiljöer bedöms ha stor värde för mångfalden framför allt fågellivet. Prioritering: låg medel Foto 11: Läge nr 11. Diket med bred skyddszon och en sank sänka i åkern. Foto 12: Läge nr 11. Diket mynnar i fina strandängsmiljöer söder om vägen. 24