Alva Myrdal, Unesco och samhällsvetenskapernas internationella organisering under kalla kriget Per Wisselgren

ABSTRACT Alva Myrdal, Unesco och samhällsvetenskapernas internationella organisering under kalla kriget Per Wisselgren Samhällsvetenskapernas internationella organisering under kalla krigets inledning rymmer en paradox. I en tid av tilltagande geopolitiska motsättningar intensifierades strävanden efter fredsbevarande insatser och mellanmänsklig förståelse, där särskilt samhällsvetenskaperna, men även vetenskapen i stort, liksom utbildningen och kulturlivet, tilldelades centrala roller. Tydligast manifesterades dessa närmast utopiska förhoppningar med tillkomsten år 1946 av Unesco, FN:s organisation för utbildningsmässiga, vetenskapliga och kulturella frågor. Inom Unesco-organisationen inrättades en särskild avdelning för samhällsvetenskaperna, Department of social sciences (DoSS), vilken fick till uppgift att på olika sätt bidra till samhällsvetenskapernas internationella organisering och därigenom även till Unesco s övergripande mål att främja världsfreden och den mänskliga välfärden. Föreliggande papper behandlar DoSS:s verksamhet under åren 1950-55, då Alva Myrdal var dess Director. Mer konkret intresserar jag mig för mötet mellan, å ena sidan, DoSS:s tillkomst och tidiga historia och, å den andra, Myrdals internationella karriär och vetenskapliga engagemang så som det kom till uttryck i hennes vetenskapliga internationalism. Syftet är att analysera de visioner, praktiker och organisatoriska strukturer som präglade DoSS:s verksamheter under perioden 1950-55, samt därigenom belysa Myrdals roll som Director, men också att diskutera på vilka sätt DoSS:s utveckling låter sig förstås i relation till den samtida kallakrigskontexten. Ett övergripande argument som utvecklas i pappret är att åren kring 1953 framstår som ett viktigt brytningsskede, vilket kom att påverka inte bara DoSS:s organisatoriska status och handlingsutrymme utan även Alva Myrdals beslut att lämna organisationen. Brytningsskedet kan härledas till en komplex väv av samverkande händelser och omständigheter, vilka inkluderar allt från konkreta visumproblem, lokala anställningsregler vid Unesco-kontoret i Paris och organisatoriska frågor om styrelserepresentation, till ett stormaktspolitiskt spel där såväl Sveriges utrikesminister, Unescos generaldirektörer, FN:s generalsekreterare och senator McCarthy figurerar som aktörer. Christalliseringen av Sverige Pär Wikman Begreppet reformteknokrater betecknar aktörer vars vetenskapliga arbete och politiska arbete samanfaller. Deras karriärer inom akademin går inte att skilja ifrån deras karriärer inom den offentliga förvaltningen. Min undersökning kommer att följa reformteknokrater som rörde sig mellan den vetenskapliga disciplinen kulturgeografi och det politiska fältet samhällsplanering. Reformteknokrater kan ses som ett slags vetenskapliga experter men till skillnad ifrån vetenskapliga experter så befann de sig i den politiska sfären permanent. De hade alltså inflytande över både vilka politiska reformer som skulle genomföras och vilken kunskap som skulle ligga till grund för dessa. Att följa reformteknokraternas arbete gör det alltså möjligt att undersöka både hur kulturgeografin gjordes till en trovärdig producent av expertkunskap inom samhällsplaneringen och hur ämnet påverkades av den nära relationen till den offentliga förvaltningen. De aktörer jag kommer att fokusera på är Sven Godlund och Torsten Hägerstrand. Framför allt Godlund arbetade mycket nära den offentliga

förvaltningen och hade stort inflytande över en rad offentliga utredningar. Min presentation kommer att behandla ett avhandlingskapitel som undersöker Godlunds och Hägerstrands arbete med kommunblocksreformen 1962. Det var Godlund och Hägerstrand som bestämde att kommunblocken skulle organiseras efter Walter Christallers centralortsteori. Det betydde i förlängningen att de hade ett avgörande inflytande över hur välfärdsstaten organiserades. Titeln Christalliseringen av Sverige är en parafras på Bruno Latours the Pasteurization of France. Jag menar att det genom följa hur Christallers centralortsteori etablerades och spreds inom samhällsplaneringen går att undersöka hur kulturgeografin blev en planeringsvetenskap och hur detta på ett högst påtagligt sätt förändrade hur den svenska välfärdsstaten organiserades. Genom Christalliseringen blev kulturgeografin en viktig del av den svenska samhällsplaneringen men eftersom den också innebar att andra använde den kunskap de producerade resulterade det även i att de delar av kulturgeografin som inte var planeringsinriktad fick svårare att hävda sig. Medvetandets bakdörrar: Psykiska gränserfarenheter i tysk psykiatri 1910-1940 Isabelle Ståhl Mitt avhandlingsprojekt, vars preliminära plan jag kommer att presentera på konferensen, har som huvudsyfte att undersöka det uppblommande intresset hos tyska psykiatriker under perioden 1910-1940 för att använda psykedeliska preparat för att utforska psyket. Dessa psykiatriker framkallade experimentella psykoser med meskalin och hasch på sig själva, filosofer och patienter för att förstå mentala gränstillstånd, såsom depersonalisation, schizofreni och tidsstörningar. Detta är ett fenomen som tidigare inte ägnats några djupare studier. Under 1900-talets två första decennier framskred neurovetenskapen snabbt och psykiatrin utvecklades drastiskt, inte minst i Tyskland. Perioden blev känd som psykiatrins första biologiska fas. Det går att se likheter mellan vår egen tids diagnosöverflödande psykiatri. Hos de psykiatriker jag undersöker finns en vilja att erfara den psykotiska människans föreställningsvärld inifrån, som om viss kunskap bara kan nås genom en överväldigande kroppslig, subjektiv erfarenhet. Filosofen Walter Benjamin var försöksperson i psykiatrikerna Ernst Joëls och Fritz Fränkels experiment med hasch och meskalin mellan 1920 och 1940. I Über das Programm der kommenden Philosophie" försökte Benjamin ge rum för mystiska erfarenheter i en profan värld. Jag hoppas kunna bidra till en historieskrivning om förhållningssätt till mystiska, överskridande erfarenheter i ett tidigt 1900-tal som präglas av vetenskapliga framsteg och sekularisering. Materialet artiklar, böcker och journaler - kommer att synliggöra det flytande och föränderliga i de förment rigida gränsdragningarna mellan det irrationella och rationella. Nästan inget har skrivits om dessa psykiatrikers meskalinförsök. Det finns en brist på historisk forskning kring drogernas kulturella och medicinska betydelse. Jag vill åskådliggöra skillnaden mot vår egen tids strikta uppdelning mellan narkotika och medicin, och hoppas kunna bidra till en historieskrivning om mentala gränszoner såsom hypersensibilitet, ångestfenomen och gränspsykotiska erfarenheter.

Jord och skogsvård: Den skogliga marklärans introduktion och avgränsning Jimmy Jönsson Kring sekelskiftet 1900 påbörjades en kontinuerlig institutionalisering av relationen mellan biologi och skogsnäring. Denna studie syftar till att beskriva aspekter av detta förlopp genom att analysera på vilka sätt gränser och gränsdragningsarbete formade introduktionen av specifikt skoglig marklära. I fokus är tidsperioden mellan sekelskiftet 1900 och tidigt 1930-tal då skogsmarkforskningens status gick från enstaka observationer till att vara en förhållandevis stabil och tydligt avgränsad skogsbiologisk institution. Studien följer ett antal aktörer förenade av en argumentation för vikten av vetenskapliga skogsjordsanalyser. Undersökningen visar på ett gränsdragningsarbete som syftade till att konstituera dels den skogsbiologiske teoretikerns roll inom skogsnäring och ekonomiskt-politiskt beslutsfattande och dels skogsbiologins och den skogliga marklärans epistemiska auktoritet inom skogsforskning och skogsvård. Detta genom att aktörerna avgränsade professionen och kunskapsområdet från den skoglige praktikerns roll samt tidigare och samtida skogsvetenskapliga kunskapsområden och praktiker, men också genom att särskilja specifikt skoglig marklära från olika typer av agrar markforskning och jordanalys, skogsodling från andra former av kultivering samt studieobjektet naturjord från kulturjord. Identity discourses and cultural heritage in Russia Martin Nygaard Hansen-Chernetskiy My research is centered around traditionalist currents in Russian culture since the early 19th century with a particular focus on the issue of cultural identity. The project proceeds from the observation of an actualization of medieval cultural heritage in contemporary Russia. This is reflected both in certain discourses through which identity is articulated, and in artefacts which are considered to be of particular significance, and which are accordingly singled out as part of a national cultural canon. This issue is approached from a reception historical perspective, and the source materials include texts by Slavophiles, influential cultural historians as well as a selection of cultural artefacts. The overarching purpose is to consider the interaction between ideas and artefacts, but also to address certain assumptions which are encountered in discourses on Russian culture. Då kön saknar legitimitet. Relationen mellan klass och kön i finsk abortpolitik Pia Levin Liberaliseringen av abortpolitiken har ofta tolkats som tecken på ökad jämställdhet och ett erkännande av kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar. Eftersom fri rätt till abort internationellt var en av den feministiska rörelsens viktiga mål ter sig en sådan tolkning lättbegriplig. En inblick i processen som ledde till liberaliseringen av den finska abortlagen från 1970 ifrågasätter dock att de ökade möjligheterna till abort främst varit en fråga om jämställdhet mellan könen, även om lagstiftningen kan tolkas ha haft dessa effekter.

I min avhandling undersöker jag vilka idéer som legitimerar ett behov av ny eller förändrad lagstiftning. Utifrån en läsning av offentligt myndighetsmaterial, tidskriftsartiklar, informationsblad, veckotidningar, dokumentärfilmer och radioprogram från 1930 till 1870-tal som behandlar abortfrågan blir det tydligt att klass har en överordnad position i förhållande till kön i diskursen om abort. Jag intresserar mig därmed hur relationen klass-kön påverkar sexualpolitiken i Finland, och jag försöker synliggöra den relationen genom frågan hur ett behov att prata om klass i stället för kön skapas i den finska abortpolitiken. Elis Sandberg och THX ca 1950 till 1989: En sällsam historia Maria Björk År 1952 offentliggjorde veterinärmedicinaren Elis Sandberg från småländska Aneby att han upptäckt ett nytt botemedel mot cancer. THX, som han kallade preparatet, var enligt Sandberg också verksamt mot en rad andra sjukdomar, då medlet stärkte kroppens eget försvar mot sjukdom. Offentliggörandet blev startskottet på en märklig historia som bland annat innefattade tre åtal mot Sandberg, en långdragen strid med Medicinal/Socialstyrelsen, horder av engagerade patienter och, inte minst, en kontroversiell teori kring thymuskörtelns funktion för kroppens motståndskraft. Sandberg tillverkade THX genom att mala färska thymuskörtlar (thymus, eller bräss, är en endokrin körtel som finns hos alla däggdjur) från nyslaktade nötkreatur, blanda thymusgröten med vatten och sedan sila blandningen. Det färdiga preparatet injicerades. År 1974, alltså drygt 20 år efter offentliggörandet, gavs mellan 6-8000 injektioner med THX i veckan, och verksamheten vid Sandbergs egen klinik i Aneby och dess filialer sysselsatte 35 personer. Att kalla THX för en folkrörelse är ingen underdrift. Striderna som pågick mellan Sandberg, myndigheterna och läkarkåren från 1950-talet och fram till Sandbergs död 1989 blev en medial följetong, med Sandberg som David och Medicinalstyrelsen som Goliat. Stridigheterna synliggör dessutom hur patienter tog parti för Sandberg mot det man uppfattade som etablissemanget, och hur lekmän uppfattade medicinens mål, medel och teorier. Att denna folkliga diskussion kring THX och Sandbergs teori skedde under en tidsperiod där medicinens makt och dess funktion som statens verktyg (jfr. t. ex. steriliseringarna) var stark gör den särskilt intressant. Det projekt jag planerar kring Sandberg och THX befinner sig i startfasen. Vad som skall utgöra fokus är oklart, precis som hela denna historia: vad är detta en historia om? Medicin, endokrinologi, alternativmedicin? Jovisst. Men i lika hög grad handlar det om välfärdsstaten, människorna och makten. Och inte minst om vetenskapen, dess villkor, ramar och försanthållanden. Mänsklighetens mest eftertraktade förmåga? Om kreativitetens idéhistoria Christer Nordlund Kreativitet har en historia. Det är inte något som alltid har funnits eller som alltid varit hyllat och eftertraktat. Även om tänkare har funderat över vad det innebär att vara kreativ ända sedan antikens dagar, etablerades begreppet kreativitet först under mellankrigstiden och det blev inte vanligt förekommande förrän efter andra världskriget. Kreativitet uppstod då som ett intellektuellt fenomen,

vilket sammanföll med tanken att kreativitet är något som går att både förklara, mäta och påverka. Sedan 1950-talet har forskningen, litteraturen och debatten om kreativitet stadigt vuxit, och idag efterfrågas kreativitet inom i stort sett alla samhällssektorer, från utbildning och forskning till näringsliv och politik. Kreativitet har blivit en samhällelig angelägenhet och ett medel för ekonomisk tillväxt. Samtidigt förefaller det intressant nog inte finnas någon konsensus om vad kreativitet egentligen är. Är det något ovanligt eller allmänmänskligt? Är det en biologisk, psykologisk eller social kategori? Handlar det om personer, processer eller produkter? Syftet med detta forskningsprogram är att utforska kreativitetens idéhistoria. Det ska undersöka hur kreativitet uppstod som ett intellektuellt fenomen under decennierna omkring andra världskriget, och studera hur idéer och teorier om kreativitet och kreativitetsfrämjande metoder sedan dess har utvecklats genom forskning, litteratur och debatt. Syftet är också att studera hur kreativiteten successivt har laddats med mening och värden av betydelse för hur olika samhälleliga verksamheter uppfattas och organiseras. Den teoretiska utgångspunkten är att kreativitet är ett i grunden omstritt begrepp, snarare än något en gång för alla givet. Programmet ska fokusera på tre delvis konkurrerande forskningsområden, som i tur och ordning behandlat kreativitetens koppling till tankeprocesser, miljöer respektive näringar. Eftersom forskningen och debatten om kreativitet varit internationell, har programmet en internationell ansats. Det knyter därmed an till vad som historiografiskt kallas den internationella vändningen inom kunskapsfältet intellektuell historia. Underförstådd auktoritet: Reseberättelser och personakonstruktion i Svenska läkartidningen 1918-1945 Annika Berg I det nystartade internationella forskningsprojektet SPICE - Scientific Personae in Cultural Encounters in Twentieth Century Europe samarbetar forskare från fyra olika europeiska länder kring frågor om hur vetenskapliga personae har konstruerats genom resande och internationella utbyten. Den sociala process där (könade) vetenskapliga identiteter skapas ses här som en central del i konstruktionen och rekonstruktionen av akademin som en föreställd transnationell gemenskap, men också som en integrerad del av kunskapsproduktion och epistemologi. På konferensen i Umeå kommer jag att utgå från en påbörjad delstudie inom detta projekt, där jag undersöker konstruktionen av medicinska personae i 1900-talets Sverige, eller mer precist, hur sådana konstruktioner kan spåras i reserapporter skrivna av svenska läkare. I ett första steg har jag gått igenom Svenska Läkartidningen mellan 1918 och 1945. Det medicinska fältet kan ses som ett ganska speciellt exempel när det kommer till konstruktionen av vetenskapliga personae, då det inkluderar såväl medicinsk vetenskap (eller om man så vill ett antal medicinska vetenskaper) som läkarkonst i mer praktisk betydelse. Det innebär att den persona som manifesteras av en medlem av den medicinska professionen förvisso är en vetenskaplig persona, men den är också i regel något annat utöver det. Under de år jag studerar skrevs och publicerades ett ganska stort antal reserapporter i Svenska läkartidningen, med hela Sveriges samlade läkarkår som potentiella läsare. Att detta alls gjordes är intressant i sig, och, menar jag, speglar en särskild typ av underdriven eller underförstådd auktoritet, som också bland annat reflekteras i reserapporternas titlar och i författarnas sätt att framhäva, eller snarare låta bli att framhäva, sig själva i texterna. Denna underförstådda auktoritet kan också, vill jag hävda, ses som en särskild form av maskulinitet.

Mode ur ett idéhistoriskt perspektiv Lisa Svensson Jag kommer att behandla mode ur ett idéhistoriskt perspektiv. Den fråga som jag är särskilt intresserad av är hur konvention och förändring (i förlängning: uppfattningen av gammalt v/s nytt ) förhåller sig till varandra. Min uppfattning är att mode fungerar paradoxalt. Det är disciplinerande, samtidigt som det kräver galenskap och avsteg från det förutsägbara. I mina tidigare studier av retoriken i modekrönikan i 1840-talets kulturtidskrift Stockholms Mode-Journal upptäckte jag denna motsättning, som alltså skildrar konvention respektive förändring. Det var tydligt att dessa parallella förhållningssätt gick att spåra till två skilda företeelser i den europeiska kulturen med stor inverkan på vårt sociala liv; rådgivningslitteraturen och maskeradbalerna. I den ena uppmuntras och danas disciplineringen och inlemmandet av den enskilde i samhällskroppen, och i den andra uppmuntras avvikelserna. Jag fann att modekrönikan som genre inte på något sätt liknade andra krönikor i samma tidskrift, kritiska genrer så som teater- eller musikkrönikor. Istället hade modekrönikan mer gemensamt med rådgivningslitteraturen. Medan rådgivningslitteraturen rådde unga kvinnor hur de skulle föra sig, fungerade modekrönikan som en visuell rådgivare av till synes samma dignitet. Kvinnors utseende reglerades strikt utifrån sociala principer. Det enda undantaget till detta didaktiska sätt att skriva modekrönika inföll under maskeradsäsongen. Plötsligt spirade språket i takt med de utsvävningar i dräkt som också beskrevs, det blev lyriskt och frisläppt och speglade på så sätt också den roll som maskeraden möjligtvis spelade som ventil i ett strikt reglerat sällskapsliv. Maskerad och mode är två kulturella uttryck som löper parallellt, och dynamiken dem emellan i 1840- talets modekrönikor är påtaglig och samtidigt outtalad. Samtidigt pekar krönikans retoriska släktskap med rådgivningslitteraturen på de sociala konventioner som våra klädpraktiker vilar på. Mitt intresse ligger i hur man kan man förstå motsättningen mellan konvention och progression, som en av modets bärande principer. Svensk kriminologi: Flöden och förankringar Anders Pedersson Mitt avhandlingsprojekt har arbetstiteln Svensk kriminologi ca 1885-1965 och jag försöker i detta undersöka hur det kriminologiska projektet artikulerades och reproducerades inom en rad olika arenor likt de sociala reformrörelserna, det statliga utredningsväsendet och inom olika delar av akademin. Den fråga som kommer att behandlas i denna presentation är en som kommer att återkomma genom undersökningens alla delar: hur ska man förstå hur olika sätt att tala om och forska om brottsligheten importeras från andra länder samtidigt som det är uppenbart att svensk kriminologi är helt beroende av sitt strikt nationella sammanhang? Uttryckt på ett annat vis: Hur ska man teoretisk och metodologisk närma sig problemet med flöde och förankring? Det går att tala om problematiken i termer av Knowledge in Transit vs. Situated Knowledge (Secord) eller Embeddedness vs. Traveling (Melossi) i försök att teoretiskt greppa frågan. Ett par sådana försök behandlas i presentationen. Utöver det diskuterar jag ett antal typer av vetenskapliga praktiker och artefakter rörande svensk kriminologi genom vilka man konkret kan undersöka och analysera frågan om flöde och förankring. Bland flera kan nämnas: översättningar, appropriering av begrepp, vetenskapliga tidskrifter, gästande forskare, svenska forskares utlandsvistelser och läroböcker. Genom detta söker jag få det utländska och internationella sammanhanget att inte bara verka som en fond till en undersökning av en svensk kriminologi utan som en vital del av densamma.

Psykisk ohälsa i online-samhället: Ett möte mellan idéhistorien och medicinsk humaniora Kristian Petrov Min hittillsvarande forskning berör främst politisk filosofi, men jag har också en nuvarande inriktning mot medicinsk humaniora. Det var när jag på uppdrag av Västra Götalands läns landsting för några år sedan skrev en rapport om självmordsprevention* som jag började fundera på att skriva den psykiska ohälsans idéhistoria, medvetet bruten genom online-samhällets senmoderna prisma. Samtidshistoria, för att inte tala om det aktuella nuets historia, ställer förvisso forskaren inför stora, om inte oöverstigliga kronocentriska och presentistiska problem. Emellertid ser jag en möjlighet att skapa ett diakront reflektionsutrymme som kan fungera både som perspektivöppnare och korrektiv: Genom att försöka se det som vi inte kunde (eller ville) se i det förflutna, så kanske vi kan få en ledtråd till vilka blinda fläckar vi har idag. (Härmed inte sagt att jag nödvändigtvis har en essentialistisk syn på verkligheten!) Vad jag försöker göra inom detta projekt är att applicera ett vidare idéhistoriskt perspektiv på frågor som aktualiserats under senare tid om det s.k. online-samhället, inom såväl vetenskapliga som populärvetenskapliga diskussioner. Frågorna, som jag alltså försöker närma mig utifrån en idéhistorikers synvinkel, kretsar kring det hypotetiska sambandet mellan allt högre krav på perfektion och framgång å ena sidan, och en ökad rapportering av upplevd oro, ångest och utmattning, å den andra: Var går gränsen mellan självbeundran och självhat i de sociala medierna? Varför tar sig mäns och kvinnors olycka så skilda uttryck? Vilka är de långsiktiga kognitiva, emotionella och psykosomatiska konsekvenserna av den mobila och digitala teknikanvändningen? Vad innebär det för vårt självmedvetande att vi är ständigt uppkopplade? Och, följaktligen (och lite mer tillspetsat), vilka är fördelarna (eller nackdelarna) med att aldrig hinna ha tråkigt? Det är omöjligt att metodologiskt helt kringgå gängse medicinhistorisk forskning och empiri, men framförallt bygger jag min rekonstruktion och analys på att försöka iscensätta ett möte mellan teoretiska och filosofiska klassiker, å ena sidan, och nyare kvantitativa resultat från neurobiologi, kognitionsforskning, psykiatri och sociologi, å den andra. * Kristian Petrov (2010), Döden i livet och livet i döden: Förutsättningar för en befolkningsinriktad suicidprevention i ett idéhistoriskt perspektiv, Mariestad: Folkhälsokommittén, Västra Götalandsregionen (52 s). http://www.vgregion.se/upload/folkh%c3%a4lsa/rapporter/d%c3%b6den%20i%20livet%20livet%20i%20d %C3%B6den%202010.pdf En viss omorientering mot psykisk ohälsa mer generellt, och som jag nu ämnar vidareutveckla, har jag därefter gjort i följande artikel: Kristian Petrov (2013), The Art of Dying as an Art of Living: Historical Contemplations on the Paradoxes of Suicide and the Possibilities of Reflexive Suicide Prevention, i Journal of Medical Humanities, vol. 34, nr 3: 347 368 (21 s). http://link.springer.com/article/10.1007%2fs10912-013-9235-7 The New Panacea? The Emergence of Mindfulness Science Jenny Eklöf Mindfulness meditation started its academic career in the 1970s within behavioral medicine and mindbody research. Now, you find it in psychotherapy, neuroscience and clinical psychology, but also

increasingly in the social sciences such as education, organization studies and social work. Mindfulness meditation is offered in secular program for healing, self-understanding and growth, and has moved from the cultural margins (Buddhism) to the mainstream, both scientifically and culturally. The uptake of mindfulness practices within psychology, neuroscience and medicine, has publicly almost unanimously been celebrated as a new, inspiring and exciting development, a happy marriage, so to speak. The scientific literature presents another picture; a field full of definitional struggles and confusion, methodological debates and an underlying concern that both science and Buddhism might be distorted in the process. But even without a clearly defined object of study, research in this field has blossomed. One reason might be that mindfulness science has emerged in parallel with, and not separated from, other fields of the mind sciences, fields that have had a momentum of their own, such as cognitive and affective neuroscience, cognitive and behavioral therapy, and positive psychology. These have all affected the ways in which mindfulness is currently being understood - both scientifically and in popular culture and contributes to a diverging repertoire of cultural meanings ascribed to mindfulness. Lantbråksuniversitetet. Om Skogis flytt till Umeå och skogsvetenskapens förändringar Erland Mårald Den 18 oktober 1978 invigdes Skogis nya lokaler i Umeå under högtidliga former. Invigningen var dock ingen entydig klang och jubelföreställning. Inte minst var det rektorn för det nya Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) Lennart Hjelm som basunerade ut sina tvivel över detta slöseri. Flytten från Stockholm, som varit den skogliga forskningens huvudsäte i 150 år, innebar att den skogsvetenskapliga fakulteten splittrades på tre orter, Umeå, Uppsala och Garpenberg. Detta medförde ökande kostnader för resor, kommunikation och administration samt att sammanhållningen inom fakulteten skulle bli svår att upprätthålla. Att Hjelm inte var ensam om att hysa sådana åsikter var ingen hemlighet, då en stor del av fakultetens professorer vägrade att förvisas till Umeå. Skogis flytt till Umeå kantades alltså av protester och många frågetecken inför framtiden. Denna presentation ska översiktligt belysa skälen till att flytta Skogis till Umeå, vilka motsättningar det skapade och hur själva flytten gick till. Huvudfrågan är emellertid att belysa hur den svenska skogsforskningen påverkades av flytten på kort och lång sikt med inspiration hämtade från den så kallade rumsliga vändningen inom vetenskapshistorisk forskning. Rubbade flytten etablerade synsätt inom skogsvetenskapen? Hur förhöll sig skogsforskarna till Umeå universitet och till radikala traditioner i det "röda Umeå"? Blev skogsvetenskapen mer "norrländsk"? Hur utvecklades förhållandet mellan Umeå och SLU-orterna söderut Uppsala, Garpenberg och sedermera Alnarp? Att etablera sig som vetenskap: om fysiognomik, frenologi och fysisk antropologi Andreaz Wasniowski Föreställningen att det från en människas yttre går att avläsa personens inre förmågor har funnits allt sedan antiken. Runt sekelskiftet 1800 gavs detta tänkande en fastare form i läror som fysiognomik, frenologi och antropologi. Dessa diskuterades i filosofiska och vetenskapliga sammanhang, de blev tagna på allvar och uppfattades som vetenskapliga. Men under 1800-talet utvecklades lärorna i olika riktningar, vilket resulterade i att fysisk antropologi vid början av 1900-talet var en erkänd

vetenskaplig disciplin medan de båda andra betraktades som pseudovetenskaper eller rent av kvacksalveri. Från dagens perspektiv kan det te sig som om lärorna påminde om varandra, inte minst eftersom de på ett likartat sätt ägnade sig åt samma studieobjekt. Frågan blir således hur det kommer sig att en inriktning lyckades etablera sig som vetenskap medan de båda andra misslyckades. Denna fråga blir än intressantare utifrån det faktum att även den fysiska antropologin med tiden hamnade i vetenskapligt vanrykte (det går således inte att hänvisa till den producerade kunskapens objektiva värde). Presentationen kommer att beröra den övergripande frågeställningen utifrån såväl ett vetenskapshistoriskt som ett vetenskapsteoretiskt perspektiv, där fokus kommer att ligga på några av skolbildningarnas avgörande skillnader. Den svenska skolgårdens historia 1611 2011 Anna Larsson, Björn Norlin och Maria Rönnlund Skolgård finns på så gott som alla svenska skolor och på denna plats vistas elever betydande delar av skoldagen. De flesta som gått i skolan har minnen kopplade just till skolgården. Att skolgården är, eller åtminstone kan vara, en socialt och pedagogiskt viktig plats framstår idag tydligt, inte bara för de elever, lärare och annan skolpersonal som dagligen vistas där, utan även för de forskare som ägnat platsen intresse i olika studier. Dess historia är emellertid betydligt mindre utforskad. Trots att denna historia sträcker sig tillbaka åtminstone 400 år har skolgården knappast alls studerats i svensk eller internationell utbildningshistorisk forskning. I det pågående VR-finansierade projekt som här ska presenteras diskuteras den svenska skolgårdens historia från tidigt 1600-tal fram till idag. Med utgångspunkt i Lefebvres teori om det sociala rummet analyseras tre dimensioner: 1) Den representerade skolgården: Hur har skolgården tagit form och förändrats som koncept i utbildningsrelaterat tänkande? Vilka centrala idéer kommer till uttryck i representationerna av skolgården under olika perioder? 2) Den fysiska/materiella skolgården: Hur har skolgården sett ut i fysisk och materiell mening och vilka idéer och idéströmningar har vid olika tidpunkter präglat utformningen? 3) Den levda skolgården: Vilka sociala praktiker har pågått på skolgårdar och vilka kulturella, och symboliska värden har förknippats med dessa platser av elever, skolpersonal och andra? Undersökningen rör sig inom alla tre dimensioner men tonvikten varierar i och med att tillgången till material för analyser av de olika dimensionerna ser olika ut för olika tider. Genom en samlad analys av dimensionerna är ambitionen med projektet att kunna bidra med ny kunskap som stärker och vidgar förståelsen av skolans utemiljö som ett pedagogiskt och socialt rum både i en historisk och i en nutida kontext. Genomsläppliga kroppar, flödande omgivningar och sjukdomsalstrande beteende: En studie av svenska provinsialläkares sjukdomsuppfattningar 1820-1900 Annelie Drakman Under tidigt 1800-tal ansåg många svenska landsbygdsläkare att sjukdomar bäst botades och förebyggdes genom värme. Flea lager kläder på patienten, tillsammans med ett uppvärmt sjukrum

(gärna till uppemot 25 grader) sades ofta underlätta tillfrisknandet. Mot slutet av seklet hade dock denna åsikt bland svenska läkare förbytts till sin motsats. Från att förstås som omhändertagande skildrades nu sådana handlingar som bortklemande, skadliga både för den sjuke och för samhället i stort. Min halvfärdiga avhandling, vilken jag kommer att presentera i Umeå, är ett försök att förstå hur denna drastiska förändring i uppfattningar kring vad sjukdomar är och hur de bör åtgärdas hänger samman i ett större skifte i förståelse kring vad sjukdom, smitta och risk är. Tidigare forskning förklarar oftast sådana förändringar som avhängiga bakteriologins intåg. Men mitt empiriska material, vilket främst är årsrapporter från svenska provinsialläkare mellan 1820-1900, motsäger denna förklaringsmodell. I dessa rapporter börjar sjukdom omtolkas uppemot trettio år innan bakteriologins uppkomst, och när dessa uppfattningar väl blir inflytelserika från 1880-talet och framåt så passas de snarare in i ett redan existerande komplex av nya uppfattningar än skapar dem. Så vad var det egentligen som förändrades, och hur gick denna förändring till? Svaret har potential att ge oss en bättre förståelse för de uppfattningar om omgivningens grad av farlighet, kroppars utsträckning i rummet och beteendets påverkan på hälsan som jag menar lever kvar i våra dagar. Att acceptera grottillvaron: Ett utkast till en spatialhistorisk studie i hur Sverige inkorporerade modernitetens konsekvenser i det svenska stadslandskapet Peter Bennesved I den här presentationen vill jag fokusera på plats och idéhistoria och därmed diskutera vad en spatialhistorisk utgångspunkt kring svenskt civilförsvar kan bidra med. Hur kan ett fokus på det lilla, väldigt gråa och tråkiga källarutrymmet med skyddsrumsskylten utanpå kombinera en rad olika samhälleliga tendenser och ge utrymme för ett ny sorts kallakrigsnarrativ? År 1950 skrev generaldirektören för Civilförsvarsstyrelsen Åke Sundelin att behovet av skyddsrum inte nog kunde accentueras: Utan erforderlig tillgång på skyddsrum kommer hemortsbekämpningens övertag bli markant. Om det var Sundelins förtjänst att skyddsrumsbehovet sedan dess verkligen togs på allvar är en öppen fråga. Det är dock klart att svensk civilförsvarsdoktrin har satt djupa spår i det svenska stadslandskapet. Orsakerna till varför skyddsrummen beskrevs som en relevant lösning menar jag finns att finna i många samtida processer där teknologisk utveckling och hemortsbekämpning bara är två exempel. Kanske kan ett spatialhistoriskt perspektiv verka sammanbindande snarare än exkluderande i detta sammanhang. Herman Franckes Gudsstad Andreas Rydberg Min presentation bygger på ett kapitel av min avhandling om vetenskapliga själspraktiker i Halle under första halvan av 1700-talet. Den tyske teologen Herman Francke kom till Halle 1692. Även om han lockats dit av ryktena kring det nygrundade universitetet (där han också fick en professur) så var det likväl jobbet som pastor i den angränsande staden Glaucha som kom att uppta största delen av hans tid. I denna gudsförgätna stad hade pestens frammarsch under det tidiga 1680-talet slagit ut cirka två tredjedelar av befolkningen och lämnat efter sig splittrade familjer, föräldralösa barn och kollapsade sociala institutioner. Men kanske var det just denna nöd som kom att trigga Franckes långtgående och outtröttliga sociala engagemang. Efter att ha fått en ovanligt generös kollekt under hösten 1695 utbrast han: Detta är inget dåligt kapital. Med det skall jag grunda ett barnhem. Projektet som påbörjades omgående kom

dock att överskrida alla förväntningar. När Franckes Waisenhaus invigdes 1701 utgjorde det ett massivt rektangelformat byggnadskomplex som förutom en rad utbildningsinstitutioner också innefattade bokhandel, bokbinderi, boktryckeri, apotek, laboratorium, sjukrum och en naturaliekammare. 1727, året för Franckes död, arbetade och levde över 3000 studenter, föräldralösa, lärare, administratörer och hantverkare i vad som nu gick under benämningen Franckes Gudsstad. Men om Franckes Waisenhaus var massivt i sin materialitet så låg den verkliga styrkan i det ideal och den praktik som det förkroppsligade. Ledd av devisen Världsförbättring genom människoförbättring var målet med verksamheten inget mindre än en global reformrörelse utgående från Halle där barn och ungdomar systematiskt skulle stöpas om till pietistiska kristna. I den programmatiska texten Kurzer und Einfältiger Unterricht från 1702 framlägger Francke i detalj hur detta skall ske. I följande presentation kommer jag först att uppehålla mig vid själva uppförandet och organisationen av Franckes Waisenhaus för att sedan gå in på den pedagogiska praktik som bedrevs där. Historiografi som ämnesdebatt Daniel Nyström En iakttagelse jag gör i min kommande avhandling som behandlar svensk historieforskning efter andra världskriget och framåt handlar om historiografi som genre. Begreppet historiografi refererar vanligtvis till studier av historieforskning. Det är då historiker undersöker vad som kännetecknat historieforskning under en viss period, vilka aktörer som varit verksamma, vad som ansetts viktigt att forska om och vilka premisser och antaganden som legat till grund för verksamheten. På senare tid har det emellertid blivit vanligt att se historiografisk forskning som en del av en fortlöpande diskussion om en disciplins självförståelse. Historiografi blir härigenom en genre som kännetecknas av fortsatt diskussion kring teori- och metodfrågor, ämnesval och forskningsproblem; historiografi blir en förlängning av tidigare ämnesdebatter. Ett sätt som detta tar sig uttryck är att historiografisk forskning inte sällan tar ställning till och värderar de frågor som diskuterades i det förflutna. Vid konferensen Idéhistoria på gång diskuterar jag denna problematik utifrån exemplen kvinnohistorisk och arbetarhistorisk historiografi. Siffror om kultur: kvantitativ kulturforskning och inrättandet av en internationell kulturstatistik ca 1965-1985 My Klockar Linder I min presentation ska jag prata om ett forskningsprojekt som jag nyligen börjat skissera på som handlar om den kvantitativa kulturforskningens etablering under 1960-talet och inrättandet av en nationell och internationell kulturstatistik. Projektet är en vidareutveckling av ett tema i min avhandling som handlade om den svenska kulturpolitikens formering i Sverige under 1900-talet och uppkomsten av ett modernt kulturpolitikbegrepp. I avhandlingen argumenterar jag för att 1960-talets nya kulturforskning, genom vissa begreppsliggöranden och vetenskapliga operationaliseringar, bidrog till att etablera kulturen som ett politiskt och vetenskapligt hanterbart objekt. Ett exempel är det systematiska införandet av siffran i tänkandet kring kultur. Genom siffran bröts ett tidigare enhetligt och holistiskt kulturbegrepp ner i beståndsdelar som kunde ställas upp som numerära uppgifter i tabeller, bli föremål för jämförelser samt ligga till grund för prognoser som i sin tur skulle vara en del av det politiska planerandet och beslutsfattandet.

I det forskningsprojekt jag f.n. skisserar på vill jag alltså vidareutveckla detta tema. Från slutet av 1960-talet ser vi flera prov på ambitioner att inrätta en samlad kulturstatistik både nationellt och internationellt. Exempel på detta är Europarådet som 1972 arrangerade en konferens om kulturstatistik i Stockholm liksom rapporten Siffror om kultur som gavs ut 1973 av utredningen Kulturrådet och som var ett första försök att upprätta en svensk kulturstatistik. Även inom UNESCO påtalades behovet av att upprätta en internationellt jämförbar kulturstatistik. Två spår som jag intresserar mig för är dels kulturstatistiken som led i uppbyggnaden av ett omfattande internationellt kulturellt samarbetes- och utvecklingsarbete och dels den gränsdragning mellan kvalitativ och kvantitativ kulturforskning som siffran aktualiserar. I bägge fallen är ambitionen att erbjuda historiserande perspektiv på kulturstatistiken och siffran som ett sätt att tänka kring kultur, samt att göra det till föremål för politisk handling. "'What a thought can embrace' The East Asiatic Company, the Danish Farmers' Bank, and the Quest for Greenland, 1897-1905 Janina Priebe In 1905, a group of influential figures of Copenhagen's private economy and finance sector pushed forward in an attempt to break the Danish state's strict monopoly on natural resource exploitation and trade in the Greenland. Among them were the directors of the East Asiatic Company and the Danish Farmers' Bank, both closely interrelated by their business. The strident supporters of privatizing fishing and farming activities in Greenland were already engaged in various ventures in distant environments, ranging from the production of teak planks in South East Asia to buying of Manchurian soybeans. At the turn to the 20 th century, this region became increasingly unstable. Erupting imperialist tensions and unusual climatic variations caused massive deficits for the East Asiatic Company's business in the area. This paper explores how this group's narrative, promoted in order to industrialize and privatize natural resource use in Greenland, might have responded to developments outside the ongoing debate on colonial policy in Denmark. Their narrative revolved around international rivalry and national competitiveness, technological modernization and cultural development. Yet, a close analysis of the consortium's connections to resource use in Greenland, for instance through financing exploration expeditions and surveys, and the aggravating crisis for the stakeholders' business in Asia suggests that their narrative might also have served as vehicle for individual business interests. This paper is a work in progress of ongoing research for my PhD project in History of Science and Ideas. In my PhD project I aim at shedding light on narratives of different interest groups about natural resource use in Greenland in the early 20 th century. Raderingens idéhistoria Johan Fredrikzon Avsikten med min avhandling är att utreda vilken roll radering, d.v.s. utplåning av information har spelat i mediehistorien utifrån några nedslag under de senaste tvåhundra åren. Om skriftens historia handlar om att inpränta, systematisera, bevara och minnas, borde det då inte finnas en raderingens historia som rör utsuddandet, borttagningen, förstörelsen och glömskan av allt det som tecknats ned, distribuerats och ordnats? Det som gått förlorat är ju borta, men hur förhåller det sig med de föreställningar som legat till grund för utplåningen av information? Och hur har relationen sett ut mellan metoderna för att skapa respektive förstöra information i mediehistorien? Detta är frågor som ramar in min undersökning.

Jag söker ett slags parallellhistoria till informationsproduktionens framgångssaga genom att studera raderingsteknologier och -praktiker av olika slag. Kanske är det först nu i en tid då åtskilligt kan raderas med en knapptryckning, somligt inte går att radera alls och allt mindre behöver raderas av utrymmesskäl som raderingen framträder som tänkbart studieobjekt. Föreställningarna kring varför vi har avlägsnat oönskad information historiskt d.v.s. skyddat oss från överflöd, dolt pinsamheter, bränt bevis, ångrat formuleringar, sopat undan spår och så vidare är för närvarande bristfälligt undersökta i mediehistorien. Det hör sannolikt ihop med att de är förknippade med det perifera, med skräp, redundans och brus, med det ofärdiga, tillfälliga och misslyckade men även med utkast, kopior, kladdar, skisser och därmed med det okontrollerade, oordnade och hotande. För att komma åt dessa aspekter av idéhistoriens mediala villkor, kan det visa sig produktivt att studera korrigeringspapperet snarare än skrivmaskinen, pappersförstöraren framför kopieringsmaskinen, backstegstangenten istället för vagnreturen. Jag är framförallt intresserad av de institutionellt och materiellt förankrade processer som verkat, så att säga, i andra änden av de maskiner tekniska och sociala vilka har producerat och distribuerat information under de närmast föregående seklerna. Varför är det så svårt med fred? Rebecka Lettevall Med tanke på utvecklingen i Irak och Ukraina även om vissa forskare, som Steven Pinker, hävdar att vi genom den genetiska utvecklingen snart kan se fram emot slutet på alla krig så känns fredstanken idag kanske avlägsnare än någonsin. En sådan känsla understöds inte minst av IS härjningar i Irak och den eskalerande konflikten i Ukraina. Det är rimligt att ställa frågan om fred är något som eftersträvas, och i så fall av vem och under vilka omständigheter. Sedan urminnes tider har krig och konflikt stått i fokus, och det var först kring mitten av 1800-talet som föreställningen om fred kom att bli synligare inom offentligheten och på den politiska dagordningen. Sedan början av 1900- talet utdelas till och med ett prominent internationellt pris i fred, och det finns idag talrika fredspris. Trots att det existerade en stark fredsrörelse och en stor mängd inflytelserika fredsaktivister kring förra sekelskiftet utbröt Första världskriget. Efter kriget visade sig en ny värld där många möjligheter stod öppna. Då grundades också Nationernas förbund och flera andra ansatser genomfördes delvis för att hitta system för ett hållbart samarbete mellan stater. Men nya krig bröt ut, Andra världskriget, de tidigare europeiska koloniernas befrielsekrig och sedan början av 2000-talet också s.k. nya krig (som inte är särskilt nya). Under Kalla kriget växte även freds- och konfliktvetenskap fram som en akademisk disciplin. Vad är fred, vad gör fred och varför är det så svårt med fred? Det är sannolikt att 1900-talets starka positivistiska tradition har haft stort inflytande för förståelsen av fred, och det är gott så. Utan vapen inga krig med begränsade vapenmängder, så begränsade krig. Men den rationalistiska vägen att kvantifiera kriget och freden i mängden vapen har skymt fredens kvalitativa innehåll. Med en gadamersk verkningshistorisk metod inspirerad av begreppshistoria och kritik strävar jag efter att besvara frågan i rubriken genom att analysera bland annat material från fredsaktivister, inte minst mottagare av Nobels fredspris. Perspektivet är europeiskt men med globaliseringsinflytande.

Uppmuntran till njutning i Sverige, 1950-1980 Linnea Tillema Inom sexualitetshistorisk forskning har man i hög grad sysselsatt sig med att visa hur sexuella beteenden, handlingar eller njutningar historiskt har reglerats och kontrollerats negativt genom att de marginaliserats, patologiserats eller kriminaliserats. I min avhandling har jag valt ett delvis annat fokus, då jag istället undersöker positiv normering av njutning i Sverige under perioden 1950-1980 (ca). Jag intresserar mig här för de sammanhang där njutning, sexuell njutning (inte nödvändigtvis bara heterosexuell sådan) eller njutning i vidare bemärkelse, gjordes till något önskvärt och eftersträvansvärt; något som skulle intensifieras och maximeras, till exempel genom att individen tränade upp och förfinade sin njutningsförmåga. Syftet med studien är att undersöka hur de diskurser som uppmuntrade till njutningens och välbefinnandets maximering kan relateras till modern subjektsformering och moderna identitetsskapande processer. Jag befinner mig precis i början av mitt arbete, och mycket vad gäller undersökningens design är ännu öppet. Men det tycks från denna period finnas en hel del material utgivet på svenska som skulle kunna tjäna som utgångspunkt för en sådan studie, såsom självhjälpslitteratur, sexualrådgivningslitteratur, sexualupplysningsfilmer och tidningarnas rådgivningsspalter. Att undersöka mina frågor med utgångspunkt i ganska olikartade materialkategorier vore också en möjlighet: förhållandet mellan sexologi och populärkultur vid denna tid förefaller vara särskilt intressant. Den period jag preliminärt har valt att studera, i synnerhet 1960- och 1970-talen, beskrevs redan av de historiska aktörerna själva som en tid av exceptionella omvandlingar på sexualmoralens område. Men vad innebar egentligen den omvandlingsprocess som både av samtiden och historieskrivarna kom att gå under benämningen den sexuella frigörelsen? Vilka nya normer och reglerande mekanismer kan detta tal om sexuell frigörelse ha inbegripit? Hur kan dessa undersökas utan att man övertar de historiska aktörernas egen självförståelse och reproducerar berättelsen om progressivitet och frigörelse? Teratologin, kvinnan och aborten. Exemplen röda hund och neurosedyn. Lena Lennerhed Ska fosterskada eller befarad sjukdom hos fostret vara ett skäl för abort? Om så, vilka skador och sjukdomar? Medges abort av hänsyn till kvinnan eller för att undvika lidande hos ett barn? Är skälet att förbättra folkhälsan eller rentav att värna samhällsekonomin? Och är det så att en kvinna bör göra abort vid allvarlig fosterskada, eller ska det vara något hon kan få? Frågor som dessa har återkommit i den svenska debatten under 1900-talet. I denna presentation tas två exempel upp på diskussion och praxis i Sverige kring fosterskada som abortskäl: 1950-talets röda hund-epidemi och 1960-talets så kallade neurosedynkatastrof. Tidens diskussioner och åtgärder kring abort vid fosterskada blottlägger föreställningar om normalitet och avvikelse, hälsa och sjukdom, barn med funktionshinder och gravida kvinnors ansvar. Vid utbrottet av röda hund 1951 fick några hundra gravida och smittade kvinnor abort, vilket blev starkt omdiskuterat bland läkare. Tio år senare upptäcktes att läkemedlet neurosedyn orsakar allvarliga fosterskador och amerikanskan Sherri Finkbines abortresa till Sverige väckte uppmärksamhet över hela världen. Abort efter röda hund eller intag av neurosedyn gjordes med hänsyn till kvinnan och hennes livssituation. Strax därefter, år 1963, infördes en fosterskadeindikation i den svenska abortlagen. Vid

införandet av fosterskadeindikationen anfördes att kvinnor skulle komma att missbruka lagen då det var svårt att avgöra om en kvinna faktiskt ätit farliga läkemedel. Organisationen De vanföras väl hävdade att den nya lagen utgick från en gradering av människovärdet. Öster om Kosmopolis världsmedborgaren och den papperslösa paradoxen Rebecka Lettevall och Kristian Petrov Här presenterar vi ett pågående projekt, vars huvudsakliga syfte är att diskutera och problematisera föreställningar om det kosmopolitiska. Kosmopolitismen som föremål för akademiskt intresse har sedan sovjetimperiets upplösning och kalla krigets slut ökat markant. En avsikt är att ge ett nytt och belysande perspektiv på den huvudsakligen samhällsvetenskapliga diskursen genom dels en begreppshistorisk analys med utgångspunkt i den senare Kosellecks teori om tidsskiktsperspektiv, dels en analys utifrån Gadamers teori om verkningshistoria. På så sätt kan implicita och explicita betydelser av det kosmopolitiska ge perspektiv på den samtida diskussionen. Det kosmopolitiska har ett väsentligt ursprung i den västerländska upplysningstanken och dess implicita eurocentrism. Under den tid som diskussionerna om kosmopolitism försiggått har föreställningarna varierat om vad begrepp som stat, medborgare och nation representerar. Inte minst detta förhållande problematiseras genom en fokusering inte bara på Väst utan även på Ryssland/Sovjetunionen samt relationen mellan Öst- och Västeuropa. Även postkoloniala aspekter appliceras på andra delar av världen, som t.ex. Nordafrika. Det visar sig att den kosmopolitiska forskningen har mycket att vinna på att inkludera sin egen andre. En av kosmopolitismens teoretiska utmaningar utgörs av relationen mellan det universella och det partikulära. Projektet belyser detta förhållande inom fyra delprojekt. Inom ett av dem analyseras mellankrigstidens Nansenpass som ett försök att lösa den absurda medborgarskapssituation som uppkom efter första världskriget. Problemet med papperslösa migranter återkommer i en samtida diskussion i ett annat delprojekt. Världsmedborgarskapstanken, som beskrivits i de två ovan nämnda delprojekten, kan betraktas som ett reellt hot för staten och därmed anses som legitimt föremål för spionverksamhet, inte minst under kalla kriget. Bilden kompletteras med en analys av det sensovjetiska försöket att skapa en global fredspolitik utifrån föreställningar om det universella och det partikulära. De kosmopolitiska strömningarna under sovjetiskt 1960- och 80-tal är onekligen inskrivna i samtidshistorien men kan ändå kännas parentetiska i relation till de tio senaste årens utveckling i Ryssland, med dess starka uttryck av människorättsbrott och främlingsfientlighet. Denna omständighet utgör en av drivkrafterna i projektets ambition att rekonstruera kosmopolitiska ställningstaganden Öster om Kosmopolis har finansiering från Östersjöstiftelsen. Hittills har 9 publikationer utkommit. http://webappl.web.sh.se/p3/ext/content.nsf/aget?openagent&key=projekt_page_1304081457573