Löner i näringslivet Björn Lindgren April, 2004
1 Löner i näringslivet SAMMANFATTNING En arbetare i det privat näringslivet tjänade i genomsnitt 239 000 kr under 2003. En tjänsteman tjänade i genomsnitt 327 900 kr. Arbetskraftskostnaden för en arbetare var 335 000 kr och för en tjänsteman 491 400 kr. Av den totala arbetskraftskostnaden fick arbetaren behålla 49 procent efter det att arbetsgivaren betalt skatter och avgifter. En tjänsteman fick behålla 45 procent. Lönerna ökade med 2,8 procent 2003, 3,4 procent för arbetare och 2,4 procent för tjänstemän. Löneökningarna skiljer sig åt mellan olika branscher och mellan olika individer. Jämförelsen mellan olika individer ger vid handen att den mest vanliga löneökningen (typökningen) låg mellan 2 och 3 procent för både arbetare och tjänstemän. Den nominella löneutvecklingen sedan 1970 har varit hög. En arbetarlön är idag 9,5 gånger så hög som då och en tjänstemannalön 8,5 gånger så hög. Sedan 1990 har löneökningstakten justerats ned och lönerna för arbetare och tjänstemän följer varandra väl. nen har dock hämtat igen en del av vad de tappat mot arbetarna under de två föregående decennierna. Fram till 1993 medförde den höga inflationen att de höga löneökningarna inte medförde någon reallöneökning. 1993 skedde ett strukturellt skift i löneförhandlingarna och i löneavtalskonstruktionerna som medförde att en betydligt lägre nominell löneökning ger en mycket god reallöneökning. Mellan 1993 och 2003 ökade reallönen för både arbetare och tjänstemän med ungefär 30 procentenheter vilket alltså är en betydligt bättre utveckling för såväl arbetare som tjänstemän än under perioden 1970 till 1993.
2 Löner i näringslivet LÖNE- OCH ARBETSKRAFTSKOSTNADER 2003 Den genomsnittliga timlönen för en arbetare 2003 var 119,69 kr vilket motsvarar en årslön på 239 900 kr. Lönen varierar mellan de olika näringsgrenarna. Högst genomsnittslön återfinns inom byggnadsverksamhet följt av industrin. Den lägsta genomsnittliga timlönen finns inom servicenäringarna följt av varuhandel, hotell och restaurang. En tjänsteman tjänade i genomsnitt 27 627 kr per månad vilket motsvarar en årslön på 327 900 kr. Lönekostnader 2003* Kr/tim** resp Arb.kraft månadslön/kr Årslön/Kr** Kostnad/Kr Företagens arbetskraftskostnad 1 för en arbetare var i genomsnitt 335 000 kr per år, nästan 100 000 kr mer än vad medarbetaren får ut i bruttolön före skatt. För en tjänsteman uppgår arbetskraftskostnaden i genomsnitt till 491 400 kr per år vilket är mer än 160 000 kr mer än vad tjänstemannen får ut i bruttolön. totalt 119,69 239 900 335 200 Egentlig industri 124,22 248 900 347 800 Byggnadsverksamhet 133,31 267 200 373 400 Varuhandel, hotell och restaurang 108,44 217 300 303 700 Samfärdsel 118,98 238 400 333 100 Service 106,64 213 700 298 600 27 627 327 900 491 400 * Beräknat på identiska arbetsplatser förutom för byggnadsverksamhet som är beräknat på totalstatistik. ** T+P+S+H *** Årsgenomsnitt Källa: Motsvarande jämförelse efter skatt ger vid handen att skillnaden mellan arbetskraftskostnad och utbetald lön efter skatt är drygt 171 000 kr för en genomsnittlig arbetarlön och drygt 271 000 kr för en genomsnittlig tjänstemannalön. 2 Detta innebär att en arbetare får behålla 49 procent av arbetsgivarens lönekostnad för dennes arbetsprestation och en tjänsteman får behålla 45 procent. Under 2003 ökade lönerna med i genomsnitt 2,8 procent, 3,4 procent för arbetare och 2,4 procent för tjänstemän. Löneutvecklingen varierar dock kraftigt mellan de olika näringsgrenarna inom arbetarkollektivet. Lönerna ökade mest inom varuhandel, hotell och restaurang medan den lägsta ökningen skedde inom servicenäringarna. Ett enskilt år kan löneökningarna skilja sig kraftigt åt men om man ser över en treårsperiod är löneökningarna betydligt mer jämnt fördelade. I stället för en skillnad på 1,8 procentenheter uppmäts då en skillnad på 0,7 procentenheter mellan den sektor med högst löneökning och den sektor med lägst löneökning. Löneutveckling 2003* Utv i % 02/03 Utv i % 00/03** totalt 3,4 3,5 Egentlig industri 3,3 3,3 Byggnadsverksamhet 2,8 3,9 Varuhandel, hotell och restaurang 4,5 3,8 Samfärdsel 3,8 3,2 Service 2,7 3,4 totalt 2,4 3,5 och tjänstemän 2,8 3,5 * Beräknat på identiska arbetsplatser förutom för byggnadsverksamhet som är beräknat på totalstatistik. För arbetare används T+P+S+H och för tjänstemän SÅYA-tal. ** Årsgenomsnitt Källa: 1 Med arbetskraftskostnad avses lön, lagstadgade arbetsgivaravgifter samt premier till kollektivavtalade pensioner och försäkringar. 2 Beräknat med den genomsnittliga kommunalskatten inkl begravningsavgift (31,71 procent) på lönesummor upp till brytpunkten 309 000 kr per år. På lönesummor därutöver tillkommer även statlig inkomstskatt (20 procent).
3 Skillnaden mellan arbetare och tjänstemän försvinner då helt och servicenäringarna, som hade lägst löneökning 2003, har då, sånär som på en tiondels procent, en genomsnittlig höjning. Den vanligaste löneökningen (typökningen) för en arbetare låg mellan 2 och 3 procent, dvs under den genomsnittliga ökningen. Löneökningarna varierar dock mellan olika sektorer och mellan olika individer inom en sektor. Spridningen på löneökningarna är omfattande för både arbetare och tjänstemän. En stor del av alla arbetare befinner sig i intervallet 1-6 procents löneökning men både högre och lägre löneökningar förekommer relativt frekvent. Ungefär 5 000 arbetare fick löneökningar på 40 procent eller därutöver och ungefär 15 000 personer fick se sina löner minska med 9 procent eller mer. Dessa kraftiga variationer beror huvudsakligen på hur prestationslönen faller ut. Det finns ett tydligt samband mellan löneläge och löneökning. Antal Antal 100 000 90 000 80 000 70 000 60 000 50 000 40 000 30 000 20 000 10 000 0 90 000 80 000 70 000 60 000 50 000 40 000 30 000 20 000 10 000 0 <-9 <-7-8> <-5-6> <-9 <-7-8> <-5-6> <-3-4> Löneökningsspridning 2003 arbetare Höga löneökningar är vanligare hos personer med låg lön och vise versa. Speciellt tydligt är detta hos personer med stora lönesänkningar. Bland de som fick en löneminskning på 9 procent eller mer överstiger genomsnittslönen det totala urvalets genomsnittet med över 20 procent. För tjänstemän var den vanligaste löneökningen (typökningen) 2003 också mellan 2 och 3 procent. En stor del av tjänstemännen hade en löneökning på mellan -1 och 7 procent. I övrigt stämmer mönstret för tjänstemännen in i det mönster som beskrivits för arbetare. <-1-2> < 0 1> < 2 3> < 4 5> < 6 7> < 8 9> <10 11> <12 13> Den vanligaste förekommande löneökningen är mellan 2 och 3 procent <14 15> <16 17> Genomsnittlig timlön 2002 <18 19> <20 21> <22 23> <24 25> Löneökningsintervall (i procent) <26 27> Löneökningsspridning 2003 tjänstemän <-3-4> <-1-2> < 0 1> < 2 3> < 4 5> < 6 7> < 8 9> Den vanligaste förekommande löneutvecklingen är mellan 2 och 3 procent. <10 11> <12 13> <14 15> <16 17> <18 19> <20 21> <22 23> <24 25> <26 27> <28 29> Löneökningsintervall (i procent) <28 29> Genomsnittlig månadslön 2002 <30 31> <32 33> <34 35> <36 37> <38 39> <30 31> <32 33> <34 35> <36 37> <38 39> <40 > <40 > 145 140 135 130 125 120 115 110 105 100 95 90 85 80 75 35 000 32 500 30 000 27 500 25 000 22 500 20 000 17 500 15 000 Kr/tim Kr/mån LÖNEUTVECKLING Löneökningstakten för arbetare och tjänstemän följer varandra väl. Vissa år har tjänstemännen haft bättre löneutveckling och andra år har arbetarna haft bättre löneökning. Arbetarna har dock totalt sett haft en något bättre utveckling än tjänstemännen. Ackumulerat under perioden 1970 till 2003 har arbetarnas löner ökat med 9,5 gånger och tjänstemännens löner med 8,5 gånger. 12 10 8 6 4 2 0 Löneutveckling 1970-2003 20 18 16 14 Procent 1970-71 1971-72 1972-73 1973-74 1974-75 1975-76 1976-77 1977-78 1978-79 1979-80 1980-81 1981-82 1982-83 1983-84 1984-85 1985-86 1986-87 1987-88 1988-89 1989-90 1990-91 1991-92 1992-93 1993-94 1994-95 1995-96 1996-97 1997-98 1998-99 1999-00 2000-01 2001-02 2002-03
4 Löneökningstakten har sedan mitten på 1970-talet sjunkit markant. Under 1980-talet varierade löneökningarna mellan 6 och 10 procent per år. I början på 1990-talet växlades löneökningstakten ned ytterligare och varierar sedan dess mellan 3 och 6 procent per år. Index (1991 = 100) 170 160 150 140 130 120 110 Ackumulerad lönelökning 1991-2003 100 Skillnaden i löneutveckling mellan arbetare och tjänstemän har minskat sedan löneökningstakten växlades ned i början av 1990-talet. Den ackumulerade ökningen under 12-årsperioden 1991 till 2003 skiljer sig bara med 6 procentenheter. Förhållandet mellan arbetare och tjänstemän är dock det omvända jämfört med hela perioden 1970 till 2003. Arbetarna fick under dessa 12 år en löneökning på 54 procent medan tjänstemännen fick en löneökning på 60 procent. Skillnaden i ökningstakt framträder från 1998 och framåt. nen har alltså under de fem senaste åren hämtat igen en del av den högre löneökning som arbetarna hade de 27 år som föregick denna period. 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 REALLÖNEUTVECKLING Den nominella löneutvecklingen var hög under 1970- och 1980-talen. Samtidigt var emellertid även inflationen hög under dessa årtionden. Under 1990- och 2000-talen har som redovisats den nominella löneutvecklingen varit lägre samtidigt som inflationen har varit lägre. Dessa förhållanden får effekt på reallöneutvecklingen. Fram till 1993 ömsom ökade och ömsom minska de reala lönerna. För tjänstemän var reallönen fem procent lägre 1993 än vad de var 1970 medan arbetarna hade haft en reallöneökning på 10 procent. Efter 1993 har reallönerna konstant ökat. För tjänstemännen har denna ökning inneburit att de reala lönerna 2003 är 25 procent högre än vad de var 1970 vilket motsvarar en ökning Procent 20 17 14 11 8 5 2-1 Index (1970 = 100) 150 140 130 120 110 100 90 Löneutveckling och KPI 1970 till 2003 1970-71 1971-72 1972-73 1973-74 1974-75 1975-76 1976-77 1977-78 1978-79 1979-80 1980-81 1981-82 1982-83 1983-84 1984-85 1985-86 1986-87 1987-88 1988-89 1989-90 1990-91 1991-92 1992-93 1993-94 1994-95 1995-96 1996-97 1997-98 1998-99 1999-00 2000-01 2001-02 2002-03 Reallöneutveckling 1970-2003 KPI 1970 1972 1974 1976 1978 1980 1982 1984 1986 1988 1990 1992 1994 1996 1998 2000 2002
5 med 30 procentenheter sedan 1993. Även för arbetarna är den reala löneökningen 30 procentenheter under denna period. Det kan konstateras att denna strukturella förändring av reallöneutvecklingen som inträffat under 1990-talet och som fortsatt under 2000-talet sammanfaller med att avtalsförhandlingarna har decentraliserats från centrala förhandlingar mellan SAF och LO respektive PTK till förbundsvisa förhandlingar. Löneavtalskonstruktionerna ändrades samtidigt så att de företagsvisa och individuella delarna i lönebildningen utökades. Olika former av förtjänst- och prisutvecklingsgarantier har tagits bort och de generella löneökningarna och individgarantierna har inte varit lika framträdande som tidigare. Detta har öppnat för den spridning mellan individer i löneökning som beskrivits ovan. Samtidigt har Riksbanken framgångsrikt etablerat inflationsmålet, vilket varit en förutsättning för att den lägre löneökningstakten ska var förenlig med höjda reallöner. Även det omvända förhållandet är fundamentalt, dvs låga nominella löneökningar är en förutsättning för att inflationsmålet ska kunna hållas. Låga kostnadsökningar och låg inflation är idag en nödvändig förutsättning för en hållbar god tillväxt i den svenska ekonomin. KÄLLOR OCH FAKTA OM STATISTIKEN Det statistiska materialet avseende lönenivåer och utvecklingstal är hämtat från Svenskt Näringslivs lönestatistik. Detta är samma statistik som utgör den officiella statistiken avseende de företag som är medlemmar i. Statistiken avser löner för hel- och deltidsanställda mellan 18 och 64 år. För tjänstemän är lönebegreppet genomgående summan av fast kontant månadslön, naturaförmåner och genomsnittligt värde av prestationslön (provision, tantiem o dyl). För arbetare baseras löneutvecklingstalen på summan av tid- och prestationslön (T+P). I lönenivåtalen inkluderas även skift- och obtillägg samt helglön (T+P+S+H). I texten till tabeller och diagram redovisas vilket av lönebegreppen som används. Vinstandelar ingår inte i den redovisade statistiken. Den skillnad i lönebegreppen som finns mellan arbetare och tjänstemän har försumbar inverkan på resultaten. 1970 1997 var mätperioden andra kvartalet för arbetare och augusti månad för tjänstemän. Från och med statistiken avseende 1998 används en enhetlig mätperiod för båda personalkategorierna. Mellan 1998 2000 användes månaderna september och oktober som mätperiod. Från och med år 2001 används september månad.