Några principiella och praktiska aspekter på narkomanen som konsument

Några principiella och praktiska aspekter på narkomanen som konsument (Granskad och godkänd uppsats i ämnet: Marknadsekonomins grunder, CITY-universitetet i Stockholm) Av ROLF BROMME En narkoman är en konsument av narkotika. Därför är det möjligt att beskriva narkomanens roll på marknaden i ekonomiska termer. För att en sådan beskrivning ska kunna bli tydlig och specifik för just narkomanen som konsument krävs att begreppen narkotika och narkoman förklaras och definieras. VAD ÄR NARKOTIKA? Ordet narkotika härleds från grekiskans narkós som har grundbetydelsen sömn, rogivande, bedövande, smärtstillande. Ursprungligen användes detta för gruppen opiater. Exempelvis gav den klassiska opiumrökningen sådana effekter. Rent principiellt har t.ex. alkohol också liknande effekter. En annan grupp av narkotika, kokain, har inte alls dessa effekter. Kokain är snarare exempel på motsatta effekter nämligen vakenhetshöjande, uppiggande, centralstimulerande. Därmed har den ursprungliga betydelsen av begreppet narkotika förlorat sin mening. Narkotika är i dag ett rent juridiskt begrepp som används om beroendeframkallande medel, när ett sådant ämne av en nationell myndighet eller genom internationella konventioner har blivit klassificerat som narkotika. Därmed har begreppet narkotika blivit ett begrepp som specificerar vilka ämnen som är klassificerade som olagliga att befatta sig med med hänsyn tagen till dess beroendeframkallande kapacitet. Här har redan nämnts två grupper av narkotika: opiatgruppen och kokain. Dessa utvinns från opiumvallmon, vars mjölksaft innehåller många alkaloider, bl.a. morfin, respektive kokabusken, vars blad innehåller flera alkaloider, bl.a. kokain. Det finns en rad andra grupper både från växtriket och syntetiskt framställda. Till de senare hör LSD som inte passar in i någon av de tidigare grupperna. LSD är en förkortning av lysergsyredietylamid, vilket framställs syntetiskt. Redan i mycket obetydliga mängder framkallar LSD hallucinationer och mentala rubbningar. Härav kan man med hänsyn till ämnenas effekter dela in dem i tre större, generella grupper: 1

1. Opiatgruppen m.fl., vilka har rogivande och bedövande effekter, t.ex. opium, morfin, heroin. 2. Centralstimulerande ämnen, t.ex. kokain, amfetamin. 3. Hallucinogener, t.ex. LSD, haschisch (hasch), marijuana, meskalin. Gemensamt för olika slag av narkotika är att de är beroendeframkallande och ger upphov till narkomani. Narkotika kan administreras (intas) på olika sätt, t.ex. i tablettform genom minnen (oralt), genom rökning eller sniffning via lungorna till blodet eller direkt in i blodet genom injicering i venerna. Beroendebildningen kan hänföras till hjärnans lustcentrum (libido) som direkt påverkas av beroendeframkallande ämnen. Avvänjning från narkotika kan medföra svåra abstinensbesvär (opiatgruppen). Missbruk av narkotika kan leda till bl.a. förgiftning och svåra skador på organismen samt till överdoser och därmed till döden. Men de olika grupperna av narkotika har helt olika effekter och ger därmed olika slag av skador eller verkningar. Toleransutveckling med kraftig dosökning är t.ex. typiskt för opiatgruppen. VAD ÄR NARKOMANI? Narkoman är en person som inte bara missbrukar narkotika utan också har ett narkotikaberoende. Narkomani är således inte endast ett missbruk av narkotika utan framför allt ett tillstånd av narkotikaberoende. Narkomani och narkotikaberoende är synonyma begrepp. Professor Nils Bejerot har exkluderat abstinensbesvären från begreppet narkomani. Enligt Bejerots definition är narkomani däremot ett inlärt beteende på kemisk väg. Narkomani kan beskrivas som en i princip livslång förälskelse i drogens effekter. Narkomani kan också jämföras med andra inlärda beteenden av delvis annan men ändå liknande natur, t.ex. kleptomani och gambling. Också i dessa fall stimuleras/påverkas hjärnans lustcentrum men inte på extern kemisk väg. Kärnan i begreppet narkomani kan beskrivas som en längtan efter drogens effekt, vilket alltså kommer av den psykologiska inlärningen att drogen har denna för narkomanen eftersträvansvärda effekt (eufori). I ett senare stadium av narkomanin kan narkomanen sällan uppleva samma eufori som under smekmånaden. Men då har redan besvären av och problemen i samband med narkotikamissbruket tilltagit och narkomanen nöjer sig med att slippa olustkänslorna (dysforin) en stund med hjälp av drogen. Professor Bejerot har sammanfattat sin beskrivning av narkomanin på följande sätt: En på artificiell väg framkallad drift, i styrka att jämföras med människans sexualitet, fast starkare. En narkoman som får välja mellan en kvinna och sin favoritdrog väljer oftast drogen. 2

OLIKA VÄGAR IN I NARKOMANI Det finns olika vägar in i narkomanin. Professor Bejerot har beskrivit dessa både i huvudgrupper och i undergrupper. Här ska endast huvudgrupperna beskrivas. Narkomani kan uppstå som komplikation till medicinsk behandling, där narkotika används, t.ex. som smärtstillande medel eller som narkosmedel. Denna grupp benämns av professor Bejerot som singelfall. Karakteristiskt för alla undergrupper utom en i denna kategori är att dessa narkomaner inte sprider sin narkomani vidare, eftersom singelfallen nästan alltid drar sig undan med skamkänslor till sin ensamhet, när de intar drogerna. Undantaget är autoetablerad narkomani hos läkare, som har experimenterat på sig själva och som i princip har obegränsad tillgång till narkotika. Singelfallen är med detta undantag knappast ett problem för andra utan i huvudsak för sig själva. Här ska dock påtalas att singelfallen kan utgöra en trafikrisk. Exempel på endemiska narkomanier är Kokabladstuggande indianer i Anderna, opiumrökande kineser i Sydostasien, cannabismissbrukande grupper av befolkningen i Nordafrika och i princip alkoholismen i västvärlden, även om alkohol ej klassificeras som narkotika (men beroendetillståndet är i princip detsamma). Gemensamt för dessa narkomanier är att de har accepterats kulturellt i sina respektive samhällen. De epidemiska narkomanierna har ibland beskrivits som gatunarkomani eller som gängnarkomani. Det typiska för de epidemiska narkomanierna är att de sprids från en etablerad narkoman till en nybörjare, som inte kan lära sig tekniken på egen hand utan hjälp av den erfarne narkomanen eller missbrukaren. Spridningen sker som regel i den trängre bekantskapskretsen, t.ex. till en sexualpartner eller en anhörig. Dagens Nyheter hade en 22 februari 1996 en intervju med en kvinnlig narkoman som hade upphört med sitt missbruk. Kvinnan berättar att båda hennes föräldrar var narkotikamissbrukare och att hennes egen far hade lärt henne att ta narkotika. På grund av spridningen inom den trängre bekantskapskretsen, ibland till en nära anhörig, är de epidemiska narkomanierna i inledningsfasen snävt begränsade till ett geografiskt område och till en etniskt eller kulturellt homogen grupp. Vid t.ex. intravenöst narkotikamissbruk sker spridningen normalt bland kriminellt belastade, eftersom intravenöst sprutmissbruk fortfarande är ett gravt normbrott. Först när spridningen har blivit mera omfattande, tenderar andra grupper att dras in i missbruket. Huvuddelen av spridningen sker under de 10-12 första månaderna efter narkotikadebuten. Härav följer att spridningshastigheten är stor. En missbrukare kan dessutom ofta lära upp mer än en eller två nya missbrukare, ibland upp till 6 eller 7 nya. Men på samma sätt som vid andra traditionella epidemier av biologisk typ är det möjligt 3

att leta upp spridningskällan eller spridningskällorna och övriga av dessa psykosocialt smittade. Eftersom marknadsekonomi oftast behandlas som ett socialt fenomen av socialt utbildade professionella, kommer en sådan kartläggning av epidemin knappast att genomföras. Det hänger samman med att socionomer och psykologer inte har någon grundutbildning i epidemiologi. Men inte ens på den medicinska sidan har man alltid klart för sig den epidemiologiska grunden för narkomanins utbredning. Därför blir den professionella narkomanvården nästan alltid individcentrerad. Åtgärderna riktas endast mot den individ som av egen vilja eller mot sin egen vilja kommer till behandling, men inte mot övriga psykosocialt smittade. Epidemin sprids därmed vidare utan direkta åtgärder mot epidemins inneboende dynamik och vidare utbredning. NARKOTIKAKONSUMENTEN Narkotikakonsumenten är genom sitt drogberoende den perfekta konsumenten. Man kan tala om säljarens marknad. Narkotikakonsumenten tar själv reda på var säljaren finns och uppsöker denne. Någon egentlig marknadsföring behövs därför inte. Den nyblivne narkotikakonsumenten är så upptagen av den nya drogupplevelsen att han självmant introducerar sina bästa vänner i missbruket. Narkomanen själv är den bästa marknadsföraren åtminstone under det första året efter narkotikadebuten. Sedan kan det bli sämre när avvikelserna börjat infinna sig och avståndstagande från och av andra grupper och individer blir en naturlig följd av missbruket. Detta är skälen till att narkomanen är den bästa marknadsföraren under de första 10-12 månaderna från debuten räknat. Men det räcker för att spridningen skall bli snabb. I narkomanins epidemiska fas är spridningen exponentiell. Narkomanen fortsätter dock att vara en mycket trogen konsument även efter det första året. Många narkomaner blir själva försäljare i detaljistledet och kan på så sätt tjäna ihop till sin egen narkotikakonsumtion. Andra narkomaner skaffar sig pengar på andra sätt, när de ekonomiska tillgångarna tryter. Många sätter i system att lura socialförvaltningen och försäkringskassan på pengar. En hel del ägnar sig åt tillgreppsbrott i bilar, lägenheter och villor och säljer prylarna till hälare. I slutändan är det försäkringskollektivet som drabbas av högre försäkringspremier och på det sättet förser narkomanerna med finansiell styrka. Kvinnliga narkomaner blir ofta prostituerade för att tjäna ihop pengar till sin narkotikakonsumtion. Sprutnarkomanerna är emellertid, på grund av bristande renlighet och en tendens att använda samma spruta som narkomankompisen, en stor riskgrupp också när det gäller 4

annan smittspridning än narkomanin. Knarkgulsot 1 är ett välkänt fenomen som huvudsakligen sprids inom narkomangruppen. HIV-smitta når ofta ut till vanliga grupper genom att prostituerade narkomaner sprider smittan till sina kunder, som i sin tur sprider HIV-viruset till sina hustrur, sambor eller andra kvinnor de har intimt umgänge med. Eftersom inkubationstiden för HIV-virus är cirka ett decennium, kan väldigt många människor hinna bli smittade, innan sjukdomen AIDS upptäcks. Efter ett decennium kan det vara ganska svårt att spåra smittkällan. DEN ILLEGALA MARKNADEN De festa länder har undertecknat FN:s narkotikakonventioner. Det innebär att ämnen som är klassade som narkotika enligt dessa konventioner är illegala. Därmed är det kriminellt att handla med dem, men också att inneha dem. I Sverige är numera också konsumtion av narkotika kriminellt. Det har gett polisen bättre möjligheter att agera också i s.k. knarkarkvartar. Tidigare kunde missbrukaren skynda sig att konsumera drogen, när polisen dök upp. Då kunde inte polisen ingripa mot innehavet av narkotika, eftersom det var borta. Nu kan polisen ta med sig narkotikakonsumenten och kräva urineller blodprov för att konstatera och bevisa den brottsliga verksamheten. Priserna på den illegala narkotikamarknaden blir av naturliga skäl ganska höga. De personer som sysslar med denna form av brottslig verksamhet tar stora risker. Blir de gripna av polisen, kan de råka ut för långvariga fängelsestraff. De är inte beredda att ta dessa risker, om de inte kan få stora och snabba pengar av sin verksamhet. Men trots de höga priser de tar ut från marknaden, dvs. av narkomanerna, minskar inte narkomanernas efterfrågan. Det är därför möjligt att tala om en extremt låg priselasticitet på narkotikamarknaden. Den diskussion som pågår i flera länder i Europa om att legalisera eller avkriminalisera narkotikamarknaden förbiser både den epidemiska naturen av narkomanins spridning och att prissänkningen på en legal eller avkriminaliserad narkotikamarknad skulle förmedla en information till människor som ännu inte börjat använda narkotika om att det inte längre är så farligt att börja. Resultatet skulle bli en mycket snabb nyrekrytering av narkomaner. Sverige har erfarenhet av detta från perioden våren 1965 till våren 1967, då Medicinalstyrelsen tillät ett officiellt experiment med legal förskrivning av narkotika till etablerade narkomaner från läkare. Aldrig, vare sig före eller efter, har antalet narkomaner ökat så snabbt i Sverige som under den perioden. I praktiken skedde detta genom att de etablerade narkomaner som fick legalt förskriven narkotika inte bara 1 Hepatit C 5

försåg sig själva utan också sålde vidare till andra som inte hade tillgång till legal narkotika. Med andra ord ökade de sociala problemen mycket snabbt i Sverige under den legala förskrivningsperioden vid mitten av 60-talet. Därmed ökade också kostnaderna för vård och behandling, för socialhjälp, för sjukkassan osv. Resultaten har visat sig på 70-, 80- och 90-talen i form av högre sociala kostnader för samhället. Spåren efter den legala förskrivningen handlar emellertid inte bara om höga kostnader för samhället utan också om mänskligt lidande och om mänskliga tragedier. NARKOTIKAKONSUMTIONEN OCH NARKOMANEN Även om narkomanen är den perfekta konsumenten så är konsumtionen av narkotika inte en perfekt marknad. Redan kunskapen om narkomanin som en artificiellt framkallad drift visar, att narkomanen inte är en fri konsument som fritt väljer att konsumera narkotika. Narkomanen är den mest beroende av alla konsumenter. Konsumtionen fortsätter trots att den försätter de flesta av narkotikakonsumenterna i mycket svåra sociala, medicinska, ekonomiska och relationsmässiga problem. En sådan konsumtion kan ett fritt och demokratiskt samhälle varken tolerera, tillåta eller stimulera. Narkotikakonsumtionen kan definitionsmässigt inte vara en del av en fri marknad, eftersom en sådan förutsätter fria konsumenter, som gör sina egna fria val på denna marknad. Narkotikamarknaden kan i stället bli ett hot mot den fria marknaden, eftersom den kan leda till motreaktioner, som inte bara behöver leda till att narkotikamarknaden stoppas utan också till att andra delar av den fria marknaden och den fria marknadens institutioner kan komma att sättas under hård kontroll eller andra begränsningar. Kunskap om narkotikakonsumtion och narkomanernas sätt att fungera på marknaden behövs för att förstå de oerhörda riskerna med en fri narkotikamarknad. Kampen för marknadsekonomin måste därför samtidigt vara en kamp mot en fri narkotikamarknad../. 6