Lindriga hörselnedsättningar

Rapport från Hörcentralen Lindriga hörselnedsättningar Behov av rehabilitering och hjälpmedel Författare Ingrid Jonsson Majvor Hellström Gunilla Lindholm Hanna Wahlström R A P P O R T 25 S E R I E N Habilitering och Hjälpmedel April 2004

Denna rapport ingår i Habilitering och Hjälpmedels rapportserie med nummer 25. ISSN: 1650-7371 Rapporten kostar 100 kr. Den beställes från: Habilitering och Hjälpmedel Box 26074 750 26 Uppsala Telefon: 018-611 62 41 E-post: hoh@lul.se

Förord Projektet har genomförts med stöd av FOU- bidrag från Landstinget i Uppsala län. Idéen till ett projektet för att öka kunskapen om lindrigt hörselskadade vuxna personer togs vid en verksamhetsplanering vintern 2002. Då de rehabiliteringsinsatser som kan komma ifråga berör olika yrkeskategorier har genomförandet varit tvärvetenskapligt och präglat av tvärfackligt samarbete. Uppsala i april 2004 Ingrid Jonsson Projektledare, FL, leg psykolog Majvor Hellström Hörselpedagog Gunilla Lindholm Audionom Hanna Wahlström Audionom

INNEHÅLL sidan SAMMANFATTNING 1 1. INLEDNING 2 2. MÅLGRUPP OCH METOD 4 3. DELPROJEKT och RESULTAT 3.1 Livsvillkor, hälsa och hörsel 4 3.2 Rehabiliteringsinsatser 6 3.2.1 GRUPPINFORMATION 6 3.2.2 HÖRTAKTIK 7 3.3. Hörapparatnytta efter cirka två år 9 4. DISKUSSION 13 5. REFERENSER 16 6. BILAGOR 17

SAMMANFATTNING Förekomsten (prevalensen) av lindriga hörselnedsättningar, TMV 20-39 db på bästa öra, hos vuxna svenskar beräknades för kvinnor vara 16.2% och för män 20,5% enligt en nyligen genomförd studie (Johansson, Arlinger, 2003). Nedsättningarna ökade markant i åldrarna över femtio år. Vad lindriga hörselbegränsningar innebär för den som drabbas och vad landstingets rehabilitering kan erbjuda dem var okänt. Syftet med projektet var att öka kunskapen om personer med lindriga hörselnedsättningar och deras livsvillkor, hälsa och upplevda hörselbegränsningar, att utveckla och pröva rehabiliteringsinsatser i grupp samt att utvärdera hörapparatnyttan efter ca två år användning. Målgruppen utgjordes av yrkesaktiva personer med en hörselnedsättning vars tonmedelvärde, TMV 0,5, 1, 2, 4 khz < 39 db på bästa örat. En grupp bestod av icke- brukare av hörapparater med TMV <29 db och en annan grupp av brukare med TMV <39 db. Metoderna var strategiska urval ur vänte-och ordinationslistning, tonaudiogram, ljudfältsmetoden, självskattningar med Hörselskalan HDHS, Kommunikationsskalan CSS, Hörapparatnytta UH-IF, gruppinformation och grupphörtaktik samt statistisk bearbetning med datorprogrammet SPSS. Resultaten visade att målgruppens 64 personer; 20 kvinnor och 44 män, var omkring 55 år gamla och att drygt 75% av dem var fullt yrkesverksamma. Var femte uppgav förekomst av sjukdomar eller andra funktionshinder. Nästan alla upplevde sina hörselproblem som måttliga till svåra och hade varit medvetna om dem i mer än tre år. De upplevde sig begränsade vid samtal med flera andra människor och i bullriga miljöer. De kände sig ibland spända och trötta av samtal. Inga skillnader framkom mellan gruppen brukare och icke- brukare vad gällde upplevelser av hörselbegränsning eller levnadsomständigheter. Säkerställda skillnader fanns mellan grupperna ifråga om hörsel, där icke brukarna i medeltal hade normal tontröskel (TMV=18+6 db) och brukarnas hörtröskel i genomsnitt var lägre (TMV = 28+6 db) på bästa öra liksom även hörtrösklar på sämre öra och diskant. Icke- brukare inbjöds tillsammans med närstående till gruppinformation om örat, hörsel och konsekvenser av hörselbegränsning samt tekniska möjligheter och begränsningar. Deltagarna, 43 hörselskadade och 11 närstående, var intresserade och aktiva. De erbjöds även kurs i hörtaktik, vilket hälften av dem var intresserade av. Genomförandet uppsköts och begränsades dock på grund av personalbrist. Såväl innehåll som former för insatserna bedömdes fungera för målgruppen. Utökad tid för såväl gruppinformation som hörtaktik rekommenderades. Brukargruppen, 21 personer, 7 kvinnor och 14 män, hade omkring två års erfarenhet av hjälpmedel. De hörapparaterna som provades och ordinerades var såväl analoga som digitala och krävde i medeltal drygt 4 audionombesök. Sexton av brukarna erhöll bilaterala anpassningar. Vid uppföljningen använde 18/21 personer sina apparater dagligen. Användningstiden var för 14/18 personer mer än fyra timmar och för 8 av dem mer än åtta timmar, dagligen. Ingen statistisk skillnad framkom mellan de med bättre och de med sämre tontrösklar. De var överlag nöjda och kvarvarande hörselproblem ansågs överkomliga. Två av tre upplevde att deras livskvalitet hade ökat. De 64 personerna med lindriga hörselnedsättningar var angelägna om rehabilitering och de som ordinerats hörapparat-/er hade god nytta av den/dem i det dagliga livet. Efterfrågan på sådana insatser från lindrigt hörselskadade personer kan förväntas öka påtagligt under de kommande åren beroende främst på att andelen äldre ökar i samhället och att marknaden idag erbjuder lämpliga apparater. Tillgång till bred rehabilitering och hjälpmedel kan för dem vara avgörande för fortsatt social delaktighet, oavsett ålder, bättre livstillfredsställelse och hälsa. 1

1. INLEDNING Vad lindriga hörselnedsättningar kan innebära i det dagliga livet för drabbade personer är tämligen okänt. Större krav ställs sannolikt på hörsel, uppfattningsförmåga och kommunikation i dagens informationssamhälle än för några tiotalet år sedan. Att inte uppfatta och hänga med som andra kan sannolikt upplevas både påfrestande och kränkande. Utveckling och marknadsföring av hörapparater är idag synlig i media och via Internet och kan väcka förhoppningar om tekniska lösningar för alla grader av hörselförlust och i alla miljöer. Förekomsten (prevalensen) av lindriga hörselnedsättningar i befolkningen har under de senaste åren beräknats i några europeiska länder och däribland Sverige. Enligt WHO:s senaste definition av hörselnedsättningar från 1997 omfattar lindriga nedsättningar dem med tonmedelvärde, TMV, mellan 20 39 db vid frekvenserna 0,5, 1, 2 och 4 khz. En arbetsgrupp för hörselområdet inom EU har använt denna definition (Martini, 1996) i flera studier av prevalens bland annat. Förutom denna gradering av hörselnedsättning fastställde arbetsgruppen även riktlinjer för att beskriva och benämna nedsättningens frekvenser -bas, mellan, diskant och övre diskant- och utseende på hörselkurvans tonaudiogram; rak nedsättning, basnedsättning, u-formad i mellanregister eller svagt resp kraftigt fallande diskantnedsättning. Den svenska studien (Johansson, Arlinger, 2003) visade att 16,9% av svenska befolkningen hade en hörselnedsättning (TMV 0,5,1,2,4 khz >25 db på bästa öra). Prevalensen för lindriga nedsättningar (TMV 20-39 db), oavsett ålder, var för kvinnor 16.2% och för män 20,5%. Måttliga nedsättningar (TMV 40-70 db) förekom hos 4,5% och svåra (TMV 70-95 db) hos 0,2% av befolkningen. Andelen personer med hörselnedsättning ökade markant med ökad ålder, 70 år och däröver, vilket var förväntat. De svenska resultaten var jämförbara med dem i andra europeiska länder (Davis, 1995; Karlsmose m fl, 1999; Uimonen m.fl, 1999; Parving m fl, 2001; Mäki-Torkko m fl, 2001). Normala åldersnedsättningar innebär huvudsakligen sämre hörsel i diskanten (4 och 8 khz jämfört med 0,5 och 1 khz). Tydligast är detta för männen, vilka får sådana diskantnedsättningar cirka tio år tidigare i livet än kvinnorna, det vill säga i 50 års åldern. Åldersrelaterade lindrigare basnedsättningar förekommer oftare hos kvinnor än män. Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, har i en rapport Hörapparat för vuxnanytta och kostnader (2003) på basis av ovannämnda prevalensundersökningar bedömt att nära två miljoner svenskar över 18 år har någon form av hörselnedsättning, varav 1,3 miljoner med lindrig nedsättning. De måttliga respektive svåra nedsättningarna uppskattades omfatta omkring en ½ miljon respektive drygt 100.000 personer. Nytta av hörapparater bedömdes cirka 560 000 vuxna ha. Antalet personer med tillgång till hörapparater uppskattades vara cirka 270000, dvs omkring hälften. Bedömningarna av hörapparatnytta grundades på publicerade forskningsrapporter från 90- talet och de senaste generationernas hörapparater saknas därför i rapporteringen liksom hörapparatnyttan vid olika grader av nedsättning. Behovet av fortsatta vetenskapliga studier ansågs stort. 2

Hörselkurvan enligt tonaudiogrammet, dvs nedsättningen vid olika frekvenser alltifrån bas till diskant och frekvenserna 250 6000 Hz, är av betydelse för hörapparatanpassning och ej endast medelvärdet av de fyra frekvenser som bildar TMV. Vid normal hörsel (< 20dB) i bas och mellanregister (< 2 khz) kan nyttan begränsas då ljudkvalité och taluppfattning kan försämras vid dessa frekvenser vid förstärkning av diskantfrekvenserna (ocklusionseffekt). Sådana bieffekter har dock tillverkarna försökt rätta till och på marknaden idag finns hörapparater mer lämpade för sådana hörselkurvor. För att utvärdera nyttan av individuellt anpassade hörapparater och kunna göra internationella jämförelser har ett frågeformulär utarbetats med sju frågor och vardera fem svarsalternativ, International Outcome Inventory for Hearing Aids, IOI-HA (Cox, Stephens, Kramer, 2002). De engelskspråkiga och holländska versionerna av frågeformuläret har studerats (Stephens m fl; Kramer m fl 2002). Resultaten visade att brukarna var nöjda med sin/a apparat/er. Vid faktoranalys kunde i dessa studier två faktorer urskiljas; en faktor, som rör förbättringar (frågorna 1, 2, 4 och 7) och en andra faktor som rör kvarstående problem (frågorna 3, 5 och 6). Korrelationer framkom med bl a brukarnas ålder så att yngre använde apparaterna mer än äldre, med uni-/bilaterala apparater så att brukare med bilaterala apparater använde dem mer än de med unilaterala samt med självskattade hörselskadeår och hörproblem. En svensk översättning av Stig Arlinger föreligger, Utvärdering av Hörapparatnytta, Internationellt Frågeformulär, UH-IF. Bilaga 1 a. Ingen rapporterad användning av den svenska versionen finns. Inom hörselrehabilitering har personer med varierande grad av nedsättning erbjudits hörselkunskap och hörtaktik i grupp. Hörselkunskap kan innebära information om örat, hörsel, kommunikation samt hjälpmedel. Hörtaktik kan innehålla konkreta råd för att underlätta taluppfattning, t ex placering, akustik, belysning samt träning i läpp/munavläsning. Råd och tips om hur man kan informera andra om sin hörselbegränsning ingår även. Behov av hörselkunskap och hörtaktik finns hos både hörapparatbrukare och icke- brukare då nyttan med hörhjälpmedel är begränsad i många bullriga, vardagliga miljöer. På Landstingets Hörcentral har antalet remitterade personer med lindriga nedsättningar ökat under senare år. En studie rörande barn- ungdomar visade att omkring 2/3 av dem som remitterades under 90- talet hade lindriga, en- eller dubbelsidiga nedsättningar (Jonsson, 2001). Andelen vuxna som söker hjälp är okänd. Omhändertagande på Hörcentralen har inneburit att de placerats på väntelista för gruppintroduktion (personer i yrkesverksam ålder) eller kallats till individuella besök hos audionom (äldre). Då deras hörselproblem vanligen inte gått att kompensera med hjälpmedel har väntetiden för dem ofta varit förspilld tid. De lindrigt hörselskadade har även tagit köplats för dem med påtagligare hörselnedsättningar, vilka har god nytta av hjälpmedel. Kunskapen är otillräcklig om deras problemen och om rehabiliteringsinsatser som svarar mot deras behov. En ökad kunskap om personer med lindriga nedsättningar kan vara av värde även för den Audiologiska avdelningen vid Akademiska sjukhuset, där framför allt de yrkesaktiva personerna genomgår utredning och erhåller diagnos innan de remitteras till Hörcentralen för rehabilitering. Syftet med projektet var att öka kunskapen om personer med lindriga hörselnedsättningar och deras rehabilitering genom att - beskriva en grupp med avseende på livsvillkor, hälsa och upplevda hörselbegränsningar - utveckla och pröva rehabiliteringsinsatser - utvärdera hörapparatnyttan hos en grupp efter ca två år användning av hörapparat-/er 3

2. MÅLGRUPP OCH METOD Målgruppen utgjordes av personer med en hörselnedsättning vars tonmedelvärde, TMV, < 39 db på bästa örat vid frekvenserna 0,5, 1, 2, och 4 khz. Två fristående grupper bildade underlag för undersökningen. En grupp bestod av personer, som ej ordinerades hörapparat och vars nedsättning, TMV, var < 29 db. En grupp bestod av personer, som ordinerats hörapparat-/er och påbörjat utprovningen år 2000 och vars nedsättning, TMV, på bästa örat var <39 db. Metoderna omfattade individuella insatser i form av hörseltest, enkäter och självskattning och intervju samt gruppinsatser i form av information och hörtaktik. Såväl metoder som målgrupper kommer att mer ingående redovisas i nedanstående avsnitt. Projektredovisningen, svarande mot projektets syften, består av tre delprojekt, nämligen 1. Livsvillkor, hälsa och hörsel 2. Rehabiliteringsinsatser; gruppinformation och hörtaktik 3. Hörapparatnytta 3. DELPROJEKT 3.1. Livsvillkor, hälsa och hörsel Kunskap om levnadsförhållanden, hälsa och hörsel utgör en grund för bedömning av rehabiliteringsbehov hos enskilda personer och grupper. För en grupp av blivande brukare av hörapparater är dessa förhållanden kända (Jonsson, 2003). Personer med lindriga nedsättningar är tämligen obekant som grupp och ökade kunskaper om deras förhållanden kan förbättra kvaliteten i rehabiliteringen. Syftet var att beskriva personer med lindriga nedsättningar med avseende på deras livsvillkor, hälsa och hörsel. Målgruppen bestod av personer i yrkesverksam ålder med en hörselnedsättning < 29 db i TMV på bästa örat och vars nedsättningar inte kunde kompenseras med hörhjälpmedel, enligt audionombedömning. Metoder: Inventering av väntelista och strategiskt urval. Journaluppgifter, enkät om bl a levnadsförhållanden (bilaga 3) samt Hörselskalan (bilaga 4). Materialet bearbetades och analyserades med hjälp av datorprogrammet SPSS i form av deskriptiva beräkningar, korrelationer och t- testning. Genomförande: De personer som vid inventering av väntelista under våren 2002 befunnits tillhöra målgruppen kallades per till en gruppinformation (bilaga 2) tillsammans med närstående. De ombads fylla i och medta bifogade enkäter till informationstillfället. Utformning och innehåll av gruppinformationen, se delprojekt 2, sidan 6. 3.1.1 RESULTAT Vid inventeringstillfället återfanns 49 personer tillhörande målgruppen på väntelistan. Sex personer avböjde deltagande. Gruppen kom således att omfatta 43 personer. Deras livsvillkor, hälsa, hörselnedsättning och hörselproblematik framgår av tabell 1, sidan 5. 4

Tabell 1. Livsvillkor, hälsa och hörsel hos lindrigt hörselskadade personer utan hörapparat, icke- brukare (43 st). Jämförelsegrupp:120 blivande traditionella brukare. M+sd(variation) 1 % Ålder; år 56+9 54+9 Kön; Kvinnor 30% 40% Män 70% 60% Utbildningsår 11+4 12+3 Sysselsättning Yrkesverksam 82% 75% Arbetslös 5% 0 Sjukskriven, ¼-1/1 5% 13% Pension, avtals/sjuk 8% 12% Hemspråk annat än svenska 7% 10% Tilläggshinder/sjukdom 21% 40% Orsak till hörselnedsättning Sensorineural 94% 87% Ledningshinder, blandat 6% 13% Upplevda problem- år Mindre än två år 14% 13% Tre- fyra år 26% 15% Fem år eller fler 60% 72% Upplevda hörselproblem Svåra 51% 29% Måttliga 42% 61% Lätta 7% 10% TMV, bättre öra, db 18+6 (5-29) 31+11(5-62) TMV sämre öra, db 25+6(11-40) 43+13(21-89) TMV sämre bas-mellanreg 2/, db 17+8(5-50) 33+15(2-85) TMV sämre disk 3/, db 47+13(7-68) 62+18(22-120) Båda öronen; Rak nedsättning 4/ 21% Svagt fallande diskantnedsättning 5/ 12% Kraftigt fallande diskantnedsättning 6/ 30 % Ett öra; Svagt fallande diskantnedsättning 14% Kraftigt fallande diskantnedsättning 23% Upplevd hörselbegränsning, poäng 7/ 26+5 26+3 Upplevda hörselhandikapp, poäng 7/ 19+5 18+3 1 / Medelvärde + standardavvikelse (variation); 2/ Medelvärde av frekvenserna 0,5, 1 och 2 khz ; 3/ Medelvärde av frekvenserna 3, 4 och 6 khz; 4/ Frekvensskillnader över mätvärdena 125-8000 Hz < 15 db; 5/ Differens med 15-29 db i medelvärde av bas- och diskantfrekvenserna 0,5, 1,0 resp 4,0 och 8,0 khz ; 6/ Differens > 30 db av ovanstående bas och diskantfrekvenser; 7/ Högre poängtal innebär större upplevd begränsning/handikapp; Gruppen av personer med lindriga, huvudsakligen sensorineurala, nedsättningar var i femtiofem års åldern och bestod till 2/3- delar av män. Andelen fullt yrkesverksamma var mer än 4/5 och ett fåtal var sjukskrivna delvis eller helt eller pensionerande. Var femte uppgav att de hade andra funktionshinder eller sjukdomar. De hade upplevelser av 5

hörselsvårigheter sedan flera år, tre av fyra av dem sedan mer än 3 år. Hälften upplevde sina problem som svåra och några få upplevde dem som lätta. Hörselnedsättningen, TMV enligt audiogram, var för bästa öra normal (< 20 db) och nedsättningar fanns huvudsakligen i diskanten på ett eller båda öronen. Omkring 2/3 personer hade ett TMV på bästa öra som understeg 20 db, resten hade TMV mellan 20-29 db. Vid självskattning med Hörselskalan upplevde de sig begränsade vad t ex gällde att följa samtal med flera andra, att samtala i bullriga miljöer som i affärer och på bussar samt att höra radio/tv då andra ställt in volymen. De påverkades av sin hörselbegränsning och kände sig ofta spända och trötta av samtalskontakter med andra människor. Vid jämförelse med en traditionell grupp blivande brukare, vars hörselnedsättning på bästa öra var klart större (p=.01), framkom att de lindrigt hörselskadade personerna hade likartade upplevelser av hörselbegränsning och handikapp. De upplevde i större utsträckning än de blivande brukarna sina problem som svåra och fler hade sökt hjälp inom fyra år efter upptäckten hörselnedsättningen. De var mindre belastad av sjukdomar/tilläggshinder och hade en större andel yrkesaktiva. Sammanfattande beskrivning av gruppen 1/3 var kvinnor och resten män, medelåldern var 56 år och varierade mellan 35-63 år fyra av fem var fullt yrkesverksamma, resten var pensionerade, arbetslösa eller sjukskrivna andra sjukdomar eller funktionshinder rapporterades av 1/5 hörselnedsättning, enligt tonaudiogram, visade normala hörtrösklar för bättre öra; markanta diskantnedsättningar för ett öra återfanns hos 23% och på båda öronen hos 30% 3/5 hade känt av sina hörselproblem i fem år eller fler och hälften upplevde dem som svåra och få som lätta de upplevde begränsning/hinder i många situationer i vardagen och kände sig även ibland spända och trötta av samtalskontakter med andra 3. 2 Rehabiliteringsinsatser; gruppinformation och hörtaktik 3. 2. 1 GRUPPINFORMATION Blivande brukare har sedan många år inlett hörselrehabiliteringen på Hörcentralen med en gruppintroduktion. Förutom att inhämta hörselkunskap har mötet med andra hörselskadade människor och att dela upplevelser och erfarenheter med varandra varit av stor betydelse, enligt utvärderingar. För personer med lindriga nedsättningar, vilka inte kan avhjälpas med hörapparat-/er, kan liknade erfarenheter förväntas. Syftet var att ge information om hörsel och hjälpmedel, möjlighet till kontakt med andra med hörselproblem samt att finna form och innehåll för information till målgruppen. Målgruppen utgjordes av personer i yrkesverksam ålder med lindriga nedsättningar på bästa öra, TMV < 29 db, från väntelistan. 6

Metoderna bestod av inventering och strategiskt urval i väntelista, kallelse till gruppinformation (bilaga 2), enkät om levnadsförhållanden (se avsnitt 3.1), Hörselskalan (se avsnitt 3.1) samt muntlig och skriftlig information. Genomförandet innebar en inventering av väntelista, skriftlig inbjudan, bifogad med enkäter (avsnitt 3.1). Tre tillfällen planerades under våren 2002, omfattande ca 2 timmar vardera. Medverkande var audionom, tekniker och psykolog. Skriftlig information om verksamheten samt Tips för fungerande samtal och inbjudan till information och träning i Hörtaktik (bilaga 5) delades ut. 3. 2.1 Resultat Vid tiden för inventering och urval återfanns 49 personer som uppfyllde kriterierna. 43 personer accepterade inbjudan. De som avstod utgjorde 12% av dem som kallades. Gruppinformationerna kom således att omfatta 43 personer och 11 av deras närstående, sammanlagt 54 personer. Innehållet i informationen omfattade örat och hörselfunktionen samt orsaker till nedsättning, psykologiska konsekvenser av hörselbegränsning, som missförstånd och trötthet, teknisk ljudförstärkning och dess möjligheter och begränsningar vad gäller hörapparater och andra hjälpmedel på marknaden samt frågor och samtal. Ingen formell utvärdering genomfördes och resultaten är baserade på bedömningar av informationsansvarig personal. Den stora uppslutningen talade för intresse och behov av information både hos de hörselskadade och deras närstående. Deltagarna var aktiva och ställde många frågor. Såväl informationen om hörseln som konsekvenserna av en otillräcklig förmåga i vardagen togs emot positivt. De delade öppet sina erfarenheter av hörselsvårigheter. Andra tekniska lösningar än hörapparat, t ex förstärkning av radio/tv ljudet, var av särskilt intresse liksom vad som fanns att själva anskaffa och var. 3. 2. 2 HÖRTAKTIK De personer med lindriga nedsättningar, som deltog i gruppinformationen, fick inbjudan till hörtaktik i grupp under ledning av hörselpedagogen. Hörtaktik och strategier har varit en vanlig insats inom rehabiliteringen för personer med svårare nedsättningar och i behov av ytterligare stöd för kommunikationen, utöver hjälpmedel. Syftet med insatsen var att ge kunskap, råd och stöd för att bättre kunna handskas med en av hörseln förändrad situation samt att pröva innehåll och form för detta stöd Målgruppen utgjordes av de personer som deltagit i gruppinformationen och som anmält intresse. Metoderna bestod av muntlig information, videofilmen Min hörsel (1999), gruppsamtal samt självskattning med Kommunikationsskalan CSS (bilaga 6). Pedagogutvärdering samt statistisk bearbetning med datorprogrammet SPSS. Genomförande. I planerna ingick en halv dags information kort efter gruppinformationstillfället för dem som anmält intresse och därefter ytterligare tre informations- och träningstillfällen omfattande en halv dag. På grund av vakanser uppsköts informationen till hösten 2003 och ytterligare träningstillfällen kunde ej erbjudas. Vid informationstillfället fick både de hörselskadade personerna och deras anhöriga fylla i Kommunikationsskalan. 7

3. 2. 2 Resultat Sex personer och tre anhöriga accepterade inbjudan och deltog i halvdags informationen. De utgjorde omkring en fjärdedel av de som tidigare anmält intresse. Dessa skiljde sig inte statistiskt från de som avböjt deltagande ifråga om hörsel TMV för bättre och sämre öra, diskanthörsel, upplevda hörselproblem. Bilaga 7. Deras svar i Kommunikationsskalan visade att de använde sig av Verbala strategier då och då, som t ex att be om upprepning när de inte hört och att förklara för andra att de inte hör bra. Något oftare, nästan var annan gång, kom Icke verbala strategier till användning, som att lyssna noga och försöka uppfatta det viktigaste och att placera sig optimalt vid svåra lyssningsförhållanden. De Inadekvata beteendena användes mycket sällan, som att låtsas att inte alls ha hört tilltal eller att helt undvika tala med okända på grund av hörseln. Svaren gällde gruppdeltagarna och kan inte generaliseras att gälla lindrigt hörselskadade i allmänhet på grund av gruppens litenhet. De tre anhörigas skattningar av den hörselskadade visade god överensstämmelse vad gällde Verbala strategier, vissa skillnader vad gällde Icke verbala strategier och tydliga skillnader ifråga om Icke adekvat beteende. De anhöriga uppfattade att Icke verbala strategier kom till användning mer sällan än den hörselskadade, vilket kanske kan förklaras av att sådana anpassningar görs ordlöst. Tydligare skillnad återfanns beträffande Inadekvata beteenden där de anhöriga skattade ett något mer frekvent nyttjande av sådana beteenden än den hörselskadade. En möjlig förklaring kan vara att den anhörige märker vad den hörselskadade själv inte vill erkänna. Svaren och jämförelserna är giltiga endast för den aktuella gruppen och deras anhöriga. Vid jämförelse med en grupp traditionella, nya hörapparatbrukare, bilaga 7, visade de likaktade och otillräckliga strategier för att handskas med svåra lyssningssituationer och behov av kunskap och träning. Programmet innehöll Örat och hörseln, en repetition. En video Min hörsel visades och diskuterades Hörtaktik omfattade områdena att informera andra om sina hörproblem att fråga upp när man inte uppfattat att avläsa munrörelser Akustik/ljuddämpning, belysning; exempel på praktiska åtgärder Ingen formell utvärdering genomfördes. Enligt ansvarig pedagog var deltagarna aktiva och bidrog med såväl frågor som egna erfarenheter. Sammanfattande beskrivning av rehabiliteringsinsatserna planerat innehåll i gruppinformationerna förmedlades deltagarna intresserade och aktiva, ställde många frågor och utbytte erfarenheter avsatt tid otillräcklig för gruppinformation planerat innehåll i grupphörtaktiken kom att omfatta en översikt och inga träningstillfällen deltagare aktiva och bidrog med både frågor och egna erfarenheter deltagande av närstående vid såväl gruppinformationen som vid hörtaktiken gav samtalen en bredare karaktär huruvida insatserna var tillräckliga för deltagarna i detta skede var osäkert då ingen uppföljning ännu genomförts 8

3.3 Hörapparatnytta Personer med lindriga hörselnedsättningar, dvs nedsättningar understigande 39 db på bästa öra, vilka ordinerats hörapparater hade inte tidigare varit föremål för uppföljning inom verksamheten. Nyttan av hjälpmedel i det dagliga livet och användandet var därför inte känd. Då flera personer med sådana nedsättningar ingick i ett tidigare projekt (Jonsson, 2003), vars material insamlades under år 2000, inventerades deltagarna i detta projekt med avseende på hörsel, hörapparatordination och levnadsförhållanden Syftet var att utvärdera nyttan av ordinerade hörapparat-/er hos personer med lindriga nedsättningar, TMV< 39 db, efter cirka två år Målgrupp: Personer med sensorineurala, dubbelsidiga nedsättningar < 39 db, vilka påbörjat utprovningen av hörapparat-/er under åren 2000-01. Genom strategiskt urval valdes även personer födda 1939 och senare samt de som varit fullt yrkesverksamma vid tiden för utprovningens början. Variationen begränsades så att hörsel och personförhållanden, som skulle kunna inverka på hörapparatanvändningen, begränsades och undersökningsgruppen blev så homogen som möjligt med hänsyn till syftet. Metoder: Inventering via ordinationsrapportering och journalanteckningar. Kallelse till uppföljning hos audionom. Hörselundersökningar med tonaudiogram, ljudfältsmetoden med PB listor presenterade med och utan brus resp med och utan hörapparat-/er. Självskattningar med Hörselskalan HDHS (bilaga 4) samt Hörapparatnytta UH-IF Utvärdering av Hörapparatnytta, Internationellt Frågeformulär (bilaga 1 a), semistrukturerad intervju. Materialet bearbetades och analyserades med hjälp av datorprogrammet SPSS i form av deskriptiva beräkningar, korrelationer och t- testning. Genomförande Personer, som vid inventeringen svarade mot kriterierna och deltog i någon av verksamhetens gruppintroduktioner under år 2000, kallades per brev till uppföljning hos audionom under våren 2003. I kallelsen fanns enkäterna bifogade vilka, efter besvarande, skulle medtas till besöket. Vid besöket mättes hörseln och genomfördes en halvstrukturerad intervju om hörsel, hjälpmedel, hälsa och levnadsförhållanden. 3. 3 RESULTAT Vid inventeringen återfanns 21 personer, 7 kvinnor och 14 män, vilka svarade mot kriterierna. De kallades till uppföljning hos audionom. Alla som kallades kom till uppföljningen. Deras ålder, kön, hälsa/förekomst av tilläggssjukdomar, upplevda problemår eller upplevda begränsningar och handikapp skiljde sig inte statistiskt från tidigare nämnda grupp med lindriga nedsättningar, icke- brukare (delprojekt 3.1), vid tiden för hörapparatordinationen. Bilaga 8. Skillnader fanns mellan kvinnor och män så att kvinnorna hade en genomsnittligt och statistiskt säkerställd längre utbildning, 14,6 år jämfört med männen 10,6. Även ifråga om åldern fanns skillnader då kvinnorna var yngre, 51,5 år, och männen 55 år i medeltal. De blivande hörapparatbrukarna upplevde i mindre utsträckning än ickebrukarna sina hörselproblem som svåra. Lika många brukare som icke-brukare upplevde problemen som lätta. Dessa upplevda skillnader mellan grupperna var icke signifikant. De blivande brukarna med lindriga nedsättningar på båda öronen hade framför allt en sviktande diskanthörsel även om drygt 1/4 hade en rak nedsättning på bägge öronen. Vid jämförelse med icke- brukarna märktes skillnader endast ifråga om graden av hörselnedsättning, vilket ju kunde förväntas utifrån kriterierna. De blivande brukarna hade sämre tontrösklar både på bättre och sämre öron samt större diskantnedsättningar. Skillnaderna i gruppernas medelvärden var signifikanta (p=.000 för hörtrösklarna och p=.050 för sämsta 9

diskant). Hörselkurvornas form visade dock inga tydliga skillnader mellan blivande brukare och icke- brukare. Tabell 2. Tabell 2. Hörselnedsättning och hörselproblem vid hörapparatutprovningen (21 personer). Jämförelsegrupp: 43 personer med lindrig hörselnedsättning (icke brukare). M+sd (variation) 1 % TMV, bättre öra, db 28+5(18-38) 18+6(5-29) 2/ TMV sämre öra, db 34+6(21-43) 25+6(11-40) TMV sämre bas-mellan, db 3/ 26+8(8-35) 17+8(5-50) TMV sämre disk, db 4/ 52+15(38-68) 47+13(7-68) Båda öronen Rak nedsättning 5/ 28% 21% Svagt fallande diskant 6/ 17% 12% Kraftigt fallande diskant 7/ 22% 30% Ett öra Svagt fallande diskant 0% 14% Kraftigt fallande diskant 33% 23% Upplevda problem, initialt Svåra 25% 51% Måttliga 65% 42% Lätta 10% 7% 1/ Medelvärde +standardavvikelse och variation; 2/ 43 icke- brukare, TMV < 30 db på bästa öra 3 / medelvärde av frekvenserna 0,5, 1 och 2 khz 4 / medelvärde av frekvenserna 2, 3 och 6 khz 5 / frekvensskillnader över alla värden < 15 db 6/ differens med 15-29 db i medelvärde av bas- och diskantfrekvenserna 0,5 och 1,0 resp 4,0 och 8,0 khz 7/ differens > 30 db av ovanstående bas och diskantfrekvenser Antalet besök hos audionom för utprovning och ordination var i medeltal 4,4 besök och varierade mellan två och åtta besök. Se tabell 3. De allra flesta personer, 16/21, provade en typ av apparat, fyra personer provade två och en person provade fyra apparat- typer innan ordinationen. De typer av hörapparater som provades och ordinerades, sammantaget tio olika modeller, var alla vanligt förekommande på marknaden. De omfattade såväl analogaolinjära, linjära och programmerbara- som digitala apparater. Utprovningen gällde för 16/21 personer bilaterala anpassningar och för resterande 5/21 unilaterala anpassningar. En fjärdedel av brukarna hade under observationstiden även tagit del av hörselrehabiliteringens övriga resurser i form av kurator, psykolog och/eller läkare. Tabell 3. Audionombesök för hörapparatutprovning (21 personer) Antal besök M+sd 1/ (variation) % Totalt för gruppen 92 4,4+1,8(2-8) 3-4 besök 7/21 33% 5-7 besök 10/21 48% 8-11 besök 4/21 19% 1 / medelvärde+ standardavvikelse (variation mellan lägsta och högsta värdet) 10

Uppföljningen ägde rum 12 29 månader efter klarskrivningen med en mediantid bestående av 23 månaders användning. Den tidsperiod som hjälpmedlen kunnat nyttjas varierade således och hälften hade nyttjat sina hjälpmedel kortare tid än 23 månader och andra hälften under längre tid. Vid intervjun framkom att 5/21 brukare fått förändrade levnadsförhållanden under observationstiden, två p g a sjukdom i rörelseorganen och tre genom avtalspension. Användningen av ordinerade en eller två hörapparater framgår av nedanstående tabell 4 samt enkäten UH-IF, fråga 1, bilaga 1a och 1 b. Tabell 4. Användningen av ordinerade hörapparater bilaterala unilaterala Daglig användning enl ordination 9 3 Daglig användning, en apparat av två 6 Ej använt apparat senaste tiden 1 2 Hörapparat-/er användes dagligen i någon omfattning av 18/21 personer. Tre personer hade senaste veckorna inte alls använt den/dem. Drygt hälften av personerna, 12/21, använde sin/a apparat-/er dagligen enligt ordination. Av dem som fått bilaterala apparater, sexton personer, använde drygt hälften (9/16) sina båda apparater dagligen och resten nyttjade en av apparaterna dagligen. Användningstiden var mer än fyra timmar dagligen för 14/18 brukare varav 8/18 brukare använde sina hjälpmedel mer än åtta timmar dagligen. De tre personer som inte alls använt sin/a apparat-/er senaste tiden ansåg att bullret på arbetsplatsen var en försvårande omständighet. De hade dock haft nyttjat dem ibland i lugnare miljöer och ville därför behålla dem. Inga statistiskt signifikanta skillnader kunde återfinnas mellan de personer som använde sina ordinerade apparater, en eller två apparater, och dem som använde en av två ordinerade eller ingen apparat vare sig beträffande hörsel vid ordinationen eller levnadsförhållanden. Viss, ej säkerställd skillnad, syntes dock beträffande TMV för sämre diskanthörsel så att de som använt sina ordinerade apparater hade sämre diskanthörsel jämfört med dem som ej följt ordinationen, TMV (3, 4, 6 khz) 60+13 db resp 51+6 db. Vidare fanns viss skillnad i taldiskriminering i tyst miljö utan hjälpmedel, så att de som följde ordinationen hade något sämre taluppfattning jämfört med de som avvek från ordinationen, 66+19 % resp 78+11% rätta svar, vilket dock ej utgjorde någon signifikant skillnad. Personernas upplevda hörselbegränsningar och upplevda handikapp enligt Hörselskalan var i stort oförändrade vid uppföljningen i jämförelse med skattningarna i starten av rehabiliteringen (bilaga 8). De hade därför fortfarande svårt att delta i flerstämmiga samtal och i bullriga miljöer som t ex på bussen eller i affären. De kände sig fortfarande ofta spända och trötta ibland och tyckte att deras sociala liv begränsades av den otillräckliga hörseln. Den något lägre medelpoäng för gruppen beträffande upplevda begränsningar och upplevda handikapp vid uppföljningen och efter hörapparatanvändning var ej säkerställt statistiskt. 11

Vid hörselundersökningen med tonaudiogram uppmättes en oförändrad nedsättning för 17/21 personer (bilaga 9). En progress (försämring) framkom hos 4/21, dvs ett tonmedelvärde för båda öronen >10 db jämfört med undersökning 2-3 år tidigare. För 1/21 var skillnaden påtaglig med differenser > 30 db mellan mätningarna och på båda öronen. Ljudfältsmetoden visade en klar förbättring av gruppens taluppfattningsförmåga genom förstärkningen med 22% i tyst miljö (S/B 65/0 db) och 13% i brus (S/B 65/55 db). Hörapparatnyttan, enligt enkäten, UH-IF, (bilaga 1 a och svarsfrekvenser, bilaga 1 b ) visade (frågorna 2-7) att 1/3 upplevde att även med hörapparater fanns en hel del svårigheter i de situationer de önskat hjälp och de övriga 2/3 ansåg att de bestående problem var överkomliga. Majoriteten ansåg att hörapparattillvänjningen varit värt besväret. Personliga och sociala begränsningar på grund av hörseln rapporterade en knapp 1/3 av gruppen och lika många ansåg att de inte begränsats alls. Livsglädjen ansåg mer än 2/3 i gruppen hade påverkats till det bättre med hörapparater, medan 1/5 ansåg den vara oförändrad. Brukarna uppfattade att andra människor hade besvärats av deras hörsel och hjälpmedel i varierande utsträckning från en hel del till inte alls. Gruppens medelvärde för alla frågor i UH-IF var 3,8+0,7 poäng (av 5 möjliga) och variation 1,9-4,7 poäng, vilket innebar att gruppen brukare var huvudsakligen nöjda med sina hjälpmedel. Om de tre personer som ej använt sina apparater senaste tiden borträknades, blev medelvärdet 4,0 +0,4 poäng och variationen 3,3-4,7 poäng, vilket medelvärde är nära överensstämmande med resultatet i andra studier (Stephens, 2002). Vid faktoranalys kunde två faktorer urskiljas i den aktuella studien liksom i två stora undersökningar (Cox m fl, 2002; Kramer m fl, 2002). En faktor, som rörde förbättringar (frågorna 1, 2, 4 och 7) och en faktor som rörde kvarstående problem (frågorna 3, 5 och 6). I Faktor 1, dvs förbättringar, erhöll frågorna i medeltal 3,9+1,1 poäng och i Faktor 2, dvs kvarstående problem, erhöll frågorna 3,7+0,7 poäng (av 5 möjliga), dvs brukarna var nöjda både med de förbättringar som deras apparat-/er bidragit med och upplevde de kvarstående problemen som måttliga. Samband mellan resultatet i UH- IF enkäten och ordinerade hörapparater- uni- eller bilaterala återfanns i studien både för alla enkätfrågor som för de båda faktorerna (p=.001-.018). Ett något svagare samband framkom mellan använda apparater och alla enkätfrågor och Faktor1 (p=.018 resp.023). Liknande samband har återfunnits i andra studier (Stephens m fl; Kramer m fl, 2002). Förutsättningar för upplevda, tydliga förbättringar var således användande av hjälpmedel enligt ordinationen. UH-IF och Hörselskalans delskalor Upplevd begränsning och Upplevda handikapp visade måttliga negativa samband med hela skalan eller någon av faktorerna. Sambanden tolkas så att god hörapparatnytta (höga poäng) svarade mot något färre upplevelser av begränsning och handikapp (låga poäng) och visa versa. Personerna som förändrat sina levnadsförhållanden genom sjukskrivning eller pension skiljde sig inte från dem som fortfarande var kvar i arbetslivet vad gällde hörapparatanvändning och nytta. Inte heller de som visade en försämring av hörseln skiljde sig vad gällde hörapparatanvändningen och upplevda nyttan. I den aktuella undersökningen kunde inga samband med bland annat antalet år med hörselproblem och problemgrad ses, vilket framkommit i andra studier (Kramer, 2002), troligen på grund av gruppens ringa storlek. Personerna (13) med en mindre nedsättning < 29 db (TMV= 25+4 db) på bästa örat jämfördes med dem (8) som hade något större nedsättning 30 39 db (TMV 34+3 db) på bästa örat. Se bilaga 9. Signifikanta skillnader framkom, utöver TMV för bästa öra (p=.000), även beträffande TMV för sämsta öra, bättre bas och bättre diskanthörsel (p=.05). Perso- 12

nerna med sämre tontröskel på sina bästa öron, hörde sämre i bas- och diskantregistret, dock ej statistiskt säkerställt. Inga signifikanta skillnader fanns mellan bättre och sämre tontrösklar vad gällde antal audionombesök för utprovning, hörapparatanvändning och upplevelser av nytta mellan de personer som hörde bättre och dem som hörde sämre. Brukares hörapparatnytta under ca 2 år i sammanfattning daglig användning av hjälpmedel av nästan alla, 18/21 daglig användning av ordinerade hörapparater av två av tre personer, 12/18 användningstiden, dagligen, var fyra timmar eller fler för drygt två av tre personer, 14/18, varav mer än åtta timmar, dagligen, för nära hälften av brukarna, 8/18 hörtrösklar < 29 db eller 30-39 db på bästa öra inverkade inte på antal audionombesök för utprovning eller användningen av hjälpmedel hörapparat-en/erna hade bidragit till bättre lyssningsförhållanden för två av tre personer kvarstående hörselproblem hos en av tre personer ökad livsglädje uppgavs av två av tre personer hörapparaterna förändrade inte tidigare upplevelser av begränsning och handikapp i vardagen i väsentliga avseenden förändrade levnadsförhållanden under observationstiden genom pension och/eller sjukskrivning hos en av fem personer försämrad hörsel (> 10 db på båda öron) under observationstiden hos en av fem personer 4. DISKUSSION Personer med lindriga hörselnedsättningar, enligt vedertagen definition, upplevde sig på grund av hörsel begränsade och handikappade i sina liv på ungefär samma sätt som personer med mer påtagliga nedsättningar. Framför allt inverkade deras hörselförluster på möjligheterna att som förr delta i flerstämmiga samtal med andra människor. Då de flesta i målgruppen var yrkesverksamma kunde sådana svårigheter upplevas som psykiskt påfrestande, speciellt i kommunikationskrävande yrken, t ex inom skolan eller vården. Vid självskattningar av upplevda hörselbegränsningar och handikapp har i flera studier framkommit att inga eller svaga samband återfunnits mellan upplevelse av hörselproblem och hörseltest i form av tonaudiogram (Brainerd, 1987; Andersson m fl, 1990; Jonsson, 2003). Den normala hörselbegränsning som hör åldern till och som drabbar diskanthörseln försvårar taluppfattningen, speciellt i konkurrens med annat tal eller buller. Då sådana diskantnedsättningar kommer omkring tio år tidigare i livet för män än för kvinnor kunde dominansen av män i gruppen med lindrigare nedsättningar förväntas. Medelåldern för kvinnorna som söker rehabilitering var dock för hela gruppen, 64 personer, lägre än för män 53 resp 56 år. Kvinnor har i andra studier visat sig mer benägna att söka hjälp än män och detta gällde även i den aktuella undersökningsgruppen. Nästan 1/3 kvinnor uppgav att de hört dåligt upp till två år medan endast omkring 1/10 män vid första kontakten med hörselrehabiliteringen. Kvinnors lägre medelålder vid första kontakten med hörselrehabiliteringen kan således ha påverkats av deras större benägenhet att söka hjälp. Det faktum att deras utbildningsår i medeltal var högre än männens kan ha inneburit större krav på kommunikation i arbetet och mindre tolerans för svårigheter, vilket även kan ha påskyndat kontakten med hörselvården Männens något högre medelålder och motstånd att 13

söka vård kan vara förklaringen till att deras hörselnedsättningar i diskanten på båda öronen var något större än kvinnornas, vilket dock ej var statistiskt säkerställt. Liknande resultat framkom mellan könen i en grupp bestående av blivande brukare med måttliga nedsättningar (Jonsson, 2003). Den undersökningsgrupp bestående av 43 personer, som inte ordinerades hjälpmedel, icke brukarna, hade i medeltal normala hörtrösklar (TMV< 20 db). Inom gruppen fanns 1/3 med lindriga nedsättningar, TMV 20-29 db. Den bedömning som gjordes av möjlig hörapparatanpassning år 2002 och vid en tidpunkten tillgängliga apparattyper skulle kanske vara annorlunda idag. Årligen presenteras nya apparattyper vilka kan anpassas till den målgruppen. Personer med normal hörsel och lindrigare nedsättningar har i en annan studie undersökts med bl a neuropsykologiska test utöver hörseltest (Jonsson, 2002). I den undersökningen framkom att hälften av dem var ljudöverkänsliga och att var sjätte hade svårigheter med bl a auditiv perception och/eller dyslexi. Behov av ytterligare utredningar, utöver hörsel, kan således vara befogat för personer som upplever stora problem med att höra och uppfatta trots normal hörförmåga. En klar skillnad mellan icke- brukare och brukare var att icke- brukarna i mindre utsträckning rapporterade om andra sjukdomar och/eller funktionshinder och att färre av dem var sjukskrivna. Även jämfört med den jämnåriga befolkningen i länet år 2000 var icke- brukarna mindre drabbade av ohälsa. En bidragande orsak, vid sidan om gruppstorlek, kan vara den lägre andelen kvinnor, 13/43, vilket kan ha medfört att ohälsan hos kvinnor, vilken är väl dokumenterad såväl i befolkningsundersökningar som i en studie av en grupp nya brukare (Jonsson, 2003) inte framträdde tydligt. En annan skillnad var att icke- brukare uppfattade sina hörselproblem som svårare än i brukarna gjorde. I den aktuella undersökningen fick personerna skatta sina svårigheter innan första personliga kontakten med hörselvården, medan brukarnas skattningar gjordes vid första kontakttillfället och efter att hörselinformation delgetts dem. Osäkerhet om hörselproblemen var tillräckliga för att få hjälp och bristande kunskap om vad för hjälp som alls fanns att få kan ha inverkat på självskattningen. Behov av bred kunskap om hörseln och om olika förhållningssätt för att uppfatta och delta i flerstämmiga samtal och kommunikationskrävande situationer finns hos alla hörselskadade, även de med hjälpmedel. Utan hjälpmedel blir sannolikt behovet än större, då hela ansvaret ligger på den enskildes eget kunnande och förmåga. Även närstående behöver kunskap för att undvika missförstånd och underlätta för den som har otillräcklig hörsel. Formen för sådan förmedling av kunskap har sedan många tiotalet år inom hörselvården varit gruppenav praktiska och sannolika även ekonomiska skäl. Gruppinsatser kan även bidra till bättre förståelse och integrering av hörselsvårigheterna i den egna självbilden genom samtal med andra drabbade. Den egna villigheten till nödvändiga förändringar kan därigenom stärkas. Det innehåll i den här undersökningens gruppinformationen, som var planerat, syntes svara mot deltagarnas förväntningar och sannolikt även behov. Den utsatta tiden var dock otillräcklig mot bakgrund av det aktiva deltagandet och torde vara cirka 3 timmar för att ge nödvändigt utrymme för frågor och samtal. Intresse av att lära sig mer om kommunikation och hörtaktik, vilket gällde omkrig hälften i icke-brukargruppen, kunde inte infrias på grund av personalbrist. Vid det enda informationstillfälle, som senare erbjöds dem, kunde endast ett fåtal delta. Det planerade innehållet, grundat på erfarenheter av behov hos måttlig- gravt hörselskadade personer, syntes väl svara även mot behoven hos de med normala eller lindriga nedsättningar. Deltagandet av närstående syntes bredda och öka förståelsen i samtalen. Återkommande, lättillgängliga insatser av karaktären hörselkunskap för grupper av personer som har svårt att uppfatta, oavsett uppmätt hörförmåga, tillsammans med deras närstående, skulle kunna underlätta kommunikationen både för dem och deras närstående och bidra till bättre livskvalitet och hälsa. 14

Personerna med lindriga nedsättningar och med ett par års erfarenhet av hörapparatanvändning ansåg att hörapparat-en/erna hade bidragit till ökad livskvalitet genom att öka delaktigheten i tidigare besvärliga lyssningssituationer. Användningen av hjälpmedel, dagligdags, var betydligt större, 6/7 varav 2/3 mer än fyra timmar, än vad som framkommit i flera studier rörande personer med större nedsättningar. Då de aktuella brukarna hade en hörselbegränsning som gjorde det möjligt för dem att uppfatta på tu man hand i lugna miljöer kunde en mer sporadisk hjälpmedelsanvändning ha förväntats. De fick, utöver hjälpmedel, även del av bredare insatser i form av gruppinformation och var fjärde sökte även individuella insatser genom kurator, psykolog och/eller audiolog. Detta kan ha ökat deras medvetenhet och hjälpt dem att integrera hörselbegränsningen i den egna självbilden och i det dagligt livet. En ökad hörapparatanvändning för dem själva kan ha inverkat på gruppens genomsnitt. Den teknik de fick tillgång till år 2000 torde ha förbättrats även om talförstärkning i buller innebär stora svårigheter. Enkäten Hörapparatnytta, UH-IF, visade sig i sin enkelhet kunna bidra med väsentlig information om såväl hjälpmedelsnyttan som kvarstående rehabiliteringsbehov. Då enkäten är ny och inga undersökningar ännu finns publicerade, var jämförelser med svenska hörselskadegrupper ej möjlig. Värdefullt vore en stor svensk studie med brukare i olika åldrar, uppdelade i kön och olika grader av hörselnedsättningar. Den progress av hörselnedsättningen som upptäcktes vid uppföljningen hos en femtedel av brukarna efter cirka två år hade själva inte sökt hjälp för. Den ledde då till förnyad hörapparatanpassning. Ökad medvetenhet hos de hörselskadade själva om fenomenet progress liksom hos berörd personal skulle kunna bidra med tidigare upptäckt och snabbare omhändertagande. Med hänsyn till den ökade andelen äldre i befolkningen, dvs de som i störst utsträckning söker hörselvården, kan en ökning av patienttillströmningen från dagens 15% till 23% förväntas inom de närmaste tjugo åren enligt Uimonen m fl, 1999. SBU:s bedömning av prevalensen hos vuxna innebär i faktiska tal för Uppsala län att cirka 40.000 personer har lindriga nedsättningar, omkring 11.000 personer har måttliga nedsättningar och omkring 500 personer har svåra nedsättningar och att omkring 15 000 personer kan beräknas ha nytta av hörapparat. Beräkningarna var grundade på det hjälpmedelsbehov som fanns dokumenterat för de med måttliga och svåra nedsättningar (TMV > 35 db) under slutet av 90- talet och med dåtidens apparatutbud. Nyttan för personer med lindriga nedsättningar, som i den här undersökningen, med dagens hörapparater är okänd. Det allt större utbudet på marknaden av hörapparater lämpade för denna grupp, vilket exponeras i media, innebär sannolikt att efterfrågan på rehabilitering och hjälpmedel kommer att öka väsentligt. Rehabiliteringsinsatser, som ökad kunskap om hörsel och kommunikation, psykologiskt och psykosocialt stöd, behövs för alla hörselskadade personer, men kommer sannolikt för en stor del av personerna med lindriga nedsättningar vara en efterfrågad insats när hjälpmedelsanpassning inte är möjlig av medicinska, tekniska och/eller ekonomiska skäl. 15

5. REFERENSER Andersson M, Dancer J, Durand C (1990) Selfperception versus associates perseption of hearing handicap in adults over the age of fifty. Volta Review, 92: 293-301. Brainerd SH, Frankel GB (1985) The relationship between audiometric and self-reported measures of hearing handicap. Ear and Hearing, 6:89-92. Cox RM, Stephens D, Kramer SE (2002) Translations of the International Outcome Inventory for Hearing Aids (IOI-HA). Int. Journal of Audiology; 41:3-26. Davis AC (1989) The prevalence of hearing impairment and reported hearing disability among adults in Great Britan. Int J Epidemiol 18: 911-917. Johansson MSK, Arlinger SD (2003) Prevalence of hearing impairment in a population in Sweden. Int Journal of Audiology 42:18-28. Jonsson I (2002) Auditiva perceptionsstörningar/svårigheter hos normalhörande barn och vuxna. C län. Habilitering o Hj-medel, Hörcentralen. Internt papper. Jonsson I (2003) När hörseln sviker mitt i livet- en studie av människors livsvillkor vid hörsel rehabilitering. C- län, Habilitering o Hjälpmedel, FOU-rapport 22. Karlsmose B, Lauritzen T, Parving A (1999) Prevalence of hearing impairment and subjective hearing problems in a rural Danish Population aged 31-50 years. Br J Audiology 33:395-402. Kramer SE, Goverts ST, Dreschler WA, Boymans M. Festen JM (2002) International Outcome Inventory for Hearing Aids (IOI-HA): results from The Netherlands. Int Journal of Audiology; 41: 36-41. Martini A förf. (1996) European Working Group on Genetics of Hearing Impairment Infoletter 2, European Commission Directorate, Biomedical and Health Research Programme (HEAR), 2001. World Health Organization. (1997) Report on the First Informal Consultation on Future Programme Developments for the Prevention of Deafness and hearing impairment. WHO/PDH, 97.3. Geneva: WHO. Min hörsel I och II (1999) Videofilmer. SIH Läromedel, Örebro Mäki-Torkko E, Brorsson B, Mair IWS, Myhre KI, Parving A, Roine R, Rosenhall U, Sorri MJ, Stilvén S. (2001) Hearing impairment among adults- extent of the problem and scientific evidens on the outcome of hearing aid rehabilitation. Scand Audiol; 30 Suppl 54: 8-15. Parving A, Roine R, Sorri MJ (2001) Hearing Impairment in Adults- A Joint Nordic Brittish Project. Scand Audiology; 30; Suppl. 54 : 1-20. Stephens D (2002) The International Outcome Inventory for Hearing Aids (IOI-HA) and its relationship to the Client- oriented Scale of Improvement (COSI). Int Journal of Audiol; 41:42-47. Uimonen S, Huttunen K, Jounio-Ervaste K, Sorri M. (1999) Do we know the real need for hearing rehabilitation at the population level? Hearing impairments in the 5- to 75- years- old cross- sectional Finnish population. Br Journal of Audiology; 33: 53-59. SBU rapport (2003) Hörapparat för vuxna- nytta och kostnader. Stockholm 16