Brottsofferstatus och maskulinitet

Kriminologiska institutionen Brottsofferstatus och maskulinitet En studie om polisers föreställningar av män som brottsoffer för våld i nära relationer Examensarbete för masterexamen i kriminologi 30hp Kriminologi Avancerad nivå Vårterminen 2014 Mikaela Edlund

Sammanfattning Våld i nära relationer är ett vanligt förekommande problem i det svenska samhället där kvinnor är överrepresenterade som brottsoffer. Manliga brottsoffer uppmäts utgöra en sjättedel av alla inrapporterade ärenden. Männen är underrepresenterade både vad gäller statistik och forskning samt vad gäller de resurser som finns att bistå brottsoffer utsatta för våld i nära relationer. Syftet med studien är att studera poliser, specialiserade på relationsvåld, och deras egna beskrivningar av sina föreställningar om manliga brottsoffer utsatta för våld i nära relationer. Detta görs genom att analysera polisernas egna resonemang kring deras arbete och möten med dessa brottsoffer. Polisernas föreställningar sätts sedan i relation till maskulinitetsteori samt centrala viktimologiska begrepp som brottsofferstatus och brottsofferidentitet. Tidigare forskning gällande polisens föreställningar av manliga brottsoffer är bristfällig. Med anledning av detta ligger forskning om föreställningar av kvinnliga brottsoffer utsatta för våld i nära relationer i fokus. Även denna forskning utifrån polisens föreställningar är bristande. Därför kombineras denna studie med forskning om föreställningar hos brottsofferjourarbetare samt internationell forskning på området. Studien är teoridriven och utgår framförallt från Connells maskulinitetsteori om mannen som överordnad kvinnan. Även Burcars studie om män som brottsoffer ligger till grund för analysen där brottsofferstatus och brottsofferidentitet ligger i fokus. Studien är kvalitativ och bygger på sju tematiskt öppna intervjuer med poliser. Intervjupersonerna har genom denna intervjuform haft möjlighet att fritt berätta om sina föreställningar om manliga brottsoffer utsatta för våld i nära relationer. Resultatet har analyserats utifrån fyra teman, anmälningsprocessen, verksamhet och brottsoffer, män och maskulinitet samt våld. Resultatet visade att intervjupersonernas föreställningar om manliga brottsoffer stämmer väl överens med varandra, där män som brottsoffer anses äga lika stor rätt till brottsofferstatus och brottsofferstöd som kvinnliga brottsoffer för våld i nära relationer. Intervjupersonerna framställer manliga brottsoffer som osäkra i den egna brottsofferidentiteten, de anses även göra maskulinitet trots att de delvis framställs uppvisa feminina egenskaper som brottsoffer. Manliga brottsoffer framställs av intervjupersonerna påverkas mest negativt av fysiskt våld, då de verkar mest skamfulla inför detta. Dock anses även psykiskt våld påverka männens uppfattning om den egna maskuliniteten och könstillhörigheten på ett negativt sätt. Sexuellt våld däremot framställs som väldigt ovanligt i fall där brottsoffret är en man och gärningspersonen är en kvinna. 2

Innehållsförteckning 1. Inledning.. 5 1.2. Den rättsliga hanteringen av våld i nära relationer..7 1.3. Problemformulering. 8 1.4. Frågeställningar....8 1.5. Avgränsningar..8 2. Tidigare forskning......9 2.1. Brottsofferstatus och brottsofferidentitet..9 2.2. Våld i nära relationer.. 11 2.3. Föreställningar och bemötande av brottsoffer av polis och brottsofferjourer......13 2.3.1. Föreställningar inom brottsofferjouren....13 2.3.2. Föreställningar inom ordningspolisen. 14 2.3.3. Internationell forskning...16 3. Teori..17 3.1. Socialkonstruktionism....17 3.2. Maskulinitetsteori...18 3.2.1. Genus- och maskulinitetsteorins grundantaganden. 18 3.2.2. Nya tankar om maskulinitetsteorin... 19 3.2.3. Maskulinitet och våld...20 3.3. Män som brottsoffer.22 3.3.1. Brottsofferstatus....22 3.3.1. Brottsofferidentitet 23 3.3.3. Manliga brottsoffers kontakt med rättsväsendet... 24 3.4. Hur används teorins grundantaganden i analysen 24 4. Metod....25 4.1. Förförståelse och forskarroll. 25 3

4.2. Validitet och reliabilitet 26 4.3. Urval.27 4.4. Intervjudeltagare...29 4.5. Intervjuguide.29 4.6. Intervjuernas genomförande.30 4.7. Analysmetod.32 4.8. Etiska aspekter..33 5. Resultat och analys...34 5.1. Anmälningsprocessen...35 5.2. Verksamhet och brottsoffer...38 5.3. Män och maskuliniteter....42 5.4. Våld...45 6. Slutsatser...49 7. Litteraturlista.53 7.1. Övriga källor..56 8. Bilaga 1...57 9. Bilaga 2...58 4

1. Inledning Brottsoffer började uppmärksammas inom forskningen så sent som under 1970- talet och intresset kring detta fenomen har sedan dess ökat. Intresset för brottsoffer är idag ett vanligt förekommande ämne när det handlar om forskning (Lindgren, Pettersson & Hägglund, 2001: 62f; Åkerstöm & Sahlin, 2001: 9). Brottsoffer har även blivit en central del av den kriminalpolitiska debatten där samverkan mellan rättsväsende och brottsofferjourer är av vikt (Tham, 2001: 36). Kvinnor och barn har legat som fokus inom brottsofferforskningen sedan brottsoffret som fenomen uppmärksammades men under senare år har även intresset för manliga brottsoffer ökat (Burcar, 2005: 13ff; Åkerström & Sahlin, 2001: 8f). Enligt Burcar (2005: 15f) har en anledning till det tidigare låga intresset för manliga brottsoffer varit att de ofta förknippats med den normativa stereotypa bilden av en maskulin man som stor och stark. Männen har snarare förknippats med gärningspersoner och därmed inte uppnått brottsofferstatus i samma utsträckning som kvinnor. Vem som idag ses som brottsoffer bestäms av allmänheten, media och centrala organisationer. Samhällets syn på brottsoffer är det som påverkar vilka personer eller grupper som lättast uppnår brottsofferstatus. Best (refererad i Andersson & Lundberg, 2001: 77f) sammanfattar samhällets brottsofferideologi i sju punkter. Han ställer sig själv kritisk till den men menar att punkterna utgör en modell för hur samhället ser på brottsoffer. Den första är att många är drabbade, det finns alltså en stor spridning av brottsoffer i samhället. Den andra handlar om att viktimiseringen ska ha långtgående konsekvenser där det exempelvis inte endast är en misshandlad kvinna som drabbas utan detta förs vidare i generationer. Enligt tredje punkten ska det finnas tydliga gränser mellan vem som är brottsoffer och vem som är gärningsperson. Det fjärde kriteriet är att brottsofferskapet sällan upptäcks vilket är kopplat till punkt fem, att samhällets invånare måste få information om både andras och vår egen risk för utsatthet. En viktig punkt är även att alltid tro på den utsatte och sätta denne först vid exempelvis en polisutredning. Den sista punkten handlar om att brottsofferbegreppet har både positiva och negativa konnotationer där det är viktigt att sympatisera med brottsoffret på rätt sätt för att inte få denne att känna sig svag och skadad (Andersson & Lundberg, 2001: 79). Kvinnor, barn och äldre personer är de som i samhället lättast uppnår brottsofferstatus. Detta på grund av att de ofta ses som svaga och i många fall oförmögna att försvara sig själva då de utsätts för brott (Lindgren et al, 2001: 96f, 101). Kvinnor har uppnått brottsofferstatus under senare år på grund av att kvinnomisshandel har uppmärksammats i framförallt media och inom politiken där kvinnor framställs som förtryckta av männen. Idag ses våld i nära 5

relationer som ett samhälleligt problem vilket har förändrat synen på brottsoffret och de tillskrivs, i de flesta fall, brottsofferstatus framförallt av brottsofferjourer (Bylund, 2009: 292f). Inom polisen kan däremot dessa brottsoffer ses som motsträviga brottsoffer då de kan upplevas inkonsekventa och icke hjälpsamma vid polisutredningar genom att dra tillbaka anmälan eller inte vilja delta vid en eventuell utredning (Andersson & Lundberg, 2001: 83; Nylén, 2009: 204). Detta kan ha flera förklaringar. Brottsoffren kan exempelvis känna skuld och skam, vara rädda för gärningspersonen, vara beroende av denne ekonomiskt, ha negativa erfarenheter av polisen eller ha gemensamma barn med gärningspersonen. I många fall anmäls våldet bara för att göra en markering för gärningspersonen att det våldsamma beteendet inte är acceptabelt (Balvig & Kyvsgaard, 2006; Bonomi, et. al, 2006: 1355; NCK, 2011: 6; Nylén, 2009: 202f; Wolf et al, 2003: 125ff). En annan aspekt på varför kvinnor, lättare än män, tilldelas brottsofferstatus är på grund av att männen gör maskulinitet och manlighet vilka anses inneha egenskaper kopplade till makten i samhället medan kvinnor snarare kopplas samman med femininitet och egenskaper som tillskrivs brottsoffer (Burcar, 2005: 19f). Våld i nära relationer är ett samlingsbegrepp för flera brott där brottsoffer och gärningsperson har eller har haft en nära relation vilket innebär att de är eller har varit gifta, sambo eller särbo och/ eller har gemensamma barn. Våldet kan vara av både fysisk-, psykiskoch/ eller sexuell karaktär där olaga hot, misshandel och våldtäkt är vanligt förekommande (Dobash & Emerson- Dobash, 2004: 336; NCK, 2011: 4; Polisen). Våld i nära relationer är en brottstyp som är komplex på grund av att det har ett högt mörkertal vilket medför att det är svårt att veta hur utbrett det faktiskt är. Enligt Brottsförebyggande rådet anmäldes sammanlagt 16 333 tusen fall av våld i nära relationer under 2012. Av dessa kom en sjättedel av anmälningarna från manliga brottsoffer (Brå, 2009: 7; Brå, 2014: 43). Variationen av våld skiljer sig dock åt mellan de båda könen då kvinnliga brottsoffer oftare får utstå upprepat våld av grövre karaktär än manliga brottsoffer (Dobash & Emerson- Dobash, 2004: 338). Dock framgår det enligt den Nationella trygghetsundersökningen (NTU) att 80 procent av både manliga och kvinnliga brottsoffer utsatta för våld i nära relationer har drabbats vid upprepade tillfällen (Brå, 2009: 13). Våld i nära relationer förekommer inom alla sociala klasser (Lundberg, 2001: 35). Forskning visar dock att både gärningspersoner och brottsoffer för våld i nära relationer generellt är mer brottsbelastade än befolkningen i övrigt (Brå, 2002: 7; Nordborg, 2009: 75). Både gärningspersoner och brottsoffer är också i högre utsträckning arbetslösa, har lägre utbildning och har i många fall problem med missbruk. Därmed kan det konstateras att 6

inslaget av socialt marginaliserade personer i denna grupp av brottsoffer och gärningspersoner är stor vilket kan påverka dem negativt då polisens föreställningar om marginaliserade grupper inte alltid är till brottsoffrens fördel (Brå, 2002: 8; Litzén, 2004: 94). Polisernas föreställningar om brottsoffer varierar även framförallt beroende på situationer och brottsoffrens uppträdande och inställning både gentemot polisen och gärningspersonen (Lundberg, 2001; Nyberg, 2009). 1.1. Den rättsliga hanteringen av våld i nära relationer En anmälan om våld i nära relationer kan komma till polisens kännedom på olika sätt. Det kan handla om att brottsoffret kontaktar polisen själv eller att polisen kontaktas via ett vittne, en granne eller en närstående. En stor del av anmälningarna sker kvälls- eller nattetid, då i första hand, för att få stopp på en pågående misshandel och inte för att anmäla (Nylén, 2009: 211). Polisen är skyldig att, på plats, upprätta en polisanmälan och utreda brottet även om brottsoffret själv väljer att inte göra en anmälan. Första förhöret med brottsoffret ska även spelas in (Nylén, 2009: 213; Wicklund, 2009: 237). Ett brottsoffer kan inte ta tillbaka en anmälan om våld i nära relationer men däremot välja att inte medverka i en kommande utredning och rättsprocess (Wicklund, 2009: 237). Vid utebliven medverkan från brottsoffret kan däremot utredningen läggas ned men inte på grund av att brottsoffret inte vill delta utan på grund av bristande bevisning. I det första skedet av anmälningsprocessen ska både brottsoffer, gärningsperson och eventuella vittnen höras varpå en teknisk undersökning ska utföras. Målet med detta är att utreda om ett brott har begåtts, vem som har begått brottet samt vilken bevisning som finns (Wicklund, 2009: 237f). Nylén (2009: 212) menar att de brottsoffer som anmäler våld i nära relationer dagtid vid en polisstation eller liknande har en annan karaktär i form av att brottsoffret redan har bestämt sig för att anmäla och starta en rättsprocess. Detta beslut görs då ofta i samråd med brottsofferjourer, socialtjänsten, sjukvården eller en anhörig. I dessa fall tas vittnesmål emot muntligt eller skriftligt och en förundersökningsledare prövar fallet för att se om det finns tillräcklig bevisning för att starta en förundersökning (Nylén, 2009: 212). 7

1.2. Problemformulering Studien fokuserar på polisers föreställningar om brottsoffer vilka kan tänkas vara färgade av deras praktik, erfarenhet samt en mer generell brottsofferdiskurs. Detta kan tänkas påverka synen på brottsoffer och hur de blir bemötta i samhället av olika aktörer. I dag är föreställningar om hur polisen framställer brottsoffer ett relativt outforskat ämne. Det finns forskning om polisers föreställningar om kvinnliga brottsoffer medan liknande forskning om manliga brottsoffer däremot är mycket begränsad. Då män ofta ses som gärningspersoner snarare än brottsoffer i samhället anser jag att det är av intresse att studera. Jag har därmed valt att studera detta utifrån polisens föreställningar, då det är polisen som får den första kontakten med brottsoffret vid en anmälan. Med detta som bakgrund har jag i denna studie valt att studera poliser som arbetar med brottsoffer utsatta för våld i nära relationer. Syftet med studien är att studera poliser, specialiserade på relationsvåld, och deras egna beskrivningar av sina föreställningar om manliga brottsoffer utsatta för våld i nära relationer. Detta kommer jag att göra genom att analysera polisernas egna resonemang kring deras arbete och möten med dessa brottsoffer. Polisernas föreställningar kommer sedan att sättas i relation till maskulinitetsteori samt centrala viktimologiska begrepp som brottsofferstatus. 1.3. Frågeställningar Hur beskriver poliser, specialiserade på relationsvåld, män som utsatts för våld av kvinnor i nära relationer? Hur ser polisernas föreställningar ut om män som brottsoffer för våld i nära relationer utifrån ett genusteoretiskt- och viktimologiskt perspektiv? 1.4. Avgränsningar Denna uppsats kommer att fokusera på manliga brottsoffer för våld i nära relationer där gärningspersonen är en kvinna. Kopplingar kommer att göras till kvinnliga brottsoffer då mycket av den tidigare forskningen enbart behandlar problemet utifrån det perspektivet. Våld i samkönade relationer kommer inte ligga i fokus för denna studie då jag enbart har för avsikt att se på våld i heterosexuella relationer. Avsikten är inte att utreda eventuella bakomliggande faktorer till våldet, och förklaringsmodeller kring detta kommer därmed inte att redovisas. Vidare kommer slutsatser om mäns utsatthet, vad de utsatts för och i vilken omfattning inte redovisas. Fokus kommer endast att ligga på polisernas föreställningar av problemet. 8

2. Tidigare forskning Det finns idag mycket forskning kring just ämnet våld i nära relationer. Majoriteten av forskningen fokuserar på kvinnor som offer men under de senaste åren har även mannen som brottsoffer hamnat i fokus. Större delen av forskningen behandlar ämnen som belyser våldets karaktär samt om varför brottsoffer väljer att anmäla eller inte. Dock finns begränsad forskning kring ämnet om polisens föreställningar om manliga brottsoffer vilket lyser igenom den tidigare forskningen som redovisas nedan då den framförallt handlar om föreställningar om kvinnliga brottsoffer. 2.1. Brottsofferstatus och brottsofferidentitet Det finns ingen allmän vedertagen definition om vad som innefattar termen brottsoffer men det finns däremot flera idéer om vem som kan anses vara ett riktigt brottsoffer samt vem som inte är det (Burcar, 2005: 17f; Lindgren et al, 2001: 27f). Det finns inte bara en offerbild i samhället snarare föreställs och diskuteras brottsoffer på olika sätt och det finns idag en tendens till att idealisera vissa brottsoffer (Burcar, 2005: 17). Vissa grupper anses vara lättare att sympatisera med och ses som svaga vilket gör att de lättare uppnår brottsofferstatus, detta gäller framförallt kvinnor och barn. Brottsofferstatus uppnås genom samhället och dess syn på offret. Det är inte de brottsoffer som mest ser sig själva som offer eller de som lättast utsätts för brott, genom att befinna sig på riskabla platser, som uppnår brottsofferstatus i samhället. Det är den person eller grupp som av samhället lättast får Brottsofferstatus då de utsätts för brott. Samhället måste kunna känna empati för brottsoffret och därmed ge denne status som brottsoffer. Brottsofferstatusen är nära förknippat med brottsofferidentiteten. Ett brottsoffer måste, för att uppnå brottsofferstatus till att börja med, identifiera sig själv som ett brottsoffer. En misshandlad kvinna eller man kan i många fall ha svårt att se sig själv som brottsoffer då denne exempelvis kan se sig som delaktig i våldet. Detta kan innebära svårigheter då ett brottsoffer kan ha en önskan om sympati för sitt lidande men denne kan även vilja ses som kompetent, visa att denne kan kontrollera sitt eget liv och därmed få respekt. Dessa resonemang är en bidragande del till att det är svårt att uppnå brottsofferstatus i samhället (Åkerström, 2001: 265; Åkerström & Sahlin, 2001: 21). Den allmänna uppfattningen om ett brottsoffer bygger på en schablonbild av brottsoffret som oskyldig, försvarslös och sårbar vilket stämmer bättre överens med bilden av kvinnor än av män. Män förknippas snarare med egenskaper som starka och våldsamma (Burcar, 2005: 18f). Dessa egenskaper bygger på den normativa maskuliniteten vilket majoriteten av män eftersträvar (Connell, 2008: 101). Män 9

har enligt Brå (2014: 40f) större risk att utsättas för våldsbrott än kvinnor men får sällan brottsofferstatus (Burcar, 2005: 18; NCK, 2011: 5). Detta på grund av att de inte anses vara underlägsna gärningspersonen då män symboliseras som fysiskt större och därmed i många fall ses som just gärningspersonen (Burcar, 2005: 18). Anna Ryding (2005) skriver i sin avhandling, Välviljans variationer, moraliska gränsdragningar inom brottsofferjourer, om brottsofferjourers möten med brottsoffer. Ryding (2005: 76) menar att de jourarbetare hon studerat blandar subjektiva och objektiva definitioner i sitt arbete med brottsoffer, där brottsoffren i många fall prioriteras efter hur allvarligt brott de har utsatts för. Enligt denna prioritering anses en kvinna utsatt för våld i nära relationer vara mer offer än en äldre dam som fått sin väska stulen. Jourarbetarna avslutar ofta sådana uttalanden med att framställa ett mindre brott som hemskt också. Jourarbetarna menar med detta att även mindre allvarliga brott kan vara jobbiga för brottsoffren (Ryding, 2005: 76). Att en person drabbas av samma brott vid flera tillfällen innebär nödvändigtvis inte att dennes brottsofferstatus ökar. Brottsoffret kan vid upprepad utsatthet riskera att själv bli ifrågasatt då brottsoffret kan anses varit oförsiktig eller till och med skyldig genom att ha provocerat fram en händelse (Ryding, 2005: 77). Som nämnts i inledningen uppnår inte alltid brottsoffer för våld i nära relationer brottsofferstatus i samhället, men närmar sig den statusen mer och mer. Synen på, framförallt den misshandlade kvinnan inom nära relationer har sedan problemet uppmärksammades på 1970- talet ökat deras brottsofferstatus. Misshandlade kvinnor ses däremot äga rätt till brottsofferstatus av bland annat brottsofferjourer (Andersson & Lundberg, 2001: 63f, 83). Att kvinnor som brottsoffer för våld i nära relationer till viss del tillskrivs brottsofferstatus av samhället och jourarbetare stämmer dock inte överens med polisens bild av dessa kvinnor som brottsoffer. Polisens syn på kvinnliga brottsoffer utsatta för våld i nära relationer kan variera. Brottsoffren ses ofta som motsträviga då de i många fall drar tillbaka en anmälan och därmed försvårar polisens arbete (Andersson & Lundberg, 2001: 83). En anledning till att kvinnor utsatta för våld i nära relationer balanserar på gränsen mellan att uppnå brottsofferstatus och inte kan bero på att det inte finns en gemensam brottsofferidentitet hos de misshandlade kvinnorna som samhället kan relatera till. Många kvinnor identifierar sig inte själva som brottsoffer vilket bidrar till att det blir svårt för samhället att se dem som brottsoffer (Åkerström & Sahlin, 2001: 21). Misshandlade kvinnors brottsofferstatus kan därmed variera, vilket skillnaderna mellan brottsofferjourernas och polisernas föreställningar om brottsoffren ovan tydligt visar. 10

Manliga brottsoffer har ännu inte uppmärksammats tillräckligt för att uppnå brottsofferstatus i samma utsträckning som kvinnliga brottsoffer. Män förknippas istället med manlighet och i många fall med bilden av en gärningsperson (Burcar, 2005: 18f). Vissa egenskaper och handlingar, så som våld och styrka betraktas som manliga och den individ som innehar dessa egenskaper ses därmed som manlig. Det kan dock enligt den normativa bilden vara både kvinnor och män som är innehavare av dessa egenskaper men manlighet förknippas nästan alltid med män då det är mannen som utgör fundamentet varifrån idén om manlighet har utvecklats (Burcar, 2005: 19f). Manlighet, manlig och man förknippas framförallt med positiva begrepp som styrka, tapperhet och mod men det finns även negativa skildringar associerade med manlighet som i skildringar av brott då mannen ofta ses vara förövaren (Burcar, 2005: 20). Manliga egenskaper stämmer däremot inte in på beskrivningen av brottsoffer. På grund av detta har samhället svårt att se män som brottsoffer då de sällan ses som oskyldiga, sårbara eller försvarslösa. De förknippas inte heller med en person som är i behov av hjälp (Burcar, 2005: 20f). När dessa idéer praktiseras får det konsekvenser i den mening att föreställningen om den starke mannen bidrar till att han inte ses som ett brottsoffer. 2.2. Våld i nära relationer Våld i nära relationer uppfattas inneha en särskild våldsproblematik. Detta våld skiljer sig åt från exempelvis gatuvåld, barnmisshandel och polisens legitima våld. Problemet är idag konstruerat på ett bestämt sätt vilket innefattar en viss sorts gärningsperson, ett specifikt slags brottsoffer och en viss typ av våld. Bilden av problemet rymmer även ett moraliskt fördömande då våldet ses som ett oacceptabelt beteende där kvinnan måste skyddas genom att mannen ska straffas (Andersson & Lundberg, 2001: 67). Samhällets förställningar om våld i nära relationer framställer kvinnan som ett rent offer vilket innebär att hon inte har någon skuld eller kan påverka misshandeln, hon framställs även som vilken kvinna som helst oberoende av exempelvis klass och ålder. Mannen, gärningspersonen, är också han en vanlig man som utåt sett upplevs som trevlig och respektabel (Andersson & Lundberg, 2001: 67). Våldet däremot ses som grovt, upprepat, uträknat och eskalerande i form av både psykiskt-, fysiskt- och/ eller i vissa fall även sexuellt våld. Våldet anses ofta uppstå på grund av att mannen vill visa sin makt över kvinnan. Det uppstår även ofta under alkoholpåverkan eller vid avundsjuka (Andersson & Lundberg, 2001: 67; Brå, 2002: 6; Felson & Cares, 2005: 1183). Det eskalerande våldet anses bidra till att kvinnan blir isolerad och hjälplös vilket 11

beskrivs som en ond cirkel av makt och beroende. Enligt föreställningar om våld i nära relationer anses brottsoffret endast kunna bryta med gärningspersonen genom att hon får hjälp utifrån (Andersson & Lundberg, 2001: 67f). Den feministiska forskningen framställer våldet som ovan och menar att samhället på ett historiskt och strukturellt sett bygger på männens kontroll över kvinnorna (Andersson & Lundberg, 2001: 68). Våld i nära relationer kan även vara omvänt, där det är kvinnan som brukar våld mot mannen. Detta är dock inte den stereotypa bilden av detta problem varför det inte uppmärksammas i samma utsträckning. Kvinnors våld mot män i nära relationer består enligt forskning av mer psykiskt våld så som hot och olaga förföljelse (Dobash & Emerson- Dobash, 2004: 336; NCK, 2011: 4). Forskning visar även att fysiskt våldsutövande av kvinnor ofta begås i självförsvar (Dobash & Emerson- Dobash, 2004: 333, 336; NCK). Andra forskare menar att även kvinnor utsätter sina manliga partners för fysiskt våld i stor utsträckning och att de ofta använder sig av vapen eller tillhyggen för att kompensera sin fysiska underlägsenhet (Kelly, 2003: 795ff; Straus: 2011: 280). Manliga brottsoffer för våld i nära relationer utsätts dock inte för sexuellt våld i samma utsträckning som kvinnliga offer. Sexuellt våld är vanligare i samkönade relationer där parterna är män och mer sällsynt i heterosexuella relationer där mannen är brottsoffer och kvinnan är gärningsperson (NCK, 2011: 4). I de fall där mannen är brottsoffer kan det sägas att kvinnan innehar manlighet. Att de förklaringar som sätts i samband med manlig våldsutövelse nu är förflyttad till kvinnan och att mannen därmed uppfyller kännetecken som passivitet, förlorad kontroll och lidande vilka vanligtvis tillskrivs brottsoffret och femininitet (Burcar, 2005: 20). Detta stöds av Sogn och Hjemdal (2009) som studerade mäns utsatthet för våld i nära relationer i Norge där målet var att se vilka konsekvenser våldet medförde. Resultatet visar att även män utsätts för en stor del av det våld som parrelationellt våld innefattar. Männen utsätts dock framförallt av psykiskt våld vilket bidrar till skam, maktlöshet, rädsla och stress. Resultatet visade vidare att det inte enbart är psykiskt våld som männen kan utsättas för utan även ett ifrågasättande av den egna maskuliniteten och könsidentiteten (Sogn & Hjemdal, 2009: 8, 36f). Normativa föreställningar om män och maskulinitet gör det således komplicerat för män att ta steget att be om hjälp och stöd. Detta innebär att det kan vara svårt att upptäcka män som utsätts för våld av en partner (NCK, 2011: 8) 12

2.3. Föreställningar och bemötande av brottsoffer av polis och brottsofferjourer Nedan följer olika typer av forskning relaterade till föreställningar och bemötandet av brottsoffer. Då det finns begränsad forskning om manliga brottsoffer behandlar majoriteten av forskningen kvinnliga brottsoffer. Det finns inte heller mycket svensk forskning om polisens föreställningar varför denna kompletteras av internationell forskning samt föreställningar inom brottsofferjourer. 2.3.1. Föreställningar inom brottsofferjouren Ryding (2005: 80f) beskriver i sin avhandling, Välviljans variationer- moraliska gränsdragningar inom brottsofferjourer, bemötande av brottsoffer utifrån jourarbetares syn och hur det genom deltagande observationer kan skilja sig åt beroende på vilken typ av brottsoffer de träffar. Vid ett observationstillfälle pratade en jourarbetare med en man med utländskt ursprung som blivit rånad i hemmet av en bekant man. Jourarbetaren hade svårt att visa sympati och var inte särskilt hjälpsam mot mannen. Senare vid samma tillfälle pratade samma kvinna med en kvinna utsatt för våld i nära relation. Kvinnan var av samma ursprung som jourarbetaren som till skillnad från bemötandet av det manliga brottsoffret visade upp medkänsla och en hjälpsamhet som hon inte visade mot den rånade mannen. Båda brottsoffren var alltså utsatta av någon som var bekant för dem. Det handlade dock om olika typer av utsatthet vilket kan ha påverkat jourarbetarens handlingssätt. Jourarbetarens varierande bemötande mot de bägge brottsoffren kan även ha andra förklaringar. Jourarbetaren kan ha påverkats av att brottsoffren hade olika kön trots att bägge, ur ett genusperspektiv, uppvisade svaghet som kan liknas vid femininitet snarare än maskulinitet. Hon kan även ha påverkats av att brottsoffren hade olika ursprung och därmed hade svårt att sympatisera med mannen. Ryding (2005) beskriver en intervju med en jourarbetande kvinna om ett möte med en kvinna utsatt för våld i nära relation. Den jouraktiva kvinnans föreställningar om våldet stämmer väl överens med samhällets stereotypa syn av brottsoffer och gärningsperson. Hon beskrev brottsoffret som sårbart, rädd och isolerat. Mannen å andra sidan beskrevs som farlig och kontrollerande vilket är den stereotypa bilden av gärningspersonen vid våld i nära relationer (Ryding, 2005: 111f). Berättelsen ger dock inte bara en positiv bild av kvinnan som brottsoffer och hennes kamp ut ur våldet, utan också en bild av att brottsofferjouren har bidragit till detta vilket kan ses som idealiskt brottsofferstöd. Då brottsoffer för kvinnomisshandel idag till stor del prioriteras framför andra brottsoffer inom brottsofferrörelsen har en idealbild av den misshandlade kvinnan skapats. Detta kan tyckas 13

stänga ute dem som inte passar in i denna idealbild, exempelvis kvinnor ur marginaliserade grupper och manliga brottsoffer. Synen på den misshandlade kvinnan inom brottsofferrörelsen skiljer sig åt från den inom rättsväsendet där hon snarare kan ses som ett motsträvigt offer, vilket kommer påvisas under nästa rubrik (Ryding, 2005: 112). 2.3.2. Föreställningar inom polisen Polisens förställningar om brottsoffer har enligt Nylén (2009: 205) betydelse för deras agerande vid brottsplatser och vid förhör. Polisen verkar även göra så kallade sociala helhetsbedömningar vid våld i nära relationer där man kan låta nåd gå före rätt om brottet har inträffat i så kallade bättre miljöer. Det verkar även som att grövre våld accepteras annorlunda om gärningspersonen och brottsoffret har ett annat etniskt ursprung än svenskt. En medelålders välutbildad svensk kvinna som vid brottstillfället var nykter äger i de flesta fall högre vitsord än många andra brottsoffer utsatta för liknande brott vilket tyder på att brottsoffer för våld i nära relationer inte är en homogen grupp. Polisens föreställningar om våld i nära relationer och deras fördomar om etnicitet kan påverka deras arbetssätt negativt. När det exempelvis handlar om förhör och bemötande kan polisens föreställningar komma att påverka vad de läser in eller inte (Nylén, 2009: 205). Lundberg (2001) studerar, genom fältarbete och intervjuer, ordningspolisers bemötande och föreställningar av brottsoffer utsatta för våld i nära relationer i sin avhandling, Vilja med förhinder, polisers samtal om kvinnomisshandel. Polisens bemötande visar sig, i likhet med Nylén (2009), vara beroende av vilken typ av brottsoffer de träffar. Poliserna delar in kvinnorna i olika kategorier. Kvinnor som blir slagna av sina partners där en eller båda parter är berusade ses ofta endast som ett fylleslagsmål och tas inte på lika stort allvar som om båda parter är opåverkade (Lundberg, 2001:54f). De studerade polismännen ser inte kvinnomisshandel i liknande termer som de jouraktiva i Rydings (2005) avhandling gör och bemöter inte alltid brottsoffren på samma sätt. Detta skulle kunna tolkas som att poliserna ser mer då de ofta befinner sig på de platser där misshandeln sker. Vidare menar Lundberg att den misshandlade kvinnans uppträdande mot polismännen och vilken situation hon befinner sig i är av stor vikt för polisernas bemötande mot henne. Kvinnans uppträdande påverkar även hur ett ärende kommer att hanteras. Om poliserna upplever att kvinnan uppträder olämpligt, mot polisen, hanteras inte ärendet endast utifrån juridiska grunder utan även från polisernas enskilda uppfattningar om situationen. Kvinnans uppträdande gentemot polisen är ofta avgörande för om hon ska ses som ett brottsoffer eller inte (Lundberg, 2001: 57). Våldets allvarlighetsgrad är också av stor vikt vid bedömandet av brottsofferrollen, men en svag 14

brottsofferidentitet kan göra det svårt för polisen att se brottsoffret som ett rent offer då det kan vara svårt för polisen att ta brottsoffret på allvar om hon inte vill medverka och hjälpa polisen i utredningen mot gärningspersonen (Lundberg, 2001: 58). Lundberg (2001: 58) menar att det finns likheter i polisernas och jourarbetarnas föreställningar om brottsoffret. De ställer sig båda frågande om brottsoffrets inställning till rättsväsendet och den rättsprocess som brottsoffret står inför. Både polismännens och de jouraktivas föreställningar om brottsoffret handlar mycket om hur kvinnorna kommer att samarbeta och följa upp en utredning, om de kommer att identifiera gärningspersonen som just gärningsperson och stå fast vid sina uppgifter eller inte (Lundberg, 2001: 58; Ryding, 2005: 112). En skillnad mellan resultaten i dessa två avhandlingar är framförallt att jourarbetarna ser misshandlade kvinnor i nära relationer som brottsoffer. Det är ofta dessa kvinnor som får mest fokus. Poliserna däremot, ser kvinnornas osäkerhet och tveksamhet i mötet med polisen som en bidragande faktor till att de inte alltid får brottsofferstatus. Poliserna beskriver att då de åker ut på ett larm om våld i hemmet färgas deras föreställningar om kvinnor som brottsoffer framförallt av brottsoffrets beteende och vilken situation eller händelse det handlar om (Lundberg, 2001: 59). Poliserna menar att deras föreställningar om ett motstridigt offer kan påverka polisarbetet negativt då poliserna är beroende av ett samarbete med brottsoffren. Polisarbetet, så som anmälningsprocessen, kan därmed påverkas negativt av att offret är motstridigt och inte vill samarbeta med polisen. Poliserna i studien beskriver att deras bemötande av brottsoffer som behandlar polisen med lite respekt försämrar deras föreställningar om just den kategorin av brottsoffer. Detta påverkar dock inte polisernas föreställningar om alla brottsoffer i gruppen våld i nära relationer (Lundberg, 2001: 60f). Det är alltså tydligt i polisernas berättelser att deras föreställningar och bemötande av brottsoffer inte är konsekvent utan varierar beroende på situation och person. Lundbergs (2001) avhandling fokuserar dock mest på ordningspolisens föreställningar om våld i nära relation som äger rum i hemmet då de blir utkallade på ett larm. Avhandlingen tar inte upp processen där brottsoffren själva tar kontakt med polisen efter att ha blivit utsatta för våld. I fall där brottsoffren själva tar kontakt med polisen kan de tänkas vara mer motiverade att faktisk delta i en utredning då de själva tar initiativ till kontakt bortom påverkan av alkohol och narkotika eller rädslan för att bli utsatta igen. Då polisernas föreställningar, i Lundbergs (2001) avhandling om våld i nära relationer endast behandlar inrapporterade brott är det svårt att se på helheten av polisernas föreställningar om våld i nära relationer. 15

2.3.3. Internationell forskning I en amerikansk studie av Sinden och Stephens (1999) intervjuades 21 poliser och sex polischefer i New York State om deras föreställningar om brottsoffer utsatta för våld i nära relationer. Intervjudeltagarna valdes ut efter tre kategorier. De skulle ha arbetat i minst fyra år och varit aktiva både före och efter införandet av obligatorisk arrest av gärningspersonen. Det andra kravet var att de 21 poliserna skulle representera hela staten. De skulle även vid minst ett tillfälle varit inblandade i ett larm gällande våld i nära relationer (Sinden & Stephens, 1999: 318). Poliserna visade sig ha olika erfarenhet gällande våld i nära relationer men var överens om att brottsoffret i majoriteten av fallen var en kvinna och gärningsmannen var hennes manliga partner (Sinden & Stephens, 1999: 319). Vad gäller polisernas föreställningar om brottsoffren skiljde sig dessa åt bland de intervjuade poliserna. Majoriteten, 18 stycken, ansåg att brottsoffren i de flesta fall var helt oskyldiga och ansågs uppnå brottsofferstatus. Andra poliser menade att brottsoffren kunde upplevas som motsträviga eller till och med delaktiga till våldet. Poliserna talade om medkänsla för brottsoffren och menade att de gjorde sitt bästa för att sätta dem i säkerhet och förflytta brottsoffren från den farliga hemmiljön. I stort sett alla poliser, utom en, upplevde brottsoffren som tacksamma med den hjälp de fick från polisen med processen att anmäla och arrestera gärningspersonen (Sinden & Stephens, 1999: 321). Baserat på olika erfarenheter hos poliserna varierade deras definition och föreställning om brottsoffrens reaktion och behandling av poliserna. Det fanns flera anledningar till att brottsoffren inte ville ställa upp i anmälningsprocessen och redogöra för vad som hade hänt, tillåta arrestering av gärningspersonen eller delta som vittne i kommande utredning. Poliserna utgick i dessa fall från no victim no crime beroende på om brottsoffret ville förhöras eller ej vilket påverkade utredningen i fallet. Anledningar till att brottsoffren ibland uppfattades som ovilliga att göra en anmälan eller delta i en utredning var att de antingen var rädda för gärningspersonen, eller var beroende av denne på något sätt. Vid vissa tillfällen var brottsoffren otrevliga och hatiska mot polisen vilket påverkade polisernas föreställning om denna kategori brottsoffer negativt vilket kan liknas med Lundbergs (2001) resonemang om polisernas föreställningar. När brottsoffren hade ett dåligt bemötande mot polisen kunde detta påverka deras arbete och bemötande mot brottsoffer i andra liknande fall. Poliserna kände i vissa fall att brottsoffren gjorde motstånd istället för att visa att de behövde hjälp vilket medförde att några av de intervjuade poliserna uttryckte frustration över brottsoffren (Sinden & Stephens, 1999: 321f). 16

3. Teori Det finns flera teorier som kan användas för att beskriva mäns utsatthet för våld i nära relationer. Denna studie utgår framförallt från maskulinitetsteorin samt Burcars (2005) resonemang om brottsofferstatus och brottsofferidentitet där hon framförallt utgår från män som brottsoffer. 3.1. Socialkonstruktionism Jag har valt att utgå från ett socialkonstuktionistiskt perspektiv. Socialkontruktionismen ser på läran om samhället och de subjekt och objekt som finns där som konstruerade. (Winter Jørgensen & Phillips 2009: 11f). Detta perspektiv bygger på fyra premisser, för det första ifrågasätts antagandet om att det finns en objektiv sanning då kunskap anses vara något subjektivt som bottnar i historiska kontexter. Utifrån socialkonstruktionismen ska det alltså alltid finnas en kritisk inställning till den kunskap som presenteras. Den andra handlar om att vår sociala värld konstrueras både socialt och diskursivt, det vill säga att kunskapen och synen på världen inte är given på förhand. Den tredje premissen behandlar sambandet mellan kunskap och sociala processer där kunskapen anses skapas i mötet och i relationen mellan människor. Här skapas kunskap genom sociala interaktioner där olika föreställningar ställs emot varandra för att skapa gemensamma sanningar. Den fjärde och sista premissen behandlar sambandet mellan kunskap och social handling där den kunskap som skapas påverkar vilka handlingar som är acceptabla och tänkbara. Detta innebär att om det finns en bestämd världsbild anses vissa handlingar vara naturliga och andra inte. Synen på kunskap innebär att det finns olika synsätt och hur någonting är påverkas av vems perspektiv som används. Beroende på hur sanningar eller kunskap förmedlas påverkas av vem som förmedlar kunskapen och i vilket intresse. Utifrån detta synliggörs det hur exempelvis maktstrukturer har kunnat upprätthållas i samhället där vissa grupper anses stå över andra. Om det är en i samhället accepterad sanning att män är överordnade kvinnor så är det så fram till dess att någon ifrågasätter den sanningen. (Winther- Jörgensen & Philips, 2007: 11f). Denna studie är teoridriven vilket innebär att jag har byggt upp intervjuerna efter detta. Jag har därmed under arbetets gång sökt efter sanningseffekter i intervjupersonernas berättelser. Jag har framförallt fokuserat på den kunskap som jag och intervjupersonerna har skapat tillsammans utifrån deras kunskap och min förståelse och därigenom skapat ny kunskap gemensamt. Kunskapen om våld i nära relationer hos intervjudeltagarna konstrueras i en social interaktion där gemensamma sanningar byggs upp. 17

3.2. Maskulinitetsteori Detta avsnitt är uppdelat under flera rubriker för att visa hur maskulinitetsteorin har förändrats genom tiden. Det börjar med ett stycke om genusteorins grundantaganden och Connells maskulinitetsteoretiska ansats där den hegemoniska maskuliniteten ligger i fokus. Detta följs av nyare texter av Connell och Messerschmidt där fokus på maskulinitet skiftar något sedan tidigare vilket visar sig stämma bättre överens med nordisk forskning. Detta följs av ett avsnitt om maskulinitet och våld vilket framförallt kommer ligga till grund för analysen i denna studie. 3.2.1. Genus- och maskulinitetsteorins grundantaganden Maskulinitetsteorin grundar sig i genusforskning vilket innebär att genus reproduceras till följd av sociala processer och individuellt handlande (Connell, 2008: 66f). Kön avser generellt sett den biologiska skillnaden mellan att vara man och kvinna medan genus är det kön som vi av oss själva och vår omvärld tilldelas (Karlsson & Pettersson 2003: 3). Genus förändras ständigt i och med att nya situationer uppstår och nya strukturer utvecklas, det vill säga att det sociala har sin egen verklighet vilken inte bestäms av biologin. Genus tillskillnad från kön ska således inte betraktas som någonting man har utan snarare som något man gör (Connell, 2008: 93, 96). Genusskapandet handlar främst om att särskilja kvinnligt från manligt, det vill säga att en person görs till man respektive kvinna. Denna särskiljning är beroende av hur den sociala kontexten ser ut. Det grundar sig i socialt och kulturellt inarbetade förväntningar på hur dessa ska gestalta sig. Dessa förväntningar påverkar hur en person gör genus genom att bidra till att återskapa och förstärka redan existerande strukturer inom vilka personer agerar (Karlsson & Pettersson 2003: 3). Maskulinitet och femininitet förespråkas av olika attribut vilka är kopplade till respektive genus. Maskulinitet beskrivs ofta av egenskaper som styrka, aggressiva och stora. Femininitet däremot beskrivs i termer av svaga, sårbara och moderliga (Connell & Messerschmidt, 2005: 851). Enligt Connell, sociolog och genusforskare, finns det en genusrelation mellan maskulinitet och femininitet. Dessa begrepp beskrivs i relation till varandra och anses samtidigt vara motsatspar vilket utgör grunden för maskulinitetsteorin (Connell, 2008: 80). Maskuliniteten anses vara det dominerande genuset i vårt patriarkala samhälle vilket innebär att män som grupp har större makt och står över kvinnor som grupp. Att maskulinitet anses stå över femininitet beror enligt Connell (2008:120ff) på att sociala strukturer i samhället bidrar till att det råder ojämställdhet snarare än att det beror på maskuliniteten i sig. Maskulinitet såsom 18

femininitet skapas genom praktiska handlingar vilka inte är biologiskt bestämda, därmed är det sociala könet, genus, föränderligt (Connell, 2008: 108). Mäns överordning över kvinnor anses bero på den så kallade hegemoniska maskuliniteten vilken tillåter patriarkatet att leva kvar. Hegemoni innebär dock inte fullständig kontroll då den inte är automatisk utan kan utmanas. Detta kan ske om patriarkatets villkor förändras vilket skulle kunna medföra att en viss typ av maskulinitet inte kan hävda sin dominans längre. I det här fallet kan nya grupper av maskulinitet utmana den gamla och skapa en ny hegemoni. Därmed kan vi se att hegemoni är en historiskt föränderlig relation (Connell, 2008: 115). Anledningen till att den patriarkala strukturen har överlevt är på grund av att gruppen som vill ha den kvar tjänar på den och är starkare än gruppen som vill förändra den. Inom den hegemoniska maskuliniteten finns olika kategorier av underordnade och överordnade maskuliniteter där den hegemoniska maskuliniteten ses som normativ och den maskulinitet alla män eftersträvar. För att kunna upprätthålla sin status är den hegemoniska maskuliniteten beroende av de underordnade maskuliniteterna vilka domineras av den hegemoniska maskuliniteten. Denna uppdelning styrs av en så kallad genushierarki. Till de underordnade maskuliniteterna hör exempelvis homosexuella män och män från marginaliserade grupper då den hegemoniska maskuliniteten endast definieras av heterosexuella män (Connell, 2008: 101ff). Trots att alla män inte lever upp till idealbilden av den hegemoniska maskuliniteten, vilket få män gör, kan de trots detta dra nytta av den patriarkala strukturen där män som grupp är överordnade kvinnor som grupp (Connell, 2008: 114ff). 3.2.2. Nya tankar om maskulinitetsteorin Connell och Messerschmidt, som även han forskar om genus, har i sina tidigare verk haft en viss syn på genus och dess formulering i samhället. I senare verk har dessa forskare däremot ändrat fokus något och ställer sig kritiska till vissa delar av teorin, vilka de anser kan förkastas. Andra delar menar de fortfarande stämmer medan andra behöver omformuleras för att på ett bättre sätt kunna förklara genus i dagens samhälle (Connell & Messerschmidt, 2005: 846). Connell och Messerschmidt (2005: 846) menar att det finns några huvudsakliga problem med tidigare tankar och idéer kring genusteorin som de är villiga att förkasta. De menar att teorin är svagt uppbyggd gällande sociala relationer och hegemonisk maskulinitet. Connell och Messerschmidt (2005) menar även att det tidigare tagits alldeles för lätt på relationen mellan män och kvinnor. Att formuleringen om kön och makt endast handlar om mäns dominans över kvinnorna förkastas idag. Detta resonemang ansågs vara användbart i 19

skapandet av olika maskuliniteter och hierarkin dem emellan. Det finns dock inget som stödjer detta resonemang idag då det inte hjälper oss att förstå relationer mellan grupper av män och maskulinitet samt från kvinnors relation till dominanta maskuliniteter (Connell & Messerschmidt, 2005: 846f). Dominans mellan könsrelationer handlar, snarare, om ett spel av för och nackdelar (Connell & Messerschmidt, 2005: 847). Den mest fundamentala bilden av genus och maskulinitet står kvar, att genus bygger på hierarkier där det finns flera olika maskuliniteter som mäter sig med varandra och där den hegemoniska maskuliniteten väger tyngst. En annan del av teorins grunder, att vissa maskuliniteter har ett större socialt värde än andra, stämmer även det överens med maskulinitetsforskningen genom tiden och även idag (Connell & Messerschmidt, 2005: 846). En annan ide som har stöd även idag gällande hierarki är att maskulinitet följer ett mönster av hegemoni. Den hegemoniska maskuliniteten anses, precis som i tidigare tankar, inte vara en av de vardagligaste maskuliniteterna då det i många fall är idrotts- och filmstjärnor och andra mäktiga män som uppfyller kravet för den hegemoniska maskuliniteten. När det handlar om vad som bör omformuleras från tidigare idéer om maskulinitetsteorin och framförallt hegemonisk maskulinitet har Connell och Messerschmidt (2005) radat upp ett flertal. I dagens forskning fokuseras det mer på de underordnade grupperna av maskulinitet. Den hegemoniska maskuliniteten är fortfarande aktuell men anses inte vara den som har största fokus längre. Forskning har även noterat att det finns mönster mellan de olika grupperna som inte styrs av den hegemoniska maskuliniteten. Hegemonisk maskulinitet har fortfarande makten att styra könsordningen men ses inte aktivt som utövare av våld eller nedlåtande av de underordnade maskuliniteterna (Connell & Messerschmidt, 2005: 848). Connell och Messerschmidt (2005: 848) menar att det idag är nödvändigt att se på kvinnor och femininitet i relation till maskuliniteten. De menar att femininitet och maskulinitet är beroende av varandra och att femininitet påverkar hierarkin mellan både kvinnor och män men även mellan männen vilket uppmärksammas på ett annat sätt idag till skillnad från några år sedan. Samhället har förändrats och i och med detta har männens och framförallt kvinnornas inflytande förändrats under senare år, till att bli mer jämställda männen. 3.2.3. Maskulinitet och våld Maskulinitet kopplas ofta ihop med handlingar som bland annat aggressivitet och våld vilket är bundet till männens fysiska förutsättningar och deras biologi. Exempelvis kan våld av män förklaras genom att de har mycket testosteron och inte kan avstå från att begå 20

våldsbrott. I de flesta fall har männen viljan att avstå från dessa begär och våldet kan således inte enbart förklaras genom detta (Connell, 2008: 83). Inom svensk forskning har det förts många diskussioner kring mäns våld och om våldet alltid handlar om mannens överordning över kvinnan. Enligt Hearn et al. (2012: 42) förklaras mäns våld delvis i liknande termer som av Connell (2008) vad gäller biologiska förklaringar. Men de menar däremot att psykologiska förklaringar och social exkludering väger tyngst i diskussionen om manligt våldsutövande. Connell och Messerschmidt (2005) menar att det är vanligare att våld brukas av det dominanta genuset än av det underordnade genuset. Inom svensk forskning används dock sällan den hegemoniska maskuliniteten som förklaring till mäns våld. Trots att den hegemoniska maskuliniteten inte används som förklaring menar vissa forskare att män begår våld till följd av att visa sig dominanta och därmed visa upp sin manlighet. Idag tenderar svensk forskning mena att kopplingen mellan mäns våld och hegemonisk maskulinitet tillhör gamla och omoderna tankeramar om maskulinitet. Nyare forskning ämnar därmed se på problemet utifrån en mer modern ståndpunkt som kan anses vara mer könsneutral (Hearn et al, 2012: 43). Kvinnor som gärningspersoner stämmer inte överens med den stereotypa bilden av varför män är våldsamma men ovanstående resonemang kan anses öppna upp för möjligheten att se även kvinnor som utövare av våldshandlingar. Det går därmed att dra slutsatsen att genusteorier idag kan dra slutsatser om möjligheter till både genusskillnader och genuslikheter i diskussionen gällande våldsbrott. Pettersson (2003: 140f) menar att både män och kvinnor kan göra maskulinitet och femininitet, annars hade genus inte funnits utan vi hade gått efter biologiska kön. Att begå våld handlar inte endast om att den våldsaktiva gör maskulinitet, även kvinnor kan begå våld och samtidigt göra femininitet (Pettersson, 2003: 144f). Enligt Pettersson (2003: 150) är våld ett tecken på kristendenser som måste utföras för att upprätthålla en hierarki. Kvinnors våld mot män kan därmed förklaras genom att de vill klättra i hierarkin och ha lika makt som männen. Att mäns överordning skapar våld mellan män bidrar även till våld från kvinnor då kvinnor, precis som män, vill klättra i hierarkin. När kvinnor begår våldsbrott kan de konstruera både maskulinitet och femininitet beroende på situation vilket innebär att de ibland går över gränsen till det manliga vilket avviker från deras normala beteende (Messerschmidt, 2004: 23; Pettersson, 2003: 140f). Vid en diskussion om våld i nära relationer utifrån ett genusperspektiv anses offret vare sig det är ett manligt eller kvinnligt tillskrivas femininitet och gärningspersonen maskulinitet. 21