Sammanställning av forskning! När män får barn. (Birgitta Rydén)! Blivande förstagångsfäders upplevelse av graviditeten (Hafrun Finnbogadottir)! Föräldrautbildning ur ett manligt perspektiv. (Åsa Premberg)! Trauma och stress. (Birgitta Evengård)! Förlossningsrelaterad rädsla (Carola Eriksson)! Depression (Svend Aage Madsen)adsen! Pappaledighet minskar dödlighet (Anna Månsdotter)! Pappor och Amning (Mats Berggren)
+När män får barn ett psykologiskt och könsspecifikt betraktande av psykisk hälsa och ohälsa. 2004 Birgitta Rydén, Leg. Psykolog och psykoterapeut, Fil.dr, Göteborg När män ska bli pappor vilka frågor ställer de och vad funderar de på? I en ny avhandling belyses mäns psykiska rektioner när de väntar barn och när barnet är nyfött. En grundtanke var att utgå från gemene man, den vanlige mannens psykiska hälsa. Blivande förstagångspappor ställer lika många frågor och formulerar tankar och funderingar lika engagerat som blivande mammor i graviditetsvecka 30. Det kommande barnet intresserar männen allra mest. De funderar kring alla möjliga aspekter på det nyfödda barnet och växande barnet. Männen intresserar sig också för förlossningen, för vad som sker med kvinnan och fostret under själva förloppet. Dessutom finns ett stort intresse för mannens roll vid förlossningen och som pappa. De har tankar om och oroas sig för hur de ska bete sig vid förlossningen, vad de kan ha för uppgifter och vad som kan förväntas av dem. Männen ställde betydligt fler frågor än kvinnorna om det gemensamma föräldraskapet, om vad det innebär att bli förälder ihop med kvinnan, som han hittills endast känt på tu man hand och nu ska dela föräldraansvaret med. En gemensam diskussion om följande intresseområden, som engagerade både männen och kvinnorna i lika hög grad, skulle kunna gynna det fortsatta parförhållandet, slutskedet av graviditeten, praktiska arrangemang kring barnet och i hemmet efter hemkomsten från förlossningen. Hälften av de nyblivna papporna beskrev en fin förlossningsupplevelse. Men för hälften var det en negativ erfarenhet. Kvinnan hade det svårt och mannen hade inte kunnat hjälpa henne. Detta medförde känslor av skuld och hjälplöshet och av utanförskap. Rydén, B. (2004) När kvinnor och män får barn ett psykiskt och könsspecifikt betraktande av psykisk hälsa och ohälsa. Lund: Lunds universitet, Institutionen för psykologi. Akademisk avhandling.
Blivande förstagångsfäders upplevelse av graviditeten 2003 Hafrun Finnbogadottir, freelansarbetande barnmorska i Lund Sammanfattningsvis visar studien att blivande fäders upplevelser av graviditeten kan jämföras med en ny epok i mannens liv, där den blivande pappan upplever stora förändringar i livet och utvecklas som man. Man ser också att den blivande pappans särskilda behov av stöd och uppmuntran under graviditeten kan vara lika viktigt som mammans. Blivande fäders upplevelser och erfarenhet av graviditet och övergång till föräldraskap är inte lika väl dokumenterad som blivande mödrars. Ett flertal studier har påpekat att mannen är oerhört viktig som stödperson till sin gravida fru/sambo. Däremot verkar hans egen utveckling till pappa och interaktion med det ofödda barnet vara sämre belyst. I en kvalitativ studie intervjuades blivande förstgångsfäder i slutet av graviditeten. Den inledande övergripande frågan löd: Kan du berätta för mig hur du har upplevt graviditeten? Utifrån männens berättelser framkom en huvudkategori och åtta underkategorier. Tid av förändring valdes som huvudkategori, eftersom samtliga blivande fäder upplevde någon psykisk, social eller fysisk förändring under graviditeten. Varje berättelse är unik och upplevelserna olika, men varje kategori och underkategori ledde till någon förändring i pappornas livsvärld under graviditeten. 1. Känsla av overklighet fanns inte bara i början av graviditeten, utan kunde även upplevas i slutet. Graviditetsbeslutet kändes många gånger både omtumlande och överväldigande, även om allt var önskat. Förnuftsmässigt visste mannen att han skulle bli pappa, men det var svårt för honom att förstå. 2. Känsla av otillräcklighet framkom också. Det var en känsla av att inte räcka till som innebar oro och osäkerhet inför framtiden. Det var oerhört jobbigt att inse att vad man än gör så räcker man inte till, därför att ens fru förändras varje dag. Det skapar ett sorts kaos. 3. Känsla av utanförskap verkade finnas. Männen upplevde utanförskap dels som deltagare i själva graviditeten och parrelationen, dels genom sättet som de blev bemötta av olika yrkeskategorier inom sjukvården. Barnmorskan tittade inte ens på mig och knappt hälsade. Det främjar inte direkt syftet om vi nu ska vara två om barnet och sånt, för jag vill ju vara med från början. 4. Känsla av verklighet hade stor betydelse för den blivande pappan. Det första ultraljudsbesöket betydde mycket för upplevelsen av graviditeten. Att den faktiskt var verklig. 5. Känsla av sociala förändringar framkom också i och med den blivande pappans kommande roll, men även förlusten av ungkarlslivet. Någon pappa uttryckte tydligt känslan av social ensamhet. Flest män upplevde en förändrad social roll till andra män, men i en positiv bemärkelse. De fick inträde i en hemlig pappaklubb när de träffade män som redan hade barn.
6. Känsla av fysiska förändringar fanns hos några av de intervjuade männen. De kände sig helt enkelt skengravida. 7. Känsla av ansvar fanns hos samtliga män. Men det som de var mest oroliga för var de yttre omständigheterna som de inte tyckte sig kunna påverka,..så som samhället ser ut idag. 8. Känsla av utveckling sågs eftersom samtliga blivande pappor upplevde en livsövergång under graviditeten. De flesta hamnade i en livskris någon gång, men den såg olika ut för var och en. Männen hade förflyttat fokus från sig själva till oss/vi och upplevde det som mycket positiv personlig utveckling. Dessutom stärkte den blivande pappans sitt ego och fick bekräftelse på sin manlighet. Studien är publicerad som vetenskaplig artikel: Finnbogadottir, H. Expectant first-time father s experiences of pregnancy. Midwifery 2003;19(2):96-105.
En svans som bara får hänga med - föräldrautbildning ur ett manligt perspektiv 2004 Åsa Premberg, Barnmorska, doktorand vid Göteborgs universitet. Man är en liten svans som bara får hänga med, är ett citat från en av papporna i min undersökning. Hur länge kommer männen att fortsätta att bara följa med till föräldrautbildningen om de inte får utrymme för sin egen förberedelse? Är det dags att fundera på om barnmorskan är rätt person att ta hand om föräldrautbildning för papporna. Åsa Premberg För att utvärdera föräldrars önskemål och behov av stöd i föräldraskapet, i dagligt tal kallat föräldrautbildning, genomfördes en studie i Västra Götaland. Männen, som hade fått sina första barn, intervjuades mellan 6 och 9 veckor efter förlossningen. Resultatet visade att männen upplevde att föräldrautbildningen intar en sekundär roll. När männen tillfrågades om förväntningar på föräldrautbildningen, menade de att de inte hade några förväntningar utan bara följde med för att man bör göra det det ingår i ritualen kring barnafödandet. Likväl uttryckte de besvikelse över att föräldrautbildningen var helt inriktad på kvinnan. Ett önskemål var att få en egen kväll med föreläsare/gruppledare som vänder sig till blivande pappor, med inriktning på pappornas situation. Samtalsgrupper för enbart papporna upplevde männen som positivt. De som hade deltagit menade att atmosfären förändrats, och att samtalet fått en annan riktning och mening när kvinnorna inte var närvarande. Diskussion och utbyte av erfarenheten i pappagruppen sågs som ett sätt att bearbeta kunskapen. Det gav även en vidare förståelse för vad som ansågs vara normalt, och en grundtrygghet inför den nya situationen. Det männen upplevde som särskilt svårt under förlossningen var frustrationen över att inte kunna påverka situationen. Att stå vid sidan och se sin partner lida framkallade känslor av maktlöshet och hjälplöshet. Männen upplevde att de i den situationen hade nytta av berättelserna och samtalen som de haft med de andra pappor om hur dessa upplevt maktlöshet och brist på kontroll under förlossningen. Tidigare forskning bekräftar att just hjälplöshet och kvinnans smärta är det svåraste för män i samband med förlossningen. Några forskare menar att eftersom männen är så känslomässigt involverade i förlossningssituationen kan de överföra både oro, krav och förväntningar på kvinnan, vilket kan påverka förlossningen i negativ riktning. Det är ett viktigt område att utforska, eftersom kvinnor utvärderar stödet från partnern mycket positivt ofta högre än stödet från de professionella. Vikten av att papporna är väl förberedda inför förlossning och föräldraskap är oomtvistad, frågan är snarare hur förberedelsen bör ske. Det personliga mötets betydelse har poängterats. Men ges det utrymme för det i föräldrautbildningen?
Tidiga trauman orsakar kronisk trötthet 2006 Trauman och stress tidigt i livet kan vara orsak till kroniskt trötthetssyndrom, en sjukdom som omkring 200 000 personer i Sverige lider av. Kroniskt trötthetssyndrom är en förlamande trötthet som varar minst sex månader och som inte blir bättre av vila. Dessutom har personerna ofta bland annat minnesproblem, koncentrationssvårigheter, huvudvärk och muskelsmärtor. Nu kommer två studier som båda visar att orsakerna till sjukdomen kan spåras långt tillbaka i patientens liv. I den mindre amerikanska studien fick personer med kroniskt trötthetssyndrom svara på frågor om svåra händelser i barndomen - om de blivit gravt försummade eller utsatts för mentalt, fysiskt och sexuellt våld. Och det visade sig att det var upp till åtta gånger vanligare med kroniskt trötthet bland dem som utsatts för olika traumatiska händelser i barndomen än bland de som ingick i kontrollgruppen. I den svenska studien har forskarna tittat på hur 1500 patienter som var med i enkätstudie i började på 70-talet beskrev sin situation. De fick då bland annat svara på frågor om stress. Och det visade sig att de som då själva sa sig ha en emotionellt instabil personlighet och hade en stressad tillvaro i större utsträckning hade utvecklat kroniskt trötthetssyndrom trettio år senare, i slutet på 90-talet. En av författarna till den svenska studien, läkaren Birgitta Evengård, påpekar hur viktigt det är att tidigt fånga upp personer med risk att utveckla kroniskt trötthetssyndrom. Och att barn och mödravårdcentraler får resurser till förbyggande arbete så att barn inte ska utsättas för trauman: - Genom att stärka goda saker i barndomen så kan man hantera negativa livshändelser på ett annat sätt. Och de individer som är födda med de biologisk sårbarhet kan man hjälpa till att stärka genom att stärka band, typ föräldrakontakt genom pappagrupper och så, säger läkaren Birgitta Evengård. Anna Rockberg Tjernberg Sveriges radio P1
Förlossningsrelaterad rädsla en studie av kvinnors och mäns erfarenheter 2006 Carola Eriksson, barnmorska och forskare Umeå Universitet Pappors rädsla får helt enkelt inte finnas Carola Eriksson, barnmorska på Vännäs familjecenter (Västerbotten), har författat avhandlingen Förlossningsrelaterad rädsla en studie av kvinnors och mäns erfarenheter (Umeå Universitet, oktober 2006) och hon konstaterar att sjukvården - och forskningen - har enbent fokus på mammornas situation. Rädslan före och vid förlossningen är betydligt större än vad vi vanligen medger, eller tror oss känna till. Gäller även för papporna. Trots euforin, glädjen, livets ögonblick finner vi kraftiga underströmmar av rädsla, oro och vånda. Allt från rätt lugnt tillstånd till ren och skär panik. Såväl mammorna som papporna bär på förlossningsrädslorna och det skiljer sig förstås mellan individerna. Mammornas rädsla diskuteras, är ett faktum, inom sjukvården medan pappornas fruktan mest lämnas därhän. Mäns farhågor pratar man inte högt om och de allra flesta blivande pappor väljer själva tystnadens väg. Mäns tystnad om sin oro kan summeras med; det är ju ingen mening med att tala om rädslan. Som kort kan sammanfattas i, utifrån vad Carola Eriksson skriver, det huvudsakliga skälet till att hålla rädslan inom sig själv var hänsyn till sin partner. En del menade att tala om rädslan skulle kunna orsaka rädsla även hos kvinnan. Andra hade hållit rädslan inom sig själv för att inte belasta henne. En pappa säger man inser ju att kvinnan har nog med sitt eget och då vill man ju inte ta plats med sånt, så att hon då ska börja känna att hon måste ta hand om mig också. DET BLIR BARA VÄRRE OCH DET ÄR INTE SÄRSKILT PASSANDE Barnmorskan Carola Erikssons avhandling Förlossningsrelaterad rädsla baseras på 750 enkätsvar plus 40 intervjuer med mammor och pappor med erfarenheter av stark förlossningsrelaterad rädsla. Många mammor kan känna att det svårt att leva upp till den glädje och tillförsikt, som förväntas utifrån våra sociala normer och förväntningar, inför förlossningen och här har mödravården ett stort ansvar och ett ansvar som man också tar på allvar. De flesta bär också på rädslor och för en del svåra sådana och detta har sjukvården klart för sig. För pappornas del bemöts många mer ouppmärksamt, försummat. En stark förlossningsrelaterad rädsla kan vara en tung börda att bära även för män skriver Carola Eriksson. I avhandlingen heter det att den emotionella stress de måste hantera, deras önskan om att stödja kvinnan samt en strävan om att anpassa sig till rådande normer om manlighet gjorde det svårt att utrycka rädslan och söka stöd. Som en man formulerar sig, jag kan inte minnas att jag på mödravården har blivit tillfrågad om jag var rädd och en annan pappa fortsätter med man skall nog undvika att söka upp rädslan, att hålla på och prata om sin oro tror jag bara gör att det blir ännu värre. Carola Eriksson skriver att oavsett deras personliga skäl till att hålla rädslan inom själv så underströk alla papporna att det är svårt att tala om rädsla inför en förlossning. Många relaterade svårigheterna till normer och värderingar om vad som anses passande för män att känna och uttrycka. Män förväntas vara stödjande och starka, säger en man och då kan man inte börja tala om egen rädsla. Han formulerar sig med orden det är inte särskilt passande.
Vad vi nu talar om är att förlossningsrädsla kan vara tungt att bära även för män inte bara för den emotionella stress de måste hantera utan också för att deras önskan om att kunna stödja kvinnan och inte förorsaka henne bekymmer, såväl som deras strävan att anpassa sig till rådande normer om manlighet gjorde det näst intill omöjligt att uttrycka rädsla och söka stöd. Mer konkret, tystnaden kring mäns förlossningsrädsla citat - kan sägas vara i det närmaste total. Mäns rädsla får helt enkelt inte finnas och den allmänna tystnaden tystar Vår gemensamma tystnad, vårt informella sociala regelverk (könsordning) är den osynliga Berlinmur som får män att tystna och papporna bli tystnadens herre. I avhandlingen citeras en annan forskare, Shapiro, och meningen lyder män uppmuntras att delta i graviditet och förlossning men blir samtidigt på en mängd olika sätt införstådda med att fastän deras närvaro är önskad är inte deras känslor det, om dessa på något sätt skulle uppröra kvinnan, oro, ilska, ledsenhet och rädsla är ovälkommet. Eriksson skriver mäns rädsla får helt enkelt inte finnas och den allmänna tystnaden tystar. Mammornas och pappornas oro är såväl likartad som att oron skiljer sig. Mammor oros över förlossningsprocessen, smärtorna, barnets hälsa och för att själv skadas. Att inte ha kontroll, att bli så utsatt och att inte klara av det. Pappornas oro är fokuserad på att såväl mammans som barnets mående, att de är friska och att det går bra. Rädslan har i avhandlingen delats upp i fyra kategorier; Stark måttlig lätt ingen oro och rädsla alls. Förekomst och grad av förlossningsrelaterad rädsla (tabell 1) Kvinnor Män Stark 23 % 13 % Måttlig 32 % 29 % Lätt 25 % 30 % Ingen oro och rädsla alls 20 % 28 % Vad som även är uppenbart är att det känns jobbigt när förlossningar beskrivs som fantastiska säger mammor som pappor och att man inför förlossningen förväntas vara så positiv och förväntansfull. Särstuderar vi papporna kan man notera att vad som händer under en förlossning är det svårt att ta till sig och det säger i hög grad de pappor som bär på en starkare rädsla. Medan mammor säger att de kände behov av att få prata om sin oro och rädsla så var det betydligt fler pappor som hamnade i, valde jag ville inte oroa min partner så jag sa aldrig något om den oro och rädsla jag kände. Pappornas problem var svårigheterna att kommunicera sin rädsla heter det i avhandlingen. Rädslan som föräldrarna delar klassar barnmorskan Carola Eriksson in i sex kategorier; Förlossningsprocessen Barnets liv och hälsa Kvinnans liv och hälsa Egna förmågor och reaktioner Partnerns förmåga och reaktioner Förlossningspersonalens kompetens och bemötande. Mammorna var mer rädd i relation till förlossningsprocessen och smärta medan pappornas högsta tal finner vi i rädsla relaterad till barnets hälsa och liv, mammans liv och hälsa. Män med stark förlossningsrädsla är också i högre grad rädda för en långdragen förlossning och för interventioner. Rädslan skiljer sig i grader och från person till person men klart är att mer oroade, rädda pappor också är mer oroade och rädda pappor.
Pappadepression Att mammor i vissa fall utvecklar depression efter förlossning känner de flesta till av oss. Att pappor gör detsamma är inte lika väl känt, men forskningen vid Rigshospitalet i Köpenhamn pekar just på detta. Vi skrev om det för några år sedan i detta forum, här tar vi fram den artikeln ånyo. Den kan vara nog så viktig. De flesta av oss känner till att en mindre del av mammorna drabbas av födelsedepression. Något som även gäller nyblivna papporna slog en dansk undersökning fast för några år tillbaks (pappors anknytning till spädbarn, Rigshospitalet Köpenhamn, 2002). I en aktuell uppföljning - Fædre og fødelsedepression (2006) skriver forskarna att cirka 7 % av papporna drabbas av depression före eller efter barnets födelse. Med 65 000 nya pappor per år i Danmark skulle 4 500 pappor behöva psykologiskt stöd. Barnmorskor och samhället i stort måste bli betydligt bättre på att även uppmärksamma pappans mående. Studien på Rigshospitalet i Köpenhamn omfattar 600 nyblivna pappor och de har fått svara på frågor om sitt mående den vecka barnet är 6 veckor. Undersökningen är gjord från februari till december år 2005. Depression är fler än ett tillstånd därför har forskarna - chefspsykologen Svend Aage Madsen, psykologen Tina Juhl och barnmorskan Ann Louise Vestergaard pekat på några kriterier som ingår i deras pappaundersökning. Papporna är drabbade av bland annat, enskilt eller i kombinationer. Rastlöshet och vrede, aggression Trötthet/kronisk trötthet och Utbrändhet. Låg stresströskel Sömnproblem Oro, ångest, obehag Dyster sinnestämning, negativ, Svartsyn Destruktiva tankar Skuldkänslor, klagar Beslutångest, vilsenhet Ower working Missbruk Svend Aage Madsen, chefspsykolog på Rigshospitalet i Köpenhamn, skriver i ett svar till en förtvivlad mamma, vars man inte mår bra, om några typiska drag hos pappor med bekymmer; Jag är en dålig pappa, jag duger inte Barnet kommer få ett dåligt liv med mig Vi skulle aldrig ha fått barn, jag kommer inte klara av det Jag kan inte ge tillräckligt bra omsorg Rädsla för att ta huvudansvar då mamman återgår till arbetet. Rädsla för att bli ensam med barnet. Jag är inte glad nog. I en ny amerikansk studie - American Psychiatric Association - pekar man på att deprimerade pappor exempelvis läser mindre sagor än andra pappor (det händer inte mammorna) och tydligt är, enligt USA undersökningen, är att pappans mentala hälsa är viktig för spädbarns utveckling och inte minst när det gäller språket.
Pappalediga lever längre, visar ny studie. Pappaledighet minskar dödlighet Artikel publicerad i Svenska Dagbladet 6 april 2006 Män som är pappalediga löper mindre risk att dö i förtid. Om de tidigt knyter an till sina barn tar de färre risker, enligt en avhandling som presenteras i morgon på Umeå universitet. Forskaren Anna Månsdotter har följt upp samtliga par i Sverige som fick sitt första barn 1978. De pappor som tog föräldraledigt i 30 till 60 dagar löpte 25 procents mindre risk att dö i förtid - det vill säga före 50 års ålder. Skillnaden var statistiskt signifikant - resultatet har rensats från faktorer som ålder, inkomst och utbildningsnivå. - Vi vet att kvinnor blir mer hälsosamma när de bli mammor, men med pappor har vi inte sett samma utveckling. Det måste beror på HUR de blir pappor. Jag tror att det händer något när de tidigt knyter an till sina barn, säger Anna Månsdotter. Män dricker generellt sett mer, de tar fler risker i trafiken och är oftare våldsamma. I avhandlingen visar Anna Månsdotter hur männens hälsa faktiskt förbättras av att de har varit pappalediga. De var mer sällan sjukskrivna eller intagna på sjukhus. -Jag tror att det finns två skäl till det: männen tar över traditionellt kvinnliga roller och tar färre risker. Dessutom tror jag att när den traditionellt manliga identiteten som bara är jobbet förändras, då kan man lättare falla tillbaka på sin roll i familjen om det är trassligt på jobbet, säger Anna Månsdotter. Hon har i tidigare studier visat att kvinnor som lever på en jämställd arbetsmarknad, det vill säga tar sig in på traditionellt manliga områden och har samma lön och position som männen, har sämre hälsa. -Det beror på att de fortfarande har huvudansvaret för hemmet, säger Anna Månsdotter. Hennes slutsats är enkel: -Både mäns och kvinnors hälsa gynnas av ett jämställt privatliv. Och vill samhället uppnå god hälsa för bägge könen, då ska man satsa på jämställdhet i den privata sfären. En komplicerande uppgift i undersökningen var att de pappor som 1978 och 1979 tog ut mer än 90 dagar, det vill säga mer än hälften av föräldraledigheten då, inte löpte mindre risken för dödlighet. -En tänkbar förklaring är att en de som tog den längre föräldraledigheten i högre grad inte hade något jobb och därför hade en hälsonackdel, säger Anna Månsdotter. MATILDA HANSON
Pappan ovärderligt amningsstöd Tohota, J, et al: Dads make a difference: an exploratory study of paternal support for breastfeeding in Perth, Western Australia International Breastfeeding Journal 2009, 4:15 http://www.internationalbreastfeedingjournal.com/content/4/1/15 Vad förväntar sig kvinnan och mannen av varandra när de går från att vara ett par till att bli en familj? Vilken roll spelar pappans engagemang i hur amningen går? I en studie från Perth i Australien djupintervjuades mammor och pappor i fokusgrupper. Mammorna underströk hur viktigt det var med stöd från sina partners. Att partnern trodde på mammans förmåga att amma, uppmuntrade henne att göra sitt bästa, att bröstmjölk var barnets bästa föda och att han stöttade henne när släkten tryckte på om flaskmatning. Forskarna sammanfattar mammornas samtal med att pappor gör skillnad i en rad olika situationer. Det kunde antingen vara direkt relaterade till amning och amningsteknik eller till mer praktiskt stöd i vardagen, som att laga mat, ta en större del av hushållsarbetet eller gå upp och hämta barnet så att mamman kunde nattamma. En mamma beskrev hur hennes man kunde stiga upp mitt i natten och trösta henne när hon grät för att bröstvårtorna var såriga och blödde. En annan mamma uppskattade att hennes man uppmuntrade henne och sa åt henne att hon gjorde något bra, de där första, jobbiga dagarna när en amning kunde ta upp till en timme. En tredje mamma är glad att hennes man aldrig nämnde något om ersättning eller flaskmatning när deras dotter tog tid på sig för att lära sig amma. Med sin mans hjälp och stöd pumpade hon i sex veckor. Pappornas tankar och önskningar handlade om att få vara med, att engagera sig i barnet och som förälder. Många kände sig oförberedda och tyckte att de saknade kunskap om vad som förväntades av dem. En pappa kände sig utanför eftersom han inte förstod vad hans partner gick igenom. Männen ville genomgående ha mer information, om både positiva och negativa tänkbara följder av barnafödsel. En 23- årig pappa beskriver sin känsla av maktlöshet och fasa när hans kvinnas bröstvårtor blev så såriga att en liten bit föll av. Något sådant hade han inte hört talas om på föräldrautbildningen. Papporna berättade också att de fick argumentera för amningen mot vårdpersonal och släkt när de kände press att börja med ersättning. Både mammor och pappor upplevde amningen som något som angick bägge föräldrarna, och att pappans stöd var nödvändigt för mammans förmåga att få amningen att fungera. Det mammorna efterfrågade, uppmuntran och stöd samt praktisk hjälp, var också det papporna tyckte att de gav.
Många kvinnor har problem med amningen och behöver stöd från sina partners. Får papporna mer amningsutbildning kan de lättare stötta mammorna om det blir problem. Även andra studier visar att om blivande pappor får utbildning i amningsfrågor så klarar fler kvinnor att fortsätta amma. Dessutom behövs mer utbildning i amningsfrågor på sjukhusen så att föräldrarna slipper kämpa mot vårdpersonalen i sin önskan om att barnet ska få ammas. Svårare för flaskmatade barn att reglera hunger Serena Gordon: Breast- fed Babies Know When to say When. Health Day 10 maj 2010 http://www.businessweek.com/lifestyle/content/healthday/638911.html?campaign_id=rss_topstories En anledning till varför flaskmatning ökar risken för övervikt tycks vara att flaskmatade barn har svårare att själva reglera hunger och törst. Föräldrar som flaskmatar sina barn bör därför vara extra uppmärksamma på barnens signaler och undvika övermatning. En ny studie i USA jämförde helammade, delammade och flaskmatade barns ätmönster under det första året. Varje månad fick föräldrarna fylla i en enkät om hur barnen åt. När barnen var en månad ammades 52% av barnen exklusivt och 41 % av barnen fick bröstmjölksersättning. De övriga barnen fick urmjölkad bröstmjölk eller någon annan sorts mjölk. Vid 6 månader ammades 27 % av barnen exklusivt och 66 % av barnen fick bröstmjölksersättning. När barnen var mellan 6 och 12 månader fick föräldrarna svara på frågan om hur ofta barnen tömde en nappflaska eller en mugg. Bland barnen som hade helammats under den första tiden var det 27 % som drack ur en hel flaska mot 68 % bland barnen som flaskmatats och 54 % bland de barn som fått både bröst och flaska. Ruowei Li, läkare på amerikanska myndigheten CDC, och en av forskarna bakom studien, menar att det finns många tänkbara anledningar till att det är så. Amning styrs i regel av barnet, man ser inte hur mycket barnet får i sig. Men när man flaskmatar kanske man försöker få barnet att tömma flaskan. Ammade barn kan också få signal om att det är dags att sluta äta genom att mjölken blir fetare, att den smakar annorlunda från gång till gång eller genom att mjölken inte kommer i ett konstant flöde utan pausar då och då. Forskarna menar att studien understryker vikten av amning i första hand, och om man inte kan amma, att man är lyhörd vid flaskmatning.
BARN TILL PAPPALEDIGA AMMAS MER Barn till pappor som tar ut föräldraledighet under det första året ammas i högre grad de första sex månaderna än barn till pappor som inte tar ledigt. Det visar en ny svensk studie som omfattar 52 000 barn. Att pappan är med och delar på föräldraledigheten påverkar inte negativt barnets chanser att bli ammat. I själva verket är amning betydligt vanligare bland barn vars pappor är föräldralediga någon gång under barnets första levnadsår. Det framgår av den i särklass största kartläggning som någonsin gjorts kring pappornas betydelse för amningen. Studien omfattar nära 52 000 spädbarn och deras pappor i Uppsala och Örebro län. - Tvärtemot vad som ibland hävdas verkar betald pappaledighet och ökat deltagande av papporna under barnets första levnadsår att ha enbart positiva effekter på amningen, säger barnsjuksköterskan Renée Flacking, forskare vid Institutionen för kvinnors och barns hälsa, Uppsala universitet. Att det är fysiskt omöjligt för män att amma används ibland som argument mot att pappan ska ta ut föräldraledighet för att aktivt delta i skötseln av sitt barn under det första spädbarnsåret. Oron verkar obefogad. Vid sex månaders ålder hade amningen upphört för 33 procent av barnen vars pappor inte tog ut någon föräldraledighet alls jämfört med för 28 procent av barnen vars pappor tog ut föräldraledighet någon gång under det första spädbarnsåret. - Att båda föräldrarna är engagerade i att tidigt ta hand om barnet verkar alltså vara gynnsamt för amningen, säger Renée Flacking. Flera tidigare studier har visat att chansen att en mamma ammar sitt barn som rekommenderat under sex månader är betydligt lägre om hon är lågutbildad och lågavlönad än om hon har högre utbildning och höga inkomster. Enligt den nya studien verkar även pappans sociala ställning, fastän han själv inte kan förse barnet med bröstmjölk, att ha betydelse för barnets chanser att bli ammat. Under de sex första levnadsmånaderna ammades barn till högavlönade, högutbildade pappor betydligt oftare än barn vars pappor hade låg lön, låg utbildning eller var arbetslösa. Kan förklaringen till sambandet mellan pappaledighet och ökad amningsfrekvens förklaras av att det är just högavlönade, högutbildade pappor som är mest benägna att ta ut sin föräldraledighet? - Inte mer än till en viss del. Även för barn med lågutbildade, lågavlönade pappor var chanserna att bli ammade under ett halvår högre när pappan tog ut föräldraledighet, säger Renée Flacking. Den nya studien kan inte förklara varför delad föräldraledighet ökar barnets chans att bli ammat under första levnadshalvåret. En svaghet i studien är att statistiken inte visar när under barnets första levnadsår som pappan var föräldraledig. - Utifrån våra resultat kan vi dock säga att när båda föräldrarna engagerar sig för att tidigt ta hand om barnet klarar de att lägga upp föräldraledigheten så att den inte försvårar amningen i början av livet, säger Renée Flacking. Hela studien finns publicerad i nätupplagan av facktidskriften Scandinavian Journal of Public Health.
Pappastöd ger mer amning Som nybliven pappa är det lätt att fastna i frustration över att inte kunna amma. Om pappor deltar i pappagrupper där de får stöd i att vara lyhörda för sina barns signaler och hitta andra sätt att umgås med dem än genom amning ammas barnen längre. Det visar en utvärdering av projektet Pappa på riktigt i Stockholm som pågick från 2003 fram till 2007. Det visade sig också att färre män som gått i pappagrupp skilde sig från sin partner, jämfört med rikssnittet. De tog också större del i den praktiska vården av barnet, som att stanna hemma och vårda sjuka barn, men framför allt var de mer föräldralediga än pappor i genomsnitt.