Kalla hjärtans dag. Ett av de absolut värsta skällsorden som finns i det arabiska språket är ordet kaleb. Det betyder hund. Även om vi i västvärlden ser hundar på ett annat sätt än vad de gör i arabisktalande länder så är det faktiskt en av de värsta sakerna man kan bli kallad. Motsatsen till att bli kallad hund, det vill säga det vackraste man kan bli benämnd som är hjärtat eller mitt hjärta. Hjärta heter aleb. Man tar helt enkelt bort bokstaven k i början. Det är ganska enkelt. Min mamma brukade kalla mig för kaleb när jag var liten och hade gjort något dumt. När vi försonats och pussats klart blev jag hennes aleb. Hon tog tillbaka sitt k och jag passerade gränsen och gick från att vara hund till att bli någons hjärta. Den linjen kan vara väldigt tunn ibland. Jag är född i Sverige av invandrarföräldrar, men jag ser mig själv som första generationens svensk. Andra ser mig ibland som andra generationens invandrare. Det är en enorm skillnad. Nej förresten. Det är en gigantisk skillnad. Andra generationens invandrare gillar falafel, första generationens svenskar äter potatis. Och pannbiff. Och lingon. Ja, det finns fler skillnader. Typ hur man blir sedd av andra människor, hur man behandlas och hur ens liv ser ut. Men det är petitesser tänker jag. Jag tycker potatisen är det viktigaste. Min mamma säger att jag kommer vara hennes aleb hela livet ändå. Ibland saknar jag hennes mat. Det är ganska jobbigt att växa upp tänker jag ibland. När man är ung vill man bli stor och när man blivit stor vill man bli ung igen. Det är underligt, man är liksom aldrig nöjd. Det är dessutom ännu svårare att växa upp när man har två kulturer att lära sig och försöker balansera sitt liv på en tunn tråd mellan dem. Man vet liksom inte var man hör hemma ibland. Det kan bli kortslutningar i hjärnan, men ska man väga fördelar mot nackdelar så är fördelen att man får ett slags ovanförperspektiv på båda kulturerna. Man ser saker ur olika synvinklar man kan tolka på olika sätt och i huvudet kan man bolla tankar på olika språk. Det är ganska häftigt. Det är nästan som konst tänker jag. Man kan skifta personlighet och karaktär utan att någon ser eller märker något. Ordet konst är förresten ett slitet och dävet ord enligt mig. Alla kan ta det och göra en egen tolkning av det, man kan sätta in det i vilket sammanhang som helst och idag står det bara där som fem i hopsatta bokstäver med en innebörd som rymmer vad som helst. Konst. Ett ord, en miljon betydelser. Någon målar av ett träd på en tavla, någon tar ett fotografi istället. Någon skriver en dikt, spelar ett stycke musik eller slår sönder rutor på en tunnelbanestation. Konst. Idioti. Någon tycker idioti är konst eller tvärtom, men jag tycker inte de hänger ihop. Gränsen mellan konst och konstigt är väldigt tunn. Ja, den är till och med tunnare än gränsen mellan att vara hund och hjärta. Konstigt. Kärlek är förresten också konstigt. Mest komplicerat kanske. Jag tror att jag älskade en tjej en gång, men ibland vet man liksom inte vad man känner. Men jag är nästan säker, hon var söt och snäll och framförallt smart. Vi kunde prata med varandra om allt möjligt i flera timmar. Ibland behövde vi inte ens säga något. Vi kunde utbyta nakna ord i timtal, vi klädde av orden och slängde dem på varandra och lät dem studsa mellan oss. Ibland, när vi till exempel kände
att vi behövde det, blev vi allvarliga och klädde på våra ord. Då studsade inte orden tillbaka. De stannade inne i oss och försvann aldrig. - Jag hatar spindlar, sa hon. - Jaha, sa jag. - Mitt rum var fullt av spindlar förut, men inte längre sa hon. - Nähä, sa jag. Det var nakna ord som frös, vi brydde oss aldrig om att värma dem utan vi trivdes med situationen. Vi ville båda göra något gott för världen, vi ville en dag dö och lämna en jord som blivit mycket bättre på grund av att vi gått på den och när vi var ihop kände vi att vi kunde klara det tillsammans. Fast sen försvann hon. Det blir ofta så när det inte är en romantisk feel good-film eller en litterär kärlekssaga. Sedan dess har jag aldrig älskat någon, men ska jag vara helt ärlig har jag inga höga krav. Jag fick många goda karaktärsdrag när jag föddes, men utseendet blev inte ett av dem och det är inte direkt till min fördel, så mina krav på en tjej stannar någonstans vid gränsen för det acceptabla. Det enda jag egentligen kräver är godhet och intelligens. Ironiskt nog (vill jag tro) saknar alla tjejer som faller för mig helt den sistnämnda egenskapen. Jag brukar vilja se det som en slump, men är tillräckligt smart för att förstå att det nog inte är så. Jag skriver nog, jag vill liksom inte stänga dörren helt. Jag tror inte man ska göra det när det gäller saker i allmänhet och kärlek i synnerhet. Fast den där söta och snälla och smarta tjejen som jag berättade om, hon kommer nog inte tillbaka. Fast ibland ser jag henne i mina drömmar. Nej, inget snusk. I drömmarna sitter vi och diskuterar som vi brukade göra förr. Vi är påklädda. Nu lever hon ihop med en modellsnygg kille som jobbar som ungdomspolitiker, han är moderat och rik och de är förlovade och har en lägenhet. Jag är ett ensamt offer. Lite naiv också. - Jag vill vara ombytlig och flexibel, sa hon. - Jaha, sa jag. - Jag vill inte stå kvar och stampa på samma ställe sa hon. - Nähä, sa jag. Att leva ensamt kan vara hemskt ibland. Att leva ensam kan vara helt underbart ibland. Fast det är underligt (det är mycket som är underligt i världen). Vi är fler än sex miljarder människor på jorden, ändå känner sig vissa ensamma. Ibland tänker jag att det är problemet i världen, ensamhet. Det och religion. Det är också ett problem. Och ogräs. Det säger pappa, han har ett grönsaksland och ibland får vi blåa tomater. Jo, det är sant. Blåa! Om det beror på ogräset låter jag vara osagt, och jag har inte sett spektaklet själv men jag har hört honom säga det. På arabiska. Men för att återknyta till religion, man ska inte tro på allt man hör. Pappa är förresten superreligiös. Det är inte jag. Inte längre. När jag var liten trodde jag på Gud och Jesus men när jag blev tonåring bestämde jag mig för att inte göra det längre. Folk dör ju i
svält varje dag, folk gråter floder över sina livsöden och lägg därtill massa krig och annat elände. Skulle en Gud tillåta sådant? Trots allt tror jag ändå att mitt beslut att lämna gudsfruktigheten mest är ett sätt att visa misstycke mot Gud. Som om jag inte riktigt vänt ryggen åt det ändå. Jag har alltid varit lite rebellisk av mig. Det låter förresten helfestligt med blåa tomater. Jag har inga speciella intressen egentligen. Förutom att vältra mig i självömkan tycker jag kanske om att plugga. Ibland i alla fall. När jag inte går i skolan jobbar jag i en livsmedelbutik och oftast står jag i delikatesscharken och skär skinka och hyvlar ost. Vi har baguetter med olika fyllningar också. Kebabröra, kycklingkebabröra, räkröra, skagenröra, västkustsallad, räk- och kräftröra och mimosasallad. Fast oftast skär vi som sagt bara skinka. Man står där och ser folk komma och gå, ibland flera gånger om dagen, flera dagar i veckan. Man lär känna varandra på ytan, man blir som vänner utan att veta det. Man börjar dela in folk i olika skinktyper, de som gillar rostbiff eller de som äter skinkinnanlår. Man ser direkt vad en kund kommer köpa. Egentligen säger folks ätvanor ganska mycket om ens personlighet. Jag vet inte om det stämmer men jag tycker om att tänka att det är så. Vissa kunder kan jag utan och innan nu. Jag vet till exempel att den där tanten med permobil har en brun leverfläck på hakan även om hon försöker dölja den och att hon gillar rostbiff med grillkrydda på. Och jag märker direkt när den där fotbollskillen (han har alltid fotobollströjor på sig och gillar vår enrisrökta cognacsmedvurst) har gjort något annorlunda med håret. Vi träffast nästan varje dag men säger ändå aldrig mer än nödvändigt. De är alltid ensamma när de kommer och vi kastar nakna ord på varandra utan att klä på dem. - Hej. Tre hekto kokt skinka tack. Tunna skivor. Gärna i hög. Ibland försöker jag öppna mig och starta en konversation. Jag försöker tränga in i deras ensamhet eller dra in dem i min. Det fungerar aldrig. - Hur är det idag undrar jag? Efter en stunds tystnad dämpas förvåningen i deras ansikten och de svarar att de mår bra. - Jaha säger jag. - Inget bra väder ute bara, säger de. - Nähä, säger jag. Ibland undrar jag vad som skulle hända om jag träffade någon av de där människorna på en ensam bakgata i Guatemala under nattetid. Kanske är himlen full av stjärnor, kanske spelar syrsor melankoliska melodier, kanske regnar det vemodiga droppar från himlen och kanske är vi vilse och rädda. Skulle vi hälsa på varandra då? Fast det förstås, det är svårt att resa med permobil nuförtiden.
Jag har aldrig varit bra på att ta kontakt med människor. Jag föddes med många bra egenskaper (ja, jag ville bara betona det en gång till), men dessvärre också med ett socialt klumpfotssyndrom. Jag har ingen humor heller. Det är nog därför jag gillar ensamheten. Jag har lärt mig att tycka om den. En gång höll jag på att bli riktigt god vän med en kille i min förra klass. Han var precis som jag lite unik och utelämnad. Han skrev dikter minns jag. Tillsammans kunde vi sitta och bli nedstämda och påminna varandra om vilken gruvlig värld vi vistas i. Tillsammans mördade vi våra ambitioner i skuggan av en påträngande fobi för verkligheten, en verklighet som vi aldrig vågade ta oss an. Vi letade tröst i nostalgin, vi glorifierade barndomen och grävde upp minnen som sedan länge vissnat och skrumpnat bort i våra tankar. Mitt i allt vemod fann vi en vacker vänskap, och även om ingen annan riktigt förstod oss så var våra melankoliska tankar tröstande. Vi var samhällets förlorare som fann tröst i varandra. Han ville aldrig följa med mig hem och jag fick aldrig följa med honom. En gång haltade han med hela vägen hem ändå och utbrast men ni är ju helt normala när han kommit innanför tröskeln. Det var en jobbig gräns att komma över. Det han syftade på var min falafelmamma som just den dagen hade gjort pannbiff och potatis. Och lingon. Det var den mest förödmjukande komplimangen jag har fått och det lärde mig ganska mycket om fördomar. Vi har inga kameler i garaget och vi äter liksom inte på golvet. Inte jämt i alla fall. Hans familj flyttade efter sommarlovet och han försvann ur mitt liv. Eller jag försvann nog mer ur hans liv än vad han försvann ur mitt. Han behövde nog en vän och ibland får jag dåligt samvete för att jag aldrig bad om hans nummer eller om hans nya adress. Men äh. Jag träffade en tjej. Fick ambitioner. Ville förändra världen. Resten behöver jag kanske inte berätta igen. Ibland plockar jag dock fram min gamla vän ur mitt minnesfack och minns våra dagar ihop. Jag har sedan dess inte hittat någon ny bästis, och inga ambitioner eller mål att sträva efter heller för den delen. Kanske gör jag aldrig det. När jag var liten ville jag bli fotbollsproffs och alla trodde att jag skulle bli det. Jag också egentligen. Sedan kom jag på att folk nog bara var vänliga när de sa det. Jag är duktig på gitarr också, men orkar aldrig spela tillräckligt mycket för att bli något gitarrproffs. Om man nu kan bli det alltså. Förutom det inget. Nada. Eller matte är jag kanske bra på. Algebra och statistik och sådant. Jag tycker bara det är lite äckligt med Pythagoras sats. Att han liksom sprider sin sats överallt den där Pythagoras. Hehe. Nej, förlåt. Jag kanske är lite snuskig trots allt. Nuförtiden skriver jag också dikter. Alla andra skriver om kärlek men jag skriver om lite allt möjligt. En dikt handlar exempelvis om Coldplay. Det är mitt favoritband. Sentimentalitet har aldrig varit min favoritegenskap men förmodligen är det den som blir mest tillfredsställd när jag lyssnar på dem. Dikten rimmar hela tiden förresten. Det är väldigt snyggt tycker jag. Fast egentligen är diktandet mest en hobby, jag kan i ärlighetens namn inte skriva, bara tänka. Det är enklare. Så vad är sensmoralen i allt detta nu då? Det finns nog ingen sådan. Man kan få tolka texten lite som man vill, typ som konst. Men nu har du åtminstone lärt känna mig, skrapat lite grand
på ytan sådär. Det kanske är tillräckligt. Du är som en kund som gillar skinka. Du vet att jag är en naiv romantiker som insett sina begränsningar i kärleksskogen. Du förstår att jag är en andra generationens invandrare som med en simulerad patriotism, blod, svett och tårar kämpar för att bli accepterad som första generationens svensk. Du förstår att jag är ganska dålig på mer än vad jag är bra på (matte), är en kroppslig metafor för ensamhet och en självdestruktiv ambitionsmördare. Kanske lite snuskig och dessutom utan humor. Och så gillar jag potatis. Trots allt har jag ändå mage att vara lite självgod ibland. Till exempel tycker jag egentligen att sådana som mig borde få en egen dag. En slags vilodag där vi kan få äta semlor eller kanelbullar och slippa tänka på massa saker. Så tänker jag. Det skulle vara en röd dag i almanackan. Ett slags motsatt alla hjärtans dag. Typ som halloween fast utan allt bus och alla pumpor och allt godis. Halloween är för kommersiellt. Vi kanske kan kalla det för kalla hjärtans dag för att understryka att vi är ledsna och ensamma och lite egna. Att vi är kallhjärtade personer som behöver tröstas med en egen dag. Vi behöver värmas. Vi behöver kärlek och omtanke. Det borde väl inte vara så svårt att fixa det liksom. Det är ju bara att lägga till ett k.