Scenkonst med figurer, masker och objekt.

dockteatern 1/2007 Scenkonst med figurer, masker och objekt.

DOCKTEATERN utgiven av Dockteaterföreningen UNIMA-Sverige i stället för sidan 2... Redaktör: Tomas Alldahl i redaktionen: Margareta Sörenson Fatima Olsson Gustaf Kull Oskar Hejll Charlotte Rosén * Övriga medabetare i detta nummer: Annette Cegrell-Sköld Blanka Kaplan Sara Bexell Lisa Björkström Ansv.utgiv. Helena Nilsson Redaktionens adress: c/o Alldahl Söderberga Allé 1 162 51 Vällingby tel. 08-378 216 redaktionen@unima.se Layout och distribution: Gustaf Kull / ÅDC bildred@unima.se Tryck: Agraphica Miljötryck Härnösand UNIMA-Sverige Box 161 98 SE-103 24 Stockholm e-mail: info@unima.se URL: www.unima.se Vill du bli medlem i UNIMA-Sverige? Sätt in 150:- på postgiro 25 62 25-4 Skriv Ny medlem i meddelanderutan och komplett adress som avsändare. För gruppmedlemskap kontakta UNIMA för mer information. Den 8 mars (Internationella kvinnodagen) hade pjäsen om konstnären Sigrid Hjertén premiär: Jag målar mitt liv. Uppsättningen är ett samarbete mellan Dockteatern Spinetta och Byteatern i Kalmar. Ingalill Ellung och Inger Jalmert-Moritx har skrivit manus. Den senare regisserade även. Dockor av Eva Grytt. Pjäsen bygger delvis på Anita Goldmans läsvärda biografi om Hjertén: I själen alltid ren. Föreställningen har spelats i Kalmar och går nu på turné i landet, till Sundsvall och Stockholm bl.a. * * * Manusstopp till Dockteatern nr. 2-2007: 1 maj (beräknad utgivning början av juni). I DETTA NUMMER: I samband med Årsmötet sid 3 Anurupa Roy sid 4 Ölands Dramatiska Teater sid 6 50-årskalaset sid 7 På upptäcksfärd med Roman Paska sid 8 William Kentridge sid 10 Värt att läsa sid 12 Också om detta må vi berätta... sid 13 Svepet sid 14 Festivaler sid 16 Kalendariet sid 18 foto Bertil Hertzberg Framsida: Spöksonaten. Marionetteatern 1992/93 foto: Karl Gabor

Magiska världar teaterdockor från Asien, Afrika och Europa Alingsås konsthall har med stor glädje fått möjlighet att visa Birgitta Robingers stora, förnämliga samling av exotiska teaterdockor. Ett urval stavdockor, handdockor, skuggdockor och marionetter från olika kulturer - Indonesien, Kina, Japan, Burma, Thailand och Indien kommer att visas i en vacker inramning i kulturhuset. Teaterdockor från Afrika och Tjeckien ingår också, precis som ett fint urval svenska dockor från Raja-teatern. Till hjälp att iscensätta utställningen här samarbetar Birgitta Robinger med scenografen Christina Lundström. Efter vernissagedagen möter Christina Lundström gymnasiets estetelever för visning av teaterdockorna och samtal kring scenografi. Under samma period erbjuder vi också flera dockteaterföreställningar för barn och unga Lördagen den 31 mars kl. 12.00 (vernissagedagen) invigningstalar Birgitta Robinger för allmänheten men även för UNIMA:s medlemmar som håller sitt årsmöte i Alingsås. Det är med stor spänning och förtjusning som vi ser fram emot mötet med dockorna! Utställningen pågår från 31/3 till den 5/5. Varmt välkomna hälsar vi i Alingsås! Maud Svahn (bibliotekarie) Ylva Sillén (bildpedagog) Alingsås Kulturhus 3

Anurupa Roy lysande personlighet i indisk dockteater också det upplevde hon som positivt. Hon ser tiden i Sverige som ett naturligt och organiskt kulturutbyte. Som sina svenska förebilder betraktar hon Michael Meschke, Arne Högsander och Tomas Lundqvist. Efter vistelsen i Sverige har Anurupa studerat dockteater för bl.a. Bruno Leone i Italien och hos mästare på Bali. Hon har medvetet valt att hämta sin utbildning på andra platser än USA, dit de flesta indier som vill utbilda sig utomlands åker. När vi träffas i Tolosa kommer Anurupa direkt från Charleville, där hon under en månads tid forskat om utvecklingen inom dockteatern under 1900-talet, om moderna och postmoderna rörelser, och om hur dessa har influerat och blivit influerade av Asien. Anurupa tycker det är intressant att det hon känner till om bunraku har hon lärt sig via Sverige och inte via Japan. Hon tror att dockteater har ett universellt uttryck som man kan lära sig om i alla länder. KVINNOPROJEKT Sedan nio år driver Anurupa sitt eget kompani Katkatha, där 4-5 personer regelbundet är engagerade. Hennes kompani producerar minst en föreställning om året, som de turnerar med i och utanför Indien. Men kompaniet samarbetar också med olika organisationer, ofta biståndsorganisationer. Bl. a. har hon jobbat med ett kvinnoprojekt i Kashmir där man använder story telling och dockteater som verktyg för krishantering. Om det arbetet har hon just skrivit en bok. I ett annat projekt har hon varit med och arbetat fram ett material och en föreställning med en grupp barn som antingen själva var hiv-positiva, eller hade hiv-positiva anhöriga. Materialet de fick fram sprids nu i skolor för att informera om sjukdomen. Artikelförf. Lisa och Anurupa Roy foto: Gustaf Kull Anurupa Roy, 30-årig dockteaterpersonlighet från New Delhi, är en av de ledande inom den unga generationen så kallade moderna dockteaterkonstnärer i Indien. Hon driver sedan nio år sitt eget kompani Katkatha. Hon är regissör, dockspelare och dockmakare, men jobbar även med dockteater pedagogiskt. Hon är dessutom internationella UNIMAs yngsta styrelsemedlem. På UNIMAs rådsmöte i Tolosa träffade Lisa Björkström sin vän Anurupa Roy, och passade då på att intervjua henne för Dockteatern. Jag lärde känna Anurupa i New Delhi 1999, och sedan dess har vi haft kontinuerlig kontakt. 2001 var Anurupa gäststudent på Dramatiska Institutet i Stockholm under sex månader. Det var hennes första möte med europeisk dockteater och hennes första studietid utomlands på egen hand. Det blev en tid som betytt mycket för henne. Här var det ingen som sa att så här måste det måste vara, och det upplevde hon som befriande. Hon säger också att hennes spelstil har påverkats av vistelsen i Sverige, och att den för den indiska publiken anses som ny och nobel. Att så många svenskar också varit i Indien och väl känner till indisk kultur, gjorde att hon aldrig kände sig exotisk; Att Anurupa har kommit dit hon är idag och lyckats etablera sig som dockteaterkonstnär i Indien beror mycket på att hon har en familj som står bakom henne. Ett sådant stöd i yrkeskarriären är ingen självklarhet för indiska kvinnor. Att hennes pappa jobbar som designer och utställningsarkitekt är en fördel eftersom han förstår sig på hennes val av yrke. Valet att arbeta med dockteater har också haft andra fördelar för Anurupa. Det har blivit som en licens för henne att få leva fritt. Anurupa påpekar också att stödet från etablerade dockteaterpersoner i Indien, som Dadi Pudumjee och Ranjana Panday (två av de främsta företrädarna för den moderna indiska dockteatern), har betytt väldigt mycket för henne. De är mogna och generösa personer, som varit mer som hennes lärare än som hennes arbetsgivare. Anurupa är särskilt glad över att ha Ranjana Panday som förebild eftersom hon också är kvinna, och det finns få kvinnliga dockspelare i Indien. Numera känner Anurupa själv ett ansvar att träna kvinnor inom dockteatern. Hon menar att kvinnliga dockteaterkonstnärer också behövs eftersom män och kvinnor ser olika saker. Mycket av hennes arbete handlar om kvinnor. Men männens arbete tas ofta mer på allvar. Ändå känner Anurupa att hon blir tagen på allvar och att hon fick respekt i och med att Katkathas verksamhet växte. 4

farföräldrar i en medelklassförort till New Delhi. Hon känner sig som invandrare i ingenmanslandet New Delhi, och kan identifiera sig med andra generationen invandrare. I Indien har dockteatern en lång tradition, men den moderna indiska dockteatern som funnits i knappt 10 år - kämpar för sin identitet.. Den moderna dockteatern i Indien har inte heller status som finkultur. Samtidigt har den traditionella dockteatern, som spelas i tempel, hög status men däremot ingen publik. Situationen är förvirrande. Anurupa säger att man får anpassa sig efter marknaden och turnera, och att det har både fördelar och nackdelar. Hon tror ändå att man som dockteaterperson är mer fri i Indien än i Europa, eftersom vi i Europa delar in saker mer i fack och t.ex. sätter en gräns mellan att jobba pedagogiskt eller spela professionellt. I Indien är man fri att göra allt. Hon tycker att det råder en kreativ stämning mellan de moderna indiska dockteaterpersonerna. De samarbetar regelbundet med varandra, och det sker även mycket samarbete mellan dockteater och andra konstformer. Däremot behövs det i Indien bättre möjligheter att utbilda sig inom dockteater. Anurupa ser också ett behov av ett dockteatermuseum, som rymmer både traditionell och modern dockteater. UNIMA INDIEN Anurupa sitter med i UNIMA Indiens styrelse. Hon tror på samarbete eftersom dockteatern har många konkurrenter i den nya globaliserade världen. Hon tror att vi behöver bli mer stolta över vår konstform för att överleva. I UNIMA Indien har man haft problem med att få med de traditionella dockspelarna i föreningen, eftersom de inte ser betydelsen av ett internationellt nätverk eller tycker sig ha behov av den medlemstidning UNIMA Indien ger ut (men som i det mångspråkiga landet kanske inte förstås av alla föreningens medlemmar). Anurupa tror att det är viktigt att bry sig om och visa solidaritet med de traditionella dockspelarna, och att UNIMA Indien måste finnas till för dem också. Kanske kan UNIMA Indien marknadsföra dem och ta vara på forskningen kring deras konstform. ordf. Helena i samspråk med Anurupa foto: Gustaf Kull IDENTITET Just nu kämpar Anurupa med vad hon verkligen vill säga, och med att hitta sin egen röst. Tidigare har hon undersökt olika tekniker och lärt sig mer om olika dockteatertraditioner. Hon säger att hon tröttnar snabbt och vill prova nytt, men nu vill hon prova nytt från insidan. Hennes estetik är influerad både av traditionell indisk dockteater och av västerländsk kultur. Hon är en urban person, som hittade sina rötter i Europa. Ibland känner hon att det blir en konflikt, och hon funderar mycket kring sin konstnärliga identitet. Anurupas släkt kommer från Bengalen i östra Indien, men själv bor hon tillsammans med sin syster, sina föräldrar och Anurupa sitter även med i internationella UNIMAs styrelse. Det är få styrelsemedlemmar som kommer ifrån Asien, och det kan ju bero på att UNIMA startade i Europa och har en ganska kort historia i Asien. Eftersom Anurupa dessutom är den yngsta styrelsemedlemmen, så är hon förutom en röst från Asien också en röst från den unga generationen dockteaterkonstnärer. Till en början var hon rädd att hon inte skulle räcka till, eftersom hon inte hade tidigare styrelseerfarenhet. Men hon upplever att exekutivkommittén (styrelsen) har en öppen attityd, att de andra styrelsemedlemmarna är intresserade av hennes åsikter och att hennes röst behövs. Lisa Björkström (frilansande dockteaterkonstnär, medlem i Dockteaterkollektivet och UNIMA-Sveriges styrelse). 5

6 Ölands Dramatiska Teater: LEK på ALVARET Med Ölands Dramatiska Teater har ön fått en egen dockteater. Den ena halvan av teatern utgörs av Anna Hammarstedt, dockspelare med ett förflutet på Dockteatern Långa Näsan. Den andra halvan heter Anna Thorén. Hon hörde till den första klassen som utexaminerades från DI:s dockteaterlinje. Också Anna Thorén har arbetat med Långa Näsan. Man kan säga att det var svärföräldrar, småbarn och Byteatern som förde de båda före detta stockholmarna till Öland. De ville låta sina barn få växa upp i en annan miljö än storstaden. Kopplingen till Öland är alltså av både privat och professionell natur. Teater, med och utan dockor, har Ölandsborna för övrigt varit bortskämda med sedan länge tack vare Byteatern i Kalmar. Teatern har regelbundet gästat ön, och många öbor minns säkert de uppskattade sommarturnéerna med tvåmastade galeasen Helene (numera inte i teaterns tjänst, men likväl ännu ett seglande kulturarv). Det trånga och tjärdoftande lastrummet var på sin tid ett av landets mest fantasieggande teaterrum. Fast trångt. Sedan i höstas finns nu alltså även uppstickaren ÖDT och tävlar med Byteatern om publikens gunst. Mellan de båda teaterkompanierna tycks det dock råda ett högst kollegialt förhållande. De båda Annorna har varit engagerade på Byteatern, och spelade ihop t.ex. i den uppskattade småbarnsföreställningen Vanten. Och båda är de också engagerade för ett kommande projekt på Byteatern. Anna Thorén har dessutom hunnit arbeta en period på Kronobergsteatern i Växjö, där hon spelade såväl dockor som klarinett i en barnproduktion. Ännu har ÖDT inte hunnit producera någon egen föreställning. Anna Hammarstedt har turnerat ensam med sin föreställning Tripp, trapp, trull. Den producerades under hennes tid på Dockteatern Långa Näsan, men ingår numera i ÖDT:s repertoar. Till våren nästa år är det dock meningen att teatern ska vara klar med sin första helt egna produktion. Det blir Fyra hönor och en tupp, efter Olof och Lena Landströms lätt anarkistiska bilderbokshistoria. Inger Jalmert-Moritz är vidtalad som Tripp, Trapp, Trull och Jätten Dum Dum foto: Lesley Leslie Spinks regissör, och Anna Hammarstedts manus är redan klart (hon fick smak för manusskrivande genom en kurs på högskolan i Växjö). Anna Thorén tar denna gång huvudansvaret för scenografi och dockor. Spela kommer de att göra tillsammans. Ölands Dramatiska Teater tänker framför allt rikta in sig på barnteater. Gruppens estetik beskriver Anna Thorén som en teater med dockor och föremål och som tar sin utgångspunkt i lekens förhållningssätt. Man vill också gärna kombinera sina föreställningar med att göra verkstäder med barnpubliken, dagispersonal och andra vuxna. Tanken är att publikens upplevelse av pjäsen ska få blomma vidare i en annan sorts lek tillsammans med dockspelarna. Redan nu har man en skuggspelsverkstad på gång. Det är Högsby kommun på Öland som engagerat teatern för detta. ÖDT kommer i första hand att turnera. Än så länge har man verkstad hemma hos Anna Hammarstedt i Stora Frö. I framtiden kanske man kan få överta en gammal IOGT-lokal för detta ändamål. Ett blygsamt verksamhetsbidrag från Kalmar kommun visar på positivt intresse för den nya dockteatern. Tre nyetablerade teatrar ur den yngre generationen har Dockteatern på senare tid kunnat berätta om: Dockteaterkollektivet i Stockholm, Hedmans Teater i Norrtälje och nu Ölands Dramatiska Teater. Ser man till kreativiteten och till förmågan att finna nya organisations- och arbetsformer i en tid där kanske inte just dockteater för barn toppar börsnoteringarna, så ger de här grupperna ändå gott hopp om fortsättningen för den svenska dockteatern. Som alltid i sådana här projekt får den ekonomiska risken balanseras mot värdet av det konstnärliga engagemanget och integriteten: - Eftersom vi är en egen teater kan vi få bestämma litet själva, säger Anna Thorén och låter rätt nöjd med den saken. Tomas Alldahl

50-årskalas! Sesam och Tittut dubbelfirade Hurraropen skallade i den fullsatta Stora salen på Frölunda Kulturhus måndagen 22 januari. Anledningen var att stockholmska Dockteatern Tittut fyllde 30 och hade passat på att förlägga sin jubileumspremiär av Dollans dagis till Göteborg. Och samtidigt firade göteborgska Dockteater Sesam sina första 20 år. Frölunda kulturhus hade i anknytning till premiär och jubileum anordnat ett seminarium med de båda teatrarnas konstnärliga ledare, Ing-Mari Tirén från Tittut och Nasrin Barati från Sesam. Ing-Mari berättade fängslande om sin teaterbana som tog sin början hos Michael Meschke på Marionetteatern redan 1958, om hur hon och Eva Persson senare startade Dockteatern Tittut och om hur man utvecklat det fruktbara samarbetet med den italienska skuggspelsteatern Teatro Giocco Vita. Och under alla dessa år har Tittut troget hållit fast vid sin egen publikgrupp - de allra små. Teatern har genom åren utvecklat en estetik och teaterpedagogik i syfte att låta teatern höja sig till barnens förmåga till inlevelse och fantasi. Nasrin Barati presenterade Sesams tjugoåriga historia genom ett bildspel kring teaterns repertoar, från det första (svartvita) skuggspelet Fiskarens historia från 1987. Publiken fick också möta figurer ur den senaste barnproduktionen Prins Rama (baserad på berättelser ur det indiska eposet Ramayana ). Sesam har spelat mycket barnteater genom åren, men också haft en del av repertoaren riktad till vuxna. Nasrin Barati tycker sig dock fortfarande få kämpa mot vuxnas fördomar kring dockteatern som konstform, trots teaterns framgångsrika uppsättningar av Ett drömspel, Trollflöjten, Eldfågeln och Lorcaprogrammet Skuggan av min själ. Rapporterat för Dockteatern av Blanka Kaplan 7

På upptäcktsfärd med Roman Paska Marionetteatern förbereder Ett drömspel Här följer några av mina observationer och anteckningar från de två väldigt innehållsrika veckorna. Jag vill förtydliga att det är mina tankar och tolkningar, och att Roman kanske menade något annat än hur jag uppfattade det han sa och det vi gjorde. Roman började med att beskriva sina funderingar och tankar kring pjäsen och hur vi kunde närma oss den. Han hade en struktur som han ville testa, samtidigt som han var öppen för förslag och ändrade förutsättningar under arbetets gång. Han skapade en öppen och flexibel atmosfär för oss deltagare, även om jag också hade stunder då jag tyckte det var svårt att förstå hur han tänkte. Något som jag tror de andra kan hålla med om. Spöksonaten 1992 /93 foto:karl Gabor I förra numret av Dockteatern presenterade vi Marionettteaterns samarbete med den amerikanske regissören Roman Paska kring vårens uppsättning av Ett drömspel. Här följer fortsättningen: Sara Bexell rapporterar från en workshop i höstas med Paska och ensemblen. I nästa nummer återkommer vi med en presentation av själva föreställningen. I slutet på september hade jag glädjen att få medverka i en två veckor lång workshop med Roman Paska och hans förberedande arbete med Ett drömspel, som ska sättas upp i samarbete med Marionetteatern i april. Som den kunskapstörstande elev jag är (jag går just nu mitt tredje och sista år på dockteaterlinjen vid Central School of Speech and Drama i London), var det med stor glädje och spänd förväntan jag anlände till Teaterhögskolan i Stockholm där vi skulle hålla till. Syftet var att testa idéer som Roman hade om hur Ett drömspel kan iscensättas med hjälp av dockor i olika former, dockspelare och dansare. Ett drömspel har länge varit en av mina favoritpjäser och på min näthinna finns bilderna kvar från Robert Wilson fantastiska uppsättning på Stockholms Stadsteater. Nu skulle det bli spännande att se vilka bilder Roman hade och hur hans tankar om denna drömska och innehållsrika pjäs kan förverkligas genom dockans och objektets estetik. KONCEPTET Roman ser texten som en förlaga till pjäsen. Den är en nyckel och en startpunkt för en ny pjäs. Han ville testa hur vi kunde förvandla spelrummet. Hur kan scenen bli en plats där en sak plötsligt blir något annat, en plats plötsligt förvandlas till en annan? Han ville se hur vi kunde animera och visualisera texten på olika sätt. Iscensätta texten helt enkelt, om man nu kan beskriva det som enkelt. För att göra det här lite mer begripligt för oss, så arbetade vi utifrån ett koncept som var följande: Ett drömspel innehåller över femtio roller, och tanken är att vissa spelas av dockor och andra av skådespelare eller objekt. Handlingar och rörelser äger alltså rum på tre olika plan / nivåer: - det mänskliga planet - dockor - små figurer i lera (stela objekt) Roman var inspirerad av tanken på en liten teater i den stora: ett drömspel som tog plats i olika världar, stora så väl som små. Därav blandningen av dockor, skådespelare och objekt. Genom att röra sig mellan de olika nivåerna kan man skapa ett drömskt tillstånd och ge känslan av att karaktärerna färdas genom olika världar och tider. Konceptet var också att föreställningen ska ha inslag av performance-konst, nästan som en installation som tar plats inför publikens ögon. Ingenting ska döljas för publiken, allt ska redovisas. SPELSTIL OCH FORM Roman var väldigt intresserad av förhållandet mellan docka / objekt och spelare. Han ville ge dockspelaren och dockan en relation utöver den att dockspelaren animerar dockan. Han ville skapa en illusion av att dockan har eget liv även utanför dockspelarens kontroll, och även utan att dockan animeras. 8

Jag fann detta oerhört spännande och de två veckorna hade kunnat handla enbart om hur man kan utforska dessa möjligheter. Vi hade hela Drömspelet att ta oss igenom, så känna på var mer vad som hanns med. Vi testade också idén att gå in och ut ur rollerna på ett avskalat och rakt sätt: Nu spelar jag en roll nu blir jag någon annan. Tanken är att ingenting ska gömmas för publiken. Strindbergs tema att allt är oändligt och går i cirklar ville Roman införliva genom att dra parallellen till teatern där samma föreställning upprepas kväll efter kväll. En liten evighetsmaskin i universums stora. Roman poängterade också vad han inte ville, och det var att skapa en föreställning som imiterade eller visade upp texten på scen. Representativ, bokstavlig eller naturalistisk teater är ingenting för Roman Paska. Han vill inte göra en iscensättning av August Strindbergs Ett Drömspel utan hitta den poetiska undertexten och på det viset skapa ett nytt Drömspel. Flera gånger uppkom frågan om vad Strindberg menade med en viss replik eller beskrivning i texten. Roman poängterade att han inte var så intresserad av vad Strindbergs vision eller intentioner var. Texten är till för att tolkas för oss och i den tid vi lever och de erfarenheter vi har. Texten är fristående från författaren. Man måste alltid fråga sig varför man vill berätta en historia på scen: Varför är det intressant att gestalta? Är teatern den rätta platsen för historien att berättas? Ha inga förut fattade meningar om texten när du omvandlar den till scenkonst, allt är möjligt! DOCKANS INRE LIV För att utveckla en form för föreställningen gjorde vi en övning där vi animerade leksaker (mjukis djur, barbiedockor och actiondockor). Men istället för att försöka skapa liv i tingen på ett så naturalistiskt sätt som möjligt, som dockspelare är lärda till, ville Roman att vi skulle uttrycka dockornas inre liv genom vår egen kropp, men samtidigt ha fokus på leksaken. Han ville få oss att inte falla i fällan att på ett bokstavligt vis gestalta liv. Utfallet blev en abstrakt tolkning av känslor genom dockspelarens kropp, men med fokus på det döda objektet, som på så sätt fick liv. Låter det klurigt? Ja, det var det också, jag satt med rynkad panna och försökte få alla bitar att falla på plats både på ett teoretiskt och praktiskt plan. Fast det var svårt att förstå, känns det som att det är här som Romans storhet finns. Han har en väldig uppfinningsrikedom och ser längre än de ramar som dockteatern ofta håller sig inom. Vad betyder det att ge liv till ett ting eller en docka? Roman visade mig ett sätt att närma mig dockan från motsatt håll (att låta tinget förbli o-manipulerat). Detta kan göra det minst lika levande som att på ett så naturalistiskt sätt ge dockan andning och inre liv. Det är hans idé om att dockan har sitt eget liv, en närvaro, utanför dockspelarens händer. På två veckor hann vi snabbspringa genom pjäsen och då och då stanna till för att fördjupa oss i någon av Agnes upplevelser på jorden. Roman guidade oss med förslag på stil, form och användandet av dockor och objekt. Musik av den amerikanske vikingen Moondog och postmoderna Steve Reich gav oss känslostämningar och impulser till handling. Jag hade två väldigt innehållsrika veckor som öppnade mina sinnen och tankar om vad dockteater kan vara. Min syn vidgades och min uppfattning om dockans kraft förstärktes. Nu ser jag med spänning fram emot våren och premiären på Stockholms Stadsteater. Vi ses där! Sara Bexell PS: Premiären på Marionetteaterns uppsättning av Ett drömspel äger rum på Stockholms Stadsteater den 12 april. Paska kommer närmast från uppsättningen av sin egen föreställning Beethoven in camera, som hade premiär i Wien i januari. foton: Sara Bexell 9

POLITISK DOCKTEATER William Kentridge på Moderna Museet Trollflöjten. Kentridge s scenografi förebild för modellteatern till Black Box. från internet: www.jameswagner.com När tänker Svenska Handelsbanken eller Nordea satsa pengar i politisk dockteater? Och varför skulle de göra det? Man kan fundera över vilka bevekelsegrunder Deutsche Bank haft för att satsa pengar i en dockteaterföreställning som Black box / Chambre Noir. Hur som helst: detta rasande angrepp på europeisk kolonialism visas från februari till april på Moderna Museet i Stockholm. Det har blivit en av vårens mest uppmärksammade konsthändelser. De datorstyrda mekaniska figurerna rör sig ut och in, samtidigt som hela scenrummet fylls av projektioner. Det skapar rörelse och ibland hisnande djup. Projektionerna är en serie metamorfoser med återkommande symboler för kolonialismen tankemönster: kartan och jordgloben. Där finns en megafon, eller kanske en lampa, som fungerar som ett slags konferencier i föreställningen. Där en passare som samtidigt är en man som fäktar med ett svärd. Där två oljeborrtorn med sina klubbliknande svänghjul. Plötsligt förvandlas tornen till två figurer som slår en tredje som ligger på marken. Titeln Black box / Chambre Noir är, som många redan påpe- 1900-talet kommer bland mycket annat att gå till historien som folkmordens århundrade. Ett av de första iscensattes i nuvarande Namibia 1904-06. Då var territoriet en del av det tyska kolonialväldet i Sydvästafrika. Ett uppror bland hererofolket slogs ned med stor brutalitet, varvid minst 75.000 människor mördades. En förövning inför vad som komma skulle. Först ser den ut som en ganska traditionell modellteater: ett enkelt proscenium bakom vilket visar sig finnas ett scenmaskineri med rår och lingångar (som på barockteatrarna), men som samtidigt är belamrat med diverse kablar, kopplade till datorer under själva scengolvet. Hela underverket är öppet så att åskådarna kan kika in på maskineriet före och efter föreställningen. Kung Ubu med Handspring. Regi: Kentridge foto: Ruphin Coudyzer 10

kat, mångbottnad: den kan syfta på den svarta låda som sitter i flygplanens cockpit, och som efter en katastrof kan hjälpa till att ge nödvändiga data för att förklara katastrofens orsaker. Den megafonliknande konferenciern kallar föreställningen ett sorgearbete. Titeln syftar också på de första lådkamerornas mörka rum. Upphovet till det fotografi som skulle komma att bli den nya tidens sanningsvittne - och verklighetsförfalskning. Kentridges verk är inte bara en rasande protest mot kolonialism och förtryck. Det problematiserar också den europeiska upplysningstraditionens tro på förnuft och rationalitet. Ett av de återkommande formelementen i Black box är de Totenliste, dödslistor, som kolonisatörerna upprättade över sina offer. Kolumn efter kolumn av kameral pliktuppfyllelse. internationella konstvärlden. Inte lika känt är kanske att han också är en framfångsrik dockteaterregissör genom sitt samarbete med den sydafrikanska gruppen Handspring Puppet Company. Den grundades av Adrian Kohler 1981. I början arbetade de med en i första hand pedagogiskt motiverad barnteater. Så småningom kom de att mer och mer inrikta sig mot en vuxenpublik. 1992 inledde man samarbetet med Kentridge med uppsättningen av Woyzeck from the Highveld,. Den visades på festivalen i Charleville, och blev världsberömd. Därefter har Kentridge och Handspring samarbetat i flera projekt. William Kentridge Black Box / Chambres Noir skulle ha gjort sensation på vilken dockteaterfestival som helst. Nu visas den i stället på konstmuseer världen runt. På Moderna Museet kan den ses fram till 15 april. Tomas Alldahl. Gå gärna in och kika på Handsprings hemsida. Den innehåller bilder och information om gruppens arbete och uppsättningar. Det blir ibland till små essäer. Mycket läs- och sevärt! http://handspringpuppet.co.za är adressen dit. Woyzeck from the Highveld, foto: Ruphin Coudyzer Folkmordet som framtidsprojekt. Kentridge är på många vis en modern och samtida konstnär. Samtidigt är det här urgammal och traditionell dockteater: publikplatserna är inte fler än 20, och stycket är 23 minuter långt. Det är dockteater som på Shakespeares tid. De datorstyrda och mekaniska figurernas medvetet ryckiga och knyckiga rörelser (de förs helt och hållet utan någon dockspelare närvarande) kan också associera till den sortens mekaniska teatrar och dioramor som leder tillbaka ända till antikens Grekland. William Kentridge är sedan flera år en megastjärna i den The Tall Horse foto: Handspring Puppet Theatre 11

Värt att läsa Bokrecensioner i samarbete med Unima Norge och Unima Danmark Toy Theatres Inge Sauer 24 s. Klipp ut en framtidsteater! Inge Sauer har arbetat med modellteater som föreläsare och i barngrupper. I Toy Theatres sammanfattar hon sina erfarenheter och ett stort bildmaterial ger inspiration och lust att börja klippa i gamla bilderböcker. Toy Theatres är titeln på ett nyutkommet häfte om modellteater av Inge Sauer. Hon är tysk författare, föreläsare, recensent och specialiserad på bokillustrationer och modellteater, och har samlat sina erfarenheter kring hur det är att arbeta med barn och modellteater idag. Inledningvis finns en helt kort historik om modellteaterns historia, och nog förtjänar det att påpekas att det var en så vanlig och folkligt spridd teaterform långt in på 1900-talet. Häftet är på engelska och utgivet med stöd av kulturrådet i finska Lappland, Rovaniemi, i samband med International Solo Puppet Festival där i augusti förra året. Merparten av häftet handlar om hur barn och vuxna kan arbeta med modellteater tillsammans, och ett omfattande bildmaterial ger inspirerande förslag. Att ljussättningen, om så bara med en ficklampa, är det som får små hemgjorda scener att skina som juveler. Att omfattande manus sällan blir lyckade, utan att korta eller improviserade texter blir bäst. Att bilderböcker är en utmärkt bas för en modellteaterförest ällning: klipp ut figurer och bakgrunder från boksidorna och animera gamla läsfavoriter! Likaså kan foton användas som modellteaterfigurer. Som all annan dockteater är modellteatern gränsöverskridande: libretto, ljus, musik, rörelse och rytmik och dramaturgi. Arbetsuppgifterna för att göra en modellteater blir skiftande och passar olika barn i en barngrupp. Cirkus, Karneval, Djungel, Akvarium, Framtiden bilderna ger förslag på samtida teman för modellteater för moderna barn, men som svarar mot klassiska drag i bildteatern: dramatik, spänning, variation och special effects. Kanske är det dags för en renässans för en billig, demokratisk och gränslös teaterform! Margareta Sörenson 12

Också om detta må vi berätta Ny bok om dockteatern i Theresienstadt som gåva till UNIMA Sveriges medlemmar En resväska med några triviala vardagsföremål: skjorta, necessär, glasögon. Barnkläder. Lösryckta ur sitt sammanhang berättar de ingenting. Men i montrarna på Judiska Museet i Prag blir varje föremål mättat av betydelser. De upphör att vara ting, för att förvandlas till stumma vittnen över Förintelsen. Besökarna på det överfyllda museet rör sig stilla och tyst i den dallrande sommarhettan. Särskilt framför en av montrarna är det hela tiden fullt. Många blir stående länge framför glaset, jag ser inget annat än deras ryggar. Men när de till sist vänder sig om för att gå vidare, märker jag att några av dem har tårar i ögonen. Jag får vänta länge innan jag försiktigt lyckas tränga mig fram till montern, nyfiken på vad som väckt så starka känslor. Orörliga i sina trådar hänger där några slitna marionettdockor. Theresienstadt, några mil norr om Prag, fungerade under andra världskriget som transitläger. Här samlade den tyska ockupationsmakten ihop den judiska befolkningen i väntan på vidare transport österut, till Auschwitz och andra förintelseläger. Under en kort period kom Theresienstadt att fungera som propagandakuliss för nazisterna. Hit inbjöds representanter för bl.a. Röda Korset för att på plats studera den humana behandlingen av judarna. För ghettots invånare kunde väntan bli lång. Många av dem var konstnärer och intellektuella. Trots de förhållanden som rådde, lyckades de bygga upp ett fullständigt unikt och blomstrande kulturliv med konserter och konstutställningar, opera och teater. En del av det som framfördes var dockteater. Om denna dockteater har nu Blanka Kaplan skrivit en bok: Dockteater bakom taggtråd. Kulturens kamp mot ondskans våld i Theresienstadts ghetto 1941-45. Till det yttre formatet en liten skrift. Innehållet, däremot, har en specifik vikt som ger den samma tyngd som tjockare avhandlingar. Den 27 januari presenterades boken på Frölunda Kulturhus i Göteborg. Datumet var väl valt, med tanke på att dagen numera högtidlighålls som Förintelsens minnesdag. Det är Dockteaterbiblioteket och Frölunda kulturhus som tillsammans med andra (däribland UNIMA Sverige) givit de ekonomiska möjligheterna till publiceringen av boken. Det var därför Annette Cegrell-Sköld från Frölunda Kulturhus, som tillsammans med Kate Thorlid, denna kväll hälsade publiken välkommen. De inledde med en kort introduktion till själva dockteaterbibliotekets verksamhet. Bl.a. kunde de berätta att man fått nya och större lokaler för samlingen av dockteaterlitteratur. Sedan introducerade man författaren Blanka Kaplan. Hon berättade om bakgrunden till bokens tillkomst, och om sitt omfattande forskningsarbete. Det fanns redan tidigare ett litet häfte på tjeckiska och med samma titel som den nu utgivna boken. Det var författat av Eduard Vavruska och utgivet i Prag 1989. Blanka Kaplan (själv av tjeckiskt ursprung) fick den lilla boken en gång från dockteatermuseet i Chrudim i Tjeckien. Hon har nu byggt vidare på denna framställning, och kompletterat den med nytt material, bl.a. ett par unika intervjuer med två överlevande kvinnor från Theresienstadt. Arbetet med boken har skett här i Sverige, men också genom arkivstudier i Prag och Terezin (det tjeckiska namnet på Theresienstadt), samt i Israel. Bakom kulturverksamheten i Theresienstadt låg, som Blanka Kaplan säger, en önskan att så långt det nu var möjligt kompensera barnen för den barndom som bestulits dem, och för den livsfientliga miljö där de tvingades leva. Åren 1941-45 passerade omkring 15.000 barn ghettot. Endast ett hundratal av dem överlevde kriget. För många av alla dessa barn var dockteatern i Theresienstadt deras livs första och sista teaterupplevelse. Boken Dockteater bakom taggtråd presenteras utförligare i ett kommande nummer av Dockteatern. Alla UNIMA Sveriges medlemmar kommer också att få skriften som gåva. Den kommer att delas ut till de medlemmar som närvarar vid årsmötet i Alingsås. Övriga medlemmar kommer att få sig tillsänt ett exemplar i samband med föreningens nästa medlemsutskick. Tomas Alldahl Blanka Kaplan gratuleras till bokutgivningen foto: Iwona Wadolowska 13

till andra, flyttades arkivet till Teatermuseet. Till fromma för framtida forskningsmödor. Det fina diplomet ska vi så småningom låta arkivera på Teatermuseet. Så kanske vi får ett diplom till (som vi kan låta arkivera). Dockteater vad är det? Så löd rubriken för den kurs, omfattande 5 högskolepoäng, som hölls inom ramen för kursverksamheten vid Teaterhögskolan i Stockholm. Kursen påbörjades i slutet av november 2006 och avslutades med examination den 8 februari 2007. Den var utformad som en praktisk och teoretisk introduktion till dockteaterns värld och riktade sig till professionella skådespelare och mimare. Kurslärare var Helena Nilsson och Margareta Sörenson och kursens målsättning var att ge deltagarna en orientering i vad dockteater kan vara: att synliggöra dockans möjligheter som uttrycksmedel och att skänka inspiration till den som vill berätta med dockor. Förutsättningarna för att Teaterhögskolan vill följa upp med en fortsättningskurs ser mycket gynnsamma ut. Snart i en brevlåda nära dig Den rör inte bara sig, utan även oss alla - internationella UNIMA:s påkostade tidskrift E pur si muove (vilket alltså ska uttydas och likväl rör den sig ). Senaste utgåvan gjorde vi reklam för redan i vårt förra nummer av Dockteatern. Där lobbade vi också för att UNIMA Sveriges styrelse skulle ta ett initiativ och subventionera inköp för dem som önskar skaffa sig ett exemplar. Och si! Det gjorde styrelsen! Magasinet kostar därför - inklusive färgbilder och porto - blygsamma 100 kronor. Beställ per mail till info@unima.se. Skriv vad saken gäller - och din postadress, förstås. Snabba expedieringar har aldrig varit UNIMA:s starka sida, men förr eller senare (troligen det senare) har du en ovanligt läsvärd och tjusig tidskrift i brevlådan! Arkiverat och diplomerat Från Sveriges teatermuseum har kommit ett diplom som tack för tidigare levererat arkivmaterial från UNIMA Sverige. Föreningens arkiv fanns förut hos Karl-Erik och Margareta Lindgren på Picknickteatern, men i samband med att de för några år sedan överlät ordförande- respektive redaktörsposten Jodå det är sant. KUR har flyttat från sin fina gula länga till Filmhuset! Prisa KUR! Här kommer skatteåterbäringen! På årets lista över fria teatergrupper som erhåller olika slags verksamhetsbidrag från Kulturrådet, återfinns inte mindre än sju UNIMA-grupper. Fyra av dessa erhåller (eller innehar sedan tidigare) det åtråvärda 3-åriga produktionsbidraget, i varierande storlek: 4:e Teatern, Dockteatern Tittut, Dockteater Sesam och Dockteaterverkstan i Osby. Ytterligare tre tilldelas enstaka produktionsbidrag: Snickarteatern i Tibro (såvitt vi förstår en nykomling bland de KUR-stödda dockteatergrupperna - välkommen!), Staffan Björklunds Teater och Teater Spektaklet. 14

En ansökan från Hedmans Teater bordlades, vilket väl torde betyda åtminstone en strimma av hopp för framtiden. Ytterligare fyra dockteatergrupper hade sökt, men fann denna gång inte nåd inför Kulturrådets granskande blickar. Sammanlagt var det 12 grupper ur UNIMA- och dockteaterfamiljen som sökt (tre fler än förra gången, om vi räknat rätt). Signe Birkbøll och Staffan Björklund svarar för text och dramaturgi. Scenografi och dockor av Enid Björklund, och musik av Lars Fjeldmose. Regisserat har Erik Olsen gjort. Under festivalen i Tunisien gav teatern också ett seminarium om sitt projekt Pegasus trädgård - om hur kultur och ekologi kan hänga samman. Marionettmuseet utomlands Stiftelsen Marionettmuseet har, trots diverse svårigheter och mothugg, haft ett produktivt år, rapporterar museets förutvarande intendent Elisabeth Beijer. Under hösten 2006 arrangerades två stora utställningar utomlands: en i Puppentheater-Museum Berlin med anledning av Michael Meschkes 75-årsdag. En annan utställning ägde rum i Patras, Grekland, som under 2006 har varit Europas kulturhuvudstad. I dessa utställningar ingick förutom dockor m.m. även stora porträtt av teaterfigurer, skapade av fotografen Michael Kersten från Schweiz, samt visning av chromaky-post-production (på filmduk) av Helene Berg från Stockholm. Den 14 juli 2006 delades det internationella dockteaterpriset Prix Michael Meschke på 5.000 Euro ut för första gången. Den tilldelades Antigoni Peroussi, lektor vid Athens universitet för hennes uppmuntran av nya generationer dockspelare och för att ha infört dockteaterutbildningen vid Athens universitet. Priset är planerat att delas ut vartannat år. Folk och fä i Pegasus Trädgård foto: Sten Yngve Johansson Internettips Äntligen finns även Ånd i Hanske på nätet. Nummer 4/2006 hittar du på www.unima.nu Den Lycklige Bonden Lycklig bonde till Afrika foto: Sten Yngve Johansson Om du undrar vem som är upphovsman (-kvinna) till vår surfande vän härovan så kan vi avslöja att hon heter Camilla Eriksson och bor i San Francisco, där hon livnär sig som tecknare. På hennes hemsida kan man hitta tiotusentals små roliga figurer att ladda hem. Gratulationskort till e-postgratulationer och mycket annat finns också. www.millan.net är adressen. Staffan Björklunds Teater från skånska Hög var inbjuden till festivalen i Nabeul i Tunisien med sin föreställning Den lycklige bonden. Föreställningen grundar sig på en humoristisk folksaga från Balkan, och spelas med mycket enkla dockor, egentligen bara några vedträn med lite tyg på. Den har redan blivit en favorit på internationella festivaler, och har spelats i Ryssland, Tyskland, Danmark, Tjeckien och Vietnam! 15

FESTIVALER! 2-12 april 2008 hålls UNIMAs nästa världskongress. Denna gång i Perth i Australien. Det börjar bli dags att välja styrelse till internationella UNIMA. Före den 15 juli ska förslag på kandidater skickas in till Generalsekretariatet. Kandidaterna behöver inte vara verksamma i någon styrelse, men måste förstås vara medlemmar i UNIMA. Sverige för en dialog med övriga nordiska länder för att kunna föreslå gemensamma kandidater från Norden. Vår ordförande Helena Nilsson håller kontakt med Knut Alfsen i UNIMA Norge, som är kontaktperson för ev. gemensamma nordiska kandidater. Eftersom många medlemmar kanske kommer att vilja resa till Perth, har styrelsen för UNIMA Sverige diskuterat möjligheten att anordna gemensam resa för att få ner kostnaderna. Håll dig informerad genom Dockteatern samt på UNIMA Sveriges hemsida www.unima.se 14-19/4 THE INTERNATIONAL FES- TIVAL OF SOLO PUPPETEERS Lodz, Polen http://www.arlekin.lodz.pl/angielskie/ Efestiwal.html 6-14/4 Bath International Puppet Festival 2007 - Bath UK http://www.theatreroyal.org.uk/egg/puppetfestival07.html 23-29/4 Biennale Internationale des Arts de la Marionnette - Paris Fankrike http://www.theatredelacite.com/index2.php?idstarter=10879 Maj International Istanbul Puppet Festival http://www.istc.org/sisp/index.htm?fx=event&event_id=112875 27/5-3/6 11 th WORLD FESTIVAL OF PUPPET ART PRAGUE 2007 http://www.puppetart.com/festival.htm 29/5-2/6 Stamsund Internasjonale teaterfestival 2007, Stamsund, Norge http://www.stamsund-internasjonale.no/ 26/6-1/7 Internationaal Poppentheater Festival 2007 - Dordrecht NL http://www.poppentheaterfestival.nl/index.php?page=static&id=5 8-15/5 TITIRIMUNDI Segovia, Spanien http://www.titirimundi.com/ 2-20/10 INTERNATIONAL PUPPET FESTIVAL OF WALLONIA Nimy (Mons), Belgien http://www.opt.be/informations/events/en/e/33744.html November Umeå dockteaterfestival 16

En väldigt kort festival! 13/5 kl.11.00 Covent Garden Mayfayre and Puppet Festival - London England http://www.punchandjudy.com/coventgarden.htm 13-24/6 The O Neill Puppetry Conference Waterford, Connecticut, USA http://www.oneillpuppetryconference.com/ index2.html 12-13/8 Puppets Up Almonte, Ontario, Canada http://www.puppetsup.ca/ 17-20/5 THEATRE IN THE SUITCASE Viljandi, Estland http://www.viljandinukuteater.ee/eng/index.html 30/5-3/6 International Adult Puppet Festival of Pécs - Pécs, Ungern http://www.bobita.hu/main.php?lang=eng &disp=add_menu&id=20 11-19/9 The International Puppet Festival Ireland - Monkstown, Co. Dublin Irland http://www.lambertpuppettheatre.com/lambert/ home/index.htm F 17

kalendariet KURSER & WORKSHOPS: 8-11/11 Festival of Wonder - Silkeborg, Danmark http://www.dukketeaterfestival.dk/default.html Se en trailer från en av de deltagande grupperna på http://www.gaiateatro.com/video_english.htm * * * * * Internettips Grimslövs Folkhögskola (i södra Småland): KURS I DOCKTEATER Förmiddagarna används till att tillverka ett dockhuvud i papier maché. Skulptering, gjutning i styckform, kashering i form, montering, ytbehandling och målning. Eftermiddagarna består av spelövningar med enkla handdockor och bordsdockor samt en presentation av olika dockteaterformer och historik. Lärare: Erik Häger, dockmakare och dockspelare i Dockteaterkollektivet. Har också arbetat bl.a. för Riksteatern, Dockteater Sesam och Zentropa Film. Tid: 2-6 juli 2007 Pris: 2.900 kronor inkl. kost och logi. Materialkostnader tillkommer. Anmälan senast den 15/5, 2007 Beställning av program & ansökningsblankett. Grimslövs folkhögskola, 340 32 Grimslöv Tel: 0470-76370 eller fh-grimslov@ltkronoberg.se Dockteatern Tittut: * * * PÅ ANDRA SIDAN SKÄRMEN - skuggspelsteaterns tekniker och språkformer Commedia Gillet foto: Internet Tips om mask och docktillverkning. Augusto Cabrera på Commedia Gillet har startat en sajt på nätet där han hoppas att alla som är intresserade av mask- och docktillverkning skall bidraga med tips och råd. Ett lovvärt initiativ och vi önskar Augusto lycka till. Den reklamfinansierade sajten finns på www.masker.ning.com Dockteatern Tittut arrangerar en workshop med den italienske regissören Fabrizio Montecchi, en av Europas ledande skuggspelsregissörer. Workshopen vänder sig till professionellt verksamma dockspelare, skådespelare, regissörer och scenografer som vill utforska och få kunskap om skuggspelets tekniker och möjligheter. Tre teoretiskt-praktiska halvdagar som ger en introduktion till den samtida skuggspelsteaterns tekniker och språkformer. 18

Datum: 1 3 juni 2007 Tid: 15:00 18:00 Plats: Dockteatern Tittut, Lundagatan 33, Stockholm Antal: Max 12 deltagare Språk: Italienska med tolk. Kostnad: 1 700 kr Anmälan: Rekvirera anmälningsblankett från Dockteatern Tittut 08-720 75 99 eller info@dockteaternttitut.se PÅ REPERTOAREN: * * * Institut International de la Marionnette (Charleville, Frankrike): FAIRY TALES: theatre of the subconscious Worskhop dircted by Ilka Schönbein, Theater Meschugge (Germany), in collaboration with Mary Sharp, Full Circle Company During this workshop the puppeteer Ilka Schönbein will explore a particular dimension of the fairy tale, with special reference to tales from the Brothers Grimm. Whereas fairy tales are too often considered simply as fantastic stories for children, deeper study and reflection on their roots may reveal hitherto unknown aspects of our minds and personalities. Instead of exteriorising the fable by illustrating it, participants will try and express their own internal drama. 20 August - 8 September 2007 Number of participants: 10 Working language: English Workshop fee: 1.200 Euro Deadline for applications: 16 April Institut Internationale de la Marionnette 7 Place Winston Churchill 0800 Charleville-Mézière France Tel.: 0033 (0) 3 24 33 72 50 institut@marionnette.com Site: www.marionnette.com Dockteater Sesam, Göteborg: GASELLPOJKEN En liten pojke faller av en kamel mitt i öknen. Han adopteras av en flock gaseller... En multimediaföreställning om det verkliga livet! För barn fr. 6 år Manus: Johan Franzon Regi: Nasrin Barati Dockor: Nikki Lindroth Bahr Spelas under april Mira och farfar Åke För barn 2-5 år Manus och regi: Nasrin Barati Dockor: Eva von Hofsten Spelas under maj och juni Biljetter och info: 031 24 80 24 info@teatersesam.se * * * * * * Vill du att din föreställning skall synas här? Mejla då till redaktionen@unima.se 19

B - föreningsbrev PORTO BETALT Returadress: UNIMA Box 161 98, 103 24 Stockholm Skisser till några av figurerna i dockteaterföreställningen Linné och Växtfolket från Ådalens DockteaterCentrum tecknade av Jonna Grimstoft. Läs om pjäsen på www.dockteatercentrum.com