Spänst och stramhet i vadmuskulaturen friidrottare

Spänst och stramhet i vadmuskulaturen hos svenska friidrottare Spänst beskrivs ofta som ett mått på hur effektivt man kan utnyttja stretch-shortening cykeln (SSC) som är en nödvändig förmåga inom många idrotter. Hur spänstig en person är beror på en rad olika faktorer. Syftet med denna studie var att undersöka eventuella samband mellan stramhet i vadmuskulaturen, spänst och skadefrekvens i hälsena/vadmuskel hos svensk nationell friidrottselit inom grengrupperna sprint och trestegshopp. Elvir Rakovic Gothenburg Medical Center, Institutionen för Arbetsterapi och fysioterapi, Göteborgs universitet Ulla Svantesson Lundberg laboratoriet för ortopedisk forskning, avdelningen för ortopedi, Institutionen för Arbetsterapi och fysioterapi, Göteborgs universitet Bakgrund Inom elitidrott nämns ofta begreppet spänst. I många idrottsgrenar, exempelvis basket, volleyboll och inte minst friidrottens sprint- och hoppgrenar anser man spänst vara en nödvändig förmåga (1,2). Man pratar här om kraft som sträckmuskulaturen i benen kan producera. I Idrottens träningslära (2) beskrivs spänst som musklernas förmåga att utveckla största möjliga kraft inom en relativt kort tidsrymd. En annan definition är: förmågan att lagra elastisk energi under den excentriska fasen som utnyttjas i den koncentriska fasen av en rörelse eller förmågan att effektivt utnyttja stretch-shortening-cykeln (3). Spänst kan mätas genom olika typer av hopp, både horisontella och vertikala. De vanligaste testerna för spänst som man hittar i vetenskaplig litteratur är counter movement jump (CMJ), squat jump (SJ) samt drop jump (DJ) från olika höjder (4,5,6,7)*. Traditionell spänstträning innefattar olika typer av horisontella (t.ex. hopp från ben till ben, enbenshopp) och vertikala hopp (t.ex. häckhopp, nedhopp från upphöjning). Detta kallas för plyometrisk träning. Själva ordet kommer från de grekiska orden plio och metric och betyder ungefär mätbara ökningar (8). När man pratar om spänst så pratar man om relativ muskelstyrka dvs. kraft som man kan utveckla i förhållande till kroppsvikten (Relativ muskelstyrka = Maximal muskelstyrka/kroppsvikt). Den effektivaste träningsmetoden för att förbättra spänsten anses vara en kombination av styrketräning med relativt tunga vikter och explosiv styrketräning. Alltså är inte en ökad tvärsnittsyta det primära målet vid spänstträning utan musklernas ökade förmåga till snabb kontraktion (2,9). Vid exempelvis löpning och hopp föregås en koncentrisk plantarflexion av en excentrisk fas. Det här benämns i litteraturen som strech-shorteningcycle (SSC) och är ett sätt att producera mer kraft. Kraften som produceras under den koncentriska fasen av SSC är större än under en ren koncentrisk aktivering av muskeln (4,10). Det finns olika förklaringar till mekanismerna bakom ökad kraft under SSC men de två mest accepterade är: - Muskel- senkomplexets förmåga att lagra elastisk energi under den excentriska fasen som sedan utnyttjas under den påföljande koncentriska fasen. - Ökad neuromuskulär aktivering genom t.ex. utnyttjandet av sträckreflexen samt pre-aktivering av ett antal motoriska enheter under den excentriska fasen (2,6,9,10). Viitasalo et al. (6) undersökte i sin studie skillnader i neuromuskulär adaptation mellan trestegshoppare på elitnivå och motionärer vid drop jump, och hittade där att pre-aktiveringen i m. vastus lateralis och m. gastrocnemius startade tidigare hos elithopparna. En allmän uppfattning är att stretching kan påskynda musklernas förmåga till återhämtning, underlätta inlärning av rätt teknik samt minska risken för överbelastningsskador i vissa idrotter (11). Stretchingens inverkan på prestationsförmågan inom olika grenar är dock omdiskuterat. Forss och Knutson (12) kunde i sin studie påvisa en 34

Vid trestegshopp kan belastningen under ett kort ögonblick uppgå till 10-15 gånger kroppsvikten. Kraften påverkar givetvis hälsena och leder. Risk för skador är uppenbar. Den svenske rekordhopparen Christian Olsson. Foto: Pressens Bild negativ effekt av stretching på hoppförmågan. De fann en signifikant minskad hopphöjd i squat jump (SJ) och counter movement jump (CMJ) omedelbart efter samt 10 minuter efter stretching av vadmuskulaturen. På grund av sin anatomiska position är underbenen väldigt utsatta vilket innebär stora påfrestningar. Den mesta kraften som genereras till underben/fot tas upp av vadmuskulaturen och hälsenan som är kroppens största och starkaste sena (13,14). Överbelastningsskador på hälsenan är vanliga bland manliga idrottare som bedriver träning med mycket inslag av löpning och hopp (14,15). Tendinopatier kan orsakas av tendiniter, tendinoser, paratenoniter och eftersom det ofta är svårt att påvisa en inflammatorisk process bör man vara försiktig med att ställa diagnosen tendinit (14,16). Orsaken till hälsenesmärta anses framför allt vara en för snabb stegring i träningsdos och intensitet, men även andra faktorer kan påverka, t.ex. felaktiga skor och anatomiska felställningar (15,17,18). Kaufman och medarbetare (19) hittade i sin studie på elitsoldater i USA ett signifikant samband mellan stram m. gastrocnemius (<11.5 dorsalflexion) och förekomst av hälseneinflammationer. Detta får stöd i Kvists (20) artikel där han skriver att idrottare med stora påfrestningar på nedre extremiteter ofta har en begränsad passiv dorsalflexion i fotleden och att det verkar vara en predisponerande faktor för överbelastningsskador på hälsenan. Skador och spänst anses vara komplexa begrepp som beror på ett stort antal olika faktorer. Vilka faktorer som verkligen har betydelse för spänsten samt i vilken grad är inte helt klarlagt än. Bland annat diskuteras vilken betydelse aktiv rörlighet i fotens plantarflexorer har för prestationsförmågan och förekomsten av skador. Syftet med studien var att undersöka sambandet mellan stramhet i vadmuskulatur, spänst och skadefrekvens i hälsena/underben hos manliga elitfriidrottare. Metod Undersökningsgrupp I studien deltog tretton manliga friidrottare i åldern 18-26 år (tabell 1). Personerna valdes ut från grengrupperna trestegshopp och sprint (100m) och återfinns bland de 20 bästa i Sverige i sin gren enligt Svenska friidrottsförbundets officiella statistik för utomhussäsongen 2001. Av praktiska skäl var alla deltagare i denna studie bosatta i Göteborg. Exklusionskriterier: personer som under det senaste året haft hälsenebesvär som har resulterat i minst en månads frånvaro från ordinarie tränings- och/eller tävlingsaktivitet gjorde inga spänsttester, dock ombads de att fylla i enkäten och rörligheten i fotleden mättes. Studien har granskats och godkänts av Forskningsetikkommittén vid Göteborgs Universitet. Testmetod Tre olika datavariabler samlades in. Dokumentation av skador. Förekomst av skador, deras typ och lokalisation i fot och underben registrerades med hjälp av en enkät. Mätning av spänst med hjälp av Boscomatta (Eleiko Sport) (21,22). Två olika tester genomfördes: 1. Drop jump. Försökspersonen klev ut från en 40 cm hög låda ner på en så kallad Boscomatta. Landning skedde jämfota med raka knän och försökspersonen instruerades att hoppa så högt han kunde utan att böja i knäna (bild 1). Man mätte 35

Bild 1. Drop jump utfört från en 40 cm hög låda. Hopphöjd och kontakttid registrerades med hjälp av en hoppmatta. här hopphöjd i centimeter (cm) samt kontakttid i mattan i millisekunder (ms). Alla fick tre försök varav man bara tog hänsyn till det bästa resultatet avseende hopphöjden (cm). 2. Rebounds. Försökspersonen började med utgångsläge på mattan och instruerades att hoppa 11 stycken maximala jämfota hopp med raka knän. Hänsyn togs till hopphöjden (cm) där ett medelvärde togs fram på 10 hopp (nr. 2-11). I båda av de ovanstående beskrivna testerna hade försökspersonen händerna i sidan under hela rörelsen. Testerna utfördes barfota alternativt med enbart strumpor på. Båda testerna är beprövade, även om det oftast tillåts en viss böjning i knäleden (7,22). Mätning av aktiv dorsalflexion i fotleden. Båda benen testades och mätningen skedde med hjälp av en goniometer. Försökspersonen var sittande på en bänk med fötterna hängandes utanför och ombads här att böja upp foten maximalt med extenderat knä (bild 2). Som referenspunkter användes caput fibulae och 5:e metatarsalbenet (parallell förskjutning av längslinjen proximalt). Rörelsecentrum låg strax distalt- dorsalt om den laterala malleolen. Värdet angavs i grader och var differensen mellan maximal dorsalflexion och fotens neutrala Bild 2. Mätning av rörlighet i fotleden mätt med goniometer. Tabell 1. Antalet deltagare i de båda grengrupperna samt deras längd, vikt, ålder och personbästa. Längd (cm) Vikt (kg) Ålder (år) Personbästa Tresteg N=7 Min 179 63 18 14.79 m Max 192 83 26 17.49 m Medel 185.3 72.4 22.3 15.77 m 100 m N=6 Min 173 66 20 10.30 s Max 185 80 25 10.90 s Medel 179.5 73.8 22.3 10.65 s Tot Medel N=13 p< 0.05 182.6 ns 73.1 ns Tabell 2. Antalet skadade personer bland grengrupperna Grengrupp Skadade n 22.3 ns Icke skadade n Tresteg 6 1 100 meter 4 2 Totalt 10 3 position, vilket angavs som noll grader (23). Proceduren upprepades sedan på den andra foten. Insamling av data Testerna gjordes under 3 veckor i september då samtliga testpersoner befann sig i en viloperiod efter säsongens slut. Den aktuella vilotiden varierade mellan 1-2 veckor. Ett par testpersoner hade dock hunnit träna 1-2 pass. Alla befann sig i samma fas i träningen och på detta sätt minskades risken att den aktuella träningsnivån skulle påverka undersökningsresultaten. Alla data samlades in under ett testtillfälle. Vid ankomst ombads testpersonerna att fylla i frågorna i protokollet varefter maximal dorsalflexion mättes i båda fötterna. De återstående spänsttesterna föregicks av en standardiserad uppvärmning, 5 minuter jogging i lugnt tempo utan påföljande stretching av vadmuskulaturen. Testpersonerna instruerades muntligt i testerna varefter de som så önskade fick provhoppa 1-2 gånger. Efter det utfördes de maximala hoppen. 36

Skada på hälkudden 18,8% Hälsenebesvär/ smärta 25,0% Smärta fr. fotryggen 12,5% Fotledskompression Ingen skada 18,8% 12,5% Annat 12,5% Figur 1. Förekomst av de olika skadetyperna. Totalt antal rapporterade fall n=16, då tre personer har besvärats av två olika skador. Tabell 3. Medelvärden för varje grengrupp samt totalt med avseende på rörlighet och spänst. Två trestegshoppare gjorde inga spänsttester på grund av långvariga hälseneproblem. GREN RÖRL_HÖ (i º) n=13 RÖRL_VÄ (i º) n=13 Resultat Undersökningsgrupp Det fanns inga signifikanta skillnader mellan grengrupperna beträffande längd, vikt och ålder (tabell 1). Förekomst av skador Tre personer av 13 (23 %) uppgav att de inte hade haft några besvär alls från fot/underben/hälsena under de senaste två åren. Tre personer uppgav att de besvärats av två olika skador. Av de 10 (77 %) som haft någon form av besvär var 6 stycken trestegshoppare, medan 4 stycken var 100 meters löpare (tabell 2). Fördelningen bland de olika skadetyperna (n=16) var följande (figur 1): hälsenebesvär (n=4), smärta under hälen (n=3), fotledskompressioner (n=2), smärta från fotryggen (n=2), ingen skada (n=3) samt annat (n=2). Under annat återfanns en fotledsstukning och en person vars njurproblem har resulterat i muskelkramp i vadmuskulaturen vid hård träning. I två av fallen (20 %) har skadorna varit så allvarliga att de Dropjump (höjd i cm) n=11 Rebounds (höjd i cm) n=11 kontakttid dropjump (ms) n=11 tresteg Medel 8,0 7,4 54,6 42,5 112,8 Min 3,0 4,0 44,0 37,3 69,0 Max 13,0 13,0 64,0 45,8 160,0 sprint Medel 8,3 9,3 44,5 34,1 116,7 Min 4,0 5,0 40,0 26,0 64,0 Max 15,0 15,0 49,0 42,6 157,0 Totalt Medel 8,2 8,3 49,1 37,9 114,9 Min 3,0 4,0 40,0 26,0 64,0 Max 15,0 15,0 64,0 45,8 160,0 Figur 2. De mest smärtsamma punkterna på hälsenan. resulterat i över en månads frånvaro från ordinarie tränings- och/eller tävlingsaktivitet under det senaste året. Båda personerna var trestegshoppare och smärta från hälsenan var orsaken. Bland de som uppgett hälsenesmärta som skada (n=4) fanns 3 trestegshoppare och 1 sprinter. I två av fallen var besvären bilaterala. Tiden som de här personerna varit skadade uppgavs till 3 månader, 6 månader, 1 år samt 5 år. I de två sistnämnda fallen har personen haft periodvisa besvär. Figur 2 visar lokalisation av de punkter som de fyra deltagarna med hälseneproblem markerade som mest smärtsamma (n=6). Det framgår att samtliga har besvärats av smärta och stelhet långt ner på hälsenan. Det avgränsade området sträcker sig från fästet för senan på hälbenet och ca 10 cm proximalt. Vid uppdelning av deltagarna efter gren kunde man inte bevisa statistiskt att någon av grengrupperna skadade sig i större utsträckning. Vid jämförelse mellan grupperna med hänsyn till förekomst av hälsenebesvär fanns heller inte någon signifikant skillnad. Redovisning av rörlighet och hoppförmåga Medelvärdet för rörligheten bland deltagarna var 8.2º på höger ben och 8.3º på vänster ben (tabell 3). Rörligheten skiljde sig inte signifikant mellan grengrupperna och inte heller mellan benen. Medelvärdet för hela undersökningsgruppen i drop jump (DJ) var 49.1 cm samt 37.9 cm i rebounds (RB) vilket framgår av tabell 3. Det var en signifikant skillnad mellan grengrupperna i de båda spänsttesterna (figur 3, 4). Det visade sig att trestegshopparna hoppade högre. Ingen signifikant skillnad kunde dock ses mellan grengrupperna vad gällde kontakttiderna i DJ som varierade, båda grengrupperna inkluderat, mellan 64 och 160 ms. Samband rörlighet - skador Det gick inte att statistiskt säkerställa något samband mellan graden av stramhet i vadmuskulatur och förekomsten av skador. Inte heller då man tittade specifikt på samband mellan rörlighet och förekomst av hälsenebesvär var detta signifikant. Samband rörlighet hopphöjder, kontakttider Inga signifikanta samband kunde påvisas. Konklusion resultat Närmare 75% av de svenska manliga elitfriidrottare i grengrupperna 100 m och tresteg som deltog i den här studien har besvärats av skador från hälsena/underben/fot under de senaste två åren. Vanligast förekommande 37

var hälsenebesvär samt smärta under hälen. Det förelåg ingen signifikant skillnad mellan grengrupperna vad gäller skador. Medelvärdet för rörligheten i fotens dorsalflexion bland deltagarna var strax över 8º på båda benen. Inga samband kunde säkerställas statistiskt mellan rörligheten i fotleden och hopphöjden, kontakttiderna, skadefrekvens eller förekomsten av hälsenebesvär. Trestegshoppare presterade signifikant högre hopphöjder i de båda spänsttesterna medan det inte förelåg någon signifikant skillnad vad gäller kontakttider. CM 60 55 50 45 40 35 Drop jump tresteg * sprint Diskussion Omkring 75% av deltagarna i studien har varit utsatta för skador i hälsena/ underben i någon form. Detta kan tyckas som höga siffror men man bör komma ihåg att frågan i denna studie avsåg senaste två års perioden. Man kan därför inte dra någon slutsats om incidensen. Det finns dock andra studier som har gjorts på friidrottare och som pekar på en hög skadeprocent. Ahl och Amundin (24) kom i sin enkätstudie fram till att nära hälften av friidrottare inom grengrupperna sprint, hopp och häcklöpning i Sverige har varit drabbade av skador i hamstrings. Bennell och Crossley (25) gjorde även de en studie på friidrottare och rapporterade en incidensprocent på 76 %. Särskilt vanligt förekommande verkar akuta skador i hamstrings vara. Författarna kunde heller inte påvisa någon skillnad i skadefrekvens mellan hoppare och sprinterlöpare. En av förklaringarna till den höga skadeincidensen tror jag kan vara att friidrottare på den här nivån ständigt ligger på gränsen till vad kroppen klarar av och bedriver en träning av stor kvantitet med höga repetitiva belastningar. De vanligast förekommande besvären i den här studien, som i första hand koncentrerade sig på vadmuskulaturen, var relaterade till hälsenan. De mest smärtsamma punkterna återfanns några cm proximalt om hälsenefästet. Detta stämmer bra överens med de kunskaper som finns sedan tidigare att just området 2-6 cm proximalt om hälsenefästet har sämst cirkulation och är därför mest utsatt för akuta skador och degenerativa förändringar (14,15,17). Inga skador har rapporterats i muskeldelen av muskel/sen komplexet varför det är nära till hands att dra slutsatsen att de flesta skadorna som uppstår är senskador. Det var också en relativt hög andel personer med skador/smärta från hälkudden vilket jag tolkar som GREN Figur 3. Medelvärden för grengrupperna i drop jump. Trestegshopparna hoppade i genomsnitt 10.1 cm högre. (*p<0.05) CM 50 48 46 44 42 40 38 36 34 32 30 Rebounds tresteg GREN Figur 4. Medelvärden för grengrupperna i rebounds. Trestegshopparna hoppade i genomsnitt 8.4 cm högre. (*p<0.05) ytterligare ett bevis på de stora belastningarna. Det skulle vara intressant att veta vid vilka tillfällen som skadorna uppkom (t.ex. under tränings- eller tävlingsperioderna, i början eller slutet av ett träningspass, under löpning eller hoppning). Detta bör vara föremål för fortsatt forskning. Studien gick till stor del ut på att kartlägga faktorer som eventuellt påverkar spänsten samt i vilken grad. Mina funderingar innan kretsade främst runt två hypoteser, nämligen att stramare vadmuskulatur och kortare kontakttider skulle förknippas med högre hopphöjder. Ingen av hypoteserna kunde dock bevisas statistiskt. Det fanns inga signifikanta skillnader beträffande ålder, längd eller vikt, varför dessa variabler anses inte ha bidragit till skillnaderna. Hur kan man då förklara skillnaden mellan grengrupperna? Två faktorer som kan ha * sprint stor betydelse och som inte testades här är maximal muskelstyrka och passiv styvhet i fotens plantarflexorer och bör vara föremål för fortsatt forskning. Annan möjlig förklaring till skillnaderna är att hopparna utnyttjar stretch-shortening-cykeln (SSC) på ett effektivare sätt jämfört med sprinterlöparna. Utifrån egen erfarenhet och observationer vet jag att hoppträning (även tävlingsutförande) innehåller fler moment med stora krav på explosivt utnyttjande av SSC jämfört med sprintträning. Det är också bevisat att det ställs större krav på fot/hälsena vid submaximal hoppning än vid löpning med relativt hög hastighet (26). Vid ett trestegshopp kan belastningen på foten uppgå till drygt 15 gånger kroppsvikten (27), en kraft som i isättningsögonblicket till stor del genereras upp i hälsenan och vadmuskulaturen. Allt detta kan antas resultera i starkare 38

vadmuskelkomplex samt bättre teknik (bättre neuro-muskulär funktion) hos hoppgruppen. Till skillnad från hoppare har sprinters sitt mest explosiva ögonblick i starten som sker från en stillastående (statisk) position och är en rent koncentrisk rörelse. Därför skulle kanske andra explosiva spänsttester ge annat förhållande mellan grengrupperna, exempelvis squat jumps (SJ). Hypotesen att stramare vader skulle leda till bättre spänst kunde som jag nämnde ovan inte bevisas. Man skall här vara medveten om att alla deltagarna i studien var elitfriidrottare med ett gemensamt drag, nämligen en genomsnittlig rörlighet kring 8º. Kaufman och medarbetare (19) klassificerade i sin studie soldater med en rörlighet i dorsalflexion <11.5º som strama. Normalt rörelseomfång i fotens dorsalflexion uppgår till ca 20º (28,29), men då skall man komma ihåg att det avser ledens rörlighet, till skillnad från denna studie som testade aktiv rörlighet. Det ligger nära till hands att dra slutsatsen att hoppare och sprinters är stramare än vanligt folk, men för att bevisa det skulle det krävas en kontrollgrupp. Om det skulle visa sig vara fallet så kan man trots allt anta att stramheten har betydelse för spänsten. För antingen handlar det om en medfödd talang att ha relativt strama vader eller så är det en produkt av långsiktig träning med mycket inslag av maximal styrketräning, explosiva moment och plyometrisk träning. Denna pilotstudie bör fungera som en inspirationskälla till fortsatt forskning samt användas för att öka medvetenhet hos sjukgymnaster och tränare. Man bör vara medveten om de stora belastningarna som det muskuloskelettala systemet utsätts för vid träning/tävling inom dessa idrotter. Hälsenan verkar drabbas i större utsträckning än själva vadmuskeln. Vid rehabilitering av tendinopatier bör hänsyn tas till idrottsgrenens specifika krav och patienterna bör inte återgå till full idrottsaktivitet förrän senan är stark nog att klara av de stora belastningarna (30). En rörlighet i fotens dorsalflexion runt eller under 10º (extenderade knän) kan vara normal eller t.o.m. nödvändig för dessa idrottsmän för att de skall kunna prestera bra inom sina grenar. Det har dessutom inte entydigt kunnat visas att stramhet skulle vara en predisponerande faktor för att drabbas av hälsenebesvär. Som sjukgymnast måste man kanske därför tänka annorlunda här jämfört med rehabilitering av vanliga patienter. Slutligen Fortsatt forskning rekommenderas för att kartlägga vid vilka tillfällen och vid vilken typ av träning som skadorna uppstår. Vidare behöver man utreda vilken effekt maximal muskelstyrka, passiv styvhet och aktiv rörlighet i fotens plantarflexorer har på spänst samt om rörligheten hos eliten skiljer sig från normalpopulationen och från mindre duktiga idrottare. Referenslista 1. Verhoshanski Y. Perspectives in the improvement of speed- strenght preparation of jumpers. (In Russian translated in Yessis Rev Sov Phys Educ Sports 4: 28-35; 1969) orig: Legk Atletika 9: 11-12; 1966. 2. Gjerset A, Annerstedt C red. Idrottens träningslära. Farsta: SISU Idrottsböcker- idrottens förlag; 1997. 3. Karlsson J, Thomeé R, Martinsson L, Swärd L. Fysisk träning i rehabiliterande och förebyggande syfte. I: Motions & idrottsskador och deras rehabilitering. Farsta: SISU Idrottsböcker- idrottens förlag; 1997: s.15-17. 4. Gollhofer A, Strojnik V, Rapp W, Schweizer L. Behavior of triceps surae muscle-tendon complex in different jump conditions. Eur J Appl Physiol Occup Physiol 1992; 64(4): 283-91. 5. Bobbert MF, Mackay M, Schinkelshoek D, Huijing PA, van Ingen Schenau GJ. Biomechanical analysis of drop and counter movement jumps. Eur J Appl Physiol Occup Physiol 1986; 54(6): 566-73. 6. Viitasalo JT, Salo A, Lahtinen J. Neuromuscular functioning of athletes and nonathletes in the drop jump. Eur J Appl Physiol Occup Physiol 1998; 78(5): 432-40. 7. Svantesson U, Thomeé R, Karlsson J. Plyometrisk träning med inriktning på hoppförmågan. I: Idrottarens spänstbok: spänst och elasticitet i muskler och senor. Farsta: SISU Idrottsböcker- idrottens förlag; 2001: s. 59-76. 8. Cederstav R, Eriksson M. Effekten av plyometrisk hoppträning på spänsten hos kvinnliga innebandyspelare- en experimentell studie. Examensarbete. Institutionen för arbetsterapi och fysioterapi. Göteborgs Universitet; 2000. 9. Slade A. Isoinertial resistance training for strength, power and endurance. Brief Review. Exercise Physiology 552; 1997. 10. Svantesson U, Thomeé R, Karlsson J. Spänst och elasticitet i muskler och senor. I: Idrottarens spänstbok: spänst och elasticitet i muskler och senor. Farsta: SISU Idrottsböckeridrottens förlag; 2001: s.34 47. 11. Alter MJ. Understanding flexibility. In: Sport strech 2nd ed. USA: Human Kinetics; 1997: s. 1-20. 12. Forss L-O, Knutsson O. The effect of streching on jumping ability-an experimental study. Examensarbete. Institutionen för arbetsterapi och fysioterapi. Göteborgs Universitet; 1999. 13. Wirhed R. Anatomi och rörelselära inom idrotten 2nd ed. Örebro: Harpoon Publications AB; 1984. 14. Karlsson J. Hälsenan. I: Fotens skador och sjukdomar. Södertälje: Astra Läkemedel AB; 1998: 61-71. 15. Soma CA, Mandelbaum BR. Achilles tendon disorders. Review. Clin Sports Med 1994; 13(4): 811-23. 16. Khan KM, Cook JL, Taunton JE, Bonar F. Overuse tendinosis, not tendinitis. Part 1: A new paradigm for a difficult clinical problem. The physician and sportsmedicine 2000; 28(5). 17. Gooch JL, Geiringer SR, Akau CK. Sports medicine.3. Lower extremity injuries. Review. Arch Phys Med Rehabil 1993; 74(5-S): S438-42. 18. Karlsson J, Thomeé R, Martinsson L, Swärd L. Akuta skador och överbelastningsskador inom motion och idrott. I: Motions & idrottsskador och deras rehabilitering. Farsta: SISU Idrottsböcker- idrottens förlag; 1997: s.31-33. 19. Kaufman KR, Brodine SK, Shaffer RA, Johnson CW, Cullison TR. The effect of foot structure and range of motion on musculoskeletal overuse injuries. Am J Sports Med 1999 Oct; 27(5):585-593. 20. Kvist M. Achilles tendon injuries in athletes. Sports Med 1994 Sep; 18(3): 173-201. 21. Bosco C. Strength assessment with the Bosco s test. Rome: Italian society of sport science; 1999. 22. Carlstedt J. Tester för idrottare. Farsta: SISU Idrottsböcker- idrottens förlag; 1995: 73-74. 23. Norkin C, White D. Measurement of joint motion. FA Davis Company; 1988. 24. Ahl M, Amundin A. Hamstrings injuries in Swedish elite track and field. Examensarbete. Institutionen för arbetsterapi och fysioterapi. Göteborgs Universitet; 2000. 25. Bennell KL, Crossley K. Musculoskeletal injuries in track and field: incidence, distribution and riskfactors. Aust J Sci Med Sport 1996; 28(3): 69-75. 26. Komi PV, Fukashiro S, Järvinen M. Biomechanical loading of achilles tendon during normal locomotion. Clin Sports Med 1993; 11(3): 521-31. 27. Perttunen JO, Kyrolainen H, Komi PV, Heinonen A. Biomechanical loading in the triple jump. J Sports Sci 2000; 18(5): 363-70. 28. Seto JL, Brewster CE. Treatment approaches following foot and ankle injury. Review. Clin Sports Med 1994; 13(4): 695-718. 29. Norkin CC, Levangie PK. The Ankle-Foot komplex. In: Joint structure and function: a comprehensive analysis 2nd ed. USA: FA Davis Company; 1992: s. 393-4. 30. Karlsson J, Thomeé R, Martinsson L, Swärd L. Fotleds och fotskador. I: Motions & idrottsskador och deras rehabilitering. Farsta: SISU Idrottsböcker- idrottens förlag; 1997: s.110. *SJ: hopp som utförs från en statisk, stillastående position med böjda ben. CMJ: från den upprätta utgångsställning görs en dynamisk rörelse med snabb böjning av benen (excentrisk rörelse) och direkt därefter ett upphopp (koncentrisk rörelse). DJ: utgår från t.ex. en låda (vanligtvis 10-80 cm hög) där man faller ner, böjer på knäna och direkt därefter utför upphoppet. (7) 39