Jacob Aspegren Justitiedepartementet Enheten för fastighetsrätt och associationsrätt 103 33Stockholm Sollentuna 2013-01-28 Handläggare: Chefsjurist Ulf Stenberg Angående SOU 2012:61 högre ersättning vid mastupplåtelser Villaägarnas Riksförbund är starkt kritiskt till utredningen. Trots att den handlar om vinstfördelning vid expropriation och andra sådana förfoganden, tar den inte ens upp de oerhörda problem som nuvarande expropriationslagstiftning orsakar småhusägare. När småhusägare tvingas sälja sina hus p.g.a. gruvor, infrastruktursatsningar m.m. på orter där det inte finns tillräckligt med lediga småhus att tillgå på andrahandsmarknaden, tvingas småhusägarna för att kunna bo kvar på orten, själva stå mellanskillnaden från expropriationsersättningen upp till nybyggnadskostnaden. Merkostnaden kan för en enskild småhusägare uppgå till miljonbelopp. De som inte kan finansiera nybyggnation, måste flytta någon annanstans i Sverige. Nuvarande regelverk är knappast heller förenligt med skyddet för det egna hemmet i Europakonventionen. Det förhållandet att expropriation tillåts av småhusägares hus samtidigt som vinst kan genereras i expropriandens verksamhet och merkostnaden för nybyggnation enligt nuvarande lagstiftning ska finansieras av småhusägarna, är stötande och inhumant. Bakgrund Bakgrunden till utredningen är den proposition som föregick reformeringen av ersättningsreglerna vid expropriation, (prop 2009/70:162), där regeringen anförde att det mot bakgrund av kritiken under remissbehandlingen fanns anledning att komplettera underlaget genom en ytterligare utredning. Regeringen anförde på sidan 70 i propositionen att Ersättningen till fastighetsägaren bör bestämmas på ett sätt som är rättvist även ur fastighetsägarens perspektiv. Det innebär att det är önskvärt att det vid ersättningsbestämningen kan tas hänsyn till om fastigheten är avsedd att generera vinst i expropriandens verksamhet. Avsikten är att fastighetsägaren i sådana fall ska kunna få del av expropriandens ekonomiska nytta av att använda fastigheten. Utredningen har fått i uppdrag att föreslå en ordning för vinstfördelning vid expropriation och andra sådana förfoganden. Med vinstfördelning menas en särskild ersättning till fastighetsägare vars fastigheter tas i anspråk för vinstdrivande verksamhet.
I uppdraget ingår enligt sidan 15 i utredningen att ta ställning till vilka fall av markåtkomst som bör omfattas av vinstfördelning och hur dessa fall bör avgränsas, hur vinsten eller nyttan för den som tar marken i anspråk bör beräknas, och hur vinsten eller nyttan bör fördelas. Utredaren har kommit fram till att följande fall inte bör omfattas av vinstfördelning Natur- och kulturvård Allmänna platser i en detaljplan Bebyggelseändamål Allmänna vägar samt järnvägar Ledningar, t.ex. ledningar för energiöverföring och elektronisk kommunikation Utredaren har även kommit fram till att det enda fall när vinstfördelning bör ske, är vid upplåtelse för master, bl.a. mobilmaster. Villaägarnas synpunkter Villaägarnas Riksförbund, VILLAÄGARNA, har beretts tillfälle att yttra sig över angivna utredning och får med anledning härav anföra följande. Expropriationsersättningen måste trygga småhusägarnas boende Till att börja med konstaterar förbundet att representanterna för markägarintressena är starkt kritiska, se sidan 289 ff. i utredningen. Detta gäller såväl resultatet av utredningen, som hur utredningen har bedrivits. Utan att gå in på kritiken i sak, är det allmänna intrycket att utredningen inte verkar ha varit särskilt benägen att ta tillvara äganderättsintressena. Utredningen har överhuvudtaget inte ens berört det förhållandet att småhusägare tvingas bort från sina hus p.g.a. gruvor, större infrastrukturprojekt m.m. När det gäller markanvisning för gruvor enligt minerallagen ska expropriationsersättning utgå enligt expropriationslagen. Statliga LKAB:s planerade utvidgning av gruvorna i Kiruna och Malmberget innebär att bolaget får tillgång till malm värderat till hundratals miljarder kronor. Tusentals bostäder kommer att behöva sprängas bort. Konsekvensen är att runt 15 000 boende tvingas flytta. Vart dessa 15 000 personer ska ta vägen är oklart. Idag finns inte lediga bostäder i en sådan omfattning i närheten utan nybyggnation krävs. LKAB vill köpa bostäderna till ett pris långt under nyproduktionskostnaden. När processen med att lösa in hus påbörjades för några år sedan i Malmberget fanns en egnahemskyddsregel i 4 kap 3 3 st. expropriationslagen. Den innebar att drabbade husägare skulle erhålla en ersättning motsvarande kostnaden för att införskaffa en VILLAÄGARNAS RIKSFÖRBUND 2 (5)
likvärdig bostad. För två år sedan tog emellertid riksdagen och regeringen bort egnahemskyddsregeln. Nu gäller en ersättning om marknadsvärdet med ett tillägg om 25 procent. Detta är inte i närheten av vad nybyggnation kostar. De tvångsflyttade tvingas till investeringar och högre boendekostnader som innebär helt orimliga konsekvenser. Tack vare lagändringen kan LKAB tvinga de boende att stå för över 20 miljarder kr av kostnaderna för nya bostäder i Malmberget och Kiruna. Det är inte förenligt med den skadeståndsrättsliga principen om att skadelidande ska hållas skadeslösa. De boende som inte kan finansiera ny bostad på orten, måste flytta någon annanstans i Sverige. Det innebär i praktiken en framtvingad flytt för många med låga inkomster som i värsta fall dessutom riskerar arbetslöshet. Nuvarande ordning är fullkomligt oacceptabel och ett skydd för det egna hemmet måste därför återinföras. Småhusägare får inte ställas på bar backe p.g.a. en alltför gruvvänlig lagstiftning. Villaägarnas Riksförbunds uppfattning är att expropriationsersättningen måste innebära ett tryggat boende och inte en risk för att ställas på bar backe. En egnahemsskyddsregel måste därför införas i expropriationslagen, så att de småhusägare som måste flytta, tillförsäkras ett nytt liknande boende med rimliga avstånd till arbetsplatsen. Villaägarnas Riksförbund har fått stöd i sin uppfattning av vad som framförs i SOU 2012:73, där det i den av utredningen anlitade advokatbyråns PM sägs följande på sidan 312: Det är oskäligt, och rimligen inte heller lagstiftarens mening, att ersättningen vid expropriation inte når upp till kostnaden för ersättningsbostadsfastighet. Det går inte heller ihop med den skadeståndsrättsligt grundläggande principen om oförändrad förmögenhetsställning för den som drabbas. Expropriationslagstiftningen måste följa Europakonventionen Det är i allra högsta grad tveksamt om nuvarande expropriationslag är förenlig med Europakonventionen. Den måste reformeras så att den inte kränker medborgarnas rättigheter enligt Europakonventionen. Enligt artikel 8 i Europakonventionen har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Artikeln innebär även ett skydd mot miljöstörningar som påverkar enskildas allmänna livskvalitet och hälsa. Detta framgår bl.a. av Europadomstolens mål Fadeyeva mot Ryssland, den 9 juni 2005, ansökningsnummer 55723/00, där Ryssland tillåtit en miljöförstörande fabrik mitt i en tätort. Utsläppen från fabriken överskred de nationella gränsvärdena. Ryssland förhöll sig emellertid passivt, då landet inte vidtog tillräckliga åtgärder för att komma till rätta med miljöstörningarna till förmån för befolkningen som påverkades av utsläppen. Trots att miljösituationen i närheten av fabriken var av sådan art att den krävde särskilda åtgärder, erbjöd staten inte heller sökanden någon effektiv lösning till hur hon skulle VILLAÄGARNAS RIKSFÖRBUND 3 (5)
flytta därifrån. Mot bakgrund av vad som omnämnts, ansåg Europadomstolen att artikel 8 i Europakonventionen hade överträtts. I Europadomstolens mål Moreno Gómez mot Spanien, den 16 februari 2005, ansökningsnummer 55723/00, påpekar domstolen under stycke 53 att individen inte bara har rättighet till respekt för sitt hem, endast såvitt avser den aktuella fysiska boytan, utan även till ett tyst utnyttjande av boytan. Fallet gäller statens oförmåga att åtgärda tredje parts störningar av sökandens rättigheter, i detta fall rätten att kunna sova ostört på natten i sitt eget hem. I och med att Spanien inte satte stopp för störningarna, ansågs artikel 8 i Europakonventionen ha överträtts. Europadomstolens mål Dubetska mot Ukraina, den 18 oktober 2011, ansökningsnummer 30499/03, handlar om två ukrainska familjer som hade sina bostäder i nära anslutning till en kolgruva och ett kolverk i Ukraina. De hävdade att deras rätt till respekt för privatoch familjeliv (artikel 8 i Europakonventionen) hade kränkts på grund av långvarig miljöförstöring som härrörde från gruvan och verket. Europadomstolen fann att artikel 8 var tillämplig och konstaterade att det ofta är omöjligt att kvantifiera effekterna av föroreningar från industrin i varje enskilt fall och att det är svårt att särskilja effekterna av miljörisker från påverkan av andra relevanta faktorer, såsom ålder, yrke eller personlig livsstil. Man fann därför att genom att inte flytta sökandena eller på annat sätt åstadkomma en effektiv lösning av miljösituationen för sökandena, tillgodosåg Ukraina inte en rimlig balans mellan intressena hos de berörda personerna och samhället som helhet. Sökandenas rättigheter enligt artikel 8 i konventionen ansågs därför ha överträtts. Situationen i Malmberget, som liknar den i ovan nämnda fall från Europadomstolen, bekräftar att expropriationslagstiftningen strider mot Europakonventionen. Malmberget kommer inom något årtionde i stort sett helt att slukas till följd av utvidgningen av LKAB:s gruva. Till följd av miljöstörningarna från LKAB:s expanderande gruvverksamhet i Malmberget är marknadsvärdet på småhusen i Malmberget mycket lägre än i intilliggande Gällivare. Detta ligger i sin tur till grund för den ersättning som de boende nu erbjuds. LKAB spränger varje natt efter midnatt och stör därmed de boendes nattsömn. Det förekommer även andra störningar som damning, vibrationer och buller. Till följd av störningarna i boendemiljön påverkas de boendes hälsa negativt, vilket framgår av professor Bertil Forsbergs hälsorapport, se bilaga 1. I Malmberget inskränks de boendes möjligheter att använda sina hus som bostäder genom de kraftiga miljöstörningarna, i synnerhet de kraftiga nattliga vibrationer som bolaget vill ha möjlighet till. Detta sker inte heller inte till förmån för något allmänt intresse utan till förmån för LKAB och dess vinstintresse. VILLAÄGARNAS RIKSFÖRBUND 4 (5)
Det kan t.o.m. ifrågasättas om många bostäder i Malmberget är att betrakta som bostäder i Europakonventionens mening, då de med tanke på störningarnas omfattning inte längre är lämpliga för sitt inrättade syfte som bostäder. Ett grundläggande krav på en nutida bostad är att den duger för att tillfredsställa det grundläggande behovet av en normal nattvila och sömn, men så är inte fallet med husen i Malmberget. LKAB har tillåtits att negativt påverka boendemiljön i en sådan utsträckning att husen inte längre är att beteckna som bostadshus. Störningarna ökar allteftersom gruvan kommer närmare bostäderna och någon effektiv lösning innebärande flytt till likvärdigt boende i närheten eller väsentlig minskning av de sammantagna miljöstörningarna erbjuds inte, vare sig av LKAB eller av staten. När detta tillåts pågå över tiden utan nödvändiga åtgärder blir slutsatsen att detta är en överträdelse av artikel 8 i Europakonventionen. Enligt Europakonventionen krävs inte att miljösituationen är så allvarlig att den de facto allvarligt riskerar påverka de boendes hälsa, utan det är tillräckligt att miljöstörningarna allvarligt påverkar privat- och familjelivet samt möjligheterna att utnyttja det egna hemmet. Det finns idag inga krav på att ett gruvföretag i Sverige ska minska miljöstörningarna till en sådan nivå att boendemiljön fungerar tillfredsställande eller erbjuda en exproprationsersättning så att man kan köpa sig ett liknande boende för i närheten. Sammantaget innebär den svenska expropriations- och miljölagstiftningen ingen effektiv lösning på de boendes problem i Malmberget. Ett sätt att stoppa kränkningarna av småhusägares rättigheter enligt Europakonventionen, är att återinföra ett egnahemsskydd i expropriationslagen, så att de småhusägare som måste flytta, tillförsäkras ett nytt liknande boende. VILLAÄGARNAS RIKSFÖRBUND Hans Lemker Förbundsdirektör VILLAÄGARNAS RIKSFÖRBUND 5 (5)