Omvärldsanalys, Storskalig kaninuppfödning

Omvärldsanalys, Storskalig kaninuppfödning Världens befolkning ökar snabbt vilket ger ett ökat behov av produktion av mat, och speciellt ett ökat behov av protein av hög biologisk kvalitet. Samtidigt gör bl.a. hotet mot klimatet att vi måste minska vår köttkonsumtion och här passar kaninen väl in (Jordbruksverket m.fl., 2013). Kaninen har t.ex. väldigt låg metanproduktion (Franz m.fl., 2011) och är effektiva foderomvandlare. De kan växa på enbart grovfoder och hållas i enkla byggnader och är därmed viktiga för en effektiv och billig mat- och protein produktion. Därför var kaninerna så populära att föda upp i krigstid (Johansson, 2015). Det finns dock stor potential till en effektiv storskalig kaninproduktion. Omläggning av gården till kaninköttsproduktion är även en stor möjlighet för lantbrukare som slutat med annan produktion och redan har befintliga byggnader och andra resurser. Världsmarknaden Kaninkött produceras runtom i världen, främst i Kina, men även i länder som Uzbekistan och Italien (FAOSTAT, 2013). Harar ingå dock ofta i statistiken som finns. Världsproduktionen är uppskattad till ca 1,8 miljoner ton kaninkött per år (Lebas, 2009; Figur 1). I södra Europa finns en lång tradition av att producera och äta kaniner. Utöver Italien har Frankrike och Spanien stor produktion (mer än 100 000 ton per år), men även länder som Portugal, Grekland, Storbritannien och Tyskland har en omfattande produktion jämfört med de nordiska länderna (FAOSTAT, 2013). Figur 1. Kaninköttsproduktion i världen (ton per år), totalt ca 1 800 000 ton (Lebas, 2009). Svensk köttkaninproduktion I Sverige har kaniner hållits som husdjur under mycket lång tid. Den Svenska kaninavelsföreningen bildades 1908. Omfattningen blev dock inte stor förrän på 1930-1940 talet då Sverige (AB Svenska Kronkaniner) exporterade 2 miljoner kroppar per år (Johansson, 2015). Efter andra världskriget avtog intresset men har på senare tid ökat väsentligt igen. Några lyxkrogar har kanin på menyn och kaninen anses ha ett hälsosamt kött (SLV, 2016; Zotte & Szendrö, 2011). Efterfrågan på kaninkött i Sverige är mycket större än

produktionen (ca 30 % av efterfrågan; Gustavsson, 2013). Det finns ingen säker statistik på hur många kaniner som föds upp i Sverige men det kan vara upp till 300 000 kaniner per år (JV, 2012). Det finns två branschföreningar, Sveriges kaninproducenters förening (SKPF) och Svenska kaninavelsföreningars riksförbund (SKAF). SKAF har ca 1300 medlemmar varav ca 300 uppfödare som totalt producerar 80 000-150 000 slaktkaniner, varav ca 80 % används i egen konsumtion (uppskattade värden). SKPF har ca 100 medlemsgårdar men anger att det är svårt att veta hur mycket kaniner som slaktas eftersom det inte finns någon officiell registrering. Det finns i dag runt sex slakterier i Sverige som slaktar kanin. Den svenska uppfödningen sker ofta av hobbyproducenter, men i och med den stora efterfrågan finns det potential för att uppfödningen ska kunna vara konkurrensmässig för heltidsproduktion. Förutom köttproduktion är kaninen även lämpad för produktion av skinn och antikroppar för forskning och läkemedel. Praktisk kaninhållning i Sverige Det vanligaste är att använda renrasiga honor som mödrar. Modersegenskaperna är mycket viktiga liksom att använda de mest snabbväxande kaninraserna. Fransk Vädur, New Zeeland Red, New Zeeland White och Blå Wiener är vanliga raser som är lugna, vilket är viktigt då kaninen normalt är lättstressad. Avelshonan korsas med annan ras (till exempel Stora Silver) för att få ungar med lägre dödlighet och bättre tillväxt (21-23 %). Boxhållning är den vanligaste inhysningen för större besättningar av växande ungdjur för slaktproduktion. Oavsett om produktion sker i box eller burar så är det ett krav med fast golv, nätbottnar är inte tillåtet. Hög takhöjd är ett krav i burar (ska kunna sträcka sig). Nya regler gäller fullt ut från och med 2019, nybyggnation ska ske enligt de nya reglerna som kom ut 2014. Endast burar uppförda innan 2014 får ha gamla mått, dessa ska däremot vara ombyggda till senast 2019 (JVFS, 2014). Om mer än 20 honor och 150 växande ungar skall hållas i uppfödningen ska förprövning av stallet ske av Länsstyrelsen. Ett rationellt sätt att para honorna är att ett antal honor (4-6 st) går ca 3 veckor med en hane. De är dräktiga 31-32 dygn och föder sen ungar inom ett spann på 32-53 dagar beroende på när de blivit dräktiga. Honorna får mellan 10-12 kullar under sin livstid och blir 2-3 år gamla. Optimalt är 3-4 kullar per år och 6-7 ungar per kull. Större kullar ger längre uppfödningstid. Ungarna är slaktmogna vid 3-5 månaders ålder med bra föräldrar. Det går att snabba på uppväxten med koncentrerat foder. Men detta ska ställas mot en högre foderkostnad och ev. köttkvalitet. Kaniner är mycket påverkade av dagsljus, vilket gör dem svåra att få i brunst under den mörka årstiden. Vid ca 8 veckors ålder delas ungarna in efter kön och blandas till större grupper. Hanarna kan bli könsmogna redan vid ca 14-16 veckor, vilket gör att aggressioner kan förekomma innan slakt om de skall gå samman för länge. Det är dock liten risk för detta om gruppen får vara homogen under uppväxten och inga nya hanar tillförs efter tre månaders ålder. Hästhö av god hygienisk kvalitet är bäst och basen i foderstaten. Det är viktigt med hö som strukturfoder. Kaninerna väljer ett bra hö framför kraftfoder. Som spannmål är havre och 2

korn att föredra. Pellets av olika prisklasser kan ges, t.ex. ungnötsfoder, kaninpellets är också bra men kostar ca 50 % mer än vanliga pelletsorter. Automatiskt vatten är nästan en nödvändighet vid större uppfödningar. Djurhälsa och smittskydd Kaniner är bytesdjur och de svaga äts först. Därför döljer kaninen att de är sjuka och det kan vara svårt att upptäcka att kaninen är sjuk innan sjukdomen är långt gången. Det är hög dödlighet i kaninproduktionen, ca 20 %. Problem med dödlighet kommer i omgångar och det är svårt att veta vad det beror på. Viktigt är att honan har gett ungarna bra immunförsvar och att hålla god hygien då bakterierna finns i avföringen. Felaktig utfodring och dåliga stallförhållanden leder till nerbruten motståndskraft. Coccidios och diarré är det största problemet. Ingen vaccination används, enbart förebyggande arbete (hygien i stallar och bra hygieniskt foder). Dock finns medel att ge mot diarré (Dihydrostreoptomycin vet). Slaktkropps- och köttkvalitetsegenskaper Kaninkött anses hälsosamt och bra som dietkost (Johansson, 2015; SLV, 2016; Zotte & Szendrö, 2011). Kaninen har högt slaktutbyte, ca 55 % är kött. Köttet har lite fett (ca 4 %) och mycket protein (22 %; SLV, 2016). Dessutom har kaninkött högt innehåll av essentiella aminosyror och essentiella fleromättade fettsyror samt är en god källa för vitamin B (Zotte & Szendrö, 2011). En bra slaktkropp av kanin präglas av god köttansättning i bakpartiet och bra köttsidor med kraftiga ryggfiléer samt utfyllda framben. En bra slaktkropp av kanin väger mellan 1,5-2 kg. Idag finns ingen slaktkroppsklassificering, men avdrag kan ges om de är feta. Kaninköttet har lång hållbarhet som fryst. Smaken anges som mild, mjuk och god lite som kyckling (t.ex. Johansson, 2015). Slaktkroppen och köttkvaliteten påverkas av kaninens ålder, ras och utfodring (Lebas, 1997). Pågående projekt utanför projektgruppen Branschriktlinjer för kaninproduktion Svenska kaninproducenternas förening har med hjälp av LRF tagit fram branschriktlinjer för kaninproduktion. Dessa är inskickade till Livsmedelsverket för granskning och publicering. De ska efter godkännande registreras både nationellt hos Livsmedelsverket och internationellt på EU-nivå. Livscykelanalys Med sin fodereffektiva tillväxt och uppfödning på stor andel grovfoder i enkla byggnader med lite markanvändning pekar allt på att kaninen har låg miljöpåverkan. Detta utreds för närvarande i ett projekt, finansierat av Jordbruksverket, i samarbete mellan Sveriges kaninproducenters förening och SP Food and Bioscience. I projektet beräknas livscykelanalys (LCA) för kaninkött. Projektet beräknas vara klart i början av 2017. Därför avser vi inte att studera miljökonsekvenser i det nu sökta EIP-projektet. 3

Utmaningar i kaninköttsproduktionen Djupt rotade fördomar Trots att kaninkött är klimatsmart, hälsosamt och omtyckt i södra Europa har det visat sig svårt att marknadsföra kaninkött i Sverige. Den största anledningen till att kaninkött inte är lika populärt som andra köttslag är att människor ser kaniner som sällskapsdjur, vilket gör det svårare att acceptera att vi äter dem (McNitt m.fl, 2013). Billigt importkött Försäljningen är det största problemet med kaninuppfödning. En hel del kaninkött säljs idag till djurparker då det är väsentligt bättre betalt än till mat, trots att det idag importeras kanske 70 % av det kött som konsumeras i Sverige. Idag är det stor priskonkurrens från bl.a. England, Frankrike och Tyskland där man har mer storskalig uppfödning än i SE. Uppfödningen i dessa länder skiljer sig från vår, t.ex. med avseende på antibiotikaanvändning och krav på inhysning. För att öka möjligheten till lönsam och konkurrensmässig kaninköttsproduktion behövs marknadsföring så att producenten kan få betalt för svenska mervärden. Produktionen idag är diversifierad med olika raser och olika utfodringsstrategier. Idag bedrivs ofta produktionen i billiga befintliga byggnader för att få lönsamhet. Men en mer effektiv produktion med optimerad utfodring (foderkostnad ställs mot tillväxthastighet) och där man kan få betalt för hög köttkvalitet är önskvärt. Slaktkroppsklassificering saknas Idag finns till vår kännedom inget Europeiskt klassificeringssystem för kaninslaktkroppar, som kunde vara basen för betalning till producenten och styra konsumentpriset, motsvarande de standarder som finns för t.ex., nöt, gris och lamm. I vissa tillfällen får kaninproducenten avdrag för allt för feta slaktkroppar, men inte heller för detta tycks en standard existera. USDA och UNECE har försökt att utveckla frivilliga standarder. USDAs standard verkar vara fokuserad på amerikanska förhållanden. UNECEs standard är mycket generell men där har man försökt att inkludera alla centrala faktorer. I USA har USDA utvecklat ett frivilligt kaninklassificeringsprogram som grovt sett är baserat på djurets ålder vid slakt och slaktkroppens vikt; unga (12 veckor): 0,7-1,6 kg; och vuxna (ca 6 månader): minst 2 kg. Inom ålderskategori kan slaktkropparna indelas i konformation, köttighet, storlek på vissa styckningsdetaljer samt avvikande kvalitet som missfärgning och muskler och senor etc (USDA, 2002). FNs organet UNECE har utvecklat ett förslag till en mycket detaljerad standard (UNECE, 2013) för att underlätta global handel av kaninkött, baserad på ålderskategori (7 gradig skala), produktionssystem (7 gradig skala), utfordringssystem och foder (15 gradig skala), slaktmetod (4 gradig skala), kylningsmetod (4 gradig skala) samt kvalitet (4 gradig skala). Speciellt kvalitetsklassificering är mycket oklar eftersom den ska definieras av säljare och köpare. 4

Hög dödlighet Kaniner är lättstressade djur och har hög dödlighet. Kaniner vaccineras inte mot coccidios som är den vanligaste sjukdomen. Det finns få distriktsveterinärer som är utbildade i kaninhälsovård. Det finns heller ingen organiserad kaninhälsovård i Sverige idag till skillnad mot t.ex. mink, där SVA har två veterinärer anställda på uppdrag av näringen som ansvarar för minkhälsan och dessutom har distriktsveterinärer som blivit utbildade i minkhälsovård. Standardiserad inhysning för storskalig produktion saknas Utveckling av en kaninbur för avelsdjur som kan användas kommersiellt är av stor vikt för att kunna bedriva kaninköttsproduktion (Bennett, 2001). Stauffacher (1992) har genom studier på i naturen frigående New Zealand White kaniner tagit reda på vilka behov de har av sin miljö. Därefter har man byggt upp prototyper för olika inhysningssystem för avelskaniner som föds upp till slakt i Schweiz och utvärderat dem (Stauffacher, 1992). För en storskalig kaninproduktion kan det dock finnas behov av bra kaninburar liknande dem som tagits fram åt försökskaniner (Lidfors m.fl., 2004). Sådana burar bör ha en låda för de nyfödda ungarna som helst går att stänga ute honorna ifrån stora delar av dygnet då kaninhonor i naturen endast ger di en gång per dygn. En sådan prototyp har utvecklats på försökstationen Zollikofen i Schweiz och har sedan testats i privata kaninbesättningar i Schweiz. Avelshonorna behöver även ha en hylla i sin bur så att de kan ta sig bort från ungarna när de har blivit litet äldre och försöker dia alltför ofta. Annars riskerar honan att bli för mager. Fri tillgång till hö av god kvalitet är också viktigt för honkaninerna, samt kraftfoder för att kunna hålla en hög mjölkproduktion. En väl fungerande höhäck ger bättre förutsättningar för att kaninerna ska få tillgång till rent hö hela tiden. En framtagning av burar som går lätt att rengöra och flytta på kommer att tas fram som ett led i projektet. Här har redan en hel del utveckling gjorts på försöksstationen Zollikofen i Schweiz (Lottie Bigler, Hans Oester, med flera), och vi kommer att kontakta dem inför burutvecklingen i detta projekt. Efter avvänjningen placeras ungarna helst uppdelade på olika kön i golvboxar med spån/halm, med lådor, hyllor och avgränsningar så att de kan komma undan från varandra vid aggressioner. De bör även ha fri tillgång på hö av god kvalitet, vatten och kraftfoder som ger god tillväxt. En utveckling av flexibla boxar som är lätta att montera ned och upp, samt som är lätta att rengöra och desinficera ska också utvecklas i studien. Officiell kontroll saknas Det är svårt att hitta statistik på hur många gårdar som föder upp kaniner och hur många kaniner som slaktas i Sverige eftersom det inte finns någon officiell registrering eller kontroll som kaninproducenterna till hör. 5

Referenser Bennett, B. (2001). Storey s guide to raising rabbits. Storeys Communications Inc., US, 245 pp. FAOSTAT (2013). Trade statistics. Food and Agriculture Organization of the United Nations Statistics Division. Tillgänglig online: http://faostat3.fao.org/home/e Franz, R., Soliva, C.R., Kreuzer, M., Hummel, J. & Clauss, M. (2011). Methane output of rabbits (Oryctolagus cuniculus) and guinea pigs (Cavia porcellus) fed a hay-only diet: Implications for the scaling of methane production with body mass innon-ruminant mammalian herbivores. Comparative Biochemistry and Physiology, 158, 177-181. Gustavsson, S. (2013). Marknad för kaninkött. LIA-projekt. Logistik och verksamhetsutveckling, Falköping. Johansson, Å. 2015. Stora Kaninboken avel, planering, uppfödning. Sveriges Kaninavelsföreningars R iksförbund. Ulricehamn. Jordbruksverket (2012). Konsekvensutredning till Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd för djurhållning inom lantbruket m.m. (SJVFS 2010:15), saknr. L100 med särskilda bestämmelser för kaniner avsedda för produktion av kött-, päls- och ull samt avelskaniner. Diarienummer 31-5376/12. Jordbruksverket, Livsmedelsverket, Naturvårdsverket (2013). Hur liten kan livsmedelskonsumtionens klimatpåverkan vara år 2050 ett diskussionsunderlag om vad vi äter i framtiden. Rapport. JVFS (2014:18). Föreskrifter om ändring i Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2010:15) om djurhållning inom lantbruket m.m. Saknr L 100:4. Lebas, F., Coudert, P., de Rochambeau, H. & Thébault, R.G. (1997). The Rabbit Husbandry, health and production. FAO Animal Production and Health Series No. 21. Food and Agriculture Organization of the United Nations. Rome, Italy. Lebas, F. (2009). Rabbit production in the World, with a special reference to Western Europé - Quantitative estimation and Methods of production. Conference for promotion of rabbit production in Russia, Kazan, 30 October 2009. www.cuniculture.info Lidfors, L., Edström, T. & Lindberg, L. (2004). The welfare of laboratory rabbits. In: The Welfare of laboratory animals (Ed. E. Kaliste), Kluwer Academic Publishers, The Netherlands, pp. 211-243. McNitt, J.I., Lukefahr, S.D., Cheeke, P.R. & Patton, N.M. (2013). Rabbit production. 9th ed., CAB International, UK/USA. SLV (2016). Livsmedelsdatabasen, Livsmedelsverket. Stauffacher, M. (1992). Group housing and enrichment cages for breeding, fattening and laboratory rabbits. Animal Welfare,1: 105-125. UNECE (2013). Standard for Rabbit meat Carcases and Cuts. USDA (2002). United States Classes, Standards, and Grades for Rabbits, AMS 70.300 et seq. - September 5. Zotte, A.D. & Szendrö, Z. (2011). The role of rabbit meat as functional food. Meat Science, 88, 319-331. 6