Zackarina och Sandvargen spelade fotboll nere på stranden. De spelade riktig match, och det var helt klart vem som var på väg att vinna. Jaaa! Måååål! tjöt Sandvargen. Pang i smeten! Mål igen! Han slängde sig på rygg och viftade med tassarna. Det var hans sjunde mål, och han hade gjort likadant varenda gång tjoat och viftat och ylat av lycka. Men Zackarina var inte alls lika lycklig. Hon hade bara fått två mål. Du vann, sa hon. 331
Va? Har jag vunnit? sa Sandvargen glatt. Han klev upp och sträckte stolt på sig, och Zackarina tänkte att det var faktiskt orättvist med fyra ben i fotboll. Det var väl ingen konst att vinna när man hade fyra ben att sparka med. Hon dunkade ner fotbollen mitt på stranden och sparkade iväg den, och hon sparkade hårt. Bollen sköt iväg som en kanonkula, tvärs över stranden och rakt in bland de stickiga enbuskarna. Du får hämta den, sa För jag orkar inte. Men hallå, det var ju du som sparkade bort den, sa Sandvargen. Ja, men du är närmast, sa Zackarina och tog snabbt några steg bakåt. Sandvargen, som såg hennes bakåtsteg, rynkade på nosen. Zackarina sträckte ut handen och strök honom över ryggen. Ja, och så är du ju så snäll också, sa hon. Eller hur? Du är ju jättesnäll. 332 Sandvargen lyste upp. Snäll? Javisst! Han var ju snällast i hela universum! Klart jag hämtar fotbollen, sa han. Det kan jag göra på tre sekunder! Och så slängde han iväg uppåt stranden, skuttade in mellan buskarna och försvann. Zackarina satte sig ner och väntade. Ja, hon väntade mycket längre än tre sekunder, men varken Sandvargen eller fotbollen dök upp igen. Till sist reste hon sig upp och gick som vargen in bland buskarna. Solen stekte där inne. Det var tyst och stilla. Havet och vågorna hördes bara svagt, tyst som en viskning. Marken under Zackarinas bara fötter var torr och varm. Hon smög framåt, ett steg i taget. Vek sakta undan en buskig gren, och där var han. Låg sandplatt på mage, färdig till språng, glimmande guldskarp och med spjutblå blick. De är ju helt otroliga, mumlade han. Helt sagolika Zackarina förstod precis vad han menade. 333
Smultron! Det växte smultron på marken mellan buskarna, och det var verkligen inga vanliga små smultron. Det var de största, de rödaste, de läckraste smultron som Zackarina någonsin hade sett. De var så blanka och glänsande att det lyste om dem. Och hon kände doften, kunde nästan känna smaken. Åh, vilka smultron! Bara några minuter till, mumlade Sandvargen. Bara lite, lite, lite mera sol, så är de helt perfekta Zackarina räknade smultronen, tyst och snabbt och med hungriga ögon. Det var inte många, bara tio stycken. Hon räknade igen, och nu på fingrarna och mycket noga. Sedan klev hon fram och ställde sig framför Sandvargen. Det blir fem stycken var, sa hon med hög röst. Eller hur? Sandvargen tittade upp och blinkade till. Va? Eller jaha? sa han. Jag menar nämen hej, jaså är du här? Ja, för man ska faktiskt dela på saker, och dela med sig till varandra, sa Sandvargen satte sig upp och gned sig om nosen. Jaså, ska vi dela? sa han. Dela fem till dig och fem till mig? Ja, så blir det ju rättvist lika många, sa Men det var ju jag som hittade dem, sa 335
Sandvargen. Då är de väl rättvist mest mina, allihopa? Ja, men det var ju jag som sparkade bort bollen, sa Så utan mig hade du inte gått hit och hittat dem, så därför är de egentligen mest mina. Men jag är sötast, sa Sandvargen. Han trutade till med munnen så gulligt han kunde, men Zackarina bara skrattade. Sötast? Vad hade det med saken att göra? Varför skulle den som var sötast få mest smultron? Men snällast då? sa Sandvargen. För snäll är bäst, så snäll ska ha mest det låter väl rättvist och bra? Nu visste Zackarina inte riktigt vad hon skulle säga, men som tur var så slapp hon svara. För just då hoppade en liten grå fågel ner från en buske. Den snappade åt sig ett smultron och flög iväg. Strax därpå hördes en hel hop små pyttiga fågelpip. Zackarina förstod att det var pip från fågelungar i ett fågelbo. Hon suckade. 336 Kanske var det fåglarna som skulle ha smultronen. Det var ju faktiskt deras mat. Själv så kunde hon ju gå hem och äta smörgås om hon var hungrig. Vad krångligt allting blev, sa hon. Ja, det blev det, sa Sandvargen. När du kom och ville dela. Ja, för annars hade du ätit upp allihopa ensam, sa Nä, jag hade tänkte ge alla tio till dig, sa Sandvargen. Som första pris i fotbollsmatchen. Men det var ju du som vann hela spelet, sa Sandvargen nickade. Ja, just det, sa han. Så då är det ju du som ska ha första priset, eller hur? Varför då? sa Som förlorade, så klart, sa Sandvargen. Zackarina tittade på Sandvargen. Försökte han retas med henne? Men det verkade inte så. Han såg bara vanligt glad ut, och inte alls retsam. 337
Fast man brukar göra tvärt om, sa hon. Att den som vinner får priset. Sandvargens ögon blev runda av förvåning. Det var det konstigaste han hade hört på flera dagar, sa han. Skulle den som vinner få bästa förstapriset? Är inte det väldigt orättvist? sa han. Varför då? sa Jomen, jag är ju glad i alla fall, för jag har ju vunnit, sa Sandvargen. Jag behöver väl inget pris. Så därför blev det som så att Zackarina fick alla smultron. Hon plockade åtta stycken som hon trädde upp på ett grässtrå, och lämnade ett till fåglarna. Sedan gick de ut på släta klippan och festade på sagolika bär och strålande sol. Visst var det kul att spela fotboll? sa Sandvargen höll med, och ändå såg han lite sorgsen ut. Han blickade ut över havet och tänkte på hur otroligt svårt det var att hålla reda på fyra ben i fotboll. Man nästan snubblade hela tiden. Säkert mycket lättare med bara två ben, tänkte han. Nästan orättvist mycket lättare. 338