Tokig på jobbet Om psykisk hälsa och återhämtning. Text: Tomas Lundenmark och Christer Nilsson Inledning: Arvid Lagercrantz

Tokig på jobbet Om psykisk hälsa och återhämtning Text: Tomas Lundenmark och Christer Nilsson Inledning: Arvid Lagercrantz

Tokig på jobbet

ISBN 91-631-8122-3 Beställningsnummer: 100086 Redaktörer och huvudförfattare: Tomas Lundenmark och Christer Nilsson Fotografer: Tomas Lundenmark, Christina Lundenmark, Bengt O Nordin/SVT (sid 10), Ole-Østen Tokle (sid 74, 77) Omslagsfoto: Owe Ivarsson (stora bilden) och Urbie West Collection Copyright: Författarna, fotograferna och Paraplyprojektet Grafisk form och original: West Studios Tryck: Printfabriken, Karlskrona 2006

Tokig på jobbet Om psykisk hälsa och återhämtning Tomas Lundenmark och Christer Nilsson

Innehåll Introduktion Varför en bok om psykisk ohälsa på jobbet?...7 Arvid Lagercrantz Inledning...10 Minerva Här skriver människor sin egen historia...13 Cecilia Wallgren Psykiskt sjuk, prostituerad heroinist och kriminell längre ner kan man inte sjunka...17 Peter Drömmen om att bli lastbilschaufför blev verklighet...21 Lisa Österlund Det känns som om jag fått en ny start...24 Kävlinge Ambassadören skapar den goda arbetsplatsen...26 Kent Elg De som vill ta chansen att jobba ska ha den...27 Håkan Berggren Stöd från ambassadören och envishet leder till jobb...30 Lisa Nilsson Alla vill ha jobb och känna att de behövs...33 Ingegerd Ohlander Det känns bra att göra något för andra människor...36 INLEDNING

Gunnar Saedén Arbetet är min livsluft...38 Monica Brun Egen erfarenhet av psykisk ohälsa gör mig till en bättre psykolog...45 RSMH-föreningen Fjällsjö Höghus i skogsby gjuter mod i bygden...49 Fjällsjö Här började Karin sitt nya liv...60 Återhämtningscirkeln i Åkersberga Vi blir stärkta av varandra...61 Psykiatrisamordningen Det stora problemet är brist på samverkan...66 Hur resonerar arbetsgivarna och facket? Vi kan inte acceptera ett A- och ett B-lag i arbetslivet...74 Göran Johnsson Det är fackets skyldighet att skapa arbetsplatser för alla...79 Vad gör myndigheterna? Samverkan mellan myndigheter ger goda resultat...83 Fem sätt att gå vidare...86 Tokig på jobbet

Introduktion Varför en bok om psykisk ohälsa på jobbet? En medelålders kvinna som sedan många år varit utslagen från arbetsliv och social gemenskap på grund av psykisk ohälsa och missbruk blev remitterad till skyddat arbete. En handläggare hade av misstag skickat henne dit trots att hon sedan länge var bedömd som icke rehabiliteringsbar. Kvinnan förstod att något blivit fel men höll god min och sa inte ett ord om sina svåra problem. Istället tänkte hon att nu när jag mot alla odds fått ett arbete så ska jag skärpa mig, sluta ta droger, passa tider och så vidare. I dag sköter hon sitt arbete, är drogfri och hoppas på ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Sannolikheten att en människa som drabbats av svåra psykiska problem skall återhämta sig är stor. Men det är svårt att presentera en modell för hur det ska gå till eller, som i exemplet ovan, att göra en riktig prognos om vem som kommer att klara av ett jobb. Det verkar finnas lika många vägar till återhämtning som det finns människor. För några är det rätt att så snart som möjligt gå tillbaka till sina tidigare arbetsuppgifter och för andra att starta mjukt och kravlöst. Men det finns också gemensamma faktorer. Som emotionellt och praktiskt stöd från andra människor, vänner, anhöriga och professionella, goda levnadsomständigheter och hjälp med att finna en förklaring till varför man fått svåra psykiska problem. Sist, men inte minst handlar återhämtning om en människas kamp för att komma vidare. En kamp som måste få stöd av omgivningen. Sammantaget leder detta oss fram till bokens huvudbudskap: Lyssna på den enskilde brukaren! I juni 2005 hade cirka 28 procent av sjukfallen diagnosen psykiska sjukdomar. Det är den näst största gruppen, knappt efter sjukdomar i rörelseorganen. Enligt Försäkringskassans statistik är trenden ihållande. Vi vet också att psykisk ohälsa ökar betydligt mer bland kvinnor än bland män och generellt får kvinnor sämre vård än män vid samma sjukdomstillstånd. Mäns och kvinnors problematik ser ofta olika ut men det som gäller för män brukar vara normen för hur vård- eller stödinsatser INLEDNING

ska utformas. Vi har försökt återge både mäns och kvinnors berättelser i boken. Även om detta inte är tillräckligt, hoppas vi att boken kan inspirera till mer diskussion om jämställdhet och återhämtning. Arbete och sysselsättning är avgörande för att människor med psykiska sjukdomar och funktionshinder ska kunna återhämta sig. Men idag står många utanför arbetsliv och samhällsgemenskap. Boendestöd, medicinering samt sporadisk dagverksamhet är de enda alternativen. Boken Tokig på jobbet vill ge ny kunskap och nya idéer för att skapa ett rikare och hållbarare arbetsliv och en mer flexibel och anpassad rehabilitering. Vi vill: uppmuntra till samarbete tvärs över ansvars- och yrkesgränser samt till samarbete med brukarorganisationer och annan ideell verksamhet. se med nya ögon på den som varit psykiskt sjuk. Vilka resurser har hon eller han att bidra med? Vad har vederbörande lärt sig av sina erfarenheter? Vad klarar personen i fråga av? främja ett bemötande grundat på förståelse och respekt, en fråga om tillgänglighet för personer med psykiska funktionshinder. visa att alla kan komma tillbaka om viljan och stödet finns för att finna vägar till arbete och sysselsättning. Redaktionsgruppen: Yvonne Allnér, Försäkringskassan och Paraplyprojektet Ola Balke, SISUS Annika Bostedt, Samrehab/Minervagruppen, Sundsvalls kommun Kjell Broström, Återhämtningsprojektet, RSMH Christer Stenberg, Brännpunkt, Kävlinge kommun 8 Tokig på jobbet

Brännpunkt, ett partnerskap inom Equal som arbetat med att aktivt dra in arbetsplatsen i satsningarna på individer som står långt ifrån arbetsmarknaden. Ett starkt inslag är utbildning av ambassadörer på arbetsplatsen som lotsar personer in i jobbet. Arbetet stöds av Europeiska socialfonden. Kävlinge kommun är initiativtagare. Paraplyprojektet, ett partnerskap inom Equal som arbetar med stöd från Europeiska socialfonden för att öka intresset och kunskapen om diskriminering i arbetslivet och hitta nya vägar att öka mångfalden på jobbet. Försäkringskassan, Riksidrottsförbundet, Handikappförbunden, Försäkringsaktiebolaget Skandia samt Fackförbundet ST är projektägare. RSMH, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa arbetar för att människor med psykisk ohälsa ska ges goda förutsättningar att komma tillbaka till ett gott liv. Samrehab/Minervagruppen inom socialtjänsten i Sundsvall satsar på individens egen önskan om förändring, vilken är en förutsättning för en lyckad rehabilitering. Det framgångsrika samarbetet mellan myndigheterna under namnet Samrehab, som varit ett delprojekt inom Equalpartnerskapet, Mångfald i Västernorrland. SISUS, Statens institut för särskilt utbildningsstöd, främjar möjligheterna till utbildning för unga och vuxna med funktionshinder och verkar för förbättrat bemötande av personer med funktionshinder. Återhämtningsprojektet är ett samverkansprojekt mellan Riksförbundet för Social och Mental Hälsa RSMH och FoU-enheten vid Psykiatrin Södra i Stockholm. Projektet finansieras med bidrag från Allmänna arvsfonden. Equal, EU:s gemenskapsinitiativ, är till för att bekämpa diskriminering och utestängning i arbetslivet. INLEDNING

Arvid Lagercrantz Inledning Arvid Lagercrantz, journalist, f.d. vd Sveriges Radio med egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Ingen vill bli sjuk. Ingen vill ha ett psykiskt funktionshinder. Men att det går att återhämta sig visar några exempel i denna bok. Själv fick jag redan som tonåring diagnosen manodepressiv, men har ändå kunnat leva ett hyggligt liv. Läkaren sade att jag hade 50 procents chans att aldrig mera bli psykiskt sjuk. Det tyckte jag lät rätt bra, men när jag som vuxen gång på gång drabbades av svåra manier förstod jag att det inte längre spelade någon roll att jag haft goda chanser att undgå återfall. Jag har hela mitt liv haft sjukdomen, men jag har lyckats återhämta mig från den hela tiden. Som ung vuxen ville jag inte kännas vid min psykiska sjukdom. Jag drabbades av den när jag utsatte mig för stress och för lite sömn. Ofta blev jag sjuk i januari och i september efter ledighet. Jag gick upp i varv och blev mer än ett tiotal gånger inlagd på psykiatriska kliniker. Jag blev psykotisk och vid ett tillfälle var jag så orolig att jag flyttades till Beckomberga mentalsjukhus. Jag låg i bälte och fick elchocker. I dag är jag 63 år och numera har jag ganska bra kontroll över min sjukdom. Den dyker alltjämt upp då och då men jag vet hur jag ska stoppa den. I mitt fall handlar det mest om medicin att acceptera att ta medicin. När jag var i 20 30-årsåldern vägrade jag i det längsta att ta mediciner som Hibernal och Haldol som erbjöds mig. Jag hade för mig att jag skulle ta skada av medicinen och att min förmåga att skriva och tänka skulle skäras bort. När jag kände en begynnande mani gick jag till psykakuten. Läkaren visste inget om mig och skrev flera gånger ut Valium till mig. Ett par dagar senare hade manin tagit fart och jag blev inlagd. Först när jag kom upp i 30-årsåldern började jag förstå att jag kunde ha medicin hemma och hejda en uppgång i ett tidigt skede. För mig spelade också Litium stor roll. Detta grundämne har tydligen god effekt på en del patienter som är manodepressiva. Jag har nu ätit det i upp emot 10 Tokig på jobbet

40 år och har bara goda erfarenheter. Under en period fick jag för mig att Litium skadade min kreativitet, så jag slutade ta tabletterna. Ett halvår senare fick jag en svår mani och sedan dess äter jag hela tiden Litium. Det enda tråkiga är att långvarigt Litiumätande skadar njurarna. Var tredje månad får jag gå till sjukhuset och ta blodprov för att se om min Litiumnivå ligger rätt. Mina främsta råd till systrar och bröder som har psykiska problem: Lär dig använda de mediciner som finns! Godta att du är kroniskt sjuk! Lär dig känna igen symtomen! Var så öppen du kan om din sjukdom! Slarva inte med sömnen! För egen del vet jag att jag kan bli manisk om jag jobbar för mycket och sover för lite. Det hände mig till exempel när jag som journalist flög in i Biafra 1968. I denna lilla utbrytarstat från Nigeria var svälten omfattande och mitt veckolånga besök var omvälvande. På vägen hem mellanlandade jag i Paris och hade då drabbats av manin. Jag kastade bandspelaren i flygplansgolvet och sade att jag skulle till Sverige. Polisen fick fatt på mig och jag placerades på mentalsjukhus med 40 patienter på salen. Tydligen för att jag skulle hålla mig lugn gipsade läkarna benet på mig. Kort senare kom min redaktionschef från Sverige och hämtade hem mig. Det blev min kortaste mani. Jag gick med mitt gipsade ben till en läkarmottagning i Stockholm och fick beskedet att benet inte var brutet. Jag rekommenderades en snaps och ett bad och kunde kort därpå återvända till mitt jobb. Eftersom mina manier dök upp med så kort varsel såg jag det som nödvändigt att berätta om min sjukdom för mina arbetskamrater och för mina chefer. Det visade sig vara mycket bra. När jag blev dålig visste alla vad det var frågan om och det blev inget tissel och tassel. Det här kan vara ett råd som det kan vara svårt att leva upp till. Har man chefer som är oförstående till psykiska problem är det förstås inte så kul att berätta om sina egna sjukdomar. Men inom medievärlden där jag arbetat har förståelsen varit stor och det har varit bra för mig att veta att andra vet. Flera gånger har arbetskamrater följt mig till psykakuten. Min arbetsgivare som sårade mig genom att inte ge mig friskintyg när jag anställdes 1968, ändrade sig nio år senare men när jag 1993 begärde en vårdgarantiförsäkring av Skandia blev det nej med hänvisning till mina manodepressiva skov. INLEDNING 11

Anhöriga har en stor roll att spela. Under 1960- och 1970-talen hade läkare och vårdpersonal en negativ inställning till de anhöriga. De ville skydda den sjuke och ville därför ha så lite kontakt som möjligt med anhöriga. Detta har nu vänt och vårdpersonalen förstår vilket värde det är att samarbeta med de anhöriga som ofta är minst lika illa ute som den sjuke. Det finns självklart mycket som är negativt med psykiska funktionshinder. Men det finns också vissa positiva saker. Man träffar många intressanta människor på psykiatriska kliniker. Man har sedan något att berätta. När man frågar en person som har en psykisk sjukdom om han eller hon skulle vilja bli av med den, blir svaret förvånande ofta: nej. De psykiska problemen har blivit en del av ens personlighet och därför vill man ha dem kvar. Man bör dock komma ihåg att det finns många olika psykiska funktionshinder. Det går därför absolut inte att uttala sig om hela denna grupp. Arvid Lagercrantz 12 Tokig på jobbet

Minerva Här skriver människor sin egen historia Mitt emot Sundsvalls politiska maktcentrum, det pampiga kommunhuset, alldeles intill den centrala genomfartsleden i riktning mot Ångermanland, ligger en tvåvåningsbyggnad i rödbrunt tegel. Här, inbäddad i grönskan vid foten av Norra stadsberget och granne med ett särskilt boende, har Minervagruppen sitt högkvarter. Minervagruppen hjälper människor som fått skavanker under sin vandring genom livet till en bättre tillvaro med jobb. Vi är till för människor som drabbats av psykisk ohälsa. De lever i rädsla och bristande tro på den egna förmågan att klara ett jobb. Med vårt stöd blir de friskare och går vidare till arbete eller utbildning. Minervas insatser bygger på människans egen önskan om att förändra sitt liv. Det säger Annbritt Forslöf. Hon är leg arbetsterapeut, rehabiliteringsledare och ledare för recoverygruppen i Minerva. Det är överhuvudtaget svårt att finna ett lämpligt ord för en persons nya väg tillbaka till samhällslivet efter den traumatiska upplevelsen som psykisk ohälsa kan innebära. Människor har sina egna ord och benämningar och dessa är viktiga att respektera. Minervagruppen har valt ordet Recovery som sin benämning för tillfrisknande, säger Annbritt. För det är just tillfrisknande som Minervas arbete handlar om. Annbritt Forslöf, leg arbetsterapeut och rehabiliteringsledare i Minerva. Enkelt uttryckt är Minervagruppen en rehabiliteringsverksamhet inom socialtjänsten i Sundsvalls kommun. Minervagruppen arbetar med arbetslivsinriktad rehabilitering av personer med psykisk ohälsa. Det sker via SamRehab, en samverkan som omfattar de flesta av samhällets omhändertagande och människovårdande institutioner; socialtjänst, komvux, försäkringskassa, psykiatri och arbetsförmedling. Personalen tillhör Sundsvalls socialtjänst. Det är åtta personer som representerar bred och djup kompetens i arbetet med människors psykiska ohälsa; en sjuksköterska, två mentalskötare, två arbetsterapeuter, en psykolog och två coacher, alla med vidareutbildning inom psykiatri. Coacherna är dessutom personer med egna erfarenheter av psykisk ohälsa och som utbildats till ledare inom ramen för ett Equalprojekt där Minerva 13

de fått handledning i sin nya roll. Nu är de förebilder för andra med samma problem som de själva burit på. Ursprungligen är Minervagruppen en vårdavdelning på Sidsjöns mentalsjukhus som flyttade till en lägenhet på stan i Sundsvall i samband med psykiatrireformen. Flytten råkade gå till Storgatan i kvarteret Minerva och därmed hade verksamheten fått sitt namn. Annbritt Forslöf har jobbat på Minerva sedan år 2000. Som rehabiliteringsledare samordnar hon rehabiliteringsbehovet och stödjer och coachar människor till tillfrisknande via arbete eller studier. Hon beskriver sin och Minervas roll som att vara ett praktiskt kitt mellan myndigheter där individen annars har lätt att falla ur systemet. Här finns en samverkan mellan myndigheter och vård. Vi försöker skapa en brygga för individens bästa. Vi hjälper våra deltagare i deras myndighetskontakter. Vi besöker dem på deras praktikplatser, träffar dem ute i samhället eller här hos oss och följer deras utveckling. Vi är kvar så länge det behövs och finns alltid till hands. Vi överger ingen innan vi ser att de är beredda, och själva väljer att gå vidare, eller om de går vidare till en annan verksamhet där det finns stöd. Siv Marell, coach med egna erfarenheter av psykisk ohälsa. Siv Marell är en av coacherna. Hon är 29 år. Siv utbildades inom ramen för equal-projektet Mångfald i Västernorrland. Det startade 2002 och avslutades i juni 2005. Efter projektet gick hon in som anställd i Minervagruppen. Det är en fördel att ha liknande erfarenheter som dem jag coachar. Jag vet hur det är. Jag kan se bortom hindren de bygger framför sig. Jag ser deras färdigheter och möjligheter mycket bättre. Jag blir en förebild och ger dem hopp. De ser att det går att ta sig ur problemen, att också de kan lyckas. När de lämnar oss sker det med tillförsikt och förstärkt kompetens. Siv tycker själv att hon är ett bevis på att en social myndighet höjer sin kvalitet och förbättrar sitt bemötande om den tar till sig erfarenheter och kompetens från personer som själva varit problembärare. Som Siv. Socialtjänsten, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, alla behöver kunna ingjuta hopp i otrygga och rädda människor. Jag inger hoppfullhet genom mitt eget exempel. Hoten mot människors förutsättningar att rehabiliteras är att kortsiktiga politiska beslut gör det svårare att komma tillbaka. De kanske får ett år på sig att bli friska. Sen tar rehabiliteringspeng 14 Tokig på jobbet

Det här är tillfrisknande Siv Marell är coach och ledare i Minervas recoverygrupper. Hon presenterar arbetet med stor entusiasm. Ordet recovery är valt för att tilltala unga människor, och för att undanröja den stämpel av skam som annars lätt kan förknippas med psykiska funktionshinder. Sitt eget avstamp hämtar hon från den danske filosofen Søren Kirkegaard; Att våga är att förlora fotfästet för en stund, att inte våga är att förlora sig själv. Så var det för mig, säger hon. Här är hennes beskrivning av verksamheten: Mer och mer börjar ordet Tillfrisknande (den svenska översättningen för Recovery) komma in i vår vardag. Men var hör ordet hemma egentligen? Ja, om vi säger så här: Någon gång i livet så råkar alla människor mer eller mindre ut för förluster, sjukdomar (både fysiska och psykiska), skador eller andra känslomässiga trauman i livet som kan få var och en av oss att reagera eller agera på alla möjliga sätt och vis. Det kan gälla dig, din familj, dina vänner och arbetskamrater, eller helt enkelt någon av alla våra medmänniskor. När något sådant sker så händer mycket inom oss. Vi kanske blir rädda, deprimerade, sorgsna, arga, osäkra med mera. Ja, vad som händer är helt omöjligt att säga, eftersom vi alla människor är olika och reagerar olika på saker och ting. Men en sak har vi i alla fall gemensamt; vi måste alla gå igenom det som händer, acceptera och bearbeta det. När vi gör det, så kan vi tillfriskna. När vi tillfrisknar så går vi igenom det som gör ont. Vi tar itu med det som gjorde oss rädda, deprimerade, sorgsna, arga, osäkra. Antingen gör vi det själva eller så behöver vi lite uppbackning. Det som avgör det är helt beroende av hur mycket vi orkar och vill just då och hur stor skada vi har tagit. Att tillfriskna kan innebära många olika saker. Många gånger handlar det om att försöka hitta nya vägar som får dig att må bra och ger dig balans i livet. Det handlar om att hitta vad som är bra för dig, även om andra kanske inte tycker så! Det finns ingen annan än du själv som vet vad du behöver och vill. Lyssna på dig själv, vad ditt hjärta och huvud säger. Att välja att arbeta med sitt tillfrisknande innebär ett modigt val och ingen annan än DU kan veta om och när du är beredd. Alla behöver vi olika förutsättningar och tid till ett bättre mående. arna slut. Men för många räcker det inte med ett år. Någon måste finnas till hands också när en person med psykisk ohälsa känner sig mogen att ta nästa steg. Och nästa. När hon ska börja arbeta, eller bilda familj. Det måste finnas möjlighet att ta nya steg, att utvecklas i sin takt, och ändå kunna luta sig mot någon. Det måste också finnas möjlighet att ta ett steg tillbaka, för att våga fortsätta framåt. Annars är det lätt att tappa hoppet. Och då släcks man igen. Men för den som får en ordentlig chans att komma tillbaka så ser jag ingenting som omöjligt. I Minervas verksamhet finns den möjligheten. Annbritt säger: Vi uppmanar människor att skriva sin historia, att formulera sina mål och drömmar. Vi hjälper och stödjer dem att nå målen. I den arbetslivsinriktade rehabiliteringen sker träningen i reella miljöer. Jag tror inte på konstlade miljöer som träningskök, utan på att problemen ska lösas i en verklig situation. I sådana miljöer är det lättare att få svar på frågor Minerva 15

om vem jag är och vem jag vill bli. Det är nödvändigt att hitta förändringarna i den egna historien. Det handlar hela tiden om val. Och ibland gör valen ont. Men det är otroligt viktigt att få hjälp över trösklarna. När Minerva vänder sig till arbetsgivare för att skapa praktikplatser erbjuder de också arbetsgivaren stöd. Vi finns med i bilden så länge vi behövs, säger de till arbetsgivarna. Din uppgift blir att öppna din arbetsplats och erbjuda träning i verkligheten åt en person som vill göra debut eller comeback i arbetslivet. Erfarenheten visar att det går att göra anpassningar av arbetsplatser utan att ge avkall på produktion eller effektivitet. Arbetsgivaren har inga kostnader för praktiken annat än att avsätta tid för en handledare på arbetsplatsen. Försäkringskassan eller socialtjänsten står för ersättningen till deltagaren. Under tiden samordnar Minerva kontakterna med myndigheten och den fortsatta coachingen till arbetsplats och deltagaren. Minervagruppen har hittills slussat ut 18 personer till reguljära jobb på arbetsmarknaden sedan verksamheten började 1998. 37 har just nu jobb med lönebidrag. Visst kostar vår verksamhet pengar. Men vi gör mycket nytta också. Samhällsekonomiskt har vi bidragit till att skaffa nya skattebetalare. Ett viktigt bidrag är att vi medverkat till attitydförändringar på arbetsplatser. Arbetskamrater har fått bättre kunskap om vad psykisk ohälsa innebär. Det leder ibland till att de plockar fram sina egna skelett ur garderoben, något som ofta avdramatiserar arbetsplatsklimatet. Vi får Siv Marell och Annbritt Forslöf i Minervagruppen. Det är otroligt viktigt att få hjälp över trösklarna, säger inte heller glömma de mänskliga vinsterna med att hjälpa människor att bli friska. Det minskar belastningen på sjukvården. Vi bedriver faktiskt ett folkhälsoarbete och vi ger människor som stått vid sidan av samhället en arena att agera på, säger Annbritt Forslöf. 9 16 Tokig på jobbet

Cecilia Wallgren Psykiskt sjuk, prostituerad heroinist och kriminell längre ner kan man inte sjunka Jag har mått psykiskt dåligt länge, ända sedan tidiga tonåren. Jag var ofta mer eller mindre deprimerad och tyckte mina klasskamrater var ytliga. Det kändes som om jag var vid sidan av resten av världen. Konstigt nog fungerade skolan ganska bra men den blev nog som en tillflyktsort, jag hade hyfsade betyg förutom kanske sista året då det rasade lite. Jag klarade mig för att jag hängde med så pass bra på lektionerna och hade lätt att lära. Sedan började jag gymnasiet i Sollefteå, jag gick djurvårdarutbildningen där. Det var en tid med mycket alkohol och självdestruktivitet. Det var slitsamt att bo i Sundsvall och plugga i Sollefteå. Jag gjorde flera självmordsförsök. Under den här tiden vistades jag ofta hos min bonusfamilj, ett äldre par i Sundsvall som jag lärt känna redan i tidig ålder. De såg hur pass dåligt jag mådde och hjälpte mig i kontakt med en psykiatriker. Han var chefsläkare på rättspsyk och han hade även en privatpraktik. Han såg också hur dåligt jag mådde och vi kom överens att i början dagligen hämta medicin där. Antagligen litade de inte på mig för att få medicin veckovis på grund av att jag var så pass självdestruktiv. Men mitt destruktiva liv rullade på, det blev mycket krogen och mycket alkohol. På hösten 1995 tog jag droger för första gången. Startade rejält med en intravenös dos amfetamin och så började mitt missbruk. I början av missbruket mådde jag psykiskt mycket bättre, slängde all min medicin och bad läkaren fara så långt bort som möjligt. Men det var som att hoppa på ett rusande tåg. Betygen i skolan rasade under mitt sista år. Tillvaron var väldigt mörk och samtidigt var jag ändå inte rädd för jag brydde mig inte om livet som det var då. Nu var det missbruk på heltid. Efter en tid blev jag skickad till Korpberget på 12-stegsbehandling med utslussboende. Vilket för tillfället inte hjälpte särskilt mycket alls, jag blev bara mer och mer dålig mentalt och missbruk och tvångspsykiatrisk vård avlöste varandra om vartannat. Minerva 17

18 Tokig på jobbet Våren 1999 dog min sambo Glen av en överdos när jag tvångsvårdades på psyket en kort period. Vid den tiden hade jag missbrukat opiater i cirka ett år och det var min älskade Glen som skaffade nästan alla droger vi behövde. Många av mina vänner dog det här året. Då skickades jag till ett dubbeldiagnoshem i Almunge utanför Uppsala. Deras inriktning var kombinerat psykiska problem och missbruk. Under stark medicinering och med så kallad samtalsterapi försökte de bota mig. Jag var en problematisk patient som ständigt fick höjda doser av tunga nevroleptiska preparat. Jag var väldigt självdestruktiv och skar mig mycket. Det blev ofta taxi till akuten i Uppsala. Jag tycker lite synd om personalen, de gjorde så gott de kunde. Det blev också många besök på psykkliniken i Uppsala och många efterlysningar för jag var en väldigt rymningsbenägen ung kvinna. Flera gånger fick polisen plocka in mig någonstans i Stockholm. Tillbaka i Sundsvall igen så såg jag att jag hade hamnat mellan två stolar: landstingets och kommunens. Psyk hänvisade till mina missbruksproblem som var kommunens ansvar medan kommunen pekade på min mentala hälsa som de menade var grunden i mina problem. Väl ute i frihet och missbruk så var det en samlevnad med heroin och andra opiater. De är väldigt kostsamma livskamrater så det blev ju mycket kriminalitet och sen prostitution. På våren 2001 blev jag åter igen tvångsvårdad. Jag har nog aldrig varit i så dåligt skick som då. Efter anmälningar mot avdelningen angående min vård så svarade de med att sätta ut alla mina mediciner. Jag genomlevde ett helvete Först abstinens från både opiater och mina ordinerade mediciner och sedan psykoser från alla vidriga upplevelser under sista tiden av missbruket. Ingen hjälp utan bara sträng övervakning så jag inte skulle lyckas ta mitt liv. Efter en dryg månad lyckades jag rymma och sökte direkt upp drogerna och även sättet att tjäna ihop dem på. Då insåg jag att jag inte orkade längre utan återvände till avdelningen med svansen mellan benen. Den 27 april 2001 blev jag drogfri och i maj utsläppt från psyket. Jag bara slutade. Och när jag inte på något sätt var nerdrogad blev jag tvungen att äntligen ta itu med alla känslor som tryckts ner under årens lopp. Jag började känna sorg, smärta, ledsamhet och en massa andra känslor som jag tvångsmässigt flytt från under så många år. Men jag hade turen att ha människor som jag litade på och lyssnade på omkring mig.

Jag hade också lyckan att få börja gå till en Lukasutbildad präst, Anders, och började träffa honom i hans församlingsgård. Jag misstrodde män, och inte bara män förresten utan hela mänskligheten. Anders hade ett kontor i källaren och jag minns första gången vi skulle gå ner dit att jag sa till honom: ja, här hör ingen om man skriker. Men träffarna med honom var en stor vändpunkt för mig. Han tog inte ens betalt utan såg det som en del av sin medmänsklighet att hjälpa. Det gav nog oss en bra start eftersom jag gått till otaliga psykiatriker och terapeuter som jag helt tappat all chans till tillit för. Jag gav dock en slant då och då i kollekt till bra ändamål. Han hjälpte mig mentalt med vardagliga problem som till slut blev nyckeln till dom stora frågorna. På hösten 2001 hände något stort. Jag blev sambo med Andreas. En underbar kille som jag känt sedan 1996. Han var en vanlig kille alltså ingen missbrukare, och han hade orkat hålla kvar vår vänskap under mina struliga år i missbruk. Tidigare hade jag inte varit mogen för ett friskt förhållande men nu gav vi det en chans. Vi förlovade oss senare samma år den 2 december och gifte oss 14 maj 2005. Cecilia Wallgren, tillfrisknad i en av Minervas recoverygrupper. I dag ser läget betydligt ljusare ut. I första hand är jag Cecilia, sedan är jag matte till två underbara hundar, men först och främst är jag Cecilia. Denna viktiga slutsats fick min sambo under en lång tid upprepa många gånger och jag är jättetacksam att han hela tiden ifrågasatte de negativa fack som jag placerat mig i. Svackor hade jag men de var övergående och resulterade endast i ett kort återbesök på psyk. Nu är det också fem år sedan jag för första gången kom i kontakt med Minervagruppen. Det är en handledare där som har stöttat mig under alla år, Helen Larsson. Hon har hjälp mig att se en framtid och att hitta fungerande sätt att nå den. Vad skulle jag vilja göra och vore det möjligt att få in en fot i arbetslivet? Hösten 2001 började vi fundera och planera över vad jag skulle göra. Jag var ju djurvårdare i grunden men det är inte någon bred väg att slå sig in på. Men tankarna växte om att börja inom omsorgen. Några timmar i veckan kanske? Absolut ingen heltid. Helen ledde mig försiktigt igenom. Minerva 19

20 Tokig på jobbet Jag började på hösten 2002 att arbetspröva på ett gruppboende inom omsorgen. Det var fruktansvärt nervöst. Att jobba och vara personal stämde inte helt överens med min självbild. Men jag trivdes, och resten av personalen visade stor hänsyn och förståelse. Svårast var det att jobba när jag kom i en svacka. Jag blev så oerhört självcentrerad när jag mådde dåligt. Ingenting annat än mitt mörker existerade och då är det svårt att fungera på ett jobb. Det blev den stora utmaningen under min arbetsprövning, att fortfarande ta ansvar för nånting och att lägga undan mitt medan jag jobbade. I en långsam takt ökade jag timmarna i arbetsprövningen och efter fem månader var jag uppe i cirka 12 timmar i veckan. Det var mycket för mig men det fungerade. Även om jag kunde utebli vissa veckor för att jag mådde för dåligt så fungerade det. Med Helens hjälp kom jag senare till ett dagcenter, också inom omsorgen. Då ökade jag snabbt arbetstiden till 50 procent. Jag fick ta mer ansvar och nu gällde det att släppa mitt eget och fokusera på dem jag jobbade med. Det var riktigt tufft i början men efter ett tag blev det en enorm hjälp för mig. Även om jag hade en tung period så kunde jag släppa det under timmarna som jag jobbade. Det blev en stor hjälp att gå vidare. Men att jobba tog också väldigt mycket energi av mig, så periodvis i början orkade jag ingenting resten av dagen och kvällen. Det var en enorm resa. Nu har jag ett långtidsvikariat på 54 procent som personlig assistent men kan jobba lite extra upp till 75 procent. Jag har även ett kontaktmannaskap till en förståndshandikappad kvinna. Vi träffas minst två gånger i månaden plus telefonkontakt. Jag har även blivit ombedd att ta ett till liknande uppdrag. Jag har fortfarande kvar 25 procent sjukbidrag men det är nog en tidsfråga innan jag kan släppa även det. Skynda långsamt är viktigt att komma ihåg. Jag håller på att utbilda mig till taktilmassör. Snart är jag diplomerad och drömmen vore att kunna öppna eget och jobba med människor. Inom psykiatrin finns ett visst intresse, vi får se hur det blir. Jag vet i alla fall att jag får behålla Minervagruppen och Helen för att bolla idéer och för att få hjälp om det blir svårt. Det betyder jättemycket att hjälpen finns kvar långsiktigt, för det är när jag mår någorlunda bra som jag behöver tryggheten att de finns kvar. Nu har jag varit drogfri i över fyra år. Andreas och jag har köpt ett hus i Timrå. Livet har enorma möjligheter och äntligen hungrar jag efter det. 9

Peter Drömmen om att bli lastbilschaufför blev verklighet Peter är 25 år och bor i Sundsvall. För några år sedan var han en av många arbetslösa människor med psykiska problem som det främsta hindret för att komma in på arbetsmarknaden. Men med stöd från Minervagruppen har han kommit tillbaka och fått ett fast jobb i åkeribranschen. Peters stora problem genom åren har varit hans dåliga självförtroende. Det har blivit bättre. Jag mår inte längre lika dåligt som jag gjorde som tonåring och genom stödet från Minerva. Peter har fått fäste på arbetsmarknaden när jag gick på gymnasiet. Hans deltagande i Minervas arbete har hjälpt honom att bygga upp självförtroendet, etablera sig på arbetsmarknaden och skapa ett självständigt liv. Peter berättar till en början sin historia lite trevande och försiktigt. Årtal och episoder flyter ihop för honom, det är svårt att minnas. Men efterhand repar han mod och ger exempel på situationer där han tagit initiativ och varit drivande. Det är en berättelse om de små framstegen blandat med tillkortakommanden, men framför allt om den stora Minerva 21

Du kan vara med om du uppfyller kraven För att få vara med om arbetslivsinriktad rehabilitering i Minervas regi ska följande krav uppfyllas: u Kontakt med minst två myndigheter som ingår i Samrehab u Vara mellan 18 och 55 år u Vilja påbörja rehabilitering och ha som mål att börja arbeta eller studera u Bo i egen bostad u Inte vara i aktivt missbruk u Tro sig kunna hålla tider, komma på inbokade tider och höra av sig vid förhinder u Tro sig klara 10 timmar i veckan i studier eller i en arbetsmiljö ute i samhället u Kunna jobba självständigt till en viss grad u Godkänna att sekretessen hävs mellan de myndigheter du har kontakt med. tillfredställelsen över att kunna göra något och visa sig själv och omgivningen att han duger. När jag gick i sexan eller om det var sjuan drabbades jag av ångest. Jag kände mig orolig mest hela tiden. Under flera år undvek jag att delta i aktiviteter och att träffa människor. Så småningom kom jag i kontakt med BUP i Sundsvall (Barn- och ungdomspsykiatrin). De påstod att den ångest jag bar med mig var symtom på något annat. Peter kom också i kontakt med Socialtjänsten som tipsade om Minervagruppen. Jag hamnade hos dem efter några försök med praktik via Arbetsförmedlingen. Annbritt och Janne blev mina kontaktpersoner från början. Men nu är det mest Annbritt. Hon är mitt stöd och är med mig när jag behöver. Det är bra att ha någon att tala med. För ca ett år sedan fick jag konstaterat att jag har uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter och detta blev en vändpunkt. Det var skönt att få veta vad det var för fel på mig. Jag låg alltid efter i skolan. Så här efteråt tror jag att det var det som knäckte mitt självförtroende. Jag började gå på arbetsprövning. Annbritt har varit med på de platser jag arbetsprövat, på sjukhuset och i kontakterna med försäkringskassan. Hon har varit med och diskuterat socialbidrag på kommunen. Från början fick jag möjlighet att ta B-körkort. Min första praktikplats hade anknytning till bilkörning. Det var på ett budbilsföretag. Jag var där ett halvt år men det gick tungt av olika anledningar, så jag slutade. Efter det var jag på ett litet företag. Jag stannade bara två dagar. Det var ett misslyckande. Men det var mitt livs hittills bästa misslyckande. Då bestämde jag mig nämligen för att ta lastbilskörkort. Jag började plugga och två månader senare var det klart. Jag har alltid velat köra lastbil. På nästa praktikplats fick jag göra det. Där var jag några månader. Hela tiden hade jag en person med mig i bilen som stöd. Jag trivdes där och hoppades att det ska kunna leda till något mer varaktigt. Mitt mål var att jag skulle kunna köra själv. Jag kände att jag var på god väg och gjorde enorma framsteg. En dag började jag köra extra åt en kamrat. Det ledde till mer. Jobbet 22 Tokig på jobbet

passade mig perfekt. Arbetstider och arbetsuppgifter är lika varje dag och rasterna är regelbundna. Det var ett drömjobb och jag hade turen att bli tills vidare anställd. För mig gäller det att hitta en arbetsgivare som passar mig eftersom jag har vissa behov på grund av mitt problem med uppmärksamhet. Jag måste ha regelbundna raster till exempel. Jag känner också ett behov av att få veta några dagar innan vad jag ska göra härnäst. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta en sådan arbetsgivare. Nu ser framtiden ljus ut. Jag börjar tro på mig själv. Med ett riktigt arbete funkar hela livet bättre. Jag får tid över till allt som jag missat under några år, till exempel att vara med kompisar. Det krävs mycket energi att åka iväg till någon. Därför har det varit enklare att isolera sig hemma. Men nu är det ett annat läge. Peter bor själv, i en tvårumslägenhet i ett av Sundsvalls ytterområden. Han är mycket intresserad av fotboll. Han spelade själv när han var liten, men ganska snart började han döma matcher i stället. Jag tänker på hur det var ibland. Att jag stod där och dömde andra när jag inte ens trodde på mig själv. I somras skaffade jag mig utbildning som domare och dömde några matcher. Jag trivdes med det och hoppas att det kan bli en fortsättning nästa säsong. Det är viktigt med fritidsintressen. Peter är föreningsaktiv även i andra sammanhang och har uppdrag inom styrelsearbete. Det är kul med föreningsliv och man vill alltid göra sitt bästa och delta i samhällets utveckling, säger han. Kontakten med Minerva behöver han inte längre. Men Peter vet att han alltid kan höra av sig till dem om han har behov av det. 9 Minerva 23

Lisa Österlund Det känns som om jag fått en ny start Lisa förlorade trygghet och kompisar innan det vände. Lisa Österlund är sjuksköterska och en av många som fått hjälp av Minervagruppen i Sundsvall. Jag hade länge funderat varför jag har känt mig så nere. Jag kunde inte komma på vad som var fel. Då bytte jag jobb. Men inte blev det bättre för det. Hon var i många år gift med en man som var alkoholist. Mot slutet blev han sjuk och dog efter ett års sjukdom. 24 Tokig på jobbet

Då hade jag tappat tryggheten och kompisar och märkte inte hur dåligt jag egentligen mådde. Jag orkade inget längre. Signalerna från omgivningen hade jag stängt av. Det är ofta mer komplext än man tror. Lisa är också utbildad massör och akupunktör. Hon bor utanför Sundsvall och har stall med flera hästar där också hennes dotter och syster har sina hästar inhysta. Drömmen är att kunna försörja sig på hästskötsel. Men så blev jag påkörd av en bil och det blev ett uppehåll i arbetet. Jag känner föreståndaren på avdelningen och hon tyckte att klart att du ska vara här. Hon hade själv samma erfarenheter som jag av att vara alkoholisthustru, med allt vad det innebär. Från början jobbade jag fyra timmar men sedan blev det åtta timmar. Jag gör alla sorters arbetsuppgifter som en sjuksköterska har och jag känner att min insats betyder något. Jag fattar inte hur dom skulle klara sig utan mig, säger hon. Minervagruppen träffar hon regelbundet. Helene Larsson ringer ofta och frågar hur jag mår och en gång i månaden träffar jag Minervagruppens psykolog Per-Olof Östlund. Målet på sikt är att jag ska kunna göra vad jag vill. Men det blir nog något inom sjukvård även om jag får välja. Lena jobbar natt på avdelningen, mest eftersom det då är färre som arbetar. Man får välja om man vill jobba natt eller dag. Det är jobbigt att arbeta nätter, men man anpassar sig. Jag vill inte att folk ska dalta med mig. Jag vet vad jag kan och vill och när alla ser att mitt arbete utförs till belåtenhet så får jag mer och mer förtroende. Jag har flängt omkring och stressat hela mitt liv, men nu känns det som om jag fått en nystart. Mycket tack vare den duktiga personalen i Minervagruppen. 9 Visste du... Psykisk ohälsa näst största sjukdomsbördan Psykisk ohälsa står idag för den näst största sjukdomsbördan* i samhället efter hjärt- och kärlsjukdomar. För kvinnor har den psykiska ohälsan gått om hjärtoch kärlsjukdomar och är idag den största gruppen. En stor del av alla långtidssjukskrivningar beror på psykisk ohälsa till exempel utmattningsdepressioner. Den självupplevda psykiska ohälsan har ökat framförallt bland unga vuxna. Därtill utgör den psykiska ohälsan en mycket allvarlig riskfaktor för att man ska drabbas av andra typer av ohälsa. *Ohälsan mäts i Daly (Disability Adjusted Life Years) som motsvarar ett friskt levnadsår som gått förlorat pga sjukdom eller död i förhållande till förväntad livslängd efter kön och åldersgrupp. DALY konstruerades av Världsbanken och WHO för rapporten Investing in Health 1993. Minerva 25

Kävlinge Ambassadören skapar den goda arbetsplatsen Arbetsplatsambassadörer har blivit en betydelsefull länk mellan människor med psykisk eller annan ohälsa och arbetsplatsen. Det är erfarenheten av ett EU-projekt i Kävlinge i Skåne. Projektet har kallats Brännpunkt och ingått i EU-programmet Equal. Kävlinge Lärcentrum har under projekttiden utbildat ett 80-tal arbetsplatsambassadörer med mycket goda resultat. Utbildningen har skett i samarbete mellan lokalt näringsliv och kommunala enheter. Erfarenheterna är så positiva att utbildningen permanentats. Kävlinge kommun erbjuder sin ambassadörsutbildning till alla företag och offentliga myndigheter som vill skapa en bättre arbetsplats. Arbetsplatsambassadören är en person som fungerar som inspiratör och förebild i att utveckla en god atmosfär på arbetsplatsen. Ambassadören är ett stöd för en person som av olika skäl inte fyller de krav som en allt tuffare arbetsmarknad ställer på arbetskraften. Att introducera och följa deltagarna under deras praktikperiod är en viktig del i ambassadörens arbete, liksom att informera övrig personal och verka för att öka förståelsen bland arbetskamraterna för personer som behöver extra stöd. Ambassadören blir en konstruktiv resurs såväl i förändringsarbetet på arbetsplatsen som i rehabiliteringen av den som står utanför arbetsmarknaden. Följande berättelser handlar om några ambassadörer, deras drivkrafter och de insatser de gör för att slussa in människor på arbetsplatserna. En av ambassadörerna är kyrkvaktmästaren Kent Elg. Han har varit ambassadör för Håkan Berggren i Kävlinge pastorat. 9 26 Tokig på jobbet

Kent Elg De som vill ta chansen att jobba ska ha den Stora Harrie kyrka ligger på en plats där den svenska åkerjorden har den allra bästa växtkraften. Det är en skånsk medeltidskyrka, byggd på det sätt som makthavarna på den tiden ansåg att en kyrka skulle se ut i en rik och välmående bygd. Gravar och utsmyckningar på den välskötta kyrkogården bär spår efter skånska storbönder och deras mindre bemedlade anställda och grannar som levde i trakten. På kyrkogården huserar Kent Elg och hans kolleger. Kent är kyrkvaktmästare. I Kävlinge pastoratet finns sex kyrkor och fyra kyrkogårdar att Ambassadör Kent Elg, till höger, och hans praktikant Håkan Berggren framför Stora Harrie kyrka. Arbetsplatsambassadörer 27

De som kommer till oss har inga sötebrödsdagar. hålla reda på. Kent och hans team hjälps åt med att sköta Stora Harrie. Kent är också en av Kävlinges arbetsmarknadsambassadörer och den som har väglett Håkan Berggren tillbaka till arbetslivet. De har fått en nära relation och Kent säger att han inte skulle tveka en sekund att fastanställa Håkan om han hade haft en egen firma. Kent Elg har en naturligt auktoritet som han tillägnade sig i sitt förra jobb, som försäljare av biltillbehör. Hans chef, kyrkoherden i pastoratet, frågade om han ville bli ambassadör och försöka hjälpa till att slussa långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna tillbaka i jobb. Jag hade erfarenheter av egen arbetslöshet som gjorde att jag aldrig tvekade. För fem år sedan blev jag arbetslös efter 40 år i bilbranschen. Firman jag jobbat på i många år såldes och lades ner. Jag var 55+ och gick till arbetsförmedlingen i en slags naiv föreställning om att jag skulle få hjälp. Men det var inte alls vad jag tänkt mig. De sa att jag kunde skriva in mig och jag uppmanades att komma tillbaka om tre månader. Ville jag söka jobb under tiden var det upp till mig. Arbetsförmedlingen blev verkligen en besvikelse. De drog ner rullgardinen för mig redan första dagen. Det fanns ingen entusiasm hos personalen. Jag förstår nu varför de har så dåliga resultat med att få tillbaka folk i jobb. De kan lika gärna slå i en spik i den dörren. Så när kyrkoherden kom med sin fråga, svarade jag ja. Den som verkligen vill tillbaka på arbetsmarknaden ska få en ärlig chans. Jag visste ju att arbetsförmedlingen inte skulle hjälpa dem. Kent berättar om hur det gick till när han själv fick jobb på kyrkogården. Varje gång vi körde förbi kyrkogården sade jag till hustrun att här skulle jag kunna tänka mig att gå mina sista yrkesverksamma år. Men jag hade förstås aldrig trott att det skulle bli av. Han sökte många jobb innan han fick napp. Han konstaterar att det aldrig var någon som ifrågasatte hans ålder, trots att diskussionen ofta handlar om att åldern stöter ut folk från arbetsmarknaden. Ett av de jobb han sökte var i pastoratet, som kyrkogårdsföreståndare. 28 Tokig på jobbet

Jag hade ingen utbildning, men sökte ändå. De kallade mig till intervju. Längre än så kom jag inte. Men de behövde en vaktmästare också och det jobbet fick jag. Nu tar han hand om praktikanter som vill pröva jobb på kyrkogården. Vill de ta chansen ska de få den. Jag berättar som det är om jobbet. Det är regn och blåst och valkar i nävarna. Men ibland skiner solen. De ska hålla arbetstiderna och komma till uppsamlingsplatsen varje morgon klockan sju med färdigbredda mackor för lunchpausen. Det håller inte att komma sent eller ringa halvåtta och skylla på huvudvärk. Det tror vi inte på och vi säger vad vi tänker. Mellan oss som är här gäller raka rör. Jag försöker skapa en förtroendefull relation och bygga upp deras sargade självförtroende. Vaktmästargruppen på kyrkogården i Stora Harrie består av fyra personer. Den lilla gruppen har goda förutsättningar att skapa en god sammanhållning, men den är också sårbar om någon faller ur. Vi försöker få in praktikanterna i teamet. Vi har våra ritualer och vi sköter om det mesta på kyrkogården. Vi sköter träd och buskar och gräver gravar. På en kyrkogård finns det dolda regler som gäller för besökarna. En av dem är att inte gå på gravar. Men det måste vi göra. Ibland när vi går på gamla gravar kan det komma upp en skelettdel. Det är inget konstigt med det. Då gör vi ett hål i graven och puttar tillbaka benbiten igen. Vi har roligt när det är läge för det och är allvarliga när det krävs. När vi går in och gör ett jobb i kyrkan tar vi av oss mössan. Tiden styr vi själva och ingen kollar vad vi gör, säger han. Det är inte nödvändigt att tro på Gud för att få arbeta eller praktisera som kyrkvaktmästare. Men anställda måste vara med i svenska kyrkan. Kent har haft sju praktikanter på två år. De flesta har trivts med Kent, arbetskamraterna och kyrkogårdsarbetet. Men en tyckte att Kent var för sträng och ställde för tuffa krav. Han har fått en annan praktikplats som fungerar bättre för honom. Praktikanten måste ha inställningen att han eller hon är ute efter ett jobb. De som kommer till oss har inga sötebrödsdagar. De är ute hela dagarna och när de kommer hem är de trötta. Det finns inte mycket ork för nattsudd. Och för många är det nog lika bra. Det gäller ju att ta sig upp till arbetet dagen därpå också, säger han. 9 Interiör i Stora Harrie kyrka. Arbetsplatsambassadörer 29

Håkan Berggren Stöd från ambassadören och envishet leder till jobb Håkan Berggren ser på framtiden med tillförsikt. Jag drack sprit dagligen i femton år. Det gällde att spara en skvätt så man fick en grogg och några öl även morgonen därpå. Sedan var man igång igen. Nu har jag varit helnykter i fyra år och det är inga större problem. Visst har jag fått mycket hjälp men mest har jag min envishet att tacka för mitt nya liv. Håkan Berggren, 38 år, är kyrkogårdsvaktmästare vid Stora Harrie, några kilometer utanför Kävlinge. Pietetsfullt skötta gravar, vackert klippta träd och buskar tillsammans med ansade rabatter pryder kyrkogården. Och ännu finare ska det bli. Håkan sliter i hettan med häcksaxen och snyggar till buskarna. Det är tungt, varmt och bullrigt, men han klagar inte. Tvärtom. Han har fått en ny chans i livet tack vare att människor (läs kyrkvaktmästare Kent Elg, hans chef) tror på honom. Lite längre bort ligger den store Ivar Harrie begravd. Författare, recensent och journalist. Expressens förste chefredaktör 1944 1959, på den tiden då tidningen skulle vara ett bildningsuniversitet med alla läsare som studenter. Håkan har hängt av sig den tunga häcksaxen och vi går till personalens fikarum. Han har en liten men muskulös kropp, fast han haltar en aning om man tittar noga. Det är en gammal höftskada sedan jag föll en gång och slog mig ordentligt, säger han. Utan omsvep berättar Håkan att han har haft problem med spriten ända sedan mycket unga år. Redan som 17 18-åring drack han dagligen, något som han fortsatte med i femton år. Jag hade ingen direkt utbildning mer än grundskolan och senare en 14-dagarskurs i trädgårdsskötsel. Jag jobbade till och från på en flyttfirma, och det gick ju att klara även om man var lite seg och bakis. Fanns det inget jobb så var det bara att gå hem. Drickandet fortsatte allt mer och till sist sa kroppen ifrån. 30 Tokig på jobbet

Jag kunde inte behålla maten och inte spriten heller. Jag togs in på behandlingshem i Östfora och hamnade i rullstol eftersom jag inte klarade av att gå. Jag vägde då 55 kilo. Men jag har alltid haft nytta av att vara envis så efter 14 dagar så slängde jag rullstolen och försökte ta mig fram med rollator. Och så småningom kunde jag gå utan stöd. Håkan fortsatte att dricka men kände att det inte gick längre. Då skrev jag in mig frivilligt på psyket på S:t Lars i Lund för behandling. Annars skulle man ha tvingat mig enligt LVM. Jag sa direkt att jag inte ville ha antabus för det klarade inte magen, det är för mycket biverkningar. Han skrevs ut så småningom och fick en egen lägenhet, en etta i Kävlinge. Jag jobbade åt kommunen omkring fyra timmar om dagen med trädgårdsarbete, men i övrigt undrade jag vad jag skulle göra nu. Det var ensamt, men inte så långt till bolaget. Så jag hade en 75:a i garderoben och drack ett par dagar. Då blev det psyket igen och nu gick han med på att ta antabus. Jag tog det ett helt år och det fungerade bra. Men så en dag sa det klick i huvudet och jag bestämde mig: nu får det vara nog, jag ska inte dricka mer. Den 13 januari 2003 startade hans nya nyktra yrkesliv och han började arbeta vid kyrkan. Det som har stört honom mest under den senaste tiden är att han inte fått något lämplighetsintyg, trots fyra års nykterhet. Hans missbrukarbakgrund ligger honom i fatet. Jag har lämnat in tre blodprov med en månads mellanrum och de hittade inga fel. Men ändå så dröjer beskedet och det betyder att jag inte kan börja ta körkort. Eftersom jag jobbar på fyra kyrkogårdar vore det naturligtvis praktiskt att själv kunna ta mig dit jag ska. Det är också lätttare om jag ska söka nytt jobb. Förutom Stora Harrie är det Lilla Harrie, Virke och Södervidinge som ska skötas om. Men han har inte gett upp. Några stora mål ligger framför honom. Får jag lämplighetsintyg så ska jag försöka ta en intensivkurs för att klara körkortet. Sedan vill jag ta ett banklån, samla ihop alla skulder och betala av så mycket jag orkar. Föräldrarna har lovat att ställa upp med borgen, de är rätt stolta över att jag har kommit bort från spriten och kan sköta ett jobb. Och så ska jag köpa en bil. Arbetsplatsambassadörer 31