KFML(r) åren 1972-74: med sekterismen i högsätet Innehåll Förord... 1 Hans Seyler: Frågan om småbourgeoisin och enhetstaktiken [KK 5-72]... 6 Sigge Åkervall: Distinktionen som blev en sammanblandning eller den konkreta analysen som försvann [KK 5-72]... 13 MLF ett kommunistiskt parti i vardande? [KK 6-72]... 18 Internt MLF-cirkulär: Vi vill förbättra KFMLr innefrån [KK 1-73]... 22 Politbyrån svarar: Ett löjeväckande dokument [KK 1-73]... 23 Aant Elzinga: Kinas utrikespolitik ett värn för freden [KK 1-73]... 26 DEBATT [KK 4-73]... 43 Anders Lundström: Än en gång till frågan om taktiken [KK 4-73]... 44 Stockholmsavd.: Proletären en kritisk granskning [KK 4-73]... 54 Svar: Proletärens särart [KK 4-73]... 63 Två taktiska linjer i den proletära revolutionen [KK 5-73]... 65 För en revolutionär taktisk linje! [KK 6-73]... 87 Jonas Ljungberg: Enhetstaktikens frågor [KK 6-73]... 91 Nedför stegen pinnhål för pinnhål [KK 6-73]... 111 Aant Elzinga: Den inre partikampen [KK 1-74]... 135 Anders Lundström: Ultravänsterlinjen teori och praktik [KK 2-74]... 140 Frank Baude och Staffan Daimar: Några kommentarer [KK 2-74]... 166 Inledande anmärkningar från KKs redaktion [KK E-74]... 169 Politbyrån: [KK E-74]... 171 Jonas Ljungberg, Moppe Öjerskog, Katarina Engberg: Trotskij eller Stalin [KK E-74]... 173 Olov Johansson, Stefan Wikén: Kritik av CK:s punkter om taktiken [KK E-74 ]... 199 Bengt-Erik Johansson: Tre frågor rörande strategin [KK E-74 )... 215 Höj vaksamheten mot högeropportunismen! [KK E-73]... 228 Anders Fänge: Till frågan om sekterismen i vårt förbund [KK E-74 ]... 230 Inför fjärde kongressen [KK 3-74]... 239 Uttalande från Centralkommitténs 9:e plenarmöte [KK 3-74]... 244 Vilka är vänner? Vilka är fiender? Hur ser de ut? [KK 3-74]... 247 Frågan om klassanalysen [KK 3-74]... 248 Världsläget och våra uppgifter [KK 3-74]... 248 ST och DH: Vi protesterar [KK 3-74]... 262 Anders Lundström: En replik [KK 3-74]... 265 Anders Fänge: Vad gäller uppgörelsen med ultravänstern [KK 3-74]... 270 Osakligt och illasinnat [KK 3-74]... 290 Erik P Gesslin: Är de insekter? [KK 3-74]... 293 Proletarisera den teoretiska kampen! [KK 3-74]... 296 Luleåavdelningen: Vi saknar linje och ledning [KK 3-74]... 296 Roger Gross: Svar [KK 3-74]... 302
1 Förord [ Detta är en kraftigt utvidgad utgåva av en artikelsamling vars första upplaga kom 2007. Tillkommit har främst debattinlägg från slutet av 1973 och 1974 mer om det nedan ] Under åren 1972-73 utvecklade KFML(r) en alltmer uttalad ultravänsteristisk sekterism. Startskottet för detta var cirkulärskrivelsen Ned med den principlösa enhetens politik! Leve den revolutionära arbetarrörelsens självständighet!, som antogs vid CK:s 3:e plenarmöte och publicerades i den teoretiska tidskriften Klasskampen (KK) 3/72. 1 Man tog där bl a principiellt avstånd från i stort sett alla slags aktionsenheter med den övriga vänstern, den s k småborgarvänstern, som betecknas som helt igenom reaktionär. KFML(r):s sekterism kritiserades av den övriga vänstern, se t ex skriften Söndrade vi stå enade vi falla och Tidskriften Fjärde internationalen om Kfml(r). Och givetvis fanns det även röster inom r som protesterade. I denna dokumentsamling ingår de viktigaste r-texterna där riktlinjerna för den sekteristiska politiken drogs upp och motiverades, samt den taktikdebatt som den gav upphov till. Det första större inlägget som ifrågasatte sekterismen var signerat HS (=Hans Seyler), i KK 5-72. Den fick dock ingen större betydelse (och HS försvann från r). Oppositionen växte under 1973, vilket tog sig uttryck i flera KK-artiklar. Först ute var Aant Elzinga, som (i KK 1-73) skrev om Kinas utrikespolitik, en artikel som helt klart även var kritisk mot r:s sekterism. Som exempel på den närmast absurda sekterismen under åren 1972-73 har vi tagit med några texter som rör r-arnas hantering av Marxist-leninistiska Fraktionen (MLF) en utbrytargrupp ur KFML/SKP, som närmat sig r-arna politiskt och som visar en annan sida av r:s sekterism. I ett internt debattinlägg hade MLF:arna Kurt Wickman och Olav Johansson uttryckt kritik mot r:s sekterism och förklarade att de ville förbättra KFMLr inifrån. Man tycker ju att r-arna tacksamt borde ha inbjudit dessa, åtminstone till en diskussion, men ickesa-nicke. I artikeln Politbyrån svarar: Ett löjeväckande dokument! (KK 1-73) avvisas de två ledande MLF-arna och artikeln avslutas med att KW och OJ inte är önskvärda i vår organisation. Varken nu eller i framtiden. På allvar satte debatten igång med ett inlägg om taktiken av Anders Lundström (KK 4-73), följt av ett av Jonas Ljungberg (KK 6-73). De ledande företrädarna för den sekteristiska linjen, med Sigge Åkervall i spetsen, slog tillbaka och försvarade sig hårdnackat (i KK 5-73, Två taktiska linjer resp 6-73, Nedför stegen ). Denna debatt som bl a handlar om synen på småbourgeoisin diskuteras ganska utförligt i den ovannämnda skriften Söndrade vi stå Det krävdes ett uselt valresultat (hösten 1973) för att r-majoriteten skulle vakna ur sin drömvärld och börja göra upp med de värsta utslagen av ultravänsterism. Vändningen gjordes vid Centralkommitténs 7:e plenarmöte i februari 1974, då man antog en resolution om sekterismen i förbundet. 2 Tyvärr gick man inte ordentligt till grunden med det hela, varför det under en lång tid fanns kvar en stor dos sekterism i r-arnas praktik. Ett uttryck för detta var att när Anders L, som tidigt dragit lans mot sekterismen, i KK 2-74 följde upp sin kritik ( Ultravänsterlinjen ) så attackerades han omedelbart av bl a Frank Baude himself ( Några kommentarer ). 1 Denna resolution ingår i dokumentsamlingen KFML(r):s första år (sid 35 ff). I fortsättningen används förkortningen KK för Klasskampen. 2 Februariresolutionen ingår inte i dokumentsamlingen, men vi hoppas att kunna komplettera med denna senare.
2 Sedan följde en ganska förvirrad, ostrukturerad och kaotisk debatt. Många av dessa inlägg (från KK 1974) avslutar denna artikelsamling. KFmlr:s 4:e kongress i december 1974 markerade slutet på den förda debatten och en stor del av oppositionen lämnade i början av 1975 r och dess ungdoms- och studentförbund och bildade Kommunistiska Enhetsgruppen (KEG), som ganska snart sögs upp i det maoistiska SKP (KEG upplöstes 1977). Långt ifrån alla följde dock med till SKP en del passiviserades, andra gick med i VPK eller hamnade i socialdemokratin. Allra sist i denna inledning tittar vi lite närmare på vad som senare hände med de som deltagit i debatterna dessa år och då inte bara oppositionen utan även de övriga. I mitten av 1970-talet var fortfarande KFmlr sekteristiskt, men med åren filades sekterismen av, och idag är r (nuvarande KP) möjligt att samarbeta med, men eftersom KP aldrig försökt att grundligt göra upp med sin historia så finns tyvärr mycket av den gamla bråten kvar under ytan (t ex synen på fackligt arbete, socialdemokratin, Stalin och stalinismen m m). Hur ser dagens Kommunistiska Parti denna sin tidiga historia? Dagens KP vill nog helst glömma den föga upplyftande historia som utgörs av de ultravänsteristiska åren. I sina memoarer, Mot strömmen (publicerad 2000), tar Frank Baude upp saken i anslutning till en redogörelse för valkampanjen hösten 1973. Beskrivningen är inte särskilt klargörande och handlar till stor del om att Frank själv inte drogs med i den sekteristiska yran. F ö försöker han bagatellisera det hela och talar om att det i förbundet fanns viss sekteristisk riktning, men att det var främst tidskriften Klasskampen och propagandautskottet som anfäktats. Här följer Baudes egna ord (nedtecknade innan han lämnade KP): Men valkampanjen var väl inte så värst genomtänkt. Onödigt teoretiserande inåt och en påtaglig sekterism utåt. Två något märkliga och udda saker minns jag speciellt. Affischer hade framställts som skulle understryka våra huvudparoller. Vi hängde upp dem till centralkommitténs beskådande. Den affisch som skulle förtydliga nödvändigheten av beredskap för den väpnade revolutionen, bestod i något slags civilklädd kämpen framåtlutad pose med en kalasjnikov om halsen. Han var helt svarthårig, sinnebilden av en terrorist från Baader-Meinhofligan eller PLO. Till den bilden ställde sig de flesta tvivlande, skulle den verkligen göra någon nytta i valet? Tiden var knapp och något nytt förslag skulle vi inte hinna med. Då kom något ljushuvud på att om vi färgade om håret skulle det bli bättre. Sagt och gjort han med kulsprutepistolen gjordes om till lintott och affischen användes utan invändningar. 1973 hade de homosexuella inte kommit ut i samma utsträckning som i våra dagar, men deras organisationer var på gång och hade inför valet tillställt de partier som kandiderade ett brev med vissa frågor. Vi kunde ju ha avfärdat detta med att frågan är en privatsak i den mån man inte bryter mot lagen, men en av kamraterna i centralkommittén var angelägen att ge ett marxistiskt svar. För, som han uttryckte det, får sånt här hålla på slutar det med att de opportunistiska partierna för fram paroller som bärbara stegar åt fönstertittarna och lik åt nekrofilerna. Att utarbeta svaret föll på hans lott. Det var en verklig skopa han hävde över brevskrivarna. Jag hängde väl själv med i övertonerna och även om frågan har modifierats med åren används detta än idag mot vår organisation, främst av vänsterpartiet, kanske i brist på bättre argument. Valet fick en märklig inramning. Kungen låg för döden i valfinalen och detta fick stort utrymme i massmedia. På väg till ett valmöte i Kramfors var det tågbyte på Sundsvalls central. I radion där hörde jag om skottlossning på Norrmalmstorg i Stockholm. Beväpnad polis körde fram. Av vad jag högst fragmentariskt hörde verkade det allvarligt. Det var Norrmalmstorgsdramats upptakt. Det varade ett par dagar. Allvarligare var det i Chile, där soldatesken störtade den demokratiskt valde presidenten i en väpnad kupp. Den svenska valkampanjen förbleknade och någon förändringens vind i det lugna Sverige var det inte många som önskade sig.
3 Den socialdemokratiska regeringen fick sitta kvar. För vår egen del blev valet en besvikelse. Vi fick inte mer än strax över 8000 röster. Det var två tusen färre än Proletärens prenumeranter och lösnummerköpare tillsammans. Uppenbart var det så att vi inte upplevts som ett alternativ annat än för dem som önskade proteströsta. Inom förbundet fanns under den här tiden en viss sekteristisk riktning. Redan i Proletären nr 21/72 skrev jag en ledare med rubriken Bekämpa sekterismen! just mot idéer som fanns långt upp i förbundsledningen. Jag konstaterade där att i avgränsningen mot högeropportunismen finns en fara att driva linjen åt vänster alltför långt. Vidare skrev jag att vi fortfarande var alltför få. Speciellt måste vi bygga ut den proletära kadern i partiet och: För att möjliggöra detta är det nödvändigt att varje driftcell och bostadscell kritiskt granskar sin verksamhet för att bekämpa alla tendenser till sekterism i sin dagliga gärning. Det är också nödvändigt att granska alla nivåers gärning. Vidare: Vår uppgift är att ständigt verka för att arbetarklassens politiska medvetenhet ökar. Detta gör vi inte genom att döma ut alla som inte tänker och tycker som oss såsom klassfiender... Vi måste ständigt vara beredda att räcka en framsträckt hand till alla som är beredda att kämpa för klassens sak, han må ha aldrig så snurriga uppfattningar i andra frågor som inte direkt berör de frågor han är beredd att gå till kamp för. Vid en partiskola i januari 1973 tog jag upp den tråden igen i en föreläsning om taktik och strategi. Ur Proletären saxar jag: Denna lektion belyste hur partiet hela tiden måste använda taktiken för att lotsa arbetarnas medvetande fram mot vårt strategiska mål. För att klara detta måste vi i varje situation knyta an till den rådande medvetenheten bland arbetarna för att höja den. Dessa tankar, som jag hävdar är marxismens A och O, använde vi inte i valkampanjen 1973. Tvärtom. Vår skrivna propaganda och våra paroller gick över huvudet på dem vi vände oss till. Än värre blev det efter valet. Då hade propagandautskottet redan innan valresultatet tillkännagavs utarbetat en ny kampanj på temat Kommunismens krafter växer. Visst var tillväxten enorm från hösten 1970 till hösten 1973, men att strax efter ett dåligt valresultat slå an den tonen gick inte riktigt hem. Det var ett uttryck för en påtaglig subjektivism. Själv tog jag nu långt före Mona Sahlin en time-out. Sedan början av 1972 hade jag arbetat som yrkesrevolutionär. Jag ville nu ha perspektiv på partiarbetet och gick därför ut och murade några månader. Hela tiden höll jag kontakt med Proletärens redaktion, speciellt med Roger Gross. Jag fortsatte att på kvällarna skriva ledare i tidningen och deltog för övrigt i allt partiarbete och satt kvar som ordförande. Inom förbundet hade två tendenser som stod i strid med varann vuxit fram. I Proletären förde vi den utåtriktade propagandan. Visst förekom det även där vissa överslag, men som helhet var tidningen en god propagandist, agitator och organisatör för den verksamhet vi hade. Proletären kunde liknas vid Lotta Svärd: Visst tåldes hon att skrattas åt, men hedras mer ändå. Den andra tendensen stod att finna i kretsen runt det teoretiska organet Klasskampen och i förbundets propagandautskott. Centralgestalt i denna verksamhet var en läkarstuderande, medlem i förbundets första centralkommitté, den med bara tre personer, och som sedan hamnade i politbyrån. Denne hade förmått redaktören på Klasskampen att förbättra ett Lenin-citat genom att utesluta några ord, vilket fick till följd att Lenins text fick en annan betydelse. Naturligtvis upptäcktes detta av en observant läsare. Anledningen till förfalskningen var att teoretikern målat in sig i ett hörn i frågan om strategin och taktiken. I hans sätt att tänka fanns det inte utrymme för någon taktik, vilken gjordes lika med strategin. Det slutade i plakatpolitik och vänstersekterism. På ett möte med Klasskampens redaktör, politbyrån, ungdomsansvariga och anställda vid förbundscentralen diskuterades alltsammans igenom. Det visade sig då att det förekommit en ren kotteriverksamhet kring den här personen. Vid detta möte tog jag bladet från munnen och gav honom som ansvarig en rejäl utskällning. Sedan såg vi aldrig av honom mer. Uppgörelsen med den vänstersekteristiska politik som bedrivits fördes vidare till centralkommittén. Där beslutades att tillsätta en kontrollkommission med lite äldre och mer erfarna kamrater för att utreda politiken. Till denna utsågs Roland Jansson från Göteborg, Arne Palmkvist, chaufför från Stockholm, Erland Nyström från Kramfors, hamnarbetare och strejkledare, Erik Gesslin från
4 Sundsvall, fabriksarbetare och strejkledare, samt jag själv. Palmkvist utsågs till ordförande och jag fick axla rollen som sekreterare. I rapporten från gruppens första möte betonas att Klasskampens skriverier motarbetade intresset för teoretiska studier istället för att inspirera till dem, vidare att förbundet måste underlätta för intresserade proletära krafter att bli medlemmar. Som ofta sker i en politisk uppgörelse blir det öppningar för överslag åt det motsatta hållet. Så skedde också hos oss 1974. I uppgörelsen med vänstern trädde en höger fram. Denna höger hade en klar dragning åt det dåvarande SKP. Något som skulle legitimera detta parti var att det hade Kinas Kommunistiska Parti som broderparti, vilket inte vi hade. Vad hände med debattdeltagarna? I den nedan återgivna debatten deltog ett stort antal personer. Av dem finns knappast någon kvar i r en del av dem är givetvis döda vid det här laget, men många har lämnat r av olika politiska och andra skäl och vid olika tidpunkter. Här följer ett antal exempel. Allra först bör några ord sägas om huvudfiguren Frank Baude: Frank Baude: En av r:s grundare som länge var dess ordförande och främsta ansikte utåt (han satt bl a som r:s representant i kommunalfullmäktige i Göteborg). Han lämnade KP (som det numera heter) så sent som i april 2014. Om hans utträde, se artikelsamlingen Frank Baude och Kommunistiska Partiet (som bl a innehåller en intervju med honom). Sigge Åkervall: Den som hölls huvudansvarig för ultravänsterlinjen. Han avsattes ur centralkommittén och drevs ut 1974. Han försvann sedan helt ur politiken (vad jag vet) och satsade på sin professionella karriär som läkare. Aant Elzinga: Lämnade under 1974, men anslöt sig inte till någon politisk organisation, utan satsade på forskningspolitik i universitetsmiljö. 1986 blev han professor i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet. Han är författare ett stort antal artiklar och har medverkat i flera böcker (den sista Antarctica and the Humanities, kom ut 2016). Han har vidmakthållit ett vänsterperspektiv även i sin forskningsgärning. Katarina Engberg: Gick i likhet med många andra oppositionella med i utbrytargruppen KEG (1975). Hon följde dock inte med till SKP (vad jag vet). Hennes karriär tog en helt annan riktning: Hon blev anställd vid Utrikespolitiska institutet och i Försvarsmakten. Därefter blev hon departementsråd och chef för Sekretariatet för analys och långsiktig planering vid Försvarsdepartementet. Anders Fänge: Gick med i KEG och sedan SKP, fast han lämnade snart partipolitiken för att i stället utbilda sig som journalist. 1980 kom han för första gången till Afghanistan. Något år senare blev han platschef för Svenska Afghanistankommittén. Han var som sådan pådrivande i olika projekt (jordbruk, skolor, och sjukvård). Han har också rapporterat om Afghanistan i bl a Sveriges Radio. Han räknas som en av Sveriges främsta Afghanistan-exporter. Jonas Ljungberg: Gick med i KEG och lämnade senare partipolitiken. Blev professor i ekonomisk historia. Anders Lundström: Gick med i KEG. Blev socialdemokrat och aktiv i Statsanställdas Förbund (blev bl a ordf. för lokförarna i Västra Sverige). Örjan och Hans Nyström: Bröderna lämnade r på 1980-talet och blev till slut socialdemokrater. Båda har verkat som historiker (bl a som läroboksförfattare för gymnasiet). Örjan Nyström är även känd som skönlitterär författare (bl a under pseudonymen Per Forsman).
5 Anmärkning I innehållsförteckningen ovan har vi i denna upplaga av artikelsamlingen angett artikelförfattaren (när den är känd). Där inget författarnamn angetts är det vanligen Politbyrån, Klasskampens redaktion eller någon annan partiinstans som står för texten. Martin F i juni 2007, uppdaterat och utvidgat 2/10 2016 Lästips Dokument från R: Dokument från en splittring - KFML/KFMLr 1970 KFML(r):s första år (1971-71) R-arna om fascism och socialfascism - artikelsamling "r-arna" och homosexualiteten (KK 3-73) R-arna om fascism och socialfascism - artikelsamling Om r-arna på 1970-talet: Utanför systemet, vänstern i Sverige 1968-78 (antologi med bl a en översiktlig r-historik) Ju färre desto bättre: KFMLr och solidaritetsarbetet för Indokinas folk (skrift från DFFG -73) (r)adikalismen - kommunismens barnsjukdom (skrift om r utg. av Kommunistisk Ungdom i Göteborg 1973) "Kfml(r) och facket" (SKP-broschyr som kritiserar r:s fackliga politik, 1974) Söndrade vi stå enade vi falla (skrift från RMF, 1974) Sex, auktoritet - och KFML(r) (från 1973) Förbundet Kommunist om KFml(r) (artikelsamling 1971-74) Tidskriften Fjärde internationalen om Kfml(r) (artikelsamling, 1973-81) Om r-arnas senare utveckling: Proletären om konflikten mellan Kina/Kampuchea och Vietnam (1979) Marxism eller idealism (1979) Kommunistiska Partiets brytning med maoismen (2013)
6 Hans Seyler: Frågan om småbourgeoisin och enhetstaktiken [KK 5-72] Kritik av cirkuläret från CK:s 3:e plenum Detta debattinlägg om klassanalysen utgör det mest avancerade uttrycket hittills i den teoretiska kampen för den småborgerliga klassanalys, som i sina mest extrema former tar sig uttryck i den s k folklighetsideologin och vars huvudpunkt är att sudda ut gränserna mellan proletariatet och småbourgeoisin eller mellanskikten. I CK:s cirkulär, publicerat i Klasskampen nr 3-2, slogs fast att frågan om den politiska taktiken är oupplösligt förbunden med de grundläggande taktiska frågorna i vår politik överhuvudtaget klassanalysen och proletariatets roll i vår revolution och vår revolutions karaktär. Detta framgår med all tydlighet också av HS inlägg. Utifrån den väsensskilda analys av klasserna i vårt land han gör, följer med naturnödvändighet en helt annan politisk taktik, en taktik som i princip inte skiljer sig från den som småborgerliga element alltid försökt pracka på den revolutionära arbetarrörelsen i vårt land. Ovanstående studie i KKP:s taktik och politik under det antijapanska motståndskrigets period belyser särskilt väl klassanalysens betydelse för en riktig orientering på den politiska taktikens område och anknyter därför nära till vår aktuella diskussion om förbundets taktiska principer. Vi måste som KKP lära oss behärska klassanalysens metod och vapen i allt vårt politiska arbete. Klassanalysen är inte bara av teoretiskt intresse. I det praktiska livet kan vi som revolutionärer inte lösa en enda fråga eller ta ett enda steg framåt utan att stöta på problemen: Vilka klasser agerar här? Hur kämpar de mot varandra? Vem representerar vilken klass? Hur skall vi värdera den ena eller andra klassens agerande? o s v. För att kunna besvara sådana och liknande frågor måste vi lära oss att känna igen de olika klasserna, vars intressen döljs bakom olika personers, organisationers, fraktioners e t c handlande. Vi måste tillika också förstå vad som kännetecknar det inbördes växelförhållandet mellan varje klass och varje annan klass. På KFML(r):s 3:e kongress fastslogs: Vi inom KFML(r) måste inte bara lära oss själva, utan även arbetarklassen att se klassmässig på alla rörelser och händelser i samhället. (Dokumenten sid 23) Lagen om motsättningarnas enhet Det går inte att uppbringa någon samhällelig företeelse, som inte är en enhet av motsatser. I klassamhället betyder detta, att klasskampen återspeglas och föres överallt dit samhällslivet når. Mao Tsetung har sagt: Bortsett från obebodda öknar, varhelst det finns grupper av folk är de utan undantag sammansatta av en vänster, en mitt och en höger. Detta kommer också att vara fallet efter tusentals år. I vårt land är varje enhet, varje företag, varje skola, varje militärförband, varje organisation, varje parti (inberäknat det proletära partiet), varje sammanslutning, varje social rörelse, varje klass eller skikt osv osv en enhet av motsättningen mellan proletariat och bourgeoisie och återspeglar på sitt säregna sätt den klasskamp som förs i hela samhället. Klasskampen förs inte bara i allmänhet, utan uppträder alltid på ett särpräglat konkret sätt och uttrycker sig i de motsättningar som återfinnes inom varje särskild grupp, social rörelse eller sammanslutning av personer. Vi känner till att kampen inom det kommunistiska partiet är en återspegling av klasskampen ute i samhället. Men detta är också sant beträffande andra organisationer, t ex massorganisationer och borgerliga partier. Betingelserna för kampen inom dessa är emellertid helt annorlunda än inom proletariatets parti. Likaså känner vi till att klasserna själva inte är enhetliga, utan att klasskampen rasar också inom dessa.
7 Klassanalysen Arbetarklassens rörelse delas exempelvis upp i huvudsakligen tre strömningar: den borgerliga, den småborgerliga och den proletära. Den förras sociala bas är arbetararistokratin och arbetarbyråkratin. Bourgeoisin finns sålunda representerad inom arbetarklassen. Klasserna i det moderna samhället åtskiljs inte från varandra genom någon kinesisk mur, utan påverkar, influerar och återspeglar varandra. Detta sätt att se saken skilje marxismens dialektiska metod för klassanalys från den borgerligt-akademiska metoden, som nöjer sig med att klassificera människorna och därvid tänka ut subtila definitioner för att möjliggöra gränsdragningar mellan de olika klasserna och skikten. Den klassanalys, som företagits av vårt förbund, har haft till uppgift att undersöka de olika klassernas och skiktens förhållande till vår aktuella revolution, d v s den proletära. Varje klass eller skikt har bestämts utifrån sitt läge i förhållande till de två huvudklasserna: bourgeoisin och proletariatet. Denna klassanalys kan naturligtvis inte slutföras definitivt förrän vi sett de olika klasserna och skikten praktiskt delta i politiken i större skala och därvid visa vad de är beredda till. Men allmänt kan ändå sägas, att vi utifrån deras ställning i produktionen, kan bestämma dem som i varierande grad kontrarevolutionära, vacklande och revolutionära o s v. Härvid måste uppmärksammas att det inte finns någon grupp, något skikt eller någon klass, som i sinnevärlden uppträder som absolut ren, vars alla medlemmar utan vacklan kommer att stödja revolutionen (eller kontrarevolutionen) ända till slutet. Inte ens proletariatets mest förtryckta skikt, vars massor ju är vår främsta bastion, kan undgå påverkan från samhällets borgerliga klasser. Även de är utsatta för tusentals försök att bindas upp vid det bestående genom olika mutor o s v, vilket oundvikligen måste medföra ett visst (litet eller större) manfall från de revolutionära leden. På motsvarande sätt bär t o m den mest reaktionära monopolistiska bourgeoisin på inre motsättningar, vilka t ex under vissa perioder kan leda grupper inom dessa att i viss utsträckning och i vissa frågor ställa sig mot det bestående och i så motto objektivt hjälpa det revolutionära proletariatet. (Att bourgeoisin skulle bekämpa bourgeoisin uppfattar vissa kamrater som en motsägelse. Verkligheten talar emellertid ett annat språk. Allmänt gäller att det finns inga företeelse utan inre motsättningar). Exempel på detta senare har vi sett särskilt på den internationella arenan: så var fallet i andra världskriget, under vilket Mao Tsetung skrev sin Om politik. Vad sedan gäller alla grupper och skikt, vilka inte klart kan hänföras till någondera av huvudklasserna, såsom småbourgeoisin och de s k mellanskikten, är dessas dubbla karaktär naturligtvis ännu mycket mera uttalad. Att förstå deras dubbelsidighet blir här en första förutsättning för att alls kunna förstå deras politiska handlande och att rätt kunna förhålla sig till dem. När KKP-kamraterna kraftigt betonar nödvändigheten av att övervinna metafysiskt tänkande och tänkande i absoluta termer och istället understryker nödvändigheten av att göra konkreta analyser av konkreta motsättningar och av att göra distinktioner både bland sina vänner och inom fiendelägret, är det just denna sida av klassanalysen de framhäver. Detta kan sammanfattas sålunda: Likaväl som det bland våra vänner finns fiender, finns bland våra fiender vänner till oss. Så kan man till exempel säga, att inom arbetarnas rörelse och inom den progressiva rörelsen är opportunisterna våra fiender. På motsvarande sätt kan man å andra sidan säga, att det alltid inom en mot oss fientlig organisation finns sådana som sympatiserar med oss. Sådan är den objektiva verkligheten och inga än så spetsfundiga definitioner av proletär och borgerlig kan ändra på den saken. De vacklande mellangrupperna Lenin slog fast:
8 Mellan proletariatet och bourgeoisin finns en kategori människor som än lutar åt den ena sidan, än åt den andra; det har alltid varit så i alla revolutioner, och det är absolut otänkbart att det i det kapitalistiska samhället, där proletariatet och bourgeoisin utgör två motsatta fientliga läger, inte skulle finnas några sociala skikt mellan dessa. Historiskt sett är förekomsten av dessa vacklande element oundvikliga. KKP-kamraterna lägger stor vikt vid detta faktum och slår fast att vinnandet av mellankrafternas huvudmassa är en högst väsentlig uppgift för att kunna isolera fienden och vinna segern. Inte heller mellangrupperna ja, de minst av alla kan man betrakta som ett enhetligt block utan inre motsättningar. Vissa delar kan komma att i större eller mindre utsträckning ansluta sig till fienden, andra kan i bästa fall neutraliseras och åter andra kan bli relativt fasta allierade till proletariatet. Vissa grupper kommer bara att kunna vinnas över under vissa förutsättningar eller på grundval av vissa (t ex demokratiska) frågor. Vi bör dock uppmärksamma, att i motsats till vad som ofta hävdats, betonar KKP-kamraterna att förutsättningarna för att vinna mellankrafterna i allmänhet är de bästa när proletariatet är segerrikt och bourgeoisin svag. Dubbelsidig karaktär Klassinnehållet hos de vacklande mellangrupperna är naturligtvis inte detsamma i Kinas motståndskrig mot Japan jämfört med dagens svenska samhälle. I allmänhet kan man hos oss räkna hit småbourgeoisin, de s k mellanskikten och besläktade grupper. Enligt de kinesiska kamraternas artikel måste alltid dessa krafter behandlas enligt sin dubbelsidiga karaktär: enhet med dem och understöd åt dem i den mån de riktar slag mot klassfienden och kamp mot dem i den mån de visar sina svagheter: obeslutsamhet, tendenser till kapitulation, småborgerliga fördomar, reformism och tendenser till att vilja lösa frågorna genom klassförsoning och klassamarbete o s v. I artikeln framhävs särskilt att om inte mellankrafternas vacklan i huvudsak kan övervinnas och klassfienden således isoleras är revolutionen i allmänhet omöjlig att genomföra. Inte minst ett sådant exempel som Oktoberrevolutionen visar detta särskilt väl. Vissa kamrater försöker förneka småbourgeoisins dubbelsidiga karaktär genom att på sofisters vis laborera med definitioner. Småbourgeoisin, säger man, tillhör definitionsmässigt bourgeoisin, eftersom den har egna produktionsmedel, privilegier m m att försvara. Dess strävan är att klättra uppåt i samhället. Allt agg den möjligtvis hyser till sin storebror storborgaren har därför enbart karaktären av ett inomfamiljärt gräl utan betydelse för proletariatet och dess kamp för socialismen. Småborgarens förnuft Efter vad som tidigare sagts kan alla se, att detta är att godtyckligt rycka ut en halv sida av sanningen, att just betrakta småbourgeoisin i absoluta termer som ett enhetligt block, vilket bara kan bete sig på ett enda sätt, bara innehåller en enda tendens och som inte kan påverkas av klasskampen. I allmänhet önskar småbourgeoisin att ta sig upp bland de stora i samhället. Detta är en sida av saken. Den andra är emellertid att hela samhällsutvecklingen visar att detta i allmänhet är omöjligt och illusoriskt. I verkligheten ruineras småbourgeoisin och dess ställning försämras ständigt särskilt under kriserna. Den trycks ned i proletariatet och dess medlemmar övergår till denna klass. Detta är den materiella grundvalen för att småbourgeoisins illusioner beträffande sina möjligheter att klättra uppåt och beträffande samhällsutvecklingen alltid kan krossas. Att småborgaren, som vissa kamrater faktiskt hävdat, om han nu i undantagsfall kan närma sig proletariatet, gör detta genom sitt förnuft och inget annat är en i sanning både märklig och onödig teoretisk nyskapelse. Ja, nog är det förnuftigt för småborgaren att gå över till proletariatets stånd-
9 punkt, då ju drömmen att få klättra uppåt i allmänhet är en illusion och en fördom. Men detta rättfärdigar på intet sätt en idealism som ersätter verkliga sociala rörelser med ett allmänt klasslöst förnuft som förändringens drivkraft. Allt förnuft speglar vissa verkliga förhållanden. En klass förnuft är en återspegling av den klassens verkliga situation i samhället. Småborgarens förnuft utgör inget undantag, I verkligheten och inte bara i tänkandet finns således en förbindelse inte bara mellan småbourgeoisin och bourgeoisin i allmänhet utan också mellan småbourgeoisin och proletariatet, och detta är grundvalen för dess dubbelsidiga karaktär. På liknande sätt förhåller det sig med argumentet att (åberopande Kommunistiska Manifestets ord) småbourgeoisin t o m är reaktionär, eftersom den söker vrida historiens hjul tillbaka. Om de (småborgarna) är revolutionära, så är de det med hänsyn till sin förestående övergång till proletariatet, så försvarar de icke sina nuvarande utan sina framtida intressen, så lämnar de sin egen ståndpunkt för att ställa sig på proletariatets. Småbourgeoisins progressiva sida Som man kan se ger Manifestets ord stöd åt uppfattningen om småbourgeoisin såsom en vacklande kraft. Inom det borgerliga samhällets ram önskar den vrida historiens hjul tillbaka, och utgör såtillvida grundvalen för en reaktionär-utopisk ideologi. Men samtidigt är hela dess existens kännetecknad av den förestående övergången till proletariatet. Denna förestående övergång ställer småbourgeoisin också emot det bestående samhället, vilket plundrar och ruinerar den. Detta utgör småbourgeoisins progressiva sida, som delvis måste bestämma dess politiska hållning. Småbourgeoisin (och till denna räknas här de s k mellanskikten) är en klass som inte bara är lierad med förtryckarna genom sitt innehav av produktionsmedel eller privilegier. Den är samtidigt en förtryckt klass, som ständigt ruineras och utarmas och slungas ner i proletariatet. Banden mellan småbourgeoisin och proletariatet är i själva verket mycket nära, då de i samhället ständigt transformeras och övergår i varandra, och gränsdragningen är ofta mycket oskarp. Dessa nära förbindelser mellan de två klasserna är i själva verket en viktig materiell grundval för opportunismens utbredande inom arbetarklassen och den proletära rörelsen. Detta faktum har vissa kamrater observerat men drar helt felaktiga slutsatser av det. De tycks tro, att det över huvud taget på något sätt är möjligt att isolera arbetarklassen från den reaktionära och kontrarevolutionära småbourgeoisin. Sådant är rena rama utopierna. Verkligheten talar ett annat språk. Historiskt sett har arbetarklassen alltid varit tvungen att bekämpa opportunismen och det småborgerliga inflytandet inte genom att isolera sig i växthus utan genom kamp inom sin egen rörelse. Denna kamp har inte varit något annat än ett led i småbourgeoisins omvandling och uppfostran genom proletariatet. Bara ett fåtal småborgerligt sinnade element har visat sig oförbätterliga och har slutat i klassfiendens läger, och detta visar ingalunda att denna kamp för småbourgeoisins omvandling är omöjlig eller hopplös. Det är snarare en uppgift som tvingar sig på proletariatet oberoende av dess vilja, p g a de objektivt nära samhälleliga banden till småbourgeoisin. Viktigt göra distinktioner Att göra distinktioner inom fiendens (bourgeoisins) läger, liksom att skilja mellan storbourgeoisie och småbourgeoisie är tydligen något väsentligt för att inte göra misstaget att förhålla sig lika utan åtskillnad gentemot bourgeoisin och småbourgeoisin. Det är sålunda fel, att exempelvis helt jämställa det beståendes försvarare med hans liberale opponent, president Nixon med hans humanistiske kritiker à la Sara Lidman, fascisten med den rene demokraten o s v. Så länge småborgaren vänder sig huvudsakligen mot klass-
10 fienden bör han uppmuntras till att utveckla sig vidare, ty det är då p g a naivitet, omognad, utebliven uppfostran genom proletariatet o s v som han inte har lärt sig skilja mellan den småborgerliga och den proletära ideologin. Endast i den mån humanismen, reformismen o s v görs till principiell och därmed vändes mot proletariatet, i den mån klassfienden direkt söker utnyttja småbourgeoisins vacklan i sina egna syften för att splittra och försvaga den progressiva rörelsen, måste en antagonistisk kamp föras riktad mot klassfiendens agentur inom rörelsen. Men även i detta fall är faktiskt kampen också ett led i kampen för att vinna enhet med småbourgeoisin och för att isolera klassfiendens agenter, och inte ett led i att isolera proletariatet från den ännu vacklande delen av massorna. På KFML(r):s 3:e kongress framhävde CK i sin verksamhetsberättelse:... att vi i fortsättningen måste agera och analysera partierna inte som en enda reaktionär massa, utan som företrädare för vissa bestämda intressen. Först då kan vi lära oss själva att se dialektiskt på politiken och förstå politikens väsen, samtidigt som vi förmår att leda arbetarklassen till att se klassmässigt på olika frågor. (Dokumenten sid 24) Detta var en fullständigt riktig ståndpunkt, som underströk dialektikens metod i klassanalysen. Enligt de senaste teorierna tillhör emellertid tydligen småbourgeoisin helt igenom den reaktionära massan. Fienden består av en handfull KKP-kamraterna betonar i sin artikel att klassfienden utgör en handfull personer, en mycket liten minoritet, gentemot vilken vår taktiska princip är, att den i största möjliga utsträckning skall isoleras och berövas varje form av massbas, något som den naturligtvis i första hand måste söka inom mellangrupperna. Den linje som förespråkar isolering från småbourgeoisin omöjliggör genomförandet av varje sådan taktik. Den ställer halva Sveriges befolkning mot den andra halvan och avsäger sig tillika gentlemannamässigt varje möjlighet att utnyttja motsättningar inom fiendelägret. Hur utgången av en sådan batalj kommer att te sig, om den nu alls skulle vara möjlig att tänka sig i sinnevärlden, behöver man inte spekulera över. Varje revolution är en de arbetande folkmassornas revolution. Utan att den härskande klicken i huvudsak förlorar det stöd den haft bland massorna är en revolution i regel omöjlig. En revolution görs aldrig heller enbart av det rena proletariatet, även om denna klass, som fallet är i vårt land, både är den ledande faktorn och den drivande huvudkraften. I KKP-artikeln Länge leve proletariatets diktatur påpekas: Folket, som utgör 90 procent av befolkningen... önskar utan undantag göra revolution. Massorna utgör basen för vänstern Denna viktiga princip, att fienden är en handfull, måste alltid tillämpas. När vi t ex analyserar fientliga organisationer, förhållandena inom dem mellan deras medlemmar och ledare o s v, eller mellan organisationen själv och dess sympatisörer och efterföljare o s v, måste vi alltid komma ihåg att den oförbätterliga kärnan av fiender oftast bara är en mycket liten grupp, och att de stora massorna av medlemmar och sympatisörer förr eller senare kommer att stödja marxismen-leninismen och revolutionen. Detta gäller exempelvis SAP och VPK. Sådana organisationer är ständigt uppdelade i en höger och en vänster, där massorna alltid utgör basen för vänstern. Detta är ett faktum vi måste komma ihåg varje gång opposition uppträder inom sådana rörelser och organisationer, hur svag, outvecklad, förvirrad och småborgerlig denna än är. Man får komma ihåg att en sådan opposition själv måste uppdelas i en höger och en vänster och att den sålunda alltid har en svag och en stark sida.
11 Vår flexibla taktik vid sådana tillfällen måste alltid vara inriktad på att vinna massorna och isolera den hårda högerledningen-kärnan, som består av en handfull klassförrädare. Fiendens dubbeltaktik och vår KKP-kamraterna riktar uppmärksamheten på att fienden är insnärjd i motsättningar och svårigheter, vilket oundvikligen leder till en kontrarevolutionär dubbeltaktik från hans sida. För att kunna utnyttja oss av detta måste vi svara honom med en flexibel taktik, ge igen med en revolutionär dubbelpolitik. Det är alldeles klart att vi exempelvis inte kan förhålla oss exakt lika till fienden, när han öppet och direkt går till angrepp mot arbetarklassen och folken för att plundra, utsuga och slå ned, och när han tillbakadraget väntar på tillfälle och förbereder nya attacker allt medan han försöker lugna folken med lögner om sin egen fredlighet. Morotens taktik Det öppna, hänsynslösa plundrandet har en hake: förtryck väcker motstånd. Genom sin framfart driver fienden själv fram motstånd, och personer, skikt, grupper, klasser, organisationer o s v, som inte tidigare varit i rörelse väcks till kamp mot klassfienden, vilken alltmer isolerar sig själv och sålunda förbereder sin egen undergång. En sådan situation bör proletariatet utnyttja genom att, samtidigt som det upprätthåller sin självständiga roll och sina principer, söka ena så många som kan enas i defensiv kamp mot fienden, sålunda utnyttjande det nya spontana motstånd, som fienden väckt och spritt till allt bredare skikt genom sin framfart, för att så isolera huvudfienden. För att undvika att isolera sig, använder fienden också morotens taktik. Han genomför skenbara eller verkliga reformer och söker genom allehanda mutor parat med radikala fraser få de förtryckta att lugna ner sig och allra helst övergå till att stödja hans sak. Detta har för fienden den baksidan att vänster strömningar och revolutionära stämningar inom folket s a s sanktioneras. Och den som fått lite vill i allmänhet ha mer. En sådan situation bör i allmänhet mötas av proletariatet så, att under det att det på alla sätt söker utnyttja en sådan våg av radikalisering av folkmassorna, bör huvuduppgiften vara att bekämpa reformistiska illusioner om klassfienden och hans verkliga natur liksom i allmänhet hans opportunistiska agenter inom rörelsen. Frågan om sekterismen Då klasskampens förlopp är komplicerat och klassfiendens taktik mångskiftande och växlande måste vår egen taktik avspegla detta förhållande och själv vara smidig och lite komplicerad. Att med en eller två tumregler tro sig segrande kunna rida ut klasskampens stormar är djupt oriktigt och kommer att straffa sig. Sekterismen är inte bara en felaktig tendens, som uppstår när vi agiterar och propagerar från utgångspunkter, som är främmande för de massor vi vill vinna och när vi förväxlar vår egen medvetenhet med massornas, utan är något som rör hela vårt förhållande till den revolutionära massrörelsen. Sekterismen är att isolera sig från massrörelsen, som är en objektiv samhällsföreteelse. Det är att under den ena eller andra förevändningen hålla sig utanför, eller att kritisera den ena eller andra aspekten för att ursäkta en principfast overksamhet. Sekterism är att motställa partiet eller partibyggandet masskampens lägre spontana nivå och mästra massorna för deras efterblivenhet, omogenhet, småborgerlighet och spontanitet o s v. Om högeropportunismen leder till likvidering av partiet och dess upplösning i den grå masskampen leder sekterism till likvideringsförsök och till försök att splittra massrörelsen, till uppmaningar till massorna att
12 dra sig ur, sluta kämpa o s,v. Båda formerna av opportunism är i verkligheten både massrörelsens och partiets fiende. Partiet är massrörelsens verktyg för att uppnå en fast, principiell och enhetlig ledning och för att möjliggöra rörelsens utveckling på bredden och på djupet, och alla uppfattningar som ställer partiet mot massrörelsen är felaktiga och bör bekämpas. Massrörelsen har alltid en spontan, omogen sida. Av sig själva följer inte massorna en marxist-leninistisk linje. En enhetlig mäktig ström Spontant låter sig massorna ledas av en borgerlig eller småborgerlig ideologi. Ingenting på denna jord är absolut rent. (Leve proletariatets diktatur, kinesisk skrift till årsminnet av Pariskommunen) Bara genom det proletära partiets, som består av massornas mest avancerade element, arbete kan dessa dåliga sidor övervinnas och massrörelsen förvandlas till en enhetlig mäktig ström, som i den proletära revolutionen blir i stånd att slå klassfienden och upprätta den proletära diktaturen. Trots att den inte är ren, trots att den är en enhet av motsatser är den revolutionära massrörelsens huvudström alltid bra och överensstämmer alltid med samhällets utveckling. Att massorna, vilka är utsatta för förtryck, inte genast kan göra sig av med borgerliga och småborgerliga fördomar och omfatta marxismens revolutionära sanning motsäger inte alls att de är historiens enda skapare, och att varje kommunistiskt parti, som ställer sig utanför deras rörelse inte kommer att kunna uträtta någonting. Bland de revolutionära massorna måste kommunisterna, under det att de deltar i kampen, kritisera alla brister inifrån. Kommunisterna, såsom massrörelsens verktyg, måste sträva efter att stärka enheten mot klassfienden och bekämpa varje splittringsförsök. Massrörelsens småborgerliga omogenhet och spontana karaktär måste således bekämpas genom formeln enhet kritik enhet, metoden för att lösa motsättningar inom folket. Grunden för enheten är den gemensamma kampen mot klassfienden ingen annan och kritiken syftar till att fördjupa denna enhet och bekämpa all facklig och annan inskränkthet och ensidighet i kampen. Klassfiendens agenter Inom massrörelsen kommer det att dyka upp en handfull element, som söker hämma rörelsens utveckling, splittra den från höger eller vänster, bilda organisationer i detta syfte och på alla sätt försöka förvilla massorna och leda dem bort från den revolutionära vägen. Denna lilla grupp personer är klassfiendens agenter inom rörelsen och bör skoningslöst slås ner, elimineras och jagas iväg. En sådan splittring från ett fåtal personer stärker rörelsen och låter den utvecklas. Men man får under inga omständigheter förväxla denna handfull människor med personer med ordinärt småborgerliga åsikter och som inte ännu nått fram till en allsidig klarhet, och vilka tid efter annan låter sig bedras och luras av sådana svindlare. Hur är nu förhållandet med den svenska rörelsen idag? Man kunde tycka att beteckningen revolutionär massrörelse vore alltför stark för att karakterisera denna. Man bör dock aldrig förkasta en rörelse på grund av dess relativa svaghet och inskränkthet. Vår eld måste alltid riktas mot sådana som upphöjer denna svaghet och inskränkthet till en sorts helig norm, som måste värnas och tillbedjas, men aldrig mot rörelsen själv, vilken alltid är utvecklingsbar. Demokratisk och progressiv Den svenska rörelsen, ehuru den varit begränsad till småborgerliga skikt, studenter och ungdomar, är en återspegling och en del av det nuvarande världsrevolutionära uppsvinget och de
13 skärpta motsättningarna mellan bourgeoisie och proletariat i Sverige. Denna rörelse har utvecklats i samklang med och i solidaritet med folkens och arbetarklassens kamp, inte emot denna. Den har givit upphov till, eller åtminstone bidragit till den kommunistiska rörelsens nyuppvaknande, en kraftig våg av motstånd mot USA-imperialismen och den har riktat protester mot och motsatt sig ett otal missförhållanden som följt i kapitalismens spår. Dess karaktär har varit demokratisk och progressiv inte reaktionär. Vilka är den nuvarande rörelsens största brister? Den är relativt isolerad från arbetarklassens kamp, det saknas ett kommunistiskt parti förankrat i arbetarklassen, som kan leda den med fasthet, den uppvisar stor splittring och den småborgerliga reformismen har fortfarande ett starkt grepp om den. Arbetet på att förena den med arbetarklassens rörelse, bygga ett parti och bekämpa olika former av opportunism måste därför idag vara den centrala uppgiften för de medvetna kommunisterna inom rörelsen för att på så sätt fördjupa och bredda den, övervinna splittringen och skapa en stark rörelse, där arbetarklassen är kärnan, den huvudsakliga drivkraften och i ledningen och där således också begränsningen till de småborgerliga skikten är övervunnen. Idag är alltså utvecklandet av arbetarklassens självständiga rörelse huvuduppgiften. Men innebär detta att vi helt bör lämna den gamla rörelsen för att grunda en skinande ny och ren proletär rörelse? Man skulle kunna svara att detta är helt enkelt inte möjligt, att det inte står i överensstämmelse med den objektiva samhällsutvecklingen. Vi inom KFML(r) representerar rörelsens övergång till ett nytt och högre stadium. Vi representerar denna övergång därför att vi mest konsekvent bekämpar det gamla stadiets brister och småborgerliga omogenhet. Men denna övergång kan inte ske i form av en splittring inom rörelsen, utan bara genom ytterligare stärkande av dess enhet. Inte förrän vi genomfört alla det nuvarande stadiets uppgifter är övergången till ett högre stadium ett faktum. Vi måste lyfta rörelsen Detta kan man inte komma förbi genom deklamationer och än mindre genom att helt enkelt ta avstånd från den nuvarande rörelsen, vilken det är vår uppgift att lyfta. Vi måste ha fullt förtroende för att massorna inom rörelsen tillsammans med oss skall kunna genomföra och klara av de ställda uppgifterna, även om dessa ännu inte alltid har nått lika långt som vi vad beträffar en klar orientering beträffande rörelsens utveckling. De nuvarande tendenserna från vissa kamraters sida att förespråka teorier som går ut på att vi s a s bör lätta från massrörelsen, eftersom denna i sitt nuvarande bristfälliga skick annars skulle kunna avleda (!) arbetarklassens självständiga kamp, kan få mycket skadliga konsekvenser. Nej, massrörelsen avleder ingenting, utan är tvärtom den enda jord vårt parti kommer att kunna suga näring ur och den enda kraft, som kan genomföra vilka som helst uppgifter som vi ställt oss. De som verkligen avleder är inte massorna, utan de fåtal personer, som smickrar dem för deras mest efterblivna sidor. Sigge Åkervall: Distinktionen som blev en sammanblandning eller den konkreta analysen som försvann [KK 5-72] av Sigge Åkervall Ovanstående inlägg, författat av signaturen HS som är sympatisör och aktiv i LM-cellens propagandalag i Stockholmsavdelningen, har spritts i stencilupplaga i Stockholmsavdelningen och har, åtminstone inom LM-cellens propagandalag tjänat som studiematerial vid studiet av Cirkulärskrivelsen om aktionsenhet från andra Centralkommitténs tredje plenarmöte. För var och en som följt vårt förbunds teoretiska och politiska utveckling och som studerat och för-
14 stått Cirkulärskrivelsens linje står det helt klart att signaturen HS linje inte bara är diametralt motsatt vår utan liktydig med den högeropportunistiska taktik som vi hårdnackat har bekämpat. Cirkulärskrivelsens linje uttrycktes mycket klart och dess slutsatser var klara, koncisa och konkreta. En klar skiljelinje drogs där upp mellan den småborgerliga reformrörelsen och den proletära rörelsen, och deras respektive roll under nuvarande förhållanden såväl som allmänt i vårt land slogs fast. Förbundets linje är att inte organisera eller leda kamp av det förra slaget. Likaså fanns i Cirkulärskrivelsen en konkret värdering av de småborgerligt socialistiska organisationernas politik som grundval för vår inställning till aktionsenhet med dem, vilket också exemplifierades med de viktigaste frågor där aktionsenhet hittills varit aktuell. På basis av denna analys avfärdar förbundet aktionsenhet med de angivna undantagen. Som grundval för vår allmänna inställning till de småborgerligt socialistiska organisationerna gjorde Cirkulärskrivelsen en analys av småbourgeoisins ställning i vårt land, dvs i ett högt utvecklat imperialistiskt land. Cirkulärskrivelsens linje är att småbourgeoisin är såväl en reaktionär (d v s bakåtsträvande) som en kontrarevolutionär klass i vårt samhälle. Signaturen HS går emot förbundets linje på samtliga punkter. Hur signaturen HS överhuvudtaget kan känna sympati för vårt förbund, med tanke på den fullständiga oförenligheten mellan hans uppfattning och vår förblir tills vidare en gåta. Småborgerlig och proletär kamp Cirkulärskrivelsen gjorde en klar distinktion mellan vad som är småborgerlig reformkamp och vad som är proletär kamp (såväl i dess medvetna kommunistiska form som dess spontana de vilda strejkerna inberäknades också då den syftar till reformer). Sitt myckna intresse för distinktioner till trots ersätter signaturen HS denna, politiskt och teoretiskt absolut nödvändiga, åtskillnad med samlingsbegreppen revolutionär massrörelse och massrörelse. Under dessa uttryck döljer sig inte bara en fullständig sammanblandning mellan den småborgerliga reformkampen och den proletära rörelsen utan också en sammanfösning av den kommunistiska, medvetna rörelsen, KFML(r) och de småborgerligt socialistiska organisationerna. Bakom denna, för den uppmärksamme arbetaren, klumpiga manöver smusslas sedan in en hel rad åsikter och värderingar som står i direkt strid mot förbundets linje. Enligt Cirkulärskrivelsen ska förbundet ställa sig utanför den småborgerliga reformrörelsen, utifrån bekämpa och avslöja dess reaktionära, reformistiska eller utopiska karaktär för att därmed dra bort de goda elementen och förena dem men den kommunistiska rörelsen, men fr a ägna 95 % av förbundets resurser åt att utveckla den proletära rörelsen. Signaturen HS är av en helt annan åsikt: Sekterismen är att isolera sig från massrörelsen, som är en objektiv samhällsföreteelse. Det är att under den ena eller andra förevändningen hålla sig utanför, eller att kritisera den ena eller andra aspekten för att ursäkta en principfast overksamhet. Sekterism är att motställa partiet eller partibygget masskampens lägre spontana nivå och mästra massorna för deras efterblivenhet, omogenhet, småborgerlighet och spontanitet o s v. Om högeropportunismen leder till likvidering av partiet och dess upplösning i den grå masskampen leder sekterismen till likvideringsförsök och till försök att splittra massrörelsen, till uppmaningar till massorna att dra sig ur, sluta kämpa o s v. KFML(r):s uttalade linje Denna tillgjorda kanonad förbleknar till puffen av ett knallpulver vid det enkla konstaterandet att signaturen HS vägrar deklarera huruvida han talar om den proletära rörelsen eller om den småborgerliga reformrörelsen. Men eftersom han påstår att Cirkulärskrivelsen leder till försök att splittra massrörelsen d v s just göra denna åtskillnad, så kan vi konstatera att han med