RUBRIKSPRÅK I DIGITALA TIDNINGAR

FACULTEIT LETTEREN EN WIJSBEGEERTE RUBRIKSPRÅK I DIGITALA TIDNINGAR PÅ SPANING EFTER SKILLNADER MELLAN SVERIGESVENSKA OCH FINLANDSSVENSKA Charlotte M. J. A. Depicker Masterproef voorgedragen tot het behalen van de graad Master in de taal- en letterkunde Scandinavistiek 2014 Promotor: Copromotor: Dr. Gudrun Rawoens Universiteit Gent Dr. Albert Oosterhof KU Leuven

Innehåll Förord 4 Symboler 5 Figurer 6 Tabeller 7 1 Inledning 8 2 Teoretisk bakgrund 10 2.1 Sverigesvenska vs. finlandssvenska........................ 10 2.1.1 Svenska som bicentriskt språk...................... 10 2.1.2 Språkliga skillnader............................ 11 2.2 Rubrikspråk i tryckta tidningar......................... 13 2.2.1 Rubrikspråkets funktioner........................ 13 2.2.2 Kännetecken på rubrikspråk....................... 14 2.2.3 Satstyper i rubrikspråk.......................... 22 2.3 Tryckta vs. digitala tidningar.......................... 25 3 Metod och material 27 3.1 Tidningarnas urval................................ 27 3.2 Rubrikernas urval................................. 28 3.3 Nollhypotes.................................... 29 4 Analys 31 4.1 Fullständiga huvudsatser............................. 31 4.1.1 Tre primära satsdelar........................... 34 4.1.2 Fyra primära satsdelar.......................... 37 4.1.3 Övriga kombinationer........................... 40 4.1.4 Sverigesvenska vs. finlandssvenska huvudsatser i rubrikspråk..... 43 4.2 Verb........................................ 45 4.2.1 Finita och infinita verb.......................... 45 4.2.2 Verben vara och bli............................ 47 4.2.3 Tempus.................................. 51 4.3 Initialord...................................... 56 2

4.4 Artiklar...................................... 58 4.4.1 Obestämd artikel............................. 58 4.4.2 Bestämd artikel.............................. 60 4.5 Infinitivmärket att................................ 63 4.6 Satstyper i digitala rubriker........................... 67 5 Konklusion 70 Bilagor 74 5.1 Svenska Dagbladet................................ 74 5.2 Hufvudstadsbladet................................ 90 3

Förord Äntligen! Här kommer avhandlingen som tillåter mig att avsluta mina universitetsstudier. Det har nu gått fem år sedan jag började att fördjupa mig i ett av världens vackraste språk: svenskan. Det har varit fem vackra, lärorika dock ibland svåra år med många snälla och intressanta människor. Denna avhandling bildar kronan på min underbara tid som student i Gent, och jag vill gärna tacka några människor vid det här tillfället för deras stöd och värme. Först och främst vill jag gärna tacka min handledare, Gudrun Rawoens. Tack vare hennes hjälp kom jag i kontakt med rubrikspråk, ett ämne som visade sig väldigt intressant. Dessutom har hon hjälpt mig genom skrivprocessen med mycket tålamod, vilket jag är väldigt tacksam för. Vidare vill jag gärna tacka mina kära föräldrar. De har gett mig chansen att studera och att göra allt jag ville i livet. De är utan tvivel världens allra bästa föräldrar. Last but not least: ett stort tack till min kära fästman Craig. Utan hans tålamod, snälla ord och varma kram i tider då jag inte kunde se skogen för bara trän skulle jag aldrig ha klarat denna avhandling. Tusen tack. 4

Symboler V IV S = finit verb = infinit verb = subjekt O d = direkt objekt O i = indirekt objekt O p = prepositionsobjekt S p = subjektiv predikativ OP A = objektiv predikativ = tids-, sätts-, rums-, omständighetsadverbial S a = satsadverbial Ag SVD HBL = agent = Svenska Dagbladet = Hufvudstadsbladet # = antal 5

Figurer 2.1 En semla på SVSV respektive FISV....................... 13 2.2 Hufvudstadsbladets förstasida.......................... 25 2.3 Svenska Dagbladets förstasida.......................... 26 3.1 Svenska Dagbladet (25 april 2014)........................ 28 3.2 Hufvudstadsbladet (25 april 2014)........................ 29 4.1 De mest populära kombinationerna av såvel 3 som 4 satsdelar i rubrikspråk 38 6

Tabeller 4.1 (O)fullständiga huvudsatser i svenskt rubrikspråk............... 32 4.2 Satsanalys av fullständiga huvudsatser..................... 33 4.3 Satsanalys av fullständiga huvudsatser..................... 43 4.4 Finita verb i svenska rubriker.......................... 45 4.5 Vara och bli som finita verb i svenskt rubrikspråk............... 47 4.6 Tempus i svenskt rubrikspråk.......................... 51 4.7 Perfektum i svenskt rubrikspråk......................... 55 4.8 Initialord i svenskt rubrikspråk......................... 57 4.9 Obestämda nominalfraser i svenskt rubrikspråk................ 58 4.10 Bestämda nominalfraser i svenskt rubrikspråk................. 60 4.11 Bestämd artikel i svenskt rubrikspråk...................... 62 4.12 Infinitiv i svenskt rubrikspråk.......................... 63 4.13 Satstyperna i svenskt rubrikspråk........................ 67 7

Kapitel 1 Inledning Rubrikspråk, visst. Men det här är väl ändå bara dålig svenska? Detta var en tweet som skickades av redaktören Fredrik Lindstrand via den sociala netverkstjänsten Twitter. Lindström tillfogar till denna tweet en bild på en artikel som publicerades i Sydsvenskan. På bilden får man då läsa följande rubrik: Ozzy gör det lättare öppna orange kuvert Det är denna rubrik som Lindströms tweet syftar på. Rubriken bryter enligt Lindstrand inte bara mot de grammatiska reglerna i standardsvenskan, utan också mot syntaxen av svenskt rubrikspråk, en genre som tillåter några särskilda syntaktiska drag som bl.a. utelämningen av obestämd artikel. Hans anmärkning syftar förmodligen på frånvaron av infinitvmärket att framför verbet öppna. I vanlig prosa skulle exemplet med all säkerhet betraktas som ogrammatiskt, men det gäller därför inte automatiskt rubrikspråk. Det är allmänt känt att rubrikspråk har egna grammatiska regler som emellertid kan vara svåra att avgränsa. I denna uppsats är målsättningen tvåledig. För det första undersöker jag om det går an att hitta ett grammatiskt mönster i rubrikspråk som används i digitala tidningar. Denna undersökning ska förhoppningsvis tillåta mig att bestämma närmare hur de grammatiska reglerna ser ut när det gäller rubrikspråk, just genom att avslöja grammatiska tendenser med hjälp av en välbalanserad korpus. Det är emellertid inte meningen att skriva en handledning som kan konsulteras av journalister ifall det finns tvivel över rubrikernas grammatikalitet. När allt kommer omkring spelar journalisternas språkkänsla en avgörande roll i deras skrivprocess. Denna uppsats siktar på att beskriva allmänna tendenser, och jag hoppas kunna svara på Lindstrands fråga Men det här är väl ändå bara dålig svenska? med Ja och nej. Tendensen att utelämna infinitivmärket är sådant att... Uppsatsens andra och viktigaste målsättning är att kartlägga möjliga divergenser mellan 8

sverigesvenska och finlandssvenska rubriker. Detta är en frågeställning som jag intresserar mig särskilt mycket för, eftersom det kan dras paralleller mellan förhållandet sverigesvenska/finlandssvenska å ena sidan, och förhållandet nederländska/flamländska 1 å andra sidan. Flamländska är mitt modersmål och kan betraktas som en natiolekt av nederländskan, precis som finlandssvenska är en natiolekt av svenskan. Såvel sverigesvenska som nederländska betraktas som dominant i förhållande till dessa två natiolekter, och denna asymmetri ser till att jag har några språkattityder gemensamma med de svenskspråkiga finländarna. Jag känner sympati för dem eftersom vi är båda två lillebror till en större språkvarietet. Jag tror att det kan vara intressant och roligt att undersöka om det finns syntaktiska drag som råder finlandssvenskt rubrikspråk men som inte råder sverigesvenskt rubrikspråk. Härtill undersöker jag frekvensen av vissa syntaktiska konstruktioner i respektive språkvarieteterna och försöker jag på så sätt upptäcka grammatiska tendenser som är typiska för bägge två. Kapitel 2 innehåller den teoretiska bakgrunden till denna undersökning. Jag ger först en översikt över förhållandet sverigesvenska/finlandssvenska innan jag går in på litteraturen om rubrikspråkets egenskaper i tryckta tidningar. I kapitel 3 förklaras då metoden som används för denna undersökning samt hur korpusen blev sammanställd. Kapitel 4 återger sen själva analysen där jag kartlägger aktuella syntaktiska drag på digitala rubriker. Jag fokuserar främst på möjliga divergenser mellan sverigesvenska och finlandssvenska. Till sist innehåller kapitel 5 undersökningens slutsats och kommer jag att svara utförligt på Lindstrands tweet om rubriken nu var bara dålig svenska eller ej. 1 Termen nederländska syftar på den variant av nederländska som talas i Nederländerna (Nederlands Nederlands) medan termen flamländska (Vlaams eller Belgisch Nederlands) syftar på varianten som talas i Belgien. 9

Kapitel 2 Teoretisk bakgrund 2.1 Sverigesvenska vs. finlandssvenska I detta kapitel följer lite mer information om förhållandet Sverige/Finland samt förhållandet sverigesvenska/finlandssvenska. 2.1.1 Svenska som bicentriskt språk Svenskan talas både i Sverige och Finland. Således kan språket betecknas som bicentriskt sedan det talas i mer än ett land [1, 9]. Svenskan som talas i Sverige kallas för sverigesvenska (SVSV) eller rikssvenska medan varianten i Finland fick namnet finlandssvenska (FISV). Ett första kännetecken på svenska som bicentriskt språk är att det finns olika normgivande centra mot vilka de svenska språkbrukarna orienterar sig. I Sverige tar Svenska Språknämnden och Tekniska nomenklaturcentralen hand om språkplanering och språkpolitik medan i Finland det är byrån för svenska språket, Svenska språknämden i Finland och Stadsrådets svenska språknämnd som sysslar med detta. Nordic Language Secretariat fungerar här som paraplyorganisation för Svenska Språknämnden i Sverige och den finska byrån för svenska språket så att de har en slags platform där de kan jobba tillsammans. Reuter (1992) hävdar i det här sammanhanget att de språkliga rågorna kommer huvudsakligen från Finland medan svaren kommer främst från Sverige [20]. Detta visar att det finns ett asymmetriskt förhållande på det språkliga planet, vilket leder oss till det andra kännetecknet på bicentriska språk, nämligen assymetrien mellan två varieteter. I ett sociolingvistiskt avseende betraktas sverigsvenska som den dominanta varieteten medan finlandssvenska klassificeras under periferivarieteterna. Laureys (2004) påstår att varietetens (historiska) status hänger nära ihop med statusen som hör till det geografriska området där varieteten talas. Enligt Clyne (1992) finns det växlande faktorer som kan bestämma en sådan intern status. En första faktor kan vara befolkningens storlek. Svenskan talas av cirka 10

10 miljoner personer i Sverige respektive 300.000 personer i Finland. Antalet svensksprå kiga i Sverige är alltså avsevärt större, och kan möjligen förklara varför sverigesvenska anses som dominant. En annan faktor som kan förklara assymetrien är de historiska maktsförhållandena mellan de två varieteterna. Sverige och Finland är två grännlander som delar en gemensam historia. De ingick i samma riket i fem hundra år tills Ryssland annekterade Finland åren 1808-1809. Under denna perioden flyttade många svenskar till Finland på fredlig väg. Det var tal om en fredlig samexistens mellan de både språkgrupperna, men många av de högre tjänstemännen var av svenskt ursprung och svenskan blev administrationens och undervisningens huvudspråk. I det officiella livet i Finland befann det svenska språket sig i ett överlägset läge. Det var först i mitten av 1800-talet som finskan kunde vinna terräng igen tack vare tillväxten av ett nationellt medvetande i hela Europa. Nuförtiden är Finland ett officiellt flerspråkigt land, men finlandssvenskarna är övertydligt i minoritet med blott 300.000 talare. Svenskan i Finland har på sistone ständigt förlorat i popularitet och det bidrar till att den får prägeln periferivarietet medan sverigesvenskan betraktas som den dominanta varieteten. Till sist nämner Clyne att ekonomisk och politisk makt samt kulturellt överhand och mediernas påverkan kan också vara avgörande faktorer för att bestämma den dominanta varieteten. 2.1.2 Språkliga skillnader Det faktum att Sverige och Finland har vart sitt normgivande centrum tyder på att det finns språkliga skillnader mellan sverigesvenska och finlandssvenska. Mikael Reuter (1992) beskriver variationen i artikeln Swedish as a pluricentric language och jag tar hänsyn till såvel fonologin som morfologi, syntax, pragmatik, stavning och vokabulär. Jag baserar mig huvudsakligen på denna text för att kunna återge i korthet skillnaderna mellan SVSV och FISV. Reuter hävdar i sin artikel att de största språkliga skillnaderna mellan sverigesvenska och finlandssvenska kan hittas i informellt talat språ k medan formellt skriftspråk lämnar föga utrymme för divergenser. Eftersom jag undersöker svenska rubriker och således fokuserar på skriftspråk, kan det visa sig vara en utmaning att hitta några betydande skillnader. Dessutom går det inte an att ta med fonologiska drag i min undersökning trots att finlandsvenska huvudsakligen skiljer sig från sverigesvenska genom fonologin. Det finlandssvenska uttalet påverkas nämligen av finska och är mer arkaiskt än sverigesvenskans uttal. 2.1.2.1 Morfologi, syntax och pragmatik I Finland är talarna nära bekanta med den sverigesvenska morfologin och syntaxen. I Sverige däremot känner man inte till de flesta syntaktiska konstruktioner och morfoligiska drag som är gångbart i finlandssvenskan. Typiska exempel på sådana egenheter är bl.a. användningen 11

av vissa prepositioner och böjningen av ett antal verb och substantiv. Finskan har syntaktiskt sett växande inflytande på svenskan som talas i Finland. I regel börjar det med vad i första instans skulle betraktas som ett översättningsfel (Reuter, 1992), t.ex. ordföljd eller den syntetiska s- genitiven som är i enlighet med den finska grammatiken. För eller senare upptas dessa särdrag i svenska texter, men de anses vara i strid med de vanliga svenska syntaxreglerna. Påverkan av finskan på ordföljd och ordval är stor i talat språ k, speciellt i regionen runtomkring Helsingfors. Där köper man någonting från butiken medan man handlar på standard svenska i butiken. Denna avvikande prepositionsanvändning är också resultatet av ett finskt inflytande. Vidare kan det iakttas en tydlig inblandning av finskan på den pragmatiska nivån. Användningen av modalitetsmarkörer, diskurspartiklar (t.ex. ju, liksom, typ) och vissa idiomatiska uttryck sker väldigt ofta på samma sätt på både finska och finlandssvenska, medan det pragmatiska mönstret på sverigesvenska är annorlunda (Saari, 1989). Så använder man på sverigesvenska helst förskönande omskrivningar så som gravt synskadad i stället för blind och rörelsehindrad i stället för invalid. Hittils är benägenheten för eufemismer snarare sällsynt i finlandssvenska. 2.1.2.2 Stavning och vokabulär På sverigesvenska och finlandssvenska stavas ord på samma sätt trots att de inte har samma uttal. Det hanteras alltså samma stavningsregler i båda länder. Svenska Akademiens ordlista sätts upp som norm i bå de varieterna och gäller så väl stavning som böjning. På det lexikala planet finns det divergenser som inte bara kan hittas i tal- utan också i skriftsprå k. Till skillnad från de flesta fonologiska divergenserna som är systematiska och stadiga beror lexikala skillnader mycket på kontexten och på typen och målet som kan kopplas till texten. Clyne påstår i det här sammanhanget att ju mer formell en text på finlandssvenska är desto mindre finlandismer (i.e. ett överordnade begrepp för särfinlandssvenska språkdrag) den innehåller. Till exempel, i en artikel i en svensk tidning eller i en årsedivisning från ett stort finskt företag används det sällan finlandismer. Däremot så kan en informell facebookkonversation eller ett vardagligt samtal mellan mor och son ha gott om finlandismer, speciellt i områdena där finskan har en dominerande läggning. Figur 3.1(b) samt figur 3.2(b) är två skärmdumpar Martin (2001) hävdar att det nederländska ordförrådet kan delas upp i fem segment när man tittar på nationens dimensionerna. Laureys (2004) skriver i sin artikel Over Belgicismen en finlandismen att samma uppdelning kan göras för det svenska ordförrådet. Finland och Sverige har till största delen ett gemensamt ordförråd. Det är det första segmentet som är knuten till svenskan. Vidare finns det två nationsbundna segment av det svenska standardspråket, nämligen sverigesvenska och finlandssvenska. De två sista segmenten är också nationsbundna men de tillhör inte standardspråket. Det handlar då bl.a. 12

om ungdomsspråk, slang, osv. När man jämför då sverigesvenska med finlandssvenska kan det urskiljas tre ekvivalenter: nollekvivalenter (ord eller uttryck som bara förekommer i en natiolekt), fullständiga eller delekvivalenter (ord eller uttryck för vilken det finns synonymer eller varianter i natiolekterna) och till sist pseudo-ekvivalenter (ord eller uttryck som har samma form men en annan betydelse i sverigesvenska respektive finlandssvenska). Ordet semla är ett exempel på en del-ekvivalent. En semla hänvisar i Sverige till en slags bulle av ljust vetebröd som är fylld med mandelmassa och grädde, medan ordet används på finlandssvenska för en liknande bakelse som svenskarna skulle kalla en småfranska eller en fralla. Exempel på pseudo-ekvivalenter är orden medelsvensson invandrarverket kallortstillägg som bara förekommer på sveri- Figur 2.1: En semla på SVSV respektive FISV. gesvenska å ena sidan, och de finlandssvenska orden arbetarinstitut, flervåningshus, menföre å andra sidan. Pseudo-ekvivalenterna är oftast falska vänner på den lexematiska eller den pragmatiska nivån. Orden eller uttrycken har då samma form, men de delar inte (helt) samma betydelse. Ordet hämta till exempel används i både sverigesvenska och finlandssvenska, men har betydelsen gå efter (SVSV) eller medföra (FISV). 2.2 Rubrikspråk i tryckta tidningar Halliday (1967) hävdar att rubrikernas grammatik skiljer sig från grammatiken i vanlig prosa. Den kallas för economy grammar och uppfyller kravet på en kommunikativ effekt och extrem korthet. Alla språk som kan beskrivas i termer av denna economy grammar tillhör det som kallas för block language. Enligt Straumann (1935) är block language inte begränsad till tidningsrubriker utan termen syftar också på den typ av språkliga yttrande som förekommer i boktitlar, dagböcker, telegram, annonser, ordböcker, kataloger, recept, osv. Block language är således det överordnade begreppet för bl.a. rubrikspråk. I det som följer ger jag först en översikt över funktionerna som är förknippade med rubrikspråk. Till sist tittar jag lite närmare på olika grammatiska kännetecken. 2.2.1 Rubrikspråkets funktioner Grammatiska kännetecken på rubrikspråk kan delvis förklaras av rubrikspråkets funktioner. Det följande är baserat på Mårdhs avhandling Headlinese (1980). En av rubrikspråkets huvudfunktioner är att underlätta det för läsarna att hitta precis nyheterna de är intresserade i. I regel sammanfattar rubriker artiklarnas innehåll. Detta innebär att läsarna kan få en tydlig bild av det som står i tidningen genom att läsa igenom 13

rubrikerna. Ju kortare rubriken är, desto snabbare läsarna kan skapa sig en bild av själva artikeln. En annan viktig funktion av rubrikspråk har att göra med att kunna fånga läsarnas uppmärksamhet. Ett hjälpmedel för detta ändamål är rubrikens lay-out. Typsnittet är normalt sett sådant att rubriken skiljer sig från brödtexten genom större, tjockare bokstäver till och med en annan färg. När rubrikernas lay-out lyckats väcka uppmärksamheten, ska själva rubriken formuleras på så sätt att läsarna är benägna att vilja läsa artikeln eller även köpa den tryckta tidningen i affärerna. Det finns enligt Mårdh två slags rubriker: summary heads och connotative heads. Summary heads är rubriker som på ett neutralt sätt återger artikelns innehåll. Arnold (1969) skriver att en sådan rubrik boils the gist of the story into a terse sentence. Nedanstående rubrik är ett exempel på en summary head: Skådespelaren Bob Hoskins död (SVDA1) Genom att läsa denna rubrik får läsarna omedelbart veta vad artikeln handlar om, nämligen att Bob Hoskins, skådespelare, har avlidit. Brödtexten till rubriken är: Den brittiske skådespelaren Bob Hoskins har avlidit, 71 år gammal, uppger Reuters. Han är mest känd för sina roller i filmer som Vem satte dit Roger Rabbit? och Kärleksfeber. Summary heads är alltså inte alls fantasieggande. Connotative heads däremot försöker väcka nyfikenheten genom att släppa väldigt litet eller ingenting alls om det som står i artikeln. Se på det följande exemplet: Vacker Venus på Orion tappar rytmen (SVD515) Det är ett bra exempel på connotative heads därför att rubriken har några typiska kännetecken på det: det görs bruk av humor samt ordlekar. Artikeln handlar om teaterdikten Venus som spelas på Orionteatern, varav andra akten är tung och lite långsam enligt journalisten. 2.2.2 Kännetecken på rubrikspråk Mårdh (1980) och Conon (1973) nämner några kännetecken på rubrikspråk i sina examensarbeten Headlinese; On the grammar of English front page headlines respektive Rubrikspråket på Dagens Nyheters förstasidor. Mårdh skriver om engelska rubriker medan Conon undersöker svenska rubriker. Detta oaktat tar jag Mårdhs resultat om engelska rubriker med i detta avsnitt, eftersom rubrikspråkets funktioner är oberoende av vilket specifikt språk det nu handlar om. Funktionerna förblir de samma på svenska som på engelska. Dessutom tillhör 14

både svenska och engelska de germanska språken, vilket innebär bl.a. att vissa syntaktiska egenskaper eller system är desamma. Alla exempel som ges i detta kapitel är tagna ur min egen korpus förutom de engelska rubrikerna; de härstammar från Mårdhs korpus. 2.2.2.1 (O)fullständiga huvudsatser För det första är rubriker enligt Mårdh ofta ingen fullständig huvudsats eller makrosyntagm 1 utan snarare mindre syntaktiska enheter så som en bisats eller en nominalfras: När din hjärna slutar att fungera (HBL224) Tidernas största charterfloppar (SVD115) En iögonfallande grupp av rubriker som blev påpekad av Åkermalm (1962) och som inte utgörs av makrosyntagmer, innehåller rubriker som saknar utsatt finit verb: Hollandes sambo på sjukhus (HBL224) Conon hävdar i det här sammanhanget att ju äldre rubrikerna är, desto svårare det blir att hitta några språkliga skillnader mellan rubrikerna och vanlig prosa. Det kan förklaras av det faktum att det var bara under och efter första världskriget som rubrikstilen utvecklade sig mot sin nuvarande form. Fullständiga satser och mycket korta, elliptiska uttryck förekom bredvid varandra sedan dess. I motsats till Conons diakroniska undersökning som avslutades 1973, forskar jag på ett synkront sätt med en aktuell korpus. Mina förväntningar är sådana att det kommer att finnas en avsevärd skillnad mellan rubrikerna och vanlig prosa. Detta är en skillnad som ligger i linje med Conons resultat. I fall rubrikerna är fullständiga huvudsatser, är de ofta väldigt korta. I första instans skulle de inte betraktas som uppseendeväckande i annan prosa. Det är bara när många sådana korta meningar skulle förekomma i en text som språket skulle få prägeln rubrikstil. En bra morgon börjar med lunch (HBL389) Sponsorer jublar över medaljerna (SVD250) 1 En makrosyntagm är enligt Josefsson (2009:18) den minsta syntaktiska enheten som inte har några syntaktiska relationer med någon annan enhet. Den typiska makrosyntagmen är en huvudsats. 15

2.2.2.2 Substantiv och nominalfraser i rubrikspråk Vidare är rubrikspråk kännetecknat av nominalfraser som är mycket modifierade. En sådan nominalfras kan förmedla en rätt komplicerad tanke och det krävs väldigt ofta att läsa kontexten för att kunna tolka rubriken ordentligt. Om man inte har läst artikeln så kan man inte veta vad rubriken precis handlar om: Lysande studie i ren ondska MAJESTÄTISKT Välskrivna dialoger, gott skådespeleri och dramatiska ögonblick av förlösning. Fjärde säsongen av Game of thrones, med premiär måndag, lär bli seriens höjdpunkt med lika delar skönhet och salt, skriver SvD:s Thomas Engström. (SVD) Det är dessutom inte bara nominalfraserna som kan vara modifierade. Själva substantivet kan också konstrueras enligt vissa morfologiska regler som är speciellt kännetecknande för rubrikspråk, som t. ex. initialord. 2.2.2.2.1 Initialord Journalister använder sig ofta av initialsammansättningar och uppfyller således kravet på extrem korthet. Conon definierar initialord i sin undersökning som ord som är bildade av initialer eller initialstavelser i basordet och nämner exempelvis orden JO, Asea och Säpo. Initialord kan också vara komposita, vilket innebär att ord kan bestå av flera led varav ett en initial eller ett initialord: Egna intressen tar över i USA-politiken (SVD305) NATO-räddaren i nöden? (HBL391) I det ovanstående exemplet är USA-politiken ett enda ord medan idén omskrivs i texten med upplösningen den inrikespolitiska utvecklingen i USA. Genom initialsammansättningar slipper journalister skriva ordet eller nominalfrasen ut helt, vilket är rubrikspråkets tvång till koncentration (Åkermalm, 1962) till fördel. Det är ett element som visar den ekonomiska läggningen på rubrikspråkets grammatik. Det är dock viktigt att nämna här att initialorden inte alltid lösas upp i texten. Conon (1973) skriver att initialsammansättningar är till och med vanligare än upplösningen. Oavsett detta betraktas initialord som typiska rubrikord, just på grund av deras ekonomiska egenskaper. Initialordens korthet och lätthanterlighet kan dock motvägas av bristande tydlighet ifall förkortningen är mindre frekvent. För många läsare kan initialordet då uppfattas som helt okänt eller oklart. Conon (1973) har undersökt initialordens frekvens i sin diakroniska undersökning Rubrikspråket på Dagens Nyheters förstasidor. På grund av sina statistiska resultat kunde han 16

dra slutsatsen att antalet initialord i rubrikerna har börjat öka under åren närmast före 1940. Det har fortsatt så fram till 1950 då frekvensen stabiliserades och initialord kunde hittas i minst 10 procent av rubrikerna. I kapitel 4 följer en översikt över den aktuella frekvensen av initialord i såvel Svenska Dagbladet som Hufvudstadsbladet. 2.2.2.2.2 Obestämd artikel Ett kännetecken på rubrikspråk som Mårdh (1980) nämner är utelämnandet av ord av låg informationsvärde så som artiklarna : Rätt att sparka trött anställd (SVD541) Ugglornas krig saknar klok lösning (HBL316) Conon (1973) tillskriver den obestämda artikelns frånvaro främst till koncentrationskravet. En rubrik ska vara kort och koncis så att läsarna snabbt får ta reda på vad artikeln handlar om. Den obestämda artikeln har inget stort mervärde till rubrikens innehåll och lämnas därför gärna ute. Swärd kommer redan till samma beslut knappt fyrtio år tidigare, år 1932. Han skrev då att obestämda artikeln tämligen allmänt utelämnas, antingen substantivet har adjektivattribut eller inte. Åkermalm (1962) håller med om det Swärd påstår trettio år senare efter att hitta i sitt material en enda nyhetsrubrik med utsatt artikel och tusentals rubriker utan obestämd artikel. Om det skulle förekomma en utsatt obestämd artikel i rubrikerna, så skulle åkermalm betrakta det som ett undantag från regeln. Conon (1973) lyckas i sin diakroniska undersökning uttrycka obestämda artikelns närvaro i siffror, och konstaterar att evolutionen av en minskning av obestämda artiklar gick hand i hand med i högra grad ekonomiska rubriker. På 1930-talet var rubrikspråk inte lika ekonomiskt som på 1970-talet och hade ungefär 1/6 av rubrikerna en obestämd artikel. Detta kommer överens med Swärds uppfattning att obestämda artiklar tämligen allmänt utelämnas. När Conon då kommer in på 1950- och 1960-talen ser han att det bara är 0,2% av rubrikerna som innehåller obestämda artiklar, vilket också motsvarar åkermalms (1962) konstaterande Att ordet saknas, är det normala, det regelbundna. Conon hävdar år 1973 att artikelfrekvensen konstant ligger under en procent efter andra världskriget. Viktigt att nämna här är att såvel Swärd som Åkermalm som Conon skriver om tryckta tidningar. I denna undersökning forskas endast i digitala tidningsrubriker, och en snabb översikt över rubrikerna tyder på att artikelfrekvensen kommer att ligga högre än en procent. Detta ska diskuteras ingående i kapitel 5. 2.2.2.2.3 Bestämd artikel Den obestämda artikeln utelämnas ofta på grund av sitt låga informationsvärde. Det samma gäller för den fristående bestämda artikeln, som inte räknas till betydelsefulla ord. Conon (1973) tillskriver således den prepositiva artikelns utelämning liksom han gjorde det för obestämda artiklar till rubrikspråkets koncentrationskrav. Något 17

som underlättar den prepositiva artikelns utelämning är det faktum att svenska substantiv kan ha bestämd slutartikel. Exempel på rubriker som saknar utsatt bestämd artikel: Nu går klassiska folkabussen i graven (SVD43) Döda finländaren i Syrien kring 20 år (HBL277) De vanligaste uttryckstyper som saknar utsatt prepositiv artikel är enligt Conon komparativ, superlativ, ordningstal, nationalitetsadjektiv, uttryck med enhetlig betydelse (individnamn) och uttryck med förstärkningsord av typen vida världen, hela Norden. Conon har studerat den prepositiva artikelns frekvensutveckling och har konstaterat att den prepositiva artikeln nådde sin kulmen år 1915 med siffran 18%. Frekvensen har då tämligen kontinuerligt minskat till bara 0,6% år 1960. I kapitel 5 diskuteras ingående artikelns frekvens så som den är år 2014 i digitala rubriker. Mina förväntningar efter en kort överblick över min digitala korpus är sådana att frekvensen kommer att vara avvikande från Conons iakttagelser. 2.2.2.3 Verb I detta kapitel diskuteras det finita verbet i rubrikspråk, samt vilka tempus som förekommer mest och infinitivmärkets beteende i rubriker. 2.2.2.3.1 Det finita verbet Den svenska journalisten Set Poppius 2 hävdar i sin journalisthandbok Journalisten (1947) att verblösa rubriker är idealet för den inbitna rubriksförfattaren. Conon (1973) i sin tur tycker att Poppius överdriver och skriver att han förmodligen pratar om finita verb som utelämnas i rubriker i stället för både finita och infinita verb. Dessutom går den tesen inte ihop med det Conon hittar i sin korpus: vid tiden för Poppius uttalande förverkligar knappt hälften av rubrikerna detta påstådda idealet. Andra journalister eller författare håller inte heller med om Poppius synpunkter och ser mer positivt på verbens förekomst. Karlgren t.ex. skriver: Verb måste alltså finnas, men det är därför inte nödvändigt att det är utsatt: det kan i många fall underförstås. (Karlgren, 1923) Karlgren anför här en viktig punkt, nämligen att varje rubrik har ett verb som dock inte alltid behöver vara utsatt i rubriken. Det är någonting som Radder och Garst bejakar fullständigt: Every headline must (...) have a verb. It is desirable although not necessary that each deck be a complete sentence (Radder, 1924) 2 Set Poppius (1858-1972) var en svensk journalist, redaktör och även grundare av en skola som underviser i journalistik: Poppius Journalistskola. 18

We may therefore take it as one of our first guides that every part of a headline should contain a verb. The headline verb may be either explicit or implied. (Garst, 1963) Härtill kan tilläggas att utelämningen av ord med lågt informationsvärde är kännetecknande för rubrikspråk (Mårdh, 1980), allt för att rubriken ska vara kort men fortfarande förmedlar tillräckligt mycket information om själva artikeln. Det anknyter till att rubrikspråk betraktas som ekonomiskt och kan förklaras på grund av koncentrationskravet (cfr. supra). Således väljer journalisterna ofta att utelämna hjälpverben vara och bli vid passiv omskrivning med perfekt particip. t.ex.: (1) Explosion fångad på film (SVD1) (2) Nieminen utslagen i australiska öppna (HBL85) Denna typ förekommer så ofta enligt Åkermalm (1962) att den kan betraktas som ett av rubrikspråkets viktiga kännetecken. Genom att använda ett particip ges det uttryck för det skeende eller den handling som artikeln handlar om. När man läser härnedan det Garst skriver, så förstår man gott att hjälpverben vara och bli utelämnas gärna i rubriker på grund av sitt låga informationsvärde: All well-chosen, potent verb can suffuse the head with energy; a flat, colorless one leaves it limp and lifeless. The verb determines whether the headline contains punch or is dull. (Garst, 1963) Hjälpverben vara och bli bidrar inte till rubrikernas semantiska rikedom och sådana innehållslösa ord skulle alltså absorbera alltför dyrbart utrymme. Det finns dock andra finita verb förutom dessa två hjälpverb som utelämnas ifall de är av noll och intet värde för rubrikernas innehåll. Detta bekräftas av Åkermalm: Förutom former av vara och bli utelämnas verbet överhuvudtaget rätt ofta, en radikal åtgärd för att spara utrymme. (Åkermalm, 1962) Nedanstående rubriker tjänar som exempel på rubriker utan finit verb som inte bara kan suppleras med former av vara och bli utan också med andra verb. (3) Zlatan favorit inför priset för årets mål (SVD104) (4) Putin bara en av Ukrainas prövningar (HBL420) 19

Conon har inte lyckats hitta en riktig tydlig trend som beskriver frekvensen av rubriker utan finit verb under perioden 1910-1960. Siffrorna växlar mellan minst 45,6% år 1930 och högst 71,6% år 1915. Den enda trenden som kunde observeras är att det finita verbet blev alltmer utelämnat från början av andra världskriget fram till 1960. Denna trend motsvarar koncentrationskravet som har blivit större med åren: ju äldre rubrikerna är, desto större chansen att de innehåller ett utsatt finit verb. Conon har också undersökt frekvensen av hjälpverb som utelämnas vid predikativt perfekt particip i sin diakroniska korpus, och har sett att trenden under åren 1910-1960 inte stämmer överens med det man skulle förvänta sig. I motsats till att det alltmer skulle förekomma predikativt perfekt particip utan hjälpverb, kunde det allt mindre hittas en sådan konstruktion under den forskade perioden. Frekvensen har relativt ständigt minskat från 17,4% år 1910 till 4,6% år 1960. Denna tillbakagång rimmar inte med koncentrationskravet, men Conon försöker sätta detta i samband med preteritums motsvarande frammarsch (Conon, 1973). Både preteritum och particip tyder på förfluten tid och kan alltså tänkas ersätta varandra. preteritums frekvens i Conons corpus var 2,8% 1910 och 18,2% 1960, och är således motsatsen till participets frekvens. 2.2.2.3.2 Tempus Presens Presens utgör den tempusform som såvel amerikanska handböcker som Karlgren (1923) förordrar. Det är det vanligaste tempus i rubrikspråk (Åkermalm, 1962) med siffran 26,4% 1960. Presens följs av preteritum som förekommer i 18,2% av rubrikerna samma år, perfektum och pluskvamperfektum i sin tur kunde sammanlagt hittas i bara 0,4% av rubrikerna (Conon, 1973). En orsak till presens succé kan möjligen vara att presensformen låter gärna använda sig för att beskriva handlingar som har hänt i förfluten tid. I Headlines and Deadlines skriver Garst: For one thing, the present tense is customarily used to describe past events. (...) In most instances verbs in the present tense are shorter than those in the past, and space is always in demand in the headline. It takes fewer letters for example, to say Thief Robs Grocery than to say Thief Robbed Grocery. (Garst, 1963) Förutom nutid och dåtid kan presens också beteckna kommande tid. Det ska påpekas i detta sammanhang att presens syftar på tempusformen, oavsett betydelse. Precis som Garst påstår ovan, kan användningen av presensformen leda till i högre grad ekonomiska rubriker eftersom presensform är nästan alltid kortare än verbformerna i andra tempus. Förutom de ekonomiska egenskaperna av dessa tre presensformer är en annan fördel av denna tempusform enligt Conon att nyheterna ser färskare ut. Allt detta ser till att journalister betraktar presens som ett gynnat tempus i deras rubriker. 20

Preteritum Presens är det mest populära tempus att använda i rubrikerna, preteritum följer som den nst vanligaste tempusformen. Som man kunde läsa ovan har preteritum ständigt vunnit betydligt ökad terräng under perioden 1910-1960. Frekvensen av preteritums närvaro i rubriker ökade från 2,8% 1910 till 18,2% 1960. Användningen av detta tempus för förfluten tid har alltså ökat mycket. Exempel på preteritum: (5) Banksy-utställning lockade hundratals (SVD593) (6) Staden fick nog av båtskrotet (HBL367) Det som är intressant här är att perfektum och pluskvamperfektum har nästan helt försvunnit 1960 (cfr. infra) samtidigt som predikativt perfekt particip känner en stor tillbakagång under perioden 1910-1960. Preteritum däremot har ständigt vunnit i popularitet. Enligt Conon (1973) är dessa frekvenser ingen slump och finns det ett samband. Således hävdar han att preteritum har ersatt alla ovanstående konstruktionerna, vilket enligt Wessén (1956) betyder att preteritum har återfått en funktion som den ofta hade i fornsvenskan. Vidare är de två mest frekventa tempus (presens och preteritum) de enda två enkla tempus i svenska, i.e. de enda tempus som inte behöver något hjälpverb. (Josefsson, 2009) Notera att det sparas mer utrymme i rubrikerna genom att använda dessa två tempus i motsats till perfektum och pluskvamperfektum. Presens och preteritum uppfyller då bäst koncentrationskravet och föredras således av journalisterna. Perfektum och Pluskvamperfektum Då Conon gjorde sin korpusundersökning 1973 slog han fast att både perfektum och pluskvamperfektum hade nästan helt försvunnit. I 1960 innehöll endast 0,4% av rubrikerna antingen perfektum eller pluskvamperfektum. Dessutom förekom de oftast i underrubriker, där koncentrationskravet är mycket mindre än i huvudrubrikerna. Jag tog inte med några underrubriker i min korpus så det kan vara intressant att kolla hur den aktuella situationen är för digitala huvudrubriker i 2014. Man skulle förvänta sig att dessa tempus nästan inte förekommer. Hursomhelst menar Conon (1973) att både perfektum och pluskvamperfektum är betydligt mera sällsynta i rubrikerna än i texten. Härnedan följer två exempel på perfektum: (7) Författarna har glömt äventyret (SVD22) (8) EU har skyddat oss från kriser (HBL82) Exemplen har tagits ur min egen korpus vilket tyder på att perfektum inte dog ut i nutida rubrikspråk. 21

2.2.2.3.3 Infinitivmärket att Infinitivmärket att utelämnas ofta i rubrikspråk, det är någonting som Swärd (1932), Åkermalm (1962) och Palmér (1947) bekräftar. Fenomenet är dock inte begränsat till tidningsrubriker utan förekommer också rätt ofta i modern svenska. Vi talar om ren infinitiv när infinitivmärket utelämnas. I svenskan som talas idag faller infinitivmärket i regel bort vid modala hjälpverb, objektiv infinitiv och subjektiv infinitiv. Infinitivmärket är utsatt ifall infinitiven tjänar som bestämning till adjektivet, till substantivet, och när infinitiven konstrueras med en preposition. I fall det handlar om känsli-, affärsoch telegramstil (Palmér, 1947) eller rubrik- och annonsstil (Conon, 1973) kan även dessa konstruktioner som har utsatt infinitivmärke ersättas av ren infinitiv (ex. 9-10). Subjekt eller objekt kan också utgöras av ren infinitiv (ex. 11) men det finns mest ett utsatt infinitivmärke i dessa svenska konstruktioner (Conon, 1973). (9) Det är svårt att förälska sig i Vanda (HBL103) (10) Lättnad att få upprättelse (HBL165) (11) Stoppa mutor kräver resurser (SVD274) Conon har undersökt frekvenserna av infinitiv och infinitivmärken. Användningen av infinitv har minskat under perioden 1910-1960. Där den förekom i 10,2% av rubrikerna 1910, förekom den i endast 5,6% av rubrikerna 1960. Infinitivmärket är i samma period också på tillbakagång: det förekom i 2,2% av rubrikerna 1910 och har sen relativt ständigt minskat till 0,2% 1960. Infinitivmärket förekom då i såvel konstruktioner där det krävs ett infinitivmärke som konstruktioner som tillåter ren infintiv. En blick på frekvensen av ren infinitiv visar att den blev alltmer populär: frekvensen gick från 1,4% 1910 till 4,4% 1960. Det handlar då om ren infinitiv vid såvel vissa verb som vid substantiv, adjektiv, particip och ren infinitiv som subjekt. Infinitivmärkets tillbakagång kan återigen förklaras av koncentrationskravet; det sparas dyrbart utrymme genom att utelämna det. Det samma gäller för infinitiv överhuvudtaget som har tappat procentuellt sett mer terräng. Konstruktioner med infinitiv tar enligt Conon (1973) mer utrymme och utelämnas därför gärna. I kapitel 4 diskuterar jag ingående infinitivmärkets aktuella status i svenskt rubrikspråk. 2.2.3 Satstyper i rubrikspråk Det finns fyra grundläggande språkhandlingar i svenska: påstående, fråga, uppmaning och känslouttryck. Dessa språkhandlingar motsvaras typiskt av särskilda satstyper (Josefsson, 2009): 22

Språkhandling Typisk satstyp Exempel påstående deklarativa satser Charlotta läser en bok. fråga interrogativa satser Tycker hon om att läsa? uppmaning imperativa satser Fokusera på avhandlingen! känsloutrryck exklamativa satser Vad jag är duktig! Rubriker kan också delas upp i dessa fyra satstyper. Conon har inte undersökt i sin avhandling vilka är de mest populära satstyperna på rubriksvenska, så jag baserar mig huvudsakligen på Mårdhs forskningsrön om engelska rubriker för att kartlägga hur rubrikspråk och satstyper ställer sig till varandra. I kapitel 5 analyseras de olika satstyperna innegående för digitala rubriker på såvel sverigesvenska som finlandssvenska. Det kan vara intressant att undersöka, eftersom de interrogativa och imperativa satstyperna oftast medför lite schvung hos läsarna, vilket beveker dem till att läsa artiklarna i fråga. Det anknyter till en av rubrikspråkets funktioner. 2.2.3.1 Deklarativa satser När rubriker är deklarativa satser är deras primära funktion att förmedla information. Mårdh (1980) har kunnat fastställa i sin korpusundersökning om engelska rubriker att denna satstyp är mest frekvent. Hon har undersökt tidningarna the Times och the Daily Mirror, vilka omfattar var respektive 99,2% och 87,1% deklarativa satser. Hon ger följande exempel: (1) Autobahn bridge collapse kills nine men (2) J H Vavasseur suspension 2.2.3.2 Interrogativa satser Interrogativa satser används i prosa huvudsakligen för att förmedla talarens okunnighet om viss information som lyssnaren/läsaren förväntas klargöra. När det gäller rubrikspråk håller det inte, eftersom journalister ofta själva kan ge svaret på deras egna frågor. Ibland används interrogativa satser när det inte finns tillräckligt information för att kunna förmedla ett tillfredsställande svar och återges i artikeln endast några möjliga utkomster (ex. 3). Interrogativa satser i rubrikspråk blir dock mest brukt för att visa läsarna vilka frågor kommer att svaras i artiklarna (ex. 4). Exemplen togs återigen ur Mårdhs (1980) avhandling. (3) Who will take up France s burdens? (4) WHO shared a date with way-out Nureyev? 23

Sådana interrogativa rubriker används huvudsakligen för att befrämja att läsa artiklarna. Frågorna i rubriker förväntas reta läsarnas nyfikenhet på så sätt att de gärna vill konsultera texten för att hitta svaren. I Mårdhs engelskspråkiga korpus kunde i the Times hittas i 0,5% av rubrikerna någon intterrogativ sats, medan the Daily Mirror hade i 4,9% av rubrikerna att göra med denna satstyp. I jämförelse med den deklarativa satstypen är den interrogativa satstypen alltså ingen stor succé. 2.2.3.3 Imperativa satser Vid uppmaningar står verbet i imperativformen och utelämnas subjekt oftast. I Mårdhs korpus kunde i the Times och the Daily Mirror hittas respektiva 0,2% och 3,7% imperativa satser. Enligt Mårdh (1980) är denna satstyp ett hjälpmedel i rubrikspråk som siktar på att beröra läsarna/lyssnare. Genom imperativer tilltalas läsarna/lyssnare direkt och bevekas de till aktion (ex. 5, ex. 6): (5) FOR ALL OUR TOMORROWS VOTE LABOUR TODAY (the Daily Mirror) (6) Help us to find out THE TRUTH ABOUT WOMEN (the Daily Mirror) Ibland blir den tilltalade personen explicit nämnd i rubriken, som t.ex.: (7) Libs tell Wilson: Cool it or else (the Daily Mirror) Texten som följer efter rubriken kan likaså innehålla mer information om personen som får uppmaningen (ex. 8): (8) Get sterilized! PRICE OF A WIFE S HOME LOAN (the Daily Mirror) 2.2.3.4 Exklamativa satser Känslouttryck slutar i regel på utropstecken och bildas främst av fria bisatser. Mårdh noterade att frekvensen av denna satsyp i engelsksprå kig korpus var 4,2% vad som gäller the Daily Mirror. I the Times fanns inga exklamativa satser alls. (7) Oh, what a bonnie bonanza! (8) JUST DIVINE! 24

2.3 Tryckta vs. digitala tidningar I det här kapitlet jämför jag kort tryckta tidningar med digitala tidningar och fokuserar jag på den typografiska aspekten. Det har mest undersökts och skrivits om rubrikspråk i papperstidningar. I den här undersökningen har jag bestämt mig för att arbeta med nättidningar. Jag analyserar både sverigesvenska och finlandssvenska rubriker av Svenska Dagbladet respektive Hufvudstadsbladet och hämtade artiklarna från internetsidorna www.svd.se respektive www.hbl.fi. Det motsvarar mina förväntningar att tidningarnas layout på nätet i stor utsträckning skiljer sig från tidningarnas layout tryckt på papper. Figur 2.1 visar att Svenska Dagbladets förstasida innehåller färre rubriker i den tryckta versionen (3 i total) än webbupplågans förstasida (18 i total). Det samma gäller Hufvudstadsbladet (figur 2.2), där förstasidan tryckt på papper innehåller 8 rubriker medan den digitala förstasida innehåller 21. Det bör noteras här att det är rätt svårt att tala om en förstasida när det handlar om tidningarnas webbupplågor. Det är nämligen möjligt att skrolla ner för att få se fler artiklar och rubriker när man går in i webbplatsen. Således begränsar jag begreppet förstasida i det här sammanhanget till den första digitala bilden som läsarna får se vid webbplatsens konsultering. Det handlar då om ett flytande begrepp. Figurerna 2.1(b) och 2.2(b) återger två skärmdumpar som togs av tidningarnas förstasidor så som jag kunde se dem på min dator. Om denna skillnad i layout också medför några syntaktiska divergenser eller andra funktioner, behandlas i kapitel 4. (a) Papperstidning (den 7 augusti 2014) (b) Nättidning (den 30 mars 2014) Figur 2.2: Hufvudstadsbladets förstasida 25

(a) Papperstidning (den 30 april 2011) (b) Nättidning (den 30 mars 2014) Figur 2.3: Svenska Dagbladets förstasida 26

Kapitel 3 Metod och material För att kunna beskriva och jämföra sverigesvenskt och finlandssvenskt rubrikspråk i digitala tidningar behöver jag en samtida, välbalanserad korpus som omfattar ett tillräckligt antal sverigesvenska och finlandssvenska rubriker. Detta kapitel handlar om hur min korpus åstadkom. Först ger lite mer information om tidningarna som valdes i Sverige och Finland i avsnitt 3.1, sen beskriver jag noggrant vilka och hur många rubriker selekterades till min korpus i avsnitt 3.2. Till sist återges i avsnitt 3.3 den statistiska bakgrunden för analysen som gjordes med hjälp av uppgifterna i korpusen. 3.1 Tidningarnas urval Min korpus består endast av rubriker hämtade från digitala tidningar. Jag har alltså vid inget tillfälle jobbat med papperstidningar. Detta var ett medvetet val och det finns två faktorer som spelar in där. För det första är tidningar på nätet ett relativt nytt fenomen som dyker upp på scenen för första gången på 2000-talet. Det gör det intressant att forska i eftersom det inte än finns en djupgående undersökning som kartlägger eventuella språkliga skillnader med rubriker i tryckta tidningar. Den andra faktorn som pläderar för användningen av digitala tidningar är deras tillgänglighet. Det är väldigt enkelt att konstruera en korpus genom att kopiera rubrikerna på tidningarnas hemsida för att sen klistra in dem i ett dokument. Tryckta tidningar har i mitt fall en lägre nivå användarvänlighet sedan jag inte forskar i Sverige eller Finland och svenska tidningar inte är till hands i affärerna här. Med tanke på den komparativa naturen av denna undersökning talar det för sig själv att korpusen delas upp i två: en del innehåller rubriker som motsvarar den sverigesvenska varieteten och en annan del är representativ för den finlandssvenska varieteten. Jag tog tidningen Svenska Dagbladet som källa till de sverigesvenska rubrikerna. Webbadressen är www.svd.se. Tidningen grundades 1884 och har säte i Stockholm. I 2013 hade Svenska Dagbladet varje dag dryggt 404 000 läsare. Den är den tredje största abonnerade morgontidningen i Sverige 27

(TS Mediefakta, 2014). Svenska Dagbladet betecknar sig politiskt som obunden moderat. De finlandssvenska rubrikerna tog jag från den svenskspråkiga finländska tidningen Hufvudstadsbladet med webbadressen www.hbl.fi. Tidningen grundades 1864 av August Schauman och utkommer i Helsingfors. Den når 102 000 läsare dagligen och blir härmed Finlands största svenskspråkiga tidning (www.hbl.fi, 2014). Hufvudstadsbladet betecknar sig politiskt som oberoende borgerlig liberal. Hufvudstadsbladet är medveten om att svenskans position i Finland är annorlunda än svenskans position i Sverige: Hufvudstadsbladets historia är oupplösligt sammanlänkad med det svenska språkets ställning i Finland, den finlandssvenska livsstilen och kulturen. (www.hbl.fi, 2014) Således kan Svenska Dagbladet och Hufvudstadsbladet betraktas som två ledande tidningar i Sverige respektive Finland, som båda lämpar sig för att skaffa rubriker skrivna på sverigesvenska respektive finlandssvenska. 3.2 Rubrikernas urval Totalt har jag samlat 1200 rubriker inom en tidsperiod på knappt fyra månader: 600 sverigesvenska rubriker från Svenska Dagbladet och lika många finlandssvenska rubriker från Hufvudstadsbladet. På så sätt förfogar jag över ett tillräckligt antal rubriker för att kunna kartlägga syntaktiska skillnader mellan båda varieterna. Alla artiklar daterar från perioden mellan december 2013 och mars 2014. Detta betyder att denna undersökning är synkron och återspeglar det aktuella förhållandet mellan sverigesvenska och finlandssvenska. Figur 3.1: Svenska Dagbladet (25 april 2014) Först och främst är det viktigt att begränsa begreppet rubrik. Conon (1973) definierar en rubrik som ett meddelande, (...) tryckt i en och samma rubrikstil (...) och typgrad (storlek), som bildar en typografisk enhet inom en viss spaltbredd. Svenska Dagbladets arbetssätt skiljer sig lätt från Hufvudstadsbladet. Medan förstnämnda tidningen använder såvel rubriker som 28

underrubriker, slipper finska journalister att skriva underrubriker i Hufvudstadsbladet. Figur 3.1 visar två rubriker hämtade ur Svenska Dagbladet som består var av rubriker samt underrubriker. De har inte samma rubrikstil och typgrad och det finns ingen typografisk enhet mellan dem. Det överensstämmer med Conons definition i det att denna skillnad tyder på att det inte kan handla om en enda rubrik. Rubrikerna såvel som underrubrikerna är dock skrivna på rubrikspråk: det finns korta meningar och den obestämda artikeln ett utelämnas (t.ex. Allt mer talar för (ett) nytt Rysslandsstyrt nät). Figur 3.2: Hufvudstadsbladet (25 april 2014) Om vi nu tittar på de två artiklarna i Hufvudstadsbladet (figur 3.2) märks det att det inte finns några underrubriker. Det som står efter rubriken tillhör brödtexten och kan inte betraktas som rubrikspråk. Logiskt sett har jag bestämt mig att inte ta med Svenska Dagbladets underrubriker i korpusen, eftersom jag inte kan jämföra sverigesvenska med overkliga finlandssvenska underrubriker. Genom att nonchalera Svenska Dagbladets underrubriker kan jag fokusera på sverigesvenska och finlandssvenska rubriker i stället, vilket kommer analysens kvalitet till godo. 3.3 Nollhypotes I kapitel 4 är jag på spaning efter skillnader mellan sverigesvenska och finlandssvenska vad som gäller rubrikspråk i respektive Sverige och Finland. Det vore ovanligt att jag skulle få exakt samma resultat för båda språkvarianterna, och jag förvänter mig således att hitta några avvikande procentsatser på olika kännetecken på rubrikspråk. För att undersöka om dessa skillnader inte beror på slumpen och tyder på en signifikant olikhet mellan sverigesvenska och finlandssvenska, utnyttjas en hypotesprövning. Vid hypotesprövningen formuleras en nollhypotes (H 0 ) och en mothypotes (H 1 ). Nollhypotesen utgår ifrån att det inte finns några signifikanta skillnader mellan de två undersökta 29