Höberedning. Januari 2003 1

Höberedning Januari 2003 1

2 Materialet får ej kopieras utan medgivande. Illustrationer där inget annat anges: Ewert Ohlsson Layout, original och tryck: Text & Tryck, Totab AB, Eskilstuna Reviderad utgåva 2003

Förord Höberedning Konsumenterna har ett stort förtroende för svensk mjölk och mjölkprodukter. Det kvalitetsarbete som krävs för att bibehålla och utveckla detta startar redan på gården där mjölken produceras. Här är det många praktiska åtgärder som mjölkproducenten skall vidta i det dagliga arbetet. Svenska Mjölkproducenternas Riksförening (SMR) och Svensk Husdjursskötsel (SHS) utvecklar på uppdrag av mejeriföreningarna förslag till de hjälpmedel som behövs för att producera en kvalitetssäkrad mjölk. Materialet har utarbetats av forskningsledare Martin Sundberg, Jordbrukstekniska Institutet. Projektledare Margareta Emanuelson, SHS Forskning och Utveckling, har bearbetat och redigerat materialet. Värdefulla synpunkter på innehåll och utformning har också lämnats av lantbrukare Ture Eriksson, Kovland, lantbrukare Anders Ericsson, Romdala, husdjurskonsulent Eva-Maria Lidström, Skånesemin och husdjurskonsulent Mona Gustafsson, Svea Husdjur. Hållsta i juni 1997 Bengt Everitt Projektansvarig I samband med nytryckning har texten uppdaterats Hållsta i december 2002 Margareta Emanuelson 3

Egen kvalitetssäkring... 5 Mål... 5 Arbetsscheman och checklistor... 5 Uppföljning... 5 Viktiga moment i höberedningen... 6 Gödsling... 6 I god tid innan slåtter... 6 Slåtter... 6 Fälttorkning... 6 Bärgning... 6 Skulltorkning... 6 Lagring... 7 Inledning... 7 Torkningsprocessen... 8 Behovet av perioder med vackert väder... 10 Möjligheter att minska väderberoendet... 10 Gödsling... 12 Fältperioden... 13 Tidpunkt för slåtter... 13 Slåtter... 13 Olika typer av slåtterkrossar... 15 Höets behandling under fälttorkningen... 16 Bärgning... 17 Om det kommer regn... 17 Skulltorkning... 19 Konstruktion... 20 Utformning av luftfördelningssystemet... 21 Störande byggnadsdetaljer... 23 Intag och utsläpp av torkluft... 24 Dimensionering av luftmängd och fläktkapacitet... 25 Löst hö... 26 Balat hö... 28 Kontroll av torkbelastning... 29 Körschema för fläktar... 32 Rengöring... 33 Förluster vid höberedning... 34 Biologisk omsättning... 34 Urlaknings genom regn... 35 Mekaniskt spill... 37 Sönderslagning vid fläktinläggning... 38 Totala förluster... 38 Lagring... 40 Förebyggande brandskydd... 41 Uppföljning av hökvaliteten... 42 Referenser... 44 Fördjupningslitteratur... 45 4 Innehållsförteckning

Egen kvalitetssäkring Egen kvalitetssäkring Nedan ges en kort beskrivning av de viktigaste verktygen för att kvalitetssäkra höberedningen och närliggande arbeten. Därefter ges under rubriken Viktiga moment i höberedningen en sammanfattning av kunskapsdelen vad gäller lämpligt tillvägagångssätt i de olika moment som höberedningen innefattar. Denna sammanfattning har tagits fram för att underlätta Ditt arbete med att ta fram arbetsscheman, checklistor etc. Mål Sätt upp realistiska och uppnåbara mål. Det kan vara kortsiktiga såväl som långsiktiga. Det kan handla om allt från att producera ett hö fritt från mögeldamm, till att minska arbetsinsatsen i samband med höskörden. Planlägg arbetet utifrån dessa mål tillsammans med erfarenheterna från föregående år. Arbetsscheman och checklistor Utarbeta ett enkelt arbetsschema som beskriver gårdens normala rutiner för höberedning. Använd sammanställningen nedan som en komihåg-lista då du går igenom rutinerna. För anteckningar om alla åtgärder och observationer (inklusive väderlek) som kan ha betydelse för höberedningen. På vilket sätt och hur detaljerat detta görs, är upp till var och en att själv avgöra. I sin enklaste form kan dokumentationen utgöras av anteckningar i dagbok. Huvudsaken är att man antecknar sådana uppgifter som i efterhand kan vara svåra att komma ihåg. Genom att använda egna standardiserade mallar där uppgifter successivt fylls i, minskar risken för att man vid en uppföljning saknar viktiga uppgifter. Checklistorna som medföljer som bilaga till detta kapitel är relativt detaljerade. Plocka därför ut de delar och moment som du bedömer vara aktuella och viktiga för din produktion. Uppföljning Utvärdera årets resultat av höberedningen i god tid innan nästa års skörd planeras. Jämför målen med faktiska resultat. Om något har gått snett, tänk igenom vad som var orsaken och försök lägga upp en strategi för kommande år, så att just det felet inte skall behöva upprepas. Gör en enkel sammanställning av årets resultat som du kan gå tillbaka till år efter år. Planera nästa års skörd. 5

Egen kvalitetssäkring Viktiga moment i höberedningen I god tid innan slåtter Se över alla maskiner och annan utrustning som ska användas för skörd, inläggning och torkning. Ett lager med de viktigaste slitdelarna till skördemaskinerna bör finnas hemma. Gör rent lagerutrymmet. Om du inte redan är säker på att torkens konstruktion i alla delar är korrekt, bör du göra en översyn av torkens utformning (framtaget formulär Översyn av tork kan användas). Påtagliga brister bör åtgärdas omedelbart. Slåtter För att minska risken för att fodret ska drabbas av regn under förtorkningen, är det viktigt att slåttern (såväl tidpunkt som slagen areal) anpassas till väderleksprognoser och bärgningskapacitet. Undvik att slå en gröda som inte har torkat ur efter regn eller dagg. Använd slåtterkross och se till att krossningsgraden är rätt avpassad till grödan. Ställ in maskinen för en stubbhöjd som inte ger inblandning av jord eller förna. Ofta är 8 10 cm lämpligt. Rengör maskinen från foderrester vid längre uppehåll i slåtterarbetet. Fälttorkning Sprid höet på hela fältytan så snart som möjligt efter slåtter. Vänd höet regelbundet, men anpassa efter väderlek och hur långt torkningen kommit. Ställ ned vändarens arbetsvarvtal efterhand som höet torkar. Strängläggning kan gärna ske en stund innan bärgning om vädet är bra. Var noggrann med inställningen av räfsor och strängläggare, så att inte jord och eventuell stallgödsel rivs med och blandas in i höet. Bärgning Pressa så lösa balar som möjligt om de ska läggas på hötork. Rengör maskinen från foderrester vid längre uppehåll i bärgningsarbetet. Skulltorkning Tänk på att inte överbelasta torken genom att lägga in höet alltför blött eller alltför snabbt i förhållande till vad torken är konstruerad för. Se till att höet fördelas jämnt över torken. Undvik att gå på löshö under torkningen. 6

Egen kvalitetssäkring / Inledning Vid baltorkning bör man förskjuta eller vrida balarna i varje lager för att inte få genomgående vertikala springor. Täta synliga glipor med löst hö. Kör fläktarna efter rekommenderat körschema. Kör hellre för mycket än för lite. Var noga med att kontrollera höets färdigtorkning. Stäng luckorna till hötorkens luftintag efter avslutad torkning. Lagring Täck med halm efter avslutad torkning om du brukar få kvalitetsproblem pga uppfuktning under höst- och vintermånaderna. Ta ut prov för analys av näringsinnehåll. Vid misstanke om att fodret är hygieniskt undermåligt, bör en hygienanalys göras. Ytterligare information om provtagning och analys kan lämnas av husdjursföreningen. Inledning Ett övergripande mål vid beredning av grovfoder är att få en slutprodukt av bra kvalitet, ur såväl näringsmässig som hygienisk synpunkt. När det gäller höberedning innebär detta att fodret ska kunna bärgas med minimal störning av dålig väderlek och vid en tidpunkt då näringsinnehållet är det rätta. Vidare ska skörde- och konserveringssystemet vara sådant att det minimerar de förluster som orsakas av växternas respiration, urlakning genom regn och mekaniskt spill. Syftet med denna skrift är att ge en överblick av hur man på olika sätt under höberedningsprocessen kan skapa bästa möjliga förutsättningar att gå i land med dessa mål. 7

Torkningsprocessen Torkningsprocessen Höberedning som konserveringsmetod bygger på torkning. För att kunna betraktas som lagringsdugligt bör vattenhalten i höet efter avslutad torkning inte överstiga 15%. Torkningen måste dessutom ske tillräckligt snabbt för att undvika en omfattande mikrobiell tillväxt. När det gäller hö är det i första hand mögelsvampar som har förutsättningar att växa till och orsaka hygieniska problem. Vattenhalten i ett växande vallmaterial är beroende av bl.a. växtslag, utvecklingsstadium och vattentillgången i marken. Mängden vatten i växterna kan därför variera inom ganska vida gränser. Normala nivåer som kan ses som grova riktvärden är för baljväxter 80 85% och för gräs ca 75%. Dessa siffror kan anses gälla under förutsättning att inte vattentillgången utgör någon begränsande faktor. Det är således stora mängder vatten som måste torkas bort för att höet ska bli lagringsdugligt. För att erhålla ett ton färdigtorkat hö måste ca tre ton vatten avdunsta från växtmaterialet. Vattenavgången från växten sker inte med konstant hastighet utan minskar kraftigt allteftersom vattenhalten sjunker. I ett nyslaget foder kan mängden borttorkat vatten per tidsenhet vara ca 50 gånger större än i foder med ca 20% vattenhalt. På rot innehåller baljväxter som regel 5 10 procentenheter mer vatten än gräs. Bild 1: Mängd vatten som vid olika inläggningsvattenhalter ska bortföras på fältet respektive hötorken för att man ska erhålla ett ton hö med 15 % vattenhalt. Växternas vattenhalt vid slåtter har antagits till 78% (Jeppsson,1981). 8

Torkningsprocessen Vid användande av hötork utför man torkningen i två steg. I det första steget utnyttjas den snabba vattenavgången under en relativt kort fälttorkningsperiod. Därefter utförs den långsammare sluttorkningen till lagringsduglig vattenhalt under mer väderskyddande förhållanden på hötork. Hur stora mängder vatten som vid olika inläggningsvattenhalter torkas bort på fältet respektive på torken framgår av bild 1. Man kan se att vid normala inläggningsvattenhalter (35 40%) har huvuddelen av vattnet torkats bort redan på fältet, medan endast en mindre del (ca 500 kg) återstår att föras bort på torken. I en levande växt råder i stort sett balans mellan vattenupptagningen genom rotsystemet och vattenavdunstningen från blad och andra ovanjordiska växtdelar. Avdunstningen (transpirationen) kontrolleras av klyvöppningarna som finns i det yttersta cellagret, framför allt på bladens undersidor. När vattentillgången är god är klyvöppningarna öppna. Genom dessa sker det då ett gasutbyte, bland annat av vattenånga, med omgivningen. Om vattenupptagningen sker långsammare än avdunstningen minskar växtens saftspänning (turgor), varvid klyvöppningarna sluts för att hindra fortsatt avdunstning. När vallen slås av är klyvöppningarna som regel öppna. Avdunstningen kan då fortgå med oförminskad hastighet tills dess att saftspänningen i växten avtar och klyvöppningarna sluts. Detta anses inträffa när vattenhalten minskat till 60 70%. Den fortsatta avdunstningen måste sedan ske genom det yttersta cellagrets förtjockade ytterväggar (kutikulan). Genom dessa kan endast omkring en sjättedel så mycket vatten passera per tidsenhet som när avdunstningen sker genom klyvöppningarna. När växterna torkar minskar successivt skillnaden i ångtryck mellan växtens hålrum och den omgivande luften, vilket utgör själva drivkraften för torkningen. Följaktligen kommer också avdunstningen att avta, för att så småningom upphöra helt. Vid vilken vattenhalt detta jämviktsläge inträder beror främst på den omgivande luftens relativa fuktighet och temperatur. Hur ett typiskt torkningsförlopp kan se ut under konstanta omgivningsförhållanden åskådliggörs i bild 2. Bild 2: Torkningen går snabbast i ett nyslaget vallmaterial, för att sedan successivt avta allteftersom vattenhalten minskar. Bilden visar ett torkningsförlopp under konstanta omgivningsförhållanden. 9

Torkningsprocessen Behovet av perioder med vackert väder För att klara torkningen på fält utan väderstörningar krävs ett antal vackra dagar i följd efter slåttern. Hur många dagar som behövs beror på vilket system man tillämpar. I ett system med skulltork behövs normalt två till tre dagars förtorkning på fält, medan det vid färdigtorkning på slag kanske krävs fem till sex dagar. Risken att höet ska drabbas av regn och få nedsatt kvalitet eller till och med bli förstört, minskar avsevärt när man inte är beroende av så långa perioder av vackert väder. Detta illustreras i tabell 1, som är en bearbetning av väderstatistik från 50 år. Av tabellen framgår att om man t.ex. har ett system som kräver fyra vackra dagar i följd, är det endast två år av femtio, eller vart 25:e år, som man drabbas av störningar. Om man däremot behöver sex dagar, uppstår statistiskt sett störningar oftare än vart 3:e år. Tabell 1. Antal år av 50 med ett visst minsta antal dagar i följd med uppehållsväder (mindre än 1 mm nederbörd). Tabellen bygger på väderstatistik från Uppsala åren 1901 1950 och avser treveckorsperioden 5 25 juni. (Opublicerad bearbetning av väderdata. Nilsson, E., Jordbrukstekniska institutet.) 10 Antal dagar i följd Antal år av 50 med uppehållsväder 6 dagar 32 5 dagar 42 4 dagar 48 Det som brukar framhållas som höberedningens största nackdel, är det stora väderberoendet under fälttorkningsperioden. Även om skulltorkningens införande innebar betydande förbättringar, får systemet ändå betraktas som relativt känsligt för väderstörningar. Man kan dock uppmärksamma att höberedning med skulltork innebär ungefär lika lång förtorkningsperiod som balensilering, där man som regel strävar efter en förtorkning till 45 50% torrsubstanshalt. Möjligheter att minska väderberoendet Det effektivaste sättet att minska väderberoendet vid höberedning är att man genom användning av skulltork kan korta av den känsliga fälttorkningsperioden. Dessutom kan man på olika sätt påskynda växternas torkning. Hur snabbt torkningen sker bestäms i huvudsak av två faktorer: luftens förmåga att ta upp vatten växtens förmåga att avge vatten Luftens förmåga att ta upp vatten avgörs av den rådande väderleken. Detta kan man inte påverka på annat sätt än att man på underlag av väderprognoser väljer att utföra slåtter vid en gynnsam tidpunkt. Däremot kan man på flera olika sätt påverka växternas avgivning av vatten. En indirekt möjlighet är att välja sådana växtslag som har gynnsamma torkningsegenskaper. Den största skillnaden härvidlag finns mellan gräs och baljväxter, där baljväxternas grova stjälkar utgör ett stort hinder för en snabb vattengång. Dessutom är ju, som tidigare nämnts, vattenhalten på rot ca tio procentenheter högre i baljväxterna.

Torkningsprocessen Både i Sverige och utomlands har man i försök visat att det mellan olika arter av gräs finns såpass stora skillnader i torkningsegenskaper, att det i vissa fall skulle kunna ha en praktisk betydelse. Tyvärr är resultaten inte alls samstämmiga. Den, eller de arter som i en viss studie torkat snabbast, kan i andra studier ha rangordnats som sämst och vice versa. Genom olika mekaniska behandlingar kan vattenavgången påskyndas. Det vanligaste tillvägagångssättet vid höberedning innefattar att man vid slåttern använder krossar som öppnar nya vägar för vattnets avdunstning. Slåttersträngarna sprids sedan ut på hela fältytan, eftersom torkningen underlättas om höet ligger i ett tunt skikt med maximal exponering för solenergi. Det hö som ligger närmast marken torkar långsammare än det på ytan. Därför utförs regelbundna vändningar för att luckra och blanda om i materialet. Ett ökat antal vändningar ger snabbare torkning, men leder också till att materialet slås sönder och man får ett ökat spill. Mekanisk bearbetning och dess effekter behandlas utförligare i avsnittet Förluster vid höberedning. En teknik som i laboratorieförsök och med experimentmaskiner visat sig ha potential att ge radikalt förbättrade torkningsegenskaper, är den s.k. matt-tekniken (se bild 3). Grödan utsätts då vid slåttern för en kraftig gnuggning, varefter den i samma maskin pressas till en tunn matta som läggs tillbaka ovanpå stubben för att torka. Hela torkningen till lagringsduglig vattenhalt görs på fält utan att röra eller flytta mattorna. Samstämmiga torkningsförsök från flera länder har visat att sådana välformade mattor kan torka till under 20% vattenhalt inom loppet av några timmar. Genom att fodret pressas till mattor i slåttermaskinen får man en effektiv bindning av alla de små växtdelar som skiljs av vid den intensiva bearbetningen. Detta tillsammans med den snabba torkningen gör att man med denna teknik skulle kunna bärga hö med mycket små förluster. Även om vissa ansatser gjorts för att förverkliga de mycket lovande försöksresultaten i en kommersiell maskin, har någon ändamålsenlig sådan ännu inte lanserats. Man ska dock vara medveten om att det är helt nya tekniska lösningar som måste tas fram, vilket kräver omfattande utvecklings- och provningsarbete till stora kostnader. Bild 3: Idéskiss av maskin som vid slåttern bearbetar grödan hårt och sedan pressar den till tunna mattor. Efter Sundberg & Lundvall, 1991. 11

Torkningsprocessen / Gödsling Grödan kan också behandlas med kemiska preparat för att få en snabbare torkning. En uppsjö av olika tillsatser har provats, framför allt under 1970-talet. Även om flera preparat konstaterades ha en uppenbar effekt, är användningen inte realistisk i dagens lantbruk av kostnads- och /eller miljöskäl. Någon närmare beskrivning av sådana preparat görs därför inte i detta sammanhang. Gödsling Det finns inte många studier av vilken effekt användning av stallgödsel har på den hygieniska kvaliteten i hö. Generellt kan dock sägas att stallgödsel till vallar som ska beredas till hö, inte innebär lika stora risker för nedsatt foderhygien som när grödan ensileras. Även om gödseln innehåller stora mängder mikroorganismer som kan följa med när fodret bärgas, kan de till skillnad från i ensilage i princip inte växa till i torrt hö. Detta innebär emellertid inte att stallgödsel kan användas helt förbehållslöst till vallar som ska beredas till hö. De bakteriesporer som finns i eventuella gödselklumpar som kommer med vid bärgningen, avdödas inte under torkningen. Samma antal sporer som finns i höet vid inläggningen återfinns således också vid utfodringen. En oförsiktig hantering under fälttorkningsperioden kan därför leda till förhöjt antal bakteriesporer även i hö. Det är därför viktigt att man är noggrann med inställningen av räfsor och strängläggare, så att man inte river med och blandar in gödsel i höet. Gödselinblandning anses också kunna ge en försämrad smaklighet i fodret. När det gäller stallgödselns inverkan på förekomst och tillväxt av mögelsvampar i hö, har såvitt känt inga studier genomförts. 12

Fältperioden Fältperioden Lästips Slåtter för höberedning av Edvard Nilsson, Lars-Erik Larsson och Kjell A Svensson. Meddelande nr 376, 1978. Jordbrukstekniska institutet, Uppsala. Förtorkning vid höberedning. Torkningsförlopp Förluster Fodervärde av Rolf Jeppsson. Meddelande nr 389, 1981. Jordbrukstekniska institutet, Uppsala. Förtorkning vid höberedning. Stråbehandling vid slåttern av Gunnar Hadders. Meddelande nr 402, 1984. Jordbrukstekniska institutet, Uppsala. Tidpunkt för slåtter De flesta mjölkproducenter har önskemål om ett visst näringsvärde i grovfodret, vilket innebär att man vill slå vallen när grödan nått ett bestämt utvecklingsstadium. I praktiken är emellertid möjligheterna att fritt bestämma slåttertidpunkt som regel mycket begränsade. Med det klimat vi har är det ofta väderleken som är avgörande för när slåtter lämpligen kan ske. Det är trots allt viktigare att man kan klara förtorkning och bärgning utan störningar av regn, än att kunna utföra slåttern vid exakt rätt utvecklingsstadium och näringsinnehåll. Vid val av skördetidpunkt för hö som ska skulltorkas, måste man ha klart för sig att grödans utvecklingsstadium har stor betydelse för dess packningsegenskaper. Vid tidig skörd får man ett spätt foder som packar sig bra vilket försvårar luftgenomgången vid skulltorkning. Om inte torken är dimensionerad för ett foder med hög volymvikt är det mycket stor risk att torken blir överbelastad och att man får en undermålig foderkvalitet. När det gäller slåttertidpunkt på dagen, är det ur torkningssynpunkt fördelaktigast att slå tidigt på förmiddagarna. Man kan då utnyttja de goda torkningsbetingelserna mitt på dagen för att få en snabb sänkning av vattenhalten. Slåtter på eftermiddagen eller kvällen innebär ofta att fodret kommer att ligga kvar på fält ytterligare en natt innan det kan bärgas. Jämfört med slåtter på förmiddagen kommer den genomsnittliga vattenhalten under förtorkningsperioden att ligga på en högre nivå. Eftersom den biologiska omsättningen (se Förluster vid höberedning ) i fodret är starkt kopplad till vattenhalten, bör förmiddagsslåtter normalt vara att föredra även ur ett kvalitetsmässigt perspektiv. Slåtter Maskiner för slåtter kan efter arbetssätt indelas i tre principiellt olika typer, där grödan antingen klipps, skärs eller slås av. Maskintyper som representerar de olika principerna återfinns i bild 4. Helt dominerande på marknaden idag är slåttermaskiner med roterande skärorgan, som introducerades i början på 1960- talet. Introduktionen av ny skördeteknik gjorde att man under 1960 och 1970- talen genomförde en mängd undersökningar för att belysa olika maskintypers 13

Fältperioden inverkan på vallens återväxtförmåga och övervintring. Orsaken var att man hyste farhågor om att en söndertrasad snittyta, vilket erhålls framför allt efter maskiner med slagor, skulle ha en negativ effekt på dessa faktorer. Sammantaget visade emellertid dessa försök att varken återväxtförmåga eller övervintring påverkades av skördemaskinens skärorgan. Knivbalk Trumrotor Skivrotor Slagslåtter Bild 4: Olika principer för avskärning av grödan. I en knivbalk klipps grödan genom ett antal fram- och återgående knivblad. En rotormaskin skär av grödan med snabbt roterande knivar, medan slaghackens arbetsorgan består av en cylinder med slagor som slår av fodret. Efter Nilsson m.fl., 1978. För slåtter av vallgrödor används idag övervägande slåtterkrossar, vilket innebär att maskinen förutom skärorgan också innehåller någon form av utrustning för mekanisk bearbetning (stråbehandling) av grödan. Syftet med bearbetningen är att på olika sätt bryta eller krossa materialet så att vattnet lättare kan avdunsta. Att krossningen ger en påtaglig effekt på torkningshastigheten har visats i en mängd försök, både i Sverige och utomlands, bild 5. Användning av slåtterkross bör därför ses som ett självklart hjälpmedel när målsättningen är att kunna producera ett hö med hög kvalitet. Bild 5: Genom att använda slåtterkross förkortas liggtiden på fält avsevärt. Efter Aniansson m.fl., 1965. 14

Fältperioden Olika typer av slåtterkrossar Ett flertal olika tekniska principlösningar för stråbehandling finns på marknaden. I de två vanligaste grundtyperna bearbetas grödan antingen mellan två valsar eller också av slagor upphängda på en rotor, bild 6. Bild 6: Bearbetningen av grödan i slåtterkrossar sker oftast med antingen valsar eller rotorer med slagor. Efter Hadders, 1984. Behandling mellan valsar innebär att fodret kläms mellan två drivna valsar, vars utformning i hög grad varierar mellan olika maskiner. Valsarna kan vara av stål eller gummiklädda, och som regel har åtminstone en av valsarna en profilerad yta. Graden av bearbetning av grödan varieras normalt genom att ändra fjäderspänningen som håller ihop valsarna. I den andra typen av slåtterkross sker behandlingen av grödan med hjälp av slagor som är monterade på en rotor. Grödan bearbetas förutom av själva slagorna också genom att den vid passagen genom maskinen gnids mot någon typ av mothåll, t.ex. en plåthuv med ojämn yta, en ställbar kam eller tvärgående lister. Graden av bearbetning kan varieras genom att ändra avståndet mellan rotor och mothåll eller genom ändring av rotorns varvtal. Slåtterkrossar med rotorer har en enklare och därmed billigare konstruktion, vilket förmodligen är den största orsaken till att den för närvarande är vanligare än valsar. Även om de båda grundtyperna för stråbehandling har helt olika arbetssätt, har man inte kunnat konstatera någon skillnad när det gäller effekten på torkningshastigheten. Valsar anses ofta ge mindre spill än rotorer, speciellt vid skörd av baljväxtrika grödor. Att rotorer skulle ge större spillförluster har emellertid inte entydigt kunnat fastställas i försök. Konstruktionsprincipen i sig innebär således ingen skillnad när det gäller uppnått arbetsresultat. Körsätt och inställning har sannolikt större inverkan på grödans bearbetningsgrad och spillförluster. Det är därför viktigt att man beroende på bl.a. grödtyp och avkastning, avpassar maskinens bearbetning så att önskat arbetsresultat erhålles. Grödans bearbetningsgrad och spillförlusternas storlek påverkas troligen mer av körsätt och inställning än av vilken typ av slåtterkross som används. 15

Fältperioden Höets behandling under fälttorkningen Så snart som möjligt efter slåttern bör man sprida ut strängarna så att hela fältytan används för torkningen. För att utnyttja den torkningspotential som finns hos luften, måste ett luftutbyte ske så att den fuktiga luft som omger höet transporteras bort. Eftersom luftrörelserna ökar med avståndet från marken, är det av betydelse att höet ligger så högt och luftigt som möjligt. Det är därför viktigt att luckra materialet med hövändare, vilket också innebär att fuktigt material förs upp till ytan så att torkningen blir jämnare. Idag används mest hövändare med rotorer, som är effektiva och har hög kapacitet. Även om de samtidigt är något hårdhänta mot materialet, överväger dess fördelar i jämförelse med vändartyper som är mildare i sin behandling. Hur ofta höet bör vändas beror på väderleken och hur långt torkningen hunnit. Om man förväntar mycket bra torkväder den närmsta tiden kan det vara tillräckligt med en vändning varje dag. Denna ska då göras på förmiddagen när daggen har torkat ur. Att dessutom utföra en vändning på eftermiddagen påskyndar torkningen ytterligare, men anses med tanke på de ökade spillförlusterna endast motiverad om detta kan leda till att fodret kan hinna bärgas innan ett förväntat regn. I kraftiga vallar med hög avkastning kan det dock vara berättigat med två vändningar. Fler än två vändningar per dag är inte motiverat eftersom det endast ger en mycket marginell inverkan på torkningshastigheten, bild 7. Bild 7: Hur antalet vändningar per dag påverkar förtorkningen. Diagrammet avser fältförsök med en okrossad vallgröda. Med krossat material har man i senare försök erhållit mindre skillnad mellan 1 och 2 vändningar per dag. Efter Aniansson m.fl., 1965. 16

Fältperioden Med tanke på spillförlusterna kan det vara befogat att anpassa såväl antalet vändningar per dag som vändarens arbetsvarvtal till materialets förtorkningsgrad. Efterhand som höet torkar blir det sprödare och bör behandlas med större varsamhet. Den första vändningen kan göras med standardvarvtal, men sedan bör varvtalet minskas för att inte slita sönder fodret i onödan. Eftersom strängläggningen också ger en luckring och omblandning av materialet kan den sista delen av förtorkningen med fördel göras med materialet lagt i sträng. En tidig strängläggning ger mindre sönderslitning och kan tillämpas speciellt vid blåsig väderlek då man får en god genomluftning av strängarna. Bild 8: Sänk varvtalet på hövändaren i takt med att höet torkar. Bärgning En hög bärgningskapacitet är värdefullt för att snabbt kunna få in höet när önskad vattenhalt erhållits. Tänk dock på att en snabb inläggning på en hötork ställer högre krav på fläktens kapacitet. Om höet bärgas i balar till skulltork är det viktigt att balarna pressas löst och med så liten variation i volymvikt som möjligt (se avsnittet balat hö under rubriken Skulltorkning). Om det kommer regn Genom medvetet teknikval (hög maskinkapacitet, användning av slåtterkross, skulltork m.m.) och strategiska åtgärder (val av slåttertidpunkt, vändningar m.m.) kan man avsevärt förbättra möjligheterna att genomföra fälttorkningen utan väderstörningar. Risken för regn kan emellertid aldrig elimineras helt och hållet. 17

Fältperioden Vid regn sker naturligtvis en uppfuktning, men genom att materialet också blir tyngre, trycks det ner mot marken och blir mer kompakt. Det är därför viktigt att man luckrar höet så snart som möjligt efter det att regnet upphört. Det har visat sig att i ett material som krossats vid slåttern går uppfuktningen fortare än i ett obehandlat, bild 9. Efter uppfuktningen kommer dock torkningen att ske med samma hastighet oberoende av behandling, ned till den vattenhalt höet hade innan regnet började. Eftersom regnvatten som tagits upp av växterna har betydligt lättare att avdunsta än växtens eget inre bundna vatten, kommer ett krossat hö ganska snart att ha återtagit sitt försprång i torkningen. Om höet bara utsätts för en enstaka skur behöver inte skadan bli så stor. Materialet torkar ganska snabbt upp igen, även om det ger förluster och en viss försämring av näringsvärdet på grund av urlakning och den förlängda perioden med biologisk omsättning (se avsnittet Förluster vid höberedning ). Betydligt värre är det om man får dåligt väder under en längre tidsperiod. I hö som inte torkar sker en kontinuerlig försämring av såväl näringsmässig som hygienisk kvalitet, vilket gör att fodret så småningom kan bli oanvändbart. En veckas liggtid på fält brukar ibland anses som kritisk gräns. Någon fast, generell gräns kan dock inte anges eftersom graden av försämring beror väldigt mycket på de enskilda förhållandena. Om det t.ex. under perioden med dåligt väder också är en låg temperatur, sker såväl växternas respiration som tillväxten av mikroorganismer med förhållandevis låg hastighet. Att försöka rädda hö som inte torkar genom att pressa balar och plasta in till ensilage är ingen bra lösning. Detta resulterar oftast i ett foder med mycket dålig kvalitet och passar inte in i ett kvalitetssäkrat arbetssätt. Bild 9: Principiell inverkan av ett regn under förtorkning av ett krossat respektive obehandlat material. Efter Hadders, 1984. 18

Skulltorkning Skulltorkning Torkar för hö introducerades i Sverige under 1950-talet. Eftersom torkarna oftast inrymdes på lagårdsskullen fick de benämningen skulltork, ett begrepp som idag är väl inarbetat och används i princip för alla hötorkar, även sådana som är belägna i markplanet. En skulltork består i princip av en eldriven fläkt och ett luftfördelningssystem över vilket höet läggs. Fläkten ska leverera den luft som behövs för torkningen, medan luftfördelningssystemet ska se till att denna luft fördelas jämt i hömassan. När torkluften passerar genom höet tar den upp och för bort vatten. Allt hö på torken torkar dock inte samtidigt, utan torkningen sker i en avgränsad torkzon som sakta förflyttar sig uppåt i höet, bild 10. Under torkzonen är höet torrt och ovanför är det i princip fortfarande lika fuktigt som vid inläggningen. I det fuktiga fodret finns förutsättningar för mögelsvampar att växa till. Torkzonen måste därför röra sig såpass snabbt att den hinner passera allt inlagt hö innan någon nämnvärd tillväxt av mikroorganismer hinner ske. Bild 10: På en hötork med löst hö sker torkningen i en torkzon som rör sig i samma riktning som luftströmmen. Efter Jeppsson, 1980. 19

Skulltorkning Konstruktion Lästips Skulltorkar. Dimensionering och utformning. Meddelande nr 347, 1972. Jordbrukstekniska institutet, Uppsala. Beroende på luftfördelningssystemets utformning kan man särskilja två vanliga grundtyper av torkar: ribbgolvstork och trapetstork. Ribbgolvstorken, bild 11a, består av huvudkanal och ribbgolv. Huvudkanalen kan antingen som bilden visar placeras centralt med ett ribbgolv på vardera sidan, eller också längs en vägg med ribbgolv bara på ena sidan. Trapetstorken, bild 11b, består av en central kanal runt vilken höet fördelas. a b Bild 11: De två vanligaste grundtyperna av hötork är ribbgolvstork (a) och trapetstork (b). Ur JTI-meddelande nr 347. 20

Skulltorkning Luftfördelningssystemets principiella utformning är egentligen av underordnad betydelse. Det viktigaste är att det ger en jämn luftfördelning, och därmed torkning, i allt det hö som fördelats ovanpå. Det finns således även andra typer av torkar, men de två ovan beskrivna är enkla att bygga och därför de i särklass vanligaste. För dessa finns också god kunskap om hur de bör utformas och användas, varför den fortsatta beskrivningen begränsas till dessa två grundtyper. Arean i både huvudkanal och vid ingången (portarna) till ribbgolvet måste ha en viss storlek för att inte utgöra ett alltför stort hinder för torkluften. Som riktvärde gäller att man vid dimensioneringen ska se till att lufthastigheten inte på något ställe i luftfördelningssystemet överskrider 5 m/s. För att beräkna erforderlig area används följande formel: Area (m 2 ) = Totalt luftflöde från fläkten (m 3 /h) 5 (max lufthastighet, m/s) * 3600 Utformning av luftfördelningssystemet Det sätt på vilket höet bör läggas in för att få en jämn luftgenomgång är olika för ribbgolvs- och trapetstorkar. På en ribbgolvstork ska fyllningen ske i jämna horisontella skikt från golvet och uppåt, bild 12a. Hur långt utanför ribbgolvet höet skall läggas är beroende av lagringshöjden, vilket framgår av tabell 2. Angivna värden förutsätter att väggarna som höet läggs mot kan släppa igenom torkluften. Om väggarna är täta, ska ribbgolvet dras ut till ett avstånd av 0,6 m från väggen för att luften ska kunna tränga igenom och torka det hö som ligger längst ned. Observera att ribbgolvet aldrig får gå ända ut till en tät vägg eftersom detta skulle medföra stort luftläckage. På en trapetstork ska höet läggas i koncentriska lager runt kanalen, bild 12b. Höet ska således ligga lika tjockt ovanpå som vid sidorna av kanalen. Vid ändarna däremot ska avståndet till hökanten begränsas till 2/3 av lagringshöjden. a b Bild 12: Principer vid inläggning på ribbgolvstork (a) och trapetstork (b). Ur JTI-meddelande nr 347. 21

Skulltorkning Tabell 2: Riktvärden för ribbgolvets avstånd till hökanten vid olika lagringshöjder. Gäller för torkar med luftgenomsläppliga väggar. Ur JTI-meddelande 347. Lagringshöjd, m 3,0 3,50 4,0 4,50 Avstånd till hökanten, m 1,5 1,75 2,0 2,25 Det är viktigt att luftfördelningssystemet har en viss minsta storlek (övergångsyta) som är avpassad efter både luftmängden och höets lagringshöjd. I de flesta torkar får man automatiskt tillräckligt stor övergångsyta när avståndet från hökanterna till luftfördelningssystemet är de ovan angivna. Speciellt vid höga lagringshöjder kan det dock inträffa att övergångsytan i en tork blir för liten, och den måste då ökas genom att dra ut luftfördelningssystemet närmare väggarna. I sådana fall måste väggarna tätas för att undvika läckage av luft. Hur högt detta bör göras beror av höets lagringshöjd och avståndet mellan fördelningssystem och vägg enligt tabell 3. Det bör i detta sammanhang också påpekas att golvet i hela torkutrymmet naturligtvis måste vara tätt för att inte få läckage av luft. För mer information om begreppet övergångsyta, samt riktvärden för hur stor den bör vara under olika förhållanden hänvisas till JTImeddelande 347, s 26 28. Tabell 3: Riktvärden för hur högt väggarna bör vara täta. Ur JTI-meddelande 347. Vägghöjd h i meter vid en tjocklek på höskiktet av Luftfördelningssystem (sektion) a, meter 3,0 m 3,5 m 4,0 m 4,5 m 2,00 0,0 0,0 1,75 0,0 0,7 1,4 1,50 0,0 0,7 1,4 2,1 1,25 0,7 1,4 2,1 2,8 1,00 1,4 2,1 2,8 3,5 0,75 2,1 2,8 3,5 4,3 0,60 3,0 3,5 4,0 4,5 4,00 0,0 1,0 3,50 0,0 1,0 1,5 3,00 0,0 1,0 1,5 2,0 2,50 1,0 1,5 2,0 2,5 2,00 1,5 2,0 2,5 3,0 1,5 2,0 2,5 3,0 3,5 22

Skulltorkning Störande byggnadsdetaljer Speciellt för torkar inrymda i befintliga byggnader kan det uppstå problem med byggnadsdetaljer som inverkar störande på torkningen. Om höet t.ex. läggs runt ett lutande takstolsben uppstår det, på grund av att höet sjunker ihop efter inläggningen, en kanal där torkluft kommer att läcka ut, bild 13a. Ett annat exempel är horisontella bärlinor, som också de ger upphov till luftkanaler vid sättningen, bild 13b. Följden blir att torkningen fördröjs och därmed är risken stor att man får mögelskador i dessa partier. I första hand bör man naturligtvis när torken planeras försöka undvika att störande byggnadsdelar kommer att hamna inuti höet. Är detta inte möjligt kan man förhindra läckage genom att klä in delarna med täta vertikala sidor, bild 14. a b Bild 13: Läckage av torkluft kan uppstå vid takstolsben (a) och bärlinor (b). Ur JTI-meddelande 347. Bild 14: Exempel på hur man kan klä in ett takstolsben för att undvika läckage av torkluft. Ur JTI-meddelande 347. 23

Skulltorkning Intag och utsläpp av torkluft Det är mycket viktigt att fläktens luftintag är väl avskärmad från torkutrymmet, så att man inte får rundgång av fuktig torkluft (se bild 15). Fläkten placeras ofta något indragen i en yttervägg, så att man kan stänga för med en lucka när torkningen är avslutad. Vid en sådan placering bör luftintagets area vara 1,5 gånger större an arean i huvudkanalen. Vid planeringen av en tork bör man också tänka på att torkfläktar har en hög ljudnivå som kan vara mycket störande. Man bör därför undvika att placera fläktarna så att de är riktade mot bostäder. Om detta inte är möjligt eller om man har besvärande fläktljud från en redan byggd tork, kan ljudet dämpas genom att bygga s.k. ljudfällor vid luftintaget. Bild 15: Olämplig placering av fläkten kan leda till att man får rundgång av fuktig torkluft. I de flesta byggnader kan den använda torkluften ta sig ut genom springor i väggar och tak eller genom dörrar, hissportar etc. Om inte så är fallet måste man se till att erforderliga utlopp skapas. Man kan som riktvärde utgå från att utsläppsöppningarnas sammanlagda area bör vara 5 gånger större än den sammanlagda arean hos torkarnas huvudkanaler, se sidan 21. Den beskrivning av hötorkars utformning som getts här är ett mycket koncentrerat utdrag ur JTI-meddelande 347. För utförligare anvisningar hänvisas till denna skrift. Om du behöver hjälp vid ny- och ombyggnad av hötork, eller om torken inte fungerar tillfredsställande bör du kontakta din rådgivare eller annan fackkunnig person. 24

Skulltorkning Dimensionering av luftmängd och fläktkapacitet Lästips Skulltorkning. Väderdata och fläktanvändning av Rolf Jeppsson. Meddelande nr 379, 1979. Jordbrukstekniska institutet, Uppsala. De normer som används för bestämning av luftmängdsbehovet bygger på praktiska försök och utgår från att höet vid kalluftstorkning ska vara torrt ca en vecka efter inläggningen. Vid användning av tillsatsvärme gynnas tillväxten av mögelsvampar och torkningen måste då ske snabbare. Om man med tillsatsvärme höjer torkluftens temperatur med 5 C, ska höet därför vara torrt ca 5 dagar efter inläggningen. Trots att torkningen måste ske på kortare tid, är luftmängdsbehovet lägre än när man använder kalluft. Detta beror på att den vattenupptagande förmågan hos den förvärmda luften blir såpass mycket större. Användning av tillsatsvärme vid hötorkning är inte särskilt vanligt i praktiken. Även om man normalt använder kalluft, kan det vara mycket värdefullt att alltid ha en värmekälla i beredskap som kan sättas in under år med onormalt dåliga torkningsförhållanden. Inläggningen på en hötork är som regel utsträckt under ett antal dagar. Fyllningstakten måste ske i den takt torkzonen (se bild 10) förflyttar sig, så att varje parti hinner bli torrt inom den ovan angivna tiden. Detta innebär att ju snabbare inläggningen sker, desto snabbare måste torkzonen förflytta sig för att torkningen ska lyckas. De faktorer som i första hand avgör hur snabbt torkzonen rör sig är fodrets vattenhalt och hur mycket luft per ton torrt hö och timme (specifik luftmängd) som tillförs. När luft blåses genom torken erbjuder såväl luftfördelningssystem som hö ett motstånd. Detta strömningsmotstånd blir större när mängden luft som tillförs torken ökar. För att kunna förse höet med erforderlig mängd luft, måste fläkten således bygga upp ett visst övertryck (statiskt tryck) i luftfördelningssystemet. Bild 16: Exempel på flödesdiagram för en torkfläkt. 25

Skulltorkning Kapaciteten (luftmängden) för en fläkt är i hög grad beroende av vilket statiskt tryck den arbetar mot. Uppgifter om vilken kapacitet en fläkt har vid olika tryck återfinns i s.k. flödesdiagram, bild 16, som kan erhållas från tillverkare eller återförsäljare. En hel del torkfläktar för hö är också provade av Statens maskinprovningar, där flödesdiagram kan återfinnas i respektive provningsredogörelse. En förutsättning för att man ska kunna dimensionera en torkfläkt så att den verkligen ger önskad luftmängd, är att man på något sätt kan beräkna strömningsmotståndet (tryckfallet) i luftfördelningssystem och hö. Under förutsättning att fördelningssystemet är dimensionerat så att luftens hastighet inte överstiger 5 m/s blir emellertid strömningsmotståndet i detta endast ett par tre millimeter vattenpelare. Strömningsmotståndet i höet däremot kan bli betydande och dessutom variera avsevärt beroende på beskaffenheten hos det hö som ska torkas, samt om det torkas i lös eller balad form. Faktorer som har stor betydelse för hur stort strömningsmotståndet blir är höets volymvikt, lagringshöjd och specifik luftmängd. Löst hö Lästips Skulltorkning. Luftmängdsbehov strömningsmotstånd energiåtgång av Rolf Jeppsson. Meddelande nr 384, 1980. Jordbrukstekniska institutet, Uppsala. Dimensionering av fläktar för hötorkning av Martin Sundberg. Teknik för lantbruket nr 3, 1985. Jordbrukstekniska institutet, Uppsala. Av diagrammen i bild 17 framgår hur behovet av specifik luftmängd varierar med inläggningsperiodens längd och höets vattenhalt. Dessa diagram gäller för torkning av löshö från förstaskörd. Vid torkning av en återväxtskörd i augusti måste luftmängderna ökas med 25%. Det ökade luftbehovet beror på att luftens vattenupptagande förmåga då är lägre. Vid genomgång av väderstatistik från olika delar av landet har man funnit att det visserligen finns regionala skillnader i luftens torkningsförmåga, men att dessa skillnader inte är så stora att de motiverar skilda dimensioneringsnormer för olika landsdelar. För att beräkna vilken total luftmängd fläkten ska leverera, multiplicerar man det i diagrammet avlästa värdet på specifik luftmängd med antal ton hö som ska torkas. När en fläkt ska installeras vid ny- eller ombyggnad av en tork, är det som tidigare nämnts viktigt att den kan dimensioneras efter det strömningsmotstånd som hö och luftfördelningssystem kommer att ge. Eftersom höets volymvikt har mycket stor inverkan på hur stort strömningsmotståndet blir, behöver man också kunna göra en relativt god uppskattning av denna. Volymvikten i löst hö kan variera inom vida gränser och är beroende av en mängd faktorer såsom grödtyp, utvecklingsstadium, lagringshöjd, vattenhalt, inläggningsmetod samt inläggningshastighet. 26

Skulltorkning Bild 17: Diagram för bestämning av hur stor specifik luftmängd som behövs vid torkning av löst hö från förstaskörd. Diagram a gäller vid kalluftstorkning och b vid förvärmning av luften 5 C. Torkning av återväxt kräver 25% högre värden. Efter Jeppsson, 1980. Rutiner för att manuellt beräkna strömningsmotståndet i löst hö under olika förutsättningar finns framtagna. Att här redovisa beräkningsgången för detta har emellertid bedömts bli alltför omfattande. Hur beräkningarna genomförs, inklusive exempel finns i JTI:s skrift Dimensionering av fläktar för hötorkning (Se lästipsrutan). Jordbrukstekniska institutet har också tagit fram ett datorprogram som i hög grad underlättar beräkningarna. Programmet består av två oberoende delar som kan användas i två principiellt olika frågeställningar. Den ena är i första hand tänkt att användas vid ny- eller ombyggnad. Här anger man i förutsättningarna antal ton hö som torken ska klara. Som resultat får man en lista över de fläktar på marknaden som har passande kapacitet. Den andra programdelen används för att bestämma kapaciteten för en befintlig tork med en viss fläkt installerad. Som resultat anges maximalt antal ton och motsvarande lagringshöjd som torken klarar. 27

Skulltorkning Balat hö Lästips Skulltorkning av balat hö av Martin Sundberg. Meddelande nr 403, 1984. Jordbrukstekniska institutet, Uppsala. Sönderdelning av rundbalar av Nils Bengtsson. Teknik för lantbruket nr 6, 1986. Jordbrukstekniska institutet, Uppsala. Vad som här skrivs om balat hö gäller alla typer av balar, oavsett storlek och om de har rund eller rektangulär form. Vid skulltorkning strävar man efter att få en så jämn luftfördelning som möjligt i hela hömassan. Vid torkning av löst hö finns goda förutsättningar för detta, medan det är avsevärt mycket svårare att åstadkomma med balar. Även om man är noga med att stapla balarna, kommer det alltid att finnas springor mellan balarna där luften har lättare att ta sig fram. Ett annat problem hänger ihop med att det är svårt att pressa balar med någorlunda enhetlig volymvikt. En större del av luften kommer då naturligtvis att gå genom de lösare balarna. Allt detta bidrar till en ojämn luftfördelning, vilket i sin tur ger en ojämn torkning, dåligt utnyttjande av torkluften, samt en risk för att torkningen i många balar inte sker tillräckligt snabbt. Att en stor del av luften passerar mellan balarna medför att torkningen av ytterlagret går fort, medan vattenavgången från de dåligt genomluftade inre delarna går betydligt långsammare. För varje enskild bal kommer torkningen således att ske med början från kanterna och in mot balcentrum, bild 18. Bild 18: Torkningen av balar sker med början från kanterna och in mot balcentrum. Efter Sundberg, 1984. 28

Skulltorkning Att torka hö i balform är därför inte den säkraste och enklaste metoden om man vill producera ett hö av hög kvalitet. Om man trots det väljer att tillämpa metoden bör man tänka på följande: Pressa balarna så löst som möjligt och försök få en enhetlig volymvikt. Var försiktig med höga inläggningsvattenhalter, 30 35% bör ses som övre gräns. Var mycket noggrann vid inläggningen av balarna på torken. Genom att förskjuta eller vrida i varje ballager undviker man genomgående vertikala springor. Täta synliga glipor och hålrum med löshö under inläggningens gång. På grund av läckage och ojämn luftfördelning kommer torkluften vid baltorkning att utnyttjas sämre än vid torkning av löshö. En uppräkning av den specifika luftmängden i förhållande till normerna för löshö är därför nödvändigt för att klara torkningen inom tillgänglig tid. Denna uppräkning måste göras med hänsyn till läckagets förväntade storlek. Under mycket gynnsamma förhållanden kan en uppräkning med 30% vara tillräcklig, medan luftmängden under ogynnsamma förhållanden kan behöva fördubblas. Vid baltorkning är strömningsmotståndet genom höet i hög grad beroende av läckagets storlek och kan således variera inom vida gränser. Eftersom det är lättare för luften att passera mellan än igenom balarna, kommer emellertid strömningsmotståndet alltid att bli lägre än för löshö vid samma volymvikt och luftflöde. En grov uppskattning av strömningsmotståndet erhålles genom samma beräkningsprinciper som för löshö, men utifrån en specifik luftmängd som är 75% av det beräknade behovet. Även om balar innebär att torkningen försvåras har de naturligtvis andra fördelar, framför allt i den rationella fälthanteringen. Detta återspeglas inte minst i den alltmer ökade användningen av rundbalar. Ett sätt att ta tillvara rundbalarnas fördelar i fält, men ändå kunna genomföra torkningen på bästa sätt, är att lösa upp balarna i samband med inläggningen och sedan torka höet i lös form. Flera typer av maskiner för upprullning av rundbalar finns att tillgå på marknaden. För den som önskar ytterligare fördjupning i problematiken kring baltorkning hänvisas till JTI-meddelande 403 (se lästipsrutan). Kontroll av torkbelastningen En tork kan mycket lätt överbelastas, vilket innebär att den luftmängd som tillförs höet av någon anledning blir för liten. Exempel på några vanliga orsaker till överbelastning är följande: Torken fylls för snabbt. Anskaffning av nya maskiner ger oftast högre kapacitet, vilket gör att skörd och inläggning kan ske snabbare. Önskemål om ett jämnare näringsinnehåll kan också vara en anledning till att man förkortar skördeperioden. 29

Skulltorkning För stor mängd hö på torken. Tidigt skördat hö liksom en hög inläggningsvattenhalt medför att volymvikten ökar och en större mängd hö ryms på torken. Likaså innebär en övergång från hiss- till teleskopinläggning som regel att mer hö kan läggas in än tidigare. För hög inläggningsvattenhalt. Dålig väderlek under förtorkningen kan vara en orsak till att höet läggs in blötare än vad torken är dimensionerad för. För att torken ska fungera tillfredsställande kan man således inte utan vidare ändra på någon av dessa faktorer. Om man har för avsikt att öka belastningen på en tork, t.ex. kortare inläggningsperiod, finns i princip tre möjligheter. Antingen kan man kompensera detta genom att minska någon annan belastningspåverkande faktor, t.ex. minska vattenhalten. Andra möjligheter är att sätta in en fläkt med större kapacitet eller också att använda tillsatsvärme för att minska luftbehovet. När det gäller det sistnämnda alternativet kan det nämnas att man för att värma luften 5 C behöver tillföra ca 1,5 kw per 1000 m 3 luft. För att kunna kontrollera att en tork inte överbelastas behöver man veta hur mycket luft fläkten levererar. Ett enkelt sätt att skaffa denna information är att montera en tryckgivare i huvudkanalen. En sådan givare kan relativt lätt tillverkas enligt bild 19. Bild 19: Genom att montera en tryckgivare i huvudkanalen kan man skaffa sig värdefull information om hur torkningen fungerar. Efter Jeppsson, 1980. 30

Skulltorkning Själva givaren består av ett rostfritt rör som svetsas igen i ena ändan och förses med två genomgående hål borrade vinkelrätt mot varandra. Ett fästjärn svetsas fast på givaren som sedan monteras parallellt med luftströmmen i huvudkanalen på ett avstånd av minst 5 m från fläkten. Den ansluts till en plastslang som dras ut till en lämplig avläsningsplats, t.ex. i anslutning till fläktpåslaget. Änden på slangen böjs till en U-form intill en mm-skala och fylls med minst 15 cm vatten. Det statiska trycket i huvudkanalen kan sedan avläsas direkt i mm vattenpelare (mm vp) som differensen i höjd mellan de båda vätskepelarna. För att beskriva hur tryckgivaren kan användas ges följande exempel: En mängd motsvarande 25 ton färdigtorkat hö med en inläggningsvattenhalt på ca 30% har lagts på en tork under en 6-dagars period. Höet lagras löst och torkningen görs med kalluft. I diagrammet för bestämning av luftmängdsbehov, se nedan, kan man då avläsa att behovet av specifik luftmängd är 1000 m 3 /ton och timme. För att klara torkningen av 25 ton hö ska då fläkten leverera minst 25x1000=25 000 m 3 luft per timme. Det statiska trycket kan med hjälp av tryckgivaren avläsas till 34 mm vp. Med detta värde går man in i flödesdiagrammet för fläkten i fråga och kan där läsa av att fläkten ger ca 27 000 m 3 luft per timme. Fläkten ger således i detta fall tillräckligt med luft och torkningen ska kunna genomföras med gott resultat. 6 dagar 31