Långsiktig hopp- och styrketräning för kvinnliga elitvolleybollspelare

Långsiktig hopp- och styrketräning för kvinnliga elitvolleybollspelare 1994-1999 Nils Holmdahl, Örebro December 1999. 1

Långsiktig hopp- och styrketräning för kvinnliga elit volleybollspelare Projektets avgränsning I augusti 1994 tog träningen sin början med KFUM Örebros damer i elitserien och avslutades nästan fem år senare i april 1999. Fem elitseriesäsonger har den speciellt utformade fysträningen bedrivits. Huvudsakligen har träningen utförts i Idrottshusets lokaler med trägolv samt styrketräning i ÖKK:s gymlokaler kompletterat med sommarträning utomhus som bestått av träning kopplat till den speciellt utformade träningsmodellen. Åldersmässigt innehöll gruppen aktiva i åldrarna 19-29 år med stora skillnader i träningsbakgrund. Av de tjugofyra spelare som deltagit i träningen bedrev de allra flesta högskole/universitetsstudier under ett eller flera år. Då vi saknade testutrustning inledningsvis hann några spelare avsluta sin aktiva tid eller flytta från Örebro innan de kunde dokumenteras med de tester vi senare använt regelbundet. Därför är det fjorton spelare vars träning dokumenterats med hjälp av noggranna tester varav flera deltagit i flera år och ett par spelare i alla fem år. Det får anses som en tillgång för utvärderingen att gruppen innehåller spelare som dels bedrivit den speciellt utformade träningsmetoden endast ett år samt dels spelare som deltagit i flera år. Det är en vanlig situation för coacher inom bollsporter. Samtliga har deltagit frivilligt och helt utan ekonomisk ersättning. Startläget De aktiva bestod av flera spelare med landslagsmeriter, andra hade nyss avslutat gymnasietiden vid volleybollgymnasiet i Katrineholm där de haft Ismo Pelto-Arvo som tränare och coach. Han hade nyss engagerats som coach i KFUM Örebro. En kontinuitet var redan etablerad mellan spelarna och Pelto-Arvo. Skadeläget var inte bra. Främst förekom skador som stukningar i fotled, benhinneinflammationer, knäproblem som patella irritation och inflammation samt korsbandsskador. På överkroppen var skador vanligast i rygg, skuldror och vid rörelser där rotator cuff engagerades. De föregående säsongerna hade alla innehållit alldeles för många skador och träningsbortfallet var högt liksom antalet missade matcher på grund av skador. Svårigheter att i säsongens slutskede kunna spela med förstauppställningen var ett problem. Klubben sökte nu en person som kunde initiera en fungerande fysträning. Själv hade jag de senaste sju åren varit volleybollcoach på en lägre nivå och tidigare hade jag varit elitinstruktör i friidrott på landslagsnivå under femton år. Stödet från coachen Pelto-Arvo och klubben var helhjärtat vilket var en absolut förutsättning för att kunna starta en ny fysträning och som okänd kunna träda in i den starka och av gemensamma upplevelser sammansvetsade spelargruppen. Uppgifter Det mest angelägna var att en specialutformad och anpassad fysträning skulle kunna minimera antalet skador samt ge förutsättningar för en långsiktig prestationsutveckling under spelarnas elitaktiva tid. Minimera skadefrekvensen Långsiktig prestationsutveckling Optimera spelarnas elitaktiva tid Åtgärder Dokumentation av samtliga spelares tidigare och aktuella skador samt vilka åtgärder som vidtagits (läkarbesök, operationer, sjukgymnastikers program, medicinering mm) samt effekterna därav. Av största vikt är att ingen aktiv som kommer till klubben desinformerar ("mörkar") sin nya klubb, coachen och fystränaren. Inledningsvis gjorde jag klart att jag endast tar ansvar för den träningsuppläggning och de program jag själv ger de aktiva utifrån den information jag erhållit från den aktive och övrig resurspersonal. Utför de ytterligare träning eller om de undanhållit information om skador etc. tar jag inte ansvar för deras träning! Om den aktive däremot hastigt går upp i vikt alternativt får svårigheter med återhämtning mellan träningspass p.g.a. tentor, arbete, resor etc. ligger ansvaret delvis på mig som fystränare då jag med hjälp av vägningar samt vaksamma iakttagelser och tester skall ha en klar uppfattning om den aktive är på väg att få en obalans i sin tillvaro och fort korrigera den aktives träning samt reda ut orsakerna till obalansen. En säsong introducerade John Joupier vid Örebro Universitet en modell för att den aktive själv skulle kunna utbildas till att ta kontroll över såväl sin vardagssituation som vid inledning till träningspass med spänningskontroll. De kunskaperna var värdefulla och bör alltid som en utbildning ges till de aktiva. Joupiers modell var tidskrävande och min förhoppning är att han kan utforma en modell som är mindre tidskrävande men ger den aktive samma förståelse för betydelsen av harmoni och återhämtning. 2

Ansvarsfördelningen mellan fystränaren och den aktive. Redogör för klubbens inställning till nya aktiva som desinformerar om tidigare skador. Har en aktiv desinformerat stöder klubben fystränaren och kan upphäva kontraktet med den aktive. Har de aktiva vardagsharmoni? Återhämtning - en nyckel till framgång. Metod Teoretiskt vilar den metod jag anpassade till svensk elit damvolleyboll på den sovjetiske forskaren Yuri Verkhoshanskys publicerade resultat. Verkhoshansky var den förste som introducerade och teoretiskt beskrev det som populärt kallas plyometrisk träning. Själv kallar han den, alltsedan han beskrev metoden första gången, för shock method avseende de snabba och höga kraftutvecklingar som muskler utför vid eccentriskt-koncentriskt arbete t.ex. vid dropjump, plinthopp men även då endast eccentriskt arbete utförs som vid djuphopp från olika höjder där man vid landning ögonblickligen skall stanna i en given knäledsvinkel. Vi måste skilja mellan plyometriska övningar dvs de innehåller ett eccentriskt-koncentriskt arbete (vilket nästan alla övningar gör!) och att man använder en plyometrisk metod! Att använda en metod innebär att träningen är planerad, stegrad och Verkhoshanskys forskning slår fast att all träning skall ske i en bestämd ordningsföljd för att ge långsiktig och optimal effekt, en metod han kallar the succesive-contiguous method (Fig.1). För hoppare börjar träningen med enkla, horisontella, lågintensiva hopp (Jumping Exercises) med uppgift att etablera en god teknik, avspändhet, rytmisk känsla, koordinativ utveckling samt hållfasthet i muskler, senor och senspolar. Detta första stadie delade jag in i tre nivåer med vardera omkring trettio övningar av allt intensivare karaktär med alltmer inslag av rytmer och koordinativa mönster. Alla de övningarna specialanpassades för volleyboll men många kan med fördel användas i andra bollsporter som basket, innebandy, handboll och fotboll. Att verkligen genomföra en träning i denna första nivå med ett stort tidsomfång och stor volym kan inte nog poängteras. Hör skapas förutsättningarna Fig.1. The succesive-contiguous method för hoppare enligt Verkhoshansky, 1970. för att nästa nivå skall ge effekt. Olika kvalitteer har tränats i block (grundstyrka-maxstyrka-snabbstyrka t.ex.) där blockens början och avslut inte varit helt skilda från den tidigare tränings belastnings formen dvs ingen belastningsform övergives helt innan nästa startar. Vi bedrev träning i det första stadiet enligt Verkhoshanskys modell ett år och så får alltså alla nya spelare göra som kommer till klubben. Om de sedan skulle lämna klubben efter ett år kan vi ändå säga att vi gett dem en bra start för att bedriva rationell träning i fortsättningen samt att den träning de utfört hos oss givit förutsättningar för en lägre skaderisk i framtiden i deras elitaktiva karriär och därmed har vi bedrivit en seriös träning som inte kortsiktigt strävat efter att vi i KFUM Örebro på kort tid försökt maximera spelares potential utan hänsyn till den aktives långsiktiga utveckling. Verkhoshanskys metod innehåller följande stadier för effektiv utveckling av hoppare Hoppövningar utan tilläggsbelastning Benstyrketräning med främst skivstång Hoppövningar med tilläggsbelastningar Nedhoppsövningar Omväxling och variation är ledstjärnan speciellt i de här inledande nivåerna men även i de kommande stadierna i Verkhoshanskys modell. Användningen av hans metod förutsätter ett långt tidsperspektiv i arbetet med de aktiva även om inte just din klubb kanske kommer att ha ansvaret för den aktives träning alla åren. En nationell träningslära i olika idrotter skulle vara mycket värdefull och lättare kunna ge spelarna en korrekt träning under deras väg mot en elitaktiv karriär. Som syns i fig.1. innebär den fleråriga användningen av Verkhoshanskys metod att tränaren implementerar ett repetativt, cykliskt system av träningsmedel (stadier) tillämpat i en bestämd ordningsföljd, var och en med ökad intensitet. Med den metoden är det både möjligt och önskvärt att ändra träningsmedlen (lätta hopp, benstyrketräning, belastade hopp etc.), så att man successivt ersätter de, som tidigare 3

haft en progressiv (här avses A och B i fig.2.) roll för att förbättra den aktives förmåga, med nya mer effektiva träningsmedel (C och D), och till sist med ännu andra, mer effektiva träningsmedel (E). Fig.2. Illustration av planering av snabbstyrkebelastningar över flerårigt perspektiv. A, B, C, D och E är träningsmedel som bildar den komplexa utvecklingen. Verkhoshansky, Supertraining, 1993. Återgiven med författarens tillstånd. I det första stadiet, hoppövningar utan tilläggsbelastningar, skapade jag tre olika nivåer med speciellt anpassade övningar till damvolleyboll. Varje nivå innehåller omkring 30 övningar så variationen är stor hela tiden (fig.3.). Hela första året bedrivs träningen i de tre nivåerna parallellt med en omfattande grundstyrketräning som främst syftade till att utveckla styrkenivån i bålens muskulatur. Träning med medicinbollar förekommer ofta. Den fjärde nivån gick vi igenom teoretiskt och prövade med låga höjder, lätta belastningar och lekfullt för att skapa en förståelse av helheten och en klarhet över vilken nivå hela vår träning skulle nå om ett par år. Fig.3. Successivt intensivare nivåer av grundläggande hoppträning i Verkhoshanskys första stadie kallad hoppövningar utan tilläggsbelastning. N. Holmdahl, 1995. 4

Praktiskt genomfördes metoden konsekvent med två styrkepass i veckan och två hoppass per vecka. Styrkepassen var sällan längre än en timme exklusive uppvärmning. Hoppassen tog ungefär 45 minuter exklusive uppvärmning. I formtoppningsperioden kunde vid enstaka veckor förekomma ett extra pass i nedträningsskedet och i superkompensationsdelen färre pass. Styrkepassen var rekommenderade att utföras speciella dagar men praktiska skäl som studier, tjänsteresor mm gjorde ofta att spelarna fick utföra styrkepassen på mindre gynnsamma tillfällen träningsmässigt. Hoppassen genomfördes på två olika sätt i samband med bollpass. Figur.4. illustrerar planeringen av träningspassen varv den första modellen användes oftast. De sista tio minuterna avser nedvärmning. Uppvärmningen hade både gemensamma och individuella delar. Den innehöll ofta inledningsvis nya inslag som tvingade de aktiva till engagemang intellektuellt och känslomässigt. Glada skratt var efterlängtade och tillåtna. Avsikten var att omedelbart få de aktiva att med både kropp och hjärna infinna sig till dagens träning samt en inställning att den här träningen kommer att bli kul! Rutiner fanns ändå i uppvärmningen och långsiktigt syftade den till att lära spelarna vikten av en hård uppvärmning. Genom många tester av Fig.4. Två förslag till organisering av hoppträningspass i samband med bollpass. prestationsförmågan, efter en uppvärmning med lugna och långsamma inslag kontra hårda uppvärmningar med kraftfullt engagerande av muskulatur som under träningspassets huvudmoment skall kunna prestera på toppen av sin kapacitet, kunde jämförelser göras tydliga. Vanans makt är dock stor och många spelare förmår inte att på egen hand utföra en lämplig uppvärmning trots att de deltagit i hundratals bra sådana. Goda uppvärmningsrutiner bör skapas i yngre åldrar på klubbnivå och på idrottsgymnasier. Fig.5. Grundstrukturen för alla uppvärmningar under de fem åren framgår av fig.5. härintill. Kraftfullt bör poängteras att hård och intensiv uppvärmning försätter spelaren i ett gynnsamt tillstånd såväl mentalt som fysiskt och underlättar fokuseringen på uppgiften, nämligen träningen. Omkring tjugo speciellt utformade och vissa allmänna medicinbollsövningar utfördes rutinmässigt med stort krav på korrekt kastteknik. Skulder-, rygg- och bålövningar var främst av stabiliserande och uthållig karaktär. De övningarna utfördes inte enbart för att aktivera utan också för att styrkemässigt förbättra spelarna. Rutiner för de muskelgrupperna gav alltså omkring 150 träningstillfällen á 3 minuter vilket på ett tydligt sätt visar att små organisatoriska ändringar i rutiner skapar stora fördelar! Småorganisatoriska förändringar i rutiner skapar stora möjligheter till förbättringar i träningen. LÖPNINGSUPPVÄRMNING ENLIGT TIDIGARE ÅR 10-15 betona aktiva fötter, vrister, skuldror etc. riktningsförändringar, lätta temposkiftningar Individuell stretch- och töjning valfri hoppserie 2x 8 MEDICINBOLLSKAST 1-2 ÖVNINGAR 3-5 enligt program hög intensitet korrekt teknik viktigt! totalövningar, bål, ben SKULDERÖVNINGAR 1-2 ÖVNINGAR 3-5 stationsvis, parvis eller individuellt korrekt teknik lämplig mängd 3-4 x 10 reps ACCELERATIONER, SPRINTS OCH STAFETTER 3-5 enligt stencil högsta kraftinsats 1-3 lopp 5

Träningsvolymen bestod i regel av: 40-45 matcher plus ytterligare10-15 för landslagsspelarna i truppen. 10-12 timmars boll- och fysträning per vecka Omkring 200 tränings- och matchdagar om året. Träningsplanering Under åren har vi prövat något olika säsongsplanering men grundstrukturen har alltid varit densamma och inriktad på en hög formtopp under februari till början på april dvs under slutspelet (Fig.6.). Vissa spelare har gått ur den hårda nedträningen, som skett i januari och början av februari, tidigare än andra spelare. De spelarna har vi, genom ständiga kontroller med utrustning som Boscomatta och MuscleLab under träning, tidigt kunna se när det är dags att avsluta nedträningen. N. Holmdahl Fig.6. Grundstruktur för en årsplanering för ett damlag i elitserien. N. Holmdahl, 1997. Trots att klubbens träning i ett nationellt perspektiv är på högsta nivå vad gäller volym (tid) finns det stora möjligheter att utöka träningstiden men det förutsätter att spelarna ersätts ekonomiskt så att de kan arbeta/studera på deltid eller halvfart. Då skulle spelarna praktiskt kunna träna fler boll- och fyspass och dessutom orka med det. Feedback och testmål Speciellt under den tid vi tränat snabbstyrka och utfört övningar i Verkhoshanskys tredje och fjärde stadier (se fig.1, sid 3.) har vi haft mycket stor hjälp av två utrustningar. En kontaktmatta, populärt kallad Boscomattan, som mäter hopphöjder, kontakttider och effektutveckling mm., har vi använt nästan varje fysträning. De aktiva kan sköta den själv. De får omedelbar feedback på sitt utförda hopp vid dropjump, reboundjump, cou ntermovementjump osv. Intensiteten ökar märkbart när utrustningen används för ingen kan ta det lugnt. Varje hopp registreras och noteras av de aktiva i ett protokoll. Utrustningen MuscleLab är en avancerad testutrustning som också kan användas vid träning. När vi under en period tränar för utveckla stor effekt (kraftxdistans/tid), största möjliga kraftutveckling på kortast möjliga tid, utför vi t.ex. knäböj med skivstång. Uppgiften är då att 6

förflytta skivstången från det djupaste läget (t.ex. 90 o i knäleden) till läget då man sträckt benen fullt ut och stången befinner sig i det högsta läget. Resultatet av varje repetition syns ögonblickligen och den aktive har i förväg fått reda på vad hon klarat tidigare och vad hon bör klara den närmaste tiden för att få ett kvitto på att träningen givit den avsedda effekten. Spelarna informeras om vilken effekt de kunde utveckla föregående år med respektive belastningar. Engagemanget och stödet från kompisarna var under formtoppningen 1999 otroligt starkt vilket också bidrog till att skapa en "vikänsla". Varje aktiv har haft personliga testmål, se fig.7. t.v., och ett personligt dokument som förnyats varje år. Alla spelarna har kanske inte exakt samma tester. Någon kan ha ett par svaga kvalitéer som är viktigt att korrigera medan andra, mer rutinerade spelare, har kontroll över vissa kvalitéer och istället ges en ny utmaning med ett nytt test som avser att mäta något som ännu är angeläget att förbättra men som kräver nya träningsövningar, nytt engagemang etc. Resultat i volleyboll Under tiden då träningsmodellen använts har exceptionella framgångar och resultatmål nåtts i volleyboll. Segrar i elitserien, mästarcuper och Grand Prix är några glädjeämnen. Laget har helt enkelt etablerat sig som Skandinaviens mest framgångsrika klubb under andra halvan av decenniet utan avbrott. Sammanfattat: SM-guld fyra år i rad (1996-1999). Vinnare av nordiskt Grand Prix tre år i rad (1997-1999). Resultat av den fysiska träningen De fysiska prestationsförbättringarna är stora i samtliga övningar vi använt. Förbättringarna redovisas i fyra övningar (nedan fig.8-11), alla med mycket viktiga kvalitéer för volleyboll. I en trupp finns alltid unga och äldre 12 10 8 6 4 2 0 CM Fig.8. ÅLDER 19 21 22 23 23 23 24 24 24 25 27 28 28 29 7

spelare liksom kortare och längre. Truppen innehåller också spelare med skadebakgrund etc. Att samtliga spelare i en trupp utvecklas och "svarar" på träningen är naturligtvis ett önskemål men för en coach i volleyboll bör några frågeställningar vara speciellt intressanta: 1. Har de äldre spelarna utvecklats av träningen (Fig.8.)? 2. Har de längre spelarna åter utvecklats alternativt fortsatt att utvecklas (Fig.9.)? 3. Vilka har drabbats av skador? (De yngre, äldre, tunga, starka eller de med kort träningsbakgrund?) 4. Hur lång tid tog det i regel att nå prestationsförbättringar (peaktime) och har de kunnat bibehållas? Om man till kategorin äldre spelare räknar de som är 25 år eller äldre kan man konstatera att de fem spelarna i snitt förbättrat sig 7,5 cm i spikejump under tiden de tränat efter den här träningsmodellen. De hade alla en lång träningsbakgrund och många års erfarenhet och stagnation i den fysiska prestationsutvecklingen tidigare. Intressant är att notera förbättringen hos en spelare som tidigare fostrats i den sovjetiska idrottsträningen men som nu vid 28 års ålder förbättrar sig. För de yngre (19-24 år) är förbättringen i snitt 7,4 cm. 12 10 8 6 4 2 0 Vilka som skall betraktas som långa är en svår fråga men internationellt är det vanligt med spelare över 185 cm. Om vi väljer att till långa spelare räkna de som är längre än 180cm har den gruppen förbättrat sig i snitt 6,2 cm medan de som vi här betraktar som kortare spelare i snitt förbättrat sig 8,1 8,1 cm under den tid de tränat efter träningsmodellen. I fig.10. syns förbättringarna samt reell hopphöjd i spikejump. 170 174 174 175 176 178 180 180 180 182 182 182 183 184 Fig.9. Förbättringar i spikejump (cm) i relation till spelarnas längd (170-184 cm). 310 305 300 295 290 285 280 Fig.10. Förbättringar i spikejump (cm) samt reell hopphöjd, med aktiva i åldern 19-29 år, relaterad till spelarnas längd (den kortaste spelaren längst t.v.). 275 270 265 260 255 MF JE VD AW ME MW LA JE SS HB AG RL LJ SSm 8

En sammanställning av fjorton spelares utveckling under tiden de tränat efter träningsmodellen presenteras i fig.11. Fyra testers dokumentering syns här, nämligen spikejump, countermovementjump utan arminsats och med samt squatjump. Varje spelares startnivå (första testtillfället), bästa uppnådda resultat i testet och den procentuella förbättringen framgår. Med begreppet peaktime avses den tid det tog från första testtillfället till bästa testresultatet uppnåddes. Därefter anges om den uppnådda prestationsförmågan har bibehållits och hur länge spelaren deltog i träningsmodellen. Malin F Startnivå Bästa res. %-förbättr. Peaktime Bibehållen Deltog (m) Spikej. 278 282 1,4 15 ja CMJ ua 37,3 41,1 10,2 4 nej CMJ ma 42,1 44,7 6,2 4 ja Squatj 36 39,6 10 4 ja %-förbättring på de fyra testerna: 7 4-15 mån 8+8 mån. Jessica E Startnivå Bästa res. %-förbättr. Peaktime Bibehållen Deltog (m) Spikej. 284 292 2,8 4 nej CMJ ua 34,4 37,3 8,4 18? CMJ ma 37,9 40,9 7,9 7? Squatj 31,6 35,2 11,3 4 ja %-förbättring på de fyra testerna: 7,6 4-18 mån 19 mån. Vicky D Startnivå Bästa res. %-förbättr. Peaktime Bibehållen Deltog (m) Spikej. 286 298,5 4,4 32 ja CMJ ua 35,2 44,7 26,9 31 ja CMJ ma 40,6 52,9 30,2 12 nej Squatj 34,7 43,2 24,4 12 ja %-förbättring på de fyra testerna: 21,4 12-32 mån 43 mån. Annika W Startnivå Bästa res. %-förbättr. Peaktime Bibehållen Deltog (m) Spikej. 284 293,5 3,3 29 varierar CMJ ua 29,9 38,6 29,1 27 nästan CMJ ma 35,4 46,2 30,5 12 ja Squatj 28,9 33,3 15,2 24 ja %-förbättring på de fyra testerna: 19,5 12-29 mån. 55 mån. Deltog först drygt en säsong och återkom efter några år och spelade säsongen 1998/99. Flyttade tillbaka till hemorten och bytte klubb. Kortvarigt problem med benhinnor men inget avbrott och inga missade matcher. Spelade beachvolley med negativ inverkan. Anslöt direkt från volleybollgymnasiet. Kraftig prestationsutveckling helt utan skador under fem år. Därefter flyttade hon till Stockholm och bytte klubb. Korsbandsopererad. Successivt avtog skadeproblemen och efter ett års träning har inga problem funnits! Malin E Startnivå Bästa res. %-förbättr. Peaktime Bibehållen Deltog (m) Spikej. 287 298 3,8 21? CMJ ua 37 42,3 14,3 14? CMJ ma 45 53,5 18,8 12? Squatj 37,3 40,6 8,2 12? %-förbättring på de fyra testerna: 11,2 12-21 mån. 31 mån. Morris W Startnivå Bästa res. %-förbättr. Peaktime Bibehållen Deltog (m) Spikej. 278 289 4 9 nej CMJ ua 32,6 33,6 3 18 ja, nästan CMJ ma 34,9 35,7 2,3 18? Squatj 31,3 34,7 10,8 22 mån ja %-förbättring på de fyra testerna: 5 9-22 mån 44 mån. Linda A Startnivå Bästa res. %-förbättr. Peaktime Bibehållen Deltog (m) Spikej. 287 289 0,7 4 ja CMJ ua 27,5 32,3 17,4 8 ja CMJ ma Squatj 23,3 30,4 30,4 4? %-förbättring på de fyra testerna: 16,1 4-8 mån 8 mån. Fig.11. Spelarnas prestationsutveckling under tiden de tränat i träningsmodellen. Blev därefter proffs i Belgien och Spanien. Senare har inga tester utförts som kan bekräfta om hon bibehållit uppnådd nivå. Korsbandsopererad, stora problem om inte spec. övningar tränades kontinuerligt. Periodvist deltagande. Efter lovande juniorålder hade hon ett idrottsfritt år innan hon startade i träningen hösten 1998. 9

Julia E Startnivå Bästa res. %-förbättr. Peaktime Bibehållen Deltog (m) Spikej. 284 291 2,4 26 ja CMJ ua 31,1 34,4 10,6 22 nej CMJ ma Squatj 28,7 32,3 12,5 15 nej %-förbättring på de fyra testerna: 8,5 15-26 mån 27 mån S. Sylva Startnivå Bästa res. %-förbättr. Peaktime Bibehållen Deltog (m) Spikej. 296 307 3,7 27 ja CMJ ua 29,6 38,7 30,7 24 varierar CMJ ma 39,2 46,2 17,8 11 varierar Squatj 29,9 37,6 25,7 22 varierar %-förbättring på de fyra testerna: 19,5 11-27 mån 55 mån Helena B Startnivå Bästa res. %-förbättr. Peaktime Bibehållen Deltog (m) Spikej. 291 295,5 1,5 32 ja CMJ ua 27,7 35,9 29 24 ja CMJ ma 34,4 36,2 5,2 4 ja Squatj 27 34,4 27,4 30? %-förbättring på de fyra testerna: 15,7 4-32 mån 44 mån Annicka G Startnivå Bästa res. %-förbättr. Peaktime Bibehållen Deltog (m) Spikej. 293,5 300 2,2 8 ja CMJ ua 32,9 36,1 9,7 24 varierar CMJ ma 38,7? Squatj 32,3 33,4 3 18 ja %-förbättring på de fyra testerna: 5 8-24 mån 20 mån Ramona L Startnivå Bästa res. %-förbättr. Peaktime Bibehållen Deltog (m) Spikej. 302 309 2,3 8 ja CMJ ua 31,6 39,8 25,9 5 ja CMJ ma Squatj 29,9 37,3 26 8? %-förbättring på de fyra testerna: 18 5-8 mån 20 mån Lotta J Startnivå Bästa res. %-förbättr. Peaktime Bibehållen Deltog (m) Spikej. 298 305 2,3 25 ja CMJ ua 29,9 37 23,7 25? CMJ ma 36 43,5 20,8 12 ja Squatj 30,1 34,4 14,2 18 ja %-förbättring på de fyra testerna: 15,4 12-25 mån 25 mån Shelly S Startnivå Bästa res. %-förbättr. Peaktime Bibehållen Deltog (m) Spikej. 294 302 2,7 4 ja CMJ ua 26,1 31,8 21,8 7 ja CMJ ma 30,2 36,5 20,8 7? Squatj 24,7 31,8 28,7 4? %-förbättring på de fyra testerna: 18,5 4-7 mån 8+7 mån Bedrev träningen först på volleybollgymnasiet och fortsatte direkt vidare till KFUM Örebro. Har deltagit samtliga år. Hennes program har innehållit spel i landslag. Mindre problem med hälsenor har vid korta tillfällen hindrat full träning. Inga matcher har missats. Bakgrund från volleybollgymnasiet. Landslagsuppdrag. Periodvis problem med axel men irriterades allt mindre sista säsongen. Landslagsspelare och lång idrottslig bakgrund. Inga skador under tiden hon deltagit i träningsmodellen. Idrottslig bakgrund från sovjetiskt idrottssystem. Inga skador under tiden hon deltog i träningsmodellen. Landslagsspelare. Studier och volleyboll i USA. Problem med axel/skuldra i övrigt inga skador under tiden hon tränade i träningsmodellen. Erfarenhet av universitetsspel i USA. Deltog här två säsonger. Den första med bra utveckling och utan skador. Andra säsongen svårt skadad i foten efter olyckshändelse. Rehabiliterad till final. Fig.11. Spelarnas prestationsutveckling under tiden de tränat i träningsmodellen. 10

Av de här fjorton spelarnas prestationsutveckling kan intressanta slutsatser dras. Genom att jämföra spelarnas genomsnittliga prestationsutvecklingar i de fyra test som redovisas, se fig.12., kan jag konstatera att: De längre spelarna (>180cm) har på de fyra testen förbättrat sig genomsnittligt 14,5 % De äldre spelarna (25 år och äldre) har en prestationsförbättring på 15,2 % De kortare spelarnas (<180 cm) prestationsförbättringar uppgår till 12,8 % De yngres (19-24 år) genomsnittliga förbättringar stannade på 12,4 % FYRA SPELARGRUPPERS PRESTATIONSUTVECKLING 16 14 12 10 8 6 4 2 0 Längre spelare Äldre spelare Korta spelare Yngre spelare Fig. 12. Visar fyra spelarkategoriers genomsnittliga prestationsutveckling ( uttryckt i % ) i de fyra testen. Spelarna har deltagit i träningsmodellen olika lång tid vilket naturligtvis kan påverka resultatet. De yngre spelarna har i genomsnitt deltagit 31,9 månader De korta spelarna har deltagit i 33,1 månader Gruppen äldre spelare har deltagit i träningsmodellen 25,6 månader Gruppen längre spelare har deltagit i träningsmodellen 23,4 månader FYRA SPELARKATEGORIERS DELTAGANDE 35 30 25 20 15 10 5 0 Längre spelare Äldre spelare Korta spelare Yngre spelare Fig.13. Visar fyra spelarkategoriers genomsnittliga deltagande (månader). Det är de äldre och längre spelarna som utvecklats mest trots att de har deltagit i träningsmodellen något kortare tid än de två andra grupperna, de yngre och kortare spelarna. 11

Kravprofil De yttre hörnen anger den fysiska kravprofilen för internatinell damvolleyboll. Den spelare vars resultat på testerna bildar figuren av en åttahörning har utvecklat de kvalitéer som erfordras för damvolleyboll. I fig.14 syns en spelares (KFUM Örebro) testresultat. Spelaren var vid detta tillfälle, oktober 1998, den spelare i elitserien vars fysiska profil bäst stämde med kravprofilen för internationell damvolleyboll! Testerna i kravprofilen är: 1. "Spänst" (skillnaden mellan spikejump och standing reach ) 2. Countermovementjump utan arminsats 3. Stretch-shorteningcapacity (skillnaden mellan countermovementjump och squatjump u.a. 4. Dropjump (optimal nedhoppshöjd) 5. Accelerationstest 9m 6. Knäböj (låren parallella med golvet) 7. Relativ stryrka (1RM i knäböj/kroppsvikten 8. Spikejump Drop jump För de spelare som tränat flera år har vi använt en övning som kallas för dropjump. Det utförs på så vis att spelaren gör ett nedhopp från en låda, bänk eller plintdel till golvet för att sedan hoppa så högt upp som möjligt. Det är viktigt att nedhoppet görs på så vis att man släpper ner sig från den avsats man står på. Fri armpendling är tillåten men vi bestämde knäböjningen till ca 90 0 i knäleden. 1. Notera bästa hopphöjd 2. Notera bästa nedhoppshöjd Optimal nedhoppshöjd bör fastställas för varje spelare. På grund av det excentriska arbetet vid landningen i dropjump är så stor blir kraftutvecklingen mycket större än vid ett vanligt svikthopp (countermovementjump). Hopphöjden efter nedhopp kommer inledningsvis att öka då man först hoppar från en låg box och sedan från allt högre. Man finner till slut en bästa nedhoppshöjd dvs den nedhoppshöjd varifrån spelaren kan hoppa som högst upp igen efter ett nedhopp. Då har man funnit den aktives optmiala nedhoppshöjd. Hopphöjden vid dropjump från den optimala nedhoppshöjden skall inte vara sämre än det resultatet spelaren uppnått vid ett countermovementjump med arminsats. Spelarna kan skilja sig åt flera decimeter vad gäller optimal nedhoppshöjd! 12

Det har tagit oss lång tid att finna hur många veckor och träningspass, serier och reps som behövs för att nå vars och ens toppnivå. I fig.15. syns tre olika års tids-och träningsvolym för dropjump. Avsikten är att finna på den kortaste tiden spelarna behöver av den här typen av träning eftersom den innebär hög träningsbelastning och kräver mer vila för återhämtning. Säsong Veckor Trän.pass Dropjump 97/98 7 9 196 98/99 11 16 240 99/00 5 7 135 Fig.15. Träningsvolym för dropjumps.den sista volymmodellen visade sig vara den som gav bäst och snabbast utveckling. De träningserfarna spelarna har nått stora prestationsutvecklingar i samband med den här träningen. Ett exempel syns i fig.16. En center nådde under en period av dropjumpsträning stora förbättringar liksom två andra spelare som bedrev träningen samtidigt. En kontaktmatta som registrerade samtliga spelares hopp och dess kontakttider, hopphöjder och effektutvecklingar dokumenterades. Fig.16. Sju veckors nedhoppsträning vid nio tillfällen med sammanlagt 196 dropjumps gav resultat. Se blå linje. N. Holmdahl, 13

Den gula linjen i fig. 16 visar de hopphöjder spelaren klarade säsongen 95/96 då hon första gången utförde en period av dropjumps. DJ35 innebär att nedhoppshöjden var 35cm och från den höjden kunde hon som bäst hopp drygt 38,5 cm. Från högre nedhoppshöjder hoppade hon sämre. Lila linjen markerar hennes kapacitet då vi 1997 i januari startade en period av intensiv nedhoppsträning (dropjumps) under sju veckor då dropjumps tränades två gånger i veckan och oftast 3-5 x 5 dropjumps som utfördes med 3-4 vila mellan serierna. Förbättringen var stor som synes. Feedback gavs till spelaren direkt med hjälp av kontaktmattan (Boscomattan) samt i dokumentet som syns i fig. 16. Fig.17. Visar kontakttiderna vid landningar från olika dropjumps höjder i perioden januari - februari 1997. De kontakttider som hade störst likhet med snabba anfallsutvägar skedde då från 40-45 cm nedhoppshöjd. N.Holmdahl, 1997 Teknikvinster i volleyboll med träningsmodellens övningar Coach under de tre första åren var som tidigare nämnts Ismo Pelto-Arvo. Vi sammanfattade våra erfarenheter av träningsmodellen så här: "Vi tror att hoppträning där man använder många olika övningar med olika rytmer, koordinationer och hoppriktningar inte bara ger en rolig och variationsrik träning, utan också skapar förutsättningar för en bättre teknik i förflyttningar och hopp - en frihetsdimension till en annars ofta minutiöst styrd teknikträning. Här nedan följer en koppling till olika teknikmoment. Förflyttningar De flesta förflyttningarna i volleyboll sker på främre delen av foten. Man förflyttar sig ofta korta sträckor och det är viktigt att komma i balans - detta för att snabbt kunna ställa om mellan olika speldelar t.ex. från block till försvar eller för att kunna röra sig åt alla håll. Många av hoppen och övningarna sker i form av hopp/förflyttningar där man rör båda fötterna - med brett mellanrum - samtidigt, t.ex. övningar som jämfota kvadrathopp och jämfota zick-zackhopp. Frånskjut och riktningsförändringar I volleyboll gäller det att täcka ett stort område på kort tid och därför handlar det ofta om att vara snabb på ett par steg eller frånskjut. Förmågan att ändra riktning är viktig när bollbanan ändras t.ex. efter en blocktouch. Med de många hoppen och sprintaccelerationerna tränar man just denna förmåga. Sprints med visuella stimuli, shuttle run och hopp över koner med vändning på ett ben är några exempel. Koordination av ben och armar För ett effektivt rörelsesätt på volleybollplanen gäller det att ha en naturlig koordination mellan armar och ben i förflyttningar och hopp - något som ibland tränas bort i olika former av teknikträning. Hoppträning med övningar som enbens pushoff och can-can sparkar förstärker koordinationen mellan armar och ben i förflyttningar som ansats till spike och i enbensspike. Andra hoppövningar, som t.ex. häckhopp, förstärker samspelet mellan ben och armar när det gäller att hoppa högt, som i spike. 14

Arbete i djupt läge Grundställning i försvar och servemottagning är brett och djupt. Det gäller dels att orka stå där och dels att kunna röra sig i och från det läget. Många av hoppen görs med bred fotställning t.ex. hopp med baggerimitation, utfallshopp med mellanstuds och zick-zack jämfotahopp. Knävinkel och golvkontakt i hopp I hoppträningen finns det många olika slags hopp. Gemensamt för de allra flesta är att man jobbar på en kort och explosiv golvkontakt. Hoppen i de senare nivåerna är också inriktade på maximal hopphöjd (häckhopp, figurhopp mm.) och här automatiseras en för individen optimal knävinkel för maximalt explosiva hopp. Hopp ur och landning i olika lägen Ofta tränas teknik i volleyboll i idealiserade lägen. Volleyboll spelas dock i improviserade lägen, bollen kommer inte precis där man trott. Upphoppen och landningarna blir därför ofta inte rakt fram utan i många olika lägen. Hoppträningen tar hänsyn till detta. Mycket variation finns i upphoppsriktning och landning. Dels lär man sig att bli effektiv i dessa lägen, dels förebygger man skador genom att träna upp muskulaturen runt höft-, knä- och fotled i icke ideala lägen. Skador De spelare som deltagit i träningsmodellen hade innan de startade i träningen många skador som nämnts tidigare. Anledningen till att antalet skador minimerats och de sista fyra åren nästan helt försvunnit beror säkerligen på att spelarna i lugn och ro fått bygga upp en bra grundstyrka och hållfasthet genom ett lugnt och tålmodigt arbete. Förbättrad styrka i bålens muskulatur, omfattande träning för skuldermuskulaturen, att de lärt sig en korrekt hoppteknik och framför allt lärt sig att landa rätt. Krafter så stora som upp till fyra gånger spelarens kroppsvikt skall tas upp vid landningar som ofta sker i obalans, efter block och spikes. Det är enligt flera undersökningar just landningar som är den mest frekventa orsaken till många knä- men också fotledsskador bland kvinnliga spelare (Hewett 1996, Dufek 1996, Briner 1997). Speciellt viktiga var de tre nivåer, bestående av ca 70 olika av hopp, jag utvecklade och anpassade för volleyboll. Under de nästan två säsonger som spelarna tränade i de tre nivåerna (Verkhoshanskys första stadie) utfördes en stor mängd hopp av låg- till medelintensiv karaktär för att till slut även innehålla högintensiva, obelastade hopp. Volymen som utfördes med låg- och medelintensiva hopp var 10-15000 tusen markkontakter. Variationen av övningar var stor vilket är mycket viktigt. Spelarna blev under den här tiden snabbare (test 9m acceleration), täckte större ytor (subjektivt) och blev spänstigare (spikejump, blockjump, countermovementjump m.fl. tester). Skadorna försvann och efter de här nivåernas tid har skadorna i vår trupp hållit sig på en minimal nivå. Inga benhinneinflammationer har förekommit. Någon spelare har i senare stadier en kort period känt av ömma benhinnor men efter att en kort tid anpassat träningsbelastningen har de återgått till full träning. Stressfrakturer har aldrig förekommit och ingen operation av skador har förekommit under de här fem åren. Ingen spelare har p.g.a. skada relaterad till träningen i träningsmodellen missat en enda match de sista fyra åren. Olyckshändelser i samband med landning efter spikeoch blockjump där man blivit trampad av med- eller motspelare har skett en gång. Efter två säsonger kunde jag i The American Journal of Sports Medicine läsa en artikel av T. Hewett m.fl.där de just försökt finna orsakerna till att knäskador var sex gånger vanligare bland kvinnliga spelare. De hade funnit att instabilitet i knäleden samt att de kvinnliga spelarna tvingades motstå mycket höga krafter som utvecklades i samband med tekniskt dåliga landningar. De lät spelarna gå igenom ett program där de lärde sig absolut korrekt landningsteknik och dessutom konstruerade Hewett och hans kollegor ett träningsprogram med tre nivåer som var snarlikt det som vi i Örebro hade använt i två år! Avsikten med deras hopprogram var just att utveckla neuromuskulär kontroll av fot- och knäled i samband med landningar och att förbättra ledstabiliteten genom att öka styrkan i de muskler som engageras kring knäleden. Resultatet blev mycket bra och bl.a. minskade de krafter som verkade mot spelaren vid landningar med 22%. Stärkta av denna undersökning och några andra kändes det spännande att gå vidare. 15

Sammanfattning Träningsmodellen enligt Y. Verkhoshanskys modell visade sig fungera mycket bra. Resultatförbättringarna var goda och fortsatte i regel drygt tre år för att sedan i många fall stanna dock inte för alla. Träningstiden per vecka har aldrig ökat vilket skulle kunna ge förutsättningar för ytterligare prestationsutveckling. Efter fyra år kunde jag däremot, med de erfarenheter vi fått, lättare och snabbare hjälpa spelarna till sin bästa fysiska prestationsnivå. Träningsmodellen har dessutom gynnat längre och äldre spelare i någon mån framför korta och yngre vilket är en intressant erfarenhet som jag vid starten 1994 inte hade kunskap om. Vertikal hopphöjd är viktigt men inte primärt det viktigaste utan snabbhet i förflyttningar och rörelser liksom koordinativ förmåga - att komma rätt till bollen och att vara avspänd mellan kraftinsatser. God hoppteknik speciellt vid landningar Väl utvecklad styrka i bålen Det som är det största värdet av träningsmodellen är ändå att jag med träningsmodellen verksamt bidragit till en skadefri och långsiktig prestationsutveckling under spelarnas elitaktiva tid. Även om truppens genomsnitt i spikejump skulle ha ökat t.ex 1,9 cm är det långt ifrån säkert att fysträningen på ett effektivt sätt bidragit till lagets möjligheter att lyckas i seriespelet och slutspelet. Det som däremot på ett påtagligt sätt kan bidra till att underlätta 1:e coachens arbete och möjligheterna att lyckas för laget är när fystränaren genom välplanerad och rationell träning sett till att: FÖRSTA 6:AN ÄR SKADEFRI ALLA SPELARNA ÄR I MYCKET BRA FYSISK FORM VID RÄTT TILLFÄLLE ANPASSA TRÄNINGSBELASTNINGEN RÄTT I SLUTSKEDET OCH DÅ BIDRAGIT TILL ATT MED LÄTTSAMMA ÖVNINGAR SKAPA ETT LAG - EN "VI-KÄNSLA" Referenser Bobbert F, Sports medicine 9, 1990. Briner WW, Sports medicine 24, 1997. Dufek JS Zhang S, J Sports Med Phys Fitness 36, 1996. Hewett TE Stroupe AL Nauce TA Noyes FR, Am J Sports Medicine 24, 1996. Verkhoshansky Y, Supertraining, 1993. 16