Biotopvårdsplan 2005 Tjäderbäcken Malå kommun

Biotopvårdsplan 2005 Tjäderbäcken Malå kommun

Förord I Västerbottens län är många vattendrag kraftigt påverkade av mänskliga aktiviteter. I en del har detta lett till stora negativa konsekvenser för de arter som lever där. Faktorer som kraftigt påverkat livet i vattendragen är bl.a. dammar, vägtrummor, dikningar, rätningar, flottledsrensningar, försurning, utsläpp och överfiske. För att få en översiktlig bild av tillståndet i och kring våra vattendrag startades 1998 inventeringsprojektet Skog och Vatten i Västerbotten län, numera projektet Skoglig vattenmiljö. Projektet är ett samarbete mellan Länsstyrelsen, Skogsvårdsstyrelsen och Länsarbetsnämnden. Syftet är att inventera utvalda vattendrag och deras närmiljö på skogliga och akvatiska variabler, biologiska värden samt graden av mänsklig påverkan. Detta skall i sin tur leda till att skapa goda livsmiljöer för alla land- och vattenlevande organismer i och omkring mindre vattendrag. Syftet med biotopvårdsplanen är att utifrån underlagsmaterialet från projektet Skoglig vattenmiljö föreslå vilka restaureringsåtgärder som behövs för att återställa vattendraget till mer naturliga förhållanden. Mänsklig påverkan som har en negativ inverkan på vattendragets djurliv är föreslagna som restaureringsobjekt i biotopvårdsplanen och bör på sikt åtgärdas. Biotopvårdsplanen kan utnyttjas av fiskevårdsområden, markägare, vägförvaltare, kommuner och andra intressenter som ett underlag till framtida restaureringsprojekt. För en mer utförlig presentation av bäcken och dess omgivningar hänvisas till inventeringsrapporten för Tjäderbäcken. Mattias Sundqvist Kontaktpersoner: Projekt skoglig vattenmiljö Mattias Sundqvist 090-10 82 35 (Länsstyrelsen) Göran Lindberg 090-10 83 34 (Skogsvårdsstyrelsen) Biotopvårdsplanen: Mattias Sundqvist 090-10 82 35 (Länsstyrelsen) 2

Innehållsförteckning PÅVERKAN I VÅRA VATTENDRAG... 4 BIOTOPVÅRD... 6 LAGSTIFTNING OCH TILLSTÅND... 8 TJÄDERBÄCKEN INVENTERARNAS SAMMANFATTNING... 9 ÅTGÄRDSOBJEKT LÄNGS TJÄDERBÄCKENS VATTENSYSTEM... 9 Objekt 1... 11 Objekt 2... 11 Objekt 3... 12 Objekt 4... 12 Objekt 5... 13 Objekt 6... 14 Objekt 7... 14 Objekt 8... 15 Objekt 9... 15 Objekt 10... 16 Objekt 11... 16 Objekt 12... 17 SLUTORD... 18 3

Påverkan i våra vattendrag Vattendragen runt om i världen har under lång tid utsatts för förändringar utifrån mänskliga aktiviteter. I Sverige går det att spåra effekter av människans framfart redan från järnåldern via förhöjt ph-värde i vattendragen. Detta berodde på att neutraliserande ämnen frigjordes och lakades ut som en följd av den ökade avskogningen och svedjebruket. Var hittar vi opåverkade och orörda vattendrag i vårt land? Svaret är troligtvis; ingenstans! Det vi idag ser som naturliga vatten har antagligen påverkats av mänsklig aktivitet på något vis under historiens gång. En viktig sak att ha i åtanke är att effekter av mänsklig aktivitet inte bara förekommer i själva vattendraget utan även påverkan i omgivande avrinningsområde kan leda till stora förändringar för bland annat vattenkemi och hydrologi. De största förändringarna av vattendragen i vårt land härrör främst från skogsbruk, jordbruk och vattenkraftsutnyttjande. I avsnitten som följer sker en beskrivning i grova drag över olika påverkansformer med viss inriktning mot norrländska vattendrag. Skogsbruk Nästan alla vattendrag i Sverige har påverkats direkt eller indirekt av skogsbruk. Redan vid järnålderns avskogning och svedjebruk förändrades vattenkemin genom förhöjt ph-värde. Detta kan dock anses vara en positiv påverkan jämfört med sentida avverkningar, skogsdikningar och flottledsrensningar m.m. Avverkning av skog medför ofta stora förändringar i vattnets hydrologi och kemi. Borttagande av träd orsakar bland annat minskad avdunstning vilket avspeglar sig i förhöjd årsavrinning och ökade flödesvariationer. En vanlig följdeffekt av detta är att läckaget av näringsämnen blir högre samt att erosionen ökar. Ett vanligt problem vid avverkning är bortagande av skyddsbården närmast vattendraget. Detta kan ge stora konsekvenser genom bland annat kraftigt förhöjda variationer i vattentemperatur, både års- och dygnsvis, på grund av att in- och utstrålning ökar. Många arter är också beroende av överhängande vegetation som skydd mot bland annat rovdjur. Dagens skogsbruk bedrivs till stora delar av stora, tunga traktorer vilka beroende på jordart kan orsaka sår i marklagren. Det är relativt vanligt att maskinerna körs rakt genom vattendragen vilket allt som oftast ger upphov till erosion av minerogent material vilket i sin tur leder till grumling av vattnet. Liknande effekter kan även uppstå vid markberedning då fårorna läggs för nära vattendragen. Under mitten av 1800-talet började den svenska skogsindustrin att expandera kraftigt vilket ökade behovet av att frakta timmer från inland till kust, där sågarna oftast var belägna. Infrastrukturen var vid den här tiden av ringa storlek och betydelse vilket medförde att vattendragen kom att utnyttjas som transportväg genom flottning av timret. Flottningsepoken varade ända fram till mitten av 1900-talet då man mer och mer övergick till att transportera timret på lastbilar. I vattendragen fanns det dock en hel del hinder för stockarnas framfart på dess väg mot kustens sågverk. I Norrlands inland är rinnande vatten i regel mycket sten- och blockrika vilket gjorde det nödvändigt med stora investeringar för att timret inte skulle bromsas upp 4

eller fastna på sin väg nedströms. För att råda bot på detta problem lades stora resurser på att rensa vattendragen från dessa hinder. I vissa fall var det omöjligt att få bort all sten vilket föranledde grävande av helt nya fåror samt byggande av trärännor vilket gjorde det möjligt att leda vattnet förbi forsar och fall. Det var också av stor vikt att vattnet kanaliserades för att ge vattnet ett större djup och högre hastighet. En av de vanligaste åtgärderna för detta var att bygga ledarmar av olika slag för att styra vattnet mot huvudfåran. Dikning Redan från mitten av 1800-talet finns uppgifter på att skogsdikning förekom, om än i liten skala. Den första kraftiga expansionen kom i början av 1900-talet som en följd av att den norrländska förbudslagen trädde i kraft. Den nya lagen innebar att skogsbolagen förlorade möjligheten att köpa in ny mark vilket i sin tur föranledde ökad skogsdikning, eftersom man var tvungen att öka produktionen på den befintliga marken. En ny topp i dikningshistorien inträffade under 1930-talets krisår. Vid den här tiden tillkom en dikeslängd av ca 8000 km per år. Orsaken till uppgången var att dikning ingick i en rad av åtgärder för att minska den stora arbetslösheten som rådde under denna period. Under 1970- och 1980-talet kom återigen dikningsintensiteten att öka. Det var nämligen då skogsbolagen främst i Norrland började använda sig av skyddsdikning 1. En följd av dikning i skogs- och myrmark kan vara sänkta ph- och alkalinitetsvärden. Detta är dock ett initialt problem då det i förlängningen oftast sker en höjning utifrån normala värden. Orsaken är att mineraliseringen ökar i de tidigare vattenmättade marklagren varpå buffrande ämnen lakas ut. En annan vanlig effekt av dikning är att läckaget av näringsämnen och då främst olika kvävefraktioner ökar under ett antal år. Under själva dikningsprocessen är det även vanligt med kraftig uttransport av material. Består den dikade marken av finkorniga jordarter kan förhöjd uttransport ske under en lång tid, annars brukar det avta efter ca ett halvt år. Mer långsiktiga problem är höga och kortvariga flödestoppar samt minskad nivå på lägstaflöden vilket kan leda till bottenfrysning eller uttorkning av lekbottnar. Dikning och rätning av själva vattendragen har också varit vanligt förekommande vilket har medfört att biotoper som bildats under årtusenden gått förlorade. Jordbruk Jordbrukets påverkan på vattendrag har förekommit under lång tid. Den kanske mest markanta modifieringen när det gäller vatten ägde rum på 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet. Det var nämligen då de flesta sjösänkningar och utdikningar ägde rum, i syfte att erövra ny odlingsmark. Med jordbruk följer ett diffust läckage av näringsämnen från främst odlingsmarken men även från punktkällor som gödselhögar m.m. Detta är ett problem främst i landets sydliga och mellersta delar men kan lokalt ge upphov till störningar även i Norrland. Ett annat problem är erosion av finkornigt minerogent material som är vanligt förekommande i anslutning till jordbruksmark. Vid vårflod och kraftiga regn transporteras dessa partiklar ut i vattendragen, främst via diken men även från strandzonen. Detta uppträder särskilt då en skyddande bård av buskar och träd saknas vilket är vanligt vid jordbruksmark. Andra orsaker till erosion kan vara att marken används till betande djur vilket kan leda till skador i den sammanhållande markvegetationen. 1 Denna form av dikning går ut på att sänka en, på grund av avverkning, förhöjd grundvattenyta. 5

Hur påverkas det biologiska livet Hur och i vilken grad olika former av mänskliga aktiviteter påverkar ekosystemen i vattendrag är en mycket komplex fråga. Nedan följer dock en beskrivning i grova drag över hur olika effekter av mänsklig påverkan kan inverka på det biologiska livet. Vid erosion i ostörda vatten frigörs relativt små mängder partikulärt material. Däremot vid mänsklig påverkan i form av jordbruk, skogsbruk och vägbyggnationer m.m. kan stora mängder frigöras. Bottenfauna, som utvecklats i relativt klara vatten, kan därmed ta stor skada; antingen genom direkt påverkan såsom skador på andningsorgan och fångstanordningar eller indirekt via resurs- och/eller habitatförstörelse. Vissa fjäder- och mygglarver kan dock gynnas vid uttransport av organiskt material. Hos fisk är det främst rom och gulesäcksyngel som drabbas vid tillförsel av finkornigt material. Detta eftersom lekbottnar täpps igen och hindrar vattengenomströmning vilket får till följd att syrebrist uppstår. Ökade mängder näringsämnen i vattendragen kan till en viss gräns medföra en positiv inverkan på artrikedom och abundans genom ökning av algproduktion och annan växtlighet vilket i sin tur skapar föda och skydd för olika former av bottenfauna. Vissa arter är dock anpassade till naturligt låga näringsförhållande. Dessa arter kan därför konkurreras ut då det förekommer näringsläckage. Vandringshinder kan förekomma i ett flertal former, exempelvis vägtrummor, kvarn-, flottnings- och kraftverksdammar. Gemensamt för dessa är att de på något vis hindrar akvatiska organismer från att röra sig fritt inom och till/från vattendragen. Akvatiska insekter sprider sig ofta genom att drifta 2 under larvstadiet och genom att flyga under adultstadiet. Men många förflyttar sig även upp- och nedströms genom att krypa på bottnen. Många ström- och sjölevande fiskarter är beroende av fria vandringsvägar vid födosök, reproduktion och för att kunna återkolonisera områden där de av någon anledning blivit utslagna. Vandringshinder medför följaktligen att vattendragen delas upp i allt mindre ekologiskt fungerande avsnitt. Biotopvård Vandringshinder Denna plan är i huvudsak inriktad mot återställningsåtgärder av vandringshinder, ett av de större problemen i många vattendrag. Att åtgärda ett vandringshinder kräver noggranna förberedelser för att fastställa vilken lösning som bäst gynnar vattenlevande organismer långsiktigt. Många åtgärder är relativt enkla att utföra och en liten insats kan ge stor förbättring. De vanligaste vandringshindren är vägpassager, vägtrummor och dammar. För att undvika att dessa blir hindrande för de arter som lever i och längs vattendragen bör broar eller halvtrummor anpassande efter vattendragets naturliga bredd användas. De ger en naturlig bäckbotten samt naturlig vattenhastighet. Rundtrumman, som idag är den vanligast förekommande konstruktionen, leder ofta till vandringsproblem för fisk och andra vattenlevande organismer. Ett problem är att det ofta blir för hög vattenhastighet genom trummorna, dels beroende på en låg friktion mot trumbotten, dels för att trummor med för liten diameter valts och slutligen på 2 Drift betyder att individen flyter med strömmen bl.a. för att finna nya födosöksplatser. 6

grund av en alltför kraftig lutning på trumman. Ett annat problem är att trumman ofta läggs så att det bildas ett fall vid utloppet vilket försvårar vandringen för fisk och andra vattenlevande organismer. Den höga strömhastigheten kan också leda till att vattnet eroderar bäckbottnen nedströms trumman vilket skapar ett hindrande fall. Som förebyggande åtgärd kan stenar läggas nedströms vägtrumman, s.k. tröskling, för att förbättra uppvandringen för fisk. Trösklingen bör ses som en tillfällig lösning då den ofta spolas bort vid upprepade höga flöden. Ett alternativ till bro/halvtrumma är att anlägga en heltrumma dimensionerad efter vattendragets bredd. Den undre delen av trumman grävs ned i bottenmaterialet för att erhålla en naturlig bottenstruktur samt lägre vattenhastighet. Målsättningen skall vara att byta ut en rundtrumma mot en bro eller halvtrumma. Under vägar med hög trafikintensitet skall landpassager för utter och andra däggdjur finnas som möjliggör att dessa kan passera utan att riskera att bli påkörda. Vid lite större vattendrag, framförallt där en damm utgör vandringshinder kan en annan utväg än utrivning vara att uppföra en fisktrappa. Det är dock oftast en betydligt dyrare affär och förmodligen mindre effektiv avseende fiskvandring. Naturliga vandringshinder ska inte åtgärdas, då dessa är en naturlig del av vattensystemet. Emellertid, kan det ibland vara svårt att avgöra om hindret är naturligt eftersom omgrävningar, rätningar och sprängningar kan ha förekommit längs vattendragen. Skyddszoner Träd- och buskbårder längs vattendragen skyddar mot näringsläckage och erosion genom rötternas näringsupptag och bindande av material. En annan viktig funktion är att träden ger skugga åt bäcken vilket leder till de lägre och mer normala temperaturfluktuationer som vattendragens flora och fauna har en naturlig anpassning till. Vissnade löv och andra växtdelar som faller ner i vattnet fungerar som en viktig bas för många av bäckens insekter vilka i sin tur står på fisken meny. Lekbottnar För att en lekbotten ska fungera tillfredsställande krävs att olika variabler samverkar. För det första bör bottenmaterialet ha en diameter på ca 5-50 mm med inslag av större stenar och block. Vattenhastigheten ska vara strömmande (ca 0,7 m/s) och genomströmma bottenmaterialet så att romkornen får tillräckligt med syre. Beskuggning från träd och buskar är en annan viktig sak då detta bl.a. ger skydd åt lekfisken. Då många av våra vattensystem är starkt påverkade av eroderat finmaterial från dikningar och andra mänskliga aktiviteter har det fått till följd att många lekbottnar har slammat igen. För att återskapa skadade lekbottnar finns det olika metoder att använda sig av, de viktigaste är: Bortsållning av finmaterial genom krattning och grävning för att lyfta upp underliggande lekgrus. Utläggning av nytt lekgrus. Flottledsåterställning Flottledsrestaurering är en biotopvårdsåtgärd som syftar till att återställa flottledspåverkade vattendrag till ett förhållande som liknar det före rensningen. Rensningarna gav homogena sträckor som förmodligen missgynnat den ursprungliga biologiska mångfalden. Det kanalliknande utseende en bäck får till följd av rensningar medför att uppehållstiden för organiskt 7

material minskar och transporteras bort utan att ha kommit det biologiska livet till godo. Revirhävdande fiskar, såsom öring, förlorar sina ståndplatser samt lekbottnar vilket har fått till följd att tätheten av dessa arter har minskat. Flottledsrestaurering utförs vanligtvis med hjälp av grävmaskin för att lägga tillbaka material som tidigare schaktats upp längs sidorna. I vissa fall kan även gamla torrlagda vattendragssträckor öppnas upp. Diken Sedimentförande diken är svåra att åtgärda men genom att lägga igen diket närmast mynning eller skapa en sedimentationsbassäng minskas sedimenttransporten. Nackdelen med dessa grävarbeten är att de kan orsaka en tillfällig ökad sedimentationstransport och att sedimentationsbassängen måste underhållas. Nya dikningar bör noga övervägas eftersom de kan orsaka negativa konsekvenser i vattendragen. Tillstånd krävs för nya diken och dessutom bör rensningar av gamla diken anmälas till länsstyrelsen. Transportabla broar ska helst användas av skogsmaskiner vid vattendragsöverfarter för att förhindra körskador. I strandzonen ska försiktighetsåtgärder vidtas för att minimera körskador vilka kan leda till sedimenttransport till vattendragen. Lagstiftning och tillstånd Att tänka på innan åtgärder i vattendrag utförs: Samråd skall ske med länsstyrelsen, markägare och enskilda berörda. Söka eventuella tillstånd enligt Miljöbalken, Fiskelagstiftningen och Kulturminneslagen. (Dessa punkter gäller även föreslagna åtgärder i Tjäderbäckens vattensystem) 8

Tjäderbäcken Inventerarnas sammanfattning Tjäderbäcken rann från sitt ursprung både genom produktiv skogsmark och genom myrmark med mycket blöta partier Inventering påbörjades medan tjälen fortfarande var kvar i marken vilket påverkade växtligheten. Kanske var det därför vi såg mycket få signalarter och lite växtlighet. Det var mycket svårframkomlig terräng, med stora djupa grästorvar (ibland meterhöga) invid bäcken. Som en inventerare uttryckte det; Hä va se mycket rekatuven att hä gick int ens å vil för då man satt sä då reka bara tuven. Markfuktigheten i strandzon var fuktig, nästan blöt medan ytterzonen också var mycket fuktig och och blöt men med mer inslag av friska partier. Eftersom både strandzon och ytterzon var mycket fuktiga var gräs den huvudsakliga vegetationsklassen. Innan Tjäderbäcken övergick i Skäppträskån rann den genom byn Björkland med åretruntboende och sommarstugor. Bottenmaterialet i Tjäderbäcken utgörs främst av block och sten och grus första halvan medan finmaterialet dominerar den andra halvan. Bäcken hade i början mycket strömmande och forsande vatten medan mittenpartiet och slutet mest innehöll lugnflytande vatten. På de första 47 avdelningarna fanns det bara sammanlagt ett dussin död ved. Av de första ca 30 avdelningarna var över hälften flottledsrensade för att under resten av sträckan bara återkomma på ett par avdelningar. Vattennivån var under inventeringen mest hög, vilket har påverkat fördelningen av de forsande och strömmande avsnitten. Avsaknaden av lekbottnar och mycket få potentiella sådana gör att förekomsten av öring troligtvis är sparsam. Den huvudsakliga påverkansfaktor som återfinns i Tjäderbäckens huvudfåra är flottledslämningar och då främst i form av rensningar på sten och block. Övriga spår efter mänsklig aktivitet är sparsamma och definitiva vandringshinder saknas helt. Åtgärdsobjekt längs Tjäderbäckens vattensystem Som underlag för bedömningen av åtgärdsobjekten ligger den inventering som utfördes i Tjäderbäcken sommaren 2005 inom projektet Skoglig vattenmiljö. I den mer omfattande inventeringsrapporten över bäcksystemet finns annan fakta som skulle kunna vara av intresse vid mer omfattande biotopvårdsåtgärder. Exempel på relevant information som går att utläsa ur inventeringsrapporten är vattenhastighet i bäckens olika delar, bottenstruktur, naturliga hinder, sträckor av bäcken där laxfisk skulle kunna tänkas leka samt hur omgivande skogsmark ser ut. Denna inventeringsrapport kan rekvireras genom Kajsa Nilsson, Skogsvårdsstyrelsen (090-108359). 9

Objekt 8 Objekt 9 Objekt 7 Objekt 6 Objekt 5 Objekt 3 Objekt 4 Objekt 2 Objekt 1 1 0 1 kilometer N Figur 1: Kartbild över åtgärdsobjektens (1-9) placering. Objekt 10 Objekt 12 Objekt 11 1 0 1 2 kilometer N Figur 2: Kartbild över åtgärdsobjektens (10-12) placering. 10

Objekt 1 Hela sträckan (61 m) är kraftigt rensad och kanaliserad. Stora mängder sten och block är upplagda på båda strandbrinkarna men främst på den västra sidan. Prioriteten är hög för detta objekt då stora mängder sten och block finns tillgängliga i strandbrinken. För att återställa sträckan krävs maskinkraft. (koordinat för foto 1630645-7254971) Objekt 2 Hela sträckan (33 m) är kraftigt rensad på sten och block. Materialet är i huvudsak upplagt på den västra strandbrinken. Prioriteten är hög för detta objekt då stora mängder sten och block finns tillgängliga i strandbrinken. För att återställa sträckan krävs maskinkraft. (koordinat för foto 1630661-7255082) 11

Objekt 3 Hela sträckan (121 m) är rensad och i synnerhet de nedre delarna vilket framgår av bilderna. Prioriteten är hög för detta objekt då stora mängder sten och block finns tillgängliga i strandbrinken. För att återställa sträckan krävs maskinkraft. (koordinat för foto 1629922-7255381) Objekt 4 Stenkista lagd i syfte att styra vattenflödet åt vänster. Detta har medfört att en del av vattendraget har blivit torrlagt. Prioriteten är hög för detta objekt. Maskinkraft krävs för att öppna upp väg för vattnat till den torrlagda fåran. (koordinat för foto 1629683-7255444) 12

Stenkista Torrlagd sträcka Figur 3: Översiktlig bild av torrlagd fåra vid objekt 4. Objekt 5 Stora block upplagda på bäckens västra strandbrink. Prioriteten är hög för detta objekt. För att återställa sträckan krävs maskinkraft. (koordinat för foto 1629386-7255980) 13

Objekt 6 Endast ett fåtal block samlade i mitten av fåran. Prioriteten är låg för detta objekt då det endast är ett fåtal block att återföra. För att återställa sträckan krävs maskinkraft. (koordinat för foto 1629378-7256015) Objekt 7 Sträckan (137 m) är kraftigt rensad på sten och block. De största mängderna är upplagda på bäckens sydvästra strand. Prioriteten är hög för detta objekt då stora mängder block finns tillgängliga i strandbrinken. För att återställa sträckan krävs maskinkraft. (1628815-7256730) (1628770-7256849) 14

Objekt 8 Sträckan (50 m) är delvis rensad på sten och block. Största ansamlingen av material återfinns på bäckens nordöstra strand. Prioriteten är medelhög för detta objekt. För att återställa sträckan krävs maskinkraft. (koordinat för foto 1628570-7256972) Objekt 9 Sträckan (30 m) är kraftigt rensad på sten och block. Prioriteten är medelhög för detta objekt. För att återställa sträckan krävs maskinkraft. (koordinat för foto 1628495-7256935) 15

Objekt 10 Kraftigt rensat parti med stenkista som stänger av gammal delfåra. Prioriteten är hög för detta objekt då det är enkelt att med handkraft öppna upp vattenväg till den torrlagda fåran. (koordinat för foto 1623258-7259693) Objekt 11 Kort avsnitt (ca 40 m) rensat på block och sten. Prioriteten är låg för detta objekt då det endast är ett fåtal block att återföra samt att området är relativt svårtillgängligt. (koordinat för foto 1623120-7259386) 16

Objekt 12 Gammal dämning där närområdet rensats på sten och block. Prioriteten är låg för detta objekt då det endast är ett fåtal block att återföra samt att området är relativt svårtillgängligt. (koordinat för foto 1621890-7259482) 17

Slutord Det mest påtagliga som behöver åtgärdas i Tjäderbäcken är utan tvekan de rensningar som utförts under flottningsepoken. De föreslagna objekten i biotopvårdsplanen handlar uteslutande om återläggning av sten och block samt öppning av avstängda fåror. De olika objekten bör dock undersökas i mer noggrann utsträckning innan eventuella åtgärder påbörjas. Vid inventeringen av bäcken hittades inga lekbottnar (öring). Bristen på dessa kan troligtvis härledas till tidigare flottledsrensningar. Det är därför viktigt att lekbottnar återskapas i samband med övrigt återställningsarbete. Inventeringen visar på stor brist av död ved i vattnet. Död ved i vattnet ger upphov till variationer i strömförhållande samtidigt som det skapar skyddade ståndplatser åt fisk. Dessutom används de döda träden av många insekter som substrat och till födosök. Behov finns alltså att tillföra död ved till Tjäderbäcken och då främst grövre stockar som har möjlighet att ligga kvar även under högflöden. Det man måste tänka på vid återställningsarbetet är att marken kan bestå av finpartikulärt material vilket kan leda till sedimenttransport ut i vattendragen som slammar igen lekbottnar. Därför krävs noggrann planering samt att största försiktighetsåtgärder tas innan restaurering utförs. Biotopvårdsplanen kan utnyttjas av fiskevårdsområden, markägare, vägförvaltare, kommuner, skogsbolag och andra intressenter. De bör, i den mån det är möjligt, samverka i de frågeställningar som berör Tjäderbäcken Tack till Ove From, Georg Lundberg, Bruno Moberg, Ulla Nyström, Kristian Renling och Anders Öhman som inventerat Tjäderbäcken och därmed samlat in grundmaterial samt sammanställt bäckbeskrivande text till denna biotopvårdsplan. Alla fotografier i denna rapport kommer från nämnda inventerare. 18