Department of Numerical Analysis and Computing Science TRITA-NA-P0205 IPLab-200»Texten måste ha en viss dialekt» Stina Hållsten Interaction and Presentation Laboratory (IPLab)
Stina Hållsten»Texten måste ha en viss dialekt» Report number: IPLab-200, TRITA-NA-P0205 Publication: June 2002 E-mail of author: stina@nada.kth.se Reports can be ordered from: Interaction and Presentation Laboratory (IPLab) Numerical Analysis and Computing Science (Nada) Royal Institure of Technology (KTH) S-100 44 STOCKHOLM, Sweden telephone; + 46 8 790 6280 fax: + 46 8 10 2477 e-mail: reports-iplab@nada.kth.se URL: http://www.nada.kth.se/nada/iplab/
Stina Hållsten: Texten måste ha en viss dialekt 1 Inledning 2 1.1 Syfte 2 1.2 Finns en ingenjörsdiskurs? 3 1.3 Företagen 3 2 Urval och metod 5 2.1 Urval 5 2.2 Enkät, intervju och e-postintervju 6 2.3 Metodkommentar 7 3 Skrivforskning 8 3.1 Vad fyller skrivandet för funktion på en arbetsplats? 9 3.2 Kollektiv process snarare än individuellt författande? 10 3.3 Hur utvecklas man som skribent? 10 3.4 Hur socialiseras man in i skrivandet? 11 3.5 Skriva som en ingenjör? 11 3.6 Övergången från högskola till yrkesliv 12 3.7 Hur kan man undersöka skrivande i yrkeslivet? 13 4 Resultat 15 4.1 Svarsfrekvens för enkäten 15 4.2 En kommentar till frågorna i enkäten 16 4.3 Texttyper och arbetsuppgifter 17 4.4 Kvantitet 17 4.5 Arbetsmiljö, verktyg och arbetsprocess 18 4.6 Inställning till det egna och andras skrivande 23 4.7 Vad säger en teknikdokumentatör om skrivandet i arbetet? 27 4.8 Sammanfattning av undersökningen företagsvis 28 5 Diskussion 30 5.1 Insocialisering och diskursgemenskap: vad säger mina informanter? 30 5.2 Hur kan undersökningen utvidgas? 33 6 Källor 35 6.1 Otryckta källor 35 6.2 Tryckta källor 35 bilagor 1. Enkätundersökning 2. e-postbaserad intervju
1 Inledning Finns ett ingenjörsspråk? Kan man säga att ingenjören utrycker sig på något särskilt sätt, och behandlar och diskuterar sitt ämne på ett sätt som särskiljer henne från t ex läkaren, läraren, byggnadsarbetaren? Får man lära sig detta i utbildningen, eller utvecklar man den förmågan först i yrkeslivet? Vi skriver för att förmedla kunskap, reflektera, strukturera tankar, organisera arbetet. Vi rapporterar i skrift så att fler ska kunna ta del av vårt arbete och våra resultat. Kravet på skriftlig kompetens har förmodligen också ökat inom många professioner. Hur använder just ingenjören tal och skrift i sitt yrkesliv? Vad har ingenjören för inställning till skrivande i det dagliga jobbet? Har man användning för det man lärt sig i (hög-)skolan eller får man lära om när man kommer till sin nya arbetsplats? Ett första steg för att ta reda på det är att undersöka vad som skrivs, hur skriften används i arbetet och vilken inställning man har till texter och såväl aktuella som tidigare erfarenheter av skrivande. På så sätt kan vi få reda på hur textproduktionen går till, hur man ser på malltexter och malldokument, och vilken plats revidering och textdiskussioner har i det reguljära arbetet. Vi kan också få en aning om hur man använder kunskaper och erfarenheter i skriftlig kommunikation förvärvade på högskolan om man alls gör det? KTH ger olika kurser i kommunikation med olika syften: dels för att förbättra möjligheterna att klara av utbildningen på bästa sätt, dels för att förbereda för yrkeslivet. Vikten av kommunikativa färdigheter betonas på olika sätt. Studenterna skriver rapporter och pm, i grupp eller enskilt, och utbildningen avslutas med ett stort dokumentationsarbete, nämligen examensarbetet. Man diskuterar också vikten av en verklighetsanknuten utbildning och ser att ingenjören måste vara samhällstillvänd, eftersom yrkesgruppen påverkar eller är delaktig i samhällets alla sektorer. Bland annat uttrycker man det i termer av mästare-lärlingsförhållande, där man talar och skriver sig in ett sätt att tänka och där kunskap bildas genom dialog och samtal på ämnets villkor (bl a Wärn & Myrén, KTH-nytt 5/00). Målet verkar vara en person, som utöver sitt tekniska kunnande vet hur han kommunicerar sitt kunnande, för ut sitt budskap på bästa sätt, som har förmåga att samarbeta i projektgrupp, har insikt och förståelse i olika kulturer och sätt att vara. Allt för att vara den flexibla och kompetenta yrkesperson som arbetsmarknaden kräver. Under 2000-01 genomförde jag en undersökning på tre företag med avseende på hur skrift används i det reguljära arbetet och hur dokumentframställningen går till. En del av undersökningen handlade också om skrivande och den egna utvecklingen, samt inställningen till texters form och innehåll. 1.1 Syfte Syftet med min undersökning är att ta reda på hur skrivande går till på några företag och vilken inställning de anställda har till skriftanvändningen.
Stina Hållsten: Texten måste ha en viss dialekt Ett annat syfte med rapporten att prova på vilket sätt man kan tänkas närma sig texter och skrivande för att undersöka frågor kring eventuell socialisering från teknolog till ingenjör: hur ter sig förändringen från högskola till arbetsliv med avseende på skrift och skrivutveckling? 1.2 Finns en ingenjörsdiskurs? Vilken sorts skrivande och kommunikation pågår på företagen? Går det att identifiera varje företag genom vad de skriver, t ex? Diskurs kan beskrivas som kommunikationssätt eller mönster inom en grupp eller ett sammanhang: Läkaren, skomakaren, högstadieeleven, socionomen talar, diskuterar, skriver, förhåller sig till ämnet på ett sätt som särskiljer läkaren, skomakaren osv från andra (yrkes-)grupper. Forskare frågar sig hur det går till att tillägna sig eller få tillträde till en diskursgemenskap genom att lära sig hur man gör eller genom att helt enkelt delta? Bhatia (1994) utrycker det i termer av lived experience : genom att tillägna sig professionella, generiska och sociala färdigheter vinner man tillträde, genom att kunna det man gör och uttrycka det rätt. Berkenkotter & Huckin (1997) resonerar på liknande sätt: genom att delta i och praktisera diskursen blir man slutligen en medlem i den aktuella diskursgemenskapen. Det handlar alltså om en tyst kunskap, som inte går att lära ut utan som måste levas, göras eller erfaras. I min undersökning har jag inte kartlagt språkbruk via textanalyser eller muntlig kommunikation, utan i stället sökt reda på ett antal informanters egna attityder och uppfattningar om vad de gör när de skriver, hur de strukturerar enskilt och kollektivt skrivande, vad de har för inställning till uttryckssätt etc, samt om de själva tycker att det finns något särskilt företagsspråk, vad de förväntas kunna när de arbetar och om de anser att de förändras som skribenter i det att de arbetar. Jag har inte använt begreppen diskurs eller t ex genre i själva undersökningen. Jag har i stället försökt indirekt att få informanterna att diskutera detta, t ex kring frågor av typen Händer det att dina texter blev redigerade med kommentarer i stil med "så här skriver vi här" eller ditt sätt att uttrycka dig ("här säger vi så här, inte såhär")? På det sättet har jag försökt fånga in deras egna åsikter och reflexioner kring ett eventuellt ingenjörsspråk. Finns en ingenjörsdiskurs? 1.3 Företagen De tre företagen jag undersökt har gemensamt att de har tekniker eller ingenjörer anställda. Storleken och företagens arbetsuppgifter skiljer sig åt, och därmed också organisering av arbetet och fokus på skrivande. System är ett större dataföretag förlagt i Kista. Man utvecklar och stöder system och fungerar som konsulter åt kunder. Företaget finns i flera länder men har inget särskilt, gemensamt koncernspråk. Bland dem jag frågade skriver samtliga på svenska. Program är ett mjukvaruföretag, även det i Kista. Huvudkontoret finns i USA och man skriver nästan enbart på engelska. Företaget har funnits relativt länge men har blivit omorganiserat flera gånger. Samtal är ett svenskt företag
med kontor över hela landet. Just den avdelning jag kontaktade är placerad i Sundsvall. Man sysslar med mobiltelefoni och skriver mest på svenska. Samtliga informanter har relativt lång erfarenhet från respektive företag. Två av Programs civilingenjörer har i en period arbetat på olika platser i USA (för Program ). Arbetsprocessen hos Program är bitvis komplicerad: deras närmaste arbetsgrupp är kontoren på två platser i USA, och de kommunicerar dels via e-post, dels i telefonmöten. De amerikanska grupperna träffas naturligtvis mer spontant varje dag, men arbetsmöten etc är alltid tillsammans med de svenska gruppmedlemmarna.
Stina Hållsten: Texten måste ha en viss dialekt 2 Urval och metod Min undersökning bestod i en enkät sänd till tre företag, i undersökningen kallade System, Program och Samtal. 71 enkäter skickades ut via e-post och 18 besvarades. Utifrån enkätens sista fråga (om intresse för en uppföljande intervju) följde jag sedan upp enkäten med intervjuer med två ingenjörer och en teknikdokumentatör på Program och en e-postbaserad intervju med fyra ingenjörer på Samtal 1. (Endast en informant på System var till en början intresserad av uppföljning av enkäten, men föll sedan bort när jag föreslog intervjutid). Se vidare tabell 1. 2.1 Urval Genom personliga kontakter kunde jag välja en avdelning på vardera tre olika företag där ingenjörer eller andra tekniker arbetar. Jag erhöll en lista med namn och e-postadresser och sände därefter ut enkätundersökningen till samtliga på respektive lista. Jag sållade inte bort personer som eventuellt inte var ingenjörer eller tekniker (t ex fick en teknikskribent enkäten, likaså en och annan serviceplanerare etc.) Detta för att jag på förhand inte kunde spåra vilken utbildning som låg bakom respektive titel. Inom cirka två veckor hade jag fått vad som skulle visa sig vara merparten av svaren. Efter cirka fyra veckor fick jag inga fler svar. Resultatet ser vi alltså i tabell 1. Företag Enkäter Intervjuer (personliga el. e-post) ifyllda samt % av totalt genomförda samt procent av utskickade totalt tillfrågade System 5 (10 % av 48) 0 (0% av 1tillfrågad) Program 3 (33 % av 9) 3 (100 % av 3 tillfrågade) Samtal 10 (71 % av 14) 4 (50 % av 8 tillfrågade) Totalt 18 (25 % av 71) 7 (58 % av 12 tillfrågade) tabell 1. Svarsfrekvens enkäter och intervjuer/e-postintervjuer 1 Min intention var att genomföra personliga intervjuer även på Samtal. Intresset från företaget var relativt stort, men i sista stund insåg vi att det geografiska avståndet var alltför stort för att jag skulle kunna fullfölja mina planer. Vi kom då överens om att jag skulle skicka mina intervjufrågor via e-post, och vid behov återkomma med kompletteringar och uppföljning, och på så sätt få den e-postbaserade intervjun att likna en personlig intervju. Frågorna i e-postintervjun var av naturliga skäl mer detaljerade än frågorna i de personliga intervjuer jag gjorde. Jag tycker ändå att jag fick ett jämförbart resultat.
2.2 Enkät, intervju och e-postintervju Enkätundersökningen är utformad utifrån ett antal teman (verktyg, texttyper, kvantitet, inställning till skrivandet etc,) formulerat i 36 frågor 2, både flervalsfrågor med givna alternativ och frågor med öppna svar. Eftersom undersökningen inte är så stor såg jag det inte som komplicerande att frågor med öppna svar fanns med de ger mer frihet för respondenten att formulera sig fritt, vilket jag ändå eftersträvat. Ett par enkätfrågor är av mer personlig karaktär, såsom informantens ålder och vilken typ av utbildning denne hade samt när examen togs. Intervjuerna är strukturerade så tillvida att de utgår från enkätens 36 frågor, men informanterna har utrymme att tala fritt kring frågorna. Att i efterhand redigera intervjuerna är relativt okomplicerat eftersom de hade enkätens struktur (Krag Jacobsen 1993). Jag inledde med att sammanfatta mina intryck av enkätsvaren och gick sedan med informanten igenom svaren steg för steg. Med intervjuerna önskade jag få mer insikt i hur den enskilde skribenten ser på sin egen roll, sin egen möjlighet att påverka texterna och reflexioner kring eventuell utveckling av det egna skrivandet på den aktuella arbetsplatsen. Intervjuerna strukturerades alltså utifrån enkätsvaren. Utöver detta styrde jag in intervjun frågor kring arbetsprocessen (Skriver du texter enskilt eller i samarbete? Hur går samarbetet till? Vem är författare om ni skriver ihop?) och kring kvantitet (Hur mycket skriver du varje dag / varje vecka? Har du tid att skriva utöver det reguljära arbetet? etc) för att få veta mer om vilken kontroll man anser att man har, hur man ser på texter i tillblivelse och hur man resonerar kring vad skrivandet fyller för funktion. Jag försökte också i intervjuerna på olika sätt fråga om informanternas attityder till språk och normering hur gör de när de är osäkra? Hur ställer de sig till mallar och andra fastlagda auktoriteter? Tycker de att de har hittat sin identitet på företaget, som yrkesperson, och är textproduktionen och skrivandet i så fall något som har med saken att göra? Den e-postbaserade intervjun, slutligen, består av 12 frågor, också de strukturerade utifrån 36-frågorsenkäten. Jag valde de frågor som jag efter analys av den första enkäten ansåg var mest relevanta för undersökningens syfte, och utvecklade dem 3 : arbetsgången vid dokumentframställning, konfliktlösning, inställning till malltexter, enhetlighet vad gäller språk, eventuell utveckling eller förändring hos individen över tiden samt individens egna språkliga säkerhet. 2 Enkätundersökningen bestod av 36 frågor, fördelade under rubrikerna Texttyper och arbetsuppgifter (1 fråga), Verktyg, arbetsprocess och arbetsmiljö (11 frågor), Inställning till egna skrivandet och andras skrivande (11 frågor), Kvantitet (8 frågor) och Personligt (5 frågor, den sista är en undran om enkätundersökningen skulle kunna följas upp med en intervju). Hela enkäten finns i bilaga 1. 3 Den e-postbaserade intervjun finns i sin helhet som bilaga 2
Stina Hållsten: Texten måste ha en viss dialekt 2.3 Metodkommentar Jag valde e-postenkät som ett första steg i undersökningen för att det var ett enkelt och lättkontrollerat sätt att nå många människor. Jag hoppades också att genom enkäten få en översiktlig bild av hur arbetsprocesser och skrivande går till på respektive arbetsplats, och såg enkäten som en stomme att bygga intervjuerna på. Intervjuerna gav mig tillfälle att få en närmare kontakt och att få informanterna att uttrycka sig mer fritt kring de frågor jag ställde. Intervjuerna kan karaktäriseras som kvalitativa (Svensson & Starrin 1996), då jag utgick från en intervjuskiss (baserad på enkäten) och lät informanterna själva välja ord och kategorisera det vi diskuterade (jag hade t ex inga färdigformulerade flervalsfrågor eller kategorier vad gäller skrivprocess eller normuppfattningar). Det är värt att kommentera de olika intervjuformerna. En personlig intervju har den fördelen att informanten kan formulera sig fritt och revidera / omformulera sig i samarbete med intervjuaren. Däremot finns inte så mycket betänketid. Den e- postbaserade intervjun kan besvaras när informanten själv har tid, och formuleringar kan slipas på tills man är nöjd. Eventuella tveksamheter är inget som syns i svaren (om kommentarer inte fälls specifikt). Och, den e-postbaserade intervjun kräver en hel del skrivande! Enkät kan betraktas som ett trubbigt instrument, i min undersökning kanske främst när det handlar om att komma åt attityder till egna och andras skrivande. När jag frågar om attityder finns det risk för att jag får veta vad informanterna tycker är rätt svar, och kanske inte vad de verkligen tycker. Lösningen skulle förstås kunna vara att komplettera intervjuer och enkäter med deltagande observation eller inspelning av textdiskussioner tillsammans med genomgång av ett dokuments olika versioner före och efter revidering, t ex. Människor tolkar händelser olika, dessutom är det lätt att svara hur man önskar att det skulle vara i stället för hur det verkligen är (Svensson&Starrin 1995, Jämtelid 1998, van der Geest 1997b).
3 Skrivforskning En relevant översikt över svensk forskning inom området ges i Britt-Louise Gunnarssons Skrivande i yrkeslivet (1992). Hon konstaterar att man tidigare sett skrivande som ett individualpsykologiskt fenomen, och kritik mot denna inställning har kommit från såväl sociologer som etnologer: Skrivandet tillkommer i sociala sammanhang där socialt styrda individer producerar text, inte i isolering utan i samarbete.. Även andra språkforskare (bl a Winsor 1996, van der Geest 1997, MacKinnon 1993) når den slutsatsen: skrivande är ofta en gemensam snarare än en individuell syssla. Med den sociolingvistiska synvinkel Gunnarsson antar har hon som syfte att introducera och diskutera detta nya vidgade perspektiv på skrivande, genom att presentera dels sociologiska teorier kring roller och grupper, dels en empirisk studie av ett kommunalkontor i Uppsala. Gunnarsson diskuterar sociologisk grupp- och individualbegrepp för att hitta ett sätt att beskriva skrivandet som ett socialt, kollektivt fenomen. Hon nämner socialisering i betydelsen individens väg in i gruppen, där individen vartefter kommer att tycka och tänka mer i likhet med andra gruppmedlemmar. Begreppet discourse community används, vilket ska förstås som kommunikativ gemenskap, med hänvisning bland annat till Swales (1990), som i första hand diskuterar skrivet språk, och Barton (1991), som sysslar med användandet av skrift, texter och läsande i det vardagliga livet. Undersökningen vid kommunalkontoret berör kommunikativa gemenskaper där variablerna kontakt och domän är de som särskiljer de olika gemenskaperna. Begrepp som roller, struktur och relationer beskriver vad som påverkar de olika variablerna. Gunnarsson vill på så mångsidigt och ingående sätt som möjligt analysera den kommunikativa verksamheten vid en arbetsplats ur ett sociolingvistiskt perspektiv Arbetsplatsen ses som en gemenskap av sociala individer, där t ex förhållandet mellan interna och externa kontakter och graden av öppenhet, enhetlighet i fråga om normer och attityder samt tecken på vi-känsla är viktigt. Genom kartläggning av textproduktionen, enkät med frågor kring skrivande, intervjuer med ett antal tjänstepersoner, sorterade efter position (hög-, låg-, medelposition i hierarkin) närmar sig Gunnarsson frågor kring skrivande på arbetsplatsen. Kan man exempelvis se koppling mellan position på arbetsplatsen och frihet att formulera sig självständigt? Andra svenska undersökningar om skrivandet i yrkeslivet är Kristina Jämtelids avhandlingsarbete om texter på Electrolux (exempelvis Jämtelid 1998: Flerspråkig textproduktion på Electrolux) och Catrin Johanssons Kommunikation i ett företag. Två dagar hos en avdelningschef, från 1997. Ingen av dem berör dock socialisering. Däremot diskuterar Jämtelid dokumentframställningen på Electrolux (t ex arbetet med personaltidningen), med en beskrivning av det relativt komplicerade förfarandet med intervjuer utkast översättning granskning revidering etc. Viktiga utländska studier är bl a antologierna Odell-Goswami (eds; 1985): Writing in non-academics setttings, och Spilka (1993): Writing in the workplace. Winsors Writing like an engineerer (1996) beskriver fyra teknologers väg från studenter till yrkesverksamma ingenjörer. Jamie MacKinnons undersökning Becoming a
Stina Hållsten: Texten måste ha en viss dialekt rethor (1993) beskriver nyutexaminerade ekonomers två första år på en kanadensisk bank (se vidare avsnitt 3.5 och 3.6). Vad gäller insocialisering i arbetslivet med avseende på skrivande finns tyvärr ingen för mig relevant svensk undersökning. Däremot pågår forskning kring akademiskt skrivande, bl a på Stockholms universitet, där t ex studentens insocialisering i den akademiska skrivkulturen undersöks. Viss forskning inom sociologi fokuserar också på insocialisering i en arbetsgemenskap, t ex vid Göteborgs universitet (Berglund 2000). 3.1 Vad fyller skrivandet för funktion på en arbetsplats? Skrivandet tar naturligtvis olika mycket tid och fyller olika funktion på olika arbetsplatser och för olika individer. I sin undersökning av en forsknings- och utvecklingsavdelning på ett större tekniskt företag resonerar Paradis-Drobin- Miller (1985) t ex kring skrivandet som definierande själva arbetet; inte förrän man skrivit har man arbetet, dagen börjar och slutar med skrift och är det som ringar in arbetsinsatsen/arbetsdagen. Man kan betrakta skrivandet som att det fyller dels en kognitiv, dels en social funktion. Vi skriver både för att bearbeta kunskap och för att meddela oss med omgivningen. Spilka (1993) ser skrivandet (och samtalet) som ett sätt att förhandla. Man skriver, pratar, förhandlar för att jämka samman åsikter och nå konsensus. Johansson (1997) beskriver skrivandet som del i den process som vi kan kalla problemlösning, inte enbart något man gör för att visa andra att man har löst ett problem. Texterna kan också vara ett sätt att påverka en arbetsordning. Cedersund (1992) diskuterar hur man kan se dem som organisationens minne : medarbetare kan byta arbetsplats och ersätta varandra, men texterna finns kvar som ett sätt att garantera kontinuiteten i ett företag eller en organisation. Vad gör man när man skriver? Vid första anblicken kan skrivandet förstås ses som en dokumentation av vad man utfört, ett slags protokoll som t ex redovisar ny information. Men kanske är det inte så enkelt. Bernhardt&McCulley (2000) beskriver t ex arbetet med att framställa dokumentationen av utvecklingen av nya läkemedel, och föreslår en arbetsmodell där just samarbetet kring ett dokument poängteras. De konstaterar också att facktexter till stor del är argumenterande texter (vilket får stöd även hos Winsor 1997), och hävdar att därför måste argumentationen synliggöras och på ett tidigt stadium granskas och revideras. I modellen frångår man den linjära formen, för att undvika motståndet att börja skriva. Att i stället, som i Bernhard & McCulleys förslag, utgå från ett rutdiagram och fylla i fakta, formuleringar, argument och utgångspunkter, och först efter det ta till den linjära formen, kan vara ett sätt inte bara att få överblick över arbetet utan också underlätta själva skrivandet. Alla som undervisat i skrivande vet hur svårt det är att diskutera en text som är till synes färdig jämfört med att diskutera ett tidigt utkast eller en
skiss på en text. Så är det också i arbetslivet. Modellen tar alltså fasta på att skrivande inte enbart handlar om att formulera meningar i en linjär form, utan lika mycket resonera, planera och diskutera både innehållet och framställningsprocessen. Även van der Geest (1997b) undersöker just dokumentframställningen och diskuterar vilka moment som ingår i det vi kanske spontant ser som t ex skriva en rapport : planering, utkastförfattande, efterforskningar av olika slag, innehållsliga diskussioner, revidering, nya diskussioner och, även rent skrivande. 3.2 Kollektiv process snarare än individuellt författande? Vi har sett att flera undersökningar visar att skrivande i yrkeslivet ofta är en gemensam verksamhet: man diskuterar utkast, skriver rent, diskuterar igen och arbetar på så sätt tillsammans fram en text. Det kan ibland vara svårt att fastställa om en text har en eller flera författare. Ställer skrivsamarbete högre eller lägre krav på den enskilde? Är det svårare att stå för en text själv och vara den som ansvarar för alla delar? Är det en svårare arbetssituation att vara del i en skrivande grupp och där på ett mer direkt sätt exponera sina egna kunskaper och färdigheter när det gäller att skriva? Den nyanställde kan eventuellt se det som en test av egna kvalitéer att behöva samarbeta över en text. I sin undersökning av skrivandet och skriftanvändningen på forskning- och utvecklingsavdelningen (se ovan i 3.1) såg Paradis, Drobin, Miller (1985) att cheferna delvis bedömde de anställdas befordringsmöjligheter utifrån vad de presterade skriftligt. Frågor i min enkät- och intervjuundersökning som rör hur en text arbetas fram får ofta svaret gemensamt skrivande. Utifrån detta skulle man kunna tänka sig att man (på vissa arbetsplatser) socialiseras in i en arbetsplats genom just skrivandet. Kan man tänka sig att det är lättare att identifiera sig med ett företag / en avdelning om man tvingas skriva tillsammans? 3.3 Hur utvecklas man som skribent? Det kan tyckas självklart att man utvecklas när man kommer in i ett nytt sammanhang, t ex på en arbetsplats, men vad innebär denna utveckling? Först en möjlig definition av utveckling: Haswell (i Sternglass 1997) uttrycker utveckling som någon form av förändringar (hos människor) som varar och leder till vidare förändring. Hur skulle det kunna gå till vad gäller skrivande? MacKinnon (1993) hävdar att individen utvecklas genom att få återkoppling och genom att förstå organisationen man arbetar i. Paradis-Drobin-Miller (1995) och Berkenkotter & Huckin (1995) uttrycker det på liknande sätt. van der Geest (1997) tar utgångspunkt i det kollektiva skrivandet, och undersöker hur muntlig och skriftlig aktivitet växlar i betydelse. Själva gransknings- och revideringsfasen är ett moment som enligt van der Geest bör kunna visa på eventuella språng i såväl individens utveckling som skribent som själva dokumentets utveckling till en mer och mer färdig text. Det skulle kunna hävdas att utveckling är något som pågår hela tiden, men blir synlig i vissa kritiska faser i arbetet Även Swales (1990) anser att utvecklingen vad gäller skrivande och
Stina Hållsten: Texten måste ha en viss dialekt skrivkompetens sker just i konflikterna, d v s i textdiskussioner och granskningsmoment. 3.4 Hur socialiseras man in i skrivandet? Ett sätt att beskriva utvecklingen skulle kunna vara i termer av socialisering. Gunnarsson (1995) talar som sagt om socialisering i betydelsen individens väg in i gruppen, där individen vartefter kommer att tycka och tänka mer i likhet med andra gruppmedlemmar. Gruppens identitet kommer också att utgöra en del av individens identitet. Utifrån ett diskursperpspektiv (se inledningen till kap 3) kan man beskriva det som att för att få tillgång till, eller tillträde in i diskursen, krävs att man socialiseras in i gemenskapen. Ett sätt att se på hur det går till att insocialiseras i en diskurs är Deborah Winsors (1996), som beskriver ingenjörernas insocialisering som praktisk träning under en mer erfaren språkbrukares överinseende: What we see here, then, is the students learning about engineering language (and the implications that language has for engineering as a discipline) by writing in common genres under the eye of more experienced language users. De nybakade ingenjörerna får träning att skriva t ex rapporter genom att tilldelas skrivarbetet, diskutera texten i olika skeden med en handledare / överordnad och på så sätt få insikt i vilket språkbruk som är det riktiga, vilket förhållningssätt som är lämpligt, på vilket sätt man antar ståndpunkter i texten. Paradis-Drobin-Miller (1985) beskriver processen som att man insocialiseras genom att se hur andra gör samt får återkoppling på sitt eget skrivande från chefer eller andra överordnade. Även Spilka (1993) talar i liknande termer: genom att delta i verksamheten inom diskursgemenskapen blir man en medlem av samma diskursgemenskap. Anson & Dannels (2001) adderar en extra dimension när de använder metaforen "space", och kallar det att tillägna sig "the rethorical space" i vilken den aktuella diskursgemenskapen befinner sig. De ansluter sig till uppfattningen att det inte alltid går att beskriva dess kännetecken. Medlemmarna "vet". 3.5 Skriva som en ingenjör? För att återgå till just ingenjörens yrkesutövning finns det något som kan karaktäriseras som ingenjörsskrivande? I Deborah Winsors (1996) Writing like an engineerer får vi följa fyra teknologers och sedermera ingenjörers väg in i arbetslivet. Genom textläsning och intervjuer under fem års tid beskriver Winsor informanternas utveckling från student till yrkesutövande ingenjör, med avseende på skriftbruket och skrivandet. Winsors utgångspunkt är att den sorts skrivande ingenjören ägnas sig åt är ett retoriskt, eller argumenterande, skrivande. Den vanliga föreställningen hos ingenjören själv är inte att man argumenterar, eftersom argumentation hör hemma i chefssammanhang. Ett sätt, enligt informanterna, att undvika att vara argumenterande är i stället att sakligt presentera fakta. Men går det att undvika att argumentera? Är inte det att sakligt presentera fakta ett sätt att övertyga? Genom att utnyttja sin auktoritet och till kli t hä d å hä ä d t ä d t li t Wi j t t
gör. Även att presentera något så till synes sakligt som data är att välja innehåll och framställningssätt anpassat till en läsare. Rubriker ska väljas, kolumner ska utformas, siffror ska poängteras. Skribenten presenterar data men gör det så att hon får fram det hon vill att läsaren ska lägga märke till. Studien visar hur det kan gå till att utvecklas som skribent, och tar upp viktiga aspekter på just ingenjörens skrivande och ingenjörens inställning till skriftanvändning. Och informanterna karaktäriserar ingenjörens skrivande som tråkigt, riktat i första hand till andra ingenjörer samt sakligt snarare än argumenterande (eller retoriskt som Winsor alltså väljer att kalla det. Texten är lyckad om andra ingenjörer säger att den är lyckad. Winsor drar slutsatsen att det är i en reell situation man kan tillägna sig en norm, det är först när man verkar i en diskurs man kan lära sig att behärska den. Med referens till McKinnons (1993) undersökning av nyanställda ekonomer på en kanadensisk bank, frågar sig Winsor hur det kan tänkas gå till för en person att socialiseras in i en diskursgemenskap. Bland annat beskriver informanterna i respektive undersökning insikten om att de skriver för en verklig läsare på ett likartat sätt. När de kom till banken/till ingenjörsbyrån skrev de för en läsare för att de lärt sig att göra så i skolan, eller för att chefen sagt till dem att göra på det viset. Ju längre tiden gick fick de mer och mer insikt i att det verkligen fanns en läsare i andra änden av texten, och att det var den läsarens krav och behov som skulle uppfyllas. Först då var texten lyckad. Och det var en insikt de inte kunde få utan att ställas inför verkliga skrivuppgifter. Ingenjörerna hos Winsor reflekterar över utbildningens kontra arbetsplatsens inflytande, och konstaterar att det är arbetsplatsen som normerar och sätter standard, inte högskolan eller universitetet. Endast en av ingenjörerna anser att någon lärare på högskolan hade haft inflytande på riktigt, så tillvida att det han lärde ut var användbart i arbetslivet. Denne ingenjör är också den ende som ser sitt skrivande som retoriskt och den ende som ser sig själv under utveckling mot ett chefskap eller åtminstone en klättring på karriärstegen. 3.6 Övergången från högskola till yrkesliv Nyss nämnda Jamie McKinnon (1993) beskriver i Becoming a Rhetor. Developing Writing Ability in a Mature, Writing-intensive Organization hur vuxna utvecklar sitt skrivande när de inträder på arbetsmarknaden. I sin tvååriga studie av nyutexaminerade ekonomer vid en kanadensisk bank visar McKinnon att vuxna som skriver i sitt arbete tycker att deras skrivande utvecklas mer av det arbetsrelaterade skrivandet än av skrivkurser och träning i skolan. Tre avgörande faktorer verkar förändra skrivförmågan och synen på skrivandet: de nya kraven som skribenterna ställs inför, deras anpassningsförmåga samt den återkoppling och det stöd de får av sina chefer. När de förstår sig på texternas plats och uppgift i organisationen (här banken) utvecklas de också till att skriva mer ändamålsenligt och rätt. Informanterna själva konstaterar att de tidigare (i skolan) t ex aldrig till fullo förstod att texten verkligen hade en mottagare (t ex arbetsgruppen på banken eller en kund utanför banken). Företagets arbetssätt och kultur verkar dessutom vara intimt förknippat med texterna att koppla ihop mål och krav som finns på en arbetsplats med texterna man skriver verkar vara den springande punkten i