Escaping from Oneself: The Marketing of Legal Education and The Production of Professional

RETFÆRD ÅRGANG 32 2009 NR. 4/127 3 Att slippa lita på sig själv: Marknadsföringen av juristutbildningen och produktionen av professionellt självförtroende * AV PETER SVENSSON, DOCENT, FÖRETAGSEKONOMISKA INSTITUTIONEN, LUNDS UNI- VERSITET Escaping from Oneself: The Marketing of Legal Education and The Production of Professional Self-Esteem The purpose of this article is to contribute to the knowledge of how the legitimacy of the legal profession is rooted in the production of the lawyer s professional self esteem. The article presents a discourse analysis of the marketing of the law programme at Lund University. In the marketing material, the legal profession is constructed as a practice in which the individual lawyer subject is subordinated to the judicial system. Drawing upon Weber s discussion of the rationallegal form of authority, it is concluded that the professional self esteem of the lawyer thereby is paradoxically enough based upon the liberation from the burden of trusting oneself. The selfesteem is built upon a trust in a super-individual bureaucratic system that in effect downplays the importance of individual competence and agency. Keywords: Juristutbildning, professioner, interpellation, förtroende, legitimitet, auktoritet 1 Inledning: Förtroende för juristen och juristens självförtroende Varför litar vi egentligen på jurister? Vad är det som får oss, ofta i svåra och uppslitande situationer, att sätta vår tilltro till en människa vi aldrig tidigare har träffat, vars CV vi aldrig har läst, och vars arbete vi egentligen vet väldigt lite om? Varför framstår stjärnjurister som Peter Ahltin och Leif Silbersky som trovärdiga hjälpare i nöden? Vad är det som gör att vi tror mer på dessa människor än exempelvis bilförsäljare, fastighetsmäklare eller för den delen universitetslärare? * Jag vill tacka Jan Wallanders och Tom Hedelius stiftelse för det postdoktorala stipendium som möjliggjorde min fortsatta forskning om professionaliseringsprocesser på mikronivå.

4 RETFÆRD ÅRGANG 32 2009 NR. 4/127 Detta är frågor som har rests bland annat inom professionsforskningen (Bourgeault et al 2009; Freidson 1970; Freidson 2001; Johnson 1972; Lammers & Garcia 2009; Larson 1977; Suddaby et al 2008; Svensson 2006). Inom detta forskningsfält har legitimitet och förtroende studerats som betydelsefulla aspekter av den vardagliga reproduktionen av professioners ställning och status i samhället (Evetts 2003; Sanders & Harrison 2008; Svensson 2006). En profession brukar inom denna litteratur definieras som ett förhållandevis kvalificerat yrke som bygger på en formell och standardiserad utbildning, en kollektiv kunskapsbas, en mer eller mindre explicit yrkesetik (code of conduct), sociala sanktioner, traditioner och rutiner för självsanering, formella auktoriseringar och certifieringar (Lammers & Garcia 2009; Goode 1957; Greenwood 1957; Etzioni 1969). Traditionella professioner som ofta lyfts fram är arkitekter, läkare, psykologer och jurister. I alla dessa fall är kunskapsgapet mellan den professionelle och klienterna i allmänhet stort nog för att förtroende ska bli en viktig del av professionens legitimitet. Macdonald illustrerar vikten av förtroende i utförandet av professionella tjänster på följande vis:»the faithful has no means of verifying that the priest has ensured their salvation«(macdonald 1995, s. 30). Detsamma kan sägas gälla professionella tjänster, exempelvis de tjänster juristen erbjuder sina klienter. De juridiska tjänsterna kan inte bedömas och värderas av klienterna på samma sätt som en mindre komplex vara eller tjänst kan besiktigas innan köp (Løwendahl 2005). De flesta icke-jurister har mycket liten insyn i juridikens detaljer och måste förlita sig på att juristen vet vad han eller hon talar om. Att skapa förtroende i relationen med klienten blir således en viktig del av juristens arbete. Den professionella legitimiteten kan vara behjälplig i detta arbete (Alvesson 1993; Sanders & Harrison 2008). För att skapa förtroende i sin yrkesutövning behövs ofta den status professionalism kan erbjuda. Inte sällan lyfts professionalisering av ett visst yrke fram som ett sätt att öka yrkets legitimitet och status i samhället. Uppfattas juristen som professionell i sitt vardagliga arbete så kan denna upplevelse ersätta omvärldens brist på kunskap om vad det egentligen är juristen erbjuder och levererar.»professionalism«kan skapa förtroende på flera sätt. Macdonald menar till exempel att:»the professional possession of knowledge and expertise can be warranted by diplomas, certificates and degrees, but only up to a point. Thereafter, trust becomes extremely important and trust will be accorded to those whose outward appearance and manner fits in with the socially accepted standards of repute and respectability.«(macdonald 1995, s. 30-31) Det»professionella«i en profession handlar med andra ord inte endast om yrkets och utbildningens inre karaktär utan även om social legitimitet och status i samhället i stort. Makt och legitimitet är således viktiga ingredienser i en professions professionalism. Professionalism är emellertid inte för evigt given utan måste ständigt

RETFÆRD ÅRGANG 32 2009 NR. 4/127 5 underhållas och vidmakthållas i det vardagliga arbetet (Hughes 1971; Freidson 1970; Johnson 1972). Larson (1977) beskriver det pågående»professionella projektet«som en kamp om exklusivitet, respekt, förtroende och monopol på kunskap och expertis:»professionalization is thus an attempt to translate one order of scarce resources special knowledge and skills into another social and economic rewards. To maintain scarcity implies a tendency to monopoly: monopoly of expertise in the market, monopoly of status in a system of stratification.«(larson 1977, s. xvii) Det ständigt pågående professionella projektet äger rum även i det vardagliga arbetet med kunder, klienter och patienter, till exempel i diagnostikarbete (Agar 1985; Heath 1992; Maynard 1991), konsultation (Atkinson 1995; Heath 1982), i samtal mellan psykolog och klient (Bergmann 1992), och i interaktioner mellan advokater och deras klienter (Bogoch & Danet 1984; Kozin 2007). Juristens professionella legitimitet och trovärdighet etableras till stor del i dessa vardagliga interaktioner. Denna studie syftar till att lyfta fram en annan aspekt av det förtroende som juristens professionella legitimitet både behöver och möjliggör: det professionella självförtroendet. Med»professionellt självförtroende«avses här helt enkelt juristens tro på att han eller hon är förmögen att utföra de arbetsuppgifter som åligger honom eller henne i sin roll som jurist. Att tro på sig själv och sin förmåga som jurist kan ses som ett av de första stegen i det större projektet att förankra juristprofessionens legitimitet och status i ett bredare förtroende i samhället. Självförtroende kan förstärka såväl handlingskraft som trygghet i enskilda professionella situationer. Att uppträda med ett starkt professionellt självförtroende i interaktionen med till exempel klienter kan på så vis bidra till en känsla av förtroende och trygghet. Denna känsla kan i sin tur kompensera klientens brist på kunskap om juristens arbete. Under exempelvis rättegångar måste advokaten eller åklagaren på en och samma gång underordna sig rättssalens hierarkiska ordning och uppvisa auktoritet och trovärdighet i relation till motparten och klienterna (Bogoch 1999, s. 333), till exempel i vittnesförhör (Atkinson & Drew 1979). Det professionella självförtroendet kan på så vis bidra till den professionella legitimiteten i det vardagliga juridikarbetets mikropraktiker. Något tillspetsat skulle man kanske kunna hävda att juristens arbete svårligen låter sig utföras utan ett visst mått av uppvisat professionellt självförtroende. Att vara jurist innebär delvis att uppvisa sig som en expert med självförtroende. Språkanvändning är en central del av detta arbete. Flera forskare har pekat på att juristprofessionen i mångt och mycket är en semiotisk eller diskursiv praktik (Broekman 2007) och Merry (1990) menar att även själva lagen bör förstås just som språk i användning. Lagen verkar enligt Merry inte endast begränsande genom regler och straff utan fungerar även produktivt genom att konstruera och naturalisera praktiker, subjektspositioner och sociala relationer. Jurister, åklagare såväl som advokater och domare arbetar således, möjligen till

6 RETFÆRD ÅRGANG 32 2009 NR. 4/127 skillnad från andra professioner som läkare eller arkitekter, först och främst i textproduktionsbranschen. Jurister skriver, debatterar, polemiserar, pläderar, argumenterar och redigerar; texten och symbolerna är både juristens arbetsmaterial och produkt. Kurzon (1985) menar att advokaters arbete till stor del dessutom handlar om berättande. Juristprofessionen bör enligt Kurzon således förstås som en narrativ praktik där de berättelser som produceras, modifieras och utbytes utgör det material som ligger till grund för exempelvis åtalsbeslut och domar. Att uppvisa ett stabilt professionellt självförtroende, en tro på sig själv som jurist, kan ses som en del av detta symboliska, diskursiva eller narrativa arbete. I en situation där klienten saknar den nödvändiga kunskap som kanske krävs för att bedöma tjänstens kvalitet kan detta arbete visa sig vara betydelsefullt för att tjänsten ens ska kunna utföras. Detta är inte minst viktigt i relationen mellan en jurist och hans eller hennes klient, en relation där klienten ofta inte har mycket annat att göra än att lägga sin situation (och delvis sitt öde) i juristens händer. Ett teoretiskt begrepp som kan ringa in denna juristens tro och syn på sig själv som jurist är Althussers term interpellation. Althusser använde denna term för att förklara hur ideologi verkar genom att olika praktiker (eller»apparater«) pekar ut eller»rekryterar«individer som specifika subjekt med vilja och handlingsförmåga (Althusser 2001, s. 118). En annan näraliggande idé finns i Foucaults diskussioner om subjektivering (t ex Foucault 2004). Judith Butler påpekar att denna subjektivering inbegriper en dialektisk relation som kan påminna om en paradox: den spänning som finns mellan att bli ett autonomt och handlande, kännande, tänkande subjekt och, för att bli just detta, att underställas makten (Butler 1997, s. 83). Butler förklarar denna relation på följande vis:»hence, subjection is neither simply the domination of a subject, nor its production, but designates a certain kind of restriction in production, a restriction without which the production of the subject cannot take place, a restriction through which that production takes place.«(butler 1997, s. 84) Båda dessa begrepp lyfter fram betydelsen av subjektsproduktion i såväl skapandet av handlingskraftiga individer som reproduktionen av maktstrukturer. I denna artikel bygger jag på dessa tankar och kommer att argumentera för att juristens professionella självförtroende grundläggs i just interpellationen av det professionella juristsubjektet. Ett sätt på vilket detta kan ske är genom den dagliga produktionen och spridningen av representationer/konstruktioner av juristprofessionen, t ex i media, populärkultur och inom utbildningsväsendet. Föreställningar om sig själv som en kompetent jurist måste bygga på en föreställning om en arbetssituation som korresponderar med sin egen tro på sina förmågor och begränsningar. Det professionella självförtroendet är på så vis ett relationellt fenomen; det bestäms i relationen mellan föreställningar om sina egna förmågor och de krav som arbetssituationen ställer. I

RETFÆRD ÅRGANG 32 2009 NR. 4/127 7 de konstruktioner av professionens karaktär som florerar i olika sammanhang kan man således finna grunden för denna tro på sig själv i rollen som professionell jurist. Utbildningspraktiker är speciellt betydelsefulla för denna produktion (eller interpellation) av professionella subjekt (se t ex Becker & Geer 1958; Becker et al 1961). Utbildning är enligt Althusser en av de dominerande institutionerna en av de»ideologiska statsapparaterna«där interpellation äger rum (Althusser 2001, s. 106). I juristutbildningen, den av staten kontrollerade huvudproducenten av jurister, läggs grunden för den blivande juristens självbild och professionella självförtroende (Se t ex Mertz 1996). Juristutbildningens interpellation av jurister och den resulterande produktionen av professionellt självförtroende kan tänkas äga rum i flera olika situationer: i föreläsningssalen, i handledningen och examinationen, samt i socialiseringspraktiker utanför kursplanerna såsom initieringsriter och studentkårsverksamhet. I denna artikel vill jag uppmärksamma en speciell typ av interpellation, nämligen rekryteringen av potentiella studenter.»rekrytering«får här således bära en dubbelmening som blir betydelsefull för denna studie. Rekrytering innebär såväl de olika aktiviteter juridiska fakulteter ägnar sig åt för att locka till sig blivande studenter, som den interpellerande (rekryterande enligt Althusser) funktion dessa aktiviteter har. Rekryteringen av blivande studenter kan ses som en första ordningens interpellerande praktik, då det är här förväntningarna på juristen och normerna för juristyrket för första gången formuleras direkt till den blivande juristen. Kravbilder och förkunskapskrav definierar vilka som bör känna sig kallade och vilka som möjligen bör satsa på en annan karriär. Rekryteringen kombinerar således två viktiga uppgifter för universitetets utbildningsinstitutioner: att attrahera och finna lämpliga kandidater samt att förbereda dessa på den socialisering som är att vänta. Rekryteringen av studenter till högre utbildning har genomgått en förändring de senaste 10-15 åren och har idag alltmer fått karaktären av marknadsföring och försäljning (Fairclough 1995; Slaughter & Leslie 1997). Fairclough (1995) menar att universitetsutbildning i Storbritannien under 1990-talet har»marknadifierats«. Under statligt tryck har en diskurs och ett tänkesätt som ursprungligen härstammar från näringslivets språkbruk anammats:»institutions of higher education come increasingly to operate (under government pressure) as if they were ordinary businesses competing to sell their products to consumers. This is not just a simulation. For example, universities are required to raise an increasing proportion of their funds from private sources, and increasingly to put in competitive tenders for funding (e.g. for taking on additional groups of students in particular subject areas).«(fairclough 1995, s. 141). Inom det marknadifierade universitetet uppmanas lärare och ledningar att betrakta studenterna som kunder vars behovs ska tillfredsställas enligt en ideologi som har importerats från marknadsföringens värld. Universitet ska utveckla unika och attraktiva marknadspositioner och förväntas konkurrera om studenterna och de statli-

8 RETFÆRD ÅRGANG 32 2009 NR. 4/127 ga anslag som är kopplade till dessa. Detta är idag inte endast ett brittiskt fenomen. I Lunds universitets strategiska plan för 2007-2011 kan man till exempel läsa att:»en ökad satsning på nationell och internationell marknadsföring och information samt profilering av vårt universitet ska göras. Marknadsföring och informationsinsatser ska samordnas inom universitetet för att säkerställa kvalitet och kostnadseffektivitet.«(http://www5.lu.se/upload/- regelverket/organisation/strategisk_plan_061218.pdf,2009-05-11) I ett informationsdokument från 2008 presenteras vidare idén att profilera Lunds universitet genom att marknadsföra vad som kallas»profilmasters«. Detta beskrivs som viktigt eftersom:»i den nationella och globala konkurrensen om studenter är det av yttersta vikt för Lunds universitet att stärka sin attraktionskraft. I linje med den strategiska planen skall»universitetet profilera sig med utbildningar på avancerad nivå, särskilt mastersprogram med nationell och internationell rekrytering«. Detta kräver en fortsatt satsning på högkvalitativa och konkurrenskraftiga utbildningar, i synnerhet gränsöverskridande program och Joint Programmes, samt marknadsföring av dessa. Utredningen om ev. studieavgifter för studenter från länder utanför EU/EES som läser i Sverige har ytterligare satt marknadsföringstermen på svenska lärosätens dagordning.«(http://www.lu.se/upload/lupdf/intsek/jointprogrammes/tema profilmasters- _2.pdf, 2009-05-11) Att på ett attraktivt och säljande vis paketera sitt erbjudande till utbildningsmarknaden har således blivit en viktig arbetsuppgift för universitet, fakulteter och enskilda institutioner. Denna marknadifiering av universitetsutbildning har bland annat lett till att utbildningspresentationer alltmer har börjat påminna om traditionell reklam, både i form, ton och innehåll. Detta gäller inte minst försöken att rekrytera nya studenter till sina utbildningar. Syftet med denna artikel är att bidra till förståelsen av hur juristens professionella självförtroende grundläggs i rekryteringen av studenter till juristutbildningen. I vad som följer kommer broschyren»ix. nio terminer. juristprogrammet vid lund universitet«att utsättas för en diskursanalytisk närläsning där broschyrens olika konstruktioner av juristprofessionen står i fokus. Nio terminer är ett bra exempel på hur universitet idag försöker rekrytera studenter till sina utbildningsprogram genom en form av marknadsföring som påminner mycket om hur företag systematiskt arbetar med uppbyggnad av varumärken och företagsimage. Jag kommer i artikeln att argumentera för att de konstruktioner av juristens arbete som presenteras i nio terminer interpellerar den blivande juriststudenten på ett sätt som bereder marken för juristens professionella självförtroende. Först några ord om studiens teoretiska och metodologiska utgångspunkter.

RETFÆRD ÅRGANG 32 2009 NR. 4/127 9 2 Teoretiska och metodologiska utgångspunkter Den teoretiska och metodologiska utgångspunkten för denna artikel är den socialpsykologiska diskursanalysen (Potter & Wetherell 1987; Edwards & Potter 1992; Shotter & Gergen 1994) som de senaste två decennierna har fått starkt fotfäste inom språk- och mikroorienterad samhällsvetenskap, inte minst inom min egen hemmadisciplin företagsekonomi. I fokus för diskursanalysen står språkanvändningens produktiva (snarare än representativa) funktion. Potter och Wetherell menar att texter:»not merely reflect or mirror objects, events, and categories pre-existing in the social and natural world. Rather, they actively construct a version of those things. They do not just describe things; they do things.«(potter & Wetherell 1987, s. 6) Vad betyder egentligen dessa ord? Vad innebär det att texter»konstruerar«och»gör«eller»utför«ting? Låt mig lyfta fram två konsekvenser av detta sätt att förstå språket och dess funktion i samhället. För det första erbjuder denna syn på språket som en produktiv och performativ praktik ett verktyg för att problematisera samhällsvetenskapens roll. Med en diskursanalytisk blick handlar forskning om att beskriva och förstå de konstruktionspraktiker som varje dag bygger upp och reproducerar den sociala världen och»samhället«. Alla texter tidningar, TV-nyheter, föreläsningar, rättegångsförhandlingar, reklam, information om universitetsutbildningar som produceras, distribueras och cirkulerar är potentiellt intressanta studieobjekt för den diskursanalytiskt orienterade forskaren, inte för att de nödvändigtvis beskriver hur något förhåller sig eller fungerar, utan för att de utgör exempel på det samtida samhällets byggklossar. Diskursanalytikerns blick är en blick riktad mot samhällets tillblivelse såsom denna äger rum varje dag, och innebär att:»the assumption of an already stable, well-firmed, systematic reality»behind appearances,«full of things identifiable independently of language, awaiting discovery by the appropriate methods, must be replaced by another reality of a more social and more historical kind: that of a vague, still developing, still only partially specified, unstable, contestable reality,»furnished«and»furnishing«a two-sided fore-structure of understanding, open to further specifications as a result of human, communicative activity.«(shotter & Gergen 1994, s. 14-15) För det andra kan diskursanalys belysa relationen mellan språkanvändning och maktutövning. Genom att studera språkanvändning som en av de sociala praktiker som låser fast, bestämmer, definierar, kategoriserar, etiketterar, ordnar och monopoliserar den sociala världen, möjliggörs analyser av vad som kanske skulle kunna kallas för maktens mikropraktiker. Makt och kampen om makt ses då inte bara (eller ens främst) som något som äger rum genom formell lagtext, traktat och stat-

10 RETFÆRD ÅRGANG 32 2009 NR. 4/127 ligt våld, utan även (och kanske främst) som något som sker i vardagens språkliga situationer. Diskursanalysen kan på så vis hjälpa oss att uppmärksamma relationerna mellan språkanvändning på mikronivå och mer övergripande och till synes mer stabila socio-kulturella sammanhang (Fairclough 1995). Lingvistiska och diskursanalytiska ansatser är inte ovanliga i forskningen om juridiska praktiker av olika slag. Conley & O Barr menar att diskursanalys kan hjälpa oss att studera och förstå hur makt utövas, manifesteras men även motverkas i vardaglig juridisk praktik (Conley & O Barr 1998). Diskursanalys erbjuder ett perspektiv för att studera juridiken (och juristerna) som samhälleliga fenomen, d v s som delar av en större social ordning som konstruerar, och blir konstruerad i, människors vardagliga liv. Med hjälp av diskursanalys kan juristens legitimitet studeras som ett av flera exempel på de sociala fenomen som reproduceras och skapas varje dag i språkliga mikrosituationer. Ett vanligt studieobjekt i den diskursanalytiskt orienterade forskningen om juridiska praktiker är rättegångsförhandlingar. Rättegången är ett bra exempel på starkt institutionaliserad interaktion med formaliserade regler för vad som får yttras, vem som får säga vad och i vilken turordning detta ska ske (Drew & Heritage 1992). Studier av rättegångsdiskurs har bland annat behandlat hur rättens mening och maktförhållanden skapas och återskapas i rättssalen (Jackson 1995; Maley & Fahey 1991; Matoesian 1993, 1997; Penman 1990), i synnerhet i interaktionen mellan jurister och vittnen (Matoesian 1997; Penman 1987). Ett annat studieobjekt av intresse i denna typ av forskning är hur juristens professionella identitet konstrueras i den starkt strukturerade interaktionen under rättegångar (Bogoch 1999; Jackson 1995). En annan typ av diskursanalytiskt influerade studier av rättens eller juridikens texter har fokuserat på de olika representationer av jurister och juridikprofessionen som sprids genom populärkultur såsom filmer, TV-serier och skönlitteratur (Asimow 1999; Asimow et al 2005; Jarvis & Joseph 1998; Machura & Robson 2001; Sherwin 2000). Även om juridisk praktik först och främst är en textuell praktik, åtminstone med en mer snäv definition av»text«(skriven text), så bör även studier av representationer av rätten och juridiken i form av bilder (se t ex Kress & van Leeuwen 2001) räknas in i det forskningsfält som söker belysa juridikens diskursiva aspekter. Ett intressant exempel på denna ansats är Carlsson och Baiers (2002) studie av hur juridikens självbild kommuniceras genom fotografier i Domstolsverkets kalendrar och broschyrer. Ytterligare ett exempel är Colliers (2005) studie av hur en juristkarriär»säljs«till nyutexaminerade jurister genom advokatbyråers platsannonser. Denna artikel ansluter till ovan nämnda forskning, främst i termer av teoretiska och metodologiska utgångspunkter, men försöker även bidra till denna forskningstradition genom att fokusera på en text som har producerats och spridits som en del av juristutbildningens rekryteringsverksamhet. Som tidigare har nämnts så är det

RETFÆRD ÅRGANG 32 2009 NR. 4/127 11 informations-/marknadsföringsbroschyren IX. nio terminer. juristprogrammet vid lund universitet som står i centrum i denna artikel. Juridiska fakulteten i Lund har låtit reklam- och designbyrån Bergström & Co AB producera broschyren, och byrån har tidigare haft kunder som Svenska kyrkan, Lunds stad, Bardo Records, Lunds tekniska högskola, Landskrona kommun och Malmö opera. Nio terminer, som kan beställas från den juridiska fakultetens hemsida, erbjuder en inblick i universitetsutbildningens konstruktion/interpellation av juristen och juristprofessionen och utgör på så vis vad Atkinson (1995, s. 31) benämner ett kunskaps- och maktproduktionens»mikrokosmos«. För att få en mer fullödig bild av hur juristutbildningen producerar och reproducerar vissa föreställningar om juristens värv så krävs en mer ingående studie av andra praktiker som bidrar till detta, t ex undervisning, examination, antagning och praktik. Nio terminer är emellertid en bra utgångspunkt för att förstå juristens ständigt pågående professionaliseringsprojekt då broschyren är en av de första texter den blivande juristen möter. Nio terminer kan på så vis tänkas sätta ramarna för vad som sedan sker på själva utbildningen. 3 Nio terminer och konstruktionen av juristprofessionen Broschyren nio terminer består av 44 sidor (inkl omslag). Även omslaget räknas in. Inget är överflödigt och de svarta tysta insidorna av omslaget tycks utgöra en väl genomtänkt del av helheten. Broschyren består av elva personliga utsagor från nuvarande och före detta juridikstudenter samt tio textavsnitt med en icke omnämnd avsändare (fakultetens röst representerad av Bergström & Co). Av de elva före detta juridikstudenterna är fem män och sex kvinnor och de har fått representera följande yrken: miljöjurist, kommunjurist, chef i näringslivet, skattehandläggare på Skatteverket, handläggare på Sida och hovrättsfiskal. Bilderna i nio teminer är med några få undantag svartvita och stilfult genomarbetade. Broschyren, tryckt på grovt papper, påminner mer om ett robust teaterprogram än om statlig information. 1990-talets glättiga och flygiga turisttrycksaker känns avlägsna. Låt oss nu se närmare på nio terminer och dess konstruktioner av juristprofessionen. 3.1 Det stora allvaret: Tyngden av ansvar och allvar Ett genomgripande tema i nio terminer är det allvar och ansvar som kopplas samman med juristprofessionen. Detta kommer till uttryck i såväl språk som i bildernas estetik och komposition. Juridik är ingen lek, detta framgår klart och tydligt i en genomläsning av broschyren. Den avslutande bilden på baksidesomslaget är en bra illustration:

12 RETFÆRD ÅRGANG 32 2009 NR. 4/127 Figur 1: Juridicum Juridicum framställs här inte helt olikt det ouppnåeliga slott i Kafkas roman Slottet (2004) som lantmätaren K försöker få tillstånd att besöka. Juridicum får liksom i Kafkas roman representera den tunga och allvarsamma överhögheten till vilken endast utvalda äga tillträde. Så här beskrivs Juridicum i nio terminer:»på avstånd liknar Juridicum en borg. Högtidligt tronar huset på Lilla Gråbrödersgatan ett stenkast från Lundagård och universitetshuset. Fasaden är pampig, fönstren inramade av granit.«(nio terminer, s. 21) Juridicum är pampigt och delvis byggt av granit. Himlen ovan är ödesmättad och framstår även den som granitfast och okuvlig. På avstånd tillåts vi betrakta borgen i all sin ouppnåelighet och tyngd. Juridicum är ingen lekstuga, om detta råder inga tvivel.

RETFÆRD ÅRGANG 32 2009 NR. 4/127 13 Det akademiska ämne som ryms inom Juridicum-slottets murar juridiken presenteras som allt annat än ett moderiktigt ämne såsom design, entreprenörskap eller strategic human resource management. Enligt nio terminer är även juridik granitfast och tungt. Juridiken presenteras som samhällets grundfundament och kitt. På sidan 10 får vi veta att»juridiken griper in i nästan allt vi gör«(nio terminer, s. 10) Redan ingressen som introducerar läsaren för juristutbildningen antyder detta juridikens stora allvar:»tro inte på allt du ser. Speciellt inte dramaserier på TV. Till vardags kanske inte juristens roll är lika glamorös. Men spänningen är en annan. Utmaningen ligger i att metodiskt lösa problem som har betydelse för enskilda individer, företag eller samhället. Nio terminer på juristprogrammet gör dig redo att arbeta med stora och små frågor, på alla nivåer. I Sverige och internationellt«(nio terminer, s. 3) Det glamorösa får här således stå till sidan för hårt arbete med»stora och små frågor«, med betydelse för»individer, företag och samhälle«,»på alla nivåer«, i»sverige och internationellt«. Juridiken finns överallt; det går helt enkelt inte att undkomma den. Juristens roll konstrueras här således som omfattande, genomgripande och, inte minst, betydelsefull. 3.2 Det utvalda övermänskliga: Exklusivitet och elitism Juristutbildningen bygger liksom många andra professionsutbildningar, t ex arkitektur, psykologi och medicin, på en myt om professionens exklusivitet och i viss mån elitistiska karaktär (se t ex Larson 1977).»Myt«ska här inte förstås som något falskt eller uppdiktat som står i motsättning till den rena sanningen. Med myt avses här historiskt och kulturellt institutionaliserade yttranden. Barthes uttrycker detta väl:»avlägsen eller ej, kan mytologin bara ha en historisk bakgrund, eftersom myten är ett yttrande som historien valt ut: den skulle inte kunna uppstå ur själva sakernas»natur«.«(barthes 1969, s. 206) Att arbeta som jurist är idag fortfarande ofta betraktat som något upphöjt och kännetecknande för en viss klasstillhörighet. Till exempel är advokattiteln en skyddad titel och det krävs att juristen är ledamot av Sveriges advokatsamfund för att få lov att kalla sig för advokat. Exklusivitetsmyten är även ett vanligt förekommande tema i marknadsföring av lyxprodukter. Genom en begränsning av tillgängligheten kan produkten komma att framstå som åtråvärd och därigenom prisvärd (fast priset är högt). Juristutbild-

14 RETFÆRD ÅRGANG 32 2009 NR. 4/127 ningen i Lund tycks marknadsföras enligt en liknande myt. Så här beskrivs till exempel utbildningens karaktär:»det är ingen hemlighet att juristutbildningen är en krävande utbildning (...) Undervisningen utgår från frågeställningar kring verkliga fall. Omfattande kunskaper behövs för att se sammanhang och finna rätt lösning.«(nio terminer, s. 9) Exklusivitetstemat återkommer i den ovan redan diskuterade beskrivningen av Juridium-byggnaden:»/sid 21/juridicum innanför murarna/ På avstånd liknar juridicum en borg. Högtidligt tronar huset på Lilla Gråbrödersgatan ett stenkast från Lundagård och universitetshuset. Fasaden är pampig, fönstren inramade av granit.«(nio terminer, s. 21) Juristutbildningens exklusiva karaktär förstärks ytterliggare i följande citat, där en nuvarande student beskriver sin studiesituation:»det går lite grann i perioder hur mycket man behöver läsa. Är det lite lugnare sitter jag en del hemma. Men det blir många avbrott, in i köket, ut på Internet, en sväng till grannen och så. Under intensiva studieperioder brukar jag plugga på Juridicum. Det blir en annan studiero och jag är betydligt mer effektiv där. Och även om man inte känner all som sitter där och läser personligen så vet man vem de flesta är.«(nio terminer, s. 23) Gruppen»blivande jurister«beskrivs här som tillräckligt liten för att man åtminstone ska veta vem de flesta är. Juridikstudier utgör således ingen anonym tillvaro utan de få utvalda känner väl till sina blivande kollegor. En variant på elit- och exklusivitetstemat är framställningarna av juridikarbetets karaktär. Arbetet framställs i nio terminer ofta som något nära nog övermänskligt, som något som överskrider vad man rimligen kan förvänta sig av en ofullkomlig människa av kött och blod:»juridiken är strikt och korrekt, inget får misstolkas. Men man får aldrig glömma att all juridik har sitt ursprung i mänskliga handlingar. På gott och ont.«(nio terminer, s. 10) Den avslutande värderingen av insikten att juridisk praktik i slutändan handlar om människor som handlar är speciellt intressant. Tillägget»På gott och ont«belyser förhållandet mellan juridiken som övermänskligt system och den enskilda juristens förmåga, ett förhållande jag återkommer till i slutet av denna artikel. Det»onda«i juridikens mänskliga ansikte antyder att vi här har att göra med arbetsuppgifter som åtminstone ibland är större än vad en enskild människa, med alla de begränsningar det mänskliga tillståndet innebär, mäktar med. En före detta student på Juridicum beskriver sitt arbete som jurist på följande sätt:

RETFÆRD ÅRGANG 32 2009 NR. 4/127 15»Jag ska ta ställning till bevisningen och fatta rätt beslut, så som lagstiftaren har tänkt. Ett rättvist beslut och en rättvis påföljd. Det kan vara tungt och påfrestande. /.../ Jag har ännu inte känt efter ett beslut att jag har missat något. Att det är något mer jag borde ha tänkt på. Men det kommer. Ingen är mer än människa«(nio terminer, s. 40) Intressant nog lyfts mänskligheten här fram som något som juristen helt enkelt får hantera, likt en olycka som förr eller senare kommer att inträffa. Det sista klargörandet»ingen är mer än människa«skulle mycket väl kunna avslutas med»...inte ens jurister«. 3.3 Det tydliga, det klara, det rätta Juristarbetet konstrueras i nio terminer som något som sker i en värld där gränserna mellan rätt/fel och sant/falskt är klara och tydliga. Betoningen på tydlighet och klarhet hänger enligt texterna i broschyren samman med språkets betydande roll i juristens arbete. När juristprogrammets upplägg beskrivs lyfts just språkanvändning fram som en av nyckelkompetenserna för en praktiserande jurist:»språket har stor betydelse inom juridiken. En jurist måste alltid uttrycka sig klart och tydligt i tal och skrift. Under förhandlingar gäller det att snabbt kunna ta ställning till nya eller ändrade uppgifter. Förmågan att läsa och förstå stora textmängder tränas upp genom kurslitteraturen. Seminarier och gruppövningar finslipar argumentationstekniken.«(nio terminer, s. 9) Att insocialiseringen i juristrollen inbegriper kravet att underställa sig ett visst språkspel uttrycks av en student som läser sin tredje termin på juristprogrammet:»det är många ord i juridiken som man inte använder till vardags. Första gången jag öppnade böckerna fick jag nästan panik. Nu skriver jag likadant själv. Har man ett chatfönster öppet jämte uppsatsen kan det bli ganska så förvirrat ibland. Det gäller att skriva rätt sak på rätt plats.«(nio terminer, s. 10)»Nu skriver jag likadant själv«konstaterar studenten och det är svårt att avgöra om detta uttrycks med stolthet eller skam. Oavsett studentens förhållningssätt till det språk han har gjort till sitt, så berörs ett intressant tema i konstruktionen av juristen och hans/hennes profession. Även denna formulering andas exklusivitet och avskildhet. Att bli jurist beskrivs här i termer av att lära sig ett exklusivt språk, ett språk man inte har tillgång till annars:»första gången jag öppnade böckerna fick jag nästan panik«. Juristprogrammet framställs i nio terminer till stor del som ett studium i språk. Juristprofessionens exklusivitet skapas således av distinktionen mellan de som förstår (och behärskar) detta språk och de som står utanför denna språkgemenskap. En före detta student på Juridicum som nu arbetar inom näringslivet beskriver sin nuvarande arbetssituation på följande vis:

16 RETFÆRD ÅRGANG 32 2009 NR. 4/127»Idag använder jag egentligen inte själva juridiken så mycket. Men jag har alltid med mig synsättet jag lärde mig under utbildningen. Sättet att angripa problem och se kärnan./.../ Jag är heller aldrig rädd för det komplexa, kan ta till mig mycket information och behärskar språket. Jag kan sålla i fikonspråket. Som yngre tjej händer det ofta att äldre män försöker köra över en med en»lilla gumman-attityd. Utbildningen gav mig en säkerhet där. Jag kan bemöta gubbarna på deras nivå. Ingen kan använda språket som ett maktmedel mot mig.«(nio terminer, s. 20) Även här lyfts språkkunskaperna fram som en viktig aspekt av juristprofessionen. Relationen språk-makt blir betydelsefull i uttalandet ovan. Att behärska det juridiska språket ger makt och förmåga att stå emot maktutövning. Men det juridiska språket kan inte användas hur som helst. Tydlighet och klarhet är enligt nio terminer både en normativ ledstjärna och en inre egenskap i det juridiska språket. I en av beskrivningarna av juristprogrammet får läsaren veta att:»språket har stor betydelse inom juridiken. En jurist måste alltid uttrycka sig klart och tydligt i tal och skrift. Under förhandlingar gäller det att snabbt kunna ta ställning till nya eller ändrade uppgifter. Förmågan att läsa och förstå stora textmängder tränas upp genom kurslitteraturen. Seminarier och gruppövningar finslipar argumentationstekniken.«(nio terminer, s. 9) Läsaren av nio terminer får även lära sig att juridiken i sig kännetecknas av klarhet och tydlighet. Låt oss återvända till ett citat som redan har kommenterats:»juridiken är strikt och korrekt, inget får misstolkas. Men man får aldrig glömma att all juridik har sitt ursprung i mänskliga handlingar. På gott och ont.«(nio terminer, s. 10) Juridiken, juristens professionella domän, konstrueras här på ett sätt som kombinerar beskrivning och norm.»juridiken är strikt och korrekt«framhålls som en inledande bestämning av den egenskap som kännetecknar juridiken som ett logiskt system, d v s ett system av legitima slutledningsvägar. Denna inledning följs upp med den normativa formuleringen»inget får misstolkas«. Ett sätt att tolka denna kombination av norm och beskrivning, för att återvända till ett redan behandlat tema, är i termer av elitism och exklusivitet. Juristen åtminstone den goda juristen är en person som lyckas uppfylla de höga normer som juridiken ställer upp, i det här fallet: att vara strikt och korrekt. Norm och beskrivning sammanfaller på ett sätt som återigen belyser det övermänskliga inom juristprofessionen. Det övermänskliga går emellertid ofta hand i hand med det ickemänskliga. Juristen konstrueras här inte som en mänsklig människa. I den begränsade och otillräckliga människans liv sammanfaller sällan den högt uppställda normen och beskrivningen av det faktiska handlandet. Juridiken konstrueras i nio terminer inte endast som en domän där det tydliga och klara härskar. Juridiken är dessutom en värld där det rätta intar en central roll. Medan andra professioner delvis beskrivs i termer av att vara effektiv och innovativ

RETFÆRD ÅRGANG 32 2009 NR. 4/127 17 (ingenjör), att kunna granska och ifrågasätta (journalist, forskare), att ha förmågan att skapa det sköna och det vackra (arkitekt), beskrivs juristen som någon som ska göra rätt. Så här beskriver till exempel en före detta student sitt nuvarande arbete som hovrättsfiskal:»i rätten möter jag ofta människor i deras livs värsta situation. Det är nödvändigt att hålla distansen. För dem är det en livskris, för mig är det juridik. Jag ska ta ställning till bevisningen och fatta rätt beslut, så som lagstiftaren har tänkt. Ett rättvist beslut och en rättvis påföljd.«(nio terminer, s. 40) Arbetet handlar alltså enligt denna representation om att fatta beslut, men inte vilket beslut som helst utan rätt beslut. Liknande idéer kommer till uttryck i beskrivningen av juristprogrammet:»undervisningen utgår från frågeställningar kring verkliga fall. Omfattande kunskaper behövs för att se sammanhang och finna rätt lösning. Förutom kurslitteraturen studeras rättsfall och lagtexter. Ofta är det rättsfallen som återfinns i gråzonen och lagarnas förarbeten som ger klarhet i hur lagar ska tolkas och tillämpas.«(nio terminer, s. 9) Juristens arbetsuppgift uttrycks här klart och tydligt. Det handlar om att»finna rätt lösning«. Tolkningen av lagen är således inte en vildsint, kreativ aktivitet där tolkaren är en central figur. I motsats till konstruktionerna av juristen som en språkuttolkare (se ovan) framställs det juridiska arbetet här inte alls som ett hermeneutiskt värv där tolkning upptar en plats i arbetsbeskrivningen, utan snarare som ett arbete som i mångt och mycket påminner om byråkratens arbetssituation. Att göra rätt enligt på förhand uppställda regelverk är slutmålet för arbetet. Detta kanske inte är en uppseendeväckande tolkning om den förstås inom ramen för vad en rättsstat gör anspråk på. Om alla medborgare ska vara lika inför lagen så är det möjligen rimligt (men knappast realistiskt) att individuella avvikelser och improvisationer i juristens arbete minimeras eller reduceras. Vad jag finner mest intressant är emellertid att»den rätta lösningen«explicit framställs som kännetecknande för juristprofessionen i kombination med teman som elitism och övermänsklighet. Att finna den rätta lösningen, det rätta svaret på gåtan, är i sig inte handlingar som överskrider det givna, de mänskliga begränsningarna. Det redan givna (men inte ännu funna) rätta finns bland oss. Det krävs ingen gränsöverskridande och övermänsklig ansträngning för att spränga gränserna för det givna; det finns helt enkelt inget att överskrida. Pusslet är redan konstruerat och vad som återstår är att lägga pusslet, att finna bitarna och lägga dem på rätt plats.

18 RETFÆRD ÅRGANG 32 2009 NR. 4/127 3.4 Att pussla, ordna och sammanfoga (det som är givet) Metaforen pusselläggande används explicit i nio terminer. Så här beskrivs arbetet som jurist:»att arbeta med juridik påminner om att lägga pussel. Det handlar om att ana slutresultatet i en oordnad massa. Att vända, vrida och värdera bit för bit, foga samman den slutliga bilden. På juristprogrammet har du nytta av ett nyfiket och kreativt sinne. Ambition, tålamod och envishet kan också vara bra för bilder bleknar ofta och förändras med tiden. Och några bitar kan vara knepiga att finna.«(nio terminer, s. 7) Vikten av hårt arbete i juridikstudierna motiveras på följande sätt:»med hårt arbete får du den säkerhet bara gedigna kunskaper kan ge. Det är då det roliga börjar. Pusselbitarna faller på plats.«(nio terminer, s. 9) Inte helt olikt Thomas Kuhns diskussion om normalvetenskap (Kuhn 1962) där det vetenskapliga arbetet handlar om att utvinna kunskap inom det rådande paradigmet snarare än att utmana det (Kuhn använder dessutom själv metaforen puzzlesolving för att beskriva detta arbete), konstrueras det juridiska arbetet här i termer av att ordna upp, sortera, kategorisera och sammanfoga det oordnade i enlighet med en på förhand given bild. Juristen framställs här som ett slags administratör och att administrera är att inta en tjänande roll (Latin: ad-ministrare: att tjäna) i förhållande till någon form av överhet.»den slutliga bilden«(nio terminer, s. 7) är redan given av pusselkonstruktören. Att administrera pusslet handlar således om att tjäna och underställa sig denna konstruktör. I broschyren finns endast ett men klart lysande undantag från denna dominerande bild av juristens arbere. På ett ställe beskriver en före detta student och numera kommunjurist sitt arbete på följande sätt:»för mig handlar juridiken om rättsäkerhet och allas likhet inför lagen. Som kommunjurist har jag möjlighet att arbeta nära verkligheten. Att vara med och påverka så att saker faktiskt blir lättare för medborgarna.«(nio terminer, s 14) För mig framstår detta enstaka uttalande som det mest utstickande och avvikande i hela nio terminer. Inte bara är det ett av de få uttalanden som berör det juridiska arbetets substantiella innehåll (»att vara med och påverka så att saker faktiskt blir lättare för medborgarna«), det betonar även juristens progressiva roll. Snarare än att avgränsa juristens arbetsuppgifter till att färdigställa ett på förhand konstruerat pussel med färdigskrivna frågor och svar, konstrueras juristarbetet här som ett proaktivt arbete. Den dominerande metaforen för juridikarbete i broschyren verkar emellertid vara pusselläggande.

RETFÆRD ÅRGANG 32 2009 NR. 4/127 19 Juristens tjänande roll blir än tydligare i nästa tema: att vara en del av något större. 3.5 En del av något större (det underställda subjektet) På flera ställen i nio terminer konstrueras juristen som någon vars existensberättigande definieras i förhållande till något större och stabilare, något som överskrider och överlever den enskilda juristen. Det tycks med andra ord finnas ett representativt element i den bild av juristen som framträder i marknadsföringen av juristprogrammet; juristen representerar något annat än sig själv och sin profession. Uttalandet nedan från en före detta student är ett bra exempel på detta:»det gick fort, väldigt fort efter examen. Jag började arbeta på Energimyndigheterna i Eskilstuna direkt efter Juridicum. Ett par månader senare satt jag och fyra systemvetare i en förhandling i London. Frågan»Hur ställer sig Sverige till detta«blev hängande i luften tills jag insåg att det faktiskt var jag som representerade Sveriges åsikt.«(nio terminer, s. 6) Även om detta är ett specialfall (Energimyndigheterna) så säger det något om hur den enskilda juristen konstrueras som ett språkrör för någon eller något annat, i det här fallet»sveriges åsikt«i energifrågor. Ett annat exempel erbjuds i följande citat som har diskuterats tidigare:»i rätten möter jag ofta människor i deras livs värsta situation. Det är nödvändigt att hålla distansen. För dem är det en livskris, för mig är det juridik. Jag ska ta ställning till bevisningen och fatta rätt beslut, så som lagstiftaren har tänkt. Ett rättvist beslut och en rättvis påföljd.«(nio terminer, s. 40) Det rätta beslutet framställs här som det beslut som korresponderar med de folkvaldas intentioner bakom lagens formulering. Juristen konstrueras som den som administrerar och hanterar detaljerna i de lagar som skapas i parlamentet.»rätt«, d v s målet med juristens arbete, handlar således här inte om vad som kan uppstå i den enskilda beslutssituationen, i mötet mellan den enskilda juristen och den mer eller mindre specifika situationen, utan om en korrekt (representativ) representation och reproduktion av lagstiftarens intentioner. För juristen i citatet ovan handlar arbetet först och främst om juridik, inte om människor i svåra situationer. Det kan i detta sammanhang vara intressant att uppmärksamma en aspekt av juristprofessionen som inte lyfts fram i nio teminer men som man kanske skulle kunna förvänta sig. Den mer specifikt definerade klienten är märkbart frånvarande i broschyren. Detta kan möjligen förklaras av att det saknas två juristroller i det juristgalleri som presenteras i broschyren: åklagaren och den i populärkultur både romantiserade och demoniserade försvarsadvokaten. Även om jurist-klientrelationen återfinns i flera, kanske alla, juristyrken så är det kanske främst i rättssa-

20 RETFÆRD ÅRGANG 32 2009 NR. 4/127 len som en mer specifikt namngiven klient tydliggörs såsom någon försvarsadvokaten förväntas företräda. Exempelvis Kozin (2007) betonar att en väsentlig del av försvarsadvokatens professionella identitet formas i just interaktionen med den specifika klienten. Den professionella kompetensen hos en försvarsadvokat består på så vis även i förmågan att representera sin klient. Denna klient är intressant nog frånvarande i nio terminer. Ett par någorlunda snävt definierade klienter skymtar emellertid fram i broshyren. En av dessa är den svenska staten i uttalandet ovan från juristen som en gång i tiden arbetade på Energimyndigheten. Ett annat exempel finns i ett uttalande från en före detta student som numera arbetar som handläggare på Sida. Hon beskriver sitt arbete i Laos och Kenya på följande vis:»jag måste hela tiden behålla perspektivet att syftet med mitt jobb är att förbättra förutsättningarna för fattiga människor.«(nio terminer, s. 34)»Fattiga människor«lyfts här således fram som en beteckning på ett förhållandevis löst definierat kollektiv av klienter som Sida-juristen representerar. 4 Avslutande diskussion Låt mig nu återvända till huvudfrågan i denna artikel: hur juristens självförtroende grundläggs i de konstruktioner av juristprofessionen som levereras i nio terminer? För att utveckla det redan påbörjade svaret på denna fråga kan det vara värdefullt att anknyta till Max Webers tankar om legitimitet, auktoritet och makt. I sin politiska sociologi, i synnerhet i verket Economy and Society: Sociology (Weber 1978), diskuterar Weber tre former av auktoritet eller vad som även benämns legitima former av maktutövning (se även Börjesson & Rehn 2009, s. 57-61). Den första av dessa auktoritetsformer, den traditionella auktoriteten, grundas i traditioner och gamla vanor. Denna auktoritet är så starkt förankrad i en hegemonisk och historiskt institutionaliserad syn på samhällets organisering av maktrelationer att den sällan ifrågasätts inifrån. Exempel på maktsystem som bygger på traditionell maktutövning är feodalismen, monarkin eller teokratin, vilka alla av tradition och hävd definierar vissa individer i samhället (feodalherrar, kungar/drottningar, präster) som speciellt väl lämpade att leda. Den andra formen av auktoritet benämner Weber karismatisk auktoritet. En maktutövning som bygger på karismatisk auktoritet finner sin legitimitet i en persons utstrålning och ledarskapsförmåga. Exempel på ledare som alla har betraktats som karismatiska är John F Kennedy, Martin Luther King och Mahatma Ghandi. Den tredje auktoritetsformen är enligt Weber den rationella-legala. Rationell-legal auktoritet placerar makten i ett överordnat regel- och hierarkisystem snarare än hos

RETFÆRD ÅRGANG 32 2009 NR. 4/127 21 enskilda individer (Börjesson och Rehn 2009, s. 60). Auktoritet definieras här utifrån den position en person innehar i den hierarkiska ordningen snarare än utifrån ärvda titlar eller speciellt goda ledaregenskaper. Ett bra exempel på denna form av auktoritet är byråkratin. I idealbilden av byråkratin finns makten inbyggd i såväl regelverk som sanktionssystem och har på så vis separerats från subjektiva beslut, enskilda nycker och individuella initiativ. Det är den sistnämnda auktoritetsformen som är den mest intressanta för förståelsen av hur juristens professionella självförtroende grundläggs i nio terminer. Sina olikheter till trots verkar broschyrens konstruktioner av juristprofessionen ha åtminstone en sak gemensamt: De separerar den enskilda juristen från det rättssystem inom vilket han eller hon ska verka i framtiden. I nio terminer konstrueras juridiskt arbete som något som främst handlar om att respondera på och orientera sig i en redan given värld. Denna idé genomsyrar hela broschyren. Juridiken framställs således som en starkt institutionaliserad och väldefinierad praktik där ansvaret och allvaret vilar tungt över arbetsvardagen. Juridiken presenteras som den moderna statens granitfundament och det enda juristen kan och bör göra är att administrera detta fundament. Juristyrket konstrueras vidare som exklusivt och övermänskligt, kanske just som en konsekvens av att juridiken framställs som övermänsklig. Juridiken presenteras dessutom som en praktik där det rätta, det tydliga och det klara står i centrum. Återigen framstår således juristprofessionen som ett i någon mening övermänskligt värv. Det rätta, det rena och det tydliga tillhör en Platonsk idévärld som inte är nåbar för gemene man och kvinna. Det är endast filosoferna (och här således juristerna) som eventuellt äger tillträde till denna rena värld. Medan mänskligt beslutsfattandet kännetecknas av gråzoner, motsägelser och dilemman, karakteriseras juridikens idévärld av klara gränser mellan det som är rätt och det som är fel, gränser som dock är synliga endast med juristens blick. Slutligen konstrueras juristarbetet som en pusselläggande aktivitet. Juristen framställs först och främst som ett underställt subjekt som har som uppgift att sammanfoga oordnade delar till en på förhand given helhet (den rätta, riktiga och sanna bilden). Juristprofessionen och dess auktoritet legitimeras med andra ord i broschyren nio terminer genom att individuella vittnesmål från tidigare och nuvarande juriststudenter betonar just individens underordning i förhållande till rättssystemet och rättsstaten. Juristens självförtroende byggs på så vis upp på en grund som i själva verket tonar ned det autonoma och handlande subjektet. Det verkar, med undantag av kommunjuristen som lyfter fram möjligheterna att påverka, finnas finns väldigt lite i denna marknadsföring av juristprogrammet som konstruerar juristen som någon som bryter ny mark, förändrar eller gör bestående avtryck i samhället. Paradoxalt nog tycks de övermänskliga och elitistiska konstruktionerna av juristen i nio terminer inte bygga på en interpellation av den enskilda juristen som en speciellt kompetent och skicklig beslutsfattare, vilket ofta är fallet i representationer

22 RETFÆRD ÅRGANG 32 2009 NR. 4/127 av konstnärer, chefer eller banbrytande politiker. Juristens övermänsklighet verkar snarare handla om att just juridiken befinner sig på en övermänsklig och för den oinvigde ouppnåelig nivå. Lite tillspetsat kan denna poäng formuleras på följande vis: Vi tror på jurister och jurister tror på sig själva just för att den enskilda juristen är underställd en byråkrati där positionerna och de reglerande normerna är viktigare än de individer som innehar dem. Sociologen Martin Spencer formulerar denna tanke så här:»the bureaucrat derives his authority from the legal norms defining the sphere of jurisdiction of his office.«(spencer 1970, s. 125) Vi litar på maskinen, inte på maskinisten. Vi känner förtroende för byråkratin, inte byråkraten. Detta gäller även byråkraten själv. Självförtroendet grundas i rättsstatens byråkrati snarare än i den enskilde juristen. På så vis kan den legal-rationella auktoriteten grundlägga och förstärka juristens professionella självförtroende genom att i själva verket befria honom eller henne från bördan av att behöva lita på sig själv. Källor och litteratur Agar, M.»Institutional Discourse«, s. 147-168, Text 5, 1985. Althusser, L. Lenin and Philosophy and other Essays. New York: Monthly Review Press, 2001. Alvesson, M.»Organizations as Rhetoric: Knowledge-Intensive Firms and the Struggle with Ambiguity«, s. 997-1015, Journal of Management Studies 20(5), 1993. Asimow, M.»Justice with an attitude: Judge Judy and the Daytime Television Bench«, s. 24-28, Judges Journal 38, 1999. Asimow, M; Greenfield, S.; Jorge, G.; Machura, S.; Osborn, G.; Robson, P.; Sharp, C. och Sockloskie, R.»Perceptions of Lawyers: A Transnational Study of Student Views on the Image of Law and Lawyers«, s. 407-436, International Journal of the Legal Profession 12(3), 2005. Atkinson, J. M. och Drew, P. Order in Court. London: Macmillan, 1979. Atkinson, P. Medical Talk and Medical Work: The Liturgy of the Clinic. London: Sage, 1995. Barthes, R. Mytologier. Staffanstorp: Bo Cavefors Bokförlag, 1967. Becker, H. S. och Geer, B.»The Fate of Idealism in Medical School«, s. 50-56, American Sociological Review 23(1), 1958. Becker, H. S., Geer, B., Hughes, E. C. och Strauss, A. L. Boys in White. Chicago: University of Chicago Press, 1961. Bergmann, J. R.»Veiled Morality: Notes on Discretion in Psychiatry«, s. 137-162, P. Drew och J. Heritage (red), Talk at Work: Interaction in Institutional Settings. Cambridge: Cambridge University Press, 1992. Bogoch, B.»Courtroom Discourse and the Gendered Construction of Professional Identity«, s. 329-375, Law & Social Inquiry 24(2), 1999. Bogoch, B. och Danet, B.»Challenge and Control in Lawyer-Client Interaction in an Israeli Legal Aid Setting«, s. 249-275, Text 4, 1984.