Telemeddelande (A) Sid. 1(10) Mnr ABUJ/20110502-1 2011-05-02 Abuja Holmström/Lundgren UD-AF Dnr 40 Small Arms And Light Weapons (SALW) - Ett hot mot regional tillväxt och säkerhet Sammanfattning Lätta vapen underlättar terrorism, organiserad brottslighet och är en bidragande faktor till både nationella och regionala konflikter i Västafrika. Enligt UNODC (United Nations Office on Drugs and Crime) finns det uppskattningsvis 7-10 miljoner handeldvapen i Västafrika, varav 1-2 miljoner tros vara illegala. Spridningen av lätta vapen har flera orsaker, bl a staters oförmåga att beskydda sina invånare, utbredd fattigdom, arbetslöshet, konflikter och kriminalitet. Kombinationen av lättillgängliga vapen, svaga stater och vetskapen att brott i många fall kan begås ostraffat har gjort att en våldskultur frodats på många håll i Västafrika. ECOWAS största svaghet är organisationens, och vissa av dess medlemsländers, bristande resurser och problem att implementera fattade beslut.
2(10) Den utbredda korruptionen i regionen är ytterligare en käpp i hjulet för fungerande nationella handlingsplaner. Råder man inte bot på korruptionen så spelar det ingen roll hur många vapenkonventioner som antas, lätta vapen kommer ändå att flöda relativt fritt mellan länderna. Spridningen av lätta vapen 1 och dess ammunition innebär en säkerhetsrisk för individer, samhällen och stater runt om i världen. De skapar konflikter och underminerar den internationella säkerheten. Vapnen är tillräckligt lätta för att kunna användas av barn och kan hanteras utan tidigare träning. Eftersom de dessutom är lättillgängliga och billiga har de varit det självklara valet i 95 procent av alla större konflikterna världen under 90-talet. Lätta vapen har också använts i majoriteten av de konfliktrelaterade dödsfallen i Västafrika. Enligt UNODC finns det uppskattningsvis 7-10 miljoner handeldvapen i regionen, varav 1-2 miljoner är illegala. President Goodluck Jonathans före detta säkerhetsrådgivare General Aliyu Gusau, uppskattar att över 8 miljoner vapen cirkulerar i regionen, av vilka över 70 procent tros finnas i Nigeria. De flesta av ECOWAS medlemsländer har upplevt inbördeskrig och blodiga statskupper som resulterat i miljontals döda. Flertalet av dessa konflikter har antingen möjliggjorts eller förvärrats av lätta vapen. De lätta vapnen har framför allt varit en bidragande faktor till inbördeskrigen i Liberia där 250 000 människor dog och i Sierra Leone där över 50 000 dog. Andra länder i regionen som drabbats på senare år är Elfenbenskusten, Guinea-Bissau, Nigeria och Mali. Västafrika har under en lång tid varit den mest instabila regionen i världen och bara för att en konflikt officiellt tar slut försvinner inte vapnen. De skiftar endast användningsområde, till kriminell verksamhet eller till att elda på andra etniska, religiösa och politiska konflikter. Lätta vapnen möjliggör i många fall också den illegala handeln med människor, droger och naturresurser som olja och diamanter. Detta ger rebellgrupper, kriminella grupper och terroristnätverk ökat inflytande, bidrar till spridningen av väpnat våld och terrorism, samt bidrar till att ytterligare underminera staters auktoritet. I en region där nästan 90 procent av befolkningen är dåligt betald och saknar tilltro till sin regering utgör lätta 1 Förenklat kan man säga att lätta vapen och handeldvapen inkluderar vapen som är designade för att kunna användas av en eller flera individer: pistoler, granater, minor, gevär, automatkarbiner och lätta/tunga kulsprutor.
3(10) vapen ett förödande hot. Fler och fler ungdomar vänder sig till vapen eller illegal verksamhet för inkomst och säkerhet. Hotet från fattigdomen Många av de västafrikanska länderna är sk svaga stater. Svaga stater är ett resultat av otillräcklig styrning, svaga politiska system, ineffektiva rättssystem, korruption, otillräcklig infrastruktur, porösa gränser, konflikter och svaga ekonomiska strukturer. Svaga stater har ofta social, politisk och ekonomisk ojämlikhet, hög arbetslöshet och lättillgängliga vapen och droger. Rättstatsprincipen är generellt svag i Västafrika. Dels på grund av svaga lagar men framför allt för att länderna helt enkelt saknar kapacitet att effektivt implementera sina lagar. Västafrikas ekonomier är delvis svaga för att de fokuserar på ett begränsat antal exportvaror, vilket leder till att ekonomierna är mycket sårbara för marknadsfluktuationer och väderförhållanden. Paul Collier visar i sin bok Bottom Billion ett tydligt samband mellan beroendet av en primär exportvara och en ökad chans för inbördeskrig. Ett fenomen som ofta kallas resursförbannelsen. 90 procent av Västafrikas 360 miljoner invånare lever på mindre än två USD per dag. Det gör Västafrika till den fattigaste regionen i världen. På Förenta Nationernas mänskliga utvecklingsindex placerar sig 13 av ECOWAS 15 medlemsländer bland de sista 30. Majoriteten av länderna har dessutom underbetalda och dåligt utrustade polisstyrkor som i värsta fall saknar ammunition till sina vapen, bensin till sina bilar, etc. Många poliser är dessutom korrupta. Enligt Transparency International fick polisen i Västafrika lägst betyg i hela världen. När brott går ostraffade på grund av ett korrupt polis- och rättsväsende väljer många medborgare att ta lagen i egna händer genom att t ex skaffa vapen eller gå med i milisgrupper. Porösa gränser Ett lands gränser utgör grundkoncepten för en stats suveränitet. Kontroll över ett lands gränsöverskridande aktiviteter är viktig för att kunna säkerställa fred och stabilitet. Västafrikanska gränser är ofta långa, av varierande terräng och otillgängliga på grund av bristande infrastruktur, något som gör gränsövervakningen väldigt dyr. Den största andelen vapen som smugglas mellan ECOWAS medlemsländer görs under småskaliga former. Ofta utnyttjas det faktum att länderna i
4(10) regionen har olika lagstiftning. Vapen kan t ex inhandlas legalt i ett land för att därefter smugglas in i nästa land där det säljs illegalt. Skulle smugglarna stöta på patrull är ofta tulltjänstemännen lättköpta. Bristen på en harmoniserad lagstiftning i regionen är ett stort problem, även om det största problemet är bristande implementering av existerande lagar. 2009 tog ECOWAS ett steg mot effektivare gränsövervakning då man skapade en säkerhetsdivision vars främsta uppgift är att koordinera medlemsländernas gränsövervakning. För tillfället arbetar dock endast en person på säkerhetsdivisionen pga. ECOWAS anställningsstopp. Spridning och förekomst av lätta vapen Vapen som smugglas in i regionen kommer ursprungligen från främst Kina, Ryssland, Ukraina, Israel och Iran. Vapnen säljs ofta till Nigeria, Guinea eller Guinea-Bissau, varifrån de därefter sprids över regionen. Vapnen kan nå sin slutdestination på flera olika sätt. Några exempel är: Regeringar ger vapen till paramilitära grupper under konflikter, rebellgrupper erhåller vapen från grannländers regeringar, vapen transporteras från och mellan konfliktzoner över porösa gränser, rebeller och kriminella grupper stjäl, köper eller hyr vapen av korrupt säkerhetspersonal, soldater som varit på uppdrag i andra länder säljer sina vapen när de kommer hem, politiker köper vapen från illegala vapenhandlare för att beväpna sina säkerhetsstyrkor, etc. Illegala vapenhandlare använder ofta falska slutdestinationscertifikat, och korrupta tjänstemän, för att föra in vapen i regionen. En vapenhandlare kan för så lite som 200 USD köpa ett blankt slutdestinationscertifikat med de nödvändiga signaturerna och stämplarna från en korrupt regeringsanställd. Certifikatet kan vapenhandlaren därefter fylla i efter egen förmåga och så länge ingen kontrollerar certifikatets autenticitet kan han sedan skeppa sina varor med minimal risk och maximal vinst till valfri konfliktzon. 2002 användes två falska certifikat i Nigeria för en beställning av 200 ton vapen från Serbien, samtliga vapen hamnade slutligen i Liberia. I oktober 2010 la tulltjänstemän i Lagos, Nigeria, beslag på en last med 13 containrar innehållande granatkastare, raketgevär och andra vapen skeppade från Iran. Det är fortfarande inte helt klarlagt vart lasten skulle. Det mesta tyder dock på att vapnen var avsedda för Gaza och Hamas med Gambia som transitland.
5(10) Den legala handeln med lätta vapen till regionen har minskat avsevärt de senaste åren, bland annat tack vare ECOWAS restriktioner. Hur lätta vapen påverkar regionen 2009 stod ECOWAS medlemsländer för 0,2 procent (3,1 miljarder USD) av världens totala militära utgifter. UNODC uppskattar att kriminella grupper och rebeller i regionen årligen spenderar runt 160 miljoner USD på ammunition och runt sju miljoner USD på vapen. Svårigheterna i att importera vapen legalt har gett lokala illegala vapenmarknader i länder som Ghana, Mali och Guinea, ett uppsving. Handtillverkade vapen användes exempelvis flitigt under konflikterna i Liberia och Sierra Leone. SmallArmsSurvey.org uppskattar att Ghana producerar över 200 000 vapen per år, vilka utgör över 80 procent av alla vapen som konfiskeras av polisen samt används i över 30 procent av alla våldsbrott i landet. Denna sorts vapen har dock begränsningar jämfört med en fabrikstillverkad AK47:a och minskar därav troligen inte efterfrågan på maskintillverkade vapen. Det finns mycket information kring hur mycket ett vapen kostar i Västafrika. Priser varierar beroende på produkt, samt tillgång och efterfrågan. Enligt UNODC kostar det uppskattningsvis 100 USD för en handtillverkad pistol i Ghana, och upp till 6 000 USD för ett automatvapen i Nigerdeltat, förtjänsten sägs ligga mellan 75 till 5000 USD per vapen. Gunpolicy.org uppskattar priserna för en AK47 i Liberia till 45 USD och i Nigeria till 180 USD. Sedan 11 september 2001 har fler än 900 terroristattacker utförts i Nord- och Västafrika. Flera av attackerna har utförts av Al Qaida:s regionala förgrening AQMI (Al-Qaeda i islamiska Maghreb). Staters svaga närvaro kombinerat med år av ihållande torka och avfolkning i Sahelområdet har lett till att ett laglöst ingenmansland utvecklats, en fristad för multinationella kriminella nätverk som tagit nationalstaternas plats. Få initiativ till att rensa upp bland terroristerna har gjorts, vilket har lett till att kriminalitet och smuggling av allt från vapen till människor frodats. Laglösheten har underminerat utvecklingssatsningar och investeringar i områdets omfattande energi- och mineraltillgångar. AQMI tjänar bl a pengar på smuggling och genom att ta betalt av organisationer för att eskortera dem och deras laster genom Sahel. Pengarna som terrorister och kriminella organisationer tjänar på droghandel, kidnappningar, tullar, etc., används för att utöka och säkerställa inflytandet i
6(10) regionen. Enligt ECOWAS har ett flertal möten kring problematiken anordnats och en strategi håller på att utvecklas, men ännu har inget handfast gjorts på regional nivå. Nigeria är särskilt utsatt på grund av den stora spridningen av lätta vapen i landet. En region i landet som drabbats extra hårt är Nigerdeltat som står för cirka 90 procent av Nigerias oljeexport. Konflikten har sin grund i bristen på utveckling, frånvaron av gott samhällsstyre, korruption samt den betydande miljöförstöringen oljeutvinningen orsakat. Flera välbeväpnade grupper försöker få sin del av oljan vilket resulterat i att hundratals människor dödats och tusentals flytt. Movement for the Emancipation of the Niger Delta (MEND) är ett exempel på en grupp som fått vapen från flera olika håll. Exempelvis stal åtta soldater i Nigerias armé 2006 cirka 7 000 vapen från ett nationellt vapenförråd och sålde till MEND. Vapen och ammunition har även smugglats in av illegala vapensmugglare i utbyte mot olja. Konflikten i Nigerdeltat fick den före detta presidenten Yar Adua att börja prata om blood oil. Illegal handel med kokain och olja är de största finansieringskällorna till den illegala vapenhandeln. För tillfället är problemet främst nigerianskt, men den nyligen påbörjade oljeutvinningen i Ghana och den omfattande oljeprospekteringen i regionen kan göra att problemet sprider sig. Etniska och religiösa konflikter blir alltmer dödliga i och med att tillgången till handeldvapen ökar. Enligt en undersökning av FN uppmuntras befolkningen i vissa av regionens konflikter att skaffa vapen för att skydda sig och för att utkräva hämnd. Ett exempel på detta är den nigerianska delstaten Plateau där fler än 200 människor dödats sedan julafton 2010. Det politiskt motiverade våldet har tyvärr flyttat fram positionerna den senaste tiden, inte minst pga. konflikten i Elfenbenskusten. Dr. Cyriaque, chef för ECOWAS Small Arms Unit, hävdar att politiska val i Västafrika ofta leder till våldsamheter eftersom de politiska aktörerna nästan alltid har vapen tillgängliga. Antalet begäranden om vapenimport ökar också markant i valtider. I Elfenbenskusten sköttes till exempel stora delar av den nationella säkerheten före presidentvalet av privata, beväpnade säkerhetsstyrkor, vilka oftast leddes av politiker. Den främsta orsaken till att privata säkerhetsfirmor tog hand om den nationella säkerheten var att den nationella polisen saknade både kompetens och resurser. Befolkningen beväpnade sig därför för att kunna försvara sig. Dr. Cyriaque hävdar även att stora delar av Burkina Fasos
7(10) legala vapenimport den senaste tiden troligtvis har reexporterats till Elfenbenskusten och använts i konflikten. Internationella överenskommelser Ett flertal internationella och regionala överenskommelser har slutits för att ta itu med vapenproblematiken. Flera länder har även börjat utveckla nationella strategier och handlingsplaner för att hantera den illegala handeln med, och spridningen av, vapen. Det första steget mot en större insyn i den internationella vapenhandel togs 1991 då FN godkände en resolution som etablerade ett FN-register för konventionella vapen. Tanken med resolutionen var att länder skulle rapportera in samtlig import, export och innehav av vapen. Medlemsländerna har dock inte alltid uppfyllt sina åtaganden, framför allt inte i Afrika. Komorerna var t ex det enda afrikanska land som lämnade in en rapport 2010. Den första FN-resolutionen som specifikt nämner lätta vapen kom 1995. Resolutionens syfte var att ta reda på vilka typer av lätta vapen som används i konflikter. Rapporten ledde till en FN-konferens 2001 vilken följdes upp av ytterligare en konferens 2006, där FN:s vapenhandelsfördrag (Arms Trade Treaty, ATT) godkändes. I oktober 2009, under en konferens där alla FN:s medlemsländer medverkade, antogs en resolution där man åtog sig att anordna en FN-konferens 2012 under vilken vapenfördraget förmodligen kommer att bli bindande. ECOSAP (ECOWAS Small Arms Control Programme) ECOWAS strävar efter att minska handeln med, och smuggling av, lätta vapen. 1998 lovade medlemsstaterna att inte importera, exportera eller tillverka vapen eller ammunition utan att först få tillstånd av ECOWASkommissionen. För att implementera beslutet skapades nationella organ i varje medlemsland, NATCOMs (National Commission on Small Arms), med representanter från både regering och NGOs. För att underlätta implementeringen av konventionen i medlemsländerna skapades ECOSAP 2006. ECOSAP:s främsta uppgift har varit att stärka NATCOM:s kapacitet. ECOSAP har förmedlat ekonomiskt och tekniskt stöd till NATCOMs och dessas arbete med att harmonisera regionens olika vapenlagar. ECOSAP stödjer även informationskampanjer riktade mot civilsamhället. Den 29 september 2009 trädde ECOWAS konvention Small Arms Light Weapons, Their Ammunition and Other Related Materials i kraft och 2010 godkände ECOWAS en femårig handlingsplan med syfte att koordinera implementeringen av konventionen mellan ECOWAS-kommissionen och
8(10) dess medlemsstater. I handlingsplanen fick bland annat ECOSAP en budget på 31,5 miljoner dollar för att bistå medlemsstaterna med implementeringen. Lätta-vapen-konvention fastslår att medlemsstater inte får handla med vapen utan godkännande från ECOWAS-kommissionen och att de måste se över och uppdaterar sina vapenlagar. En viktig samarbetspartner till ECOWAS är WAANSA (West African Action Network on Small Arms) en paraplyorganisation med över 300 olika civila organisationer och nätverk. WAANSA har bland annat, med hjälp av lobbyister och olika kampanjer, hjälpt till att övertyga regeringar, politiker, opinionsbildare och media att stödja lätta vapen-konventionen 2006. De var även aktiva inför skapandet av Arms Trade Treaty. Enligt WAANSA:s direktör Baffour Amoa krävs det först och främst ett starkt, engagerat och mobiliserat civilsamhälle som står upp mot spridningen av lätta vapen, eftersom det är befolkningen på gräsrotsnivå som vet var vapnen finns och vapentillverkarna håller hus. ECOWAS anses vara den regionala institution i Afrika som har störst kapacitet inom fred och säkerhet. Vad gäller lätta vapen anser dock dr Cyriaque att man antog lätta vapen-konventionen för snabbt. Viljan finns, men för tillfället saknas de ekonomiska resurserna, teknologin och den kvalificerad personalen för att kunna implementera konventionen i ECOWAS alla medlemsländer. Processen har bl a varit segstartad, mycket på grund av att de ansvariga politikerna varit upptagna med aktuella händelser i exempelvis Nigeria, Niger, Guinea och Elfenbenskusten. Några av de länder som har längst väg att vandra mot en fullständig implementering är Nigeria, Senegal, Gambia, Elfenbenskusten, Guinea, Guinea-Bissau och Mali. Ghana, Benin, Togo och Burkina Faso har hittills kommit längst i processen att implementera lätta-vapen-konventionen. Överste Adama, programansvarig för ECOWAS fredsbevarande insatser betonar, precis som dr. Cyriaque, att ECOWAS inte har den ekonomi som krävs för att koordinera samarbeten både regionalt och nationellt. När länder som Guinea-Bissau säger att man inte kan/vill betala för sin gränsövervakning har ECOWAS t ex inga möjligheter att ta över ansvaret. ECOWAS har bett EU att frivilligt begränsa mängden vapen som exporteras till regionen med tanke på att FN:s Arms Trade Treaty ännu inte trätt i kraft och det därför inte finns några avtal (förutom embargon) som begränsar EU:s handel med vapen till regionen.
9(10) Kapacitetsuppbyggnad Europeiska rådet antog den 16 december 2005 en strategi för att bekämpa den illegala handeln med vapen. Afrika identifierades som den kontinent som drabbats värst. EU hjälper länder att skriva nationella lagar mot illegal handel med lätta vapen, förbättra gränskontroller, vapenlagerhantering, samt insamling och tillintetgörande av vapen. EU samarbetar också med AU och FN för att tillsammans förbättra säkerheten i Afrika, samt ger ECOWAS finansiellt stöd för att kunna implementera lätta-vapen-konventionen på både regional och nationell nivå. Sverige bistår ECOWAS och har som mål att stärka institutionens roll som en regional aktör. Bland annat bidrog SIDA med 20 miljoner SEK under 2006-2007 till ECOSAP. Eventuellt kommer även stöd att ges till ECOWAS fredsoch säkerhetsfond. Slutsatser Lätta vapen innebär en enorm säkerhetsrisk för regionen, de bidrar till terrorism, organiserad brottslighet och är en bidragande faktor till både nationella och regionala konflikter. ECOWAS största svaghet är organisationens, och vissa av dess medlemsländers, bristande resurser och problem att implementera fattade beslut. Ofta skiljer sig ord och handling åt vad gäller medlemsländernas engagemang. I vissa fall kan statsöverhuvuden engagera sig på regional nivå men sedan inte implementera beslutade reformer på nationell nivå. Denna oförmåga har gjort att integrationsprocessen gått långsamt. Om inte gränspoliser, nationella och internationella organ börjar samarbeta och delge varandra information vid gränsen kommer det att bli oerhört svårt att få rätsida på problematiken med lätta vapen. Detsamma gäller medlemsländernas lagar som måste harmoniseras. Den utbredda korruptionen i regionen är ytterligare en käpp i hjulet för fungerande nationella handlingsplaner. Råder man inte bot på korruptionen så spelar det ingen roll hur många vapenkonventioner som antas, lätta vapen kommer ändå att flöda relativt fritt mellan länderna. ECOWAS måste också bli effektivare på att demobilisera stridande enheter efter att en konflikt upphört för att kunna förstöra de lätta vapen som annars sprids och används på andra håll i regionen. Sverige bör aktivt stödja implementeringen av lätta-vapen-konventionen i regionen. Möjliga kanaler kan vara fortsatt stöd till ECOSAP (avhängligt pågående utvärdering), alternativt NGOs som WAANSA, eller ECOWAS
10(10) Small Arms Unit. Small Arms Unit har även uttryckt att man gärna önskar erhålla bättre data genom vetenskapliga studier, exempelvis på hur många vapen som finns i regionen. LINDGÄRDE