Perspektiv på handledarutbildning i socialt arbete

Umeå universitet Institutionen för socialt arbete Masteruppsats 15 hp Vårterminen 2012 Perspektiv på handledarutbildning i socialt arbete En analys av litteraturlistor vid tre svenska lärosäten Perspective on education of supervisors in social work An analysis of course literature at three universities in Sweden Handledare Björn Blom Författare Carina Scheid

Abstract Handledarutbildning i psykosocialt/socialt arbete på avancerad nivå, 45 hp, bedrivs vid tre universitet i Sverige. Syftet med studien är att utifrån litteraturlistor vid dessa utbildningar undersöka handledarutbildningarnas teoretiska orientering. Studien är en jämförande undersökning utifrån en liknande studie gjord av Tine Egelund 1999. Förutom den teoretiska orienteringen är det även av intresse att undersöka på vilket sätt klienters livsbetingelser problematiseras i litteraturen, utifrån att handledarutbildningen ses som en utbildning på avancerad nivå i socialt arbete. I studien ges även exempel på en klientorienterad begrepps och förklaringsmodell som utvecklats utifrån aktiva socialarbetares kunskaper. Analysen visar att viss förändring i kurslitteraturens teoretiska orientering skett, i form av att språksystemiska, empowerment och lösningsfokuserade modeller presenteras. Det handlar delvis om förskjutningar inom det psykologiska fältet. I likhet med Egelunds studie dominerar fortfarande teoretiska förebilder, tekniker och modeller i litteraturen inspirerade från det psykoterapeutiska området. Litteratur som behandlar klienters livsvärld lyser i stort fortfarande med sin frånvaro. Sökord: Handledning, Handledarutbildning, Psykosocialt arbete, Socialt arbete, KAIMeR 2

Innehållsförteckning 1 INLEDNING... 5 1.1 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING... 6 2 BAKGRUND... 6 2.1 HANDLEDNINGSINRIKTNING... 6 2.2 HANDLEDNINGENS HISTORIK OCH TRADITION... 7 2.3 SOCIONOMUTBILDNINGENS EXAMENSORDNING... 9 2.4 INNEHÅLLET I SOCIONOMUTBILDNINGEN... 10 3 LITTERATUR OCH FORSKNINGSÖVERSIKT... 11 3.1 HANDLEDNING I PSYKOSOCIALT ARBETE ETT LITE BEFORSKAT OMRÅDE... 11 3.4 FORSKNING OM PSYKOSOCIAL HANDLEDNING I NORDEN... 12 4 TEORI... 14 4.1 PROFESSIONALISERING... 15 4.1.1 Professions- och organisationsteori inom människovårdande organisationer...15 4.1.2 Socionomers professionella projekt...16 4.1.3 Kunskapskällor i socialt arbete...17 4.2 KAIMER EN TEORI I SOCIALT ARBETE... 18 4.2.1 Kontexter...19 4.2.2 Aktörer...19 4.2.3 Insatser...20 4.2.4 Mekanismer...20 4.2.5 Resultat...20 4.3. HUSET SOCIALT ARBETE... 21 4.4 SAMMANTAGET... 22 5 METOD... 22 5.1 URVAL... 22 5.2 TEMATISERING... 23 5.2.1 Vilken karaktär har de angivna publikationerna?...23 5.2.3 Vilka teoretiska referensramar bekänner sig författarna till?...23 5.2.4 Vilka kunskapsinriktningar dominerar i litteraturvalet?...24 5.3 BEARBETNING... 24 5.4 TILLFÖRLITLIGHET... 24 5.4.1 Verifiering...24 5.4.2 Generaliserbarhet...24 5.5 REFLEKTIONER... 25 6 RESULTAT OCH ANALYS... 25 6.1 VILKEN KARAKTÄR HAR DE ANGIVNA PUBLIKATIONERNA?... 26 6.1.1 Sammanfattning av Egelunds analys...26 6.1.2 Mitt resultat...26 6.1.3 Analys...27 6.2 VILKA ÄMNEN BEHANDLAR LITTERATUREN?... 27 6.2.1 Sammanfattning av Egelunds analys...27 6.2.2 Mitt resultat...28 6.2.3 Analys...28 6.3 VILKA TEORETISKA REFERENSRAMAR BEKÄNNER SIG FÖRFATTARNA TILL?... 29 6.3.1 Sammanfattning av Egelunds analys...29 6.3.2 Mitt resultat...29 6.3.3 Analys...30 6.4 VILKA KUNSKAPSINRIKTNINGAR DOMINERAR I LITTERATURVALET?... 30 6.4.1 Sammanfattning av Egelunds analys...31 6.4.2 Mitt resultat...31 3

6.4.3 Analys...31 6.5 LIKHETER OCH SKILLNADER MELLAN EGELUNDS OCH MIN STUDIE... 32 6.5.1 Litteraturen...32 6.5.2 Policy dokument...32 7 DISKUSSION... 33 7.1 TEORIER I HANDLEDARUTBILDNING... 33 7.2 PROFESSIONEN... 34 7.3 KUNSKAP I SOCIALT ARBETE... 35 REFERENSLISTA... 38 BILAGA 1... 41 BILAGA 2... 43 4

1 INLEDNING Jag har under drygt tio år bland annat arbetat med att utbilda yrkesverksamma socialarbetare i att handleda studenter som gör sin verksamhetsförlagda utbildning inom ramen för socionomprogrammet. Över tid har jag mött ett ansenligt antal kursdeltagare och i det sammanhanget brukar jag ställa frågan om de själva erhållit handledning i sin yrkesutövning. När jag därefter ställer följdfrågan om vilken typ av handledning de brukar ta del av, blir svaret vanligtvis processhandledning med tonvikt på arbetsgruppens och den enskildes process i förhållande till de klienter som för tillfället är aktuella inom verksamheten. Jag får också den uppfattningen att de handledare som kontrakteras för uppdraget att handleda inom professionen vanligtvis är socionomer, psykologer, beteendevetare och psykoterapeuter, vissa med någon form av handledarutbildning. Min tolkning är, utifrån dessa samtal, att handledningen har stor betydelse för personalens välbefinnande i bemärkelsen att de i handledning ges möjligheter att presentera och bearbeta konflikter och problem de känner sig överväldigade av. För att utveckla och fördjupa mina kunskaper i handledning har jag vid Stockholms universitet under tiden ht 2008 till och med ht 2009 utbildat mig till handledare i psykosocialt arbete. Ett krav inom utbildningen innefattade att jag handledde i 50 timmar, i mitt fall en arbetsgrupp inom socialtjänsten varannan vecka. I utbildningen ingick att vid varje handledningstillfälle skriva ett processreferat som blev föremål för bearbetning och analys i samband med utbildningssammankomsterna varannan vecka. Frågeställningarna i processreferaten, som jag skulle förhålla mig till, hade fokus på psykologiska processer och termer, såsom parallella processer, grupprocesser, överföringar, motöverföringar, projektioner, etcetera. Detta inverkade i stor utsträckning på mitt sätt att handleda och därmed också på förutsättningarna för handledningen. Bearbetning av referaten bidrog förvisso till nya tankesätt och strategier som för mig, och förhoppningsvis också för gruppen, var värdefulla och i det avseendet kan uppgiften knappas överskattas. Men det bidrog också till att handledningen psykologiserade och personliggjorde problemområden hos gruppdeltagarna när det kunde innefatta problematiska situationer som var relaterade till organisationens villkor och krav, klienters livsvillkor och en föränderlig samhällelig kontext där socialt arbete ingår. På uppdrag av Centrum för utvärdering av socialt arbete (Cus) granskade Tine Egelund för ett tiotal år sedan handledarutbildningarna i psykosocialt arbete vid universiteten i Göteborg, Umeå och Sköndal i Stockholm (Egelund, 1999). Vid den tiden var dessa de enda handledarutbildningarna på universitetsnivå som fanns att tillgå i Sverige (Åberg, 2009). Syftet med undersökningen var att analysera utbildningarna utifrån innehåll, form och teoretiska förankring. Egelund framförde en del kritik mot utbildningarnas innehåll och menade att de dominerande inslagen i utbildningarna främst inspirerades av teorier, begrepp och tekniker som var sprungna ur psykoterapeutisk tradition. I dessa utbildningar, menar Egelund, presenteras en världsbild av socialt arbete med tyngdpunkt på psykoterapi som inte fullt ut fångar det sociala arbetets komplexitet. Författaren menar att utbildningen bidrar till att socialisera de studerande till en dekontextualiserad, terapeutiskt inspirerad, professionell handledningsmodell, som uppfattas som universellt användbar tvärs igenom det sociala arbetets komplexitet och sammansatthet. Egelund ställer sig frågan hur väl de handledningsmodeller som förmedlas i handledarutbildningar, är anpassade till det sociala arbete som utförs i spänningsfältet mellan makro-, meso- och mikronivå i det vardagliga arbetet. 5

Författaren menar vidare att de handledningsmodeller som genomsyrar utbildningen presenteras utan reflektion över hur värdefulla sådana erfarenheter är för det sociala arbetets praktik. Risken finns, enligt Egelund, att handledningsmodeller som lägger alltför stor vikt vid psykologiska aspekter tillskrivs ett större värde än att i handledning arbeta med frågor som behandlar förhållanden som fattigdom och annan utsatthet. Egelund förespråkar ett eklektiskt arbetssätt där socialarbetare ses som kompetenta personer med lust att lära och utveckla sig, och där det är av vikt att tillvarata deras styrkor och resurser. Att komma till rätta med blockeringar och tillkortakommanden är naturligtvis viktigt, men den ensidiga betoningen på personliga konflikter i merparten av handledningslitteraturen, menar Egelund, manar till eftertanke. Min tolkning är att Egelunds slutsats i huvudsak består av att handledarutbildningarnas teorier, begrepp och tekniker inte fullt ut har den giltighet den borde ha i ljuset av de specifika klientgrupper, sociala problem, socialpolitiska och organisatoriska sammanhang där handledning av yrkesverksamma socialarbetare i praktiken försiggår. Egelund förespråkar en omorientering av handledarutbildningarna så att dessa kompletteras med andra perspektiv och empiriska forskningsresultat. Jag finner sålunda en poäng i Egelunds kritik men vill dock, som tidigare nämnt, betona att jag upplevt handledarutbildningen som värdefull, givande och användbar då den bidragit till att utveckla och fördjupa mina kunskaper om teorier och metoder utifrån såväl psykodynamiskt som systemiskt förhållningssätt. Det är nu drygt tio år sedan Egelund presenterade sin undersökning och jag vill undersöka om handledarutbildningarnas omorienterat sig mot bakgrund av hennes undersökning. 1.1 Syfte och frågeställning Syftet med uppsatsen är att, utifrån litteraturlistor, undersöka handledarutbildningars teoretiska orientering vid tre lärosäten i Sverige. Syftet preciseras i tre frågeställningar: 1. Vilka likheter och skillnader finns mellan de tre lärosätena? 2. Vilka likheter och skillnader finns mellan Egelunds och min studie? 3. På vilket sätt diskuteras klienters/brukares livsbetingelser (den sociala kontexten) i litteraturen? Frågeställning 1 besvaras under rubriken Resultat och analys. Även fråga 2 besvaras under rubriken Resultat och analys. Den tredje frågeställningen besvaras i avsnittet Diskussion. 2 BAKGRUND I socialt arbete, bedrivs handledning av tradition av att man reflekterar, skapar och utvecklar sin professionella hållning. Att hantera osäkerhet och tvetydighet är inbakat i själva kärnan i socialt arbete då man arbetar med sociala problem och människors vardagsproblem av olika dignitet och karaktär. Det är ett grundläggande predikament att använda sig av olika sätt att förhålla sig till sociala fenomen beroende på vilket sammanhang man befinner sig i (Eräsaari i Karvinen, 2003). Idag är handledning och andra reflekterande forum för att stimulera enskilda och grupper till reflektion och lärande allt viktigare för organisationer som har till uppgift att arbeta med mänskligt förändringsarbete (Hawkins & Shoet, 2008; Karvinen, 2003). 2.1 Handledningsinriktning Akademikerförbundet Svenska Socionomers Riksförbund (SSR, 2005) har under lång tid drivit frågan att yrkesverksamma socionomer i sin yrkesutövning ska ha rätt till handledning som en nödvändig och integrerad del av det professionella arbetet. Handledningen ska enligt 6

SSR syfta till att bibehålla och höja de handleddas kompetens och för detta krävs att den som utövar handledning har speciella kvalifikationer. De kriterier som bör vara uppfyllda för att tala om allsidig handledning och som syftar till att utveckla och vidmakthålla professionalismen är, enligt Akademikerförbundet SSR: Val av handledare. Gruppen ska ges möjlighet att utifrån sitt behov välja handledare som man tror man kan samarbeta med. Kontrakt. Man enas gemensamt om handledningens mål, innehåll, hur handledningen ska gå till, vilka som ska delta, sekretessfrågor, tidsaspekter och utvärderingsförfarande. Kontinuitet. Handledningen ska vara kontinuerlig med reservation att handledaren bör bytas ut när gruppen och handledaren nått en punkt då likheterna mellan dem blivit för stora, dvs när det ovanliga har blivit alltför vanligt och förutsägbart. I alla interpersonella hjälprocesser behöver den som söker hjälpen konfronteras med obekanta idéer och bilder för att förändring ska uppnås. Handledarens ansvar. Samtliga gruppdeltagares kompetens ska tillvaratas och stimuleras så att handledningsgruppens samlade kompetens utvecklas och stärks. Handledaren har också ansvar för att handledningen sker på ett för klienten etiskt tillfredställande sätt. Handledaren har däremot inte ansvar för utförandet av enskilda arbetsuppgifter. Handledaren ska vara fristående. Handledaren ska inte ha andra funktioner gentemot de handledda eller i organisationen. Handledningen ska vara godkänd av verksamhetsledningen (Akademikerförbundet SSR, 2005, s 4). SSR klargör vidare i sin policyskrift vad handledning i socialt arbete innebär genom att lyfta fyra begrepp som viktiga funktioner hos handledare. Jag gör nedan en kort sammanfattning dessa: Identifikationsfunktionen: Genom att vara inkännande, lyhörd med resurser att härbärgera ångest, aggressivitet och andra känslor av olust kan man vara en modell för hur arbetet kan utföras. Genom att stå ut med att bli ifrågasatt och vara föremål för projektioner kan man visa på sätt att hantera konfliktsituationer. Stimulansfunktionen: Att man tillsammans med handledaren finner nya utvägar och oprövade förhållningssätt som man vid nästa tillfälle kan utvärdera och analysera. Handledningen får vara ett forum till att vända ett meningslöst ältande av problem till en positiv möjlighet. Containerfunktionen: Handledaren arbetar med den handledde parallellt med alla de svårburna känslor som den handledde överösts med vilket innebär att det är lättare att stå ut med dessa känslor. Man har alltså som handledd befriat sig från det som är känslomässigt betungande, vilket eliminerar risken att överidentifiera sig eller ta helt avstånd från klienten. Ventilfunktionen: Handledning får vara ett forum för avlastning när socionomer upplever vanmakt, olust, rädsla och ilska. Man kan under tillåtna former få vräka ur sig och därmed lätta på trycket. Grupphandledningens funktion bör därutöver förstärka teamkänsla, utveckla arbetsgruppens samlade kompetens men också att gruppen i sig kan utgöra ett stöd för att utveckla och vidmakthålla yrkesrollen. 2.2 Handledningens historik och tradition Handledning i socialt arbete har en lång tradition som kan härledas till slutet av 1800-talet. Begreppet handledning används i en rad olika sammanhang, vilket också naturligtvis ger begreppet olika innebörd. Vid en kort historisk tillbakablick kan man konstatera att handledning var den första grundläggande utbildningsmetoden i socialt arbete, då erfarna frivilligt handledde mindre erfarna medarbetare (Ahnér, 2001; Egidius, 2008; Killén, 2007; Melin Emilsson, 2004). Man hade alltså en äldre och erfaren kollega som instruerade i arbetet. Handledningen gavs individuellt och återkom på regelbundna arbetstider. I Sverige benämns det ibland som Supervisionsmodellen och bygger på en mästar-lärling tradition. Modellen har alltså sitt ursprung i en hantverkstradition (Ahnér, 2001), något som innefattar 7

både kunskap och socialisering. Man kan också urskilja andra handledningstraditioner som exempelvis terapitraditionen som har sin utgångspunkt i psykologisk praxis, där terapeutens fokus är behandling och formen kan vara ett samtal som definieras som handledning (Gordan, 1998; Tveiten, 2003 ). Terapitraditionen är således intimt förknippad med utbildning av psykoterapeuter där insiktsskapande och parallella processerna betonas. I denna tradition betonas den pågående processen mellan handledare och handledd. Målsättningen med handledning i psykoterapitraditionen är att den handledde skall integrera sina teoretiska och praktiska kunskaper så att han/hon kan använda dem när han/hon bedriver psykoterapi, alltså professionaliseras till psykoterapeut (Gordan, 1998, s 21). Konsultation i socialt arbete är en senare företeelse sprungen ur att socialarbetare själva kände behov av att anlita någon form av expert för att hantera olika svårigheter inom yrket, exempelvis kan nämnas planerade behandlingsprogram för patienter inom psykiatrin som hade sviter i samband med andra världskriget. Konsulten kommer utifrån och besitter den kunskap som efterfrågas. Konsultationshandledning har under senare år utvecklats i många olika former och anlitas i hög grad till olika behov vid olika arbetsplatser. Den kan vara inriktad på att ge förståelse av klienternas problematik, att utveckla metoder och program eller att öka socialarbetarens förståelse av sig själv i klientarbetet. Konsultation ges företrädesvis i grupp och är ofta klientinriktad. Det är en begränsad insats som varierar mellan ett enstaka tillfälle och ett begränsat antal tillfällen (Killén, 2007 ; Pertoft & Larsen, 2003) Handledning i psykosocialt arbete pågår under en längre tidsperiod och har en lite annan vinkling på handledning. Denna form av handledning är tillämpbar i olika människovårdande yrken som exempelvis socialarbetare och andra utövare av socialt arbete såsom kuratorer, behandlingspersonal m fl, där syftet är att utveckla och fördjupa sig professionellt (Bernler & Johnson, 1993). Utgångspunkten i denna typ av handledning handlar om yrkesrelaterade problem och att i handledning klargöra och systematisera upplevelser från den yrkesverksammes dagliga arbete. Det kan vara olika situationer som bearbetas i denna typ av handledning. Bernler och Johnsson (1993) samt Hammarström-Lewenhagen och Ekström (2002) ger uttryck för vad handledning inom psykosocialt arbete är på följande sätt: En kontinuerlig feedback på mitt arbete, mitt arbetssätt och mig själv som personlig resurs i detta arbete, given i en gruppsituation och med en person, som jag uppfattar som kompetent att ge denna, utifrån omfattande kunskaper och erfarenheter (Bernler & Johnsson, 1993, s 70). Genom att i grupp och tillsammans reflektera och öka sin förmåga att sätta sig in i en kollegas reaktioner och förhållningssätt, utvidgas möjligheterna till ett professionellt förhållningssätt och kan i den bästa av världar göra det lättare för den handledde och för arbetsgruppen att hantera yrkeskraven, när de känslomässiga påfrestningarna blir för stora. Det är endast genom medvetenhet om de egna reaktionerna och i samspel med handledare och övriga gruppdeltagare man också utmanas till kritisk granskning till sitt eget och andras handlande (Hammarström- Lewenhagen & Ekström, 2002, s 45). I sitt perspektiv understryker Bernler och Johnsson (1993) att handledare i psykosocialt arbete är en profession i sig och kräver därmed utbildning. Vid en utvärdering av handledarutbildningen i psykosocialt arbete i Göteborg konstaterade Fryk och Skårner (i Bernler & Johnsson, 1993) att det viktigaste och mest betydelsefulla momentet i utbildningen var handledning på handledning. Vid dessa tillfällen erhöll studenterna handledning på den egna handledningen av superhandledare. Marosi, Eriksson och Rajamaa (i Berner & Johnsson, 1993) utvärderade ett projekt avseende fortbildning av psykoterapeutiskt verksamma handledare och kom fram till samma resultat, handledning på handledning var det mest värdefulla inslaget i utbildningen. Handledning på handledning i utbildning av 8

handledare, enligt Bernler och Johnsson, bör bedrivas med utgångspunkt från samma principer som gäller för handledning i psykosocialt arbete. 1. Kontinuitet 2. Global målsättning, att hjälpa de handledda integrera samtliga aspekter av socialt arbete 3. Processinriktning, att granska den handleddes förhållningssätt och dennes användande av sig själv som instrument och egna reaktioner i förhållande till det psykosociala arbetet 4. Icke linjärt organisatoriskt förhållande. Handledaren kan tillhöra organisationen men bör då ha en stabsfunktion eller finnas i annat mer perifert sammanhang. Handledaren kan också vara extern och oberoende organisationen 5. Processansvar. Handledaren har ansvar för att handledningsprocessen ska leda till utveckling i professionaliserande riktning 6. Fakultativt obligatorium. För var och en som bedriver psykosocialt arbete bör det generellt föreligga en skyldighet att vidareutbilda sig, varav handledning rimligtvis utgör en central del 7. Expertis. Handledaren bör ha expertis inom tre områden. Psykosocialt arbete och teoretiskt kunnande, handledningsteknik och handledningsmetodik, kunskap om de arbetsförhållanden och de arbetsvillkor i vilka de handledda arbetar 8. Grupphandledning. Det var främst under 80-talet som kraven på handledning växte sig starka (Åberg 2009). I en utredning som socialstyrelsen genomförde visade det sig att socialsekreterarnas möjligheter att erhålla handledning på arbetstid vid den tiden var ojämnt fördelade i landet. Vissa erhöll regelbunden handledning, medan andra hade tillgång till handledning i mindre utsträckning. Den första svenska utbildningen för handledning i psykosocialt arbetet inleddes 1982 på Socialhögskolan i Göteborg. Den omfattade till en början 20 poäng men utökades till att omfatta 30 p och erbjöds på Socialhögskolor vid flera orter i landet. Vid en genomgång av handledarutbildningar via lärosätenas hemsidor på universitetsnivå, 2011-03-21, visar det på stora variationer. Allt från handledarutbildningar om 7, 5 hp som främst riktar sig till VFU handledare (handledare inom verksamhetsförlagd utbildning) inom olika yrkesgrupper i vård och omsorg, till mer omfattande handledarutbildningar, i dagsläget Göteborg, Karlstad, Stockholm och Jönköping, i psykosocialt/socialt arbete om 30-45 hp som riktar sig till socionomer och personal med liknande yrkesbakgrund. Ett par universitet erbjuder uppdragsutbildningar i handledning av personal. Högskoleverket (2009) menar att när man specialiserar sig inom socionomutbildningen ska det ske på avancerad nivå. Specialisering eller inriktning bör ligga sent i utbildningen eller inom ramen för examen på avancerad nivå, det innebär magister eller masterexamen. Handledarutbildning i socialt arbete menar jag är just en sådan specialisering, inriktning eller utbildning på avancerad nivå. Därmed accentueras innehåll, teorier, begrepp, perspektiv och förhållningssätt i handledarutbildningar som relaterar till socialarbetares komplexa och mångfacetterade arbete. Det är främst mot yrkesverksamma i socialt arbete som handledare i psykosocialt/socialt arbete i sin profession vänder sig. Innan jag presenterar forskning om handledning och handledarutbildningar vill jag beskriva Högskoleförordningens examensbeskrivning för att erhålla socionomexamen, som kan sägas vara ett dokument som handledarutbildningen i socialt arbete bör bygga vidare på. 2.3 Socionomutbildningens examensordning I Högskoleförordningens examensbeskrivning (6 kap 4 och 5 ) för Socionomexamen står det bland annat att : 9

För socionomexamen skall studenten visa sådan kunskap och förmåga som krävs för självständigt socialt arbete på individ-, grupp- och samhällsnivå visa kunskap om områdets vetenskapliga grund samt kännedom om aktuellt forskningsoch utvecklingsarbete visa kunskap om och förståelse för samspelet mellan individers och gruppers sociala situation, levnadsvillkor, fysiska och psykiska hälsa samt funktionsförmåga i förhållande till samhälleliga och andra bakomliggande faktorer, visa kunskap om ledning av socialt arbete, och visa kunskap om och förståelse för barns behov och sådana samhälls- och familjeförhållanden som påverkar kvinnors och mäns livsbetingelser. visa sådan färdighet och förmåga som krävs för att utveckla och genomföra socialt arbete på olika nivåer i samhället i samarbete med de människor som berörs, visa förmåga att förstå, utreda och analysera sociala processer och problem, och visa förmåga att identifiera, strukturera, utreda och utvärdera insatser på individ-, grupp- och samhällsnivå. visa självkännedom och empatisk förmåga, visa förmåga att med helhetssyn på människan göra åtgärdsbedömningar utifrån relevanta vetenskapliga, samhälleliga och etiska aspekter med särskilt beaktande av de mänskliga rättigheterna visa förmåga till ett professionellt bemötande och förhållningssätt visa insikt om betydelsen av lagarbete och samverkan med andra yrkesgrupper, och visa förmåga att identifiera sitt behov av ytterligare kunskap och att fortlöpande utveckla sin kompetens Vid genomläsning av examensbeskrivningen blir helhetsintrycket att det krävs både breda och djupa kunskaper för att erhålla och utveckla socionomkompetens. 2.4 Innehållet i socionomutbildningen Högskoleverket förespråkar en generalistutbildning utifrån att den ger bättre förberedelse att arbeta med sociala behov oberoende var de uppstår. Men också att arbetsgivare vill ha nya infallsvinklar på ett problem då det inte bara finns ett enda fokus i en komplex verklighet. Utbildningen måste därför ge en bred förberedelse för att kunna se och hantera social problematik som kan uppträda i alla åldrar och situationer. Högskoleverket slår fast att det är viktigt att upprätthålla socionomutbildningen som en generalistutbildning som bygger på akademisk bredd och generellt tillämpbara praktik- och professionsspecifika färdigheter. Klass, kön, etnicitet och ålder ska beaktas i hela utbildningen. Vidare pekar Högskoleverket på vikten av bredd i kunskaperna kring vetenskaplig teori och metod då utvecklingen av en professionell praktik inom socialt arbete ska ta hänsyn till att socionomer har att hantera komplexa behovs- och problemsituationer där det saknas etablerade och entydiga svar. Det innebär att professionen skall har kompetens att producera och förhålla sig till kunskap som ser bortom gällande praxis. I grundutbildningen i socialt arbete initieras en (läro)process hos den blivande socionomen som banar väg för medvetenhet om mänskligt samspel, sociala klyftor och förbättrade levnadsvillkor för människor i utsatta situationer. Detta kräver en kritiskt förmåga att se världen ur olika perspektiv, inte minst genom att granska sin egen och andras kunskap och välja det som är bra både för individen och för samhället. Som framgår innefattas olika perspektiv i högskoleförordningens beskrivning av den nya socionomexamen. I högskoleverkets (2009) senaste utvärdering av socionomutbildningarna i landet, kan man konstatera att stor vikt läggs vid såväl kunskap och förståelse av sociala problem, som på färdighet och förmåga att utveckla och förändra människors livsvillkor. Som färdig socionom ska man kunna uppträda professionellt i förhållande till klienter och 10

arbetsplatser där den samlade kompetensen ska bygga på vetenskap, beprövad erfarenhet, empati och personlig självkännedom. Om vi förflyttar fokus till handledarutbildningarna kan man, enligt Egelund, konstatera att innehållet i handledarutbildningar till stor del definieras av psykodynamiska teorier och modeller. I det följer att jag intresserar mig för hur det kan komma sig att en fördjupning och vidareutbildning inom socionomprofessionen på avancerad nivå, i mindre omfattning berör frågor som placerar utbildningen i en vidare samhällskontext. Det vill säga hur exempelvis samhällsförhållanden, klass, kön, etnicitet, makt och organisation etcetera inverkar på klientarbetets innehåll och villkor. 3 LITTERATUR OCH FORSKNINGSÖVERSIKT Utifrån min litteraturöversikt av avhandlingar, artiklar och vetenskapliga rapporter växer en bild fram av att fältet forskning om handledning och handledarutbildning är tämligen begränsad. Merparten av den litteratur som behandlar handledning och handledningsbegreppet utgår från praxiserfarenhet och saknar såväl forskningsgrund som forskningsanknytning. I det följande presenterar jag valda delar av forskning, litteratur och artiklar som berör psykosocial handledning. 3.1 Handledning i psykosocialt arbete ett lite beforskat område Handledning i psykosocialt arbete är ett relativt outforskat fält inom socialt arbete, något som gäller hela fältet av handledning av yrkesverksamma socialarbetare. Förutom Egelund har jag funnit Bernler och Johnsson (2000), Hawkins och Shoet (2007), Karvinen och Salonen (2005) som specifikt nämner handledarutbildning. Därutöver finns det en mängd litteratur och artiklar som behandlar handledning och handledningsbegreppet. Litteratur om forskning om handledning och handledarutbildning är också relativt begränsad. De flesta studier behandlar utbildningshandledning av studenter under deras verksamhetsförlagda utbildning (Egelund, 1999).Vid en inventering av internationellt publicerade forskningsartiklar om handledning fann Tsui (2005) att under tidsperioden 1950 2002 hade det endast publicerats 34 studier. Vidare belyser Harkness och Portner (1989 i Tsui, 2005) att ingen forskning om handledning i socialt arbete relaterar till vilka effekter handledning av socialarbetare har för klienterna, även om verkningsfulla effekter och aktiviteter ses som det ultimata målet för handledning. Tsui menar att utformningen av handledning påverkar inte bara kvaliteten som klienter erhåller, utan influerar även den professionella identiteten hos socialarbetare. Handledning är därmed en viktig komponent i det sociala arbetets praktik. Brist av kritisk och aktuell forskning inom området visar på en klyfta mellan praktik och forskning om praktiken. Därmed är handledning i socialt arbete, enligt Tsui, ett viktigt område att undersöka och utveckla kunskap som kommer professionen och praktiken till godo. Egelund hänvisar till Barbour (1984), Bernler & Johnsson (1988), Brodie (1990), Evans (1987), Hindmarsh (1992), Kadushin (1974), March och Triseliotis (1996), Nelsen (1974), Pithouse (1987), Sainsbury 1980), Secker (1993) samt Stevenson och Parsloe (1979) i sin undersökning. Hon sammanfattar sin översikt med att det utkristalliserar sig en bild av att handledning sällan eller till och med nästan aldrig fokuserar på teori och begreppsanvändning. I Pithouse (1987) undersökning kan man, enligt Egelund, dra den slutsatsen att det inte är handledningens målsättning att integrera teori och praktik. Ett tydligt drag som framträder i översikten är vikten av det personliga stödet, att handledaren är inspirerande och har en accepterande hållning till socialarbetaren, detta visar sig ha det största värdet för handledare och de handledda. Ett annat drag som har ett stort värde för de handledda, är att man i handledning får hjälp med att strukturera administrativa krav, rutiner och procedurer som ger 11