Industrialismens byggande i Malmö

Industrialismens byggande i Malmö 1850 drabbades Malmö av en koleraepedemi som dödade nästan 3 % av stadens befolkning. Bristande hygien, dåliga bostäder och överbefolkning var bidragande faktorer. I början av 1800-talet hade allt fler lantbrukare sökt sig till staden för att söka försörjning vid de nyanlagda fabrikerna. Förändringar i landsbygdens odlingssystem i och med enskiftet innebar att produktionen av livsmedel rationaliserades, färre kom att producerade mat åt fler samtidigt som befolkningen ökade. I Malmö nästan fyrdubblades invånareantalet mellan 1820 och 1870. Det byggdes inte tillräckligt med bostäder, och de som byggdes var av dålig kvalitet utan tillräckligt med ljus och luft. Bristande tillgång till rent vatten och dåliga avloppssystem gjorde att smittor lätt kunde spridas i överbefolkade arbetarekvarter som Lugnet och Kirseberg. Rörsjöstaden, Amiralsgatan cirka 1900. Foto: Carl Vilhelm Roikjer/ Malmö Museer. 100 år senare, efter andra världskriget då Europa låg mer eller mindre i ruiner, upplevde Malmös industrier ett kraftigt uppsving. På 1950-talet arbetade hälften av de yrkesverksamma malmöborna inom industri och hantverk. Sedan sekelskiftet hade stadens befolkning ökat med nära 100 000 invånare. Stora bostadsområden uppfördes som skulle vara självständiga med all nödvändig service. Men trots omfattande utbyggnader förblev bostadsbristen akut. Inflyttningen till städerna var stor, både från landsbygden och från utlandet. Det hantverksmässiga byggandet började ersättas av en produktion med förtillverkade betongelement för att förenkla och påskynda byggprocessen. Denna industrialisering av byggandet blev sedan rådande under 1960- och 70-talen. Augustenborg. Foto: Olga Schlyter/ Malmö Kulturmiljö. På bara ett halvt sekel växte Malmö från en landsortstad till landets tredje största stad och blev en viktig industristad. Utvecklingen nådde sin kulmen på 1960-talet när Kockums var den största arbetsgivaren med ett av världens största varv. Industrialismen innebar stora förändringar för Malmö, flera av dem finns fortfarande bevarade som tydliga spår i staden. Efter en tid av nedgång under 1980-talet upplever Malmö nu en ny utbyggnadsvåg. Det tidigare industriområdet i Västra och Inre hamnen har ersatts av bostäder, utbildningsbyggnader och kunskapsföretag. Stadens förutsättningar kapital, kunskap och kommunikationer Grunden till Malmös industrialisering fanns i omlandets bördiga åkermark och effektiviseringen av jordbruket som bland annat enskiftet vid 1800-talets början medförde. En viktig förutsättning för industrialiseringen i Malmö var utbyggnaden av hamnen vid 1700-talets slut. I samband med detta upphörde också det ekonomiska stillestånd som Boplatser 1

startat med 1600-talets skånska krig då Malmö blev svenskt. Regleringarna av den skånska spannmålshandeln till Sverige hade försvunnit. Moderniseringen av Malmö hamn och skapandet av en bra infrastruktur var nödvändig för att hävda sig i den allt friare handeln. Malmö hade sedan medeltiden olika slags hantverkare. Deras varor såldes mest i Skåne, men en del produkter efterfrågades även i Europa. Skinnhandskarna från Malmö var vida berömda för sin höga kvalitet. I slutet av 1700- talet grundades många fabriker och flera blev mycket framgångsrika. Vinsterna investerades i ny teknik och nya verksamheter. Textilnäringen blev tidigt industriell men även läder-, tobaksoch sockerfabriker startades. Industrialiseringen i Malmö tog fart under andra halvan av 1800-talet. Här fanns flera goda förutsättningar: kapital, energi, råvaror, arbetskraft, entreprenörer, kunskap och ett utvecklat transportsystem. Nya produkter uppfanns och gamla varor framställdes snabbare och till ett lägre pris än tidigare. De nya och förbättrade produkterna gjorde man reklam för på industriutställningar runt om Europa. 1896 var Malmö värd för en nordisk slöjd- och industriutställning och 1914 gick den så kallade Baltiska utställningen av stapeln i det område som idag är Pildammsparken. Den största och viktigaste industrin var Kockums Mekaniska Verkstad. Företaget grundades 1840 av Frans Henrik Kockum, strax utanför staden vid det som idag är Davidhallstorg. Här Flygbild över Gamla staden, Davidshall i förgrunden. Foto: Otto Ohm/ Malmö Museer. tillverkades jordbruksredskap och maskiner men snart utökades produktionen. Allt som kan göras av gjutjärn ska också tillverkas i gjutjärn verkade vara ett motto för Kockums då man sålde allt från ugnar till brevpressar och spottlådor. Startkapitalet kom från den Suellska tobaksfabriken som Kockum drivit med framgång sedan han övertog den efter sin morfar 1826. Kockums var en viktig arbetsgivare, 1945 arbetade en femtedel av alla industriarbetare på Kockums. Kockums byggnader vid Lilla Dockan i Västra hamnen. Foto: Olga Schlyter/ Malmö Kulturmiljö. Utöver metall- och verkstadsindustin var textilindustrin den mest betydelsefulla. Malmö dominerades av några mycket framgångsrika industrier. Kockums, Doffeln, Strumpan, Mazzetti, Addo, PLM är industrier som är väl kända för äldre malmöbor. De byggde stora och magnifika industrier som fortfarande präglar staden i viss mån. Industribebyggelsen Sjöbergska palatset vid Östergatan är ett exempel på den närhet mellan fabrik och fabrikörens bostad som var typisk för den tidiga industrin i Malmö. Huset byggdes 1893 och här bodde en av stadens framstående industrientreprenör, Axel Paulus Sjöberg. Nära palatset byggdes en fabrik för kemiska produkter. Kopplingen mellan fabrikör och arbetare har anor från medeltiden. I Malmö levde det kvar till sekelskiftet 1900. Systemet byggde på en ganska liten industriproduktion. Ett annat exempel är Boplatser 2

Valhallapalatset vid Gustav Adolfs torg. Där fanns Svenska stråhattsfabriken vid fabrikörens bostad och kontor. Intill Malmös stora textilfabrik, Doffeln, som låg där Hansakompaniet finns nu, lät direktören bygga det praktfulla palatset Malmborgen. Fabrikerna upptog ofta hela kvarter och byggdes alltid i tegel. Husen smyckades med mönstermurningar och partier av sten eller puts och hade höga skorstenar där röken vällde ut. Sjöbergska palatset vid Östergatan innehöll bostäder och kontor för A. P. Sjöbergs fabriker. I huset fanns även stora tiorumslägenheter för uthyrning. Foto: Merja Diaz/ Malmö Museer. Mazettifabriken vid Bergsgatan är ett exempel på klassisk industriarkitektur. Det som utmärker den äldre fabriksarkitekturen är de höga skorstenarna. De flesta är rivna idag, men i detta kvarter finns skorstenen bevarad. Foto: Otto Ohm/ Malmö Museer Valhallapalatset vid Gustav Adolfs torg. Här fanns Svenska stråhattfabriken i anslutning till fabrikörens bostad. Foto: Merja Diaz/ Malmö Museer. Vid sekelskiftet 1900 var Malmö Sveriges ledande industristad tillsammans med Norrköping. 60 procent av befolkningen försörjde sig, direkt eller indirekt, på fabriksarbete. Vid den här tiden fanns omkring 90 industrier i Malmö. De flesta var små och låg innanför kanalerna. Bara 20 fabriker hade mer än 100 anställda, men dessa fabriker var stora och sysselsatte tillsammans cirka 5000 arbetare. Att bygga ut industrierna var svårt och det fanns transportproblem. Istället började man bygga nya fabriksområden i hamnen och i de södra delarna av staden där det fanns mer plats. Bergsgatan och Ystadvägen kantades av industrier och på Bergsgatan byggdes hyreshus i jugendstil mellan fabrikerna. I Sofielund byggdes stora industrier i klassisk fabriksarkitektur. Efter andra världskriget då Europa låg mer eller mindre i ruiner hade Malmös industri ett uppsving. På 1950-talet arbetade hälften av de yrkesverksamma malmöborna inom industri och hantverk. Industribebyggelsen var småskalig. Arkitektur och material visade tydligt skillnaden mellan kontor och annan verksamhet. Kontorsbyggnaderna vände sig mot gatan med likadana fasader, ofta i rött tegel, markerade entréer och glasade trapphus. Detaljer i koppar och mosaik var vanliga. Exempel på industriområden från efterkrigstiden Fosie industriområde anlades på 1960-talet. Foto: Olga Schlyter/ Malmö Kulturmiljö är Sege industriområde, Sofielund och Östra hamnen. 1960-talets industriområden blev större och anpassade efter bilismen. Verksamheterna präglades mer och mer av transport och handel. Fosie industriområde anlades vid denna tid. Prefabricerade element och stora korrugerade Boplatser 3

plåtfasader i glada färger var typiskt för industribebyggelsen. Lågkonjunkturen på 1990-talet drabbade Malmö hårt. Gamla industrier som Malmö Strumpfabrik, Fazer (f.d. Mazetti) och Pripps (f.d. Malmö Förenade Bryggerier) lades ner. Inte heller SAAB-fabriken, som startades 1989 som ersättningsindustri för nedläggningen av varvstillverkningen inom Kockums, klarade nedgången. Under 1990-talets första hälft försvann 27 000 jobb i Malmö och många äldre industribyggnader tömdes på verksamhet. Den nya industrin med IT, telekommunikation och datakonsultverksamhet som växte fram i slutet av 1990-talet skapade inte särskilda miljöer utan flyttade in i kontorshus i stadens centrum eller i områden med modern kontorsarkitektur. Det skedde en utveckling från varuproduktion till tjänsteproduktion som är gemensam för flera avindustrialiserade storstäder. Offentlig bebyggelse Befästningsverk ersätts av parker och promenader I början av 1800-talet ersattes befästningsverk och vallgrav med promenader och kanaler. Dessa trädkantade promenadstråk liksom torgen blev ett slags offentliga salonger. Här kunde man träffa vänner och göra nya bekantskaper, och naturligtvis visa upp sig själv eller titta på andra under spatserturen. En av Malmös första offentliga parker var Kungsparken. När den anlades omkring 1870 hade Malmö tagit steget fullt ut i industrialismen. Staden var tättbefolkad och ansågs osund. För att främja arbetarnas hälsa och välstånd ville Koloniträdgård i koloniområdet Zenit vid Celsiusgatan. Foto: Olga Schlyter/ Malmö Kulturmiljö. stadens ledande män skapa fler parker. 1881 grundades Malmö Förskönings- och Planteringsförening. Föreningen gav stora ekonomiska bidrag till att anlägga parker, till exempel Slottsparken. De var även aktiva för att arbetarna skulle kunna arrendera jord för trädgårdsskötsel. Sveriges första planerade koloniområde anlades i Malmö 1895 vid Pildammarna. Folkets park och Folkets hus Sveriges första Med industrialismen styrdes arbetarnas tid mer och mer. Och nu fanns en annan tid fritiden som gjorde det möjligt för arbetarna att inte bara roa sig utan också organisera sig och verka mot de lockelser och orättvisor som tydliggjorsveriges första Folkets park öppnades 1883 i Malmö. Foto: Olga Schlyter/ Malmö Kulturmiljö. Pildammsparken anlades på 1920-talet. Här Margarethapaviljongen. Foto: Otto Ohm/ Malmö Museer Boplatser 4

des i det industriella samhället. Religiösa samfund, arbetarrörelser och nykterhetsförbund bildades. Arbetarrörelsens mål var att förbättra de usla villkoren för arbetarna. Möllevången utvecklades till en arbetarstadsdel med stor betydelse för den svenska arbetarrrörelsens framväxt. Här hade tidningen Arbetet sin redaktion, här öppnades landets första Folkets park och Folkets hus och 1907 startade det kooperativa bageriet Solidar på Ystadsgatan. Sveriges första Folkets hus uppfördes vid Norra Skolgatan, där idag bland annat Café Barbro finns. Scapesonic uppträder 2006. Foto: Andreas Nilsson Offentliga byggnader uppförs på donationsjordarna Den statliga och kommunala förvaltningen växte under 1800-talet samtidigt som behovet av skolor, sjukhus och andra institutioner ökade. Donationsjordarna, den mark som en gång skänkts till Malmö av kung Erik av Pommern, behövdes för ny bebyggelse. Men marken fick inte privatiseras utan skulle vara till för stadens och invånarnas bästa. Därför ligger flera offentliga institutioner som länsstyrelse, brandstation och skolor längs Drottninggatan och Regementsgatan. Stadsteatern med sin Piazza, Pildammsparken och Stadionområdet byggdes också på donationsjordarna. Med den växande befolkningen ökade behovet av sjukvård. 1896 flyttade Malmö allmänna sjukhus in i nya lokaler vid Södervärn, nära arbetarbostäderna och industrierna på Möllevången. Det nya sjukhuset byggdes enligt ett paviljongsystem. Det innebar att olika sjukdomar behandlades i olika byggnader som placerades glest i parkmiljö. Frisk luft och solljus skulle hjälpa till att bota patienterna. Paviljongsystemet gjorde också att sjukhuset enkelt kunde byggas ut när det behövdes, vilket också har skett under hela 1900-talet. Den offentliga bebyggelsen var viktig, placeringen genomtänkt och arkitekturen monumental. Ofta ritades skolor, sjukhus och tekniska anläggningar av stadsarkitekten. Flera av byggnaderna på sjukhusområdet, Slagthuset, Saluhallen, Spårvagnshallarna, Kirsebergsskolan och Sorgenfriskolan ritades av Salomon Sörensen under hans tid som stadsarkitekt. Skolbyggande i Malmö - en förebild i folkhemmet Neutraliteten under andra världskriget som innebar att Sverige inte förstördes av bomber eller strider, gav den svenska industrin ett försprång. Levnadsstandarden förbättrades och sociala reformer gav medborgarna nya förmåner. Människosynen förändrades vilket till exempel syntes i skolbyggandet. Den gamla stränga arkitekturen ersattes av skolor med ny pedagogik baserad på lusten att lära. Malmös skolbyggnadsprogram blev rikskänt och framhölls tillsammans med bostadsbyggandet som förebild i folkhemmet. Sex arkitekttävlingar om nya skolor anordnades i Malmö 1946 58 och alla vinnande bidrag blev verklighet. Under miljonprogrammets tid var skolbyggandet experimenterande och nyskapande. Petriskolan är ett exempel på monumental skolarkitektur från 1900-talets första decennium. Skolan ritades av John Smedberg, en av de mest anlitade skolarkitekterna vid den tiden. Foto: Olga Schlyter/ Malmö Kulturmiljö Boplatser 5

Det handlade om flexibilitet, gemenskap och öppenhet. Man ville bort från den gamla klassrumsundervisningen. Genom samarbete mellan kommuner, pedagoger och arkitekter, Samskap, utvecklades nya idéer. Många skolor byggdes efter samma princip: Stora hallbyggnader med en stor öppen yta och flyttbara mellanväggar. Gamla byggnader fylls med nytt innehåll Under 1980-talet uppfördes ett antal monumentala byggnader såsom konserthuset vid Föreningsgatan och ett nytt stadshus mitt Dammfriskolan uppfördes enligt de nya idealen på 1950-talet och ritades av Sture Frölén. Här har skolbyggnaden brutits upp i flera huskroppar som skapar en kringbyggd skolgård. Foto: Olga Schlyter/ Malmö Kulturmiljö. emot. Båda stod klara 1985 och ritades av Sten Samuelson, en flitigt anlitad arkitekt i Malmö sedan 1960-talet. Men det byggdes inte bara nytt utan flera äldre byggnader fick nya funktioner. Det gamla elverket, Rörsjöverket, blev konsthallen Rooseum. Andra exempel är omvandlingen av Slagthuset till kultur- och nöjescentrum liksom restaureringen av Hipp från kyrka till teater i mitten av 90-talet. Omkring år 2000 byggdes Kockums gamla u-båtshall vid Stora Dockan om till mediagymnasium och lokaler för Malmö Högskola. ingenjör. Samtidigt kom en ny byggnadsordning som krävde planritningar vid anläggning eller förändring av stadens kvarter. Kvarteren skulle nu vara regelbundna med huvudgator och tvärgator i rät vinkel. Rutnätsplaner är typiska för denna tid och dåvarande stadsingenjör Gustafssons stadsplaneförslag 1872 för Rörsjöstaden är ett tydligt exempel på detta. Ett annat utmärkande drag för Rörsjöstaden är den breda trädplanterade esplanaden, Kungsgatan, som går genom området. Den förenade tidens krav på en representativ stadsbild med plats för mer trafik, förbättrad hygien genom luftväxling och ljus samt skydd mot stadsbränder. Utsikt över Rörsjöstaden från S:t Pauli Kyrktorn, mot Värnhemstorget. 1913. Foto: Okänd/ Malmö Museer. I kontrast till den reglerade bebyggelsen i Rörsjöstaden som uppfördes av enskilda byggmästare på spekulation, pågick byggnadsverksamhet längs Malmös tillfartsvägar och på mark utanför den dåvarande stadsgränsen; områden som senare blev en del av Malmö. I Bostadsbebyggelsen Staden växte och 1862 infördes nya kommunallagar med en utökad byggnadsstadga där man försökte ta itu med trångboddheten. Malmö fick både stadsarkitekt och stadsboplatser Östra Förstaden, Lundavägen 1901. Foto: Okänd/ Malmö Museer. 6

Södra Sofielund byggde arbetare sina egna hus, även där i ett rutnätsmönster, på privat mark. Tomterna styckades av i efterhand. Arkitekturen berättade om de nya stadsbornas ursprung - landsbygden. Man ville känna sig hemma i den nya stora staden och skapade miljöer som påminde om de skånska slättbyarnas småskalighet och trygghet. Arbetarebebyggelse växte fram längs infartsvägarna till staden, bland annat i Kirseberg. Foto: Olga Schlyter/ Malmö Kulturmiljö. Gräddan bosätter sig på Fridhem, arbetarna i södra Malmö Industrialismen innebar ständig expansion. Detta fick konsekvenser inte bara för människorna utan även för stadens utseende. Samtidigt som fabrikerna blev större bosatte sig rika malmöbor i den västra delen av staden. Fridhem började bebyggas kring sekelskiftet 1900 och lockade malmöborgare i den övre medelklassen. Gräddan av Malmös industrientreprenörer och grosshandlare byggde magnifika villor närmast havet och vid Limhamnsvägen. Fridhem blev stadens mest attraktiva adress och lockade de allra rikaste att lämna sina stadspalats inne i den smutsiga och bullriga innerstaden. Arbetarna flyttade in i nya kvarter, främst i södra Malmö. Från mitten av 1800-talet växte flera nya arbetarstadsdelar upp, bland annat i Lugnet och på Kirseberg. Ökande befolkning innebar ökande krav på bostäder. Möllevången är Malmös första planerade storskaliga bebyggelse för arbetarklassen. På båda sidorna av Bergsgatan och kring Möllevångstorget växte en ny stadsdel upp strax efter sekelskiftet 1900. Kvarteren var slutna och husen oftast i fyra våningar med butiker i bottenvåningen. Fasaderna var i tegel eller putsade i ljusa färger med utsmyckningar kring fönstren och inte sällan smyckade med torn. Husen byggdes av både byggmästare och enskilda och beboddes av både arbetare och tjänstemän. Första världskriget satte stopp för byggandet. I krigets spår följde inflation, dyrtid, strejker, hungerkris och bostadsnöd. Byggandet stod mer eller mindre stilla i nästan tio år. För att lindra bostadsbristen byggdes bostadshus med enkla, billiga lägenheter. Hela kvarter togs i anspråk för dessa hus, ofta utan gårdsbyggnader, i så kallade storgårdskvarter, för att skapa ljusa och luftiga lägenheter samtidigt som det fanns plats för lek och samvaro på innergårdarna. Kvarteret Östergård i Kirseberg var ett av de första. Möllevångstorget, 1915-1930. Foto: Ragnar Küller/ Atelier Jonn/ Malmö Museer. Egnahemsrörelsen inspireras av Englands trädgårdsstäder 1920 skapades en statlig bostadslånefond som gjorde det lättare för arbetarna att bygga egna hus. Egnahemsrörelsen inspirerades av de så kallade trädgårdsstäderna i England. Bostadsområdena låg ofta ganska långt från stadskärnan, som öar bland åkrarna. Det första var den så kallade Rosengårdsstaden, i dag Västra Kattarp, där en jugendinspirerad egnahems- Boplatser 7

liknande bebyggelse var klar till den Baltiska utställningen 1914: ett exempel på att egnahemstankarna spirade långt innan det statliga bostadslåneinstitutet fanns. Vissa områden kallas vilda egnahemsområden. Där var stadsplaneringen inte lika genomarbetad som i de reglerade bostadsområdena. Ofta fanns inte gatubelysning och trottoarer. Var och en fick gräva en egen brunn på tomten. Sådan bebyggelse finns i Videdal, Kulladal och Virentofta. Den reglerade egnahemsbebyggelsen kom till efter strikta planer. I Rostorp kunde skötsamma järnvägsarbetare få bra lån mot att de själva byggde sitt hus. Huset skulle byggas efter en mönsterbok där det fanns en speciellt anpassad arkitektur för Skånes tätorter. Utanför stadsplanelagt område och myndighetskontroll hade arbetarnas eget bostadsbyggande ökat. Ett exempel är Sofielund. saknas i Malmö, om man bortser från Limhamn, som vid 1900-talets början var något av en trädgårdsstad. Där byggde cementindustrins anställda egnahem med stöd från Skånska cementaktiebolaget och dess legendariske disponent, Limhamnskungen, Rudolf Fredrik Berg. Malmö byggdes ut kvartersvis och under den följande tioårsperioden tillkom en rad kvarter med friliggande hus, alltifrån det första vid Kapellgatan, vidare längs Lönngatan, i Rönneholm samt i Ribersborg och Kirseberg. Social ingenjörskonst och svensk standard Bostadsbyggandet i Sverige under årtiondena efter 1945 hade sina förutsättningar i den socialdemokratiska bostadspolitiken som grundlades på 1930-talet. Det omfattande byggandet är ett uttryck för utvecklingen till en modern välfärdsstat som landet gick igenom under 1950- och 1960-talen. Före första världskriget uppfördes bostäder till största delen av privata byggmästare. Under bostadsbristen i slutet av 1910-talet ingrep städerna och byggde nödbostäder. På 20-talet startade dessutom den viktigaste kooperativa Arbetarebostäderna i Västra Sorgenfri uppfördes på initiativ från staden för att lösa trångboddheten på 1930-talet. Foto: Olga Schlyter/ Malmö Kulturmiljö När tiderna blev bättre, omkring 1930, fortsatte kvarteren att växa inne i staden, vid Fersens väg och vid Davidhallstorg. Slutna bostadskvarter hade byggts i östra delen av Rörsjöstaden och vid S:t Knuts torg, därefter blev bebyggelsen alltmer öppen. Med undantag för Västra Sorgenfri vid Mäster Eriks plan, som är något av en mellanform, gick utvecklingen i Malmö från slutna kvartersformer till områden med friliggande hus. Mer fritt grupperade trädgårdsstäder som omkring 1920 byggdes i flera svenska städer Funktionsstudier ledde fram till standardiseringar av köksinredningar. Den socialdemokratiska bostadspolitiken syftade till att skapa hög standard för alla. Foto: George Oddner/ Malmö Museer. Boplatser 8

bostadsrörelsen, HSB Hyresgästernas Sparkasse och Byggnadsförening. Begreppet folkhemmet myntades 1928 av den socialdemokratiska statsministern Per Albin Hansson. Genom rationell planering och tillrättaläggande av samhället skulle man skapa lyckliga medborgare. Funktionsstudier och bostadsundersökningar ledde fram till normer och standardiseringar av till exempel köksinredningar. Den första normsamlingen kom 1942 och fastställde att en tvårummare för två personer skulle vara minst 35 kvadratmeter stor. Trots att normerna bara angav minimikrav kom de ofta att uppfattas som fasta mallar för arkitekternas arbete. Badrum 1950-tal. Foto: Georg Oddner/ Malmö Museer. Ännu på 1930- talet hade Sverige mycket låg bostadsstandard i jämförelse med övriga Europa. För att lösa bostadsbristen tillsatte den nytillträdda socialdemokratiska regeringen 1932 den Bostadssociala utredningen. Målsättningen var att skapa goda och sunda bostäder till överkomligt pris för alla medborgare. Istället för att bygga särskilda bostäder för fattiga som man gjorde på andra håll i Europa, satsade man på en hög standard för alla och införde bostadsbidrag som stöd till familjer med låga inkomster. Fördelaktiga statliga lån till byggandet gav Sverige en högre bostadsstandard i än många andra motsvarande länder. En av den bostadssociala utredningens viktigaste slutsatser var att kommunerna skulle bilda egna allmännyttiga bostadsbolag för att bygga bostäder utan vinstsyfte. Malmö Kommunala Bostadsbolag, MKB, grundades 1946 och företaget stod för en stor del av byggandet under de kommande årtiondena. Utredningen rekommenderade större bostadsområden, så kallade grannskapsenheter med inspiration från England och USA. En grannskapsenhet skulle vara ett väl avgränsat bostadsområde, en stad i staden. Byggandet var omsorgsfullt i stort som smått, från byggnadsdetaljer och material till planteringar och konstverk. Området skulle innehålla en skola och ett litet kommersiellt centrum med butiker och service. Ofta placerades husen kring en park. Här skulle hemkänsla och trygghet skapa goda förutsättningar för demokratiska människor och motverka extrema politiska rörelser. Gränsen för ett grannskaps storlek var omkring 6000 invånare. Fler människor skulle innebära skadlig anonymitet, trodde man. Efter utredningens rekommendationer byggdes det många tvårummare i Malmö under det tidiga 1950-talet i områden som Augustenborg, Persborg och Mellanheden. Två rum och kök ansågs lämpligt Augustenborg var det första området som byggdes som en så kallad grannskapsenhet med bostäder och service tillsammans. Foto: Merja Diaz/ Malmö Museer. för en familj med två barn och hyran skulle inte överstiga en femtedel av en industriarbetarlön. En stad utan förorter Efter 1945 växte Malmö allt mer. Från sekelskiftet tredubblades den bebyggda ytan samtidigt som befolkningen ökade med nästan 100 000 människor. Byggandet, främst områden med flerbostadshus, stödde sig mot statliga utredningar och malmöitiska förutsättningar: En maktsfär av socialdemokratiska politiker styrde i samförstånd med stadens starka män inom finansvärlden och byggbranschen. En annan viktig faktor var topografin. Malmö var en splittrad stad med öar av bebyggelse utanför själva staden och obebyggd åkermark Boplatser 9

ganska centralt. Förutom havet i norr fanns inga naturliga fysiska hinder för stadens växande. Stadsplanechefen Gunnar Lindman ville göra Malmö till en stad utan förorter till skillnad från Stockholm och Göteborg. Därför är Malmö en ganska tät och koncentrerad stad. En stadsplanelag från 1931 öppnade för höghusbyggande. Malmös första höga bostadshus byggdes längs Limhamnsvägen i Ribersborg. De första höga bostadshusen i Malmö uppfördes i Ribersborg. Foto: Otto Ohm/ Malmö Museer/ IBL Bildbyrå. Samtidigt som bostadsstandarden höjdes under hela 1950-talet ökade behoven. Sveriges och inte minst Malmös industrier gick på högvarv. Inflyttningen till städerna var stor, industrierna lockade med höga löner och kommunen med låga skatter. Efterhand ökade arbetarnas inkomster och därmed efterfrågan på större lägenheter. Miljonprogrammet rationalisering och standardisering 1959 tillsattes en ny utredning för att bostadsbristen slutligen skulle byggas bort. Sex år senare beslöt regeringen att bygga en miljon bostäder på tio år. För att lyckas var man Betongelement lyfts på plats vid nybyggande vid Nytorp, 1957. Foto: Georg Oddner/ Malmö Museer. tvungen att rationalisera och mekanisera med produktionsanpassade metoder, enhetlighet och standardisering. Betongelementindustrin levererade våningshöga byggnadsdelar som monterades med kranar. Hushöjderna anpassades efter normer och ekonomi och blev generellt tre, nio eller sexton våningar. Miljonprogramsområdena finns på olika sidor av Inre ringvägen - från Kroksbäck i väster, Holma, Lindeborg, Lindängen till Rosengård och Höja i öster. I Malmö var Rosengård den största satsningen inom miljonprogrammet. Området planerades för 20 000 människor och byggdes av HSB, MKB och Byggmästarnas Gemensamma byggnadsföretag, BGB. Låga bostadshus fick ligga närmare stora trafikleder än höga. Prioritering av biltrafiken ledde till utglesning av stadsbilden genom stora trafikleder, skyddszoner och parkeringsytor. Det ökande bilägandet och affärstidsregleringen 1972 öppnade för stora handelsetableringar utanför centrum med köpcentra som B&W och OBS. I Segevång uppfördes Malmös längsta bostadshus i början av 1960- talet. Huset är 500 meter långt. Foto: Georg Oddner/ Malmö Museer. I samförstånd mellan politiker och byggbransch genomdrevs miljonprogrammet i Malmö, konsekvent och med kraft, ett par år Boplatser 10

in på 1970-talet. Men reaktionen mot den höga byggtakten och miljön i de nya områdena kom redan vid mitten av 1960-talet. När de sista områdena byggdes var det svårt att hyra ut lägenheterna. Efter miljonprogrammets kollaps i början av 1970-talet inriktades bostadsproduktionen på ett lågt och tätt småhusbyggande, såsom utbyggnaden av Oxie. saneringsivern sin höjdpunkt och det talades om att riva hela stadsdelar i ett svep. Kommunen bildade ett saneringsbolag för att effektivisera rivningarna och byggnadslagstiftningen reformerades för att underlätta stadsförnyelser. Även området kring Caroli kyrka drabbades av saneringsvågen som innebar att delar av stadens äldre kvartersstruktur och arbetarebebyggelse helt suddades ut. Kritiken mot miljonprogrammet tillsammans med oljekrisen i mitten av 1970-talet påverkade byggandet och produktionen av radhus och villor ökade. Man bevarade och kompletterade bebyggelse istället för att riva och sanera och synen på hamnområdet förändrades. Delar av området togs i anspråk för så kallad blandad stadsbebyggelse. Lorensborg 1959. Foto: Georg Oddner/ Malmö Museer. Förortsbebyggelse mitt i stan Malmös stadsplanering under 1960- och 70- talen innebar en radikal förnyelse där biltrafiken prioriterades. I efterkrigstidens stadsförnyelsehistoria har Lugnet en särskild plats. Bebyggelsen växte upp utanför den gamla stadsgränsen under den tidiga industrialiseringen, vid sidan om den södra infarten och mittemot Kockums verkstäder. Den hade inget högt värde och beboddes av fattiga, men som homogen och tätvuxen tvåvåningsstad hade den stora kvaliteter, som inte värderades förrän stora strategiska markköp och rivningar redan satt igång. Den nya bebyggelsen blev istället vad många ser som en förortsmiljö mitt i staden. Saneringsdebatten satte igång på 1950-talet efter larmrapporter om eländiga boendeförhållanden. Till en början var det bara enstaka hus eller delar av kvarter som jämnades med marken. Mot slutet av 1960-talet nådde Från trångboddhet till bostadsöverskott Trångboddheten byttes under 1980-talet till överskott på lägenheter. Befolkningen minskade framförallt beroende av den omfattande industrinedläggningen men också på grund av en grönavågen effekt som lockade människor till landet från arbetslöshet och tristess i stan. Byggandet under 1900-talets sista årtionden följde konjunktursvängningarna med två perioder av stor byggaktivitet: dels i början av 1980-talet och dels från slutet av 1980-talet till början av 1990-talet. På grund av lågkonjunkturen och avskaffandet av de statliga subventionerna var bostadsbyggandet mellan 1993 och 1999 extremt lågt. Under den intensiva nybyggnadsfasen i slutet av 1980-talet byggdes de flesta av bombhålen i centrum igen. Ett av de mest omdebatterade projekten var Triangeln, ett tjugoårigt politiskt hett diskussionsämne som fick klartecken i januari 1987. Debatten gällde i första hand våningsantalet för hotellet. Höghuset är typiskt för tiden. Vid Triangeln planerades dessutom ett nytt stadsbibliotek, som startade en ny Boplatser 11

politisk debatt. Den borgerliga kommunledningen flyttade platsen för biblioteket till Kungsparken, där det byggdes i mitten av 1990-talet efter en internationell arkitekttävling. Utanför staden kom det största nytillskottet av småhus i Husie. Ett av flera nya småhusområden var Husie gård som byggdes på militäranläggningen LV4:s gamla övningsområde. I 1990-talets småhusområden ville man skapa en mer stadsmässig karaktär. Det bästa exemplet är Husie gård men även i Bulltoftaområdet märks dessa ambitioner. Staden söker havet Planerarnas blickar vändes även mot hamnområdet. För den inre hamnen hade man en idétävling med namnet Staden söker havet. På Kockumsområdet i Västra Hamnen hade en SAAB-fabrik startats och lagts ner kort därefter. Stadens markköp 1997 gjorde att Malmö efter närmare 150 år kunde återknyta kontakten med havet. Den internationella bomässan Bo01 blev startpunkten för omvandlingen av Västra hamnen och vid Inre Hamnen etablerades Malmö Högskola. Potatisåkern med sin postmodernistiska arkitektur från 1990-talets början ritades av den amerikanske arkitekten Charles Moore. Foto: Olga Schlyter/ Malmö Kulturmiljö. Staden sökte sig mot havet även på andra håll. MKB satsade på bostadsprojektet Potatisåkern längs Limhamnsvägen under den ekonomiska avmattningen på 1990-talet. Inte långt från Potatisåkern ligger Ön där det efter en långdragen planprocess byggdes bostäder. Ekologi och miljö uppmärksammades på 1990- talet. Ekobyn i Toarp och Risebergaskolan är exempel på byggande med långsiktig hållbarhet. Miljöer som Augustenborg förändrades med ekologiska förtecken. Ekologisk hållbarhet var också det bärande temat inför bomässan Bo01. Framtidens bebyggelse i Malmö I och med att Öresundsbron byggdes och Malmö Högskola startade började staden växa igen och nya investeringar lockades hit. 2007 växer Malmö så det knakar. Nya stadsdelar skapas, gärna i gamla industriområden, som Västra hamnen och Ön i Limhamn. Byggandet av Citytunneln som ska förbinda bron med Centralstationen har startat och kring Citytunnelns stationer vid Triangeln och Hyllievång går utbyggnaden snabbt. I Översiktsplan för Malmö 2000 finns kommunens riktlinjer för stadens utbyggnad. Planen ska ge utrymme för fler bostäder och arbetsplatser men samtidigt bibehålla fördelarna med Malmö som en koncentrerad och tät stad. I Västra hamnen fortsätter bostadsbyggandet efter Bo01 och på Universitetsholmen har Malmö Högskola sin verksamhet. När godsfärjans terminal flyttats norrut till mer moderna hamnanläggningar kan hela magasinsområdet i Nyhamnen omvandlas till blandad stadsbebyggelse. Men det är inte bara hamnområden som är intressanta. De gamla industriområdena i Sofielund och Sorgenfri, järnvägsverkstäderna i Kirseberg och Östra sjukhusområdet skapades en gång i stadens utkant, men är nu omgivna av stadsbebyggelse och förhållandevis centrala. Här finns värdefulla äldre byggnader som kan rustas upp och kompletteras med ny bebyggelse. Den största utbyggnaden av Malmö kommer att ske kring citytunnelstationen på Hyllievång där en ny stor stadsdel med blandad bebyggelse planeras. Områden för nya markbostäder finns Boplatser 12

dessutom i Husie och Hyllie, i Bunkeflostrand, Klagshamn, Tygelsjö och Oxie. Huvuddelen av kommunens jordbrukslandskap i söder och i det östra backlandskapet ska dock sparas med sin öppna karaktär. Boplatser 13