Den nya anläggningen på Raus plantering, Kopparverket

Transkript

1 Del 2: Kopparverket Den nya anläggningen på Raus plantering, Kopparverket På 1890-talet var den tillgängliga marken på fabriksområdet kring gödselfabriken Fosfaten, som låg i södra Helsingborgs centrum, vid Carl Krooksgatan, fullt utnyttjad. Konsul Nils Persson som grundat anläggningen hade expansiva planer och förvärvade via sitt fastighetsbolag en del av ett område norr om Råå som kallades Raus plantering. Nils planer var verkligen storslagna. Han hade en gång börjat med en liten fabrik på ett lantligt område i södra Helsingborg där numera polishuset ligger. Men området hade snabbt fyllts upp med verksamhet och runt om hade arbetarbostäderna växt upp i sådan omfattning att det omöjliggjorde fortsatt expansion. Och expandera ville Nils. Han hade köpt på sig stora svavelkisfyndigheter i Sulitelma i norra Norge. Kisen innehöll också koppar och den ville han utvinna i stor skala. Falu Koppargruva hade gett Sverige stora inkomster alltsedan 1600-talet, men fyndigheterna där var slut och nu skulle Helsingborg komma ta över som landets stora kopparproducent. Den här gången skulle han inte bygga in sig i första taget, ett stort arbete lades ner på att förvärva en mängd jordlotter av varierande storlek. Det nya området kom att omfatta hela två kvadratkilometer, en yta ungefär lika stor som Monacos. År 1900 grundades så Helsingborgs Kopparverks AB. Nya fabriker och kontor byggdes snabbt upp och produktionen kom igång redan Så småningom kom kopparproduktionen att uppgå till mer än dubbla mängden årligen mot vad som tillverkats under Falu Koppargruvas glansdagar. Inom kvarteret Kopparverket tillverkas inte längre koppar, men det är där IPOS idag bedriver sin Industriparksverksamhet med bland annat Kemira Kemi AB och Yara som hyresgäster, företag vars produktion har många starka rötter med kopplingar till den ursprungliga verksamheten.

2

3 Kopparverket anlägges - Grundgrävning

4 Ångpannornas inläggning. Taget den 13/

5 Del 2: Kopparverket Koppar och silver från restprodukterna Konsul Nils Persson hade byggt upp en lönsam verksamhet inne i Helsingborg, men tidigt insåg han att vidareförädling av restprodukterna från svavelsyratillverkningen var nyckeln till fortsatt framgång. Resterna som bestod av en blandning av koppar och järn var värdelös, men var för sig var produkterna värdefulla. Nils var mycket tekniskt intresserad och tog gärna hjälp av framstående ingenjörer. En av dessa, ingenjör Paul Johnsson hade erfarenhet från en ny typ av koppartillverkning från England. Tillsammans räknade han och Nils ut att man med den nya större mängden kopparhaltig råvara från Sulitelma kunde bygga en lönsam koppartillverkning. Första fabriken stod klar 1886 och låg vid strandkanten nära de gamla anläggningarna inne i staden, ungefär där Campus ligger idag, och blev en stor och lyckad satsning i sig. Men den nya fabriken ute på Kopparverket skulle komma att bli tio gånger större. Nya effektivare ugnar producerade stora mängder ren koppar och en liten mängd silver. Kopparn blev till patroner under första världskriget, men bidrog också till att bygga upp den krigshärjade industrin efter krigsslutet. Och inte nog med det, från restprodukterna utvanns också ett guld- och purpurskimrande järnpulver, purple ore, som exporterades till stålverk ute i Europa. En annan restprodukt från svavelsyratillverkningen, natriumsulfaten, lade grunden till den viktigaste produkten på Kopparverket på trettiotalet, nämligen svavelsyrad lerjord. Denna lade grunden till det som skulle komma att bli en ledande vattenreningskoncern, men mer om det i en kommande utställning.

6

7

8 Del 2: Kopparverket Uppfinnare Persson Kombinationen av återvinning, stort entreprenörskap och djärvhet när det gällde att anskaffa malmråvara, skapade en industriell framgångssaga med få motsvarigheter i Sverige. Men teknisk nyfikenhet och uppfinningsrikedom var också en nyckel till att Nils lyckades expandera så kraftigt. Kopparn utvanns genom att man brände rester, så kallade kisbränder från den egna eller andras anläggningar för svavelsyratillverkning. Kisbränderna blandades med stensalt och brändes i stora ugnar, därefter kunde kopparen lösas ut med vatten, saltsyra och järnskrot. Arbetarna vid ugnarna föste materialet framåt i dem med långa stavar. Det var ett varmt, tungt och otrevligt jobb som krävde mycket arbetskraft. Nils satte ett par ingenjörer, Ramén och Beskow, att studera om det gick att bygga om ugnarna så att materialet istället förflyttades med hjälp av en mekanisk rotor inne i ugnen. Efter ett par års intensivt forsknings- och ingenjörsarbete så hade man lyckats och 1909 stod den första mekaniska kopparugnen klar ute på Kopparverket. Ugnen patenterades och de flesta kopparbruken i världen hade snart en ugn av Ramén-Beskow typ. Man var också tidiga på att anamma ny teknik för briketteringsanläggningar. Både kopparn och järnpulvret purple ore var svåra att exportera som pulver, men med finurligt utformade pressar kunde man tillverka produkterna som tegelstensliknande briketter som uppskattades stort av marknaden.

9 1905 Laboratorium, kontorsbyggnad, förmansbostad, extraktionsverk - från sydost