Blankålsvandring i Göta älv

Blankålsvandring i Göta älv Telemetristudie 2010-2011 Rapport 2012:95

Rapportnr: 2012:95 ISSN: 1403-168X Rapportansvarig: Ingvar Lagenfelt Foto: Ingvar Lagenfelt Utgivare: Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Vattenvårdsenheten Rapporten finns som pdf på www.lansstyrelsen.se/vastragotaland under Publikationer/Rapporter.

Sammanfattning Studier avseende överlevnad hos utvandrande blankål genomfördes hösten 2008 samt under hösten 2010 och våren 2011 i Göta älv. Studien avsåg både att ge en skattning av den totala dödligheten samt dödligheten vid respektive kraftstation i älven. Tre delstudier genomfördes. Dels märkning av blankål i Vänern, dels märkning av blankål i Alsterälven i Karlstad, dels märkning av blankål vid bilstransport (trap and transport) från Vänern för utsättning nedströms kraftverken. I undersökningen av blankål från Vänern märktes nästan 250 individer. Av dessa registrerades 78 som utvandrande i Göta älv varav 31 (39,7 %) nådde till och förbi den längst nedströms belägna kraftstationen i Lilla Edet. Den största dödligheten uppmättes vid kraftverken i Trollhättan där drygt hälften av de vandrande ålarna försvann. I Alsterälven vid Karlstad märktes 28 blankålar och 2 av dessa nådde Göta älv men ingen passerade den nedersta kraftstationen. Vid fångst av 30 ålar i Vänern och trap and transport förbi kraftverket i Lilla Edet nådde 25 en mätpunkt längre nedströms. Det nu allt överskuggande problemet som rör ål och ålvandring i vattendrag är att säkerställa ålarnas vandringsmöjligheter till och från reproduktionsområdena i Sargassohavet. Göta älv med Vänern har en för Sverige mycket stor potential som uppväxtområde för ål. Det är därför av vikt att säkerställa vandringsmöjligheterna för ål. Informationen kan bidra med underlag för kommande åtgärder och för justering av kommande ålförvaltningsplaner. 1

Innehåll 1. Inledning... 3 1.1. Ålens situation... 3 1.2. Vattensystemet... 4 2. Metodik... 6 2.1. Telemetrisystem... 6 2.2. Försöksdesign... 7 2.3. Ålarna... 11 2.4. Fångst och transport (T&T)... 12 3. Resultat... 13 3.1. Sammantaget... 13 3.2. Kraftstationer... 14 3.3. Våren... 18 3.4. Alsterälven... 19 3.5. Vänern... 19 3.6. Fångst och transport T&T... 19 4. Diskussion... 22 4.1. Förluster... 22 4.2. Jämförelse med teoretiska beräkningar.... 22 4.3. Jämförelse med referensvattendrag... 23 4.4. Fångst och transport T&T... 25 5. Referenser och arbetsmaterial... 26 2

1. Inledning Det nu allt överskuggande problemet som rör ål och ålvandring i vattendrag är att bevara ålpopulationen och att säkerställa en fortsatt och ökande möjlighet för ålarnas vandring till och från Sargassohavet för reproduktionen. Tidigare har åtgärder i huvudsak inriktats på att kompensera ålfisket för minskade fångstmöjligheterna till exempel i samband med byggandet av kraftstationer. Ålyngelledare och utsättning av ål i insjöar var vanliga insatser. Studien ger ett bidrag till Sveriges ålförvaltningsplan som antogs av regeringen 2008. Planen bygger i Sverige på åtgärder inom följande huvudsakliga områden: minska fisketrycket på ål både i sötvatten och i havet minska dödligheten hos ål i kraftstationsturbiner utsättning av glasål från områden i Sydeuropa med överskott Förutom kunskapsinhämtande och åtgärder i kraftstations- och vattensystemskala pågår storskaliga studier över vandringsvägarna som ålarna tar ute till havs. Detta med avsikt att öka kunskapen om eventuella förändringar som påverkat lekvandringen. Få undersökningar av dödlighet hos utvandrande blankål utefter längre vattendragssträckor har gjorts i Sverige. Denna studie ingår i en serie telemetriundersökningar i vattendrag på västkusten som påbörjades under 2008. Förutom i Göta älv (år 2008) har studier genomförts i delvattensystemet Säveån (år 2008, 2009), i Rolfsån (år 2008, 2009) samt i Enningdalsälven (år 2009). I Calles och Bergdahl (2009) finns exempel på studier vid kraftstationer i Alsterälven, som mynnar nära Klaraälven i Vänern, samt i Ätran. 1.1. Ålens situation Rekryteringen till det europeiska ålbeståndet, har minskat drastiskt under de senaste årtiondena. Detta syns tydligt i de vattendrag i hela Europa där man räknat antalet småålar som vandrar upp till uppväxtområdena. Möjligen kan nedgången i invandring i norra delarna av Europa varit större än i de centrala delarna. I Göta älv finns en unikt lång tidserie som speglar detta. Utvecklingen sedan 1900 talet i Göta älv framgår av Figur 1. Minskningen av antalet till lekområdet utvandrande ålar har inte kartlagts på samma sätt. 3

9000 kg 8000 7000 6000 5000 4000 3000 2000 1000 0 1900 1920 1940 1960 1980 2000 Figur 1. Mängden uppvandrande småålar som registrerats vid fångstanordningen vid Olidan, Trollhättan åren 1900 till 2012. år Flera faktorer torde ha samverkat till den minskade rekryteringen av ål. Minskningen av tillgängliga uppväxtområden genom hinder för ålarnas uppvandring och/eller torrläggning av uppväxtarealer är en orsak. Höga halter av miljögifter och storskaliga förändringar av strömmarna och klimatet i Atlanten kan ha påverkat vandringen till och från lekplatsen i Sargassohavet. Ett hårt fisketryck på flera livsstadier hos ål - glasål, gulål och blankål har sannolikt också varit en betydande faktor. På senare tid har även simblåsemask och virus uppmärksammats som möjliga bidragande orsaker till nedgången. 1.2. Vattensystemet Försöken genomfördes i Sveriges största älv Göta älv, som också har en mycket stor potential som uppväxtområde för ål, med 50 000 km 2 avrinningsområde och cirka 550 m 3 /s som medelvattenföring. År 2010 var ett vattenrikt år med ett medelflöde på drygt 700 m 3 /s. Flödet under tidigare försöksperioden 2008 var något lägre men ändå strax över årsmedelflödet (tabell 1). Försökssträckan omfattade år 2008 cirka 42 km och 2010 mellan 69 och 74 km. Tabell 1. Flödesdata för Göta älv under försöksperioderna. Dygnsmedelflöde [m 3 /s] 28 augusti till 30 november min medel max År 2008 238 590 730 År 2010 182 712 847 4

I Göta älv är systemet med kraftstationer och turbiner komplicerat (se figur 5). I den närmast Vänern belägna kraftstationen Vargön finns tre generatorer med Kaplanturbiner varav en med av något avvikande utförande. De båda större saknar intagsgrindar (galler). Den avvikande har 100 mm lamellavstånd i intagsgrinden. I Trollhättan fördelas de 12 generatorerna på två kraftstationer, Hojum och Olidan. De tre Kaplanturbiner i Hojum har 100 mm lamellavstånd i intagsgrindarna. I Olidan finns nio Francisturbiner med 75 mm lamellavstånd i intagsgrindarna. Lilla Edet har fyra generatorer med ställbara eller fasta Kaplanturbinerna och med intagsgrindar med 100 eller 200 mm lamellavstånd. Dessa varierande förhållanden innebär olika möjligheter för ålarna att passera. Under försöksperioden växlade vilka turbiner som var i drift. I Trollhättan släpps i normalfallet en mycket begränsad mängd vatten som spill, nästan allt går genom turbinerna vilket förstås innebär att ålarna följer med denna väg. I Vargön och i Lilla Edet passerar upp till en femtedel genom spillutskov under 2010 vilket kan innebära alternativa vägar för ålen. Under undersökningsperioden år 2008 var spillet i alla tre områdena ytterst begränsad andel av totala flödet. I Lilla Edet understiger flödet förbi turbinerna aldrig några kubikmeter per sekund då det leds till exempel via de båda fiskvägarna. Det totala flödet ökar också något, 4 5 %, från Vargön till Lilla Edet genom biflöden. Flödet ökar något under försöksperioden båda åren (Figur 2). Markant är perioder med dygnsreglering. Flöde 120 100 80 60 40 20 0 år 2010 år 2008 0 500 1000 1500 2000 Timme Figur 2. Flödets fördelning under ålvandringssäsongen. Medelflöde vid Vargön satt till 100 respektive år för att åskådliggöra variationen i flödena under försöksperioderna (medelflöde se tabell 1). Tiden är timmar fr.o.m. 1 september och t.o.m. 30 november. 5

2. Metodik 2.1. Telemetrisystem Ålarna märktes med ultraljudssändaren som fästes utvändigt framför ålens ryggfena med rostfri sutur. Två trådar användes för att fixera sändaren. Sändarens vikt i vatten är 1,2 gram, d.v.s. för de minsta använda individerna mindre än 0,4 % av kroppsvikten. Sändarens ringa storlek och vikt bedöms inte påverka ålens beteende (Jepsen m.fl.. 2002). Figur 3. Märkta ålar i Vänern. Sändarna avger en kodad signalserie med randomiserat tidsmellanrum i intervallet 20 till 50 sekunder vid frekvensen 69 khz och signalstyrkan 136-139 db re 1μPa, 1 m. Sändarens diameter är ca 7,2 mm och längden 18 mm. Batterierna beräknades under år 2008 täcka höstvandringssäsongen medan år 2010 täcktes först höstvandringen och sedan vårvandringen. Sändaren i dessa märken var avstängd en period från början av december till början av april när ålarna ej förväntades vandra. Flera olika sändare kan registreras utan att störa varandra även om de befinner sig i samma område samtidigt. Med ett stort antal märkta ålar ökar dock risken att de sänder exakt samtidigt. Antalet ålar begränsades därför vid varje utsättningstillfälle. Cirka 20 vid utsättningar i Vänern och cirka 15 i Alsteräven och vid trap and transportförsöket som genomfördes vid Lilla Edet bedömdes vara maximum. Ålarnas rörelser registrerades med hjälp av hydrofonbojar av modellerna VR 2 (figur 3). och VR2W En översikt av metoden har gjorts av Heupel m.fl. (2007). Detektionsavståndet för hydrofonen testades på ett par mottagarplatser i vattendragen före försöken (se t.ex. Pincock 2009). Avståndet är beroende av de lokala bottenförhållandena men var minst 200 m och typiskt 400 m med olika räckvidd uppströms och nedströms. En datalogger i mottagaren registrerar tid, datum och sändarens unika identitet när en ål med sändare kommer inom hörhåll. Data från samtliga mottagare lästes av och lagrades på dator vid upptagningen. Analys av tiderna för ålarnas passage 6

gjordes i huvudsak grafiskt med tillverkaren Vemcos program VUE. Mottagarna utplacerades med god marginal före försökens början och märkningen och insamlades med marginal till vandringens bedömda sluttid. Flertalet mottagare bärgades i december för att ånyo utplaceras i april för registrering fram till i juli 2011. En kraftig isläggning i älven och i Vänerns utlopp kom tidigt vintern 2010 och några mottagare fick ligga kvar delvis infrusna! Även dessa mottagare hade dock fungerat. Figur 4. Hydrofonboj VR2 med flytkula som håller systemet upprätt och rostig ankarvikt skymtar under tampen. 2.2. Försöksdesign Avsikten med studien var både att ge en skattning på totala dödligheten och att särskilja dödligheten vid varje delsträcka med kraftstationer samt att ge bakgrundsinformation för eventuella kommande åtgärder. Informationen kan dessutom ge underlag för justering av kommande ålförvaltningsplaner. Registrering av ålpassager planerades i intagsområden för kraftstationerna samt nedströms dessa. Under år 2008 placerades mottagare även i de alternativa vägarna med kanaldelar och slussar medan försöken 2010 koncentrerades till huvudfåran. Under 2010 inkluderades greningsområdet där Göta och Nordre älv delas. Försöken genomfördes båda åren i älven från Vänern förbi Vargön, Trollhättan och Lilla Edet. Några individer år 2010 märktes vid Alsterälven och Karlstad för att detta år få information om passagen av Vänern. Märkningen genomfördes båda åren huvudsakligen på Vänersnäs i Vänern. Delmängder år 2010 märktes, förutom vid Karlstad, nära Kållandsö. Utsättningsområdena skiljde mellan de båda undersökningsåren 2008 respektive 2010. Under det första försöksåret fångades, märktes och släpptes ålarna vid de tillgängliga fiskeredskapen på Vänersnäs östra sida, dvs en minimal störning av vandringen prioriterades. Slutsatser om andelen individer som lämnade Vänern kan baseras på detta underlag. Andra året prioriterades vid huvuddelen av märkningen att få in så många individer vid Vargön som möjligt. Ålarna kördes med båt, eller i några fall med bil, och släpptes i Vänersborgsviken på västra sidan om Vänersnäs d.v.s. på samma sida som utloppet och Vargön. 7

Utloppen från Vänern täcktes år 2008 med tre mottagare, en mellan intagstunnelns mynning och Lillån, en vid stora regleringsluckan vid Stålbron och en i farleden Karls grav (Figur 5, Tabell 2). Nedströms kraftverket i Vargön placerades två mottagare vid Restad. I Trollhättan fanns ingen lämplig utsättningspunkt för mottagare ovanför kraftstationen utan här placerades en i Åkers sjö i farleden ovanför slussarna och en nedanför kraftstationernas och slussarnas utlopp. En mottagare som placerades uppströms Lilla Edet vid Smörkullen blev av misstag upptagen strax efter utsättningen. Nedströms Lilla Edet placerades två mottagare vid kraftstationens utlopp och en i farleden nedanför slussen. Den längst ner i vattensystemet placerades vid Garns brygga nedströms Göta men alltså ovan avgreningen till Nordre älv. Avståndet Lilla Edet Göta är 8,4 km. Utloppen från Vänern täcktes åren 2010-2011 med två av mottagarna, den mellan intagstunnelns mynning och Lillån, den vid stora regleringsluckan vid Stålbron (Figur 5, Tabell 2). Nedströms kraftverket i Vargön placerades 2010-2011 två mottagare vid Restad på samma sätt som under 2008. För att få information så nära uppströms Trollhättan placerades en mottagare strax nedströms flygfältsområdet. Samma placering nedanför kraftstationernas och slussarnas utlopp användes och mottagaren vid Smörkullen var i drift hela försökstiden. Vid försöken under 2010-2011 placerades två mottagarna nedströms Lilla Edet längre nedströms än tidigare och i huvudfåran. Placeringen medförde att en vid högvatten möjlig/nygjord vandringsväg bakom en tillfällig ö ej täcktes av mottagarna (se diskussion). Den nedströms följande registrerande mottagare sattes vid Garns brygga liksom föregående försöksperiod. Ytterligare områden med registrering användes under perioden 2010-2011 för att studera valet av väg nedströms delningen i Göta och Nordre älv. Här placerades en mottagare vid Rösbo mittemot Skårdal och vid Kastellgården nedströms Munkholmen i Nordre älv. Hela försökssträckan omfattar cirka 40 km år 2008 och 70 km år 2010-2011 (Tabell 2, Figur 5). Under 2010-2011 genomfördes alltså inga undersökningar i de alternativa fartygslederna och slussarna. 8

km Dykdalb km Dykdalb Tabell 2. Placering av de registrerande mottagarna vid de båda studierna. Vid den andra studien gjordes ingen registrering i de separata fartygsvägarna slussväg. I stället kompletterades med fler mottagare i huvudfåran. År 2008 År 2010-2011 huvudfåra slussväg huvudfåra Benämning Dykdalb km n o n o n o Intagstunnel och Lillån 0 0 Regleringsluckan och Huvudnäsön ~ 0 ~ 0 Karls Grav, Gropbron Vit 128 0,33 Restad hotellbrygga + Gul 209 4,44 Gul 209 4,44 Trollhättans-Vänersborgs flygplats Gul 221 7,93 Åkers sjö Vit 498 13,84 Trollhättan nedan slussar Gul 301 15,11 Gul 301 15,11 Gul 301 15,11 Smörkullen Gul 389 32,25 Gul 389 32,25 Vit 388 32,25 Ströms sluss Gul 405 33,44 Lilla Edet sporthall, liten ö 33,86 Fuxerna brygga, Holmen Vit 408 34,06 Göta industrier, Haneklon Gul 429 39,98 Garns brygga Gul 449 42,48 Gul 449 42,48 Gul 449 42,48 Kastellgården 73,80 Rösbo Vit 610 68,75 Kursiv: Avstånden längs slussarna är justerade för att överensstämma med övriga avstånd vilket innebär att nollpunkten vid Gropbron motsvarar 0,33 km. 9

10

2.3. Ålarna Märkningsomgångarna spreds över vandringsperioderna de båda åren (Tabell 3). I Vänern (Vänersnäs och Kålland) hanterades ål vid 10 olika tillfällen och vid fångst och transport (trap and transport, T&T) och vid märkningen i Alsterälven två tillfällen vardera. Tabell 3. Märkningsdag och totalt antal märkta individer i Göta älvs vattensystem samt totalt antal i vattendraget registrerade individer. år 2008 Område utsatta registrerade 2008-08-28 Vänersnäs 44 8 2008-09-12 Vänersnäs 34 8 2008-09-17 Vänersnäs 36 9 Σ 114 25 År 2010 utsatta registrerade 2010-09-24 Alsterälven 15 2* 2010-10-12 Alsterälven 13 0* 2010-09-07 T&T 15 13 2010-09-15 T&T 15 14 2010-09-01 Vänersnäs 20 4 2010-09-02 Vänersnäs 20 12 2010-09-07 Vänersnäs 20 5 2010-09-14 Vänersnäs 16 3 2010-09-15 Vänersnäs 12 1 2010-09-23 Vänersnäs 25 10 2010-10-11 Kålland 18 16 Σ 189 80 *Registrerade i Göta älv och/eller strax uppströms Vargön under hösten respektive år. Alla registrerades i Alsterälven vid utsättningsplatsen. Ålarna från Vänern hade år 2008 en medelvikt på 1,4 kg och högsta vikt på över 2,6 kg. Andra försöksåret var medelvikten 1,2 kg och den största individen vägde cirka 2,2 kg (Tabell 4). Tolv individer var över 1 meter långa första året och åtta stycken det andra. Vid märkningarna i Alsterälven och inför fångst och biltransport (T&T) var 4 ålar på vardera stället över en meter långa och medelvikten låg på drygt 1,2 kg. Den tyngsta individen som ingick, 2,66 kg, var också den längsta 117 cm. 11

Tabell 4. Längd och vikt för de märkta ålarna. längd [cm] vikt [kg] År 2008 År 2010 År 2008 År 2010 Vänern medel ±stdav 88±10 84±10 1,4±0,41 1,2±0,34 min-max 64-117 67-116 0,50-2,7 0,63-2,2 Alsterälven medel ±stdav 91±9 1,2±0,36 min-max 76-111 0,73-2,1 T&T medel ±stdav 86±11 1,3±0,49 min-max 70-107 0,70-2,5 T&T = trap and transport. 2.4. Fångst och transport (T&T) Försöken genomfördes samtidigt med vandringsförsöket hösten 2010. Vid två tillfällen, den 7 respektive den 15 september, kördes märkta ålar och sattes ut samtidigt med transporter av ål (tabell 3 och 4). Ålarna togs ur samma fångster som de avsedda för transport. Individer från det naturliga vandringsförsöket används som jämförelse för de med bil flyttade individerna. I området närmast uppströms Lilla Edet användes en mottagare vid Smörkullen (se karta och tabell), för att ge ingångsdata för den vandrande ålen och för att detektera eventuella uppströmsvandrande individer. För de aktivt simmande individerna ingår alltså passagen av Lilla Edets kraftstation i försökssträckan men spillet var båda veckorna 17-20 procent av flödet så dödligheten var antagligen begränsad. De ålar som ingick i transporterna med lastbil vägde i genomsnitt 1,1 kg vid båda tillfällena (räknat som totalvikt dividerat med totalantal enligt uppgift från Erik Sparrevik, Vattenfall). Totalt transporterades drygt 4000 individer i tankar från Vänern till en punkt nedströms Lilla Edet under hösten 2010. 12

3. Resultat 3.1. Sammantaget Summeras alla individer, oberoende av tidigare hantering, som passerat in i vattensystemet vid Vargön och som sedan når nedanför nedersta kraftstationen, till Garns brygga, utgör den andelen 39 procent. Av de 114 märkta individerna från Vänersnäs år 2008 når 22 procent registreringen vid utloppet. Motsvarande andel år 2010 av ålarna från Vänern är högre, 37 procent, beroende på att alla ålar släpptes närmare utloppet och närmare den första registreringszonen. Av antalet ut från Vänern passerande ålarna, 25 respektive 48 stycken, är andelen 32 procent under 2008 och 46 procent under 2010 som når den båda åren gemensamma nedströms sista kraftstationen belägna registreringen Garns brygga. Andelen som vandrar vidare sjunker ytterligare något det, till 35 procent, på den det senare året resterande sträckan ytterligare nedströms (Tabell 5, Figur 6). Av de från Alsterälven utsatta individerna når två individer in i Göta älv och en registreras nedströms vid Garns brygga, d.v.s. förbi Lilla Edets kraftstation. Men denna individ passerar inte vidare förbi greningen mellan Nordre och Göta älv under försöksperioden (Tabell 5). Av de vägtransporterade (T&T) 30 ålarna registreras 3 inte i vattendraget överhuvudtaget. Av de registrerade passerar 93 procent Garns brygga och 89 procent vidare nedströms (Tabell 5, Figur 6). 13

Tabell 5. Antal och andel märkta totalt och antal och andel registrerade (se också tabell 3). märkta Registrerade i Göta älv Registrerade Garns brygga Andel passerade av totalt märkta Andel av registrerade i vattendraget Nedströms delningen Andel av registrerade i vattendraget Vänersnäs höst 2008 114 25 8 7 % 32 % -- -- Vänersnäs höst 2010 131 48 22 17 % 46 % 16 35 % Alsterälven höst 2010 28 2 1 4 % 50 % 0 0 % Totalt inkl vår 273 78* 31 39 % Vänersnäs T&T 30 27 25 83 % 93 % 24 89 % *tre stycken på våren som ej registrerats under hösten. 3.2. Kraftstationer Den största förlusten av individer var vid Trollhättan. Vid Vargön och vid Lilla Edet var förlusterna betydligt lägre. För passagen av Vargön, gick en jämförbar beräkning av förlusterna att göra båda åren. Andelen ålar som registreras före och inte efter kraftstationen ligger på 15 procent oberoende på om eventuell dödlighet på den nedströms belägna sträckan inkluderas (Tabell 6, Obs: skillnaden i beräkningssätt/inkluderad sträcka de båda åren.). I Trollhättans båda kraftstationer medför ur ålsynpunkt bara en passage genom att individerna bara möter endera av dem. Den registrerade dödligheten var 52 % inkluderande de individer som saknas efter den efterföljande sträckan. Anhopningen av kvarliggande sändare medförde också tekniska svårigheter. Vid Trollhättan användes ingen registrering nära uppströms år 2008. Registreringen efter kraftstationerna fungerade men mottagaren som skulle spegla den efterföljande älvsträckan försvann så balansen för själva kraftstationen blev inte komplett för jämförelsen med resultaten från 2010 (Tabell 6). I Lilla Edet skattas dödligheten till ungefär samma andel, knappt 9 procent, oavsett om en kortare eller längre nedströmssträcka inkluderades. 14

Tabell 6. Skillnaden i andelen registrerade ålar mellan uppströms (= 100 %) och nedströms kraftstationerna. För år 2010 är beräkningen gjord inkluderande första hinderfria sträckan nedströms. År 2010 År 2008 inkluderande närmaste älvsträcka mätpunkt nedströms Vargön -15 % -15 % Trollhättan -52 % Lilla Edets kraftstation -8,6 % Vid en jämförelse mellan åren där antalet ålar som lämnade Vänern satts till 100 är andelen registrerade genomgående något lägre år 2008 än 2010 men förloppen är parallella (Figur 6). 100 80 2008 2010 60 40 20 0 Intagstunnel och Lillån Restad hotellbrygga Trollhättans-Vänersborgs flygplats Trollhättan nedan slussar Smörkullen Fuxerna brygga, Holmen Göta industrier, Haneklon Garns brygga Kastellgården, Rösbo Figur 6. Andelen registrerade ålar av de individer som vandrat in i systemet. Avsaknad av stapel innebär att ingen registrering genomfördes år 2008. Värden inte korrigerade för individer som valt alternativ vandringsväg. För att kunna göra jämförelser av dödligheten i olika delar av vattensystemet (Figur 7), och med andra vattensystem (Figur 14), kan en normering göras genom att antalet ålar som försvinner per kilometer beräknas. Dessa förluster ligger mellan 0 och 1,1 individer per kilometer. Värdena är korrigerade för de tre individer som valt en alternativ vandringsväg (se diskussion om felkällor). Informationen från undersökningarna 2010 baseras genomgående på kortare delsträckor än den från 2008. 15

Antal 0,1 försvunna individer -0,1-0,3 Kilometer 0 10 20 30 40 50 60 70 80-0,5-0,7-0,9-1,1 2010 2008-1,3-1,5 Figur 7. Förluster av antal registrerade ålar per km. Värden vid Lilla Edet korrigerade för individer som valt alternativ vandringsväg. Mediantiden 2008 från utsättningen till registreringen vid intagstunneln till Vargön var cirka 650 timmar för de individer som registrerades. Under hösten 2010, då ålarna sattes ut nära utloppet vid Vargön, var mediantiden 10 dygn (240 timmar, Figur 8). Den maximala tiden från utsättning till registrering beror inte bara av ålarnas beteende men maxtiden till varje mätpunkt var nästan en och en halv månad (drygt 1000 timmar) hos de individer som överhuvudtaget kom till respektive mätområde under försökshösten 2010 (våren se nedan). Den snabbaste individen år 2008 nådde den då använda nedersta registreringspunkten efter cirka 11 dygn (269 timmar) efter utsättning medan motsvarande tid till samma punkt för 2010 var ungefär 3,5 dygn (87 timmar) vilket även det speglar skillnaden i utsättningsplats. Trots den skillnaden var den snabbaste individen ute ur Vänern 30 timmar efter utsättningen hösten 2008 medan den snabbaste individen 2010 använde 52 timmar. Mätsträckorna i Nordre och Göta älv var olika långa, den i Nordre älv var cirka 7 km längre. Trots detta var den snabbaste individen förbi mätstationen på mycket kortare tid än i den kortare grenen medan mediantiden var längre på den längre sträckan (Figur 8, längst till höger). 16

tid från utsättning [h] 1000 900 800 700 600 500 400 300 200 median 2010 minimum 2010 median 2008 minimum 2008 100 0 0 10 20 30 40 50 60 70 80 Avstånd från intagstunnel [km] Figur 8 Vandringstid från utsättning. Data inklusive extremindivider år 2010 och 2008 men endast median och minimum redovisade. Prickad linje = Göta älv, streckad linje = Nordre älv. Den snabbaste individen hösten 2010 registrerades som passerande på två på varandra följande närliggande mottagare med 30 minuters mellanrum vid Restad hotellbrygga och Trollhättans flygplats 3,5 km längre nedströms och i själva verket fanns ett visst tidsöverlapp då signalen registrerats i båda mottagarna. En individ registrerades först vid intagstunneln till Vargön och sedan vid Restads hotellbrygga knappt, 4,5 km nedströms, 1 timme och 40 minuter senare. Avstånden mellan de olika mätstationerna var olika långa. Mellan Garns brygga och Kastellgården/Rödsbo, en sträcka på drygt 30 km, tog det ett dygn för den snabbaste ålen att förflytta sig. Säkert ingår en dagsvila i denna tidsrymd. Mellan övriga mottagare tog det mellan 9 och 15 timmar för den snabbaste individen att färdas (Figur 9, OBS: logaritmisk x-axel). Mediantiden på de första mätsträckorna var 18 respektive 32 timmar. De följande sträckorna låg mediantiden oftast cirka 4 till 5 dygn (100 timmar med ett intervall mellan 95 och 128 timmar). Den kilometerviktade mediantiden på de nedersta mätsträckorna i Nordre respektive Göta älv var cirka 5,5 dygn (133 timmar). Maxtiden var knappt 1,5 månader (1120 timmar) av de som fortsatt överhuvudtaget oavsett avståndet mellan registreringszonerna. 17

0 1 100 10000 timmar min median 0 20 40 60 km Figur 9. Tid från inpassage vid mottagarna vid Vargön och registrering vid mottagare på olika avstånd nedströms i Göta älv. Gråskala = höstvandring, rött vårvandring (ett exempel, text se nedan). Kilometerviktade värden för Nordre- respektive Götaälvgrenen. Variationen i förflyttningshastighet (vattenhastighet + simhastighet) hos de olika individerna var mycket stor. Denna påverkas av att perioder med dagsvila inkluderas i beräkningarna men också av till exempel flödet med mera. Data från 2010 har använts och älven har indelats i tre delsträckor, ovanför och inklusive Trollhättan, mellan Trollhättan och Garns brygga. För den snabbaste individen ger tiden mellan mätstationer förflyttningshastigheter på drygt 3,5 km/h på sträckan mellan Trollhättan och Garns brygga och en medianhastighet på cirka 1 km/h. Den högsta hastigheten uppströms Trollhättan var 2,4 km/h och medianhastigheten 0,22 km/h. De lägsta beräkningsbara hastigheterna låg på 0,02 till 0,06 km/h men kan då inkludera perioder med stillaliggande. Sträckan nedströms mottagaren vid Garns brygga, ut mot Nordre och Göta älv, bearbetas separat och används som jämförelse med T&T, se nedan. 3.3. Våren Fem individer totalt registrerades under våren. Tre av dessas vandring registrerades under våren nedströms Vargön vid mätzonen kallad Restads hotellbrygga 20 april, 25 juni och 14 juli. Den tidigast aktiva som registrerades, registrerades också 7 september uppströms Vargön. De båda andra kan ha passerade under perioden med märkena inaktiva. En ål registreras i Nordre älv under både hösten och våren. Den sätts ut i Vänern och vandrar mycket snabbt nedströms och registreras första gången i Nordre älv den 2 oktober. Den var sedan bland de senaste som registrerades innan sändarna stoppade på hösten, den registreras intermittent till 22 november 2010. Efter övervintringen passerade den mottagaren den 9 april. Denna individs vandringstider är 18

inlagd i figur 10. Den låg stilla under vintern i drygt 116 dygn (2800 timmar, Figur 9). En individ passerade förbi mottagarna uppströms och nedströms Lilla Edet under våren men registrerades ingen annanstans. Detta kan vara en mycket tidigt startande individ som passerat in i älven under perioden med avstängd sändare. 3.4. Alsterälven Två av de 28 individer som märktes och sattes ut i Alsterälven vid Karlstad passerade in vid zonen vid Lillån och intagstunneln uppströms Vargön på 145 km avstånd. Båda dessa individer, den ena märkt den 24 september och den andra 12 oktober, försvann i samband med passage av kraftstationer i början på november, den ena i Trollhättan och den andra vid Lilla Edet (Figur 10). 2000 1800 tid från utsättning [h] 1600 1400 1200 1000 800 600 400 individ 352 individ 363 Vargön 200 0 0 50 100 150 Avstånd från utsättning i Alster [km] Figur 10. Tidsåtgången för förflyttningen över Vänern och inpassage vid mottagarna vid Vargön och registrering vid mottagare på olika avstånd nedströms i Göta älv fram till individerna ej längre registreras. 3.5. Vänern Mediantiden 2008 från utsättningen till registreringen vid Vargön var cirka 650 timmar för de individer som alls registrerades vid inpassagen. Under hösten 2010, då ålarna sattes ut i anslutning till utloppet vid Vargön var mediantiden 240 timmar 3.6. Fångst och transport T&T Av de 30 märkta transporterade individerna som sattes ut nedströms kraftstationen har 27 registrerats under nedströmsvandring, information om de resterande tre saknas. Vid den första registreringspunkten Holmen, efter knappt två kilometer, regi- 19

strerades 26 individer. En ål har hittat en alternativ väg den registreras först efter sex kilometer vid Haneklon. Sammanlagt registreras 24 av individer vid någon av de båda längst nedströms belägna mottagarna i Nordre- respektive Göta älv (tabell 5). Detta ger ingen signifikant skillnad i minskning i andel registrerade på denna sträcka mellan de transporterade jämfört, 20 %, med de som simmat själv till startpunkten 37 % (Figur 11). Förlusterna i registrerade individer från första registrering nedströms Lilla Edet, blir 0,055 individer per kilometer för de transporterade. För de från Vänern simmande var motsvarande förlust 0,083 individer per kilometer. Inkluderas totala förlusterna räknat från utsättningen alternativt inkluderande passagen av kraftstationen blir det totala svinnet 0,16 individer per kilometer respektive 0,21 individer per kilometer. 100 T&T 2010 80 60 40 20 0 Smörkullen Utsättning Fuxerna brygga, Holmen Göta industrier, Haneklon Garns brygga Kastellgården, Rösbo Figur 11. Andelen registrerade individer av de som simmat själv från Vänern (år 2010) och av de som transporterats med bil. Andelen vid Lilla Edet satt till 100 % i båda fallen. Figuren från ej korrigerade rådata. Tiden det tog för de olika individerna att förflytta sig från utsättningsdygnets kväll respektive passage av registreringen vid Smörkullen, uppströms Lilla Edet, visar mycket stor variation. Bidragande till detta var att vissa individer överdagat (vilat under den ljusa delen av dygnet) under mätperioden. Den snabbaste individen av de biltransporterade startade efter 5 timmar och nådde Nordre älv efter 12. Två av de registrerade individerna uppvisade avvikande lång vandringstid. En av dessa stannade över 400 timmar på utsättningsplatsen innan den påbörjade vandringen men tillryggalade sedan sträckan till Nordre älv på drygt 11 timmar. En individ nådde Nordre älv efter 800 timmar. 20

Av de som fått simma själv från Vänern var den snabbaste vid Göta älv grenen 12 timmar och i Nordre älv 18 timmar efter passagen av Lilla Edet. För hälften av övriga individer tog det mellan ett och två dygn att förflytta sig denna sträcka. För dessa självsimmande individerna som passerade ut via Nordre älv använde två stycken extremt lång tid på sig, den ena cirka 700 och den andra drygt 1000 timmar. För att få ett mått på individernas beteende efter en återhämtningsperiod gjordes en beräkning av tiden för passagen mellan de båda längst nedströms belägna mätzonerna. De snabbaste individerna från T&T behövde 8-10 timmar och de som inte transporterats 9-13 timmar. Mediantiden för förflyttningen låg mellan 17 timmar och ett dygn för samtliga fyra kategorier (Figur 12). Alla de ovan nämnda fyra långsamma individerna passerade de nedersta registreringszonerna så småningom. Inga av de biltransporterade individerna har registrerats i älven under våren-försommaren. 25 tim 22 minimum - mediannvärde 19 16 13 10 7 Göta älv Nordre älv Göta älv Nordre älv Figur 12. Förflyttningstiden mellan de båda längst nedströms belägna mätzonerna för individer som transporterats med bil till startpunkten (T&T) och för individer som simmat själv dit. 21

4. Diskussion 4.1. Förluster Skattningen av förlusterna i registrerade individer vid kraftstationerna är bland annat beroende av att tillräckligt lång efterföljande sträcka inkluderas. Detta var tydligt vid Trollhättan där registreringen omedelbart nedströms kraftstationen Olidan gav förluster på 7 % medan 52 % av registreringarna försvunnit vid nästa registreringszon, d.v.s. skillnaden beror av att ålar varit döda vid registreringen eller så skadade att de inte tagit sig vidare. Här orsakade också ansamlingen av döda ålar, med fortfarande fungerande sändare tolkningsproblem av registreringsdata. Den enorma mängden registreringar ökade risken att missa en efterföljande passerande individ då signalen från denna ej kunde särskiljas och tolkas bland alla andra signaler. Vid Lilla Edet missades registreringar år 2010 genom att en nytillkommen alternativ vandringsväg inte täcktes av den till kraftstationen närmast nedströms belägna mottagaren. Dessa individer registrerades dock i nästa mottagare efter ytterligare någon kilometer. Teoretiskt borde eventuellt kraftigt påverkade/skadade individer som passerat en kraftstation kunnat urskiljas genom en lägre förflyttningshastighet på den efterföljande vattendragssträckan. Den stora andel individer som avbrutit vandringen tillfälligt för längre eller kortare tid av andra orsaker, till exempel över dygnets ljusa timmar, gör detta omöjligt. Den längre tiden från utsättning i Vänern till utpassage vid Vargön hösten 2008 än hösten 2010 ger en ledtråd till beteendet i Vänern. Det verkar ta avsevärd tid, flera hundra timmar som medianvärde, för individerna att hitta utvandringsmöjligheten förbi Vargön om ålarna släpps på avstånd från utloppet. Då ålarna sattes ut i anslutning till utloppet ger detta också avsevärt större andel av individerna som överhuvudtaget hittar ner i älven under försökshösten. 4.2. Jämförelse med teoretiska beräkningar. I den i skrivande stund gällande ålförvaltningsplanen (ÅFP) skattas dödligheten i Göta älv från Vänern till havet till 97,3 %, det vill säga 70 % vid varje kraftstation (Tabell 7) Av den lite mer detaljerade turbinmodellen, där hänsyn tas till typdata för respektive kraftstation, predikteras en dödlighet på 11 % vid Vargön, på 50 % vid Trollhättan (Olidan/Hojum) och på 12% vid Lilla Edet. Den sammantagna dödligheten blir 61 %, vilket är densamma som den vid telemetriförsöken år 2010 uppmätta. Vid telemetristudien under 2008 var dödligheten något högre, 68 %. Turbinmodellens predikterade dödlighet ligger alltså sammantaget på eller nära den som observerats och mycket lägre än den dödlighet som skattats i ÅFP (Calles och Christiansson 2012). Oavsett beräkningsmodell är det en majoritet av ålen som dör innan de når havet och behovet av åtgärder för att öka överlevnaden förändras inte. 22

Telemetri Turbin Tabell 7. Jämförelse mellan ovan redovisade telemetriresultat för dödlighet, beräkningar enligt turbinmodellen och beräkning med 70 % dödlighet per kraftstation (ÅFP). Telemetri ÅFP 2010 A 2008 C modellen D Vargön 15 % 11% 70 % Trollhättan B 52 % 50% 70 % Lilla Edets kraftstation 8,6 % 12% 70 % Tot 61 %! 68 % 61 %! 97,3 % Om 20 000 från Vänern överlever: 7 800 6 400 7 800 540 A inkluderar kraftstationen och en sträcka närmast nedströms denna. B i Trollhättan möter ålen endera av de två kraft-stationerna. C kortare total försökssträcka år 2008 än år 2010. D = Leonardsson 2012 4.3. Jämförelse med referensvattendrag Studier av ålvandring i det av vattenkraft i stort sett opåverkade Enningdalsälvens vattensystem kan användas som jämförelse med studien i Göta älv. I båda systemen inkluderas undersökningssträckor på flera tiotal kilometer vandringsväg. I figur 13 redovisas förlusterna mellan mätstationerna med början i utsättningssträckan i Kynne älv. Studien genomfördes under hösten 2009 omfattade totalt en 58 km lång sträcka och en fallhöjd på totalt 44 meter. Försökssträckan i Göta älv omfattade år 2008 cirka 42 km och 2010 mellan 69 och 74 km och nästan samma fallhöjd. Förutom skillnaden i vattenföring, som kan vara en faktor 50, är en viktig skillnad att det ingår både sjöar och Idefjorden, med dess olika vattenskikt, ingår i studien i Enningdalsälven. 100 80 60 40 20 0 Kynne älv utsättning Kynne älv mynning Långevallsälven inlopp Enningdalsälven inlopp Idefjorden, Svinesund Figur 13. Originaldata från ålspårningarna i Enningdalsälven med andelen registrerade individer satt till 100 % vid utsättningen. 23

För att i någon mån kunna jämföra olika vattendrag och olika sträckor kan ett index med förluster av registrerade ålar per kilometer användas Figur 14 (och Figur 7). Förluster kan också innebära att ålen blev fördröjs och inte bara dödlighet då det helt enkelt är skillnaden i antalet registreringade individer före och efter en delsträcka under försöksperioden. Ingen normering av totala sträckornas längder har gjorts, de var olika inom och mellan vattendragen. Antalet ålar per kilometer som registreras uppströms men inte nedströms var mycket högre i de tre delsträckor i Enningdalsälven där sjöar dominerar distansen än någonstans i Göta älv med dess kraftstationer. Vad som orsakar skillnaden går inte att utläsa ur resultaten men kan bero på predation från rovfisk eller orienteringssvårigheter med att finna utloppet från sjön. Vandringshastigheten i Enningdalsälven Idefjordsystemet var cirka en tiondel av den i Göta älv. Detta kan i vart fall delvis bero på en fördröjning beroende på att omställningen mellan limnisk och marin miljö tar tid för individerna, utöver svårigheterna att finna vandringsvägen i sjöarna. 0,5 Antal försvunna individer 0-0,5 Kilometer 0 20 40 60 80-1 -1,5-2 -2,5 Enningdal G ä 2010 G ä 2008-3 -3,5 Göta älv 2008 Göta älv 2010 Enningdal Figur 14. Förluster av antal registrerade ålar per kilometer i Göta- Nordre älvsystemet (svart och blått = Figur 7) jämfört med Enningdalsälven-Idefjordensystemet (rött). Figuren korrigerad för missar i registreringarna vid kilometer 40. Enningdalsälven har också använts som referensvattendrag inom The Eeliad Project där ålens storskaliga vandring till Sargassohavet studeras. Detta dels för att vattensystemet i huvudsak är outbyggt vad gäller vattenkraft och där det under de senaste 30 åren inte satts ut små ålyngel utan den population som finns där har vandrat upp från havet, och från Sargassohavet, utan mänsklig hjälp (Westerberg m.fl. 2013). 24

4.4. Fångst och transport T&T Andelen av de individerna som simmat själv och passerar Lilla Edet som når den längst nedströms liggande registreringen var 67 %. För de transporterade var motsvarande andel 80 %. Här ingår eventuella förlusterna vid passagen av kraftstationen i den förra kategorin (se Tabell 3). I resultaten jämförs förlusten, förflyttningshastighet samt vägval, av transporterade ålar med de som simmat själva till startpunkten. Denna jämförelse var avsedd att spegla eventuella effekter av hanteringen av ålarna i samband med transporten snarare än ur ålförvaltningssynpunkt. En jämförelse som ger ökad vikt åt denna är att de 80 % som överlevde vid transporten var mer än det dubbla av de 35 % som tog sig från Vargön till de nedersta registreringarna i Nordre- och Göta älv. Vid en tidigare studie med ålar transporterade förbi kraftverk i Mörrumsån och Lagan (Lagenfelt och Westerberg 2008) nådde 70 respektive 57 procent av individerna ut i havet inom försöksperioden under hösten (tabell 6). Jämförelsen haltar lite beroende på att mätningen i dessa vattendrag också innefattande havsområden i mynningen medan sträckan i Göta älvs vattensystem endast omfattar sötvattensdelen. Den lägre andelen som lämnar Lagan kan också delvis bero på att vattenföringen var noll under åtminstone ett par dagar i veckan när ingen elproduktion pågick medan den andra dagar, vid maximal produktion, var över 100 m/s. I Göta älv och Mörrumsån var vattenföringen jämnare fördelad över tiden. I Lagan var salthalten högre utanför mynningen vilket möjligen skulle kunna en viss omställningsperiod för ålarna innan utvandringen i marina miljön. Detta skulle kunna ha medfört att några fler vandrade ut först efter försökstidens slut om man jämför med Mörrumsån. Av de vägtransporterade (T&T) 30 ålarna registreras 3 inte i vattendraget överhuvudtaget. Av de registrerade passerar 93 procent Garns brygga och 89 procent vidare nedströms (Tabell 5, Figur 6). 25

5. Referenser och arbetsmaterial Calles, O. och Bergdahl D., Ålens nedströmspassage, av vattenkraftverk. Före och efter åtgärd, Karlstad University Studies 2009:19, 44 sidor Calles, O och Christiansson, J. 2012. Ålens möjlighet till passage av kraftverk Kunskapssammanställning för vattendrag prioriterade i den svenska ålförvaltningsplanen samt exempel från litteraturen Elforsk rapport 12:37 HaV och elforsk Clevestam, P. D., Ogonowski, M., Sjöberg, N. B. och Wickström, H. 2011. Too short to spawn? Implications of small body size and swimming distance on successful migration and maturation of the European eel Anguilla anguilla. Journal of Fish Biology, 78: 1073 1089. doi: 10.1111/j.1095-8649.2011.02920.x. Jepsen, N., Koed A., Thorstad, E.B. och Baras, E. 2002. Surgical implantation of telemetry transmitters; how much have we learned? Hydrobiologia 483: 239-248. Lagenfelt, I och Hemmingsson, M. 2011. Ålvandring i Rolfsån, Säveån och Enningdalsälven. Telemetristudier på blankål 2008-2009 PM, Fiskeriverket Utredningskontoret Göteborg 32 sidor. Lagenfelt, I och Westerberg, H. 2008. Beteende hos blankål vid fångst och transport förbi kraftverk i Lagan och Mörrumsån. PM, Fiskeriverket Utredningskontoret Göteborg 15 sidor. Lagenfelt, I. och Westerberg, H. 2009. Ål i Göta älv, Säveån och Rolfsån. Telemetristudier på blankålsvandring, Fiskeriverket. Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Vattenvårdsenheten Rapport 2009:27, ISSN: 1403-168X. 83 sidor. Leonardsson, K., 2012, Modellverktyg för beräkning av ålförluster vid vattenkraftverk, Havs och Vattenmyndigheten, Elforsk rapport 12:36. Nordwall, F. 2008, Förvaltningsplan för ål, Fiskeriverket, PM Dnr 33-4053-08, 43 sidor, Jo2008/3901 Montén, E. 1985, Fisk och turbiner. Vattenfall. SBN91-7186-243-9. Pincock D. G., 2009, Detection Performance of Lines of VR2W/VR3 Receivers, DOC-004819 V 01, 2009 Amirix/Vemco Westerberg H., Lagenfelt I., Sjöberg N., Aarestrup K. och Righton D., 2013, Behaviour of stocked and naturally recruited eels during migration. In press, The Eeliad project. Widemo, M., 2006. Ålens vandringsvägar en litteratursammanställning. Fiskeriverket. 26