Ålvandring i Rolfsån, Säveån och Enningdalsälven

Transkript

1 Ålvandring i Rolfsån, Säveån och Enningdalsälven Telemetristudier på blankål Ingvar Lagenfelt och Malin Hemmingsson Fiskeriverkets Utredningskontor i Göteborg

2 Ålvandring i Rolfsån, Säveån och Enningdalsälven, Telemetristudier på blankål Ingvar Lagenfelt och Malin Hemmingson, Fiskeriverkets Utredningskontor i Göteborg Foto: Ingvar Lagenfelt, Ingemar Andersson, Malin Hemmingsson Copyright kartor: Lantmäteriet MS2009/09399 Fiskeriverkets diarienummer Göteborg: Rolfsån Dnr: , Länsstyrelsen Dnr: Säveån Dnr: , Länsstyrelsen Dnr: Enningdalsälven Dnr: , (beslut Fiskevårdsmedel) 1

3 Innehållsförteckning 1. Sammanfattning 3 2. Inledning 4 3. Bakgrund Ålens situation 3.2 Beskrivning av vattensystemen Rolfsån Säveån Enningdalsälven 4. Metodik Telemetrisystem 4.2 Märkning 4.3 Försöksdesign Rolfsån Säveån Enningdalsälven 4.4 Ålar Rolfsån Säveån Enningdalsälven 5. Resultat Rolfsån 5.2 Säveån 5.3 Enningdalsälven 6. Diskussion Referenser 32 2

4 1. Sammanfattning I denna studie undersöks hur blankålsvandringen påverkas av vandringshinder i form av vattenkraftstationer. Avsikten är att göra jämförelser med en situation efter eventuella skyddsåtgärder för utvandrande ål vid kraftstationerna, till exempel specialanpassade intagsgaller eller styrning av ål förbi turbinerna. Information om dödlighet för ål vid kraftstationer är också ett viktigt underlag för genomförandet av den svenska ålförvaltningsplanen. Ålvandringen i tre västsvenska vattendrag studerades med hjälp av ultraljudstelemetri. Studierna genomfördes under 2008 och 2009 i Rolfsån och Säveån och under 2009 i Enningdalsälven. I både Rolfsån och Säveån finns vattenkraftstationer, medan Enningdalsälven saknar den formen av vandringshinder. Resultaten visar att överlevnaden av utvandrande ål ökar då kraftstationens intag är försedda med fingrindar i kombination med en alternativ väg för ålutvandring. Den största förlusten av blankål observerades i Säveån vid utsättning uppströms Solvedens kraftstation. Endast 3 % av de märkta ålarna lyckades vandra ner förbi den sista kraftstationen i ån. Orsaken till detta är att ålen på sträckan från Mjörn ut till Göta älv stöter på 5 kraftstationer. Detta i kombination med andra hinder (t.ex predation, fiske) gör att överlevnaden är mycket låg. Jonsereds kraftstation, den kraftstation som ligger längst ner i Säveån, studerades separat under En förlust av 18 % av de märkta och registrerade ålarna noterades. Vid denna kraftstation finns ett intagsgaller. I Rolfsån sattes märkta ålar ut uppströms Ålgårda kraftstation, vilket är den i vattendraget längst ner belägna kraftstationen. 35 % av ålarna lyckades passera kraftstationen levande och de kunde registreras vid mottagaren 8 km nedströms. Vid kraftstationen finns intagsgaller. Det finns även en möjlig alternativ vandringsväg i form av en blankålsledare. I Enningdalsälven sattes ålarna ut en bra bit upp i systemet, i Kynne älv. Från utsättningsplatsen var avståndet till mottagaren längst ut i Idefjorden 58 km. För att nå dit måste ålarna passera bland annat ett vattenfall och två sjöar. Resultaten visar att 59 % av de utsatta och i vattendraget registrerade ålarna når fram till Idefjorden under den tid som försöken pågick. På grund av den långa vandringssträckan i detta område är det troligt att utvandring skedde även efter försökets avslut. Sammanfattningsvis visar resultaten att vattendrag med vattenkraftstation minskar överlevnaden av utvandrande blankål. Vidare indikerar studien att en fördröjning och/eller förlust av utvandrande blankålar sker även under naturliga förhållanden i ett vattensystem (Enningdalsälven). Det är dock svårt att i denna studie jämföra resultaten från det opåverkade vattendraget med de exploaterade eftersom ett flertal faktorer inverkar på ålvandringen. Förutom andelen sjöar och antal kraftstationer finns skillnader i flödesnivåer i vattendraget, vattentemperatur, naturliga vandringhinder, predation m.m. som skiljer sig åt mellan de olika systemen. En enkel jämförelse av förlust av ålar per kilometer vattendrag inkluderas trots detta. Lägst andel förluster, 1 procent av ålarna per kilometer, registrerades i Enningdalsälven. I Säveån, från sjön Mjörn till sista registreringen nedströms, var förlusterna 2,6 procent per kilometer. För delsträckan som bara omfattar Jonsered var motsvarande siffra 1,6 procent. I Rolfsån försvinner 6,8 procent av ålarna per km räknat på individer som säkert lämnat utsättningsområdet. 3

5 2. Inledning Varje EU-medlemsstat ska enligt rådsförordning (EG) nr 1100/2007 ha en ålförvaltningsplan. Målet ska vara att minska den antropogena mortaliteten så att minst 40 % av biomassan av blankål med stor sannolikhet tar sig ut i havet, i förhållande till den bästa uppskattningen av utvandring som skulle ha funnits om inte antropogena faktorer hade påverkat beståndet (Bilaga till regeringsbeslut , Jo2008/3901). Den svenska ålförvaltningsplanen antogs av regeringen 2008 och håller nu på att implementeras. Planen är inriktad på åtgärder för att snabbt öka utvandringen av vuxen ål till lekplatsen och bygger på åtgärder inom följande huvudsakliga områden: inskränkningar i fisket förbättrade utvandringsmöjligheter för blankål (minskad turbindödlighet) stödutsättning av glasål Denna studie är ett bidrag inom ramen för den svenska ålförvaltningsplanen. Ett första led i planen är att kartlägga blankålars vandringsvägar och turbindödlighet i några vattendrag på Västkusten. Fiskeriverket har sedan 2008 undersökt blankålvandringen på västkusten. Syftet med undersökningarna är att införskaffa mer kunskap om hur ålvandring påverkas av vandringshinder i form av kraftstationer. Åtgärder för att förbättra vandringsmöjligheterna för bland annat ål planeras i flera av de undersökta vattendragen, men har ännu inte genomförts. Studien utgör därmed en baslinje som kan användas för att längre fram utvärdera effekten av insatser som genomförts med syftet att öka överlevnaden hos utvandrande blankål. Vidare kan studierna användas som ett kunskapsunderlag för att avgöra var insatser bör ske och hur de bör utformas för att underlätta blankålsutvandringen och minska turbindödligheten. Under 2008 utfördes telemetristudier på blankålsutvandring i Göta älv, Säveån och i Rolfsån. Under 2009 fortsattes studierna i Säveån och Rolfsån, men Göta älv ersattes av Enningdalsälven som studieområde. Resultaten från 2008 års försök har beskrivits i rapporten Ål i Göta älv, Säveån och Rolfsån, Telemetristudier på blankålsvandring (Lagenfelt m fl. 2009). Under 2010 utfördes åter igen studier av ålvandringen i Göta Älv som kommer att redovisas Aktuell rapport redovisar resultaten från studierna utförda i Säveån och Rolfsån 2008 samt 2009 samt studier utförda i Enningdalsälven Enningdalsälven är ett opåverkat vattensystem där endast naturliga vandringshinder finns i den studerade delen varför vandringsmönster i detta vattendrag delvis kan ses som en referens. Undersökningen i Enningdalsälven sågs som viktig att genomföra eftersom den kan användas för jämförelser med utbyggda älvar på västkusten och med älvar där en stor del av ålen är uppflyttad och utplanterad. Undersökningarna har utförts av Fiskeriverkets utredningskontor i Göteborg och finansierats av länsstyrelsen i Västra Götalands län, Fiskeriverket samt Vattenfall. 4

6 Rekrytering, medel av 23 glasålsserier 3. Bakgrund 3.1 Ålens situation Rekryteringen till det europeiska ålbeståndet, som består av en enda genetiskt homogen population har minskat drastiskt under de senaste årtiondena. Detta syns tydligt i de vattendrag i hela Europa där man räknat antalet småålar som vandrar upp till uppväxtområdena. Den genomsnittliga utvecklingen sedan 1940 talet framgår av figur 1. De tidsserier som finns är för uppvandring av ål i vattendragen. Minskningen av antalet till lekområdet utvandrande ålar har inte kartlagts på samma sätt. Eftersom ålen tillbringar mellan 5 och 30 år i uppväxtområdet sker en fördröjning innan rekryteringsminskningen märks av i fisket År Figur 1. Rekrytering av ål i Europa, medelvärde från 23 platser med räkning av glasål spridda från Skandinavien till Medelhavet. Data från ICES (2008). Flera faktorer torde ha samverkat till den minskade rekryteringen av ål. Minskningen av tillgängliga uppväxtområden genom hinder för ålarnas uppvandring och/eller torrläggning av uppväxtarealer är en bidragande orsak. Höga halter av miljögifter och storskaliga förändringar av strömmarna och klimatet i Atlanten kan ha påverkat vandringen till och från lekplatsen i Sargassohavet. Ett hårt fisketryck på alla livsstadier hos ål (glasål, gulål och blankål) är också en betydande faktor som kan ha orsakat minskningen av ålpopulationen. Tidigare har åtgärder som rör ål och ålvandring i svenska vattendrag i huvudsak inriktats på att kompensera fisket för de minskade fångstmöjligheterna. Ålyngelledare och utsättning av ål i insjöar är vanliga insatser. Det för närvarande allt överskuggande problemet är att säkerställa en fortsatt och ökande reproduktion. En viktig inriktning för framtida åtgärder är därför att öka utvandringen av ål under lekvandring, s.k. blankål. Vid utvandringen från uppväxtområdena finns ofta hinder i form av kraftstationsdammar och turbiner. Dödligheten vid turbinpassager är hög, upp till 90 % för utvandrande blankål (Montén, 1985), vilket också bidrar till den minskade lekvandringen och rekryteringen. Finns det flera kraftstationer i ett vattendrag blir den totala dödligheten mycket hög. I en studie som Fiskeriverket genomförde i Mörrumsån och Lagan testades med framgång alternativet att fånga ålen uppströms i 5

7 systemet och transportera den landvägen nedströms förbi första vandringshindret (Lagenfelt m.fl. 2008). Denna åtgärd för att minska dödligheten genomfördes under hösten 2010 i pilotskala i några vattendrag, bland annat Göta älv. Mer långsiktiga åtgärder är att styra den utvandrande ålen via utskov/blankålsledare förbi turbinerna eller att stoppa eller minska driften av turbiner under perioder då mycket ål vandrar. I Säveån, liksom i flera andra vattendrag, pågår arbete med fiskvägar som ger ålen möjligheter att vandra både upp till uppväxtområden och ut till kusten för vidare vandring till Sargassohavet. 3.2 Beskrivning av vattensystemen Studierna utfördes i tre utvalda ålförande vattensystem på västkusten; Enningdalsälvens, Säveåns och Rolfsåns avrinningsområden. Enningdalsälven Säveån GÖTEBORG Rolfsån Figur 2. Vattendrag inom respektive avrinningsområde (röd markering) i vilka undersökningarna utfördes. 6

8 Rolfsån Rolfsån avvattnar sjön Lygnern och mynnar i Kungsbackafjordens innersta del nära Kungsbackaån. Rolfsåns avrinningsområde är 694 km 2. Medelvattenföringen vid SMHI:s mätstation vid Stensjön redovisas i tabell 1. I Rolfsån finns bland annat lax, öring, havsnejonöga och ål. Viaredssjön och Lygnern i Rolfsåns vattensystem tillhör båda de 500 mest produktiva ålsjöarna (av knappt ingående sjöar) enligt ålproduktionsmodellen som används inom uppföljningen av den svenska ålförvaltningsplanen. Tabell 1. Flödet vid Stensjön 20 augusti till 15 december respektive år. Dygnsmedelflöde [m 3 /s] medel min - max Uppströms Lygnern övergår Rolfsån till Storån. Mellan sjöarna Sundsjön och Stensjön, i Rolfsån ligger Ålgårda kraftstation, som utgör ett partiellt vandringshinder för fisk. Även uppströms Lygnern finns vandringshinder. I Storån finns till exempel Bosgårdens och Apelnäs kraftstation, i grenen Nolån finns ålvandringshinder i Hulta damm samt i grenen Sörån finns en kraftstation nära Hultafors. Vid Bosgårdens kraftstation finns ett omlöp sedan 2009 och vid Apelnäs kraftstation finns en fiskväg som också anlades Ålgårda kraftstation är försedd med två turbiner och har en installerad effekt om 300 kw. Intagsgrindarna har ett lamellavstånd av cirka 20 mm. Konkreta planer på att anlägga lutande fingrindar, omlöp med mera för fiskvandring finns vid Ålgårda. Säveån Säveån rinner från sjön Säven via sjöarna Anten, Mjörn, Sävelången och Aspen ut i Göta älv vid Göteborgs hamn. Vattendragets längd är cirka 130 km och avrinningsområdet omfattar 1500 km 2. Fiskfaunan i Säveån är divers och i vattensystemet förekommer både sötvattenslevande arter som gädda, abborre och mört, och havsvandrande arter som lax, öring och ål. Vid utvandringen från uppväxtarealerna i Säveåsystemet har ålen ett stort antal vandringshinder att forcera. På sträckan från sjön Säven finns i huvudfåran till mynningen totalt 12 vandringshinder av olika svårighetsgrad som ska passeras. Nedströms sjön Mjörn utgörs vandringshindren i Säveån av fem stycken kraftstationer med dammar. Solvedens kraftstation, som reglerar vattenståndet i Mjörn, har en effekt på 1240 kw fördelat på två turbiner. Vid denna kraftstation finns inget intagsgaller som kan hindra fisk att passera. Därnäst kommer Floda kraftstation som har en fallhöjd på 2,5 m. Ytterligare nedströms ligger Hillefors kraftstation med en fallhöjd på 2,8 meter och en effekt på 360 kw. Därefter ligger Hedefors kraftstation som har en fallhöjd på 10,5 meter och därmed en hela 3115 kw installerad effekt fördelad på en liten och en stor turbin. Kraftstationen längst ned i Säveån innan utloppet i Göta älv ligger i Jonsered med en sammantagen effekt om 2357 kw fördelat på fyra turbiner. Fallhöjden är 8,0 meter vid Jonsered kraftstation. Intagsgrindarna har ett lamellavstånd av cirka 20 mm och förbi kraftstationen går två laxtrappor. Möjliga uppväxtområden för ål i Säveån uppströms det nedersta vandringshindret vid Jonsered är tämligen stora och inkluderar både sjön Aspen och partier av rinnande vatten. Med en förbättrad kraftstations- och dammpassage av utvandrande blankål kan en större produktion av ål som når lekområdena i Sargassohavet kunna uppnås. 7

9 I Säveån drivs det så kallade Säveåprojektet sedan flera år. Ett syfte med projektet är att förbättra miljön för lax och ål samt andra vandrande fiskarter. Bland annat har biotopvårdande åtgärder genomförts i området mellan Lerum och Floda. En pågående juridisk process är en ansökan om omprövning av vattenverksamheten vid Hedefors kraftstation. Målet är att anlägga en fiskväg förbi kraftstationen samt att installera ett lutande fingaller vid intaget. Dygnsmedelflöde vid Jonsered 2008 och vid Solveden 2009 redovisas i figur 18 och 19. Maximala totala flödet vid Jonsered var cirka 80 m 3 /s och vid Solveden cirka 30 m 3 /s. Vid båda kraftstationen förekom korta episoder med flöden nära noll. Flödet i laxtrappan vid fingrindarna i Jonsered var 0,8 m 3 /s under hela undersökningsperioden Även i dammen vid den naturliga åfåran vid Jonsered finns en laxtrappa Enningdalsälven Enningdalsälven är ett av vattenkraft oexploaterat vattendrag som rinner genom gränstrakterna mellan Norge och Sverige. I vattensystemet är Loviseholms kraftstation i Grubberödsälven i övre delen av Kynneälv, den enda kraftstation som är i drift. Kraftstationen utgör ett ålvandringshinder (Thorsson 2009). Enningdalsälvens totala avrinningsområde är 782 km 2 med en sjöyta på drygt 10 %. Området innefattar norrifrån räknat sjöarna och vattendragen Boksjön, Norra Kornsjön, Noraneälven, Mellan-Kornsjön, Grubberödsälven och Södra Kornsjön. Södra Kornsjön når i sin tur via Kynne älv en avgränsad del av Södra Bullaresjön nära tilloppet från avsnörningen mot den större delen av sjön. Södra Bullaresjön avvattnas norrut via Långevallsälven till Norra Bullaren som via Enningdalsälven når innersta delen av Idefjorden. Höjden över havet i Södra Kornsjön är 134,5 meter, men minskar via Kynne älv till 44,0 meter i Södra Bullaresjön. På sträckan däremellan (5,8 km) förekommer flera forssträckor. Bland annat finns det ett vattenfall som utgör ett naturligt, men inte fullständigt, hinder för ålens vandring (se figur 14). Flödet i Kynne älv och Enningdalsälven redovisas i figur 20. Flödet ökar från medelvärdet 2,2 m 3 /s i Noraneälven till 13 m 3 /s i utloppet av Kynneälv. Flödet från Norra Bullaresjön utlopp i Enningdalsälven vid Vassbotten är i medeltal 10 m 3 /s. I Enningdalsälven finns bland annat ål, öring och lax. I den undersökta delen möter ålen endast naturliga vandringshinder och endast naturligt uppvandrad ål förekommer. 8

10 4. Metodik 4.1 Telemetrisystem Ålvandringen studerades med hjälp av akustisk telemetri. Ålarna i försöken märktes med akustiska ultraljudssändare av fabrikat Vemco modell V7 eller Thelma modell 7,2 (Figur 4). Sändarna ger en kodad signal med randomiserat tidsmellanrum i intervallet 20 till 50 sekunder vid frekvensen 69 khz och signalstyrkan db re 1μPa, 1 m. Sändarens diameter är ca 7 mm och längden 18 mm. Batterierna beräknades räcka i minimum 60 dagar. Flera olika sändare kan registreras utan att störa varandra även om de befinner sig i samma område samtidigt. En viss begränsning finns dock för antalet sändare då risken att de sänder exakt samtidigt ökar med ökande antal. Ålarnas rörelser registrerades med hjälp av hydrofonbojar av modellerna VR 2 och VR 2 W (Figur 3). En aktuell översikt av metoden har gjorts av Heupel m.fl. (2007). Detektionsavståndet för hydrofonen testades på de aktuella mottagarplatserna i vattendragen före försöken. Avståndet är beroende av de lokala bottenförhållandena men var minst 200 m och typiskt 300 m uppströms och nedströms. En datalogger i mottagaren registrerar tid, datum och sändarens unika identitet när en sändare kommer inom hörhåll. Data från samtliga mottagare lästes av och lagrades på dator vid upptagningen. Analys av tiderna för ålarnas passage gjordes i huvudsak grafiskt med tillverkaren Vemcos program VUE. Försökets längd är tiden från utsättning av den märka ålen och maximal batteritid hos sändarna. Mottagarna utplacerades före försökets början och insamlades i december. Figur 3. Hydrofonboj VR2 med flytkula och ankare. I bakgrunden på vänster bild syns Södra Bullaresjön i Enningsdalsälvens vattensystem. 4.2 Märkning Ultraljudssändaren fästes utvändigt framför ålens ryggfena med rostfri sutur (Figur 4). Två trådar användes för att fixera sändaren. Sändarens vikt i vatten är 1,2 gram, d.v.s. för de minsta använda 9

11 individerna mindre än 0,4 % av kroppsvikten. Sändarens ringa storlek och vikt bedöms inte påverka ålens beteende (Jepsen m fl. 2002). Märkningen gjordes dagtid och ålarna släpptes direkt efter märkningen i strandkanten vid området de fångats (Figur 5). Ålarna sattes ut i omgångar med målsättningen att sprida individerna över vandringsperioden. Antalet ålar begränsades vid varje utsättningstillfälle för att minska risken att för många ålar samtidigt befann sig inom hörhåll för en mottagare och på så sätt undvika blockering av registreringen eller felregistreringar. Avsikten var också att utsättningarna skulle spegla några olika nivåer på vattenföring i vattendragen. Figur 4. Ål märkt med kodad ultraljudsändare. Fuktiga lakan och gräs skyddar ålens slemskikt vid hanteringen. Figur 5. Märkt blank ål sätts ut i Säveån ovan Solvedens kraftstation. 10

12 4.3 Försöksdesign Rolfsån Avsikten var att särskilja vandringsvägar och skatta dödligheten vid kraftstationen i Ålgårda. Under både 2008 och 2009 placerades totalt fyra registrerande mottagare ut för att övervaka ålarnas vandring i vattensystemet (Figur 6). En mottagare, R1, placerades strax uppströms utsättningsplatsen, i Sundsjön. Cirka 220 meter nedströms placerades en mottagare, R2, i intagskanalen till kraftstationen. Ytterligare en mottagare, R3, placerades i den ursprungliga åfåran 100 m nedströms spilluckorna. En fjärde mottagare (R4) placerades vid Gåsevadholm, på sådant avstånd nedströms att ålen bedömdes måste ha simmat aktivt för att nå dit. Avståndet från kraftstationen i Ålgårda till mottagaren i Gåsevadholm var cirka 8 km. Från Gåsevadholm slingrar sig sedan Rolfsån söderut cirka 7,3 km mot Kungsbackafjorden. Det totala avståndet från utsättningsplatsen till Rolfsåns mynning var cirka 15,5 km. Gåsevadholm Figur 6. De registrerande mottagarnas(r1-r4) placering i Rolfsån med detaljkarta över Ålgårda kraftstation och de tre mottagare som placerades där. Ålarnas utsättningspunkt markerad U. 11

13 Figur 7. Kraftstationsbyggnaden i Ålgårda, Rolfsån. Säveån Under 2008 koncentrerades försöken runt det nedersta vandringshindret i Säveån, kraftstationen i Jonsered. En registrerande mottagare (under 2008: S4, under 2009:S5) placerades uppströms i anslutning till kraftstationen och nära ålutsättningsplatsen i sjön Aspen. En mottagare, S6, placerades i intagskanalen och en, S7, i den ursprungliga åfåran nedströms spilluckorna. Avståndet mellan Jonsered och den nedersta mottagaren (S8) var vattenvägen i Säveån drygt 11 km (Figur 8-9). Under år 2008 sattes de märkta ålarna ut i sjön Aspen omedelbart uppströms intagskanalens början cirka 700 meter från kraftstationens fingrindar. Speciellt är att intagskanalen passerar genom en tunnel i denna sträckning. Under 2009 undersöktes överlevnaden hos blankålarna i en större del av Säveån. Ålvandringen från sjön Mjörn och förbi flera kraftstationer inklusive Jonsered studerades. Mottagarna spreds från Mjörn och Sävelången till Aspen. Avståndet mellan mottagaren i Mjörn (S1) till den längst nedströms (S8) var 36,6 kilometer. Den längst nedströms belägna mottagaren båda åren (S8) placerades på ett sådant avstånd från kraftstationen i Jonsered att ålen bedömdes måste ha simmat aktivt för att nå dit. Avståndet till Säveåns mynning i Göta älv var ytterligare 2,3 km längre nedströms från mottagare S8. 12

14 Solveden Hedefors Floda Hillefors Jonsered Figur 8. Mottagare och kraftstationer i Säveån: S1 = uppströms Solveden, S2 = nedströms Solveden, S3 = Floda, S4 S7 Jonsereds kraftstation, S8 = SKF. Mottagare S1-S3 användes endast under försöken Detaljkarta över Jonsered finns i figuren nedan. Utsättningsplats 2008 är ungefär samma som platsen för S1 och S2. Utsättningsplats 2009 är markerad i figuren nedan. Jonsered U Figur 9. Mottagare vid Jonsereds kraftstation: S4 = uppströms kraftstationen och dammen 2008, S5 = uppströms kraftstationen och dammen 2009, S6 = intagskanal till kraftstationen, S7 = naturliga åfåran. Några meters olika placering av mottagaren uppströms Jonsered 2008 (S4) och 2009 (S5). Ålarnas utsättningsplats 2009 markerat med U. 13

15 Figur 10. Kraftstationsbyggnaden i Jonsered, Säveån Enningdalsälven Mottagarna spreds i vattensystemet för att ge en så tydlig bild av ålarnas utvandring som möjligt. De översta två mottagarna placerades i Kynne älv uppströms och nedströms ålkistan vid Tegen, där flertalet ålarna fångades och alla märktes. Några ålar fångades i en andra ålkista en bit längre uppströms. Den första mottagaren, E1, placerades cirka 170 m uppströms ålkistan vid tegen. Mottagare E2 placerades 120 m nedströms utsläppsplatsen. Mottagare E3 placerades där Kynne älv mynnar i Södra Bullaresjön, 5 km nedströms utsläppsplatsen. Mottagare E4 placerades 6 km längre norrut i den övre ändan av Södra Bullaresjön. Mottagare E5 placerades i den övre delen av Norra Bullaresjön, 8,6 km norr om Långevallsälvens mynning. Från Norra Bullaresjön rinner Enningdalsälven längs med gränsen till Norge och mynnar sen i Idefjorden. Denna sträcka är cirka 12,7 km. Från Enningdalsälvens mynning i Idefjorden till Idefjordens mynning i havet är det 24,7 km. Den sista mottagaren placerades vid gamla Svinesundsbron som går över Idefjorden 2,9 km från mynningen i havet. Det totala avståndet vattenvägen från utsättningsplatsen till mynningen i havet var cirka 58 km (Figur 11 och 12). 14

16 Norra Bullaresjön U 1 Södra Bullaresjön Figur 11. Placeringen av mottagare i Enningdalsälvens vattensystem. Ålmärkning och utsättning (U 1) skedde mellan E1 och E2. Vid E5 skedde flödesmätning. 15

17 E 6 U 2 Enningdalsälven E 5 Figur 12. Placering av mottagare E6, i Idefjorden samt mottagare E5 i norra delen av Norra Bullaresjön. U2 markerar utsättnings- och märkningsområde 2 vid Krokstrand. 16

18 Figur 13. Fångstanordning för vandrande ål, ålkista, sedd från nedströmssidan och från uppströmssidan. Mottagare E2 Figur 14. Kynne älv, fors nära Bullaresjöarna som utgör partiellt ålvandringshinder och lugnflytande sträcka med en mottagare. 4.4 Ålar Endast ålar som visade entydiga kriterier på att uppnått blankålsstadiet ingick i det märkta materialet. Ålarna märktes och sattes ut i omgångar med målsättningen att sprida individerna över vandringsperioden under hösten. Antalet ålar begränsades vid varje utsättningstillfälle för att undvika blockering av registreringen eller felregistreringar. Avsikten var också att utsättningarna skulle spegla några olika nivåer på vattenföring i vattendragen. Rolfsån I Rolfsån fångades ålar i Sundsjön med hjälp av ålryssjor. Ålarnas medellängd var cirka 74 cm (±11,2) under 2008 och något större, 80 cm (± 9), året efter. Urvalet ålar var begränsat och de minsta ålar som användes var 55 respektive 66 cm vägande från 0,32 kg. Detta trots att de allra minsta blanka ålarna uteslöts. Medelvikt var på 0,8 kg år 2008 och på 1 kg år De största ålarna var upp mot en meter långa och vägde 1,4 till 1,5 kg. Små blankålar blanka hanar, under 55 cm långa, förekom i fångsterna i ryssjorna. I Rolfsån var planen att märka minst 30 ålar under Under september detta år märktes 10 stycken och nästa märkning var inplanerad i oktober. Under oktober genomfördes dock inga 17

19 märkningar på grund av högt vattenflöde i ån. Det höga vattenflödet innebar att merparten av vattnet gick via den gamla åfåran och inte via kraftstationen. Då detta inte avspeglade en normal situation genomfördes inga märkningar under oktober. Den normala medelvattenföringen för oktober månad under perioden 1930 till 1990 i den nedan belägna Stensjön var 11,7 m 3 /s (SMHI 2010). Under perioden med högt flöde i oktober var vattenföringen vid ett par tillfällen över 40 m 3 /s. Märkningen återupptogs i november, då ytterligare 10 ålar märktes, trots att flödena inte var nere på normal nivå för att om möjligt få ut någon information under denna säsong. Försöken fortsatte 2009 (Tabell2). Tabell 2. Märkningsdag och totalt antal märkta ålar i Rolfsån 2008 och datum antal datum antal 1 sep sep nov okt 8 summa 20 summa 19 Säveån De ålar som märktes i Säveån fångades med ålryssjor uppströms respektive kraftstation. Under 2008 fiskades i sjön Aspens utlopp vid Jonsered och under 2009 i Mjörns utlopp vid Solveden. Under 2008 kompletterades fisket med några ålar fångade vid Mjörns fiskodling. Endast blankålar längre än 55 cm användes för märkning och de längsta ålarna var 110 och 107 cm respektive år. Medellängden under 2008 var 84 cm (±18) och under 2009 var den 91 cm (± 8,6). Medelvikten var 1,1 respektive 1,4 kg. Tre ålar vardera år vägde över 2 kg, den största 2,5 kg. Den minsta 55 cm långa ålen år 2008 vägde 0,3 kg medan den minsta år 2009 var 68 cm lång och vägde cirka ett halvt kg. Små blankålar, blanka hanar under 55 cm långa, förekom i fångsterna i ryssjorna vid Jonsered 2008 men saknades vid Solveden Datum för märkning och utsättning av ålar 2008 och 2009 framgår av tabell 3. En kompletterande utsättning av nio märkta ålar gjordes i Sävelången, strax nedströms Solvedens kraftstation, under 2009 för att kompensera eventuella förluster vid denna kraftstation inför övriga delen av ån. Tabell 3. Märkningsdag, antal märkta ålar och utsättningsområde i Säveån 2008 och antal Utsatta i 2009 antal Utsatta i 29 aug 10 Aspen 10 sep 7 Mjörn 22 sep 6 Aspen 02 okt 10 Mjörn 08 okt 4 Aspen 15 okt 10 Mjörn 20 okt 8 Aspen 27 okt 6 Mjörn 27 okt 10 Aspen 27 okt 9 Sävelången summa 38 summa 42 Enningdalsälven Ålarna som användes fångades i två ålkistor i Kynne älv (Figur 13). Huvuddelen togs vid Tegen där alla individer också märktes (U1 i Figur11). Ålarnas medelvikt var 1,55 kg med en spännvidd mellan 0,8 och 2,7 kg och var mellan 76 och 114 cm långa. Medellängden var 94 cm (± 8,2). Liksom i övriga vattendrag användes endast ålar som bedömdes som blanka. Märkningar genomfördes vid tre tillfällen under vandringssäsongen 2009 i Kynne älv. En kompletterande märkning genomfördes vid ett av tillfällena i Idefjordens innersta del vid Krokstrand (Tabell 4). 18

20 Tabell 4. Utsättningsområde, datum för utsättning och antal märkta ålar i Enningdalsälven Utsättning Antal Kynne älv 18 sep 15 Kynne älv 13 okt 7 Kynne älv 28 okt 10 Krokstrand 13 okt 8 summa 40 19

21 5. Resultat 5.1 Rolfsån Av de totalt 39 märkta och registrerade ålarna i Rolfsån passerade 24 stycken in i kraftstationsområdet. Av övriga 15 har återfångades två utan att kunna återutsättas och 13 påbörjade antagligen inte vandringen. Cirka en tredjedel av de märkta ålarna nådde hela vägen till den längst ner belägna mottagaren vid Gåsevadholm (Tabell 5 och 6). Tabell 5. Antal märkta, antal registrerade och antalet passerade ålar i Rolfsån 2008 och Antal märkta Registrerade i vattendraget Registrerade vid Gåsevadholm Andel passerade av totalt märkta % % Tabell 6. Antal ålar utsatta uppströms Ålgårda, under 2008 och 2009, per halv månad och antal som därefter registrerades nedströms kraftstationen, vid Gåsevadholm Period Utsatta Registrerade vid Andel passerade av totalt märkta ålar Gåsevadholm [%] sep sep okt nov SUMMA Under 2008 passerade fyra av de fem blankålar som registrerats i intagskanalen till kraftstationen också den nedersta mottagaren i Gåsevadholm. De fyra ålarna har med stor sannolikhet passerat via den lilla blankålsledaren (Figur 15) då vattenintagen till turbinerna är försedda med 20 mm galler. Den femte ålen kan ha omkommit vid passage av kraftstationen då det var en av de minsta individerna (600 mm lång och en vikt på endast 350 gram). Alternativt kan den ha fördröjts eller försvunnit på vägen över Stensjön efter att ha passerat kraftstationen. Endast ett par ålar påträffades i rensmaterialet från fingrinden under hela försöksperioden och ingen av dessa var märkt. En ål från den första utsättningen 2008 passerade genom den gamla åfåran dit endast en mindre del av vattenflödet styrdes. Under den andra märkningsperioden 2008 passerade ingen av ålarna in i intagskanalen utan de båda som vandrade passerade antagligen genom den gamla åfåran, där också huvuddelen av vattenflödet gick. Bedömningen bygger på att möjligheten till detektion vid den där placerade mottagaren var begränsad under perioden med mycket turbulens och inblandning av luftbubblor som utsläcker ultraljudet från märkena. Detta öppnar också för möjligheten att någon av ålarna från den andra utsättningsomgången skulle kunna passerat här utan att senare nå fram till den nedströms belägna mottagaren. Registreringen i intagskanalen var däremot igång under hela perioden och dessa ålar skulle ha detekterats vid passage. Skattningen av den sammantagna förlusten 2009, vilken beror av märkta ålar och ålar registrerade vid Gåsevadholm ger en skattning i samma storleksordning som Under 2009 tolkas 20

22 resultaten vad gäller passage genom intagskanal eller genom gamla åfåran så att fem av sex ålar passerat den gamla åfåran. Endast en av 10 ålar som passerat in i intagskanalen registreras också vid Gåsevadholm vilket ger en annan bild än För resterande ålar har en passerat gamla åfåran utan att nå Gåsevadholm och två har vid upprepade tillfällen registrerats i intagskanalen. Ingen av dessa båda ålar har registrerats någon annanstans. Tabell 7 redovisar registrering av märkta ålar inom respektive mottagarområde för 2008 och Tabell 7. Antalet detektioner inom varje område och antalet ålar som ej registrerats nedströms (bortfall) i Rolfsån 2008 och Kvar i Registrerade Sundsjön Märkta i Registrerade vid Registrerade i nedströms vid Sundsjön kraftstationen gamla åfåran kraftstatione försökets n slut Antal ålar Bortfall Figur 15. Blankålsledaren i Rolfsån. Tiden från passagen vid kraftstationen till mottagaren vid Gåsevadholm var 4 timmar för den snabbaste ålen Hastigheten efter kraftstationen för de fem ålar som passerade kraftstationen var ganska spridd med 0,08 m/s för de två långsammaste och 0,46 m/s för den snabbaste. Under 2009 tog denna sträcka cirka 3,5 dygn för den snabbaste ålen och cirka en månad för den långsammaste ålen. I Rolfsån registreras inga egentliga toppar i ålvandringen då endast två ålar registreras per dygn och det därmed är svårt att notera samband med vattenflödet. Flödesdata för vattensystemet finns för Stensjöns utlopp (SMHI 2010). Under 2008 finns fyra större och en mindre topp i vattenflödet men ingen av dessa sammanfaller med ålens rörelser. Under 2009 är vattenflödet jämnt förutom en distinkt topp runt dag 330 dvs. samma dag 26 november som den är i Enningdalsälven och någon dag efter en flödestopp i Säveån. För sträckan från utsättningsplatsen till Gåsevadholm (8 km) blir förlusten av ålar 6,8 procent per km räknat på de 24 individer som säkert lämnat utsättningsområdet och registrerats. 21

23 5.2 Säveån Totalt 80 blankålar märktes under de båda försöksåren och av dessa registrerades 70 på någon eller några av mottagarna i vattendraget. Totalt 24 ålar, varav alla utom en märktes i Jonsered 2008, passerade till den mottagare som placerats längst ned i vattensystemet (Tabell 8). En av de 33 ålar som märktes i Solveden 2009 ingår i materialet. Tabell 8. Summering av resultaten i Säveån. Utsättning Antal märkta Registrerade längst ned i Säveån Andel passerade av totalt märkta Andel av registrerade i vattendraget Registrerade i Säveån totalt Registrerade nedströms respektive kraftstation Jonsered upp % 82 % Solveden upp % 3 % 33 6 Solveden ned % 0 % 9 2 upp uppströms i respektive kraftstation ned nedströms i Sävelången exklusive fyra som låg kvar vid försökets slut Av de 38 märkta ålarna 2008 i sjön Aspen registrerades totalt 28 i vattendraget. 22 ålar passerade genom intagskanalen till Jonsereds kraftstation (Tabell 9). Fem ålar passerade kraftstationen via den gamla åfåran. En individ stannade kvar uppströms mottagaren i gamla åfåran eller simmade tillbaks till sjön efter att ha registrerats. Fyra av de 22 individerna som passerade in i intagskanalen försvann före passage av nedersta mottagaren i Säveån. Totalt 23 individer passerade mottagaren längst ned i Säveån. Detta innebar ett svinn av 18 % av de ålar som påbörjat vandringen vid de aktuella spill- och produktionsförhållandena för Jonsereds kraftstation under undersökningsperioden Denna procentsats innefattar alla typer av hinder och fördröjning av ålarna mellan kraftstationen och den nedersta mottagaren, alltså även alla som eventuellt dött eller bromsats av andra orsaker än produktionen och hindren vid kraftstationen. För en extra kontroll av dödligheten vid gallret genomgicks rensmaterialet på kraftstationens fingaller frekvent under försöksperioden utan att någon av de märkta ålarna påträffades. Tabell 9. Antalet detektioner inom varje område och antalet individer som ej registrerats nedströms (bortfall) Jonsereds kraftstation i Säveån Kvar i Registrera Registrerade Registrerade Märkta i Aspen vid de i i gamla sjön Aspen försökets uppströms intagskanale åfåran slut dammen n Registrerade nedströms Antal ålar Bortfall Av de 33 ålar som 2009 märktes och sattes ut uppströms Solveden passerade endast sex stycken (18 %) mottagaren i Sävelången. Endast en av dessa sex passerade sedan vidare hela sträckan till den nederst belägna mottagaren i Säveån (Tabell 10). Av de sex överlevande individerna från Solveden och de ytterligare nio utsatta i Sävelången som startade från sjön passerade fem Floda (36 %) varav fyra försvann på sträckan förbi kraftstationerna i Floda, Hedefors och Hillefors och sjön Aspen (Tabell 10). I mottagaren i Sävelången (S2) registrerades fyra sändare som låg kvar vid försökets slut. Dessa registreringar har inte räknats in som passerande ålar. 22

24 antal individer Jonsered till SKF Tabell 10. Antalet detektioner inom varje område och antalet ålar som ej registrerats nedströms (bortfall) i Säveån Registrerade Kvar i Registrerad Registrerade i Märkta i Märkta i nedströms området vid e direkt Sävelångens sjön Mjörns sjön Floda, försökets nedtröms utlopp utlopp Sävelången Hillefors slut Solveden uppströms Hedefors Floda Registrerade nedströms Jonsered Antal ålar Bortfall Förflyttningstiden och simhastigheten hos de olika ålarna varierade. I medeltal tog det 15 dygn från utsättningen i Aspen år 2008 tills ålen passerade antingen intagskanalen eller den naturliga åfåran vid Jonsered kraftstation. Den långsammaste individen behövde 59 dygn men vandrade sen på 53 timmar ner till mottagaren längst ner i Säveån (S8). Förflyttningen från Jonsered till mottagaren längst ner i Säveån (S8) tog för de fyra snabbaste ålarna mellan tre och fyra timmar. Om hänsyn tas till flödet i ån motsvarar detta en hastighet på 0,89-1,05 m/s (Figur 16). De långsammaste individerna behövde mer än två dygn för att förflytta sig denna sträcka. Detta motsvarar en förflyttningshastighet på 0,06 m/s ,0 0,2 0,4 0,6 0,8 1,0 1,2 förflyttningshastighet [m/s] Figur 16. Genomsnittlig förflyttningshastighet hos de 24 ålar som vid försöken passerat mellan Jonsered och den nederst placerade mottagaren i Säveån. Under 2009 tog det 39 timmar och 21 minuter för den enda ål som passerade hela vägen att ta sig från intagskanalen i Solveden till mottagaren längst ner i Säveån (Tabell 11). Ålen verkar ha överdagat, dvs. ej rört sig under dygnets ljusa del, mellan S2 och S3 i Sävelången samt mellan S5 och S8. Medelförflyttningshastigheten blir cirka 0,2 till 0,3 m/s. Tabell 11. Förflyttningstider mellan mottagare för den enda ål 2009 som tog sig hela vägen från märkplatsen uppströms Solvedens kraftstation förbi alla vandringshinder. Solveden - - Sävelången - Floda -Jonsered - SKF delsträcka S1 till S2 S1 till S3 S1 till S5 S1 till S8 tim min distans -10 km -25 km -37 km hastighet 0,19 m/s 0,35 m/s 0,28 m/s 23

25 Jonsered längd [cm] Solveden För de övriga fem ålar som passerat Solvedens kraftstation och överlevt för att passera mottagaren i Sävelången (S2) tog färden som minst 21 minuter jämfört med drygt halvtimmen i exemplet ovan. Den kortaste tiden för ålpassagen genom Sävelången var för dessa fem ålar drygt 17 timmar, vilket motsvarar en förflyttningshastighet på 0,28 m/s. För en ål som först passerade Solvedens kraftstation tog passagen genom Sävelången 45 dygn, vilket kan innebära att den var påverkad av passagen genom kraftstationen. För att undersöka om blankålarnas storlek påverkar förmågan att passera kraftverk jämfördes längdfördelning av alla märkta ålar med de som lyckades passera. Vid kraftstationen i Jonsered kunde ingen skillnad noteras i längdfördelningen hos den del av populationen som passerar från utsättningen till den nedersta mätstationen jämfört med den totala märkta populationen (Figur 17). Under 2009 var spridningen i längd och vikt hos de märkta ålarna i Mjörn mindre än hos de från Aspen En tendens till att de minsta ålarna 2009 inte vandrar vidare förbi Solveden kan uttolkas i figuren mjörn sävelången aspen skf Figur 17. Längdfördelning hos blankålarna i Säveån 2009 och 2008, vid märkning (till vänster i varje figurpar) och efter passage av respektive kraftstationen (till höger i varje figurpar). Boxarna markerar medianvärde och kvartiler. Vattenflödet i Säveån under studien 2008 då arbetet koncentrerades till kraftstationen i Jonsered ökar under undersökningsperioden (Figur 18). Spill förbi kraftstationen, genom dammluckorna till gamla åfåran, förekommer i stort sett alla dygn under den andra halvan av perioden. Spillet är under några dygn av ungefärligen samma storlek som vattenflödet genom turbinerna. Även under 2009, då studien i praktiken avser Solveden, ökar vattenflödet från cirka 20 m 3 /s fram till november då en markant ökning sker upp till 30 m 3 /s (Figur 19). De sista dagarna av försöksperioden börjar flödet minska. Några episoder utan vattentappning äger rum under perioden. Inget spill vid sidan om turbinerna finns registrerat. Spill sker endast vid vattenflöden över 33 m 3 /s eller då sjön Mjörns vattenstånd stiger över en viss nivå. Vattenflödet i Solveden är i medeltal 40 % av det i Jonsered under hösten. Vid Jonsered 2009 förekom tre flödesnivåer; runt 20 m 3 /s i början på säsongen, runt 30 m 3 /s med dippar ner mot 20 m 3 /s i oktober och in i november, samt från 40 m 3 /s till omkring 60 m 3 /s samtidigt med flödestoppen i Solveden under december. 24

26 Flöde [m 3 /s] Antal ålar För att belysa i vilken mån blankålarnas vandringsbeteende var kopplat till vattendragets flöde har tidssambanden illustrerats. Registrerade ålrörelser i relation till vattenflöde redovisas för respektive kraftstation i figur 18 och 19. För Jonsered sammanfaller toppar i antalet registrerade ålpassager per dygn med dagar med pulser i vattentappningen i gamla åfåran. Vid det senare tillfället efter 25 oktober passerar ålar ut också under de anslutande dygnen. Detta datum markerar ett av de högsta vattenflödena (som är summan av spill och flöde genom turbinerna) i vattendraget Vid ett tillfälle i mitten av november sker också utpassering av två ålar i anslutning till en stor ökning i spillvolym. Efter denna kulminering av flöde och spill registreras inga fler ålrörelser. Förutom de dagar under år 2009 som ålmärkning sker registreras ålrörelser och ålpassager under slutet av november i samband med att vattenflödet vid kraftstationen Solveden ökar (Figur 19). Under dessa dagar görs 10 registreringar. Efter denna flödestopp registreras inga fler ålrörelser under säsongen. Under 2008 blev förlusten av ålar per kilometer mellan sjön Aspen och ner till sista registreringspunkten 1,6 procent räknat på de individer som säkert lämnat utsättningsområdet och registrerats. För hela sträckan från sjön Mjörn till samma slutpunkt år 2009 blir motsvarande siffra 2,6 procent spill turbin ålpassage Figur 18. Vattenflöde och rörelser av märkta ålar vid Jonsered Antalet ålrörelser respektive dygn innefattar både de som ägt rum i intagskanalen och i gamla åfåran. Gröna ovaler = episoder med spill i gamla åfåran. Mittenovalen = aktivitet i samband med ökat spill/flöde. Totala flödet är summan av flöde och spill. 25

27 Flöde [m 3 / s] Antal blankålar turbin passage rörelse Figur 19. Vattenflöde och rörelser av märkta ålar vid Solveden = passage, en ål passerar Solveden och registreras nedströms (antingen den klarar sig eller ej). = rörelse, en ål registreras som rörande sig uppströms Solveden. Vertikala linjer markerar dagar med ålmärkning. Inget spill av vatten vid sidan om turbinerna finns registrerat under försöksperioden. Grön oval = aktivitet i samband med ökat flöde. 5.3 Enningdalsälven Av de totalt 40 ålarna som märktes i Enningdalsälvens vattensystem och Idefjordens innersta del i september oktober 2009 registrerades 21 stycken (16 utsatta i Kynne älv och 5 utsatta i Idefjorden) vid fjordens yttersta del, vid Svinesundsbron, innan försöken avslutades i december (Tabell 12 och 13). Av de 32 individer som sattes ut i Kynne älv nådde hälften Svinesund under hösten. Ingen av ålarna registrerades uppströms utsättningspunkten. Tre ålar detekterades ej i vattendraget efter märkningen, det vill säga de registrerades ej heller nedströms. Två individer var kvar i området vid försökets slut. Tabell 12. Registrerade ålar i Enningdalsälvens vattensystem Beteckningar se kartan i figur 11. U=Utsättning, E=mottagare. Kynne älv Avstånd från utsättning uppströms utsättning nedströms mynning Långevalls älven inlopp Enningdals älvens inlopp Idefjorden, Svinesund m 0 km 120 m 5 km 11 km 21 km 58 km Kartsymbol E1 U1 E2 E3 E4 E5 E6 Antal ålar ingen 32 st 27 st 23 st 20 st 17 st 16 st 26

28 Tabell 13. Registrerade ålrörelser vid separat märkning i Idefjorden Beteckningar se kartan i figur12. Avstånd från utsättning Idefjorden Krokstrand Svinesund 0 km 21 km Kartsymbol U2 E6 Antal ålar 8 st 5 st Om man utgår från de 27 individer i Kynne älv som lämnar märkområdet blir förlusten 1 % per km till slutregistreringen i Idefjorden 58 km efter starten. Första delen, Kynne älv består enbart av rinnande och forsande vatten medan andra delen, Långevallsälven, huvudsakligen består av sjösträckor liksom sträckan kallad Enningdalsälven. Här når mellan 1,6 och 3,0 procent av individerna inte fram räknat per km (Tabell 14). För delsträckan som avslutas vid Svinesund utgör Idefjorden 21,6 km av totalt cirka 35 km. Här försvinner endast en av de 17 individer som passerar in i mätzonen. Används information också från den extra utsättningen motsvarar svinnet 0,29 procent av ålarna per km för sträckan i Idefjorden. Tabell 14. Andel förlorade ålar per delsträcka. Kynne älv Långevalls älven Enningdals älven Svinesund* förlust /km 3,0 % 2,2 % 1,6 % 0,29 % Rinnande vatten 100 % 0% 11 % 29% * viktat med individer från en extra utsättning, en individ av de 17 utsatta i Kynne älv motsvarar 0,2 % I genomsnitt tog det ca 37 dygn (896 timmar) för ålarna att nå fram till Svinesund i Idefjorden från de att de sattes ut i Kynne älv. Detta innebär att de hade en medelsimhastighet på 0,06 m/s (0,2 km/tim, Tabell 15 och 16). Tabell 15. Tid i timmar för ålarna att ta sig från Kynne älvs mynning till Idefjorden fördelat på tre delsträckor mellan mottagarna. Avrundat till hela timmar. n = antal medel min-max n Kynne älvs mynning till Långvallsälven E3 - E4 Fig Långvallsälven till Enningdasälven E4 - E5 Fig Enningdasälven till Svinesund E5 - E6 Fig Kynne älvs mynning till Svinesund* *ej summan av ovanstående utan beräknad per individ för hela sträckan. Tabell 16. Ålarnas medel, maximala och minimala simhastighet i km/tim fördelat på tre delsträckor medel min - max n Kynne älvs mynning till Långvallsälven E3 - E4 Fig 11 0,68 0,01-1,8 19 Långvallsälven till Enningdasälven E4 - E5 Fig 11 0,45 0,02-1,3 16 Enningdasälven till Svinesund E5 - E6 Fig 12 0,19 0,03-0,7 17 Kynne älvs mynning till Svinesund 0,20 0,04-0,

29 vattenflöde m 3 /s antal ålar vattenflöde m 3 /s antal ålar Vattenflödet i Kynne älv och Enningdalsälven varierar år 2009 med ett maximum under slutet av augusti till december med en topp runt dag nummer 330. De flesta ålrörelser i vattensystemet registreras just i samband med denna topp (Figur 20). Observera likheterna i fördelningen av ålrörelser vid början av flödesökningen trots skillnaden i totalflöde i de båda delarna av vattensystemet flöde Kynne älv och ålrörelser E2 vattenflöde ålrörelser 4 50 flöde Enningdalsälven och ålrörelser E5 vattenflöde ålrörelser dagnummer dagnummer 0 Figur 20. Vattenflöde och antal registrerade ålrörelser av märkta ålar under 2009 i Kynne älv (vänster figur) och Enningdalsälven (höger figur). Grön oval = aktivitet i samband med ökat flöde. 28

30 antal detektioner 6. Diskussion Utifrån studien i Rolfsån kan det konstateras att cirka en tredjedel av de märkta ålarna klarade sig förbi vandringshindret i form av Ålgårda kraftstation. Resultaten är likvärdiga för de båda åren. Trots fingrindarna med 20 mm spaltvidd kan mindre ålar passera kraftstationen och omkomma. Flera individer har hindrats av fingrindarna och använt den alternativa passage som finns i form av ett rör. Röret har tidigare varit en fångstanordning för blankål. Resultaten från studien i Säveån visar på i princip total mortalitet av de ålar som sattes ut precis uppströms Solvedens kraftstation (en ål av 33 överlevde passage). Kraftstationens intag är inte försett med något galler. De få ålar som överlever passage av Solvedens kraftstation måste sedan lyckas passera ytterligare fyra kraftstationer innan de når Göta älv. Detta innebär att en mycket liten andel av den från sjön Mjörn utvandrande blankålen kommer nå kusten. Studien vid kraftstationen i Jonsered visar att en större andel ålar lyckas passera detta levande. Intaget är försett med fingrindar och det finns en möjlig alternativ vandringsväg i form av en laxtrappa. Resultaten från försöken i Enningdalsälven kan ses som en referens eftersom inga antropogena vandringshinder förekommer i vattensystemet och inga kända utsättningar av ål gjorts i huvudsystemet. I den undersökta delen av vattensystemet förekommer både sträckor med rinnande vatten och sjöar. Särskilt finns ett vattenfall som kan utgöra ett naturligt vandringshinder. Detta ligger i Kynne älv strax innan utloppet i Södra Bullaresjön. Av resultaten framgår att även i ett av kraftstationer oexploaterat vattendrag minskar antalet åldetektioner med ökande avstånd från utsättningsplatsen (Figur 21). Vandringen kan av olika orsaker fördröjas och de enskilda ålarna fortsätta till exempel under följande vår. Kännedom om predation på blankål i vattendrag och sjöar är begränsad men till exempel är gädda en tänkbar ålkonsument. Informationen inom pågående projekt ger ingen entydig möjlighet att skilja på rinnande vatten och sjöar. Fördröjning eller förluster i Idefjorden verkar dock något mindre än i sjöar och vattendrag avstånd från utsättningsplatsen [km] Figur 21. Antal detektioner av märkta ålar i Enningdalsälvens vattensystem i förhållande till avstånd från utsättningsplatsen. Resultaten visar att överlevnaden av utvandrande ål ökar då kraftstationens intag är försedda med fingrindar och en alternativ väg för ålutvandring. Flera faktorer avgör hur effektivt intagsgallret kan leda ål, t. ex. spaltbredd, lutning i relation till botten och vattenflödet närmast gallret. Studier har visat att mortaliteten av större ålar som kommer fram till ett sämre designat galler kan vara upp till 100 % (Calles m fl.2009). Ålarnas simbeteende spelar in. Detaljstudier i flödestank av ålbeteende vid galler med 12 mm spaltbred men med olika lutning visade att ålarna inte undvek gallret förrän de nått ända fram och var i fysisk kontakt med gallret (Russon m fl. 2010). Vid höga vattenflöden genom gallret finns risk för att ålen inte förmår simma från gallret. Ett lutande galler 29