Rollen ANTONIA ur VI BETALAR INTE av Dario Fo Motläsaren rollen MARGHARITA befinner sig utanför scenen ANTONIA Jo, jag gick in i snabbköpet, och där var en massa folk som förde ett himla oväsen för att priserna gått upp så det är inte klokt. Ja, spagettin och sockret, det är inte sant, för att inte tala om köttet och konserverna. Och butikschefen som försökte lugna oss: Men jag kan inte göra något åt det, sa han, det är ledningen som sätter priserna, det är de som har bestämt höjningen. Har bestämt. Med vems tillstånd då? Med ingens tillstånd, det är lagligt. Det är ju fri handel, fri konkurrens! Fri konkurens mot vem? Mot oss? Och vi ska alltid ta emot och hålla käften, va? Pengarna eller livet? Ni är ena riktigta tjuvar, skrek jag åt honom. Och sen gömde jag mig. MARGHARITA Bra! ANTONIA Sen var det en som sa: Nej, nu räcker det! Den här gången är det vi som sätter priserna. Vi betalar det som vi fick betala förra året. Och om ni sticker upp, så går vi med grejerna utan att betala nåt alls! Är det klart: antingen det passar eller inte! Åh, du skulle sett, chefen blev vit som ett lakan: Men ni är ju galna! Jag kallar på polis. Han sätter iväg som en blixt för att ringa där i kassan, men telefonen fungerar inte. Någon har slitit av sladden. Ursäkta låt mig gå in på mitt kontor! Ursäkta! Men han kunde inte komma fram, alla vi runt omkring han trycker på och en kvinna låtsas ha fått en smäll. Hon ramlar omkull och spelar avsvimmad. Ynkrygg! börjar en stor kraftig kvinna gasta. Mördare! och sen alla tillsammans: Mördare! MARGHARITA Hur slutade det sen då? ANTONIA Ja, det slutade med att den där chefsfånen helskraj gav upp, och vi betalade det som vi hade bestämt!
Rollen JERRY ur ZOO STORY av Edvard Albee JERRY Så här: Grrrrrr! Det vad det han gjorde när han såg mig första gången samma dag som jag flyttade in. Jag var rädd för honom från första stund. Jag har ingen hand med djur, och dom söker sig aldrig till mig, som Den Helige Franciscus, som hade fåglar omkring sig hela tiden. Jag menar djur är likgiltiga för mig precis som människor oftast. Men den här hunden var inte likgiltig. Han började morra så fort han såg mig, och försökte hugga mig i benet. Inte rasande som en galen hund precis, han mer snubblade fram, men ofarlig var han definitivt inte. Han snubblade fram ganska snabbt; men jag lyckades alltid komma undan. Han tog en bit av byxbenet, titta här, här ser du, där det är lagat; det gjorde han andra dagen jag bodde där; men jag sparkade mig lös och sprang uppför trappan och kom undan. Jag begriper fortfarande inte hur dom andra hyresgästerna klarar sig, men vet du vad jag tror: jag tror att det bara gäller mig. Trevligt, va? Ja, i alla fall, så här höll det på i över en vecka, varje gång jag kom hem; men aldrig när jag gick ut. Det är egendomligt. Eller det var egendomligt. Om det kom an på hunden kunde jag lika gärna genast packa ihop och bo på gatan. Jag tänkte på det, där jag satt i mitt rum, en dag då jag som vanligt jagats uppför trappan, och så bestämde jag mig. Jag beslöt: Först så skulle jag döda hunden med vänlighet, och om det inte gick ja, då skulle jag bara döda honom.
Rollen AGAFJA ur ETT FRIERI av Nikolaj Gogol O, vad det är svårt det här att välja! Om det bara skulle var en eller två, men tänka sig hela fyra! Och det hjälper inte, jag får lov att välja. Nikanor Ivanovitj är inte illa, fast han är lite mager förstås. Ivan Kuzmitj är inte heller illa. Men sanningen att säga så är Ivan Pavlovitj visserligen bra tjock, men en ståtlig karl. Vad ska jag göra, det undrar jag? Och Baltazar Baltazarovitj är också en man med stora förtjänster. Gud, vad det är svårt att besluta sig det är så svårt så det kan jag inte säga! Om man skulle ta Nikanor Ivanovitj läppar och Ivan Kuzmitjs näsa och så sätta till lite av Baltazar Baltarzarovitjs lediga sätt och sedan ännu något smått av Ivan Pavlovitj korpulens ja, om det fanns en sådan bland dem, då skulle jag besluta mig på ögonblicket. Men nu! Det är förfärligt, jag har fått huvudvärk av att tänka på det här. Jag tror det är bäst att dra lott. Ja, lotten får avgöra vem som ska bli min man. Ja, nog är en flicka i en bra olycklig ställning, i synnerhet när hon vill gifta sig till på köpet. Ingen kan sätta sig in i hennes ställning, de vill helt enkelt inte förstå det. Gud give att det blir Nikanor Ivanovitj! Nej, varför just han? Hellre Ivan Kuzmitj. Nej, varför Ivan Kuzmitj? Är de andra kanske sämre? Nej, nej, jag vill inte Nu får ödet bestämma. Oj! Mitt hjärta bultar så! Nej, en enda ska det vara absolut bara en enda! Om det nu bara blir Baltazar Nej, vad säger jag, jag menar Nikanor Nej, jag vill inte, jag vill inte Ödet får avgöra.
Rollen PETER ur KÖKET av Arnold Wesker Motläsaren rollen DIMITRI befinner sig utanför scenen PETER Ja! Krig! Lekte ni krig när ni var små, så här, med lock och sånt? Det gjorde jag. Ja! Krig? Ungar som leker krig blir fredliga när de blir stora, säger de, jag tror inte det är så enkelt, va? Jag tyckte aldrig om att leka krig. Jag hade ett eget gäng ni må tro vi byggde. Slott, kojor, läger. Tycker du det här är tokigt? DIMITRI Är det inte? Leka som barnungar? PETER Den ene säger leka, den andre säger drömma. Du tycker det är att kasta bort tid? Vet du vad lek är för nånting? Vet du vad en dröm är? Det är sånt som gör att man glömmer vad man är för nånting och blir nånting som man kunde vara. När en människa drömmer då växer hon, hon blir större, bättre. Det tycker du är dumt? Hör ni, Paul, Raymondo, Dimitri, sluta jobba ett tag. Ni hinner. Kom ett tag. Nu har vi chans att drömma allihop. Ingen ska skratta, vi älskar varann, vi skyddar varann berätta en dröm nån, bara för oss, ingen annan, ugnarna går på sparlåga gästerna har gått, chefen har gått, allt är lugnt. Gud har gett oss en chans nu, vi får aldrig ett sånt tillfälle igen. Låtsas! Det finns inga soptunnor här, det står en stor vacker triumfbåge där borta. Väggarna är moln, ser du inte det? Stekpannorna är klippor på en strand; borden borden är rosenbuskar; ugnarna är bara vinden som susar. Titta på lamporna stjärnorna, Dimitri. Dimitri Dra inte in mig i det här. PETER Vad gör det om jag slösar med tid? Det är skönt att kunna slösa med tiden. Jag har sextio år på mig att leva, jag har råd. Dimitri dröm en liten dröm bara vad ser du för nånting?
Rollen BEATIE ur RÖTTER av Arnold Wesker Motläsaren rollen FRU BRYANT - befinner sig utanför scenen BEATIE (ser sig i spegeln) Vad kul det är med näsan och öronen och armarna och benen vad kul de är som sticker ut från kroppen på det här sättet. FRU BRYANT (stänger av radion) Stäng av den här smörjan. BEATIE Mamma! Jag kunde slå ihjäl dig när du gör så där. Inte undra på att jag inte vet nånting om nånting. Du har aldrig gett mig nånting som var värt nånting. Jag har aldrig fått veta vad som händer ute i världen, för du stängde alltid av nyheterna så fort de började. Jag fick aldrig läsa några bra böcker, för det fanns aldrig några här hemma. Jag fick aldrig höra nånting annat än dansmusik, för när de spelade klassiskt stängde du alltid av. Jag kan inte ens tala mitt eget språk riktigt för du pratade aldrig om nånting viktigt. Du bara pratar och pratar och pratar så hela hjärnan på dig blir full med ingenting. Du stänger ute världen. Vad är det för liv du gett mig? FRU BRYANT Jag gav dig mat. Jag såg till att du hade kläder. Vi har inte så mycket här ute på landet. BEATIE Skitprat! Landet eller stan, det gör ingen skillnad. Alla tjejer som jag har jobbat med kom från stan, var precis likadana som jag. Du, när jag jobbade på det där sommarlägret så brukade vi sitta och skriva brev tillsammans och sen pratade vi om vad vi hade skrivit. Och allihop hade börjat likadant: Hej, bara några rader för att tala om och så fortsatte vi med vädret, och sen kunde vi inte hitta på nånting mer så då skrev vi om varann, och när vi hade fått ihop en halv sida slutade vi med att jag mår bra och hoppas att ni gör detsamma. Va! Det hände tusentals saker där på lägret, men vi hade inga ord för dem. Vi var hundratals tjejer där, och en vacker dag ska vi också bli mammor, och här går du och pratar med mig om gamla kärringar i vattentunnor. Jag har hört den där historien tjugo gånger. Minst. Gode gud, hur ska jag kunna ta hit Ronnie?
Rollen PIERROT ur DON JUAN av Molière PIERROT Vänta nu så ska du få höra hur det gick till. För det var jag som först fick syn på dem, ja se syn på dem först var det jag som fick. Som sagt, vi höll på nere vid stranden, jag och tjocka Lukas och skojade och slängde jordkokor i huvet på varann, för du vet ju att tjocka Lukas tycker att sånt där är skojigt och det gör ju jag med för den delen och just som vi höll på och hade skoj, för skoj hade vi, så fick jag långt borta syn på nånting som rörde sig ute på sjön och kom närmare och närmare liksom. Jag såg det alldeles tydligt, men rätt som det var såg jag att jag inte såg något alls längre. Hör du Lukas, sa jag, jag tror det är några som simmar där ute. Hör du du, sa han, du måste ju ha tagit dig en jamare för du ser ju i syne. Nej, så sant jag lever, sa jag, om jag ser i syne, det är människor. Äh, dra, sa han, det är ju du som fått flugan. Ska vi slå vad, sa jag, att jag inte fått flugan, sa jag, utan att det är två människor som simmar hitåt, sa jag. Kör för det då, sa han, jag slår vad om att det är fel. Tio sous, sa jag. Kör till, sa han, och här ser du pengarna, sa han. Och kan du tänka dig, han hade inte mer än sagt det så ser jag att de där två människorna vinkar åt oss, att vi ska komma och fiska upp dom och då la jag ju vantarna på vinsten fortare än kvickt förstås. Hör du Lukas, sa jag, du ser ju att de vinkar åt oss, ska vi hjälpa dem, sa jag. Nej, säger han då va, för det är ju deras fel att jag förlorade.