Geologipromenad i och kring Trädgårdsföreningen
Välkommen till geologipromenaden 1. Geologilunden vid Naturcentrum I denna rundvandring, där du själv bestämmer takten, träffar du på några olika bergarter från Östergötland, spår efter senaste inlandsisen och geologiska processer i nutid. Grupper kan boka en guidad vandring med Linköpings naturskola. Kontakta Calluna utbildning på Naturcentrum, telefon 013-20 62 68. Under de lösa jordlagren finns fast berg. På många ställen ligger berget fritt i dagen, såsom vid Belvederen. Berget består längs hela denna vandring av bergarten granit. Varje bergart består i sin tur av ett eller flera mineral. Tidsåtgång: ca. 30 60 minuter. Klädsel: Vid regn rekommenderas vattenfasta skor. Svårighetsgrad: Några trappor och mindre backar, annars asfalterad väg nästan hela vägen. Vägval: En karta över promenaden finns på baksidan. Hur du vill gå och i vilken ordning bestämmer du själv. I blocksamlingen återfinns några av de många bergarter som finns i Östergötland. Granit är den bergart som dominerar, och du kan se flera olika typer av granit i samlingen. Lägg märke till färgen och kornstorleken (kristallerna) på de olika granitblocken. Granit är en av de vanligaste magmatiska bergarterna i jordskorpan, och består främst av mineralen kvarts, röd och vit fältspat samt glimmer. Gnejs är en s.k. metamorf (omvandlad) bergart, som till stor del består av samma mineral som granit. Lägg märke till dess randighet, som är typiskt för gnejs. Kolmårdsmarmor är en metamorft omvandlad kalksten. Kolmårdsmarmor är Östergötlands landskapssten. Sandsten är en sedimentär bergart, d.v.s. sediment som genom årmiljonerna pressats samman till en bergart. Sandstenen här kommer från Lemunda och tillhör Visingsö-formationens sedimentära bergarter. Sandstenen bildades för ca 700 850 miljoner år sedan och är bildad några hundra miljoner år före de s.k. kambrosiluriska sediment-bergarterna som dominerar på Östgötaslätten. Naturcentrum, Lasarettsgatan 1, 582 29 Linköping. Öppet tisdagar och torsdagar 12.00 17.00 samt onsdagar 12.00 19.00. Tel. 013-20 62 68, naturcentrum@calluna.se, www.calluna.se. Författad av Jörgen Svensson och uppdaterad av Hans G. Johansson och Knut Eriksson. Design av Jens Ayton, Calluna utbildning. Tryckt oktober 2008. Ordet kambrosilur kommer från kambrium och silur, som är namn på två tidsperioder under jordens geologiska historia. Kambrosiluriska bergarter bildades under tidsperioderna kambrium, ordovicium och silur, 600 400 miljoner år sedan.
1. Granit (Korpvallen, Vidingsjö) 2. Granit (Svenneby, Vikbolandet) 3. Granit (Slätmon) 4. Granit ( Salmon Pink, Kolmården) 5. Granit (Kimme, söder om Väderstad) 6. Granit (Hult, Hycklinge) 7. Sur vulkanit/kvartsporfyr (Korpvallen, Vidingsjö) 8. Kolmårdsmarmor (Kolmorden) 9. Sandsten (Lemunda, sandsten tillhörande Visingsöformationen) 10. Gnejs (Valdemarsvik) 11. Kalksten (Ljung, Ljungsbro) 12. Orsten (Brunneby, Borensberg) 13. Kalksten (Ljung, Ljungsbro)
Kalksten är en sedimentär bergart. Detta block kommer från Ljung och ingår i den s.k. kambrosilurska lagerserien. Kalkstenen består till övervägande del av mineralet kalkspat (kalcit) härrörande från organiskt material som algslam, skal och skelett m.m. som samlades på botten av sjöar och hav. Kemiska föroreningar i kalkspaten ger olika färg åt kalkstenen; till exempel färgar järn kalkstenen röd. Orsten från Borensberg. Orsten är linsformade klumpar av bitumenhaltig kalcit som kan hittas i lager av alunskiffer. Alunskiffern är också en sedimentär bergart tillhörande kambrosilurtiden. Ett annat namn för den ibland vackert stängliga kalciten är stinkkalk. Rispa lite på kristallerna och lukta så får du förklaringen till namnet. Andra bergarter i Östergötland än de redan nämnda är t.ex. lerskiffer och alunskiffer, båda av sedimentärt ursprung. Bilder denna sida: Stora bilderna nästa sida: Kjettilbergets läsida. Kjettilbergets stötsida, som slipats av norrifrån utav inlandsisen.
2. Kjettilberget Berggrunden här består av grovkornig granit, s.k. ögongranit. Huvudmineralen är kvarts (gråaktig, glasig), fältspat (rosaröd) och mörk glimmer (biotit). Svart mineral kan också vara hornblände. Sprickorna i berget har bildats i samband med att granitmassan stelnade och kyldes av samt vid rörelser i jordskorpan, exempelvis förkastningar. Du kan också se spår efter den senaste inlandsisen i form av stötsida och läsida. Den senaste inlandsisen kom i riktning från Domkyrkan (från norr) och slipade bergsidan mjukt rund. Detta kallas stötsidan. I riktning mot Universitetssjukhuset (mot söder) är berget tvärt avhugget. Denna sida kallas läsidan. Nedanför läsidan mot Lasarettsgatan och Universitetssjukhuset består marken av jordarten morän. Morän är en jordart som består av alla möjliga partikelstorlekar (från ler till block). Moränen har bildats av inlandsisen, som har avlagrat krossade och malda bergarter. Typiskt för morän är också en mer eller mindre blockig markyta. Morän, eller pinnmo som den också kallas, är Sveriges vanligaste jordart.
3. Jättegrytorna Jättegrytor är stora ursvarvningar i berggrunden. Grytorna bildades genom att block och stenar satts i rotation av rinnande vatten. Ofta har jättegrytor påbörjats i en spricka eller där flera sprickor möts i berggrunden. Dessa jättegrytor har sannolikt bildats av smältvattenströmmar i samband med den senaste inlandsisens avsmältning. Grytorna kan även ha förstorats av vågor och bränningar i strandzonen under den tidsperiod (ca. 10 000 9 000 år sedan) då landskapet höjde sig ur dåtidens sjö- och havsmiljöer. Den kanske mest troliga förklaringen till jättegrytornas uppkomst är att Tinnerbäcken hade en annan strömfåra än idag. I så fall hade bäcken en ström, som forsade fram längs den nuvarande Sandbäcksgatan för att mot norr kasta sig ner i ett tidigt Sandbäcksfall. I vattenfallet ursvarvades efterhand de djupa jättegrytorna av vatten och löpare (runda stenar och block). Lägg också märke till hur berget rört sig i en förkastning, för mer än 600 miljoner år sedan, i nordväst sydostlig riktning. Det ena bergstycket har satt sig i förhållande till det andra. Du kan också se hur berget slipats av den senaste inlandsisen till en fin stötsida. Isräfflor, bildade av bergartsfragment fastfrusna i isens undre del, finns på den slipade hällen. Räfflorna, som utgörs av grunda fördjupningar längs hällen, är dessvärre svåra att se och kan lätt förväxlas med sprickor i berget.
4. Tinnerbäcken Geologi i nutid; vattnet som landskapsbildande faktor. Under den geologiskt sett mycket korta tid, ca. 10 000 år, som passerat efter den senaste inlandsisens avsmältning har vattendraget, Tinnerbäcken, eroderat sig ner genom jordlagren. Allt eftersom bäcken nött genom lösare sediment, t.ex. lera, har bäckravinen vidgats och fördjupats. I dagsläget har bäcken eroderat sig ner till moränen och i vissa fall ända ned till berggrunden, urberget. Den rika mängden stenar och block i bäckfåran härrör från moränen. De finkornigare jordpartiklarna har med tiden sköljts bort och följt med bäcken ned till Stångån, som i sin tur transporterat materialet till mynningen i sjön Roxen. Den nednötande, eroderande processen pågår fortfarande, mer eller mindre bl.a. beroende på mängden vatten som strömmar. Detta kan du se vid det lilla vattenfallet där vattnet faller mot berggrunden. Det sägs att droppen urholkar stenen men det tar tid.