med andra ord Peter Handberg om en udda valfrändskap y

med andra ord tidskrift om litterär översättning n nr 52, september 2007 n 35 kr Peter Handberg om en udda valfrändskap y En vandring med Ulrika Wallenström i Saturnus tecken zx Gunnar Ekelöf, Sergio Ramírez, Kristina Ekelund, Horacio Castellanos Moya, W.G Sebald, Helena Böhme, svensk språkvård m.m. y

LEDARE Nr 52/07 Det undermedvetna är vist / Om du är upptaget av det så tolka inte / Lyd! I dröm och impuls / bygger själen så som växten nya blad / Översätt inte ett levande språk till ett dött med andra ord ISSN 1104-4462 mao@oversattarcentrum.se 08-556 048 40 (tel och fax) Redaktör: Viktoria Jäderling Redaktionsråd: Eva Johansson John Swedenmark Prenumeration (4 nr): privatpersoner 125 kr/år, företag 200 kr/år postgiro 82 04 19-0 (ÖC) Lösnummer: 35 kr Nästa nummer kommer i december 2007. Sista manusdag 12 november Redaktionen ansvarar ej för obeställt material. Med andra ord är medlemstidskrift för Översättarcentrum Södermannagatan 38 116 40 Stockholm 08-556 048 40 (kansli och fax) 08-556 048 41 (uppdragsförmedlingen) Besöks- och telefontid: måndag torsdag 9 13 info@oversattarcentrum.se www.oversattarcentrum.se Så skrev Gunnar Ekelöf, 100 år i september 2007. Ekelöf samlade sina egna översättningar under titeln Valfrändskaper. Jag har inte kunnat släppa ordet under de senaste veckorna: valfrändskaper. Ett tungt ord, akademiskt högtidligt, festligt som Festschrift. Inget ord för kvinnor och barn att ta i sin mun, ligger lite udda och på tvären i munnen dessutom: vaaalfrräääändskaaap. Så är det också ett ord med tunga sekel på nacken. Man får gå tillbaka ända till 1809 och Goethes roman Die Wahlverwandtschaften. Han i sin tur hade låtit sig inspireras av den svenska naturvetenskapens Torbern Bergman som lanserade ordet valfrändskap som kemiskt begrepp i avhandlingen Disquisitio de attractionibus electivis från 1775. Det betecknar bland annat attraktionen mellan två ämnen som på grund av deras egenskaper (ofrivilligt) kommer att uppgå i varandra. Översättare, en sorts trötta molekyler som mekaniskt drar sig till vissa typer av texter enligt förnuftets eviga lagar? Kanske inte ändå. Under 1900-talet fick valfrändskap en annan, mer humanistisk innebörd, en betoning av fri vilja. Det började med tanken på Gunnar Ekelöf som översättare och slutade med ett ord jag försökte förklara för några skribenter, utan att veta vad Torbern Bergman eller någon annan riktigt menade att det skulle betyda. Det gav frukt. Författaren och översättaren Peter Handberg inspirerades till mustiga beskrivningar av en översättarkollega i Östberlin och deras gemensamma frivilliga attraktion till Kurt Schwitters-poesi. Med den upptagna översättaren Ulrika Wallenström fick jag ett samtal om W.G. Sebald som varade i nästan en vecka. Reidar Ekner minns hela resan för en favoritöversättning av André Gides Les Faux-Monnayeurs. Fransköversättaren Kristina Ekelund sitter vid tangentbordet och drömmer sig bort till en presskonferens med valfränden Zlatan. Valfrändskapen mellan kritikern Daniela Floman och språkvårdsforskaren Lars Melin är mer tveksam. Bra läsning är det likväl. VIKTORIA JÄDERLING 2 n nr 52, september 2007 n med andra ord

Höstens valfrändskaper: ett axplock Innehåll INNEHÅLL/NOTISER Färden genom mangroven, Maryse Condé, översättning Helena Böhme (Leopard); Valsångaren, Zakes Mda, översättning Anita Theorell (Leopard); Skönhetens linje, Alan Hollinghurst, översättning Ola Klingberg (Normal); Slavskeppet. En mänsklig historia, Marcus Rediker, översättning Lars Ohlsson (Karneval); Iskallt budskap, Kitty Sewell, översättning Lisbet Holst (Damm förlag); Chockdoktrinen, Naomi Klein, översättning Margareta Eklöf (Ordfront); På Chesil Beach, Ian McEwan, översättning Maria Ekman (Ordfront); Gåtor Paulo Coelho Kalender 2008, översättning av Sofia von Malmborg, Jens Nordenhök, Örjan Sjögren, Johanna Svartström (Bazar); Nudelbagaren, Ma Jian, översättning Anna Gustafsson Chen (Fischer & Co); En sista riktig kyss, James Crumley, översättning Niclas Nilsson (Modernista); Tre historier, Valérie Mréjen, översättning Jenny Högström (Modernista); Optimisterna, Andrew Miller, översättning Ia Lind (Brombergs); Nonchalant och skitig med dödliga fräknar, Les Murray, översättning Jonas Ellerström & Lars Ahlström (Brombergs); Labyrinten, Kate Mosse, översättning Ulrika Jannert Kallenberg (Norstedts); Släkten, Makten, Staten. Familjen Creutz i 1600- talets Sverige och Finland, Mirkka Lappalainen, översättning Ann- Christine Relander (Norstedts); Infiltratören, Alex Berenson, översättning Björn Linné (prisma); Din enda vän, Jan Mehlum, översättning Anna Strandberg (B Wahlströms) med mycket mera Grimm glimm gnimm: En valfrändskap 4 Peter Handberg Agent nr 52: Oscar García i Centralamerika tipsar översättare och förlag 7 Melankolins stjärna i litteraturen Intervju med Ulrika Wallenström 8 Allt om Gides Falskmyntarna: Nu i nytryck 11 Reidar Ekner Krönika. Kristina Ekelund + Zlatan 12 Kritik. Vett och etikett i språket Daniela Floman 14 med andra ord n nr 52, september 2007 n 3

EN VALFRÄNDSKAP Fümms bö wö tää zää Uu, Pögiff, kwii Ee. Rrummpff tillff toooo? Den här kan inte vara tryckt hos oss, sade den östtyske gränsvakten bestämt och tryckte på larmknappen. Författaren och översättaren Peter Handberg fastnade i gränsövergången med en Kurt Schwitters-bok. Den handikappade översättaren i Östberlin kom mig aldrig tillräckligt nära för att öppet våga kritisera sin östtyska regim, om han nu skulle ha velat det. Han bodde högst uppe i ett höghus ganska nära stadens centrum och samma etta med kokvrå och trista tapeter var också hans arbetsplats. Ringde man på hos honom dröjde det länge innan det hände något. Medan jag stod där såg jag framför mig hur en oformlig konstellation arbetade ett slags hiskelig insekt av okoordinerade armar och ben, en uthängande röd tunga, ett snudd på från kroppen frikopplat huvud och en tung bål kämpade med två stora träbockar för att under gnissel och skrap genomkorsa det lilla rummet och nå fram till dörren. Blicken genom de starka glasögonen visade smärtan i abnormt uppförstorat skick, men där fanns också en gnutta livslust som glimtade till inför besöket och kanske till och med var stor, inte bara på grund av den starka dioptern. Hyn var gul av cigarettrök, håret inte tvättat på månader, vanligtvis brukade en grannfru hänga en matkasse på dörrhandtaget några gånger i veckan och det hände att jag tog hand om sådant som redan hängt där i några dagar. Skulle han en meter var det en kraftansträngning, men trots allt föredrog han den framför rullstolen. Jag vet inte ett rum som var tristare än hans. Allt man snuddade vid gav ifrån sig kväljande uppvirvlande röklukt; men sammansatt, som om det var olika tjocka och fräna årsringar av rök kring lampfot och stol. Det var hans enda historia. Spriten skulle han akta sig för, men om jag ställde upp några pilsnerflaskor på bordet blev han uppriktigt glad, även om han då måste vinna några vm för att få pissa ur sig det. En gång hade jag lämnat över en text till honom som skulle översättas och efter det fortsatte jag att gå dit på besök med jämna mellanrum. Samtalet snirklade sig långsamt fram, till och med hastig- 4 n nr 52, september 2007 n med andra ord

PETER HANDBERG heten på Östberlins gator tycktes enorm i jämförelse. Vi talade mestadels om böcker och författare och städer. Samtalet tilldrog sig i ett moln av cigarettrök, ofta med djupa klunkar öl mellan meningarna. En gång hade självaste Heiner Müller varit på besök. När han skulle gå var det inte lättare för honom än för den handikappade själv. Gästen hade ramlat och slagit upp ett sår. Halkade vi in på politiska frågor blev min värd genast mycket försiktig. Jag minns inte ett ord vad han sa om ddr, som den östra kommunistiska halvan av Tyskland den gången hette. Jo, kanske några ord: sjukhusen serverade en ovanligt god bönsoppa och de välvilliga systrarna behandlade honom som ett hjälplöst barn. Och varför skulle han, som ändå inte kunde fly en endaste meter i någon som helst riktning, kritisera den stat som lät honom få ett översättarnamn och inkomster istället för bara invalidpension? Med en assistent hade man låtit honom åka till en litteraturkongress i Polen, ibland kom någon från förbundet och hjälpte honom med praktiska saker. Att han träffade en svensk kollega noterades kanske av någon myndighet, som han uttryckte det, men var knappast något som oroade honom. Men en av hans handlingar visade dock på en smula politisk opportunism. För mina svartväxlade pengar hade jag köpt en mängd böcker till mig själv som jag nu radade upp på bordet framför honom. Medan han plockade bland titlarna insåg han faran. Här förslog inte några tvångsinväxlade 25 D-mark till kursen ett mot ett. Gränsvakterna skulle snart räkna ut att det handlade om böcker för flera hundra mark. Alltså började min vän slå in böckerna i tidningspapper så att de åtminstone liknade gåvor. Några timmar senare stod jag vid gränsövergången framför en bister gränsvakt som utan brådska vecklade ut bok efter bok ur de nogsamt ihopvikta paketen och lade dem på bordet framför sig. Schelling, Hegel, Volker Braun. Namnen och titlarna intresserade honom inte nämnvärt, ända tills Kurt Schwitters dök upp och folkpolisen började bläddra och läsa högt i Anna Blume och andra, som urvalsvolymen hette: Fümms bö wö tää zää Uu, Rrummpff tillff toooo? rakete rinnzekete rakete rinnzekete rakete rinnzekete rakete rinnzekete Pögiff, kwii Ee. Grimm glimm gnimm bimbim (mycket starkt till en början) Grimm glimm gnimm bimbim Grimm glimm gnimm bimbim Grimm glimm gnimm bimbim Grimm glimm gnimm bimbim Grimm glimm gnimm bimbim Grimm glimm gnimm bimbim Grimm glimm gnimm bimbim Jag fick ta av mig kläderna, tömma fickorna och sitta i bara kalsonger på en stol medan de fingranskade boken. De fyra gränspoliserna bläddrade den ene efter den andre, de nästan slet boken ur händerna på varandra och läste under en stigande förvåning som snart landade i en illa dold chock. med andra ord n nr 52, september 2007 n 5

EN VALFRÄNDSKAP Bäste herr folkpolisen hade svårt att dölja sin häpnad. Käken, som tuggat så många sega östtyska fläskkotletter, föll tung mot bröstet. En stor tom pratbubbla svällde och blev större och större över hans huvud. Visserligen hade jag blivit stoppad förr vid östtyska gränsövergångar med konstiga saker, till exempel diabilderna på skulpturer och collage som gränsvakterna misstänkte hade viktiga militära funktioner. Men den gången handlade det ändå om saker som kom utifrån ddr och utan mellanlandning skulle vidare in i Västberlin. Jag släpptes eller avfärdades som en struntluffare, en västnicklas som samlade på kapitalistiskt skräp. Den här gången var det emellertid något som jag påstod att jag köpt av dem : av Fümms bö wö tää zää Uu-kommunisterna. Den här kan inte vara tryckt hos oss, sade gränsvakten bestämt och tryckte på larmknappen. Tre gränspoliser, varav den ene var ett högre befäl, kom hastigt in i rummet med bestämda steg, som om de kommit något synnerligen omstörtande och samhällsfarligt på spåren. Jag fick ta av mig kläderna, tömma fickorna och sitta i bara kalsonger på en stol medan de fingranskade boken. De fyra gränspoliserna bläddrade den ene efter den andre, de nästan slet boken ur händerna på varandra och läste under en stigande förvåning som snart landade i en illa dold chock. Så tog befälet boken, slog upp copyrightsidan och konstaterade tryckort Leipzig och året 1985. Där stod till och med i prydligt tryck: Printed in German Democratic Republic. Tystnad. Bara fläkten i taket surrade svagt. Det var en smula kallt att sitta där i bara kalsonger. Men utan att ta hänsyn till det fortsatte alla fyra männen, under hånfulla skratt och återhållen vrede: Jag fick själv slå in böckerna när de tröttnat på att läsa. Jag gjorde det noggrant och långsamt och övervakades hela tiden av fyra bistra män. De sade inte ett ord, men när jag gick över till mitt Västberlin dit de tidigare sagt att jag kunde sticka såg jag föraktet lysa tjockt och giftigt i deras ögon. Det interfolierades på ett otroligt komiskt sätt med fragment av Kurt Schwitters Ursonat: Jüü Kaa? (sjunges). Jag önskar att Schwitters hade fått se och höra allt det där. Han som tvingades i exil och dog i den av en annan uniformsvärld som också den hatade hans alster och inte drog sig för att bränna dem på bokbål. Jag kände mig befryndad med honom och beslöt mig den gången för att översätta honom till svenska. När boken väl kom ut i Sverige hade muren i Berlin fallit. Det fanns inte längre någon gräns i Berlin när jag begav mig till min handikappade översättarkollega med den översatta boken. Men han hade lika roligt åt historien som jag och beslöt sig för att rekommendera Schwitters till en polsk kollega för översättning. Kanske hade också de nya systemen, menade han, gränspoliser som skulle oja sig åt den gamle dadaisten. Så är det och det gör onekligen översättningen en smula roligare. PETER HANDBERG Peter Handberg har översatt verk av Nietzsche, Martin Buber, Thoreau (Walden), Georg Trakl, Paul Virilio m fl. Han är författare, senast till den hyllade reportageboken Undergångens skuggor: missiler och möten (Natur och kultur, 2007). Lümpff tümpff trill Ziiuu lenn trill Ziiuu lenn trill Rrumpff tilff too zx Fö? Ennze, ennze? Rrrrrrum! Rrrrrrum! 6 n nr 52, september 2007 n med andra ord

AGENTEN MED RÄTT ATT ÖVERSÄTTA Agent nr 52: oscar garcía Sedan 50-talet har det kommit ut fem prosaverk från Centralamerika översatta till svenska. Oscar García från El Salvador vet varför de bör bli fler. När det gäller prosa fanns det helt nyligen bara tre centralamerikanska författare som fått hela verk översatta till svenska. Den ena var nobelpristagaren Miguel Angel Asturias (1899 1974) från Guatemala, översatt under 50 och 60 talen. Den andra var salvadoranen Manlio Argueta (f 1935), vars roman En dag i livet (1983) fick representera hela Centralamerika under 80-talet. Sedan dröjde det tio år innan fabelförnyaren Augusto Monterroso (1921 2003) från Guatemala nådde den svenska publiken. Till dessa namn kan idag läggas guatemalanen Rodrigo Rey Rosa (f 1958) med Förtrollade stenar (2006) och nicaraguanskan Gioconda Belli (f 1948) med Den förfördas hemlighet (2007). Å 40 miljoner centralamerikaners vägnar måste jag tacka översättarna och förläggarna som sett till att vår litteratur inte är lika med noll i svenskarnas ögon. Men i samma andetag måste jag konstatera att fem författare är en bagatell jämfört med allt som har översatts till svenska under de senaste femtio åren. Följande tre böcker är de första i en lång rad som jag anser bör översättas. ramírez, sergio. Margarita, está linda la mar (1998, Madrid: Grupo Santillana) Margarita, havet är vackert Nicaraguanen Sergio Ramírez (f 1942) är kanske den viktigaste nu levande författaren från Centralamerika. Med Margarita vann han det internationella Alfaguara-priset och han har även varit finalist till det prestigefyllda Rómulo Gallegos-priset två gånger. I denna roman vävs två verkliga historier samman. Den ena handlar om den stora poeten Rubén Darío och hans återkomst till hemlandet Nicaragua. Den andra handlar om mordet på diktatorn Somoza, som sköts i skrevet av en mambodansande konspiratör. Ramírez blandar mästerligt inte bara epoker, utan också finkultur och populärkultur. (forts. nästa sida) Den ena handlar om den stora poeten Rubén Darío och hans återkomst till hemlandet Nicaragua. Den andra handlar om mordet på diktatorn Somoza, som sköts i skrevet av en mambodansande konspiratör. med andra ord n nr 52, september 2007 n 7

AGENT NR 52: CENTRALAMERIKA zx castellanos moya, horacio. La diabla en el espejo (2000, Madrid: Ediciones Linteo) Hondjävulen i spegeln Även salvadoranen Castellanos Moya (f 1957) har varit finalist till Rómulo Gallegos-priset. Han representerar något nytt: en litteratur som präglas av att regionen sett två stora drömmar gå i spillror, både den kapitalistiska utvecklingen och den socialistiska revolutionen. Läsaren betraktar i La Diabla samhället genom en kvinnas ögon. Men det är inte vilken kvinna som helst. Hon kommer från överklassen, är ung och snygg, paranoid och tycker mycket om att prata. Boken är skriven som en lång monolog, en teknik Castellanos Moya behärskar till fullo och använder sig av i flera böcker. y mackenbach, werner (red). Cicatrices: Un retrato del cuento centroamericano (2004, Managua: Anamá ediciones) Ärr: Ett porträtt av den centralamerikanska novellkonsten Givetvis finns det olika tendenser och stilar i den centralamerikanska litteraturen. I denna antologi sammanställd av litteraturforskaren Mackenbach talar 37 röster från hela Centralamerika, både kvinnor och män, gamla som unga. Nyckelorden är kärlek, passion och lidande. Här ryms allt från kriget till den homosexuella njutningen. Formatet är novellen, en genre som alltid varit uppskattad och skickligt använd i Latinamerika. Boken ger på ett utmärkt sätt läsaren en möjlighet att lära känna Centralamerika och dess mångfacetterade litteratur. OSCAR GARCÍA Oscar García är översättare, författare och doktorand vid Stockholms universitet med inrikting på modern centralamerikansk litteratur. u Mörker som gör W.G. Sebalds författarskap fick e Wallenström gick i författarens fo ringar. En engelsk vallfart. mao f viktoria jäderling: Vad är det som lockar med W.G. Sebalds texter? ulrika wallenström: Meningsskapandet och meningsbyggnaden! Fast i förstone var jag faktiskt mera skrämd än lockad. Det måste vara bortåt 15 år sedan jag upptäckte W.G. Sebald. Jag läste Die Ausgewanderten och tänkte: Vad bra men vad svart! Härlig läsning! Och som översättare är man ju verkligen läsare, kanske rentav den grundligaste läsare en text kan få. Men man läser länge. Och jag tänkte: Står jag ut med att vistas i denna svärta månader i sträck? Min beställning till tyska vänner lyder: Roliga böcker, tack! Nu är tyska väl fel språk om man vill översätta roliga böcker, men några stycken har jag i alla fall fått göra: fyra titlar av Helga Schütz, Grimmelshausens Courage, Moníkovás Fasaden, Spenglers Lenins hjärna (För att inte tala om Buddenbrooks; den sena lyckan anade jag ännu inte.) Låt vara att Sebalds prosa var mästerlig rolig var den näppeligen. Min käre kollega i Köpenhamn översatte Die Ausgewanderten vid decenniets mitt; han och flera andra översättare jag känner talade väl om Sebalds svartsyn skänker tingen ly paradoxalt nog världen att te sig in Och vilken njutning att på svensk komplicerade men alldeles riktigt 8 n nr 52, september 2007 n med andra ord

INTERVJU ULRIKA WALLENSTRÖM vj: Du har av Sebalds böcker översatt Austerlitz, Utvandrade: fyra berättelser och Saturnus ringar. En engelsk vallfart. Berätta om den senaste som utkom i Bonniers Panache-serie i våras. Vad är det för typ av bok? uw: Underrubriken lyder som sagt En engelsk vallfart, och boken följer berättaren som, mest till fots, rör sig från Norwich ut till kusten, genom Suffolk och tillbaka, i rötmånaden 1992. Det är en vandring i Saturnus tecken, alltså under melankolins stjärna, och det övergripande temat är: förstöringen erosionen, skövlingen, bränderna, naturkrafternas verk och människornas. Som vanligt hos Sebald finns både text och bild märkvärdiga fotografier mellan bokpärmarna, och berättaren tillåter sig närhelst honom lyster vidlyftiga digressioner om de mest disparata materier: stilen hos 1600 talsförfattaren Thomas Browne, sambandet mellan sockerproduktion och målarkonst, silkesodling i Europa genom tiderna vj: Du reste till England och gick i Sebalds spår inför översättningen. Vilken betydelse hade dessa platser för Sebalds berättelser och sedermera ditt eget översättande? Var det ett sätt att komma närmare texten när du inte längre har någon möjliggör ljus i Sebaldland ap fick ett abrupt slut 2001. Översättaren Ulrika tarens fotspår inför översättningen av Saturnus t. mao fick en guidning under melankolins stjärna. Max, d.v.s. Sebald, som de träffat på plats vid universitetet i Norwich där han grundat ett British Centre for Literary Translation. Jag läste fler av Sebalds böcker men undrade fortfarande om inte hans pessimism skulle överväldiga mig. En gemensam bekant vidarebefordrade mitt önskemål: Skriv en idyll! till författaren, och han hälsade tillbaka: Visst, gärna och publicerade Logis in einem Landhaus. Idyll? Nåja. I samtalen med min favoritförläggare Magnus Bergh på Bonniers om Sebald föreslog jag aldrig på allvar att han skulle låta mig översätta något. Så blev det till slut Camilla Nagler på w&w som bestämde sig för att ge ut Sebald på svenska. I det läget kunde jag inte tänka mig att avstå från uppdraget att översätta honom. Och si: det var inte farligt. Sebalds svartsyn skänker tingen lyster. Hans melankoli i kombination med min egen får paradoxalt nog världen att te sig intressant. Denna självmordslitteratur ger livet mening! Och vilken njutning att på svenska försöka göra efter sådana ibland nästan parodiskt komplicerade men alldeles riktigt konstruerade meningar som Sebald åstadkommit det är ju för det man är översättare! tingen lyster. Hans melankoli i kombination med min egen får tt te sig intressant. Denna självmordslitteratur ger livet mening! på svenska försöka göra efter sådana ibland nästan parodiskt les riktigt konstruerade meningar som Sebald åstadkommit... med andra ord n nr 52, september 2007 n 9

INTERVJU ULRIKA WALLENSTRÖM het att ställa frågor till författaren? uw: Sebald levde hela sitt vuxna liv i England, ett land som jag besökt en vecka när jag var sjutton år men aldrig därefter. Jag tror, nej jag vet att studier på plats är viktiga för en översättare. Tyvärr kom jag aldrig iväg till Manchester under arbetet med Utvandrade eller till Theresienstadt men väl till Prag när jag höll på med Austerlitz. Men till några av stationerna i Saturnus ringar tog jag mig i höstas, och visst var det betydelsefullt för min översättning av denna bok som ännu mer än författarens övriga håller till utomhus, i landskapet, och iakttar naturen: moln, väder och vind och vatten, fåglars flykt och framför allt träd. Det lärde mig inte bara att pilgrimen Sebald tog in på de dyraste hotellen, vilket jag inte kunde kosta på mig men fann intressant; det lät mig också uppleva ödsligheten i East Anglias avfolkningsbygder, se misären i företagsdödens Lowestoft, irra i labyrinten i Somerleytons park, känna på att klafsa genom starrängarna mellan Southwold och Dunwich, höra Nordsjön svalla och brusa vj: Nu håller du på med en essäsamling av Sebald Schwindel. Gefühle. Kan du säga något om den? uw: På sätt och vis tycker jag att Sebald hela tiden skriver vidare på samma prosaverk; ifråga om somliga historier minns jag inte säkert förekommer de i Utvandrade, i Austerlitz eller i Saturnus ringar? Att nu ta itu med en fjärde Sebald känns som att komma hem: tillbaka i Sebaldland. Schwindel. Gefühle utgavs redan 1990 och består av fyra texter, en om Stendhal i Italien, en om jagberättaren i Wien, en om Kafka vid Gardasjön och en om berättarens återkomst till barndomens bayerska småstad. Jag ska unna mig en vecka i Norditalien i oktober. vj: Du har översatt en hel del manliga tyska författare som anses allmänt tunga: Peter Weiss, Thomas Mann, Robert Walser, Michael Krüger, WG Sebald. Ser du några likheter dem emellan? uw: Robert Walser tycker jag står för sig. Michael Krüger betraktar jag inte som tung, snarare som en författare på linjen från Tucholsky. Thomas Mann skriver förvisso tunga böcker med långa meningar, men nog är han av annat kynne rolig, ironisk än allvarsmännen Weiss och Sebald. Mellan den Peter Weiss som skrev Motståndets estetik och W.G. Sebald ser jag flera likheter: uttrycksmedlet en tyska som lagrats och mognat under decennier i exil; kompositionen collagetekniken, exkurserna; förälskelsen i arkitektur och litteratur; och naturligtvis traumat: judeutrotningen. vj: Jag tänker på vad Sara Danius skrev i DN (i en recension helt unik ur översättningssynpunkt) om din Buddenbrooköversättning: Ulrika Wallenström vidgar gränserna för vad man kan göra med svenska språket, för vad man kan säga och tänka och uttrycka Thomas Manns roman talar ur en annan epok, men det finns inte ett dammkorn i Wallenströms översättning. Prosan är förbluffande ledig. Den flyter fram, bred och behaglig och full av mäktiga underströmmar. Och ändå: mitt i denna flödande naturlighet lyckas Wallenström förmedla hur otidsenlig artonhundratalsprosan tedde sig redan på Thomas Manns tid, ja, hon förmår till och med spegla hur språket förändrades under de decennier som skildras i boken. Boken är full av språklig drivved och annan bråte som säger allt om familjen Buddenbrook. Detta med språklig drivved får mig att associera till Sebald; det på en gång moderna, ironiska och otidsenliga. Är det en typ av litteratur du dras till? Ett uttryckssätt du förstår dig på? uw: Absolut! Kaka söker maka. Varje dags radiolyssnande och jag lyssnar många timmar varje dag och tidningsläsning påminner mig om att jag är i otakt med tiden även ifråga om mitt språk. Det är väl ohjälpligt. W.G. Sebald är givetvis i så måtto just en författare efter mitt sinne, och det är förfärligt sorgligt att han skulle köra ihjäl sig redan 2001. Han var årsbarn med mig, jag tror att han hade mycket oskrivet, och jag skulle troget ha översatt det fram till nobelpriset! Till sist ett par ord om Sara Danius recension: Så fint beröm har jag aldrig fått vare sig förr eller senare. Jag bär alltid med mig urklippet i handväskan och tar fram det så snart jag behöver morska upp mig. VIKTORIA JÄDERLING INTERVJUADE ULRIKA WALLENSTRÖM I AUGUSTI 2007 10 n nr 52, september 2007 n med andra ord

REIDAR EKNER Översättare Ekelöf 100 år 1932 utkom två böcker av den unge Gunnar Ekelöf: debuten sent på jorden och Andre Gides roman Les Faux-Monnayeurs i svensk översättning. Ekelöfs moderna tolkning har följt med ända fram till Elisabeth Grates nyutgåva 2007. Reidar Ekner berättar historien om en bok. Gunnar Ekelöfs speciella studiegång och internationella orientering placerade honom omedelbart i centrum för de litterära strömningarna i det begynnande 1930- talets Sverige. Tack vare en ärvd förmögenhet som varken var så stor eller säker som han trodde blev han inte bara redaktionsmedlem utan också delägare i det av bröderna Riwkin startade förlaget Spektrum. I dess inledningsskede var han en centralgestalt, och han kunde där både publicera egna böcker och medverka i förlagets tidskrift med samma namn som förlaget. Det var på Spektrum som sent på jorden kom ut, i Ekelöfs egen formgivning, och det var Spektrum som gav ut den första (och fortfarande enda) svenska översättningen Ekelöfs av André Gides banbrytande roman Les Faux-Monnayeurs från 1925/26. Båda med tryckåret 1932. Falskmyntarna är ett omfattande verk, och Spektrum valde att dela den svenska utgåvan i två volymer, i en formgivning präglad av stockholmsutställningens och den nya saklighetens formideal, med annonser och inskjutna textavsnitt. Omslaget är komponerat av Ekelöfs vän Otto G. Carlsund, medan affärsmannen Josef Riwkin bör ha svarat för annonserna. Inledningen till den första volymen är skriven av lektor Vilhelm Scharp, medan den kortare inledningen till den andra är signerad B. E. (= Bengt Gunnar Ekelöf). Översättningen av Falskmyntarna har visat sig vara lika långlivad som den poetiska vattendelaren sent på jorden och har kommit i en rad nyutgåvor och omtryck, senast i Forumbiblioteket 1975. Efter ett uppehåll på ett drygt kvartssekel utkom översättningen hösten 2006 på nytt i en av Leif Thollander sobert formgiven enbandsutgåva på Elisabeth Grate Bokförlag, Stockholm. Med rättighetshavarens medgivande har förlaget företagit några smärre ändringar i texten, på linje med Ekelöfs egen strategi från 1947. Göran Schildts förord från Forumutgåvan 1962 är med också nu, men kompletteras av en nyare efterskrift: en förkortad version av Peter Schnyders efterord till C. Stemmermanns tyska översättning av Les Faux-Monnayeurs och Journal des Faux-Monnayeurs, utgiven på Manasse Verlag, Zürich. I praktiken är en klassiker ofta ett litterärt verk som man ambitiöst börjat läsa, men sedan inte fått tid att läsa färdigt. Men de gånger det blivit av, visar det sig som regel att rangeringen som ett storverk haft skäl för sig. Själv tog jag nyutgåvan som anledning att läsa om romanen. Det första som slog mig var hur förbluffande modernt och smidigt Ekelöfs språk är kunde han ha skrivit så redan 1932? Ja, det hade han; hans senare justeringar (i utgåvan 1947) gäller bara detaljer. Det andra jag kunde konstatera var, att jag för länge sedan faktiskt hade läst den. Men jag hade tydliga minnen bara av vissa partier. Det förklaras av att den är så komplicerat komponerad att läsaren tvingas till ständiga återblickar för att sammanhangen skall klarna. Samma händelser ses och beskrivs av olika personer, ibland med andra ord n nr 52, september 2007 n 11

FALSKMYNTARNA / REIDAR EKNER genom utdrag ur dagböcker, med tidsskiften, förflyttningar och personväxlingar. Nästan värre än i en rysk familjeroman med olika namn på samma personer. Falskmyntarna har också drag av kriminalroman; inte så märkligt eftersom ett brott står i centrum för handlingen och flera av personerna framstår som tvivelaktiga. Omläsningen tvang mig att bli så att säga delaktig av skeendet, en engagerad utforskare av sammanhangen och de agerandes bevekelsegrunder. Det hjälpte att sätta ut krysshänvisningar, göra anteckningar, upprätta en personförteckning. Och jag konstaterade att Gide, i anteckningsboken om romanens sexåriga tillkomsthistoria, Journal des Faux-Monnayeurs, anmärker att han inte önskar beskriva huvudpersonerna i detalj utan tvinga läsaren att själv föreställa sig dem. Gide avstår alltså från den allvetande berättaren. I stället arbetar han med flera textskikt, och gång på gång avbryts handlingen för att återupptas ur ett annat perspektiv; det blir, som Peter Schnyder påpekar, läsarens sak att sammanfoga de ofullständiga bilderna till ett helt. Vilket alltså inte är lätt: Gide inför ju också en andra berättarinstans, författaren Edouard som uppges skriva en roman med samma namn, Falskmyntarna, och som inträder i handlingen i förhållande till bl.a. en av huvudpersonerna, den unge Olivier, ett sätt för Gide att införa den kontroversiella sexualitet som spelar en så stor roll för personrelationerna i romanen. Författare har experimenterat med romanformen både före och efter Gide, också samtidigt med honom Virginia Woolf! Men det djärvaste och bestående mästerverket i genren är och tycks förbli Gides Falskmyntarna. Den unge Ekelöf insåg det redan före debuten; det gjorde också hans något äldre vän Eyvind Johnson, som snart själv skulle tillämpa den gideska tekniken. Dock i en mindre extrem variant. REIDAR EKNER Reidar Ekner är själv översättare, aktuell med en rev. nyutgåva av sin översättning från 1956 av Henry Millers The Smile at the Foot of the Ladder (Grate förlag, 2007) Nyligen medverkade jag i ett översättarevenemang på Goethe-institutet där antologin ö.a.* översättarens anmärkning en antologi skulle presenteras. Jag bidrog med ett utdrag ur romanen Enkelt förflutet som jag översatt av den marockanske författaren Driss Chraibi. Nu skulle jag läsa min text och berätta om arbetet med boken. Utgångspunkten var att redogöra för svårigheter eller annat speciellt. Svårigheter, hm Vi är ju så problemorienterade, vi svenskar, så jag gick rakt i fällan och presenterade bara så kallade svårigheter. Jag tyckte att jag nästan ursäktade min text. Nej, jag hade inte heller haft någon redaktör. Efteråt låg många frågor och malde i mitt huvud den svenska skulden och ångest, ångest är det vår arv(od)edel? Varför tänkte jag: Hur kunde jag? Underförstått producera en så usel text, i stället för att tänka: Hur kunde de? Underförstått på förlaget underlåta sig att inte ha en redaktör. Och består språk verkligen av svårigheter? Men språkets oändliga möjligheter då? Som skulle göra en partikelfysiker grön av avund och som författaren säkert hade stått inför på sitt eget språk. Varför talade jag då inte mer om detta, utmaningen och glädjen i arbetet? Och varför talar vi så lite om detta hemska, fullkomligt tabubelagda samband mellan olika brister: brist på redaktör, brist på tid och brist på betalning? Ändå produceras det fantastiska texter! Vilket är ju precis vad jag tycker att min text bitvis är, ibland slår jag upp ett visst avsnitt och skrattar högt i min ensamhet. Vi är ju ett slags konsthantverkare, ibland yxas det till hejvilt och ibland mejslas det med största finess. Jag undervisar i skönlitterär översättning på Översättarprogrammet vid Uppsala Universitet och försöker uppmuntra studenterna att överhuvudtaget våga, pröva olika val, smaka på ordens kulörer och valörer, men tyvärr är ängslan relativt utbredd. Så här kan det låta: Men arabjävel och judesvin kan man väl inte skriva? Hm, författaren har ju skrivit det Där dansar herr Jante hambo med fröken Ågren i svensk språkdräkt och det är lätt att dras med i de virvlarna. Återigen varför vågar vi så sällan säga att vi har gjort ett bra jobb? Eller hemska tanke är det så att vi är en samling masochister, som ännu 12 n nr 52, september 2007 n med andra ord

KRÖNIKA En helt vanlig översättare zlatanist inte kommit ut ur arbetsrummet? Ja! Vi struntar i kontrakt, slå mig hårdare med boken, kläm mina fingrar mellan tangenterna, så där JAAA! För under de senaste åren har jag ju själv ansett mig vara zlatanist. Om just Zlatan vore översättare, hur skulle han tackla den här situationen? Jag sitter längst bak i en stor sal, det ska snart hållas presskonferens. En ung, småkaxig Zlatan släntrar in. Han eftersvettas, håller om den värkande musarmen, men ler ändå sitt obetalbara flin. Han slår sig ner, vickar lite på stolen med armarna i kors över bröstet. Sorlet lägger sig och journalisterna höjer sina pennor. Journalist nr 1: Hur känns det nu? Berätta! Zlatan: Ja, näe, men jag gick ut hårt, läste av texten, slog upp allt jag inte fatta Men va ska man göra? Fick passa mest ti maj själv, först hade jag ingen redaktör, sen kom där en, men han blev utbytt typ bytt, spytt, kommer aldrig tillbaka. Å under hela tiden satt förläggaren på bänken och sov! Journalist nr 2: Vad säger du om 0-0 i halvlek? Zlatan: Va ska man saj? Ingen av dom nollorna var jag! Zlatan skrattar, det uppstår viss oro bland journalisterna. Journalist nr 1: Vad tror du det kommer att stå i tidningarna? Zlatan: Ja, näe, men det gamla vanliga. Det är väl nån domarejävel på DN Kultur som vaknar om tre månader och ger maj rött kort. Utvisning! Han har i så fall fattat noll, det är huvudpersonen som är illegal invandrare. HAN jobbar utan kontrakt, inte jag Journalist nr 2: Hm, men du måste väl medge att du gjort vissa språkliga tabbar, på sidan 51 missade du öppet mål, och på sidan 80 sköt du över. Ja, det heter just sköt och inte skjutade Zlatan: Å du, va hetor du? Bosse R. Wisser eller Nisse T. Ryckfelt? Det är tur att inte alla fubbickar snackar som du, det här är nämligen huvudpersonen som inte klarar språket särskilt bra. (Zlatan härmar stockholmsdialekt.) Men visst, ta av dig den där fula slipsen och kom in i matchen om du vill. Det uppstår visst fniss i salen, journalist nr. 2blir blossande röd i ansiktet och tittar ner. Journalist nr 1: Vad har du att säga om slutet? Zlatan: Ja, näe, men utan tilläggstid klackar jag in den i sista minuten! Nu kommer den ut lagom till julhandeln och ligger säkert snart i topp på alla listor. För det är väl resultatet som räknas? Ellor? Zlatan flinar brett, reser sig sakta för att markera att presskonferensen är slut. I det allmänna tumultet smyger sig journalist nr. 1 fram till Zlatan, sträcker fram sitt block och viskar: Journalist nr 1: Kan jag få din autograf? Zlatan skrattar till och likt Zorro ristar han ett stort Z över hela blocket. Journalist nr. 1 ler som en skolepåg, blundar och trycker blocket mot bröstet. Plötsligt vaknar jag upp, lätt dreglande med avtryck av tangenterna i pannan. På datorskärmen har någon ristat ett Z Om jag är masochist? Nä, usch va trist! Men zlatanist? Javisst! KRISTINA EKELUND Kristina Ekelund har översatt från franska bl a Kolonialismens svarta bok (medarbetare) och Dominique Lapierres Fem över tolv i Bhopal. Under hösten utkommer Citadell av Antoine de Saint-Exupéry (Atlantis). med andra ord n nr 52, september 2007 n 13

kritik Vett och etikett i språket Lars Melin Norstedts Akademiska Förlag Språkforskaren Lars Melins vett och etikett närmar sig något som liknar naturlagar. Daniela Floman har läst. När Lars Melins språkvårdsbok från 1998 nu kommer ut i ett redigerat nytryck signalerar pärmen genast att landets språkbrukare måste börja rätta in sig i ledet. Titeln Vett och etikett i språket, som i den förra utgåvan stod tryckt på en tavla med tio talande gubbar, förstärks denna gång med en kostymklädd betjänthand i klassisk kyparpose. Nu öppnar man boken med en känsla av att man kommer att få veta hut. På pärmen saknas all mjuk relativism. Relativismen var å andra sidan på återtåg redan 1998. En snabb jämförelse mellan de två versionerna tyder på att förändringarna i den nya boken inte är så stora. På samma sätt som förut diskuterar Melin i vältaliga, ibland lite långrandiga kapitel några av språkvårdens frågor. De delar av boken som intresserar mig mest handlar om muntlig förhandlingsteknik och om språkets förändringar över tid. Här hittar jag en hel del användbart. Men andra delar av boken får mig att undra över varför de som talar och skriver i Melins exempel måste vara så aggressiva. Med tanke på dem är det faktiskt lätt att förstå att man kan önska sig lite mer vett och etikett. Boken omfattar kapitel om svordomar, invektiv och smädelser, och avslutas med en tvekamp om vilket språk som är bäst, det som skrevs på 40-talet eller det som skrevs på 80- talet. Inte oväntat blir resultatet oavgjort. Stort utrymme ägnas också åt att medla mellan de konservativa språkbrukarna, systembevararna, och de radikala. Lite omständligt informerar Melin systembevararna om att språket är en struktur som förändras, och att detta varken kan anses vara bra eller dåligt. Toleransen mot konstruktioner som Bosse slog han förvånar knappast heller någon - sedan sjuttiotalet har språkvårdarna i Sverige haft ett öppet, för att inte säga obefintligt förhållande till regelboken, konstaterar Melin. Det lite mer nya är däremot att han i linje med de senaste tio årens utveckling i språkvården höjer ett tillrättavisande finger också mot radikala (eller regionala) talare, om de nu skulle få för sig att säga någonting avvikande, till exempel alla tajders. I egenskap av docent i svenska kan Melin luta sig tillbaka mot ett stort material med insamlade texter och samtal och påstå att ingen (eller nästan ingen) numera säger så. Och sedan rekommenderar han att man väljer något annat uttryck för sin glädje. För Melin utgör majoritetens språkbruk ett slags regelverk, ett bordsskick som det är ofint att inte respektera. Men principen att göra som alla andra är ju ändå ett ganska småskuret ideal. När medelmåttan görs till norm får man ett försiktigt språk som hela tiden 14 n nr 52, september 2007 n med andra ord

SKYMNING hotar att bli tråkigt. Melins stilistiska rekommendationer är till exempel alldeles för stela och fantasilösa han förespråkar jämnhet, enkelhet och klarhet, och sätter upp regler om att högtidliga ord inte ska blandas med vardagliga. Hade Melin anfört sociala skäl för sina rekommendationer hade han presenterat språknormen som ett nödvändigt ont för den som vill förflytta sig i samhället, göra klassresa i endera riktningen, hade jag kanske varit mindre misstänksam. Då hade man kunnat betrakta reglerna som något som kan skrotas i samma ögonblick som resenären skaffat sig en tillräckligt trygg position för att uttrycka sig bortom normen. Nu saknas klassmotsättningen nästan helt i denna annars så konfliktspäckade volym. De viktiga skillnaderna för Melin är i stället alltid antingen historiska eller geografiska. Kampen mellan språkets olika varianter får sitt dramatiska djup genom att jämföras med den ordning som råder i naturen, där olika arter slåss för sin överlevnad och vissa ohjälpligen blir brutalt utslagna. Den som uttrycker sin entusiasm genom att säga alla tajders bryter alltså till slut inte bara mot vett och etikett, utan också mot någonting som närmar sig en naturlag. Att man ändå kan få en del sagt genom en sådan gammal utslagen fras visar att Melin missat någonting. Kanske har det med det absurda eller det poetiska att göra? DANIELA FLOMAN Daniela Floman är litteraturkritiker i Göteborgs-Posten och Hufvudstadsbladet (Helsingfors). Hon arbetar också som redaktör på bokförlaget Modernista. MAOS schibboleth [hebr. yxa, ungefärlig innebörd: lösenord, uttryck för hemlig kunskap] Helena Böhme väljer skymning Ordförklaring: Tid på dygnet med gradvis avtagande av dagsljuset i samband med solnedgången, syn. kvällning. Etymologiskt: Skymning sedan 1538; sv. dial. skömning; skymma sedan yngre fornsvensk tid, fornsv. skyma. Motivering: Skymningen är den bästa tiden att gå ut för att få en stunds rekreation och stillhet. Inte en skymning är sig lik, allt beror på naturens krafter och nycker, men den vackraste och mest vilsamma är nog den då solens strålar långsamt försvinner och himlen skiftar från eldrött till svagt rosa bakom trädtoppar eller huskroppar, eller kanske den då daggen håller på att lägga sig och man bara väntar sig att en älg ska komma skridande? Vid dessa båda tillfällen finns ett skimmer som går rätt in i min själ och ger mig den ro som så väl behövs efter en dags arbete. Skymningens förlopp är detsamma som vid gryning, men i omvänd ordning och kanske är det just därför jag tycker om skymningen, för när skymningen faller nalkas gryningen. HELENA BÖHME Helena Böhme översätter från franska och är aktuell med Maryse Condés roman Traversée de la mangrove med svensk titel Färden genom mangroven (Leopard förlag 2007). y med andra ord n nr 52, september 2007 n 15

B föreningsbrev sverige porto betalt port payé översättarcentrum södermannagatan 38 116 40 stockholm Översättarcentrums nya hemsida www.oversattarcentrum.se Ute nu! zx