INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Inledning... sid 2 Historik... sid 3 Vad menas med örter?... sid 5 Beredning... sid 5 Några örter... sid 8 Källförteckning... sid 15 1

INLEDNING När jag bestämde mig för att kunskapssöka om örtmedicin visste jag ingenting om ämnet. Det visade sig att det fanns väldigt mycket litteratur om just örtmedicin och naturliga läkemedel, både europeisk och kinesisk. Jag har valt att bara berätta om de europeiska medicinalväxterna. Eftersom det finns hundratals örter med läkande effekt har jag plockat ut några få vanliga växter som jag tror att de flesta av oss känner igen. På grund av årstiden har jag inte kunnat samla in några örter för att visa upp, så ni får nöja er med de enkla bilder som finns med. Ju mer jag har läst i ämnet desto mer intressant har det blivit och förhoppningsvis ska detta väcka även er nyfikenhet. 2

HISTORIK I årtusenden har människan botat olika åkommor med hjälp av växter. Växterna innehåller olika verksamma ämnen som kan användas både utvärtes och invärtes. Kunskaperna om medicinalväxter har gått i muntlig tradition från generation till generation. Länge var det s k kloka gummor och gubbar, trollkarlar, häxor och medicinmän som samlade in medicinalväxter och utförde sitt arbete under böner, besvärjelser och magiska riter. Man trodde att sjukdomar berodde på andemakternas ondska och att det gällde att skrämma eller driva ut demonerna. Gryningen eller stjärnljusa nätter ansågs lämpliga för dessa sysslor. Man rättade sig också efter väderförhållanden och månens faser. Växterna plockade man t ex vid en kyrkogård eller vid foten av en galge. Man uppsökte också vägkorsningar, häxornas favoritgläntor och skogstjärnar. Den äldsta kända skriften om örter är en 5 000 år gammal sumerisk (= från Mesopotamien) skrift. En grekisk läkare, Dioskorides, har i ett arbete De Materia Medica beskrivit mer än 500 växters egenskaper och hur de användes i Europa för ca 2 000 år sedan. Detta verk tillsammans med de medicinska skrifter som gavs ut av medicinens fader Hippokrates (460-377 f Kr) utgjorde grunden för den västerländska medicinen. En annan grekisk läkare och filosof som hette Galenos har i ett 150-tal skrifter sammanfattat den tidens medicinska vetande och ställt upp ett medicinskt system som ända in på 1800-talet varit normgivande för läkekonsten. Dioskorides och Galenos hade en teori om att det i människokrop- pen fanns fyra grundelement - det heta, det kalla, det våta och det torra - och att sjukdomar uppkom när balansen mellan de fyra viktiga kroppsvätskorna blod, slem, gul galla och svart galla rubbades. Läkeväxternas funktion var därför helt enkelt att återställa balansen och växtvalet bestämdes av vilket element som fanns för mycket eller för lite av. När romarna erövrade Europa tog de sina läkeörter med sig. Många kloster grundades i Europa i och med den kristna kyrkans etablering och därmed blev det vanligt att använda växter som läkemedel. Klostren blev centra för medicinskt vetande och samtidigt fortsatte användandet av folkmedicin på landsbygden. Örtagårdarna på 1400-talet var ofta formade i inveck- 3

lade geometriska mönster Under 1500-talet utvecklades en annan ideologi som uppstod redan i antiken, den s k signaturläran. Växterna var Guds gåva och han hade skapat dem med former som liknade ett mänskligt organ och därmed visade vilken sjukdom de kunde bota. Exempel på detta är blåsippan vars bladform och färg liknar levern och därför användes mot leversjukdomar. Ögontröst botade ögonsjukdomar för att dess små vita blommor liknar ögon. Det var också viktigt att ett sjukt organ med söt eller besk smak skulle botas med en söt eller beskt smakande drog (=delvis oberett läkemedel eller gift hämtat ur naturen). Intresset för läkeörter minskade på 1700-talet då man fick större kunskaper i vanlig kemi och vetenskapsmännen upptäckte att de kunde isolera olika aktiva substanser ur växterna och dessutom syntetisera (syntes = sammanställning, framställning av kemiska föreningar) dem. Under den industriella revolutionen började man betrakta hälsokurer av örter som gammalmodiga och man odlade allt mindre örter hemma. De kemiska medicinerna blev allt vanligare men homeopatisk (= medel som framkallar sjukdomens egna kännetecken) medicin och örtmedicinerna som är så enkla att framställa och med sin frånvaro av bieffekter fortsatte att existera och är fortfarande ett medel att ta till mot många olika åkommor. 4

VAD MENAS MED ÖRTER? En ört definieras som en icke vedartad växt som vissnar ned efter blomningen. De flesta örter har en tydlig doft. Många används som kryddor men kan även användas i doftkrus, örtbad och som skönhetsmedel. Färska och torkade örter har i århundraden använts inom medicinen. I dag tillverkas många läkemedel på kemisk väg men de är ofta syntetiserade med ämnen som man funnit i växter. Det finns hundratals örter med speciella läkekrafter. Medicinalväxterna påverkar kroppsorgan som lever hjärta, mage och njurar och innehåller verksamma egenskaper som är effektiva på flera olika livsfunktioner såsom blodcirkulationen, matsmältningen etc. För att en medicinalväxt ska vara så verksam som möjligt är det flera saker som man bör känna till när det gäller skörd och beredning. En växt som plockas och förvaras ovarsamt, kan både förlora sina verksamma egenskaper och dessutom förvandlas till rena giftet. Valet av tidpunkt på året eller på dagen, då man samlar in blommorna, bladen, rötterna eller frukterna är oerhört viktigt. Det är också viktigt att känna till hur man torkar och bevarar dem för att drogerna ska bli så effektiva som möjligt. BEREDNING Växterna kan verka invärtes och då intas de som infusion, dekokt, maceration, växtsaft, tinktur och pulver. Utvärtes används växterna till omslag, lotioner, kompresser, lavemang, underlivssköljning, hand-eller fotbad och hela bad. Infusion Kokande vatten hälles över blommorna, bladen eller rötterna och får stå och dra mellan tre och tio minuter. Detta sätt passar speciellt bra för ömtåliga örter som t ex krasse. Dekokt 5

Växten lägges i vatten som får koka upp och sjuda några minuter. Denna beredning passar sig nästan enbart för svårsmälta växtdelar som t ex grenar, bark, rötter och frukter. Koktiden varierar alltefter växternas motståndskraft mot värme. Maceration De verksamma delarna av en växt får ligga i en vätska under en längre tid, från 1/2 dag upp till 14 dagar. Maceration i vin eller alkohol (45 %) är att föredra framför vatten. Uppkomsten av bakterier i vatten sker redan efter 1/2 dag. Växtsaft Frächa och nyskördade växter är nödvändiga för att få en bra växtsaft. Växterna krossas noga och pressas sedan genom en ren och finmaskig linneduk. Saften kan blandas med mjölk, sylt eller honung. Utvärtes kan den användas i kompresser och omslag. Tinktur En tinktur bör inte göras på annat än helt ofarliga växter då den innehåller ett mycket starkt koncentrat av växtens verksamma ämnen. Växterna eller växtdelarna krossas och läggs i 90%-ig sprit där de får dra i två-tre dagar. Blandningen filteras sedan genom en finmaskig duk. Pulver De aktiva växtdelarna får torka under lång tid och krossas sedan till ett fint pulver som är starkt koncentrerat. Kataplasmer Kataplasmer är det samma som grötomslag, och är avsedda för utvärtes bruk. Är det en milt verkande drog kan den appliceras direkt på huden men om den är frätande kan man skydda huden med t ex en bit gasbinda. Omslagets temperatur bör inte vara högre än 45 grader C, de flesta droger förlorar sin läkande eller smärtstillande verkan vid temperaturer över 50 grader C. Lotion 6

En lotion bereds av en infusion eller dekokt och används mest som botemedel vid hudsjukdomar genom att det område som ska behandlas masseras en längre tid med vätskan. Ögondroppar Ögondroppar bereds bäst av lätta infusioner, från mycket milda växter, som spätts ut med ljummet vatten. Gurgelvatten Gurgelvatten kan beredas av många skilda växter och mycket hett vatten. Effektivt mot munsår och halsont. Lavemang Lavemang är ett effektivt behandlingssätt mot främst tarmsjukdomar men är även effektivt vid cirkulationsrubbningar, leverbesvär etc. Man bör inte ge mer än ett lave- mang/dag på högst 1/2 liter och med en temperatur på 37 grader C. Underlivssköljningar Underlivssköljningar är en behandlingsform med stark verkan och bör beredas av svagt koncentrerade preparat. Kan vara räddningen för många kvinnor som lider av smärtsamma menstruationer, flytningar etc. Bad Bad är en mycket effektiv behandlingsform, då främst hand- eller fotbad. De kemiska ämnen som finns i läkeväxterna fortplantar sig snabbt genom huden och kan nå de sjuka områdena snabbare än om man intar motsvarande ämnen. Till ett hand- eller fotbad kokar man upp två liter vatten, detta får svalna i fem minuter och sedan tillsätter man den föreskrivna mängden torkade växter. Fotbad bör tas på morgo- nen på fastande mage i ca åtta minuter och handbad på kvällen före kvällsmålet i så hett vatten som möjligt. 7

ANIS Pimpinella anisum Anis har vita blommor i dubbelflock. Stjälken är ihålig och strimmig och de flikiga bladen är mörkgröna. Te på anisfrön är bra för matsmältningen och sömnen. Växten är även effektiv mot hosta, astma, bronkit och dålig blodcirkulation. Om man tuggar fröna blir man av med hicka. Anisvatten ökar mjölkproduktionen hos ammande mödrar. Citat ur Medeltida örtmedicin: Tag och sjud anis i vin eller öl, eller ät honom rå. Han hjälper mycket för vred i tarmarna och i sidorna. BASILIKA Ocimum basilicum En infusion på basilika verkar bra mot magbesvär såsom kramper, illamående, väderspänningar, förstoppning och aptitbrist.infusionen är även bra mot hosta om man sötar den med honung. Ett enkelt recept mot täppt näsa är att snusa in torkade och malda blad. Munsår kan botas med en koncentrerad dekokt. Citat ur Medeltida örtmedicin: Tag basilika med hennes rötter och sjud i vin och drick fastande, det är gott för huvudvärk. BRÄNNÄSSLA Urtica dioica 8

Växer vilt och blir 80-180 cm hög. På den spröda fyrkantiga stjälken växer de hjärtformiga, tandade bladen med fjunig undersida och små grönaktiga blommor som blommar från högsommar till höst. Växtsaften kan användas för att öka aptiten. Den är bra mot inre blödningar, hemorrojder och kraftig menstruation. Saften är också effektiv utvärtes mot frostskador. De späda bladen är mycket rika på järn och förbättrar därför syregenomströmningen i vävnaderna. Enligt gammal folktro kunde männen återfå sin virilitet genom att piskas med en bukett nässlor. DILL Anethum graveolens Dillfrövatten kan ges till spädbarn mot hicka. Mot matsmältningsbesvär och sura uppstötningar är en infusion bra. Tugga dillfrö mot dålig andedräkt. Citat ur Medeltida örtmedicin: Den som haver stor vämjelse och icke kan spy. Han må taga dillfrö och vallmofrö och sjuda i vin eller öl och dricka. FINGERBORGSBLOMMA Digitalis purpurea Det latinska ordet digitalis betyder hör till fingrarna och syftar liksom det svenska namnet på blomformen. Man framställer hjärtmediciner och kraftigt 9

urindrivande medel ur bladen. Från bladen får man också ett starkt gift digitoxin. GROBLAD Plantago major Groblad har ovala blad och kraftiga stjälkar i en rosett kring blomstjälken som är 10-40 cm hög med långa smala kolvar av gulgröna blommor. En infusion på groblad verkar slemlösande på hosta. Ett grötomslag av färska blad verkar läkande på sår, skrubbsår, brännsår och insektsbett. Om man tuggar på roten lindras tandvärk. Citat ur Medeltida örtmedicin: Den som icke får eller kan sova, tag groblad och stöt lagen av dom och bruka dom i din mat, eller ät ideligen av grobladfrö, det gläder hjärtat och borttager sorg. HUMLE Humulus lupulus En perenn (= flerårig) växt som växer snabbt, rankorna kan bli upp till sex meter höga. Den växer vilt men honplantorna kan odlas. Humle har sträva tandade blad. Blommorna som hänger i klasar är gulgröna med fem kronblad hos hanplantorna medan honplantornas blomma liknar kottar. Humle har en lugnande effekt och används mot nervös diarré, sömnbesvär och nervositet. Ett grötomslag av kottarna är bra mot akne, hudutslag och bölder. Citat ur medeltida örtmedicin: För svår andedräkt. Tag humlespiror och sjud dom i öl eller i vin, med honung eller socker, det hjälper. 10

HÄSTHOVSÖRT Tussilago farfara Hästhovens gula blommor kommer varje vår upp ur dess underjordiska rotutlöpare. När den blommat ut kommer de stora hjärtformade bladen. En infusion på bladen används mot luftvägsbesvär och diarré. De krossade bladen kan läggas på sår och brännskador. Det latinska ordet tussis betyder hosta, och det svenska namnet hästhov tolkas som en förvrängning av hosthäva. KAMOMILL Matricaria chamomilla Kamomillen har vita kantblommor och gula diskblommor (= i blomkorgens mitt) på ett ihåligt blomfäste. Den blommar i juni - september. För att hindra tandvärk kan man skölja munnen med infusion på kamomill- blommor. Ett sittbad lindrar hemorrojder och hand- eller fotbad är bra mot hand- och fotsvett. KRASSE Nasturtium aquaticum Krasse verkar renande, växtsaften är urindrivande, stimulerande, aptitretande och feberstillande. Växtsaften som är oerhört C-vitaminrik har en läkande effekt på hudsjukdomar och akne. Den påstås vara ett utmärkt motgift mot nikotin. OBS! Krasse bör ej användas av personer med njurbesvär eller under havandeskap. Citat ur medeltida örtmedicin: Äter man krasse, fördriver han mans lust. Krassefrö drucket med vin eller öl utdriver dött barn och ormar ur mans kropp. Och hjälper 11

snarliga att föda levandes barn. LAVENDEL Lavendula augustifolia Lavendel härstammar från västra medelhavsområdet och förekommer i hela Europa både i vilt och odlat tillstånd. Busken blir mellan 30-90 cm hög och har grågröna grenar med smala, grågröna, ludna blad. Blommorna kan vara lila, blå, skära och vita och har en kraftig doft. Lavendelolja på en sockerbit lindrar bl a migrän och yrsel. Oljan kan också användas som liniment mot stela muskler och som rengöring av infekterade sår. Latinets lavare betyder tvätta. MASKROS Taraxacum Vulgaria Alla delar av maskrosen som avsöndrar mjölksaft kan användas, även roten. Den är en av våra nyttigaste örter och kan utan risk användas i stora mängder. Saft som pressats ur bladen eller ett te på växten är utmärkt som urindrivande medel. Maskrosens franska namn är Pissenlit som betyder sängväta. Växten är bra mot förstoppning och reumatism och de späda bladen är mycket näringsrika och kan användas i sallader. Genom att torka och rosta maskrosroten får man ett utmärkt kaffesurrogat. RINGBLOMMA Calendula officinalis Ringblomman härstammar från Indien. Stjälken är kantig och hårig, även bladen är håriga, långsmala och glest tandade utan bladskaft. Blommar från juni till oktober med stora orange eller gula blommor. 12

Mot mag- tarmbesvär görs ett te på de färska eller torkade blommorna. Detta är även bra mot dålig blodcirkulation, åderbråck, feber och diverse hudbesvär. Man använder också ringblomman som en urindrivande, renande, laxerande och svettdrivande drog. RÖLLEKA Achillea millefolium Röllekans små blommor är vita eller ljust skära, de växer i platta samlingar på den förgrenade stjälken. De ovala fjäderliknande bladen är mörkgröna. Sitt latinska namn har Röllekan fått från Berättelsen om Akilles. När han sårades till döds av en förgiftad pil i hälen rådde honom Afrodite att stilla sina smärtor med Rölleka. Te på Rölleka är bl a bra mot leverbesvär och inre blödningar t ex näsblod, hemorroider och kraftiga menstruationsblödningar. En dekokt på blad och blommor används till att tvätta alla slags sår och blåmärken. De första späda bladen lindrar tandvärk. TAKLÖK Sempervivum tectorum Taklöken har en mjuk köttig stjälk som växer upp ur en kompakt och köttig bladrosett. De skära blommorna sitter i en kvast. De färska bladen verkar utvärtes avkylande och kan användas som plåster. Av saft från stjälken kan man behandla brännskador, ytliga inflammationer samt liktornar. ÄNGSSYRA Rumex acetosa 13

Växten kan bli upp till 90 cm hög. Den har pilformade köttiga blad och små grönaktiga eller rödbruna blommor. Genom att göra ett avkok på roten får man ett urindrivande medel som även är bra mot kraftig menstruation. Man kan koka soppa på bladen. Citat ur Medeltida örtmedicin: Förnimmer någon att han har blodsot av mycken hetta. Då skall han stöta syra som växer uppå åker eller äng och bruka den lagen i sin mat och dryck, det hjälper för blodgång. ÖGONTRÖST Euphrasia officinalis Växer i Europa och Asien. Stjälken är luden och blir mellan 10-20 cm hög. De styva bladen är ovala och tandade. Blommorna är små och vita med lila strimmor eller röda med gula strimmor. De blommar juni till september. Ögontröst kan användas mot inflammationer och andra ögonbesvär. En svag infusion på färska blad och blommor används som ögonbad eller till varma kompresser. AVSLUTNING De örtbeskrivningar som finns i detta arbete ska inte läsas som recept. De är bara kortfattat beskrivna för att visa exempel på några av de många olika användningsområden som finns. För den som är intresserad och vill veta mer krävs det att man läser och lär sig mycket om örter, skörd och beredning för att eventuellt kunna använda sig av dem medicinskt. Exempel på litteratur finns i källförteckningen. KÄLLFÖRTECKNING HÄLSOFLORA av Maurice Messéqué, Paris, 1975 utgiven av bokförlaget Corona AB, andra upplagan 1985 NATURLIGA LÄKEMEDEL av Jan G Bruhn 14

utgiven av Apotekarsocietetens förlag AB, Stockholm, 1990 MEDELTIDA ÖRTMEDICIN av Ritwa Herjulfsdotter Ask och Embla Hb, 1993 MEDICINALVÄXTER av Michel Caron och Henry Clos Jonve, Paris, 1966 utgiven av Tidens förlag POCKET-GUIDEN OM ÖRTER av Sarah Dyer, 1982 utgiven av Bonnier Fakta Bokförlag AB, 1983 15