Skatter i Torahn Bibelstudium nr 33, A Sabbaten den 21 maj 2011 Bechukotai Efter mina stadgar yt'qojub] Torahtext: 3 Mos 26:3 27:34 Haftarah: Jer 16:19 17:14 Apostoliska skrifterna: Luk 23:1 24:53 Var stark och mycket frimodig så att du håller fast vid och följer all den Torah som min tjänare Mose har givit dig. (Jos 1:7) Det finns tre tydliga avdelningar i det torahavsnitt som går under namnet Bechukotai. De två första finner vi i kapitel tjugosex och de handlar om välsignelser och bestraffningar. Den tredje handlar om lagstiftningar som berör landegendomar och tionde. Veckans kommentarer kommer i huvudsak att beröra kapitel tjugosex. Många bibelkommentatorer har missuppfattat, vad som står i detta kapitel, eftersom de inte riktigt förstått innebörden i texten. Man har ibland även undrat, varför det talas om så många materiella välsignelser och bestraffningar och varför det är så få andliga välsignelser omnämnda. Det är viktigt att tolka välsignelserna och bestraffningarna i detta kapitel i ljuset av förbundsbegreppet. Herren själv tar upp förbundsfrågan, när han i 3 Mos 26:9 försäkrar: Jag skall upprätthålla mitt förbund med er. Men vilket förbund har han i tankarna? När den frågan är besvarad, blir det lättare att förstå innebörden av de välsignelser och bestraffningar som omtalas. 1
Så här långt i Torahn har Gud slutit två förbund med Abraham, Isak och Jakob och deras efterkommande. Det första var med Abraham och det finns omtalat i Första Mosebokens 12:e, 15:e och 17:e kapitel. Det kallas ofta för Löftets förbund. Gud gav där flera löften till Israels barn, bland annat löftet om ett specifikt land, det land som i dag kallas Israel. Dessa löften var grundade på nåd, eftersom mottagarna varken gjort sig förtjänta av dem eller på något sätt kunde göra sig förtjänta av dem. Dessutom skulle de tas emot i tro. Och Abram trodde på HERREN, och han räknade honom det till rättfärdighet. (1 Mos 15:6) Vi känner till, hur Abraham vid flera tillfällen försökte hjälpa Gud att uppfylla sina löften, men att han så småningom fick inse, att han inte förmådde göra något i egen kraft. Trots allt var det Gud som gett löftena och därför var det endast han som kunde uppfylla dem. Abraham skulle endast lita till, att Gud skulle göra sin del. Slutligen nådde Abraham den insikt som beskrivs i 1 Mos 15:4-6. Resultatet blev, att han i tro litade på, vad Gud lovat och därmed förklarades han för rättfärdig. Det andra förbundet som Gud slöt med Israels barn var ett helt annorlunda förbund samtidigt som det var sammanlänkat med Löftets förbund. Det var förbundet som Gud slöt med sitt folk på Sinai. Veckans torahavsnitt från Tredje Mosebokens tjugosjätte kapitel är en del av det förbundet. Förbundet med Abraham var ett löftesförbund som skulle tas emot i tro, medan förbundet vid Sinai var ett lydnadsförbund som skulle göra det möjligt för Israels folk att få del av alla de välsignelser som utlovats dem genom tron på förbundet med Abraham. Det de skulle följa och lyda var Torahn. Det är här veckans torahavsnitt kommer in. Anledningen till att så få andliga välsignelser är omnämnda beror helt enkelt på förbundets natur. Sinaiförbundet påkallade lydnad, så att Israels barn skulle kunna ta emot alla de välsignelser som de fått löfte om, att de skulle få ta del av i löfteslandet. Det handlar inte här om väl- 2
signelserna i den kommande världen, utan de är helt och hållet sammankopplade med denna värld, eftersom de är en del av det förbund som har med livet i löfteslandet att göra inte med livet härefter. Men det finns naturligtvis även andliga välsignelser omtalade i detta förbund. Tänk vilken fantastisk välsignelse det till exempel innebar, när Israels barn fick uppleva, hur Gud uppenbarade sin härlighet mitt ibland dem och att han bodde ( tältade ) ibland sitt folk i det allra heligaste i tabernaklet. Guds närhet var ämnad att vara en välsignelse, så att Israels barn riktigt skulle kunna sätta värde på och glädja sig över förmånen att få leva i löfteslandet. Det finns emellertid ännu en viktig pusselbit i detta sammanhang. Rabbinerna har sökt efter andliga välsignelser i detta kapitel, eftersom de känt till, att and-liga välsignelser är det enda som kan tillfredsställa människans innersta behov. De har tyvärr letat på fel plats! Man har försökt att vända det materiella till något andligt i sin tolkning av 3 Mos 26. I Nya testamentet är det emellertid förklarat, hur människors andliga behov kan bli tillfredsställda. (Detta är naturligtvis även omtalat på många ställen i Gamla testamentet, exempelvis i Ps 23, Jes 53 och Jer 31.) Vi ser här andra sidan utav Guds uppenbarelsemynt. Den första sidan säger: Vi kan inte tolka Nya testamentet på ett rätt sätt utan Gamla testamentet. Detta är något vi poängterat gång på gång i våra torahkommentarer. Men andra sidan av myntet säger: Vi kan inte förstå Gamla testamentet utan Nya testamentets hjälp. Båda är absolut nödvändiga för en rätt tolkning av hela Bibeln. En av de bästa illustrationerna då det gäller dessa tankar finner vi i veckans torahavsnitt. Om vi utelämnar beskrivningen av människans andliga behov och de andliga välsignelser som vi finner i Nya testamentet, så är det lätt att feltolka de materiella välsig- 3
nelserna och bestraffningarna i 3 Mos 26 och försöka göra dem till något som de ursprungligen inte var ämnade till. Välsignelserna 3 Mos 26:3-13 Alla välsignelser 1 såväl som bestraffningar i detta textavsnitt hör samman med ett villkor. Villkoret är enkelt och klart: Om ni vandrar efter mina stadgar och håller mina bud (vers 3) Villkoret för välsignelserna var att följa Guds Torah (Guds undervisning). Israels folk lovade att leva i förbundet liksom även Gud levde i det. Gud kommer helt klart att hålla sin del av förbundet. Bland de välsignelser Gud utlovade, finner vi bland annat, att de skulle få regn i rätt tid. Detta var något oerhört viktigt i det heliga landet. Regn är viktigt i alla länder, men i Israel (och en del andra länder) regnar det endast under vintermånaderna. Löftet gavs, att de skulle få regn i rätt tid med andra ord under vintern. Detta skulle resultera i, att de skulle få rika skördar. (Se vers 5!) En annan välsignelse skulle kunna sammanfattas med ordet shalom, frid/fred. Bestraffningarna 3 Mos 26:14-45 Vi kommer nu till det som vanligtvis blivit kallat för förbannelserna. Innan vi ser närmare på detta textavsnitt, måste vi emellertid reda ut ett allvarligt missförstånd som råder bland många troende människor. Det har i vissa kretsar undervisats, att Israels folk har drabbats av dessa förbannelser (liksom de som är omnämnda i 5 Mos 28:15-68) på grund av, att de förkastade Jesus (Yeshua) som Messias. 1 På grund av utrymmesskäl har vi inte möjlighet att stanna inför alla de intressanta tankar som Torah Club tar upp angående dessa välsignelser. Övers. anm. 4
För det första så utlovades dessa välsignelser och bestraffningar ca 1 300 1 400 år före det att Yeshua kom. Under dessa århundraden fick Israel uppleva många av de bestraffningar som räknas upp i detta kapitel. En av dessa talar om, att de skulle få fly från landet och att de skulle bli spridda bland hedningarna. Denna landsflykt började omkring år 722 fvt (före vår tideräkning) när assyrierna tog de tio stammarna tillfånga och skingrade dem i det assyriska riket. Sedan kom babylonierna 586 fvt, perserna 516, grekerna 332 och slutligen romarna år 63 fvt. Redan före Yeshuas födelse befann sig stora delar av Israels folk i landsflykt. För det andra så säger veckans textavsnitt, att förutsättningarna för både välsignelserna och bestraffningarna var, hur Israels folk förhöll sig till Torahn inte till om de tog emot eller förkastade Yeshua! För övrigt är det inte svårt att visa, att det var mängder av judar som tog emot Yeshua som sin Messias. I Apg 21:20 berättas det, att när Paulus återvände till Jerusalem omkring år 60 vt så fanns det tiotusentals judar som [hade] kommit till tro (som dessutom var torahtroende). Dessutom var det Israel som hade fått i uppgift att förkunna det glada budskapet om Yeshua till hela den då kända världen. Yeshua sände ut sina judiska apostlar för att förkunna budskapet om frälsningen. De var trogna i sin uppgift att förkunna frälsningens budskap till hedningarna (ickejudar), även om det kostade dem livet. Man kan alltså inte säga, att Israel försummade sin uppgift och inte utförde det som Gud kallat dem till att göra. Däremot vet vi, att nationens religiösa- och politiska ledare inte tog emot Yeshua, när han kom. Vi kan också konstatera, att majoriteten av Israels folk inte heller tog emot honom. Det är emellertid viktigt att komma ihåg, att det alltid har funnits även före Yeshuas födelse en kvarleva utvald av nåd. Det är fantastiskt, att det i dag finns en växande skara bland judafolket som har funnit sin Messias Yeshua och som dagligen förlitar sig på honom. Men denna tillit frigör oss inte från 5
ansvaret gentemot Torahn. Vi ska leva enligt Torahn, inte med syftet att förtjäna eller uppehålla vår frälsning eller för att skaffa oss meriter inför Gud utan som ett uttryck för vilka vi är i Honom och som ett uttryck för, att vi är Israels barn. Bibeln ger aldrig uttryck för tanken, att det förbund som ingicks vid Sinai skulle vara upphävt modifierat, ja men inte upphävt. Konsekvenserna av att följa eller inte följa Torahn är fortfarande i kraft. Låt mig gå ännu ett steg. Som messiastroende judar vill vi, att alla våra landsmän ska få uppleva den glädje och trygghet som vi har funnit genom vår tro på Yeshua. För oss är han Guds Shechinah (Guds härlighet) som bor i våra tempel våra liv. Säger inte löftet i 3 Mos 26:12, att vi ska få uppleva denna Guds närhet, när vi följer Torahn? Ett av de bästa sätten att nå vårt folk med den kärlek, nåd och frälsning som Yeshua erbjuder är att leva ett torahliv. Torahn undervisar oss om, att om vi vill att vårt folk ska få lära känna Yeshua (att ha Guds närhet i sina liv, Guds Shechinah ), så är det bästa medlet att använda Torahns språk. De som har den levande Torahn (Yeshua) i sina hjärtan kan förmedla budskapet om den skrivna Torahn. Som vi tidigare noterat, så har det mer eller mindre blivit tradition att kalla de löften som Gud gett dem som inte följer Torahn för förbannelser. I 5 Mos 28:15-68 (ett parallellställe till 3 Mos 26) kallas de på hebreiska mycket riktigt för förbannelser. Vi ska se närmare på detta ord, när vi så småningom kommer till 5 Mos 28. Här i 3 Mos 26 använder Gud emellertid ett annat ord som ger en annan bild. Vi måste förstå innebörden av ordet förbannelser i ljuset av detta ord. Det ord som används i 3 Mos 26 är bestraffning. Men det ger inte hela bilden av det hebreiska ordet.יסר Detta ord används genom hela Gamla testamentet om tuktan, aga eller fostran precis som i förhållandet mellan föräldrar och barn. 6
Det är viktigt att förstå denna innebörd, när vi läser 3 Mos 26. När vi läser om bestraffning eller till och med förbannelse, får vi lätt bilden av något permanent, som Guds eviga straff. Vad Gud emellertid vill lära sitt folk i detta avsnitt är, att det han låter komma över Israel, sina barn, är inte evigt straff utan snarare en tillrättavisning! Han behandlar Israel som en god far skulle behandla sina barn. När ett barn överträder och bryter mot familjens regler, blir han eller hon inte ombedd att lämna familjen för att aldrig mer komma tillbaka igen. Barnet blir i stället tillrättavisat eller bestraffat i hopp om, att det ska ta lärdom av bestraffningen och på så sätt få växa genom erfarenheten. Detta ger barnet upplevelsen av att vara accepterat och älskat med en ovillkorlig kärlek. Enligt min åsikt är det detta budskap som Herren vill förmedla till sina barn. Guds problem med Israel var inte i första hand deras olydnad, utan snarare den attityd de hade som i sin tur resulterade i olydnad. Han varnade dem för, att de inte skulle utveckla sådana vanor i sina liv som resulterade i andlig slapphet så att lydnaden sedan endast blev tillfällighetserfarenheter. Det går inte att med ord ge rättvisa åt den skräck och fasa som Israel fått utstå och utstår som ett resultat av olydnad gentemot det förbund Gud slöt med dem på Sinai. Det går faktiskt att följa det judiska folkets historia i detta kapitel i Tredje Moseboken. Men Gud är kärleksfull och nåderik precis som en samvetsgrann far som vet, hur han ska tillrättavisa sina barn. Trots alla de fasansfulla händelser som är beskrivna i detta kapitel, så har Gud inte glömt, att han ingått förbund med Abraham, Isak och Jakob. Då skall jag tänka på mitt förbund med Jakob och jag skall också tänka på mitt förbund med Isak och på mitt förbund med Abraham. Och jag skall tänka på landet. Ty landet skall överges av dem därför att de förkastade mina lagar och därför att de avvisade mina stadgar. Men, medan de är i sina fienders land, 7
skall jag trots detta inte så förkasta eller avvisa dem, att jag förgör dem och bryter mitt förbund med dem, ty jag är HERREN, deras Gud. Nej, dem till godo skall jag tänka på förbundet med fäderna, som jag förde ut ur Egyptens land inför hednafolkens ögon, för att jag skulle vara deras Gud. Jag är HERREN. (3 Mos 26:42-45) Det löftesförbund som Gud en gång ursprungligen slöt med Abraham, binder honom att bevara Israel både som en nation och som ett folk. Detta förbund är ovillkorligt! Grundat på att detta är Herrens förbund, att det är han som ansvarar för dess uppfyllelse, så kommer han aldrig att glömma sin kärlek till Jakobs barn. Femte Moseboken berättar, att efter all denna Guds tillrättavisning/bestraffning, ska han inte endast föra dem tillbaka till löfteslandet igen utan även ge dem omskurna hjärtan till att följa Torahn. Vad mer kan tilläggas? Vi har nu avslutat en bok som berättat för oss, hur en helig Gud kallade människor, för att de skulle vara heliga (avskilda) både som individer och som en nation. Att vara avskild från resten av världen och helt överlåten till att tjäna denne helige Gud är den största förmån en människa kan få erfara. Denna kallelse till helighet innebär mer än en korrekt ritual. Den innefattar fullständig överlåtelse av oss själva, våra familjer och våra ägodelar till Honom som har köpt oss med sitt dyrbara blod, till Honom som har gjort oss heliga genom att frälsa oss från synd vår Messias, Yeshua. Genom Honom och endast genom Honom kan alla dessa välsignelser bli en verklighet. Enligt gammal rabbinsk tradition avslutas läsningen av de olika böckerna i Torahn med orden:!qzjtnw!qzj!qzj (Chazak! Chazak! Venitchazek!) Var stark! Var stark! Och må vi bli styrkta! Översättning och bearbetning: Föreningen Shabbat Shalom Författare: Ariel Berkowitz, Jerusalem Föreningen Shabbat Shalom Mer info nästa sida! 8
Shabbat Shalom שבת!ש לום Skatter i Torahn Nr 24 28, årg 14 A Mersmak? Du kan också få Shabbat Shalom hemsänd i din brevlåda helt utan kostnad. Utöver kommentarerna till veckans textavsnitt kan du bland annat läsa en aktuell artikel Önskar du ett provnummer? Skicka oss ett mejl med namn, adress och telefonnummer, så kommer intressant läsning i din brevlåda om några dagar! Barn eller barnbarn? Då kanske du är intresserad av ett nummer av Shabbat Shaloms Torahpyssel!? En liten pysselsida för varje vecka i anslutning till veckans textavsnitt! Mejla till: foreningen.shabbat.shalom@gmail.com 9