Allt om sysselsättning på landet
För att vi ska förstå landsbygdens förutsättningar och möjligheter behövs det en samlad bild, byggd på fakta, över hur det faktiskt ser ut. Allt om landet är en webbpublikation som samlar kunskap om Sveriges landsbygder. I publikationen beskriver vi en stor del av den statistik som finns om landsbygderna. I Allt om landet har vi valt en definition av landsbygd som bygger på en indelning av Sveriges kommuner i fyra regiontyper: storstadsområden, stadsområden, landsbygd och gles landsbygd. De två sistnämnda menar vi är landsbygd. I dessa kommuner bor omkring 34 procent av Sveriges befolkning. Sverige består inte av en typ av landsbygd utan vi måste prata om Sveriges landsbygder. Det finns landsbygder som växer och landsbygder där befolkningen minskar. I en del bygder ökar jobben medan de minskar i andra. Allt om landet har en bred ansats och publikationen spänner över flera ämnesområden. Vi presenterar varje område som ett fristående avsnitt, men det finns många beröringspunkter mellan avsnitten. De områden som vi har valt att titta närmre på är: befolkningsstruktur, sysselsättning, företagande och tillväxt, service och infrastruktur, föreningsliv och miljö. Statistiken har lättöverskådlig grafik och kortare sammanfattningar. För den som vill ha mer kunskap innehåller varje avsnitt även en diskussionsdel som ger en fördjupad bild av ett visst område. Statistiken som ligger till grund för våra beskrivningar finns tillgänglig i en databas. Om du vill veta mer om något statistikområde kan du själv söka i databasen. Du hittar databasen här.
Sammanfattning Arbetslöshet är varken ett stads- eller landsfenomen Hög arbetslöshet finns både på landsbygden och i städerna. Men det är städerna som har lägst arbetslöshet. Trots att hög arbetslöshet finns i alla Sveriges kommuner så är arbetsförmedlingarna hårdare belastade på landsbygden. De har både ett större befolkningsunderlag och större geografisk yta att täcka. Kvinnor är högre utbildade än män både i stad och på landsbygd Arbetslösheten är högre bland lågt utbildade personer än bland de högre utbildade. Samtidigt kan arbetsmarknaden för högt utbildade personer vara begränsad. Många kvalificerade jobb finns bara på vissa platser, vanligtvis koncentrerade i städer. Det är också där andelen högutbildade är högst. Utbildningsnivån för utrikes födda följer samma mönster men där är skillnaderna mellan stad och land inte lika stora. Däremot finns stora skillnader mellan andelen högutbildade kvinnor och män. Utbildningsnivån är betydligt högre bland kvinnor och det är särskilt tydligt på landsbygden. Sjukdagarna är fler på landsbygden Det tas i genomsnitt ut fler sjukdagar per arbetsför individ på landsbygden, särskilt på den glesa landsbygden. Vi kan se att det finns stora skillnader i antalet sjukdagar mellan kvinnor och män och i olika åldersgrupper. Kvinnor tar ut fler sjukdagar än män, både i städer och på landsbygd. Lönerna stiger snabbast på den glesa landsbygden Stadsborna har högre lön är vad landsbygdsborna har. Detta är inte förvånande i och med att förädlingsvärdena är högre i städer. Ett förädlingsvärde är värdet av något som produceras, efter att kostnaderna för de insatsvaror som använts dragits bort. Per person är det den glesa landsbygden som har de högsta förädlingsvärdena, där produceras mest i förhållande till befolkningen. Sedan år 2005 har lönerna stigit snabbast på den glesa landsbygden och skillnaderna i lön mellan stad och land krymper. Skillnaderna mellan stad och land krymper En generell trend vi ser för arbetsmarknaden är att skillnaderna mellan stad och land krymper. Detta ser vi inte bara i löneutvecklingen, utan även på andra områden, som till exempel antalet sjukdagar. Samtidigt finns det tydliga skillnader mellan stad och land när vi undersöker sambanden mellan olika arbetsmarknadsområden. Till exempel har utbildningsnivån Författare: Johan Holmer
1 Innehåll 1 Arbetslös eller inte viktiga perspektiv på arbetsmarknaden... 8 1.1 Lägre arbetslöshet på landsbygd och i städerna... 9 1.2 Förvärvsgraderna för inrikes och utrikes födda skiljer sig åt...10 1.2.1 Förvärvsgraderna för utrikes födda har minskat på landsbygden...12 1.3 Antalet statliga jobb utanför städerna har minskat...13 1.4 Behov av arbetsförmedlare?...15 2 Utbildningsnivåerna skiljer sig mellan stad och land...18 2.1 Regionala skillnader i utbildningsnivåer...19 2.2 Stora skillnader i utbildningsnivå mellan kvinnor och män...21 2.3 Utrikes födda är högre utbildade i städerna...22 3 Sjukdagar och arbetsskador...24 3.1 Antalet sjukdagar är lägre i staden...25 3.2 Kvinnor tar ut fler sjukdagar än män...27 3.3 Sjukdagarna, staden och landet...28 3.4 Arbetsskadorna minskar...30 4 Var är lönerna lägst och högst?...32 4.1 Lönerna på den glesa landsbygden har ökat mest...33 4.2 Löner i de areella näringarna...35 5 Uppstår förädlingsvärden på landsbygden?...38 5.1 Den glesa landsbygdens BRP är relativt liten...39 5.2 men per capita är den störst...39 5.3 Löner från städerna till landsbygden genom pendling...40 6 Pendling och regionförstoring...42 6.1 Många kommuner är utpendlingskommuner...43 6.2 Pendlingen ökar på landsbygden och bland kvinnor...44 6.3 Krympande skillnader i pendling mellan män och kvinnor...45 7 Diskussion och fördjupning: Vad säger arbetsmarknadsstatistiken?...48 7.1 Kommuner öster om Östersund och söder om Jönköping utmärker sig...49 7.2 Högst och lägst rankade kommuner...53 7.3 Arbetsmarknaden skiljer sig mellan stad och land...57 7.3.1 Så här skiljer sig arbetsmarknaden mellan stad och land...59 8 Fortsatta studier...63 9 Så här definierar vi landsbygd...64
10 Bilaga...69 10.1 Beskrivning av statistiken...69 10.1.1 Arbetslös eller inte viktiga perspektiv på arbetsmarknaden...69 10.1.2 Utbildningsnivåerna skiljer sig mellan stad och land...69 10.1.3 Sjukdagar och arbetsskador...70 10.1.4 Var är lönerna lägst och högst?...70 10.1.5 Uppstår förädlingsvärden på landsbygden?...70 10.1.6 Pendling och regionförstoring...71 10.1.7 Fördjupad statistik: Standardavvikelser och medianvärden...71 10.2 Sveriges kommuner rankade efter sin arbetsmarknadsstatistik...76 10.3 De tio arbetsmarknadsstatistiskt lägst rankade kommunernas variabelvärden...82 10.4 De tio arbetsmarknadsstatistiskt högst rankade kommunernas variabelvärden...82 11 Källförteckning...84 www.jordbruksverket.se/alltomlandet
1 Arbetslös eller inte viktiga perspektiv på arbetsmarknaden Hög arbetslöshet finns både i städerna och på landsbygden. Men det är städerna som har lägst arbetslöshet. De senaste årens konjunkturnedgång har drabbat utrikes födda hårdare än inrikes födda om man ser på utvecklingen i förvärvsgrader mellan 2005 och 2010. Arbetsförmedlingarnas belastning är större på landsbygden än i stadsområden. Befolkningsunderlaget per förmedling är betydligt större, liksom den geografiska yta de ska täcka. Vill du veta mer? I Allt om landets databas finns information på kommunnivå.
1.1 Lägre arbetslöshet på landsbygd och i städerna Enligt SCB var arbetslösheten i Sverige 7,5 procent i genomsnitt under 2011, i åldersgruppen 15-74 år. 1 Statistiken som vi redovisar i detta kapitel är statistik över den öppna arbetslösheten i åldrarna 20-64 år, de siffrorna är generellt större. Anledningen till att statistiken har denna åldersbegränsning är att det är i den åldern människor kan förväntas arbeta och att det generellt är för de åldrarna som övrig arbetsmarknadsstatistik finns. Figur 1 visar arbetslöshetsnivåerna för 2011 i landets alla kommuner. I kapitel 9 Så här definierar vi landsbygd kan du läsa mer om hur vi definierar landsbygd. I detta kapitel tittar vi närmare på två av de begrepp som kan användas när man diskuterar sysselsättning. Begreppen är förvärvsgrader och öppen arbetslöshet. Förvärvsgraden är, i den statistik som används här, andelen av befolkningen som är 20 till 64 år och har utfört visst arbete under det aktuella året. Med öppen arbetslöshet avses den andel av arbetskraften som saknar arbete men aktivt söker det. Det finns hög arbetslöshet i alla regiontyper, både i städerna och i landsbygderna Figur 1. Öppen arbetslöshet 2011. Källa: FHI (egen bearbetning) Det finns hög arbetslöshet i alla regiontyper, både i städerna och i landsbygderna vilket syns i figur 1. Tre geografiska områden utmärker sig med sina relativt höga arbetslöshetsnivåer: De glesa landsbygdskommunerna öster om Östersund, kommunerna nära gränsen mot Finland, området mellan Eskilstuna och Norrköping. Jämviktsarbetslöshet definieras av Konjunkturinstitutet som den arbetslöshetsnivå som är långsiktigt förenlig med en stabil inflation, just nu beräknas den till cirka 6,5 procent. 2 De största sammanhängande områdena med låg arbetslöshet finns i södra Sveriges inland, där den i många kommuner ligger betydligt lägre än jämviktsarbetslösheten. Med en arbetsmarknad som kontinuerligt matchar arbetssökande och arbetsgivare kommer viss arbetslöshet alltid att finnas, då det kan ta tid för de sökande att hitta nya arbeten, den så kallade friktionsarbetslösheten. I begreppet ingår även strukturell arbetslöshet. 1 SCB (2012:59) 2 Konjunkturinstitutet 9
Kommunerna i gles landsbygd har den högsta genomsnittliga arbetslösheten, se tabell 1. Med 12,29 procent är den mellan 1,35-4,49 procentenheter högre än de andra regiontyperna. Som redan visats i figur 1 finns alla nivåer av arbetslöshet representerade i regiontyperna. Regiontypen landsbygd har i genomsnitt en något lägre arbetslöshet än stadskommunerna, och skillnaderna dem emellan är jämförelsevis små. Det är också relativt få landsbygdskommuner som har riktigt hög arbetslöshet. Stadsområden har en betydligt större variation i arbetslöshet mellan sig än landsbygd och gles landsbygd. Städerna är helt enkelt inte lika homogena som landsbygden. Storstadsområdena har den lägsta arbetslösheten, men ett fåtal kommuner med mycket låga värden påverkar detta låga värde. Alla kommuner med mindre än fem procents arbetslöshet finns i Göteborgs, Malmös och Stockholms storstadsområden. Här finns också kommuner med riktigt hög arbetslöshet. Nivåer av arbetslöshet finns i alla typer av kommuner. Nivåerna tycks snarare följa regionala mönster bland närliggande kommuner än ha tydliga kopplingar till de regiontyper kommunerna är uppdelade efter. I tabell 2 listas kommunerna med den högsta respektive lägsta öppna arbetslösheten. Tabell 1. Öppen arbetslöshet i åldrarna 20-64 år, år 2011 Öppen arbetslöshet 2011, ålder 20-64 Regiontyp Medelvärde, procent Glesbygd 12,29 Landsbygd 10,71 Stadsområden 10,94 Storstadsområden 7,80 Hela Sverige 7,5 (SCB) Källa: FHI (egen bearbetning) Tabell 2. Kommunerna med lägst respektive högst öppen arbetslöshet Nummer Kommunerna med lägst Kommunerna med högst arbetslöshet i procent arbetslöshet i procent 1 Danderyd 3,1 Haparanda 22,4 2 Vaxholm 3,3 Landskrona 20,1 3 Ekerö 3,8 Bräcke 17,9 4 Täby 3,8 Trollhättan 17,7 5 Vallentuna 3,9 Sollefteå 17,4 6 Nykvarn 4,3 Malmö 17,2 7 Lidingö 4,4 Överkalix 16,8 8 Lomma 4,5 Eskilstuna 16,7 9 Knivsta 4,7 Storfors 16,6 10 Tjörn 4,7 Södertälje 16,6 Källa: FHI, egen bearbetning 1.2 Förvärvsgraderna för inrikes och utrikes födda skiljer sig åt Förvärvsgrader är ett mått som visar hur stor andel av befolkningen som är sysselsatt, i detta fall i åldersspannet 20 till 64 år. En låg förvärvsgrad betyder antingen att det finns få arbetstillfällen i en kommun eller att arbetskraftens kompetens inte matchar det 10
som efterfrågas. Höga förvärvsgrader, runt 85 procent och däröver, betyder däremot att arbetsmarknaden behöver inpendlande arbetskraft. Förvärvsgraderna har stigit bland inrikes födda mellan 2005 och 2010. Skillnaderna är små mellan regiontyperna, men relativt stora inom dem. Variationen är större bland storstads- och landsbygdskommuner än bland glesbygds- och stadskommuner. De största minskningarna i förvärvsgrader har skett i norra Norrland. Det är inte nödvändigtvis samma kommuner som de med den högsta arbetslösheten, men även de finns med bland de som haft sjunkande siffror. Tabell 3 visar förvärvsgraderna för inrikes och utrikes födda i de olika regiontyperna 2010. I figur 2 kan vi se att förvärvsgraderna har ökat i inlandskommuner och minskat i kustkommuner. Mer statistik om förvärvsgrader finns i bilagan. Tabell 3. Förvärvsgrader år 2010, i procent. Regiontyp Medelvärde, procent Inrikes födda Utrikes födda Gles landsbygd 80,34 51,87 Landsbygd 80,31 52,44 Stadsområden 80,58 54,57 Storstadsområden 83,27 61,51 Statistik kring förvärvsgrader hos utrikes födda finns i avsnitt Allt om att bo, leva och vara på landsbygden. I det avsnittet så ser vi på förvärvsgraden år 2010. Här kommer vi att titta på hur förvärvsgradsnivåerna har utvecklats från år 2005 och jämför den förändring som skett med den i den inrikes födda delen av befolkningen. Generellt är förvärvsgraderna lägre hos utrikes födda men under tidsperioden har utvecklingen gått åt markant olika håll i olika kommuner, oberoende av regiontypstillhörighet. Källa: SCB, egen bearbetning Figur 2. Förändringen i förvärvsgrader 2005 2010, inrikes födda. Källa: SCB, egen bearbetning 11
1.2.1 Förvärvsgraderna för utrikes födda har minskat på landsbygden Den ekonomiska nedgången tycks ha påverkat förvärvsgraden hos utrikes födda mer än hos befolkningen i stort. För många kommuner kan statistik inte visas på grund av att det finns för få observationer. Detta är särskilt vanligt för kommuner i regiontypen gles landsbygd. Därför kan vi inte analysera den kategorin. Generellt har förvärvsgraderna minskat på landsbygd och gles landsbygd, medan den i stort sett är oförändrad i stadsoch storstadsområden. Skillnaderna mellan kommuner är störst i regiontypen landsbygd, både år 2005 och 2010. Figur 3 visar stora variationer mellan kommuner för förändringen av förvärvsgrader mellan 2005 och 2010. På landsbygden finns kommuner där förvärvsgraden sjunkit med mer än 20 procent, men också kommuner där den stigit med 30 procent eller mer. Sådana skillnader kan förklaras dels av att det i en kommun finns ett stort utbud av jobb och en god integration, men även av att de som inte hittar någon sysselsättning väljer att flytta därifrån. På grund av bortfallet av observationer är det svårt att se mönster i vilka kommuner som haft stora ökningar respektive minskningar, särskilt som andelen av befolkningen som är född utomlands kan variera mycket mellan enskilda kommuner. Det framgår av figur 3 att många av de centrala kommunerna i Göteborgs- och Stockholmsregionerna finns bland de vars förvärvsgrader sjunkit mest för utrikes födda, trots att den genomsnittliga utvecklingen för storstadsområden är marginellt positiv. Stadsområdenas medelvärde har inte förändrats särskilt mycket under tidsperioden. Jönköping, Karlskrona och Östersund har utvecklats positivt och höjt genomsnittet. Samtidigt har Borås, Halmstad, Luleå, Skellefteå och Skövde sänkt genomsnittet ungefär lika mycket. Figur 3. Förändringen i förvärvsgrader 2005 2010, utrikes födda Källa: SCB, egen bearbetning 12
Förvärvsgrad, utlandsfödda 0,8 0,75 0,7 0,65 0,6 0,55 0,5 0,45 0,4 0,35 0,3 Gles landsbygd Landsbygd Stad Storstad Förvärvsgrad, svenskfödda Figur 4. Förvärvsgrader för inrikes och utrikes födda 2010. Notera att axelvärdena inte är proportionella mot varandra. Axlarnas skalor är valda för att tydliggöra skillnaderna mellan regiontyper, inte för att ge en rättvisande bild av enskilda värden. Källa: SCB, egen bearbetning 1.3 Antalet statliga jobb utanför städerna har minskat Om de statliga jobben fördelas över landet stöttar de regioner som behöver arbetstillfällen. Regioner som har förlorat arbetstillfällen, på grund av till exempel nedläggningar av försvaret, har kompenserats, åtminstone delvis, med att statliga myndigheter omlokaliseras dit. Det kan uppstå negativa konsekvenser när statliga jobb flyttas eller försvinner från en region vars arbetsmarknad inte kan kompensera för detta. Till statliga jobb räknas till exempel arbeten inom statlig förvaltning, affärsverk, institut och socialförsäkring. Landsbygd och gles landsbygd har inte gynnats i fördelningen av statliga jobb mellan 2000 och 2011. Sedan år 2000 har de statliga jobben på gles landsbygd och landsbygd minskat i antal, medan de ökat i stads- och storstadsområden. Majoriteten av dem har sedan länge funnits i stads- och storstadsområden. 34 procent av Sveriges befolkning bor i kommuner som klassas som landsbygd eller gles landsbygd. Men andelen av de statliga jobben lokaliserade i dessa kommuner var 14 procent år 2011. Befolkningen har minskat utanför stadsområdena mellan 2000 och 2011, men andelen statliga jobb har minskat i en snabbare takt. År 2011 utgjorde dessa cirka 2,5 procent av arbetstillfällena på landsbygd och gles landsbygd, men nästan 7 respektive 6 procent i stads- och storstadsområden, se tabell 4. De statliga jobben är relativt få i många kommuner som räknas till landsbygd och gles landsbygd, vilket syns på kartan i figur 5. Framförallt är det i de kommuner som är geografiskt nära stadsområden som vi kan se detta. Arvidsjaur och Boden är kommuner som utgör undantag, i dem båda utgör de statliga jobben mer än tio procent av arbetsmarknaden. I kapitel 9 Så här definierar vi landsbygd kan du läsa mer om vår landsbygdsdefinition. 13
Tabell 4. De statliga jobben på arbetsmarknaden år 2000, 2006 och 2011 Antal De statliga jobbens De statliga jobbens statliga job andel av arbetsmarknaden fördelning, procent Regiontyp/År 2000 2006 2011 2011 2000 2006 2011 Gles landsbygd 4 099 4 335 3 160 2,50 % 1,87 1,87 1,36 Landsbygd 37 832 35 673 30 146 2,44 % 17,26 15,37 12,96 Stadsområden 80 292 89 974 92 274 6,93 % 36,63 38,76 39,68 Storstadsområden 96 957 102 154 106 945 5,90 % 44,24 44,01 45,99 Källa: SCB, egen bearbetning Figur 5. De statliga jobbens andel av arbetsmarknaden år 2011. Källa: SCB, egen bearbetning Figur 6 visar vilka förändringar som skett i antalet statliga jobb mellan 2006 och 2011. Minskningarna har varit betydande i majoriteten av kommunerna på landsbygd och gles landsbygd. Undantag finns framför allt vid Norrlandskusten, vid Mälaren och utanför Linköping och Norrköping. I stadsområdena har antalet jobb i de flesta fall ökat, i de övriga har bara små minskningar skett och då framför allt i storstadsområdet runt Göteborg. 14
Figur 6. Förändringar i antalet statliga jobb mellan år 2006 och 2011. Källa: SCB, egen bearbetning 1.4 Behov av arbetsförmedlare? Det finns i genomsnitt drygt en arbetsförmedlare eller arbetsförmedling per kommun på landsbygden och på den glesa landsbygden. I stadsområden är antalet betydligt högre, strax över 8. Befolkningsunderlaget är störst på landsbygden medan det är lägst på gles landsbygd och mitt emellan finns stadskommunerna. Arbetslösheten är högst på gles landsbygd och lägst i storstadskommuner, detta redovisas i tabell 5. Tabell 5. Antal arbetsförmedlare per kommun år 2010, samt deras befolkningsunderlag Arbetsförmedlare 2010, Befolkningsunderlag per Arbetslöshet 2011, antal per kommun arbetsförmedlare 2010 procent Gles landsbygd 1,3 6 550 12,29 Landsbygd 1,6 11 620 10,71 Stadsområden 7,6 9 617 10,94 Storstadsområden 20,7 8 187 7,80 Källa: raps, SCB, FHI, egen bearbetning I storstadsområden har det skett en ökning i antalet arbetsförmedlare mellan 2003 och 2010, men på landsbygd och gles landsbygd har utvecklingen i princip varit obefintlig. Trots att arbetslösheten är högre på landsbygden finns där färre arbetsförmedlare per invånare, arbetsförmedlarna har alltså större befolkningsunderlag och större avstånd att arbeta med på landsbygden. Utvecklingen illustreras i figur 7. 15
25 20 Antal arbetsförmedlare 15 10 5 0 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 År Storstadsområden Stadsområden Landsbygd Gles landsbygd Figur 7. Utvecklingen i antal arbetsförmedlare. Källa: Tillväxtanalys, egen bearbetning 16
2 Utbildningsnivåerna skiljer sig mellan stad och land Högutbildade utgör en mycket större del av befolkningen i stads- och storstadsområden än i övriga landet. Andelarna högutbildade bland kvinnor och män skiljer sig mycket åt, särskilt på landsbygden. I vissa kommuner är en längre eftergymnasial utbildning tre gånger vanligare bland kvinnor än bland män. De utrikes födda följer samma mönster som befolkningen i övrigt, men skillnaderna är mindre mellan olika regiontyper. Generellt har de en högre utbildningsnivå än inrikes födda på landsbygden, men en lägre nivå i många stadsområden. Vill du veta mer? I Allt om landets databas finns information på kommunnivå.
2.1 Regionala skillnader i utbildningsnivåer Andelen med eftergymnasial utbildning varierar betydligt mellan Sveriges kommuner, mellan 17 och 72 procent. Då näringslivsstrukturen varierar mycket mellan kommuner är det inget konstigt, men när statistiken redovisas på en karta framstår ett tydligt mönster. Andelen av befolkningen med eftergymnasial utbildning är betydligt högre i stadskommuner och universitetsstäder som Lund, Umeå och Uppsala. Kommunernas varierande utbildningsnivå visas geografiskt i figur 8. Skillnaderna är små mellan gles landsbygd och landsbygd, vilket framgår av tabell 6. I dessa kommuner har i genomsnitt runt 25 procent en eftergymnasial utbildning. I stadsområden är andelen högre, genomsnittet ligger på 36 procent och 42 procent för storstadsområden. Skillnaderna mellan kommuner inom regiontyperna är inte så stora, utan relativt lika. De tio kommunerna med högst andel eftergymnasialt utbildade är alla stads- eller storstadskommuner, medan de med den lägsta andelen alla återfinns på landsbygd eller gles landsbygd. Andelen av befolkningen med eftergymnasial utbildning är betydligt högre i stadskommuner och universitetsstäder som Lund, Umeå och Uppsala. I kapitel 9 Så här definierar vi landsbygd kan du läsa mer om vår landsbygdsdefinition. Tabell 6. Utbildningsnivåer i arbetskraften Regiontyp Andel av befolkningen 25 64 år Andel av befolkningen 25 64 år med förgymnasial utbildning, procent med eftergymnasial utbildning, procent Gles landsbygd 11 24 Landsbygd 14 26 Stadsområden 12 36 Storstadsområden 11 42 Källa: SCB, egen bearbetning Tabell 7. Kommunerna med högst respektive lägst andel eftergymnasialt utbildade i befolkningen Högst andel av befolkningen 25 64 år Lägst andel av befolkningen 25 64 år med eftergymnasial utbildning med eftergymnasial utbildning Nr Kommun Andel, procent Kommun Andel, procent 1 Danderyd 72 Dorotea 17 2 Lund 67 Ljusnarsberg 18 3 Lidingö 61 Filipstad 18 4 Lomma 61 Munkfors 18 5 Täby 58 Laxå 19 6 Solna 56 Bjuv 19 7 Stockholm 55 Årjäng 19 8 Uppsala 55 Svenljunga 19 9 Umeå 54 Vansbro 19 10 Nacka 54 Eda 19 Den statistik som vi redovisar här är andelarna av befolkningen i åldern 25 64 år med förgymnasial respektive eftergymnasial utbildning. Eftergymnasial utbildning består av andelarna av befolkningen med sådana utbildningar som är både kortare och längre än tre år. Under benämningen förgymnasial utbildning räknas folkskola eller grundskola som högsta genomförda utbildning. De flesta folkhögskole-utbildningar räknas till den gymnasiala nivån, men somliga räknar SCB till de eftergymnasiala. Källa: SCB, egen bearbetning 19
Figur 8. Andel av befolkningen 25-64 år med eftergymnasial utbildning 2011 Källa: SCB, egen bearbetning Figur 9. Andel av befolkningen 25 64 år med förgymnasial utbildning 2011. Källa: SCB, egen bearbetning 20
Andelen befolkning med enbart förgymnasial utbildning är låg i universitetsstäderna och i storstadsområden. Många av norra Sveriges landsbygds- och glesa landsbygdskommuner har också låga andelar, andelar som understiger tio procent. Landsbygd är den regiontyp där de högsta nivåerna av enbart förgymnasial utbildning finns, vilket figur 9 visar. Den genomsnittliga andelen med enbart förgymnasial utbildning är därmed högst på landsbygden, 14 procent. I både gles landsbygd och storstadsområden är den 11 procent. Det genomsnittliga värdet för stadskommuner är 12 procent. Sett till alla kommuner varierar andelen med enbart förgymnasial utbildning från 3,2 till 23,8 procent av befolkningen. I tabell 7 visas de tio kommunerna med högst respektive lägst andel av befolkningen med eftergymnasial utbildning. 2.2 Stora skillnader i utbildningsnivå mellan kvinnor och män Utbildningsnivåerna skiljer sig mellan kvinnor och män. En större andel av männen har enbart för gymnasialutbildning och en större andel av kvinnorna har eftergymnasial utbildning, se tabell 8. Skillnaderna mellan enskilda kommuner är relativt små på landsbygd och på gles landsbygd, större i stadsområden och störst för storstadsområden, där de är betydligt större än skillnaderna mellan olika regiontyper. Mer statistik om utbildningsnivåer hittar du i bilagan. Tabell 8. Utbildningsnivåer i arbetskraften, kvinnor och män, 2011 Andel av befolkningen 25 64 år Andel av befolkningen 25 64 år med förgymnasial utbildning, procent med eftergymnasial utbildning, procent Regiontyp Kvinnor Män Kvinnor Män Gles landsbygd 11 17 32 17 Landsbygd 14 21 32 20 Stadsområden 12 16 41 31 Storstadsområden 11 15 46 38 Källa: SCB, egen bearbetning I figur 10 visas skillnaderna mellan kvinnor och män vad gäller andelen högutbildade. De är störst i vissa glesa landsbygdskommuner och landsbygdskommuner. Generellt är skillnaderna mindre nära och i städer. Det finns bara en kommun i Sverige där inte andelen kvinnor med eftergymnasial utbildning är högre än andelen män och det är Danderyd, där andelen är 72 procent för båda könen. Dock är andelen med enbart förgymnasial utbildning något större bland männen, fyra jämfört med tre procent. 21
Figur 10. Skillnader mellan andelarna högutbildade män och kvinnor i åldrarna 25-64 år, år 2011. Källa: SCB, egen bearbetning 2.3 Utrikes födda är högre utbildade i städerna För utrikes födda, mellan 25 och 64 års ålder, är mönstret generellt detsamma som för hela befolkningen; utbildningsnivån är högre i stadsområden än på landsbygden. För utrikes födda, mellan 25 och 64 års ålder, är mönstret generellt detsamma som för hela befolkningen; utbildningsnivån är högre i stadsområden än på landsbygden. Men skillnaderna mellan regiontyper är mindre än för hela befolkningen. I stadsområden är andelen med eftergymnasial utbildning ofta lägre eller lika hög för utrikes födda som för den totala befolkningen. Men på landsbygden och den glesa landsbygden är situationen den omvända, andelen med eftergymnasial utbildning är högre för utrikes födda i relation till hela befolkningen. Detta syns i figur 11 där stadsområden och landsbygd tydligt håller sig inom vissa färgintervall. I tabell 9 visar vi andelarna med eftergymnasial respektive förgymnasial utbildning för den utrikes födda delen av befolkningen. Storstadsområdena har visserligen den lägsta genomsnittliga andelen med förgymnasial utbildning men det varierar väldigt mycket mellan olika kommuner. För eftergymnasial utbildning är mönstret det motsatta mot vad det är för förgymnasial. Nivåerna är lägst på landsbygden och högre i stads- och storstadsområdena. 22
Figur 11. Differens mellan andelen av den utrikes födda befolkningen med eftergymnasial utbildning och andelen med eftergymnasial utbildning i hela befolkningen, år 2011 Källa: SCB, egen bearbetning Tabell 9. Andel av de utrikes födda med för- respektive eftergymnasial utbildning, procent Andel av den utrikes födda Andel av den utrikes födda befolkningen, 25-64 år, med befolkningen, 25-64 år, med Regiontyp förgymnasial utbildning eftergymnasial utbildning Gles landsbygd 23 31 Landsbygd 23 30 Stadsområden 21 36 Storstadsområden 17 41 Källa: SCB, egen bearbetning 23
3 Sjukdagar och arbetsskador Antalet sjukdagar som befolkningen tar ut är högre på landsbygden än i städerna. Sjukdagarna är 38 procent högre i den genomsnittliga glesa landsbygdskommunen än i storstadskommunen. Hur många sjukdagar befolkningen tar ut varierar mellan olika åldersgrupper. Det finns också skillnader mellan kvinnor och män. Kvinnor tar ut fler sjukdagar än män, både i städer och på landsbygd. Antalet arbetsskador per 1 000 arbetande individer varierar mycket mellan olika kommuner. Arbetsskadorna är färre i städerna. Vill du veta mer? I Allt om landets databas finns information på kommunnivå.
3.1 Antalet sjukdagar är lägre i staden Skillnaderna i antal sjukdagar är stora mellan de olika regiontyperna. Sjukdagarna är lägre i stad än på landsbygd och särskilt stort är gapet mellan storstadsområden och den glesa landsbygden. Den genomsnittliga kommunen på gles landsbygd har 51 procent högre antal sjukdagar än den genomsnittliga storstadskommunen, vilket syns i tabell 10. Kommuner i regiontypen landsbygd har inte fullt så höga siffror, men genomsnittet är inte så mycket lägre än för gles landsbygd. Inom regiontypen storstadsområden däremot, är skillnaderna mycket stora. Orsaker till sjukdagar diskuteras i 3.3. I kapitel 9 Så här definierar vi landsbygd kan du läsa mer om vår landsbygdsdefinition. Tabell 10. Genomsnittligt antal sjukdagar för befolkningen a, olika åldersgrupper, kvinnor och män år 2011 Genomsnittligt antal sjukdagar Regiontyp Kvinnor Män Medelvärde Åldersgruppen Åldersgruppen (åldersgruppen 20-34 år 35-54 år 20-64 år) Detta kapitel handlar sjukdagar och arbetsskador. Statistiken som presenteras visar generella nivåer för antalet sjukdagar i Sveriges kommuner, samt hur de skiljer sig mellan åldersgrupper och mellan män och kvinnor. Arbetsskadenivåerna presenteras också på kommunnivå, men redovisas inte i större detalj än så. Vad som ingår i sjukdagar finns specificerat i bilagan. Gles landsbygd 45,10 33,53 39,31 11,48 29,87 Landsbygd 43,70 29,20 36,45 13,72 29,74 Stadsområden 37,69 24,61 31,15 12,20 26,88 Storstadsområden 31,30 20,74 26,02 10,88 21,72 a I bilagan hittar du mer information om standardavvikelserna. Källa: FHI, egen bearbetning Kommunernas genomsnittliga antal sjukdagar visas i figur 12. Flera angränsande kommuner visar upp liknande värden och bildar sammanhängande områden. I de två kategorierna med lägst antal sjukdagar hittar vi relativt få landsbygdskommuner. Undantagen finns främst väster om Gävle och söder om Jönköping och Göteborg. I norra Sverige finns stora sammanhängande ytor av kommuner med många sjukdagar, till exempel i området öster om Östersund. Tabell 11 visar kommunerna med lägst respektive högst antal sjukdagar per invånare. Tabell 11. Kommunerna med de lägsta och högsta antalen sjukdagar Kommunerna med lägst Kommunerna med högst antal sjukdagar i procent antal sjukdagar i procent Nr Kommun Antal sjukdagar Kommun Antal sjukdagar 1 Danderyd 14,65 Haparanda 57,45 2 Lomma 17,40 Ljusnarsberg 57,00 3 Vellinge 17,60 Gullspång 48,80 4 Lidingö 17,90 Laxå 47,60 5 Täby 18,55 Bjurholm 47,25 6 Nacka 18,80 Ragunda 46,65 7 Vaxholm 19,10 Söderhamn 46,10 8 Lund 20,25 Bräcke 46,10 9 Knivsta 20,45 Filipstad 46,05 10 Salem 20,85 Kramfors 46,05 Källa: FHI, egen bearbetning 25
Figur 12. Genomsnittligt antal sjukdagar 2011. Källa: FHI, egen bearbetning Figur 13 visar hur antalet sjukdagar har förändrats mellan åren 2005 och 2011. Generellt ser vi en sjunkande trend under tidsperioden. Det genomsnittliga antalet sjukdagar har sjunkit i alla kommuner. Ju mörkare grön ton kommunen har på kartan desto större har minskningen varit. I Norrlands inland och mellersta Sverige har minskningarna varit störst, med upp till 31 sjukdagar. Trots detta finns dessa kommuner fortfarande bland de med högst antal sjukdagar 2011 (figur 12). I stadsområdena har minskningarna varit mindre, speciellt i de centrala Stockholmskommunerna. Figur 13 Förändring i antal sjukdagar 2005-2011. Källa: FHI, egen bearbetning 26
Antal sjukdagar 2005 90 80 70 60 50 40 30 Gles landsbygd Landsbygd Stadsområden Storstadsområden 20 10 0 Antal sjukdagar 2011 0 10 20 30 40 50 60 Figur 14. Antal sjukdagar i kommunerna år 2005 och 2011. Källa: FHI, egen bearbetning Figur 14 visar relationen mellan antalet sjukdagar 2005 och 2011 för Sveriges kommuner. Regiontyperna storstadområden och gles landsbygd tenderar att ta upp varsitt hörn av spridningen. Den allmänna trenden med färre sjukdagar år 2011 än 2005 går också att urskilja, då inga observationer befinner sig under den svarta linjen som korsar diagrammet. De observationer som ligger närmast linjen är främst landsbygdskommuner, vars värden alltså har förändrats minst. 3.2 Kvinnor tar ut fler sjukdagar än män Skillnaderna är stora mellan kvinnor och män. Dessa skillnader följer geografiska mönster som figur 15 visar. Kartan visar den procentuella skillnaden mellan antalet sjukdagar för kvinnor och män i kommunerna. Männens sjukdagar överstiger inte kvinnornas i någon kommun. Kartan visar hur många procent fler sjukdagar kvinnorna tar ut än männen. I några kommuner tar kvinnor ut så mycket som 110 procent fler sjukdagar än männen. Områden där skillnaderna är relativt stora, 50 75 procent, består av både stadsområden och landsbygd. Samtidigt befinner sig flera angränsande kommuner i varsin del av färgskalan. Åtvidaberg och Västervik är exempel på sådana angränsande kommuner. Västervik har små skillnader i sjuktalen mellan kvinnor och män, medan utpendlingskommunen Åtvidaberg däremot har stor skillnad, mer än 75 procent. 27
Figur 15. Skillnader mellan kvinnor och män i antal sjukdagar, 2011. Källa: FHI, egen bearbetning En korrelationsanalys visar på relationen mellan två olika variabler som undersöks, till exempel ålder och utbildningsnivå i en befolkning. En av de vanligaste metoderna (Pearsons R) visar relationen som ett tal (koefficient) som varierar mellan -1 och +1. Ju närmare 0 en korrelation är desto mindre samband finns det mellan faktorerna, ju närmare -1 eller +1 ett tal kommer desto starkare är relationen. Ålder och utbildningsnivå har i Sverige ett negativt samband (mellan 0 och -1) på grund av att äldre personer har lägre utbildning. Kommunerna runt omkring Stockholmsområdet visar också skillnader mellan kommuner. I de centrala kommunerna är skillnaderna mellan antalet sjukdagar för kvinnor och män betydligt mindre än i de omgivande kommunerna. Dessa skillnader är dessutom betydligt större än i de flesta stadskommuner i Sverige över huvud taget, detta mönster syns inte alls lika tydligt i de två andra storstadsregionerna. Skillnaderna är även betydande mellan olika åldersgrupper. Tabell 10 jämför antalet sjukdagar mellan ålderskategorierna 20-34 och 35-54 år. Skillnaderna är större mellan olika ålderskategorier än mellan regiontyper. Sjuktalen är mer än dubbelt så höga för 34-54 åringar som för 20-34 åringar. Storstadskommunerna sticker ut med ett betydligt lägre genomsnittligt värde för 35-54 åringarna än övriga regiontyper. 3.3 Sjukdagarna, staden och landet Vi har sett att befolkningen på landsbygden och på den glesa landsbygden tar ut fler sjukdagar än de som bor i stadsområden. Ett sätt att förstå skillnaden i ohälsa mellan stad och land är att koppla den till faktorer som kan påverka sådana skillnader. Utbildning och medelålder är två sådana faktorer. Forskning har visat att högre utbildning hänger samman med bättre hälsa och att högre ålder är associerat med sämre hälsa. 3 Tabell 12 ger statistik kring sjukdagar, ålder och utbildningsnivå. Där framgår att medelåldern är högre och medellivslängden kortare utanför stadsområdena. Men skillnaden mellan regiontyperna är betydligt mindre för medellivslängd än för medelålder. I tabellen framgår också att utbildningsnivån är högre i stadsområden och lägre på de olika landsbygderna. 3 Folkhälsoinstitutet (2013), Socialstyrelsen (1998) 28
Tabell 12. Genomsnittliga värden för folkmängd, arbetskraft, sjukdagar, medellivslängd och utbildningsnivå och medelålder 2011 a Regiontyp Storstad Stadsområde Landsbygd Gles landsbygd Folkmängd 2011 74 291 60 764 17 786 8 459 Arbetskraften 2011 40 077 30 829 8 741 4 102 Sjukdagar 2011 26 31 36 39 Medellivslängd 2007-2011 82 81 81 80 Medelålder 2011 40 41 44 46 Andel postgymnasial utbildning 2011 42 % 36 % 26 % 24 % a Arbetskraften = arbetskraftens storlek i varje kommun. Sjukdagar och utbildning gäller arbetskraften. Andel postgymnasial utbildning = gymnasial utbildning kortare eller längre än tre år. Källa: FHI, egen bearbetning Figur 16 visar skillnaderna i antalet sjukdagar mellan regiontyperna och mellan könen. Det finns både en tydlig regiontypsskillnad och en könsskillnad. Sjukdagarna är fler på landsbygderna än i stadsområden och de är fler hos kvinnor än hos män. Mönstret ser liknande ut när det gäller utbildning där det finns tydliga regiontypsskillnader och tydliga könsskillnader. För medellivslängden är skillnaderna större mellan könen än mellan regiontyperna. Sjukdagar 50,0 45,0 40,0 35,0 30,0 25,0 20,0 26,0 31,3 20,7 31,1 37,7 24,6 36,4 43,7 29,2 39,2 45,1 33,5 15,0 10,0 5,0 0,0 Storstadsområden Stadsområden Landsbygd Gles landsbygd Figur 16. Sjukdagar per regiontyp och kön 2011. Källa: FHI, egen bearbetning Ohälsa Ohälsa kvinnor Ohälsa män Tabell 13 visar korrelationen mellan sjukdagar, utbildningsnivå, medellivslängd och medelålder i olika regiontyper. Det finns ett samband mellan utbildning och antal sjukdagar men det sambandet är främst ett samband i stad och storstad och korrelationen är svagare på landsbygden. På samma sätt är medellivslängden korrelerad till antal sjukdagar med ett samband som är starkast i stadsområden och svagare på landsbygden. Traditionella förklaringsfaktorer tycks vara svagare utanför städerna. Däremot har medelåldern en starkare koppling till sjukdagar på landsbygderna. Korrelationen är svag i storstadsområden men starkare på den glesa landsbygden. Detta tyder på att det även finns andra faktorer utöver befolkningens medelålder och utbildningsnivå som förklarar hälsan hos befolkningen på landsbygden. 29
Tabell 13. Korrelationsmatris sjukdagar, medellivslängd, medelålder och utbildning per regiontyp 2011 Regiontyp Variabel Sjukdagar Andel postgymnasial Medel- Medelutbildning livslängd ålder Storstad Sjukdagar 1 Andel postgymnasial utbildning -0,77 1 Medellivslängd -0,72 0,64 1 Medelålder 0,28-0,18 0,03 1 Stadsområde Sjukdagar 1 Andel postgymnasial utbildning -0,751 Medellivslängd -0,58 0,56 1 Medelålder 0,64-0,49-0,32 1 Landsbygd Sjukdagar 1 Andel postgymnasial utbildning -0,471 Medellivslängd -0,55 0,36 1 Medelålder 0,44-0,27-0,15 1 Gles landsbygd Sjukdagar 1 Andel postgymnasial utbildning -0,321 Medellivslängd -0,00 0,22 1 Medelålder 0,51-0,62-0,28 1 Källa: FHI, SCB, egna bearbetningar 3.4 Arbetsskadorna minskar Sedan år 2005 har antalet arbetsskador per 1 000 förvärvsarbetande minskat i alla regiontyper. Tabell 14 visar de genomsnittliga värdena för de olika regiontyperna år 2005 och 2010. År 2005 hade storstadsområdena de lägsta värdena, medan de andra regiontyperna hade betydligt högre värden, framförallt landsbygdskommunerna. År 2010 såg det något annorlunda ut och efter en stor minskning hade de glesa landsbygdskommunerna det lägsta värdet. Trots en stor minskning i landsbygdskommunerna var arbetsskador betydligt vanligare i landsbygdskommuner år 2010. Tabell 14. Arbetsskador 2005 och 2010 Genomsnittligt antal arbetsskador per 1000 förvärvsarbetande, 2005 och 2010 Regiontyp Medelvärde 2005 Medelvärde 2010 Förändring Gles landsbygd 12,18 7,94-4,24 Landsbygd 13,96 10,33-3,63 Stadsområden 12,00 8,59-3,41 Storstadsområden 10,41 8,01-2,40 Källa: FHI, egen bearbetning Figur 17 visar antalet arbetsskador i Sveriges kommuner. Dessa är generellt lägre i regiontypen stadsområden och där finns heller inte de allra högsta värdena. Skillnaden är stor mellan de lägsta nivåerna, kring tre arbetsskador per 1 000 förvärvsarbetande, och de högsta med runt 20 arbetsskador per 1 000 förvärvsarbetande. Dessa olika nivåer 30
hittar vi i både gles landsbygd och landsbygd. I Norrlands inland söder om Östersund är nivåerna lägre än i norra Norrland, där Gällivare sticker ut med ett betydligt högre antal arbetsskador än omgivande kommuner. Fler kommuner med höga nivåer finner vi norr och söder om Örebro, samt norr och väster om Kalmar. Figur 17. Arbetsskador 2010. Källa: FHI, egen bearbetning 31
4 Var är lönerna lägst och högst? Stadsborna har högre löner per person är vad landsbygdsborna har. Sedan 2005 har lönerna stigit något snabbare på gles landsbygd än i övriga landet, medan skillnaderna mellan olika regiontyper har krympt. Relativt sett bidrar de areella näringarna med en större del till lönerna på den glesa landsbygden än i de andra regiontyperna. På den glesa landsbygden finns en stor del av skogsindustrin. Vill du veta mer? I Allt om landets databas finns information på kommunnivå.
4.1 Lönerna på den glesa landsbygden har ökat mest Vi använder två sätt att jämföra löner mellan regiontyperna: löner fördelade på antalet förvärvsarbetande för att förstå arbetsmarknaden, löner fördelade på antalet kommuninvånare för att förstå försörjningsbördan. Tabell 15 visar, för de olika regiontyperna, lönerna per förvärvsarbetande och per invånare, samt förändringarna i båda måtten mellan åren 2005 och 2010. Värdena har inte justerats för inflation. I kapitel 9 Så här definierar vi landsbygd kan du läsa mer om vår landsbygdsdefinition. Tabell 15. Lönesummor per förvärvsarbetande och invånare, kr och procent. Lönesummor Regiontyp Lön per förvärvs- Förändring Lön per invånare Förändring arbetare 2010 2005-2010 2010 2005-2010 Gles landsbygd 242 840 20,26% 108 350 24,24% Landsbygd 256 609 17,81% 115 935 18,35% Stadsområden 277 397 18,32% 129 408 18,85% Storstadsområden 315 813 17,67% 151 393 17,49% I detta avsnitt presenterar vi statistik över lönenivåer. Statistiken är baserad på SCB:s statistik av lönesummor och den redovisar vi per förvärvsarbetande och befolkning i Sveriges kommuner. I huvudsak undersöker vi de totala lönesummorna, men en mer detaljerad studie görs av de areella näringarnas branscher. Källa: raps, egen bearbetning Lönerna per förvärvsarbetande är högre i stadsområden och storstadsområden än på landsbygden och på den glesa landsbygden. Om man bortser från storstadsområdena är dock skillnaderna inte så stora. Lönerna i stadsområden är bara 14 procent högre i snitt än snittet i gles landsbygd. Gällivare och Kiruna är kommuner som höjer snittet för regiontypen gles landsbygd. Lönerna i gruvnäringen drar upp snittlönerna i dessa kommuner till nästan samma nivå som i storstadsområdena. Vore det inte för dem skulle snittet för den glesa landsbygden vara cirka 4 000 kronor lägre per förvärvsarbetare. Lönerna har stigit i alla kommuner mellan 2005 och 2010 och därmed också i alla regiontyper. Mest har de stigit på den glesa landsbygden, även om man inte räknar med kommunerna Gällivare och Kiruna. Även snittlönen per invånare har stigit mest på den glesa landsbygden under perioden, med drygt 24 procent. Detta skiljer sig från de andra regiontyperna där ökningarna är ungefär lika stora per invånare som per förvärvarbetare. Detta tyder på att försörjningsbördan har minskat i gles landsbygd, vilket även befolkningen har gjort. Att ökningstakten varit högre i den glesa landsbygdens löner betyder att skillnaderna mellan regiontyper blir mindre, men lönenivåerna är fortfarande lägre där. Lönerna är fortfarande drygt 40 procent högre i storstadsområden än på gles landsbygd. Även snittlönen per invånare har stigit mest på den glesa landsbygden under perioden, med drygt 24 procent. Detta skiljer sig från de andra regiontyperna där ökningarna är ungefär lika stora per invånare som per förvärvsarbetare. 33
Tabell 16. Kommunerna med de genomsnittliga högsta respektive lägsta lönerna per invånare Kommunerna med lägst årslön Kommunerna med högst årslön per invånare 2010 per invånare 2010 Nr Kommun Lönesumma Kommun Lönesumma 1 Eda 88 347 Danderyd 236 191 2 Haparanda 89 323 Lidingö 203 206 3 Årjäng 89 560 Täby 196 591 4 Bjurholm 90 372 Nacka 183 206 5 Mellerud 92 379 Sollentuna 179 999 6 Åsele 92 837 Lomma 175 518 7 Övertorneå 94 997 Stockholm 172 252 8 Borgholm 95 028 Solna 171 870 9 Berg 95 833 Vaxholm 171 654 10 Dals-Ed 96 922 Ekerö 168 965 Källa: raps, egen bearbetning Figur 18. Lönesummor per kommuninvånare. Källa: raps, egen bearbetning Figur 18 visar löner per kommuninvånare år 2010. De högsta nivåerna finns bara i de centrala delarna av Stockholmsregionen. Men övriga kommuner i stadsområden skiljer sig också relativt mycket mot den omgivande landsbygdens lägre nivåer. Ett av få större undantag från detta mönster är klungan av kommuner söder om Jönköping, som har relativt höga lönenivåer i jämförelse med andra landsbygdskommuner. Bland stadsområdena utmärker sig Norrköping, Kristianstad och Lund åt motsatt håll, med låga nivåer för att vara stadskommuner. Gällivare och Kirunas relativt höga nivåer syns också tydligt. Tabell 16 visar de tio kommuner med lägst respektive högst genomsnittliga årslöner i befolkningen. 34
Figur 19. Förändring i lönesumma per kommuninvånare, 2005-2010. Källa: raps, egen bearbetning Figur 19 visar vilka kommuner som haft de största respektive minsta ökningarna i lön per invånare under perioden 2005 till 2010. Jämförs kartan med den föregående framstår ett intressant mönster: de kommuner som haft relativt stora ökningar är i många fall de samma som hade lägre lönenivåer 2005. Detta tyder på att skillnaderna kommuner emellan minskat under femårsperioden. Men det är svårare att urskilja någon trend för olika regiontyper. De stora ökningarna i övre Norrland är intressanta. Då de inte enbart skett i gruvkommunerna är de inte nödvändigtvis kopplade till den branschen. 4.2 Löner i de areella näringarna Jordbruk, jakt, fiske och skogsbruk kallas för de areella näringarna och de har stor betydelse för hur landsbygden ser ut. Tabell 17 visar de areella näringarnas andel av de totala lönerna för kommuner i olika typer av regioner, liksom för landet som helhet. I avsnittet Allt om näringslivet på landsbygden kan du läsa mer om de areella näringarna Tabell 17. De areella näringarnas andel av lönerna år 2010, procent Regiontyp 2005 2010 Förändring 2005-2010, procentenheter Gles landsbygd 3,44 3,43-0,01 Landsbygd 1,29 1,34 +0,05 Stadsområden 0,73 1,14 +0,41 Storstadsområden 0,31 0,33 +0,02 Sverige 1,29 1,32 +0,03 Källa: raps, egen bearbetning 35
Tabell 17 visar tydligt att de areella näringarna är betydligt viktigare för den glesa landsbygden än för övriga regiontyper. Detta har inte förändrats särskilt mycket mellan 2005 och 2010. Den stora skillnaden, förklaras sannolikt av förekomsten av skog, för det är till stor del i den glesa landsbygden som skogsnäringen finns. Det går däremot inte att särskilja de olika areella näringarna i statistiken och därför är det svårt att kommentera betydelsen av jakt och lantbruk. Som förväntat bidrar de areella näringarna mindre till lönerna i stads- och storstadsområden. Intressant är dock att de areella näringarnas betydelse ökat i stadsområden. I de andra regiontyperna är andelarna i stort sett oförändrade. Figur 20 visar att de areella näringarna ofta är en liten bransch. Dess andel av lönerna är låga, som mest drygt sex procent. Figur 20. De areella näringarnas andel av lönesummorna år 2010. Källa: raps, egen bearbetning Förändringarna i de areella näringarnas andel av lönerna mellan år 2005 och 2010 visas i figur 21. Det är svårt att se någon form av geografiskt mönster, men klart är att förändringstakten inte har någon klar koppling till vilken regiontyp en kommun tillhör. Med små branscher blir förändringarna desto tydligare. Färgerna på kartan i figur 21 visar att förändringar i de olika kommunerna skiljer mycket åt. 36
Figur 21. Förändring i de areella näringarnas andel av lönerna, 2005 2010. Källa: raps, egen bearbetning- Tabell 18. Kommunerna med lägst respektive högst andel av sina lönesummor inom areella näringar Kommunerna med lägst andel av Kommunerna med högst andel av lönerna i areella näringar 2010 lönerna i areella näringar 2010 Nr Kommun Andel, procent Kommun Andel, procent 1 Lidingö 0,06 Bjurholm 6,3 2 Täby 0,07 Åsele 5,54 3 Nacka 0,09 Ragunda 5,41 4 Stockholm 0,11 Bräcke 5,17 5 Mölndal 0,11 Pajala 4,87 6 Huddinge 0,12 Vindeln 4,68 7 Värmdö 0,12 Överkalix 4,66 8 Danderyd 0,12 Ydre 4,56 9 Stenungsund 0,13 Orsa 4,50 10 Oxelösund 0,13 Dorotea 4,36 Källa: raps, egen bearbetning De areella näringarnas andel av lönerna är minst i de kommuner som har högst totala lönesummor, främst Stockholmskommunerna. Samtidigt är andelarna högst i de kommuner som haft de lägsta ökningarna i löner. Det tyder på att branscher i de areella näringarna generellt inte är välbetalda. Tabell 18 visar de 10 kommuner med störst andel löner i de areella näringarna och de 10 med lägst andel av lönerna. 37
5 Uppstår förädlingsvärden på landsbygden? De tre storstadsområdena Göteborg, Malmö och Stockholm står för nästan hälften av Sveriges förädlingsvärden. Den glesa landsbygdens förädlingsvärden är låga, men fördelat per capita är det här de är högst i landet. Om lönerna sätts i relation till förädlingsvärdena är de betydligt högre i storstadsområden än på den glesa landsbygden. Vill du veta mer? I Allt om landets databas finns information på kommunnivå.
5.1 Den glesa landsbygdens BRP är relativt liten Kommunerna Gällivare och Kiruna präglas av sin gruvindustri och höjer genomsnittligt förädlingsvärde och lön för den glesa landsbygden. Därför presenterar vi statistik för gles landsbygd både med och utan dessa kommuner. I termer av summerad bruttoregionalprodukt har den glesa landsbygden betydligt lägre värden än de övriga regiontyperna, oavsett om gruvkommunerna räknas med eller inte. De tre storstadsområdena har drygt 13,5 gånger så hög BRP som den glesa landsbygden, se tabell 19. I kapitel 9 Så här definierar vi landsbygd kan du läsa mer om vår landsbygdsdefinition. Tabell 19. Bruttoregionalprodukten och dess förhållande till lönerna. Regiontyp Summerad BRP, Genomsnittlig BRP per invånare, Lönernas storlek miljarder kronor BRP per kommun, kronor i förhållande till BRP, miljarder kronor procent Gles landsbygd 113,18 3,43 351 687 37,19 Gles landsbygd a 77,90 2,41 319 294 38,42 Landsbygd 803,87 4,90 263 619 47,00 Stadsområden 891,88 19,39 278 855 51,51 Storstadsområden 1527,80 32,51 307 056 62,22 Ett förädlingsvärde är värdet av något som produceras, efter att kostnaderna för de insatsvaror som använts dragits bort. Kommuners förädlingsvärden kallas även för bruttoregionalprodukt, BRP. En vanlig uppfattning är att förädlingsvärden uppstår på landsbygden, men att lönerna finns i stadsområden. I detta kapitel undersöker vi om det stämmer.. a Exklusive gruvkommunerna Gällivare och Kiruna Källa: raps, egen bearbetning 5.2 men per capita är den störst. Om vi jämför BRP per capita ser vi en annan bild, där den glesa landsbygden har högre värden än de andra regiontyperna. Utesluter vi gruvkommunerna är genomsnittet fortfarande högre än storstadsområden, även om skillnaden blir mindre. Regiontypen landsbygd har det lägsta genomsnittliga förädlingsvärdet per capita och stadsområden ligger en liten bit över det. När lönerna sätts i förhållande till BRP uppstår ett mönster som vid en första anblick liknar det som nämndes i inledningen; att lönerna koncentreras i städer medan förädlingsvärdena finns utanför dem, på landsbygden. Detta ser vi i figur 22. Den glesa landsbygdens löner motsvarar drygt 37 procent av förädlingsvärdena. I storstadsområden är motsvarande siffra 62 procent. 39