ÄLDRE JÄRNÅLDERNS RUNFYND

ÄLDRE JÄRNÅLDERNS RUNFYND DATERING BRUK KRONOLOGI Patrik J. Andersson KANDIDAT-UPPSATS ARKEOLOGI HÖSTTERMINEN 2012 GÖTEBORGS UNIVERSITET 1

Abstract: Older iron-age rune-finds: dating, use, chronology. In this essay, the oldest runic inscriptions and their contexts, mainly moors and graves, are analysed, and the basis in the archaeological source material for drawing conclusions about the age and use of runes, are discussed. A major part of the essay is a catalogue of all runic inscriptions, archaeologically dated to roman iron age, which was lacking before. The common opinion, that the number of runic inscriptions from the middle of the second century indicates that the runes were not much older than that, is problemized, as also that the number of finds from Denmark makes it probable that the runes originated there. An analysis of the data does not support these assertions, but shows that it is fully possible that the runes are considerably older. Keywords: Runes, Older Iron age, Moors, Graves, Chronology, Written language, Archaeology, Scandinavian prehistory. Abstrakt: Äldre järnålderns runfynd: datering, bruk, kronologi. I uppsatsen undersöks de äldsta runfynden och deras kontexter, främst mossar och gravar, och förutsättningarna att utifrån det arkeologiska källmaterialet dra slutsatser om runornas ålder och bruk diskuteras. En stor del av uppsatsen utgörs av en förteckning över alla runfynd med arkeologisk datering till romersk järnålder; vilket tidigare saknades. Den vanliga uppfattningen att den stora mängden runfynd från mitten av 100-talet talar för att runorna inte var mycket äldre än så, problematiseras, liksom att mängden fynd från Danmark gör det troligt att runorna uppkom där. Analys av materialet stöder inte dessa påståenden, utan visar att det är fullt möjligt att runorna är betydligt äldre. Nyckelord: Runor, Äldre järnålder, Mossar, Gravar, Kronologi, Skriftspråk, Arkeologi, Skandinaviens forntid. Framsidesbild: Dragby-skärvan. Från en kruka i en grav, anläggning 86, på gravfältet vid Dragby i Skuttunge socken i Uppland, halvannan mil norr om Uppsala. Patrik J. Andersson, patrik.j.andersson@student.gu.se Äldre järnålderns runfynd: datering, bruk, kronologi. Slutversion. Kandidat-uppsats i Arkeologi vid Göteborgs universitet, höstterminen 2012. Uppsatsen kan laddas ned: knall.fea.st/skola Handledare: Alexander Andreeff. Satt i Junicode. 2

INNEHÅLL Tabell järnålderns kronologi...4 INLEDNING...5 PROBLEM OCH SYFTE...6 Syfte och frågor...7 METOD OCH MATERIAL...8 TEORI...11 FORSKNINGSHISTORIK...13 RUNSKRIFTEN...17 ÄLDSTA RUNFYNDEN...20 Fyndlista...20 Tabell kronologisk spridning...27 Analys fyndspridning...29 Meldorf...31 Osterrönenfeld...33 Dragby...33 FYNDKONTEXTER...35 Mossar...35 Gravar...39 Analys gravar och mossar...40 DISKUSSION...43 Slutsatser...49 SAMMANFATTNING...51 REFERENSER...52 BILDER Äldre runraden...20 Vimose-kammen...26 Meldorf-fibulan...32 Osterrönenfeld-krukskärvan...33 Dragby-krukskärvan...35 Frøyhof...56 3

JÄRNÅLDERNS KRONOLOGI ÄLDRE JÄRNÅLDER Tabell järnålderns kronologi Förromersk (keltisk) järnålder o. 500 f. Kr. 0 I 500 300 II 300 150 IIIa 150 50 IIIb 50 0 Äldre romersk järnålder o. 0 150/160 e. Kr. B1 0 70 B2 70 150/160 Yngre romersk järnålder o. 150/160 375/400 e. Kr. C1a 150/160 210/220 C1b 210/220 250/260 C2 250/260 310/320 C3 310/330 375/400 YNGRE JÄRNÅLDER Äldre germansk järnålder / Folkvandringstid o. 375/400 560/570 e. Kr. D1 375/400 460/470 D2a 460/470 520/530 D2b 520/530 560/570 Yngre germansk järnålder / Vendeltid o. 560/570 775/800 e. Kr. I 560/570 675 II 675 750/800 Period- och fasindelning av järnåldern, efter Imer (2007a:), för de äldre delarna (till och med period B1) kompletterat från Odense bys museer. 4

INLEDNING Vid mitten av romersk järnålder dyker till synes ganska plötsligt runorna upp i det arkeologiska fyndmaterialet. Därtill kommer några få och osäkra fynd från kanske redan alldeles i början av romersk järnålder och som vi skall se, i åtminstone ett fall kanske ännu tidigare. Att en språkgemenskap eller ett samhälle skaffar sig ett skriftspråk, är givetvis en händelse av stor betydelse. Inte bara för samtidens människor, som fick helt nya möjligheter för kommunikation, utsträckt över både rum och tid, utan även för oss sentida utforskare av deras samhällen. Den stora traditionella disciplinära skiljelinjen mellan förhistoria och historia grundar sig ju just på förekomsten eller ej av skrift. Även om ju just runskriften inte har tagits riktigt i beaktande därvidlag; gränsen sätts ju här istället när latinsk skrift och pergament införs. Trots detta, denna stora betydelse, lider forskningen om runor av slagsida. Runinskrifter har i alltför hög grad ensidigt studerats av språkforskare, som ofta har visat litet intresse för de runristade föremålen och än mindre för de vidare materiella sammanhangen. Inskrifterna har på så sätt ofta kommit att sväva för sig, utan koppling till den arkeologiska kontext som de är en del av, ibland nästan utan koppling till föremålen de är ristade på. De runristade föremålen är just föremål, som också har runristats. I en del fall kan texten kanske vara det viktigaste, möjligen om än ej så troligt det enda viktiga. Men detta gäller knappast självklart en runprydd spjutspets, fibula eller kam. Det viktigaste kan där väl så gärna ha varit föremålet i sig. I många fall är ristningen dessutom dold, omöjlig att se för såväl föremålets ägare som för andra. Det gäller exempelvis sköldbucklor, med runor ristade på undersidan, som är fastnitad mot själva skölden. Desto viktigare att se dessa föremål som arkeologiska föremål, inte bara som bärare av text. Föremålen kan ha haft många och olikartade funktioner i samhället och för sina ägare, som texten kanske bara är en del av, funktioner som dessutom är föränderliga. Denna snedvridning tycks ha fått allra värst följder för frågor om datering och kronologi, de frågor som menar jag måste utgöra grunden för diskussionen av alla vidare frågor, om dessa skall kunna vara trovärdiga. Den har lett till att språkhistoriska och skrifthistoriska och arkeologiska dateringar har blandats på ett ibland oreflekterat sätt, och till ett okritiskt användande av ibland helt föråldrade och redan från början tveksamma arkeologiska dateringar. Detta har ibland vidare lett till rundgång och cirkelresonemang, varur som vi skall se åtminstone i ett fall en datering av såväl en runristning som en grav har byggts av ingenting alls. Sådant har hämmat utforskandet och förståelsen av såväl runfyndens inbördes kronologi som den viktiga frågan om skriftens införande i det germanska språkområdet. 5

En första inspiration till min undersökning kom från ett stycke i en text av den kände språkoch runforskaren Henrik Williams (1997:179), just om runornas ursprung: If I have understood the archaeological material correctly, there is no cause to believe that the find situation changes drastically in the centuries around the birth of Christ. There is thus no reason to labor with the idea that the runes were in use for many centuries before the finds start appearing. Det som slår en här är det litet styvmoderliga sätt som arkeologin behandlas på, med inga som helst hänvisningar till några arkeologiska studier kring runfynden i förhållande till de vidare fyndomständigheterna, ingenting som skulle kunna stödja denna förståelse av det arkeologiska materialet. Kan det vara så att sådana studier saknas? Och stämmer det verkligen att fyndomständigheterna är i stort oförändrade under den här tiden? De äldsta runfynden, från romersk järnålder, härrör i första hand från mossoffer och gravar. Och redan en hastig titt i ett äldre standardverk som Oxenstierna (1957), eller ett nyare som Burenhult (1999), antyder att det ändå händer rätt mycket vid den här tiden inom såväl offerskick som gravskick. Detta arbete avser inte att försöka besvara frågan om när runskriften uppstod, eller var, eller vilket eller vilka äldre alfabet som kan ha stått modell. Inte heller kommer enskilda runformers utveckling att undersökas, och än mindre språkutvecklingen. Istället skall jag utifrån en sammanställning av dateringar, föremålstyper, fyndsammanhang och bruk undersöka vilka arkeologiska grundvalar som finns för att alls uttala sig om dessa frågor. PROBLEM OCH SYFTE Mycket av forskningen kring runor under särskilt den äldsta tiden, dvs äldre järnålder, tycks präglat av cirkelresonemang och förutfattade meningar, och har alltför ensidigt utförts av språkforskare utan tillräckliga insikter i det arkeologiska materialets möjligheter och begränsningar, och ofta utifrån föråldrade arkeologiska rön. Samtidigt tycks ibland även arkeologer använda de runologiska rönen på motsvarande okritiska sätt. Cirkelresonemangen tycks ha sin orsak i bristande tvärvetenskaplig samsyn, och att man blandar dateringar av olika slag, utan att alltid göra klart för sig vilka dateringar som är primära, vilka som vilar på vilka. Trots alla nyfynd av runor under senare årtionden, trots att de arkeologiska dateringarna för de äldsta runfynden stadigt har skjutits allt längre bak; och trots några få språk- och skrifthistorikers till synes ganska välunderbyggda försök att hävda en äldre datering än den gängse för runskriftligheten som helhet, och därmed för en del av de osäkert daterade fynden, tycks den av Morris (1988) påtalade apriori-uppfattningen hos många utforskare av den äldsta runskriften, att 6

runskriften inte kan vara äldre än Kristi födelse, leva starkt. Detta jämte det ganska plötsliga framträdandet av runfynd i större skala under andra halvan av 100-talet e. Kr., tycks även styra dateringen, liksom också själva identifieringen som verkliga runor av de få och omtvistade fynden av högre ålder än så. Samtidigt är det av yttersta vikt för runforskningen, och järnåldersforskningen överhuvud, att få en rimligt riktig bild av denna viktiga fyndgrupps dateringar. Användandet av den runologiska kronologin, som väsentligast bygger på teckenformer, är problematiskt, då den ofta är ställd på ett föråldrat och diskutabelt arkeologiskt grundlag, och ofta brukas till att ge alltför smala absoluta dateringar (Stoklund 1995:317). Av alla de olika dateringsmetoderna för runfynd, bör de arkeologiska ha företrädet. Detta dels eftersom arkeologin sysslar med samhället som helhet, och alltså bör ha den mångsidigare bilden, men dels och framförallt för att de bygger på ett ofantligt mycket större material, och dessutom ibland på säkra, absoluta naturvetenskapliga dateringar. Många av de äldsta runristningarna finns på spjut och lansar, flera av dem på lansar av Vennolum-typ. Det finns idag minst fyrahundrafemtio lansar av denna typ, som kan dateras till yngre romerska järnålderns fas C1b. Strikt runologiska dateringar, dateringar utifrån teckenformer, har genomgående kunnat visas vara osäkra eller direkt grundlösa (Antonsen 1998). Ett möjligt undantag, om än fortfarande osäkert, är e-runa med rak tvärstav, till skillnad från den vanliga brutna ᛖ, som kanske kan användas för att datera en inskrift till (yngre) romersk järnålder, utan närmare precisering. Det finns sex fynd av rak e-runa. (Imer 2007a:20f, 66.) Det finns en del arkeologiska studier som behandlar de äldre runorna, särskilt Ilkjær (1982, mfl) och Imer (2007a), och även berör kronologiska problem, men det tycks saknas en övergripande undersökning av de allra äldsta runfyndens dateringar och kontext, och med en diskussion utifrån implikationer för frågor om runskriftens ålder och ursprung. Tvärtom, Imer inleder sin avhandling (2007a:1) med orden I løbet af de første par århundreder efter Kristi fødsel opfandt man runeskriften, som en självklarhet utan vidare kommentar eller hänvisning, och en senare artikel (2011) med nästan exakt samma ord. Syfte och frågor Syftet med föreliggande uppsats är att undersöka och diskutera de arkeologiska grundvalarna till frågorna om de äldsta runornas datering och bruk, och vidare till frågan om runskriftens ålder. Syftet är alltså inte att göra en självständig bedömning av hur gamla runorna faktiskt är, utan istället att bedöma representativiteten i de bevarade runfynden, vad vi i nuvarande fynd- och kunskapsläge faktiskt kan säga om saken. 7

Detta skall göras utifrån följande frågor: Vilka runfynd finns med en arkeologisk datering till äldre järnålder? Hur fördelar sig dessa kronologiskt? Hur fördelar de sig på fyndkontexter (mossar, gravar, boplatser, lösfynd)? Vilken typ av föremål är det frågan om? Och vilka inte? Vad är den geografiska spridningen? På fyndplatser, och om möjligt ursprungsorter? Sker det några andra förändringar inom dessa fyndkontexter under den tid och i de områden som runor först uppträder? Och utifrån svaren på ovanstående frågor: Är det rimligt att tro att spridningen av runfynd från den äldsta tiden svarar mot den dåtida verkligheten? Är det rimligt att se explosionen i runfynd vid övergången mellan äldre och yngre romersk järnålder som en verklig hastig ökning av bruket av skrift, eller rentav som skriftens tillkomsttid? Eller kan andra förändringar i samhället ligga bakom? Är det rimligt att se Danmark som något av centrum för runskriften vid den här tiden, eller kan särskilda fyndomständigheter istället förklara den bilden? Kan resultaten användas som stöd för en tidig eller en sen tillkomst av runskriften? Eller måste frågan lämnas öppen? METOD OCH MATERIAL Den första frågan att besvara är vilka runfynd med arkeologiska dateringar från äldre järnålder det överhuvudtaget finns. Jag utgår här från databasen hos Runenprojekt Kiel, som är ett projekt vid universitetet i Kiel i syfta att skapa en databas över alla inskrifter med den äldre fuþarken, som förtecknar alla inskrifter med äldre runraden, med grundläggande beskrivningar av datering, fyndomständigheter, litteratur med mera. Därur hämtar jag alla fynd som av dem givits en datering som med någon rimlig säkerhet kan föras till romersk järnålder. Det finns även en annan rundatabas, med säte vid Uppsala universitet, Samnordisk runtextdatabas, som strävar att registrera alla runinskrifter överhuvudtaget, namnet till trots även utom- 8

nordiska. Men även detta senare projekt rekommenderar för arbete med inskrifter med den äldre runraden att man hellre använder Kiels databas, då den är bättre ägnad för det. Imer (2007ab) har i sin avhandling även en katalog över samtliga av henne behandlade fynd, vilket är eller skall vara alla fynd till och med vikingatiden, undantagandes vikingatidens runstenar. Den för mig allvarligaste invändningen mot att använda Imers katalog som huvudsaklig källa är att hon uteslutit Meldorf-fibulan och Osterrönenfeld-krukskärvan, de båda kanske äldsta fynden av möjliga/sannolika runor; hon nämner dem inte ens eller diskuterar deras uteslutande, vilket är ganska märkligt i en avhandling om runor och kronologi särskilt Meldorf-fibulan har diskuterats på stort allvar i över trettio år i runologiska kretsar (Düwel 1981:8ff, samt diskussionen 15ff). Eftersom det saknas en diskussion om vad som uteslutits, är det då också svårt att veta vilka kriterier som används, och alltså vad mer som kan ha uteslutits, annat än genom att göra en egen katalog, vilket jag alltså har gjort, men utifrån uppgifter i framförallt Runenprojekt Kiels databas, som uttryckligen strävar efter fullständighet. Ett huvudsyfte för mig är att snarare lyfta fram och belysa den osäkerhet jag tror mig se i materialet vad gäller dateringar. Därför har jag tyckt det vara riktigast att ta med även svåra och tveksamma inskrifter, inskrifter med vid datering. Hade jag uteslutit de bredare och osäkrare dateringarna, hade jag sannolikt fått tydligare resultat och tabeller, men de hade samtidigt varit mindre övertygande. Risken finns ju att man om än omedvetet väljer och väljer bort utifrån de förväntade resultaten. Runenprojekt Kiel är dessutom den nyaste källan, och uppdateras fortlöpande. En ytterligare fördel är att det är ett stort projekt, med flera deltagande forskare; resultaten kan på så sätt sägas representera ett slags konsensus, snarare än en forskares bild. Ett problem som visade sig med Runenprojekt Kiel, och som jag tycker det är viktigt att lyfta fram här, särskilt med tanke på andra som kan tänkas vilja använda den här databasen, är att den kronologiska sökfunktionen inte fungerar, funktionen för att söka inskrifter från en viss tid vad värre är, den ser ut att fungera, men ger helt felaktiga resultat. Jag har alltså istället måst gå igenom hela materialet av inskrifter från hela perioden med den äldre runraden för hand i databasen, och så leta upp alla dem med med mer eller mindre säkra arkeologiska dateringar innan övergången mot folkvandringstid. Min fyndlista blir på så sätt en korpus över äldre järnålderns runfynd, som mig veterligen inte finns någon annanstans, och den kan därför förhoppningsvis även vara till vidare nytta. Ett material som helt kommit utanför min undersökning är den ganska rika och intressanta samlingen med brakteater med runskrift. Detta då dessa genomgående dateras först från början av efterföljande period, folkvandringstiden (Imer 2007a:26f). Skulle några brakteatrar ändå i 9

verkligheten höra till romersk järnålder, är det i så fall ändå alldeles i slutet, och därmed av mindre betydelse för min undersökning. En annan grupp som till stor del kommit utanför är runstenar. Runstenar har i allmänhet ingen arkeologisk datering alls; de som har bedömts såsom av hög ålder, i några fall till och med möjligen romersk järnålder, har i de flesta fall bedömts så utifrån endast runologiska, ibland även lingvistiska kriterier. En viktig metodisk utgångspunkt för mig har varit att strikt utgå från arkeologiska dateringar, och inte blanda eller fylla ut. Detta för att undgå att hamna i de cirkelresonemang som bland annat Krause och Odenstedt anklagats för (se Forskningshistorik). För varje föremål hämtar jag ur databasen information om fyndplats, föremålstyp, fyndkontext (mosse, grav, boplats, lösfynd), datering, inskrift, samt i förekommande fall andra relevanta uppgifter. Runenprojekt Kiel anger genomgående dateringarna i år, inte arkeologiska perioder, men i de fall de anger även dessa, tar jag även med dem. Inom parentes anges även Imers (2007ab) dateringar, vilka ibland skiljer sig. I analysen använder jag sedan Kiels, men vill på detta sätt visa på osäkerheten, att många av dateringarna kan bedömas på olika sätt. Den framtagna materiallistan kommer sedan att ligga till grund för en jämförelse över den kronologiska spridningen av runfynd över romersk järnålder, liksom även fördelat över de olika fyndkontexterna. Detta så att man kan se både fördelningen av det samlade runmaterialet över tid, liksom även de olika fyndkontexternas fördelning. Därefter går jag något djupare in på några av de tidigaste fynden, de som varit omstridda kanske delvis just på grund av sin höga ålder, och som därför är av särskilt intresse för mitt syfte. Nästa steg är att utifrån tidigare forskning undersöka närmare de bägge vanligaste fyndkontexterna för runfynd under romersk järnålder, mossoffer och gravgåvor, och dessas utveckling över tid. Detta i syfte att utröna om den plötsliga uppkomsten eller ökningen av runfynd vid mitten av romersk järnålder sker i en i övrigt stillastående fyndbild, eller om det vid samma tid sker andra förändringar som skulle kunna göra det troligt att runorna har varit i bruk även innan, men först då blir synliga. Det kan då gälla förändrat och/eller utökat bruk av skrift. Undersökningen består sålunda av två huvuddelar, dels en analys av spridningen av runfynd under romersk järnålder, dels en analys av de huvudsakliga fyndkontexterna. Jag använder alltså ett ganska stort material i en ganska brett upplagd studie. Det finns givetvis både fördelar och nackdelar med ett sådant angreppssätt. Fördelen med att nyttja ett något större material är ju de stora talens lag, att enstaka missbedömningar, såsom vad gäller dateringen av enskilda föremål, försvinner i mängden : resultaten i 10

sin helhet kan fortfarande vara giltiga. Nackdelen är då att även spännande och viktiga detaljer riskerar att gå samma väg. Det man vinner i bredd riskerar man att förlora i djup. Men min bedömning av det rådande forskningsläget är att vad som framför allt behövs och saknas är en samlad, bred bedömning av de äldre runfynden ur arkeologisk synvinkel, som utgångspunkt för senare mer specialiserade undersökningar. TEORI Runfynd har ju den egenheten att vara både ting och text. I alltför mycket forskning om runor har föremålsaspekten kommit på undantag eller helt fallit bort. Ibland även de fysiska runformerna på det aktuella föremålet. Inskrifterna får på så sätt en väldigt abstrakt karaktär, tycks sväva fritt. Förklaringen till detta torde vara att runorna främst studerats av språkvetare, mer sällan av arkeologer. Och än mer sällan har dessa perspektiv förenats. Düwel (2001:16f) skiljer vad gäller studiet av runfynd på en inre och en yttre kontext, inomskriftlig och utomskriftlig, där studiet av den inre gäller själva tecknen som tecken, identifikationen av de skilda runorna som språktecken, liksom även säregenheter i grafisk utformning, läsningen, samt vidare den språkliga tolkningen. Den yttre åter gäller det ristade föremålet, och föremålstypen, fyndomständigheter, och den vidare arkeologiska kontexten. För runologiska dateringar används den inre kontexten, och för arkeologiska dateringar den yttre. Men, som Imer påpekar, bygger de arkeologiska dateringarna på ett betydligt större material. (Imer 2007a: 21). I enlighet med denna indelning, är det runfyndens yttre kontext jag här först och främst skall undersöka. Historisk arkeologi, som ju bygger på förekomsten av skrift jämsides med materiell kultur, består av olika traditioner, dock ingen som fokuserar på äldre järnålder i Norden. Och även inom den historiska arkeologin är förhållandet mellan ting och text som källmaterial inte självklart. Detta diskuteras av Andrén, vars förslag är att se förhållandet mellan ting och text som ett samtal, ett sammanhang, som kan tolkas (Andrén 1997). Man får för övrigt skilja på förhållandet mellan ting och text i det samhälle man studerar och i vårt samhälle. Det sistnämna har självklart stor betydelse för forskningen om det förstnämnda. Men förhållandet mellan ting och text är varken entydigt eller statiskt. Det kan förändras, och det kan uppfattas på olika sätt ur olika perspektiv. Definitionerna av materiell kultur och skrift är alltså kontextuella, och åtminstone en del av de motsättningsfyllda ståndpunkterna om ting och text beror på att de tar avstamp i olika sammanhang. (Andrén 1997:151). Man behöver alltså ta sig i akt för att dra oreflekterade slutsatser om bruket av skrift, runor eller annan, under äldre järnålder, från bruket i senare tider. 11

Ett sätt att betrakta ting och text är att sätta in dem i vad Andrén kallar diskursiva sammanhang. Materiell kultur och skriftliga källor har inte funnits isolerade från varandra utan ingått i komplexa situationer, tillsammans med andra uttryck, som bilder. Förhållandet mellan de olika uttrycken och meningen hos de enskilda uttrycken har skiftat i tid och rum. Som ett exempel nämner Andrén hur kilskriftens funktion skiftade genom tiden, genom att den användes i olika sammanhang och på olika dokument. Skriftens roll som förmedlare av litteratur är en helt annan än betydelsen av skrift för att upprätta juridiska dokument. Inte bara skriftens roll är annorlunda, utan även dess sammanhang (Andrén 1997:154 f). I analysen av de äldsta runristningarna som föremål i sitt sammanhang kan Hodders (2011, 2012) teori om entanglement (ungefär: hoptrassling, sammanflätning ) vara fruktbar. Denna teori syftar till att undersöka relationen mellan människor och ting med tyngdpunkt på tingen (till skillnad från många andra mer människocentrerade förhållningssätt). Hodder sammanfattar några grundantaganden: 1. Människor är beroende av ting. Dels rent praktiskt, för att få mat, hålla sig varma och dylikt. Men även för att skapa sociala relationer, och för religionsutövning. Människors känslor syftar ofta på något materiellt; ting eller andra människor. Kanske kan man också säga att minne och tänkande är beroende av att ha saker att tänka på och minnas. 2. Ting är beroende av andra ting, i kedjor av ömsesidigt beroende. För att tillverka något behövs verktyg, råvara, redskap för att utvinna råvaran, för att transportera den till tillverkningsplatsen, och så vidare. 3. Ting är beroende av människor. Människor tillverkar, använder, reparerar, kasserar föremål. Ofta ses ting som beständiga, men Hodder framhåller att de är föränderliga; de slits ut, går sönder, faller isär, växer, ändras, tar slut och så vidare. Detta måste människor hantera på olika sätt, vilket kan inbegripa fler föremål. 4. Människors förhållande till föremål innebär att de båda fångas i ett ömsesidigt beroende. Ovan nämnda beroendeförhållanden skapar nätverk av beroenden entanglements. Men idén om entanglement handlar inte bara om enkla ömsesidiga beroenden, utan om olika sätt att fångas i dem. Dessa förhållanden kan vara olika komplexa, olika mycket hoptrasslade. Det kan sägas hänga ihop med längden på de olika sammanhängande men osynliga länkarna som är inblandade. 5. Kulturella särdrag förändras eller kvarstår. Vilka som förändras och vilka som lever kvar beror på vilka som fungerar bra (på ett sätt som närmast påminner om Darwins teori om hur den mest lämpade individen överlever), och detta avgörs av entanglement mellan människor och ting. De kulturella särdrag som ska leva vidare måste fungera bra i relation till olika aspekter av 12

entanglement. Förändring kan uppstå när ting vi är beroende av tar slut, går sönder, förmultnar eller dylikt. Sådant kan hanteras med olika strategier, men det ömsesidiga beroendet mellan människor och ting gör att det krävs någon form av handling. Resultatet kan bli förändring av kulturella drag som mer eller mindre ibland betydligt mindre direkt hänger samman med de tingen. (Hodder 2011, 2012) Hodder menar alltså att föremål kan ingå i olika sets of entanglement, och hur dessa ser ut är föränderligt, de har en plats i tid och rum. Han beskriver ett exempel från Çatalhöyük. Keramiken i Çatalhöyük var länge odekorerad. Den användes för att bereda fett från får och getter. Däremot förekom inga keramikföremål i gravar. Får och getter ingår sällan eller aldrig i platsens symbolvärld. Dekorationer och symbolik koncentrerades i stället på vilda djur; på att jaga dem och på att äta dem, samt på begravning. Keramiken ingick alltså i samma set of entanglement som tamdjur och hushållsproduktion, men var skild från historieskapande, vilda djur, död och begravning, vilket utgjorde ett annat set of entanglemen. Ett undantag, ett keramikföremål format som ansikten, har hittats. Men det förblev ett undantag, eftersom det inte passade in i den tidens entanglements. Mot slutet av Çatalhöyük-eran blir dekorerad keramik däremot vanlig. Detta sammafaller med att mycket annat förändrades. Exempelvis ser husen annorlunda ut, härden är mitt i husets viktigaste rum, och keramikens användningsområde förändras. Den används nu till matlagning och att servera och äta ur. Ett nytt set of entanglements uppstod, och keramiken utseende drogs med. Dekorerad keramik passade in i detta nya set of entanglements (Hodder 2011:170 ff) Hodders tankar kommer här främst att komma till nytta i försöken att förstå skillnaden i materialet mellan det förväntade och det funna. Hur kan det komma sig att till exempel keramik är så svagt företrätt bland de runristade föremålen? Och om nu runskriften verkligen skulle vara betydligt äldre än de äldsta fynden, vad kan en sådan fyndtom tid komma sig? Kan det vara så att runristandets entanglement å ena sidan, och å andra sidan offer- och gravritualernas entanglement helt enkelt inte sammanfaller innan romersk järnålder? FORSKNINGSHISTORIK Det har skrivits mycket om runor genom åren; sannolikt ofantligt mycket mer än vad som någonsin skrivits med runor. Ändå är fältet i viktiga hänseenden ofullständigt utforskat. Det gäller särskilt arkeologiskt. Imer uttrycker det väl i förordet till sin avhandling (2007a): 13

Runologi er et forskningsområde, som tiltrækker forskere fra forskellige faglige faggrene, men dog oftest fra de filologiske og lingvistiske discipliner. Derfor er runeindskrifterne oftest behandlet ud fra en sproglig vinkel, mens de arkæologiske bidrag til runeforskningen har været mere sjældne og kortfattede. Jag begränsar mig därför här främst till arbeten som närmare ansluter till mitt ämne, alltså mer arkeologiskt inriktade arbeten kring runor under äldre järnålder, eller sådana som behandlar kronologi eller bruk av runor under äldsta tid på ett mer övergripande sätt. Men först en liten bakgrund. För mer om runforskniningens allmänna historia hänvisas till Enoksen (1998), men även Imer (2007a:kap1.2). Det lärda intresset för runor börjar redan under första halvan av 1500-talet, alltså under en tid när runskriften fortfarande var i bruk bland lantbefolkningen på sina håll i Norden, särskilt i Dalarna. Detta intresse uppbars främst av bröderna Magnus, Sveriges båda sista katolska ärkebiskopar, men även av reformatorn Olaus Petrus, som gjorde en liten sammanställning av runorna. Under 1600-tal får vi ett djupare, mer vetenskapligt studium av runskriften, med Bure (Bureus) i Sverige och Worm i Danmark. Detta sker i samband med det allmänna intresset vid denna tid för fornminnen, särskilt monumentala. Under 1600-talet genomförs också rannsakningarna efter fornminnen, där inte minst runstenar uppmärksammades och registrerades. (Enoksen; Ola W. Jensen) Men som med de flesta humanvetenskaper är det först under 1800-talet som ett i någotsånär modern mening modernt studium av runskriften uppkommer. Först då får man klart för sig att det jämte den sexton-typiga runraden också finns en tjugofyra-typig. Så småningom inser man också att den tjugofyra-typiga är den äldre av dem; länge hade det antagits att den var yngre, eftersom det tycktes som den naturliga utvecklingen att gå mot ett mer fullständigt teckenförråd, som bättre kunde motsvara språkets behov, och inte tvärtom. När de kronologiska förhållandena var uppklarade, dröjde det heller inte länge innan man fullt ut kunde tyda alla tecknen i denna äldre runrad. De olika huvudteorierna om runskriftens uppkomst utformas främst i årtiondena runt 1900, av forskare som Wimmer, Bugge, von Friesen, Askelund med flera, genomgående på främst filologisk grund. Teorierna kan fördelas i tre grupper, utifrån ursprungsalfabet, grekisk, etruskisk/norditalisk, latinsk, men där den egentliga grundfrågan och skiljelinjen synes mig vara runornas ålder, och hur långt innan de äldsta fynden man är beredd att föra dem. Den stora korpusutgåvan av de äldre inskrifterna är Krauses Die Runeninschriften im älteren Futhark, som kom i en första utgåva 1937, följd av en andra 1966, denna andra med bidrag av arkeologen Jahnkuhn. Den kritiseras dock av Williams (1992:95f) för att ha varit föråldrad redan 14

när den kom; för att okritiskt och oreflekterat blanda olika dateringskriterier, arkeologiska, runologiska, filologiska, historiska och språkhistoriska, och för att därigenom ofta resonera i cirkel när det gäller dateringar. Till hans kritik kan jag lägga att medarbetaren Jahnkuhn, som gjorde sig ett namn som arkeolog i tredje riket, inte alls tycks har frigjort sig från en långt driven kossinnaism; försöken att härleda de olika inskrifterna till specifika namngivna germanstammar känns minst sagt vetenskapligt tveksamma. (Se även Morris 1988:111; Imer 2007a:4f.) Den danske forskaren Moltke har, särskilt 1976 och 1988, skrivit om runornas uppkomst, utifrån alfabetshistorisk grundval. Han ansluter sig till den latinska uppfattningen, att det var romarna vid Rhen som var långivare, i form av den klassiska romerska kapitalskriften. Svårigheterna som ligger i skillnaderna mellan de båda skrifterna förklarar han med att runskriften skulle ha skapats ett stycke ifrån Romarriket, nämligen i Danmark, där också de flesta av de äldsta fynden finns. Han har dock kritiserats för att alltför beredvilligt förlägga uppkomsten till just sitt eget hemland, liksom även senare uppkomsten av den yngre nordiska runraden: Moltke is so certain that the reform of the fuþark was initiated in Denmark like most other developments in runic writing that he does not even bother to argue the case. (Barnes 1987:39). Antonsens A Concise Grammar of the Older Runic Inscriptions från 1975 är en genomgång av själva inskrifterna med äldre runraden, liksom av språket i dem. Den skiljer sig från tidigare (och många senare) arbeten genom sin strikt genomförda språkvetenskapliga ingångspunkt, med konsekvent nyttjande av modernare lingvistiska rön och teorier ( a modified American structuralist approach (2002:vii)). Antonsen har här och i många senare verk, likaledes utifrån främst språkhistorisk ståndpunkt, argumenterat för att runskriften bör vara äldre än de äldsta erkända fynden, snarare några hundra år före vår tideräkning. Bakgrunden är huvudsakligast den ovan omtalade (nästan) perfekta passningen mellan runraden och det dåtida germanska språket; samt den mystiska fjortonde runan, ᛇ, vars ljudvärde är omtvistat. Han söker visa att en mer fullständig överensstämmelse mellan teckensystem och språk uppnås om man förlägger tillkomsten av runskriften ett gott stycke innan de äldsta fynden, och därmed innan de äldsta germanska språkminnesmärkena över huvud taget, till ett rekonstruerat äldre skede av det urgermanska språket hur långt innan i absolut tid går aldrig att avgöra i en rent språkhistorisk rekonstruktion, men åtminstone några hundra år före vår tideräknings början, menar han. I detta tidigare skede måste språket ha haft ett /ä/-ljud, som skulle ha företrätts av den trettonde runan, men vilket senare försvann ur språket, och hade försvunnit vid tiden för de äldsta bevarade runfynden. 15

Morris (1988) visar i sitt arbete hur forskningen kring runornas tillkomst i hundra år har präglats av den förutfattade meningen att runskriften inte kan vara äldre än vår tideräknings början. Man har fruktlöst ägnat sig åt tecken-för-tecken-jämförelser mellan de klassiska grekiska och latinska alfabetena, och runorna, och egentligen inte kommit någonstans. Hans eget arbete, runologiskt snarare än lingvistiskt eller arkeologiskt, men med utgångspunkt i Antonsens språkhistoriska arbeten, tar ett bredare grepp, och jämför runorna med de arkaiska, förklassiska grekiska och latinska alfabetena, utifrån inte bara de enskilda tecknen, utan skriftsystemet som system, i sin helhet, det vill säga även faktorer som skrivriktning, bruk av ligaturer/binderunor (sammanskrivna tecken), interpunktion, stavningskonventioner, typer av inskrifter. Hans slutsats blir att såväl det latinska som det grekiska arkaiska kan ha legat till grund, de var såpass likartade, men att det grekiska nog ändå ligger närmast, och att runorna kan ha sitt ursprung flera hundra år före vår tideräkning. Odenstedt (1990) gör en stort upplagd runologisk studie över runskriftens grafiska system, och förändringar och variationer inom detta, vilket syftar till både en relativ inre kronologi för runfyndsmaterialet, samt mynnar ut i en teori om runskriftens tillkomsttid och ursprung, vilket Odenstedt förlägger till romarna vid Rhen i början av vår tideräkning, i mycket utifrån den gängse bilden av de arkeologiska beläggen. Boken har dock utsatts för grundlig för att inte säga förödande kritik av både Williams (1992) och Stoklund (1993), se även Imer (2007a:7). Williams kritik av Krause ovan är i själva verket hämtad ur hans anmälan av Odenstedts verk, och grundar sig främst på att Odenstedt utan vidare har använt Krauses dateringar, som enligt Williams förmenande alltså var föråldrade redan 1966, för att inte tala om att de byggde på sammanblandningar av och cirkelresonemang mellan olika dateringsmetoder. Dessa cirkelresonemang förs nu helt enkelt ett varv till av Odenstedt, och hans resultat döms därför ut som otillförlitliga. Det finns en del arkeologiska studier som behandlar de äldre runorna, särskilt Ilkjær, Lund Hansen, Stoklund och Imer, och även berör kronologiska problem, men det är i flertalet fall fråga om mer begränsade studier över enskilda fyndplatser eller fyndtyper. Men mer övergripande studier finns också. Ilkjær har i många arbeten (ex. 1976a, 1976b, 1982, 1996, 2012) behandlat främst krigsbytesoffren från Illerup, den största enskilda fyndplatsen för runristade föremål under äldre järnålder, men också de andra stora krigsbytesoffermossfynden, samt även gjort kritiska granskningar och givit nyvärderingar av ett antal i äldre tid funna runristade föremål från bristfälligt utgrävda gravar. Viktigast är spjutspetsen från Øvre Stabu i Norge, som länge hade setts som den kanske äldsta säkert daterade inskriften, men som han flyttar fram från mitten av 100-talet till runt 200. Annars har överlag dateringar för de äldsta inskrifterna stadigt skjutits bakåt. Han påtalar också 16

att explosionen av runfynd runt år 150 till största delen torde kunna förklaras av i första hand de stora krigsbytesoffren, men också förändringar i gravskicket (Ilkjær & Lønstrup 1982:60). Till de viktigaste resultaten hör insikten att de stora krigsbytesoffren är just det, offer av hela utrustningar av främmande angripande men besegrade härar, och inte som en tidigare forskning ibland tänkte sig, årliga mindre offer av egna föremål, och den därav följande insikten av den stora skillnaden mellan gravfynd och mossfynd, där gravfynd med mycket större sannolikhet härrör från lokalsamhället, medan mossfynden alltså kan representera andra grupper, ibland långt bortifrån (Ilkjær & Lønstrup 1982:60f; Ilkjær 1996). Stoklund (1995) är en gedigen övergripande översikt över den romerska kejsartidens runor, även ur arkeologisk synvinkel, föranlett av den stora mängden nyfynd och även omvärderingar sedan de stora korpusverkens utgivning. Hon undviker dock uttrycklingen här ställningstagande i övergripande frågor som ursprung (s. 318f). Imers avhandling (2007ab) behandlar runinskrifter från hela tiden till och med vikingatidens slut, med undantag av vikingatida runstenar. Detta utifrån tre huvudfrågeställningar: Kronologi och regional variation; Social status; Runskriftens funktion. För de äldsta fynden, från romersk järnålder, och särskilt vad gäller den första frågeställningen, är det dock ganska kortfattat. Hennes undersökning, vad gäller kronologin, gäller förhållandet mellan arkeologisk och runologisk (teckenformer) inom det befintliga fyndmaterialet. En brist är att hon tar till självklar och omotiverad utgångspunkt att runskriften uppfanns under den tid de äldsta fynden är ifrån, eller något innan, alltså under romersk järnålder. Till hennes avhandling hör en katalog över de av henne behandlade föremålen som, likaledes utan kommentar eller omnämnande utesluter just de två föremål som mest har uppmärksammats som talande för en tidigare tillkomsttid för runskriften, Meldorf-fibulan och Osterrönfeld-krukskärvan. RUNSKRIFTEN Här följer en mycket kort beskrivning av den äldre runskriften, som bakgrund till den övriga framställningen. För en litet längre skildring, se Zachrisson (1999) eller Andersson (2011). Den äldsta säkert daterade fynden med runor är från romersk järnålder. Enligt vissas uppfattning uppstod de också då; andra menar att de snarare är äldre, förromersk järnålder (ex. Antonsen 2002: kap. 6; Morris 1988). Runraden kallas även fuþarken (futharken), efter de första sex tecknen. Denna äldre runrad hade tjugofyra tecken. Runt 700-talet har den dött ut, trängts undan av den latinska skriften på större delen av kontinenten; men i Frisland och England 17

utvecklades den till de anglofrisiska runorna, med fler tecken; i Norden vid samma tid däremot till den yngre, nordiska runraden med blott sexton tecken. Det är helt uppenbart, och något nästan alla är ense om, att runorna skapats med något, eller några, av Medelhavsvärldens sydeuropeiska alfabet som förebild. Men vilket är inte lika klart eller vilka, för man kan ju också tänka sig en blandning av olika moderalfabet. Grekiska, etruskiska, latinska, eller någon sido- eller blandform av dessa, har alla föreslagits, i olika varianter. För en genomgång av de olika huvudteorierna, se ex. Antonsen (1996) eller Morris (1988). Det man kan säga är att vilket grundalfabetet än är, så uppvisar runorna som vi känner dem en påtaglig frihet eller självständighet gentemot förlagan. Alla övriga europeiska alfabet har med obetydliga undantag bevarat teckenordningen från det feniciska moderalfabetet utom fuþarken, som har en helt annan ordning. Runraden är också indelad i tre ätter, grupper om åtta. Den enda motsvarigheten till en sådan indelning finns i den keltiska oghamskriften, som dock inte har många andra likheter med vare sig runor eller någon annan europeisk skrift. Vi vet dock inte om denna indelning i ätter är ursprunglig, har funnits sedan alltsedan runskriftens tillkomst: det äldsta beviset för den finns på Vadstena-brakteaten, från folkvandringstid. Och det äldsta belägget på den säregna teckenordningen är Kylver-stenen från en grav på Gotland, som traditionellt har daterats alldeles till början av folkvandringstid, en datering som dock på senare tid har bedömts som osäker; man bör snarare nöja sig med en allmän datering till folkvandringstid (Runenprojekt Kiel). Men det är väl sannolikt att båda dragen hör hemma åtminstone i de tidiga skedena av skriftens historia, och inte har uppstått i ett sedan länge utvecklat och etablerat skriftsystem. Men dessutom har runorna namn, som inte påminner om tidigare alfabets. Hos nordsemiterna, inbegripet fenicierna, hade bokstäverna ännu namn, som betydde något och sade något om tecknens form, och sålunda minde om ursprunget som bildtecken; i viss mån var det ännu fråga om bildtecken, men nu med enkelt ljudvärde. Urformen av tecknet A hette * alf, tjur, och liknade ännu ett tjurhuvud; spetsen i A pekade då ej upp. (/ / i * alf utmärker något semitiskt halsläte, som tecknet stod för.) Grekerna övertog denna teckenrad från nordsemiterna grekerna kallade bokstäverna foinikeia, feniciska tecken och omdanade den efter grekiskt språk; framför allt lade de till vokaler, vilket det feniciska alfabetet saknat. Även de grekiska bokstäverna hade särskilda namn, som dock ej längre hade någon mening; det var blott de nordsemitiska namnen i grekifierad form: Alfa, Beta, Gamma Etruskerna i sin tur fick sitt alfabet från grekerna, men de strök bokstavsnamnen: tecknen fick till namn bara sitt ljudvärde, vid behov med en stödvokal. Latinet åter lånade sin skrift från etruskiskan; romarna följer etruskiskans namnskick: A, Be, Ce (/ke/) 18

De germanska runnamnen är helt andra och av helt annan art än de skilda alfabetens bokstavsnamn. Det är åter fråga om meningsfulla ord, men har av allt att döma ingenting med själva teckenformerna att göra. Till skillnad från de semitiska är det inte heller bara ord för konkreta och lättavbildade ting, utan i många fall abstrakta företeelser som kan föra tankarna (och genom runforskningens historia har fört mångas tankar) till religion och magi. Dit hör ord som asagud, turs ( troll / jätte ), is, nöd, glädje, gåva, jämte sådana som fä, uroxe, älg, idegran. Det mest anmärkningsvärda draget hos runkriften, är att den språkligt tycks väldigt väl anpassad till det språk den först skapades att återgiva, alltså urgermanska/forngermanska vid tiden för de äldsta inskrifterna, och än mer det språkhistoriskt rekonstruerade skedet något innan. Derolez (1981:19) har kallat det the perfect fit mellan ljudsystem och teckensystem (se även Morris 1988:5; Barnes 1994). Det vill säga att det väl följer principen för alfabetsskrift: ett och endast ett tecken för varje språkljud. Detta till skillnad från andra europeiska alfabet, som alla mer eller mindre utgör kompromisser mellan det egna språkets behov och tradition från det långivande alfabetet, och därför ofta har ett antal strikt språkligt sett överflödiga tecken, för den svenska varianten av det latinska alfabetet hela fem av tjugonio: C, Q, W, X, Z. Denna perfekta passning står dock i bjärt kontrast till det väldigt korthuggna och primitiva intryck mycket för att inte säga det mesta av de bevarade inskrifterna med de äldre runorna ger. Det gäller särskilt under de första århundradena. Mycket ger samma intryck som skrift av små barn som just börjat lära sig skriva sitt namn och kanske något mer. Just sådana jämförelser har gjorts vad gäller sydgermanska runinskrifter och nutida nybörjare, barn och vuxna (Lüthi 2006:169ff). Ofta består inskrifterna bara av ett namn eller ett par ord, ibland bara uppenbarligen ospråkliga följder av tecken, som mer beroende av den enskilde forskarens läggning än av själva inskriften kan tolkas som magiska eller religiösa formler, illitterat skriftefterhärmande eller rent klotter. Ofta saknas känsla för ordbilden, precis som hos barn, så att bokstäverna kan vara väldigt olika stora, spreta åt olika håll, eller vara en spegelvänd i förhållande till de andra. Thrane, i ett avsnitt kallat An archaeologist s questions to the runologist (1998:224f), går så långt som att säga att det nästan alltid tycks vara något fel på dem, de äldsta inskrifterna (stavfel, sammanblandning av runor, överhoppade tecken och så vidare), och undrar om det är symptomatiskt för den sociala situationen, om det avspeglar en ännu experimenterande miljö. Moltke (1986) menar att inskrifter i metall och särskilt brakteater i sig är misstänkta, eftersom smederna enligt honom i allmänhet tycks ha varit analfabeter som blint men väldigt olika noggrant ristade runor efter förlaga. Hur många inskrifter som funnits men gått förlorade eller ännu inte återfunnits, är givetvis svårt att sia om, liksom hur många som skrev eller kunde skriva. Men Derolez (1981) gör ett 19

intressant räkneexperiment. Om vi för de trehundra åren mellan mitten av 100-talet till mitten av 400-talet, och för hela det germanska språkområdet, tänker oss att det i varje givet ögonblick fanns ett dussin runmästare (hans ord), och att var och en av dem gjorde ett dussin ristningar om året, alltså skrev något varje månad, skulle det göra bortåt fyrtiofem tusen ristningar under dessa trehundra år. Kanske ett hundratal är bevarade, om vi räknar med även de mycket osäkert daterade. Det säger sig självt att det bevarade materialet inte nödvändigtvis är representativt. Äldre runraden ᚠ ᚢ ᚦ ᚨ ᚱ ᚲ ᚷ ᚹ ᚺ ᚾ ᛁ ᛃ ᛈ ᛇ ᛉ ᛊ ᛏ ᛒ ᛖ ᛗ ᛚ ᛜ ᛞ ᛟ F U Þ A R K G W : H N I J P Æ Z S : T B E M L Ŋ D O Den äldre runraden. Märk att detta är en standardiserad rad; variationen var i verkligheten betydande. Þ är -th-, som i engelskan. Ŋ är -ng-ljud. Z står för tonande -s-. Æ är inte allmänt erkänt som ljudvärdet på den runan, men det är ett vokalljud. ÄLDSTA RUNFYNDEN Här följer en lista, sammanställd över de runfynd som dateras till romersk järnålder i Runenprojekt Kiel. Därefter följer en tabell över den kronologiska spridningen. Detta följt av en analys av fyndspridningen utifrån listan och tabellen, samt särskilda avsnitt för några viktiga tidiga fynd. Fyndlista Runfynd från romersk järnålder, enligt dateringar och andra uppgifter i Runenprojekt Kiels databas (när inget annt anges). Tabellen sorterad efter arkeologisk datering, den äldsta för varje föremål. Periodbeteckning inom parentes efter Imer (2007ab). Själva inskrifterna och tolkningarna efter Imer (2007b) (när inget annat anges). Alla dateringar gäller e. Kr. Jag följer gängse bruk för återgivande av runor med latinsk skrift: gemener i fetstil för translitterering, direkt överföring till latinska bokstäver; kursiv stil för normalisering, ett närmare återgivande av språket; enkla citattecken för översättningar. 20

Nr. Objekt Fyndort Region Land Ark. Datering Platstyp Inskrift Allmän datering romersk järnålder 01. Krukskärva Osterrönfeld Schleswig-Holstein D 0-100 (saknas hos Imer) Boplats (3?). Säker arkeologisk datering, slutet lager. Runor r-w eller latinska bokstäver R-P (Mees 2006: 205) 02. Fibula Meldorf Schleswig-Holstein D 0-200 (saknas) Lösfynd, nog kvinnograv. Fibulatypen säkert daterad 0-50, men ganska sliten, runorna kan ha gjorts senare. Runor eller latinska bokstäver. (4?) iwih / hiwi? (Düwel 1981) 03. Skrapkniv Fælleseje (Slemminge/Slæmminge) Lolland DK?-390 Mosse, ensamfynd. Mossoffer av civil karaktär, vilka slutar =/< 400 e. Kr. witro / witrŋ Personnamn. 04. Träask Garbølle Sjælland DK?-390 Mosse, ensamfynd. Mossoffer av civil karaktär, vilka slutar =/< 400 e. Kr. hagiradaz tawide Hagråd gjorde 05. Sten Opedal Hordaland, N? (50-200?) Nära planmässig grupp 5 gravar, en daterad sent 000 100-tal. leubu mez : wage : birgŋgu boro swestar minu. wage tycks inskjutet senare. Kär mig /Wagaz/ Birgingu (är) Boro syster min (Min översättning, efter Antonsen 1975:40.) 06. Trästav Frøslev Jylland DK 0-390 Grav (brand-?). -gziliz- 140-160 07. Kam Vimose Fyn DK 140-160 B2/C1, snarast B2/C1a, o 150. Nedlägg 2. (B2 C1a) Mosse. harja (Mansnamn=) krigare (jfr (krigs)här, härja ) (Antonsen 1975:32). (Alt. kam (Imer)). 160-190 08. Bronsfigur Frøyhov Akershus N 160-190 (C1a) (Imer: Bandolerbeslag) Brandvapengrav, likheter med Øvre Stabu. (o/w)ad(a) 160-240 09. Lansblad Mos Gotland S 160-240 (C1b) Vapengrav, nog brand-. C1a eller C1b beroende av tolkning av vilka fynd som hör till vilken gravläggningar. sioag / gaois Runorna är vänsterriktade, borde läsas h-v sioag. Men det ger ingen mening. Omvänt ger möjlig tolkning ylaren. 10. Doppsko Illerup Jylland DK 160-240 (C1b) Mosse, krigsbytesoffer. fir(1?)a Firha/Firua (personnamn); Irha f[aihido] (målade). f spegelvänt, bit från övriga. 11. Sköldgreppsbeslag 1 Illerup Jylland DK 160-240 (C1b) (Sköldhandtag) Mosse, krigsbyte. swarta Svarte (tillnamn). 21

12. Doppsko Thorsberg Schleswig-Holstein D 160-240 C1 (C1b) Mosse, krigsbyte. Samling romerskt byte, även doppskon romersk. Mittre nedläggelsen. Hären från Rhen-Elbe. Doppskon hör till mellre militärrangen, enligt analys av Illerup (Ilkjær 1990:336f). Runor båda sidor, ena synl. owlþuþewaʀ niwaje mariz Wolþuþewaz ([guden] Ulls tjänare) av ej ont rykte (Min översättning, efter Antonsen 1975.) 160-390 13. Krukskärva Dragby Uppland S 160-390 (C1a C3) Brandgrav (runor gravurnan). þnfu Enligt min egen undersökning saknar dessa dateringar all grund; se särskilt avsnitt om Dragby nedan. 14. Sköldbucklebeslag Gudme I Fyn DK 160-390 (C1a/C1b/C2/C3) Boplats. [?]eþro 160-440 15. Sten Einang Oppland N 160-440 C1b-D1 (C3). In situ, gravfält. (...)daga-(ti)z runo faihido (Jag Gud)gäst runorna målade/skrev 160-590 16. Sten Tanem Sør-Trøndelag N 160-590 Mitten av en gravhög, brandgrav, vapen-, metallurna: romersk vestlandkittel. YRJ sannolikt, senare dock möjligt. Grav o ch sten liknar Bratsberg. (m)airl(1?)u 190-240 17. Lansspets 1 Illerup Jylland DK 190-240 (C1b) Mosse, krigsbyte. wagnijo Samma namn som lansspets 2 Illerup, samt Vimose. Båda är skrivna h-v, samt har en säregen tvåsidig w-runa. 18. Lansspets 2 Illerup Jylland DK 190-240 (C1b) Mosse, krigsbyte. wagnijo Samma namn som lansspets 1 Illerup, samt Vimose. Båda är skrivna h-v, samt har en säregen tvåsidig w-runa. 19. Eldstålshandtag Illerup Jylland DK 190-240 (C1b) Mosse, krigsbyte gauþ? 190-390 20. Guldsmycke (halsring) Strårup (Dalby) Jylland DK 190-390 (C1a C3). Lösfynd, osäker datering. (281 g; 19,1-21,3 cm) leþro 200-400 21. Sten Tune Østfold N 200-400 200-tal troligast, men ark dat osäker. Gravfält. Tune centralplatskaraktär, liknats vid Gudme/Lundeborg i Danmark. ekwiwa?after woduri dewitadahalaiban worahto[0-?] [2-4?](1-2?)woduride staina[0-7?] [0-?]þ(r)ijo?dohtri?dalidun arbija(1-2?)joste?arbijano 22