ÄLDRE JÄRNÅLDERNS RUNFYND

Transkript

1 ÄLDRE JÄRNÅLDERNS RUNFYND SAMMANHANG OCH BRUK Patrik J. Andersson UPPSATS-PM ARKEOLOGI (ATM 1), HÖSTTERMINEN 2014 GÖTEBORGS UNIVERSITET 1

2 Abstrakt: Äldre järnålderns runfynd: sammanhang och bruk. Uppsats-PM. I texten presenteras och diskuteras utgångspunkter för en kommande undersökning och uppsats om bruket av runor under äldre järnålder. Framför allt läggs här vikt vid de teoretiska utgångspunkterna, av vilka den viktigaste är entanglement. Nyckelord: Runor, Äldre järnålder, Bruk, Mossar, Gravar, Datering, Skriftspråk, Arkeologi, Skrifthistoria, Skandinaviens forntid. Framsidesbild: Vimose-kammen. Från krigsbytesoffren i Vimose, Fyn. Trelagskam i ben. Arkeologiskt daterad övergången äldre yngre romersk järnålder e kr. Runinskrift: ᚺᚨᚱᛃᚨ harja, tolkat på i princip två sätt: Antingen ett mansnamn med betydelsen krigare (jämför ord som (krigs)här, härja ); eller ett ord för kam, jämför hår. Patrik J. Andersson, patrik.j.andersson@student.gu.se / knall@fea.st Äldre järnålderns runfynd: sammanhang och bruk. Opponeringsversion. Uppsats-pm i Arkeologi, Aktuella teoretiska och metodologiska problem inom arkeologin, I, Göteborgs universitet, höstterminen 201 Arbetet kan laddas ned: knall.fea.st/skola Handledare: Hans Bolin. Satt i Junicode. 2

3 INNEHÅLL INLEDNING...4 FORSKNINGSPROBLEM...5 SYFTE...7 Frågor...8 MATERIAL...9 METOD...9 FORSKNINGSLÄGE...10 TEORI...11 DISKUSSION...14 REFERENSER...17 Äldre järnålder Förromersk / Keltisk järnålder 500 f. Kr. 0 Äldre romersk järnålder 0 150/160 e. Kr. Yngre romersk järnålder 150/ /400 e. Kr. Yngre järnålder Äldre germansk järnålder / Folkvandringstid 375/ /570 e. Kr. Yngre germansk järnålder / Vendeltid 560/ /800 e. Kr. Äldre runraden (fuþarken) ᚠ ᚢ ᚦ ᚨ ᚱ ᚲ ᚷ ᚹ ᚺ ᚾ ᛁ ᛃ ᛈ ᛇ ᛉ ᛊ ᛏ ᛒ ᛖ ᛗ ᛚ ᛜ ᛞ ᛟ F U Þ A R K G W : H N I J P Æ Z S : T B E M L Ŋ D O 3

4 INLEDNING Runorna är en inhemsk germansk bokstavsskrift, som bör ha uppstått någongång under äldre järnålder, någonstans i det germanska området, och utifrån något eller några av de sydeuropeiska alfabeten. De äldsta allmänt erkända fynden och dateringarna är från övergången mellan äldre och yngre romersk järnålder, och till största del funna i Danmark och dess närmsta grannområden, även om en del tyder på att själva runskriften kan vara betydligt äldre. Det att skrift uppkom, kunde uppkomma, i denna miljö, och dessutom överleva, tämligen oförändrad spridas över stora områden och till nya generationer, är i själva verket något anmärkningsvärt. Det bör ha en hel del att säga om dåtidens samhälle, dess struktur och kommunikationsvägar. Skrift brukar inte införas i samhällen under vilka omständigheter som helst. Samtidigt måste omvänt den nya skriften, med alla möjligheter en sådan för med sig, i hög grad ha påverkat samhällena den blev del av. Detta även om den kanske länge nyttjades endast i liten utsträckning och inom begränsade områden, i ett i grunden alltjämt skriftlöst samhälle, vilket mycket ändå tyder på, trots stora kunskapsluckor (eller på grund av dem). Därtill är införandet av skrift i förhistoriska samhällen av avgörande betydelse för oss sentida utforskare av dessa samhällen inom flera vetenskapsgrenar, som får en ny och viktig kunskapskälla. Men trots denna stora betydelse, och trots att runorna har studerats vetenskapligt (i någon mening) i århundraden, är även de mest grundläggande frågorna långtifrån slutgiltigt besvarade. Det gäller frågor som när, var, hur, varifrån runskriften uppkom. Men också frågor om runornas bruk i äldsta tid, liksom av vem och för vem de skrevs, och med vilka syften. Förutom fyndens fåtalighet beror det, menar jag, till stor del på att runstudiet ligger mellan olika vetenskapsgrenar, men istället för en fruktbar tvärvetenskap på lika villkor, har de i huvudsak kommit att behandlas inom språkvetenskapen. De arkeologiska bidragen har varit undantag, och i allmänhet begränsade till enskilda fyndplatser och liknande, medan övergripande arkeologiska kontextuella undersökningar nästan helt saknas. Samtidigt används givetvis arkeologiska rön i runforskningen, men ofta okritiskt, ibland med rena cirkelresonemang som följd. I min kandidatuppsats (Andersson 2012) fokuserade jag särskilt på datering och fyndkontexter för de äldsta runfynden, och sökte visa att den gängse uppfattningen att runskriften ej är mycket äldre än de äldsta fynden saknar stark grund, då runornas uppdykande i fyndmaterialet väl så gärna kan förklaras med uppträdandet vid samma tid av de stora krigsbytesmossoffen, samt med förändrade gravskick. I magisterarbetet (Andersson 2014) fördjupade jag mig i ett enskilt fynd och dess historik, den runristade lerkrukan från gravfältet vid Dragby i Uppland, som först daterades till förromersk järnålder, men efter runorna upptäcktes, omdaterades till yngre romersk, endast på grund av den förutfattade meningen om runornas tillkomsttid. I föreliggande text framlägger jag utgångspunkter för en fördjupning och utvidgning av dessa arbeten och resultat inför en framtida större uppsats, nu med fokus på runornas bruk under 4

5 äldsta tid. Denna uppsats är tänkt att bestå av dels en samlad genomgång av det äldre runmaterialet och dess kontexter på olika nivåer, i syfte att bedöma dess representativitet för det dåtida bruket inom olika områden, dels en undersökning av runornas bruk i skilda hänseenden utifrån det bevarade materialet. Detta skall ske med hjälp av en diskussion utifrån dels nyare arkeologisk teoribildning, särskilt 'återgång-till-tingen'-strömningarna, dels senare rön och teorier inom den allmänna jämförande skrifthistoriska forskningen. Allmänt om runforskningen och arkeologin: FORSKNINGSPROBLEM Runorna har studerats med i någon mening vetenskapliga ambitioner i nära ett halvt årtusende, sedan bröderna Magnus på 1500-talet, och mer på allvar sedan Bure och Worm på 1600-talet. De avgörande stegen mot en modern vetenskap togs, liksom för de flesta humanvetenskaper, under slutet av 1800-talet. Då gjordes också de viktigaste grundläggande upptäckterna; sålunda var det först då man insåg att det förutom den vanliga runraden med sexton tecken, också fanns en med tjugofyra tecken. Länge trodde man att denna längre måste vara den yngre då man tog för givet att den fullständigare raden måste ha utvecklat sig ur den mindre fullständiga, men genom arbeten av Bugge och Wimmer kunde det slås fast att den istället var äldre; man lyckades också i stort sett att tyda dess tecken. Från denna tid och in på början av 1900-talet utformades också de olika teorier om runskriftens ursprung och förebild, som ännu i modifierad form står emot varandra: den grekiska, den latinska och den norditaliska/etruskiska. Trots många nyfynd av runor med äldre runraden sedan dess, och trots en del viktiga bidrag, kan man ändå få intrycket att forskningen i förvånande hög utsträckning står och stampar på i stort sett samma plats; det är i stort sett samma frågeställningar med samma hypoteser och argument som stöts och blöts (Morris 1988). Till allra största del handlar studierna om språklig läsning och tolkning av enskilda inskrifter. På många sätt ger runforskningen ett isolerat intryck ( jfr särsk. Barnes 1994:18ff ). Ett avgörande skäl till detta sakernas tillstånd är, menar jag, att arkeologin inte har varit en integrerad del av runforskningen. Arkeologer som studerar åtminstone de äldsta runorna är undantag inom ett fält som nästan helt domineras av lingvister. Det saknas övergripande studier av runornas bruk och inskrifternas art och syfte under äldsta tid, liksom om deras koppling till det övriga arkeologiska källmaterialet. Medan det exempelvis har gjorts en hel del om den stora runstensresarvågen under sen vikingatid/tidig medeltid. (Imer 2007.) Runstudiet och den allmänna skrifthistoriska forskningen: Som nämnt ovan, kan runforskningen ibland ge ett något isolerat intryck. Detta gäller inte bara (men särskilt) gentemot arkeologin, utan också i viss mån gentemot den allmänna lingvistiska och språkhistoriska forskningen, och i större mån den vidare skrifthistoriska forskningen. 5

6 Trots att runforskningen som sagt domineras av språkvetare, har sålunda ett fåtal runforskare väckt uppmärksamhet just genom att strikt behandla de äldre inskrifterna enligt modernare lingvistiska teorier och metoder, främst Makaev på 1960-talet (vars rön fick litet genomslag, då hans verk endast utgavs på ryska) (Makaev 1965) och senare Antonsen (se särsk 1975, 1998). Vad gäller skrifthistoria är denna tendens än tydligare. Bortsett från de många försöken de senaste 150 åren att härleda runorna från än det ena än det andra sydeuropeiska alfabetet, oftast endast med enkla tecken-för-tecken-jämförelser, är det anmärkningsvärt sällsynt med jämförande studier med andra tidiga skriftsystem. Särskilt viktigt är att den uppgörelse med diffusionismen som gjordes för fyrtio år sedan inom arkeologin, och även inom besläktade vetenskapsgrenar som antropologin, och något senare inom den allmänna skrifthistoriska forskningen (Cooper 2004:71), efter vad jag kan se till stor del har gått runforskningen förbi. Efter denna tid har man inom dessa andra vetenskaperkommit att fjärma sig från en bild av att innovationer i det förflutna apriori hade engångskaraktär, ensidigt strålade ut från civilisationscentra, kulturens vagga, till barbarerna, vilka ofta sågs som oförmögna till egna uppfinningar, eller till självständiga bruk och utvecklingar av sådant man kanske ändå hade lånat, eller bara fått allmän inspiration till (stimulus diffusion, med Kroebers ord, jfr Renfrew 1973:122f ). Man har i och för sig framhållit att runorna som alfabetsskrift, fonologiskt är mycket högtstående, mer än andra alfabet, men detta har normalt hänförts till ett ensamt geni, och inte påverkat den allmänna bilden. Runstudiets betydelse för den allmänna järnåldersforskningen: Nordens äldre järnålder, särskilt dess tidigare skeden, var under lång tid något av en vit fläck i fornforskningen. Det fanns få kända daterade gravar t.ex. Man tänkte sig länge att klimatförsämringarna vid järnålderns början lett till en allvarlig befolkningskris, med närmast total avfolkning av stora delar av Norden. Nyare forskning fyllde dock alltmer ut detta tomrum. Bilden av kris bleknar, även om de nya omständigheterna tvingade fram genomgripande anpassningar. Istället har en på många sätt överraskande bild börjat framträda, med tecken på ett långt mer sammansatt samhälle, med troligen större politiska enheter än man för ej många årtionden sedan kunnat tänka sig, och med tidiga ansatser i riktning mot de senare riksbildningarna åtminstone i Danmark, men kanske också på andra håll i Skandinavien. Avgörande för denna nya bild har varit särskilt undersökningar av härutrustning och härordningarna med tydliga hierarkier i de stora krigsbytesmossoffren. (Oxenstierna 1957; Ilkjær 1996; Hedeager 1990). I dessa arkeologiska framsteg borde utforskandet av den äldsta skriften i denna del av världen spela en viktig roll, och kunna bidra med spännande insikter. Uppkomsten av skrift, eller nya utvidgade och förändrade bruk av skrift, kanske inte skall ses som så märklig, nästan anomalisk med den bild av äldre järnålderns nordiska samhälle som börjar framträda, som den ofta har gjorts i äldre forskning, och ännu i en hel del rent runologisk litteratur, där man mer eller mindre uttalat tenderat att utgå från en ganska primitiv uppfattning av detta samhälle (för ett sent exempel, se Williams 2004:262; samt jämför nedan). 6

7 Forskning om runornas bruk och funktion: ÄLDRE JÄRNÅLDERNS RUNFYND Av ovanstående skäl har runornas bruk och roll i det tidiga samhället inte givits det utrymme man hade kunnat önska, även om vissa studier har gjorts, utifrån skilda utgångspunkter (se Forskningsläge). Många gånger saknar man ett tillräckligt brett, tvärvetenskapligt angreppssätt, utifrån en problematisering av fynd- och samhällskontexten i stort. Jag menar att en fruktbar väg att utveckla fältet vore en studie av skriftens bruk och betydelse i det äldre nordiska järnålderssamhället utirån en bred arkeologisk undersökning av fyndmaterialet och dess kontexter. Detta gjort på grundval av senare års arkeologiteoretiska tillbaka-till-tingen - strömningar med dess bredare, materiellt grundade kontextmodell, utan att för den skull glömma de symboliska och innehållsliga sidor som självklart fortsatt också måste stå i fokus i varje undersökning om skrift och inskrifter. SYFTE Syftet med den planerade undersökningen är att med arkeologisk utgångspunkt granska fynden med runor i sina kontexter, för att på grundval därav söka få svar på hur runorna brukades under äldsta tid. Tidsspannet för är främst yngre romersk järnålder, då fynden först blir talrikare, jämte de få fynden med möjlig äldre datering, samt med jämförelser framåt till folkvandringstid. En grundläggande drivkraft bakom undersökningen, liksom i mina tidigare undersökningar om de äldre runorna, är en önskan att komma bort från slagsidan inom runforskningen mot att behandla runinskrifterna företrädesvis, och ibland enbart, lingvistiskt, epigrafiskt och filologiskt, och ofta bortse från den arkeologiska kontexten, eller ta den för given (Ilkjær 1996:63; Imer 2007:Forord). På grund av denna slagsida, och bristen på framförallt breda arkeologiska studier av runmaterialet, har det varit vanligt att tämligen okritiskt utgå från att de befintliga fynden med runor är en ganska trogen spegel av vad som en gång har funnits. Denna förförståelse uttalas oftast inte, och är väl inte heller helt medveten, utan syns mellan raderna och i bristen på argumentation; ibland har den uttryckts klart, men fortfarande utan egentlig argumentation, till exempel Odenstedt (1990:117), Williams (1992:201f ). Men sådana uppfattningar av materialet påverkar givetvis tolkningarna, även de språkliga, vilka för fynd med den äldre runraden överhuvudtaget nästan aldrig är entydiga eller oomtvistade. Så kan bedömningen av om ett namn är kvinnligt eller manligt påverkas av föremålet det är ristat på. Både som grundval för min egen undersökning, men också för att kunna förhålla sig kritiskt till tidigare forskning, måste därför syftet delas i två, där den första uppgiften blir en kritisk undersökning och diskussion på arkeologisk grund kring själva materialet och dess kontexter, i avsikt att avgöra vad det är för slags material, till vilka kontexter det hör, hur representativt det är för olika områden, vilka bevarandeförhållanden som gör sig gällande. Detta i syfte att avgöra för vilka sammanhang av den forntida verkligheten det går att uttala sig om runornas bruk och funktion. Vilka begränsningar för det exempelvis med sig att så stor del av runfynden från 7

8 romersk järnålder kommer från krigsbytesmossoffer och gravar? Och hur långt kan man dra slutsatser från fyndrika trakter till fyndfattiga? På grundval av resultaten från det momentet, är det andra delsyftet att, ur olika aspekter belysa runornas bruk, funktion och betydelse under den aktuella tidsperioden. Var det ett i grunden skriftlöst samhälle, där skrivtecknen mest fungerade som statusmarkörer, begripliga endast för ett fåtal invigda? Var det ett egentligen ganska tomt efterapande av ett romerskt bruk, eller fyllde det viktiga funktioner i samhället och kulturen? Var det, som nyligen har föreslagits (Imer särsk. 2007c) i många fall fråga om tillverkarmärken? Eller ligger det något i den gamla, fortfarande på sina håll förfäktade uppfattningen att det finns ett starkt magiskt inslag i de äldsta inskrifterna? Ett övergripande syfte är vidare att pröva tillämpligheten och möjligheterna på detta material och dessa frågor av dels de nyare arkeologiska teoretiska strömningarna inom återgång-till-tinget - fältet, dels den bredare skrifthistoriska forskningen och jämförelser med tidig skrift från andra tider och platser, vilket förvånande nog inte heller har gjorts i större utsträckning för runornas vidkommande (se vidare Teori nedan). Frågor Syftet med den planerade undersökningen sönderfaller alltså i två huvudfrågor. Under vardera listar jag ett antal konkreta underfrågor som skulle kunna vara behjälpliga i att besvara dessa: Vad är egentligen fyndmaterialet? I vilken utsträckning och för vilka områden av den dåtida tillvaron är fyndmaterialet med runor från äldre järnålder tillräckligt och representativt för att dra slutsatser om runornas bruk och betydelse under denna tid? Hur kan olika fynd- och bevarandeförhållanden ha påverkat vad som återstår? Från vilka fyndkontexter och i vilken fördelning är runor kända (mossar, gravar, boplatser, lösfynd osv.)? Tillsammans med vilka andra fynd? I vilka geografiska områden har fynden gjorts? I vilka har föremålen sitt ursprung? På vilka material finns det (trä, sten, lera, metall osv.)? På vilka föremålstyper och föremålskategorier (smycken, vapen, redskap osv.)? Vad kan sägas om bruk av runor utifrån det befintliga materialet satt i sina kontexter på skilda nivåer? Könstillhörighet? Hur förhåller sig den arkeologiska bilden till det språkliga innehållet? Statusmarkörer? Till vilka sociala skikt kan runfynden föras? Funktion? Är ristningar på lösa föremål att kopplas till tillverkare, givare, mottagare, ägare eller runmästare? 8

9 Är runinskrifter i gravar tillkomna i och för begravningen, eller hör de till föremålens bruk i livet? Vad för bruk? Är det skillnad på fördelningen av olika inskriftstyper, olika språkligt innehåll, mellan olika föremålstyper och kontexter? Profant eller magiskt bruk: Är språkligt otydda ( magiska ) inskrifter särskilt vanliga i vissa kontexter? MATERIAL Enligt katalogen i Andersson 2012, som i sin tur bygger på Runenprojekt Kiel, som är en databas över alla runfynd med den äldre runraden överhuvudtaget, så finns det 67 runfynd med arkeologisk datering till äldre järnålder. Då är medtagna även osäkra dateringar, liksom några fall där det har ifrågasatts om det verkligen är runor och inte andra tecken. Ett femtiotal kan anses tämligen säkra i bägge avseendena. Av dessa är Vimose-kammen äldst, från övergången äldre yngre romersk järnålder. Tre av de i ena eller andra avseendet osäkra kan vara äldre; övriga alltså yngre romersk järnålder. Fynden kommer till största del från mossoffer och gravar; det är i stor utsträckning metallföremål, ofta spjut och fibulor. Därtill kommer ett fåtal runstenar, som nyligen har kunnat visas sannolikast höra till romersk järnålder, särskilt den nyfunna stenen från Hogganvik, Norge. Här rör det sig dock om epigrafisk snarare än arkeologisk datering (Imer 2011; Stylegar 2011; Knirk 2011). Runstenar saknar nästan alltid arkeologisk datering, och har oftast ansetts vara yngre. samtidigt är epigrafiska (runologiska) dateringar i allmänhet mycket osäkrare än arkeologiska, och måste användas med stor försiktighet (Imer 2007a:20f ). METOD Metodiska utgångspunkter för undersökningens första moment, bedömningen av materialet som material, måste i stor utsträckning vara kvantitativa och komparativa. Information om föremålens egenskaper och kontexter kan då sammanställas i tabellform, för att man ska kunna se mönster och tendenser i hur olika parametrar samverkar. De runristade föremålens representativitet bedöms med hjälp av jämförelser med tidigare forskning om fyndkontexter från tidsperioden. Med utgångspunkt i tabellerna och analysresultat av dem, kan det andra momentet behandlas mer kvalitativt och resonerande, genom att med stöd av teorier om ANT och entanglement kunna koppla de runristade föremålen till andra föremål, till människor och kontexter, för att så kunna se runornas roller och betydelser i den äldre järnålderns samhälle. 9

10 FORSKNINGSLÄGE Nedan tar jag upp några av de mer centrala forskarna och verken om runornas bruk under särskilt äldsta tid, med tonvikt på de arkeologiska. På det stora hela finns det inte så mycket forskning som på allvar söker sätta runorna som integrerad del i dåtidens kulturella och samhälleliga system. Ett viktigt arbete är Morris (1988), som i sitt sökande efter runornas ursprung har gått vidare från de gängse ganska enkla teckenjämförelserna, till en bred jämförelse av företeelser i skriften, som skrivregler, materialval, inskriftstyper med mera. Betydelsen här är alltså inte så mycket skriftens bruk i samhället som dess bruk som skrift, en påminnelse om att skriften rymmer många dimensioner utöver dem som brukar beaktas, som kan ge fruktbara resultat. Hines som är språkforskare med fokus på de anglosaxiska runinskrifterna, skriver dock (1997) en kort men viktig artikel om Functions of literacy and the use of runes, där även den arkeologiska problematiken tas upp, på ett sätt som har direkt relevans för det tvådelade syftet i min planerade undersökning In trying to assess the nature of the literacy underlying the early runic inscriptions, we face two major problems: representativity and interpretation. The inscriptions survive only in certain materials, and only in certain contexts, which might in turn represent only a small and untypical fraction of the original situation; it is also usually very uncertain what the inscriptions say, which makes it impossible to be sure about their function. Han lyfter också fram att den tidiga runskriften, alldeles oavsett dess ursprung, i sitt bruk stod under påverkan av åtminstone två starka skriftkulturer, den grekiska och den romerska; i Norden under romersk järnålder folkvandringstid givetvis särskilt dem romerska ( jfr äv Imer 2011). Men trots denna påverkan och påvisbara likheter mellan romerskt och runiskt bruk, finns det också viktiga skillnader. Dessa kan bero på traditionens makt, men också ett medvetet och aktivt markerande av särart ( jfr Hodder 1986:2, som visar att stilistiska skillnader snarare kan öka än minska mellan etniska grupper när samröret mellan dem ökar (kanske särskilt i ett spänt grannförhållande som det romersk-germanska); jfr äv Imer, se nedan). Ilkjær har under många år lett utgrävningarna av krigsbytesoffren i Illerup, och även nyundersökt materialet från andra mossoffer. Han har också särskilt behandlat runfynden (1982, 1996), särskilt från mossarna, men också gravar. Han har visat att mossoffren består av hela utrustningar från främmande, besegrade härar, inte av mindre, årliga offer av egna föremål. De danska mossoffren innehåller utrustning från härar från Norge/Västsverige och norra Tyskland. Ilkjær (1996) menar att i mossarna finns det en tendens att runpåskrivna föremål snarare hör till de högre skikten i härarna, liksom till hantverkare. Även Lund Hansen (1995, särsk. 1998) och Roth (1981, 1998) hänför runfynd främst till de högre samhällsskikten, och till kvinnogravar. Imers arkeologiska avhandling (2007ab) behandlar runinskrifter fram till vikingatidens slut, utifrån tre huvudfrågor: Kronologi och regional variation; Social status; Runskriftens funktion. 10

11 En brist är att hon självklart och omotiverat utgår från att runskriften uppfanns nära de äldsta fynden i tid och rum; avhandlingen inleds rentav med orden: I løbet af de første par århundreder efter Kristi fødsel opfandt man runeskriften, utan vidare kommentar. På liknande sätt framgår att hon tar för givet att Norden är ursprungsområdet. Jag menar att inte bara den första frågeställningen, utan även de andra blir lidande av denna ensidiga utgångspunkt, särskilt för den äldsta tiden. Frågor om skriftens roll i samhället, om bruk och status, bör ju kunna få väldigt olika svar beroende på om den är hävdvunnen eller nypåfunnen. Imer (2007c, 2010, 2011) menar också att de äldsta inskrifterna ofta är tillverkarmärken (ej minst de där tecknen är stämplade, ej ristade, och det alltså bör ha funnits många lika) med grekisk och latinsk förebild. Och att detta kan vara grunden till runornas uppkomst. Men man torde lika gärna kunna se det som ett nytt bruk som uppträder vid denna tid (Andersson 2013:47f ). Att runorna uppkommer eller förekommer i ett bruk som så tydligt härmar romerskt skick, samtidigt som de lika tydligt i grafisk utformning och på många andra sätt skiljer sig från den romerska skriften att man inte helt enkelt använde latinska bokstäver förklarar hon: Man ville ikke være romere, men gerne som romere (jfr Hodder 1986:2; Hines 1997; Trigger 2004: 66f ). Ytterligare några ansatser kan kort nämnas, exempelvis Lüthi (2006) som jämför tidiga sydgermanska runinskrifter med skrifttillägnelse hos nutida barn och vuxna analfabeter, och menar sig se tydliga paralleller, både i utförande och innehåll, exempelvis den stora förkärleken för att bara skriva ett (sitt) namn. Hon menar att mycket inte skrevs, som man gärna särskilt i äldre forskning men också senare tänkt sig, av esoteriska grupper av runmästare. På samma tema är Hagland och Lorentzen (1997), fast med fokus bara på barn, samt på medeltida norska inskrifter. En viktig slutsats i båda dessa arbeten är, att man måste vara öppen för möjligheten att en hel del skrevs av människor i skriftinlärningsfasen, kanske även barn. Thrane (1998), som är arkeolog, berör något liknande när han frågar vad det kommer sig att det nästan alltid tycks vara något fel på de tidiga inskrifterna, och undrar om det kan vara symtomatiskt för en ännu experimenterande miljö. Arkeologisk och allmän materialitetsteori: TEORI En teoretisk strömning inom arkeologin, och även andra humanvetenskaper, under senare år har fokuserat på det materiella, studier av tingen som just ting. (ex Olsen 2003, 2010; Olsen &al 2012). Studier av föremål är grundläggande inom arkeologin. Ändå, hävdar Olsen, har föremålen länge glömts bort. Man har betraktat det materiella som ett medel för att studera vad som ansetts viktigare; de forntida människorna och deras samhällen och kulturer. Enbart tingens symboliska laddning, och ej deras tinglighet, har studerats. De materiella aspekterna av socialt liv har marginaliserats (Olsen 2003). 11

12 Olsen förespråkar en mer jämlik, symmetrisk arkeologi, som bygger på premissen att föremål, det vi kallar materiell kultur har en plats i världen liknande människors. Även om människor och ting är annorlunda är de inte motsatser. Sociala relationer kan inkludera såväl människor som ting. Ting styr i många sammanhang vad människor gör och vad de kan göra. För att förstå viktiga aspekter av forntida och nutida samhällen, måste vi lära oss att tillskriva handlande, mål och makt till föremål, inte bara människor (Olsen 2003). ANT: Dessa strömningar inom arkeologin har kopplingar till, och bygger också vidare på strömningar inom human- och samhällsvetenskaperna i stort. Inte minst aktör-nätverks-teori, framför allt utformad av Latour, och i sin tur med kopplingar till naturvetenskap. Även här menar man att ting, det materiella, liksom människor, bör ses som verksamma aktörer, med potential att påverka. Grundläggande är, som namnet anger, att man ser människor och ting primärt som aktörer i nätverk. Det är nätverken, kopplingarna, ofta invecklade och svårutredda, som är det intressanta. Ett centralt syfte är att komma bort från dikotomier, motsatspar, som natur kultur, samhälle individ osv. Man menar inte att sådana storheter och motsatsförhållanden inte skulle finnas eller ha betydelse, men man förnekar att de skulle ha självständig existens; istället är de effekter eller resultat av växelverkningar inom nätverken som tillvaron byggs upp av (Law 1999; Latour 2005:21ff; Restivo 2011:528ff ). Entanglement: I Hodders teori om entanglement (2011, 2012) framförs tankar och idéer som liknar Olsens, liksom drag från Latour och aktör-nätverks-teori, som han också hänvisar till, men även kritiserar som otillräcklig (2012:91f ). Han menar att den allt-flyter -bild som nätverksteorin ger i och för sig fångar viktiga aspekter av tillvaron, men missar andra. Kanske framför allt sådana som är särskilt påtagliga inom arkeologin, med sitt långa tidsperspektiv. Hit hör särskilt att ting, materiella förhållanden, ibland kan ha en väldig varaktighet, en hållbarhet som vida överskrider ett människoliv, och sålunda kan te sig eviga och oföränderliga. Han lyfter också fram maktbalanser över tid: hur det under vissa perioder och omständigheter i och för sig kan te sig som att vi dominerar tingen, men under andra är vi underkastade materiella skeenden som vi inte alls kan kontrollera. Istället för nätverk lyfter Hodder fram bilden av entanglement, hur vi, och tingen, sitter fast i, är fångade i vävar av beroenden. Vi är beroende av ting, liksom tingen är beroende av människor (och människor av människor, ting av ting). Av central betydelse i dessa entanglement är för Hodder alltså beroendet. Han särskiljer två typer av beroende (dependence) som han identifierar, mänskligt beroende av ting. Det är dels det mer positiva, möjlighetsgivande beroendet, som i människor beror av mat för att leva, maten skapar möjligheter; men dels också det mer negativa, begränsande beroendet, som i det beror på, tingen och de band med tingen som vi sitter fast i begränsar och innnestänger våra möjligheter, såsom våra möjligheter att utvecklas som individer eller samhälle (2012:17f ). Hodder är dock intressantare som redskap för verkliga arkeologiska undersökingar, genom att han inte bara ger exempel på möjliga tillämpningsområden utan faktiskt tillämpar den på verkliga förhistoriska material, och alltså prövar teorins metodologiska sidor. 12

13 Skrifthistorisk teori: Muntliga kulturers möte med skrift: Vad som händer när skrift introduceras i ett samhälle, och skillnaderna mellan muntlig och skriftlig kultur, har behandlats av bland andra Ong (1982) och Goody och Watt (1968). Enligt Ong skiljer sig inte bara litterära uttryck utan även sätten att hantera kunskap, sätten att tänka, mellan primärt muntliga kulturer och kulturer starkt påverkade av skriftspråk (Ong 1982:1). Äldre järnålderns Skandinavien kan inte räknas till den senare kategorin, men samtidigt är våra kunskaper om skrivkunnigheten utbredning och skriftens användning begränsade, och man får räkna med möjligheten att mer kunskap om det skulle kunna säga något om människornas tankevärld. Ong liksom Goody och Watt gör jämförelser med vitt skilda samhällen från olika tider och platser. De här mest relevanta jämförelserna gäller talspråkliga samhällen som kommer i kontakt med befintlig skriftlig kultur. Införandet av skrift leder oftast inte till omedelbara större förändringar. Den tidiga skriften användes ofta som stöd för minnet, snarare än för självständig kommunikation, vilket gjorde att det kom att bevara snarare än förändra den rådande kulturen. Muntlig tradition fortsatte att vara det huvudsakliga sättet att förmedla information. Från det att skriftspråket introduceras i ett samhälle kan det ta flera århundraden, kanske ett årtusende, innan skriften används av hela befolkningen (Goody & Watt 1968:40f ). Ong beskriver hur talspråklig kultur eller tänkande ofta levde kvar även efter att skrift införts, med exempel från medeltida England där föremåls symbolvärde kunde motsvara texters betydelse idag (Ong 1982:97). De första samhällen Goody och Watt ser som riktigt skriftspråkliga, där skriften användes av större delen av befolkningen som ett självständigt sätt att kommunicera, är de grekiska stadsstaterna under 400- och 500-talet f Kr. Att skriften hade så stort genomslag där, beror enligt dem både på att det grekiska alfabetet är förhållandevis lätt att lära sig och använda, men sociala, ekonomiska och teknologiska faktorer hade också stor betydelse. En sådan sak som att handelsförbindelserna med Egypten gjorde att man fick tillgång till papyrus, som var både relativt billigt och lätt att skriva på, gjorde att skriftligheten kunde få betydligt större spridning än den skulle fått annars (Goody & Watt 1968:40f ). Ong (1982:93) skriver om kulturer som för första gången kommer i kontakt med skrift: När ett fullständigt utformat skriftsystem alfabetiskt eller av annat slag först kommer in i ett samhälle, sker det med nödvändighet inom begränsade områden och med olika effekter och implikationer. Skrivandet ses till en början ofta som ett instrument för hemliga och magiska krafter. Han menar att runorna är ett exempel på detta, att futharken ofta förbands med magi. Ong menar även att läskunnigheten till en början ofta begränsas till en viss grupp, ex prästerskapet. Senare blir skrivandet ett hantverk, skrivaren är en hantverkare som kan anlitas. (Ong 1982:93f ) Förklaringen till skriftens utbredning i olika samhällsgrupper beror i stor utsträckning på hur samhället är organiserat, påpekar Goody och Watt. När det semitiska systemet för skrift spreds till olika samhällen, tog det ofta lång tid innan det användes av flera sociala grupper, vilket i viss mån berodde på det svåra i att lära sig alfabetet, men mer på kulturella egenskaper hos just 13

14 de aktuella samhällena. (Goody & Watt 1968:39) Vad gäller magin måste mot detta sättas den starka reaktion mot att uppfatta runorna och särskilt de äldsta inskrifterna, ristningarna som särskilt magiska; något som också kan ses som en reaktion mot den diffusionistiskt färgade primitiviseringen av dessa tidiga germaner. Man har menat att hänvisningarna till magi många gånger har varit en nödutgång för forskare som misslyckats med att ge inskrifter en språklig tolkning, liksom när man i arkeologin förklarar föremål man inte förstår som kultiska (Bæksted 1952; Antonsen 1998; Düwel 1997) Trigger, en arkeolog som särskilt har undersökt tidiga skriftsystem jämförande och som historisk och kulturell företeelse i sitt tids- och rumssammanhang, kan fungera som en viktig förbindelselänk eller bro mellan de olika delarna i en undersökning som den här planerade. Trigger (2004:39f ) beskriver hur skriftsystem utvecklas, och söker gemensamma drag i olika kulturer, särskilt men inte enbart sådana där ett helt nytt skriftspråk uppkommit. Han ser ett samspel mellan skriftsystem i sig (hur lätta de är att lära sig och använda), samhällens efterfrågan på praktiska skriftsystem och teknisk utveckling som styr användandet (ex tryckpressar). Det är inte så att samhällen på en viss nivå av social och politisk utveckling har likadana skriftsystem. Förändringar kan ske i vissa av samhällena men inte i andra. Ofta finns en konservatism i skriftsystem. Ett skriftspråk som är svårt att lära sig kunde bevaras för att en skrivkunnig elit hade intresse av det, särskilt om skriften hade religiös betydelse det var inte vem som helst som skulle kunna förstå gudarnas budskap. Detta kan också leda till att förenklade, alternativa versioner av skriften uppstår, och används av andra grupper i samhället (Trigger 2004:65f ). Detta kan jämföras med hur olika äldre, mer komplicerade skrifter lever kvar i vissa sammanhang, exempelvis den gotiska frakturstilen som användes i biblar, långt efter att den försvunnit ur profan litteratur, eller långkvistrunorna och kortkvistrunorna, vars användande, förutom geografiska skillnader, kan ha skilt sig åt genom att de grafiskt mer invecklade långkvistrunorna användes mer för monument, alltså runstenar ( jfr Moltke 1976). När ett skriftsystem togs över av ett annat folk, ledde det ofta till förändringar, eftersom kulturella traditioner inte längre motverkade detta. Det hindrar inte att kulturella hänsynstagande hade betydelse. Större förändringar i skriftspråk har betydelse för människors identitet. När man övertar ett skriftsystem med ytterst små förändringar, kan det vara ett tecken på respekt för givarkulturen. Stora förändringar i skriftspråket kan däremot göra det till ett uttryck för den lokala identiteten. Trigger ser runorna som ett exempel på det senare (Trigger 2004:66f ). DISKUSSION När det gäller just arkeologiska studier av äldre skrift, kunde det kanske ha tett sig näraliggande att vända sig till de äldre postprocessuella strömningarna, som särskilt talar om tingen som text, och som lyfter fram deras symboliska sidor. Men som Olsen säger har denna inriktning kommit 14

15 att gå för långt, i att tala om tingen som snart sagt allt utom just ting. Jag menar också att det skulle förstärka den snedvridning inom skrifthistorien och särskilt runforskningen som jag har lyft fram ovan, där föremålen med runor förvandlas till blotta bärare av text. Vad man skriver och vad man skriver på spelar bägge roll, särskilt sedan man sett att det finns sådant man inte skriver på, fast det funktionellt sett kan synas ligga nära till hands. Det att man skriver måste kopplas till varför man alls kan skriva. Vilket har att göra både med andlig utveckling i samhället som med i högsta grad materiella faktorer. Possibility precedes actuality (Robertson 2004:16). Här kan de nya strömningarna bidra, genom ett inte bara kontextuellt, utan mer holistiskt synsätt. Ett synsätt där de symboliska sidorna av det tingliga inte på något sätt förnekas eller förminskas, men sätts i sitt materiella och historiska sammanhang, på lika fot med det materiella. Som redan nämnts, ser jag Hodders entanglement som den fruktbaraste vägen att gå vidare med de syften och frågor jag har stakat ut. Nätverken i ANT är en god början, men entanglement tillför tydligare en djuptidsdimension som måste finnas med i arkeologin. Detta inte minst genom att lyfta fram den beständighet som ting kan ha, sett ur mänsklig synvinkel. Samma slags beständighet som ju för övrigt just skrift kan ha, jämfört med direkt mänskligt tal. Nätverken i entanglement-form lyfter också bättre fram att det finns inte bara möjligheter utan också begränsningar i vårt varande i det materiella. Jämför ex hur såväl runor som kilskrift och fornindisk skrift har fått sina karakteristiska grafiska utformningar just genom skrivmaterial och skrivredskap, en form som sedan blir kulturell norm och följer med när de materiella förutsättningarna sedan länge har ändrats. Några exempel kan kanske visa möjligheterna: Vimose-kammen (se första sidan). Detta är en benkam av trelagstyp, funnen bland materialet från de stora krigsbytesmossoffren från romersk järnålder i Vimose på Fyn. Den har en inskrift med runor som lyder ᚺᚨᚱᛃᚨ harja, vilket har tolkats på i princip två helt olika sätt. Ett ser det som ett mansnamn med betydelsen krigare ( jämför ord som (krigs)här, härja ); ett annat kopplar ordet till hår och menar att det är ett ord för just kam. Båda dessa tolkningar är förvisso kontextuellt beroende, eller åtminstone påverkade, fast på olika nivå. Den senare beror på själva föremålet, att ristningen finns på en kam. Den hade kunnat vara densamma oavsett fyndomständigheter i övrigt, även om det varit ett lösfynd. Den senare tar istället fasta på fyndplatsen, eller snarare fyndplatstypen, det att det är fråga om ett krigsbyte. Samtidigt är det nog symptomatiskt att den mer dramatiska och krigiska tolkningen är äldst. Men båda tolkningarna skulle kunna utvecklas.ingen går dock långt nog. Bevarandeförhållandena i dessa mossar är utomordentligt goda; var mer finns likadana kammar, eller fanns? Vilka andra entanglement gör sig gällande? Uppenbarligen frågor om kön och genus, om kroppslighet, hälsa och personlig hygien. Var det en luskam, eller handlade det mer om att göra sig fin? Det finns fler kammar från dessa mossar, fast utan runor; de har en ganska standardiserat utförande, och tycks närmast ingå i den ordinarie krigarutrustningen. Vad säger det i så fall om struktur och disciplin i hären? Och hur skall vi koppla in det att det finns skrift på kammen? Medan det är lätt att tyda raunijaz Rönaren, Sökaren på Øvre-Stabu-spjutet som en besvärjelse till spjutet att söka upp fienden, 15

16 ligger det väl mindre nära till hands att se en dylik funktion i en inskrift på en kam. Å andra sidan finns det från Norge en slipsten med en hel liten dikt med äldre runor tillägnad vattnet som väter stenen, stenen som slipar lien, lien som fäller höet (också ett entanglement). Det finns olika sätt att förhålla sig även till vardagliga ting. Hodder skriver också (2012:74f ) om hur människors beroende av ting ökat kraftigt sedan slutet av paleolitikum, men att detta trots den tröghet och varaktighet, fasthet som ting ofta har ur mänsklig synvinkel, inte som man skulle kunna tro leder till stabilitet och att förändringstakten saktas av, utan tvärtom leder ökade entanglement snarare till snabbare förändringar, vilka i sin tur återverkar, skapar nya och fler beroenden av ting, nya entanglement. Just kring södra Skandinavien runt romersk järnålder tror jag man skulle kunna spåra en sådan spiral, där antingen införandet eller ett ändrat och utvecklat bruk av skrift skulle kunna ha spelat en stor roll, även om (eller för att) skriften bara nyttjades inom begränsade områden, kopplat till den tämligen fasta och omfattande militära och politiska organisering som Ilkjær läser i mossfynden, och den groende riksbildning i åtminstone delar av Danmark som Hedeager ser. Här finns också trådar till Romarriket, import av romerska svärd, och frågan om varför spjut men aldrig svärd har runristningar. * * * Det är naturligtvis riskabelt att lägga för stor vikt vid etnografiska paralleller. Såväl Goody och Watt som Trigger påpekar att skriftspråkets utveckling ser olika ut i olika samhällen, och styrs av många olika faktorer. Men etnografiska paralleller kan vara ett sätt att urskilja möjliga förklaringar till det man ser eller inte ser i fyndmaterialet (Renfrew 1973). Tidig skrift användes ofta som stöd för minnet i kulturer som i huvudsak var muntliga. Man kan överväga möjligheten att otydbara inskrifter haft en sådan funktion. Men man kan också tänka sig att minnesanteckningar ofta skrevs på förgängliga material. I så fall är det en funktion hos skriften, och kanske ett tidigt stadium av skriftanvändning, som inte lämnat några spår till eftervärlden. (Ett exempel på vad Hodder (2012:17f ) ser som negativt beroende, där föremålens materiella egenskaper begränsar vad vi kan få veta om dem. Trigger skriver om samspelet mellan tillgången till skrift, samhällets behov av skrift och de tekniska förutsättningarna för den. I det nordgermanska området fanns under äldre järnålder tillgång till åtminstone inspiration till praktiskt användbart skriftspråk, genom kontakter med skriftliga kulturer längre söderut i Europa. Men i vilken utsträckning skriftspråket kan fylla samhällets efterfrågan, beror på materiella förutsättningar. I Nordeuropa fanns ingen papyrus eller något liknande material, av den typen som Goody och Watt menar var avgörande för Greklands utveckling till en faktiskt skriftspråklig kultur. Att skriva på pergament är dyrt. Att rista i trä, och än mer sten, är tidskrävande, och man bär inte med sig längre litterära verk i den formen. Nordeuropas långsamma väg mot skriftkultur var i slutändan beroende av de rent materiella förutsättningarna. 16

17 REFERENSER Andersson, Patrik J., 2013: Äldre järnålderns runfynd: datering, bruk, kronologi. Kandidat-uppsats i Arkeologi vid Göteborgs universitet, höstterminen knall.fea.st/skola, 2014: Förromerska runor? Dragby-krukan omprövad. Magister-arbete i Arkeologi vid Göteborgs universitet, vårterminen 201 knall.fea.st/skola Bæksted, Anders, 1952: Cooper, Jerrold S., 2004: Babylonian beginnings: the origin of the cuneiform writing system in comparative perspective. I: Houston (ed.). Düwel, Klaus, 1997: Magische Runenzeichen und magische Runeninschriften. I: Nyström (red). (ed), 1998: Runeninschriften als Quellen interdisziplinärer Forschung. Walter de Gruyter. Berlin. (= 4. International Symposium on Runes and Runic Inscriptions.) Goody, Jack & Ian Watt, The Consequences of Literacy. I: Goody, Jack (ed.): Literacy in Traditional Societies. Cambridge University Press. Cambridge. Hagland, Jan Ragnar & Rutt Trøite Lorentzen, 1997: Skrift med runer i lys av forsking på tidleg skriving hos barn. I: Staffan Nyström (red.) Hodder, Ian, 1986: Reading the past. Current approaches to interpretation in archaeology. Cambridge University Press. Cambridge., 2011: Human-thing entanglement: towards an integrated archaeological perspective, Journal of the Royal Anthropological Institute, 17: : Entangled. An Archaeology of the Relationship between Humans and Things. Wiley-Blackwell / John Wiley and Sons. Chichester, West Sussex. Houston, Stephen D. (Ed.), 2004: The First Writing. Script Invention as History and Process. Cambridge University Press. Ilkjær, Jørgen & Jørn Lønstrup, 1982: Runefundene fra Illerup ådal. En arkæologisk vurdering af vore ældste inskrifter. Kuml. Årbog for Jysk Arkæologisk Selskab, 1981 Ilkjær, Jørgen, 1996: Runeindskrifter fra mosefund i Danmark Kontekst og oprindelse, Frisian runes and neighbouring traditions. Amsterdamer Beiträge zur älteren Germanistik, 45. Imer, Lisbeth M., 2007ab: Runer og runeindskrifter : kronologi, kontekst og funktion i Skandinaviens jernalder og vikingetid. Ph.d.-afhandling 2 delar: Tekst (a) & Katalog (b)., 2007c: Latin og græsk i romersk jernalder Fremmed indflydelse på Nordens tidligste runeskrift Aarbøger for nordisk oldkyndighed og historie 2004., 2010: Runes and Romans in the North. Futhark: International Journal of Runic Studies, a: Maturus Fecit - Unwod Made: Runic Inscriptions on Fibulae in the Late Roman Iron Age, Lund archaeological review., 2011b: 'The oldest runic monuments in the North dating and distribution.' NOWELE. North-Western European Language Evolution. 62/63 ( ). Latour, Bruno, 2005: Reassembling the Social. An introduction to Actor-Network-Theory. Oxford University Press. Oxford. 17

18 Morris, Richard L., 1988: Runic and Mediterranean Epigraphy. Odense university press. Nyström, Staffan (red.), 1997: Runor och ABC. Elva föreläsningar från ett symposium i Stockholm våren Runica et Mediævalia & Riksantikvarieämbetet & Stockholms medeltidsmuseum. Ong, Walter J Orality and Literacy: The Technologizing of the Word. Methuen. London Oxenstierna, Eric, Järnålder, Guldålder. Natur och kultur. Stockholm. Restivo, Sal, 2011: Bruno Latour I: The Wiley-Blackwell Companion to Major Social Theorists: Classical Social Theorists, Volume I. G. Ritzer and J. Stepnisky (ed). Wiley-Blackwell, Oxford. Robertson, John S., 2004: The possibility and actuality of writing. I: Houston 2004 (Ed.) Runenprojekt Kiel (senast uppdaterad ): Stoklund, Marie &al (ed), 2006: Runes and their Secrets: Studies in runology. Museum Tusculanum Press, University of Copenhagen. (= 5. International Symposium on Runes and Runic Inscriptions.) Thrane, Henrik, 1998: An Archaeologist s View of Runes. I: Düwel (ed). Trigger, Bruce G, 2004: Writing systems: a case study in cultural evolution. I: Houston (Ed.) * * * * * 18