SOPHIE ZETTERMARK SAKNAS EN PJÄS I FYRA AKTER
AKT I: BREVEN Jag: Jag läser i dina brev: Nu är jag här igen och nu får jag gå och längta efter Dig igen. Det var svårt att lämna dig vid stationen men man får väl leva på hoppet att det snart blir muck och att vi då får vara tillsammans utan att staden skall skilja oss åt. Du: Ah, den unga kärleken. Så vacker och så förgänglig. Jag: Jag läser i dina brev: Tack skall ha för Ditt brev. Jag längtar så mycket efter Dig så jag blev så glad idag när det kom. Det är roligt att Du tycker om mig att Du tänker på mig. Du: Det finns inget vackrare än när kärleken besvaras. Jag: Jag läser i dina brev: Varmt tack för brevet. Det här blir väl det sista innan jag träffar Dig. Det blir inte så många dagar men Du förstår att i de militära får man vara glad för vad man får. Du: När vi sågs lyckan som svämmade över, det underbara i att se hennes ansikte, att kyssa henne, hålla henne nära. Jag: Jag läser i dina brev: Tack för brevet jag har verkligen känt att Du tänkt på mig för mina tankar går ofta till Dig. Jag nästan skäms över att jag är sådan som jag är sluta skriva utan att säga något så jag ber Dig så mycket om ursäkt kan Du förlåta mig? Skulle jag bli ond på Dig för att du skrev jag får ju sådana idéer och den gick ut på om Du verkligen hade något kvar av Din kärlek till mig att Du då skulle söka upp mig så jag blev verkligen glad när jag fick Ditt brev. Du: Kärlekens tvivel, hur ont det kan göra, hur mycket en kan tro sig förlora. Jag: Jag läser i dina brev: Nu kommer jag igen fast jag inte har så mycket att skriva om som vad Du har Tack för Ditt brev. Du blev förvånad över att jag skrev så fort men nu förstår jag ju att Du verkligen tänker på mig det var jag inte säker på förr. Du: När tvivlet går över och kärleken återfinns.
AKT II: DAGBOKEN Jag: Jag läser i din dagbok: Ännu en sommar har flytt. En ljuvlig sommar! När jag sluter mina ögon ser jag det på nytt, allt det underbara jag fått uppleva. Å, det strålar, som en gloria av ljus kring stunder av oanad lycka. De smälta samman till en strålande solskensdag. Semestern!! Det är båtfärder över glittrande, ystra böljor, simturer i spegelblank svalkande sjö, det är stunder i stilla ro vid solnedgången och promenader i susande högtidlig skog. Du: Lyckan över allt som omger oss, allt det som vi är en del av nästan utan att veta om det, lyckan över att finnas till. Jag: Jag läser i din dagbok: Ensam sitter jag här på posten, som så många gånger förr. Om några korta timmar skall också detta år vara försvunnet. Jag ser tillbaka. Så många ljusa glada stunder detta år berett mig. Ljuvliga sommarminnen framträder så levande för min syn. Det är så mycket vackert att minnas. Vilken överväldigande nåd jag också detta år fått röna. Du: Att se tillbaka på sitt liv, att se all den lycka det berett en, att se bakåt för att sedan kunna se framåt. Jag: Jag läser i din dagbok: Jag sitter och betraktar mina medpassagerare. Vid min sida satt nyss en dam, en främling tyckte jag. Men då hon steg upp och gick märkte jag att jag sett henne förr. Hon var på väg till sanatoriet, trött och nedstämd. Hennes historia känner jag också. Hon älskade, älskade så att hon blev olycklig. Så svek han henne och nu är hon ensam med sin lilla tös. Du: Alla dessa mänskor, dessa historier som omger oss när vi minst anar det, vår egen historia som en del av tusen andra. Jag: Jag läser i din dagbok: Varför ska vi säga varandra stygga fula saker, då vi kunde göra livet så mycket ljusare genom vänliga ord. Varför ska vi minnas de hårda ord man sagt oss? O, att vi glömde dem och istället taga vara på det vackra, ljusa och glada. Låt oss samla en skatt av dem, låt det bli som en liten lustgård dit vi gå in när modet vill sjunka och det blir svårt och tungt. Du: Låt oss samla på oss allt det vackra, det underbara, det värdefulla, låt oss inte vika oss för det tunga och det svåra, låt oss alltid stå upprätt och behålla modet, modet utan vilket vi är ingenting.
AKT III: BREVET Jag: Jag läser i ditt brev: Född i Harnäs Skutskär, uppväxt i Forsbacka med en tre år äldre syster, skola 6 år i Forsbacka, 4 år Realskola i Gävle och 3 år gymnasium i Gävle, student 1934, lite språkstudier i Uppsala, militärtjänst-utbildning i 9 månader 1935-36. Tyvärr orkade jag inte fortsätta mina studier utan kände behov av att börja arbeta. På våren 1937 fick jag anställning på speditionsavdelningen på Sandvikens järnverk. Så kom kriget 1939 och redan i december kom första inkallelsen då jag hamnade ända uppe i Boden. Jag var inkallad ca 2 ½ år under krigsåren 1939-1945 i bl.a. Boden, Stockholm, Sunne, Onsala, Mörarp (Skåne), Tenhult, Jönköping, Tibro (Skövde) och fick utbildning till Res. Officer. Du: Mitt liv i korta drag, allt det som har skett under alla dessa år, vad jag har varit med om, vad jag har gått igenom. Jag: Jag läser i ditt brev: Jag blev våren 1943 snabbinkallad till Svea livgarde i Stockholm som vikarie för den ordinarie intendenten som fått blindtarmen, i rummet utanför intendenten satt Ingegerd som sekreterare tillsammans med ett antal manliga skrivbiträden (inkallade), jag fick mest syssla med upphandling till nya kaserner, som skulle byggas i Sörentorp strax norr om Stockholm. Och naturligtvis skrev Ingegerd åt mej, vi var Fröken och Fänrik och inte Du som idag. Naturligtvis hade det tänt lite grann oss emellan. Och en kväll vid Skansens dansbana fick jag se henne med en kille och tänkte: Här gäller det att handla, så kvällen efter ringde jag från en telefonkiosk nära djurgårdsbron (bodde i närheten) hem till hennes hem. Mamman svarade och sa att hon var kvar på arbetet. Jag sa ungefär: Godafton fröken abelman, det är Fänrik Zettermark, har jag gett er så mycket arbete att ni måste jobba över? Svar: Jag ville göra klart det jag höll på med. Jag fortsatte: Jag står vid Djurgårdsbron och tänker ta en liten promenad. Det vore mycket trevligt om Fröken Abelman ville göra mej sällskap. Hon tackade nej svarade ja och så blev det en runda på Djurgården och så strandvägen in mot city. Det här var den 25 maj. Kvällsträffarna fortsatte: Du på kvällarna men Fröken och Fänrik på regementet. I mitten av juli blev det förflyttning från I1 i Stockholm till A6 i Jönköping där jag var krigsplacerad, den 27 augusti var jag tillbaka i Stockholm och då förlovade vi oss. Du: Jag minns hennes ansikte de första gångerna vi träffades, jag minns varje litet ansiktsdrag, hur hennes ansikte såg ut när hon log, hur hon log mot mig, blicken som strålade, hur vacker hon var i det ögonblicket.
AKT IV: TILLSAMMANS Jag: Jag har allt detta material som ni har lämnat efter er, dagboken, breven, jag vet inte vad jag ska göra med allt detta, om det går att härbärgera. Ni: Vi har levt våra liv, vi har älskat, vi har misslyckats, vi har försökt vara goda medmänskor, vi har gjort vårt bästa. Jag: Jag önskar så att jag skulle ha fått lära känna er när jag var vuxen, att vi kunde satt oss ner i varsin fåtölj och haft allvarliga samtal om livet och döden, om allt det ni har gått igenom och allt det ni har lärt er under er tid här. Ni: Vi har lämnat spår efter oss, spår för dig att uppsöka, försöka undersöka, se vad det blir av dem. Jag: Ni saknas mig, ni saknas mig så mycket att jag då och då går sönder av tanken på er, att jag kunde ha fått lära känna er, få finna tröst hos er, få känna tillhörighet. Ni: Du saknas oss, som de mänskor vi var när vi levde och som ett led i vår familjs historia saknas du oss. Jag: Ni saknas mig.