Ingefära (zingiber officinale) ärsrot i n g e f Växten förekommer inte längre vild och förökas vegetativt genom plantering av jordstamstycken, ungefär som potatis. Man kan mycket väl göra detta i en kruka jord hemma. Den är en perenn ört med en horisontalt krypande, mångdelad jordstam. Denna utsänder dels meterhöga, vegetativa skott, bildade av bladens fasta sammanrullade slidor, dels blombärande skott, vilkas blommor sitter i täta ax och har gula kalkblad och brunviolett, gulfläckig läpp. Ingefära odlas främst i Indien, Japan, Nigeria och på Jamaica men i begränsad omfattning i andra tropiska länder. Bitar av jordstammen Ingefära har varit känd i tusentals år runt om i världen. Den har alltid lovprisats för sina kulinariska och medicinska egenskaper. Eterisk olja, gingerol, shogaol, harts, vitaminer C,B3,B6, kalium, Magnesium, fosfor, koppar, mangan, zink
Farmakologi En stark aromatisk krydda som stimulerar aptiten, vidgar perifera blodkärl, ökar svettsekretionen, vilket leder till avkylning av husen, inflammationshämmande egenskaper, Hjärthälsa mm Sänker kolesterolet kan därmed förhindra högt blodtryck, åderförkalkning, hjärtsjukdomar och stroke, förkylningar, motverkar åksjuka, illamående, yrsel, graviditetsillamående, motverkar parasiter, motarbetar diabetes Inga kända biverkningar vid normal användning. Gullgentania (Gentiana lutea) Kraftig ört med tjock jordstam och 4-14 dm, upprätt, ogrenad stjälk. Nedre bladen i tät rosett, brett äggrunda, ovala eller lansettlika, blågröna med 5-7 bågböjda nerver. Stjälkblad motsatta, oskaftade, avtar uppåt i storlek. Blommorna 3-10 tillsammans, kortskaftade i vecken av skålformiga högblad. Foder blekgult. Kronflikar 5-6 guldgula mycket längre än kronpipen. Frukt mångfröig kapsel. Alpängar, rasbranter ofta på kalkrik jord. Mellan- och Sydeuropas berg. Hos oss odlad.
Den torkade jordstammen. Denna ört anses vara en av de mest stärkande som finns. Örten är mycket besk och används som krydda i apéritif-viner, likör och någon gång öl. På grund av sina värdefulla egenskaper har den odlats i över 2000 år som medicinalväxt. Bitterämnena gentiopikrin och amarogentin, pektin, garvämnen, slemämnen, socker, genisin, isogenisin och deras glykosider Farmakologi Bitterämnena stimulerar aptiten, ökar salivavsöndringen och produktionen av matsmältningssafter. Matsmältningsbesvär, kronisk magkatarr och diarré, vid febersjukdomar. Även som allmänt stärkande. Inga kända biverkningar vid normal användning. Annan användning En aperitif där örten ingår underlättar matsmältningen vid fet mat. Blåbär (vaccinium myrtillus) Ris, 2-5 dm högt med krypande jordstam och talrika, upprätta stammar amt gröna, kraftiga grenar. Bladen spiralställda, kortskaftade, 1-2 cm långa, äggrunda, spetsiga, finsågade, ljusgröna, nätådriga. Blommor enstaka eller parvisa i bladvecken. Krona klocklik, 6mm bred, gulgrön eller rödlätt med
korta, tillbakaslagna flikar Hedar och skogar i hela Sverige. Huvudsakligen de färska eller torkade bären även bladen användes. Blåbär förekommer i örtaböcker från 1200-talet, där själva bären nämns som bot mot magproblem och ett avkok på bladen mot munsjukdomar. I vissa fall används blåbär för färgning av rödvin. Garvsyra, organiska syror, arbutin, växtinsulimer, antocyaninpigment ( cyanin, delphinidin, malvidin, petuidin) Vitamin A och C. i bladen olika organsiska, som äpple-, bärnstens-,kinasyra. Triterpensyror, garvämnen av katekintyp, neomyrtillin. Farmakologi Neomyrtillin har en viss blodsocker sänkande verkan. Garvämnena har bl.a sammandragande egenskaper. Arbutin och hydrokinon har antiseptisk verkan i urinvägarna. Bladen kan under kort tid användas som antiseptiskt medel vid uringångsbesvär..torkade bär används för att stoppa diarré, samt motverka tarminfektioner. Utvärtes inflammationer i munhålan. Inga biverkningar vid normal användning av bären. Bladen innehåller relativt mycket garvämnen, samt arbutin och hydrokinon som kan ge skador vid överdosering eller efter lång tids användning Annan användning Bären används till ett näringsrikt tillskott, färska, torkade eller som sylt (om man inte har för mycket socker i det.) Vitsippa (Anemone nemerosa)
Blad djupa och handflikiga. De är tre och sitter strax ovanför mitten på stjälken. Blomman är ensam, vit eller rödlätt i april-maj. Frukterna små gröna nötter. Vitsippan förekommer allmänt i hagar, ängar och i löv- och barrskog i södra och mellersta Sverige Protoanemonin som är en lakton av krotonolsyra, har en skarp smak och lukt. Finns i växtens vävnader i form av en glykosid, som saknar lokal retverkan. När färska växtdelar krossas, frigöres protoanemonin genom enzymiskt inverkan, när växten kokas eller torkas omvandlas protoanemonin till anemonin som har avsevärt mindre lokalt retande verkan I folkmedicin användes den tidigare den färska saften till omslag vid reumatiska besvär och ledsmärtor, varvid inte sällan hudskador uppstod Hela den ovanjordiska delen av växten Sprängört (Cicuta virosa)
En flerårig, kal ört med ihålig stjälk, som nertill övergår i en tjock jordstam. Jordstammen är uppdelad i ett stort antal rum, fyllda med gulaktig saft. Blad två till tre gånger parbladiga, med skarpsågade småblad. Blommor vita i juli-augusti i välvda flockar. Frukt rund med höga åsar. Sprängörten förekommer mindre allmänt över större delen av landet då vid grunt vatten vid å- och sjöstränder. Örten är mycket giftig och bör aldrig plockas för medicinering på egen hand. Tillhör en av våra giftigaste växter. År 1790 blev en del ryska fångar som arbetade vid Haga utanför Stockholm sprängörtsförgiftade och även dödsfall förekom bland dem. De hade ätit av roten, för den är förrädisk lik palsternackan till utseende, luktar ungefär som dill och smakar ungefär som persilja. Örten användes även i antikens Grekland vid avrättning av bl.a. våldsmän Cicutoxin Förr användes den som smärtstillande grötomslag eller salva vid reumatisk gikt och körtelförhårdnader. Även om örten förr brukades bör den på grund av sin giftighet inte användas för medicinskt bruk Alla delar av växten, särskilt jordstammen och nedre delen av stjälken.
Smörblomma (Ranunculus acris) Flerårig, hårig ört med finflikiga blad, som hos vanlig smörblomma har oskaftad mittflik. Blommar i maj-juli, glänsande gula Vanlig smörblomma förekommer allmänt i större delen av landet på fuktiga ängar, lundar och snår. Hela den blommande växten Det lär ha förekommit att grabbar inför beväringsmönstringen gned in huden med smörblommsaft för att framkalla elaka sår och bli frikallade. Dessa sår visade sig ofta vara svårläkta och kunde ibland rentav utveckla sig till kallbrand Protoanemonin Även om örten förr brukades bör den på grund av sin giftighet inte användas för medicinskt bruk Giftig
Moses brinnande buske (Dictamnus albus) Busklik, flerårig ört, 6-10 dem hög som doftar kraftigt. Stjälkar greniga, nertill ofta förvedade, svagt körtelhåriga. Bladstjälk och stödblad täckta med skaftade körtlar. Blad spiralställda, parbladiga, körtelprickiga med 3-6 par lansettlika till äggrunda småblad. Blommor i maj-juni i skaftade samlingar, vita eller rosa med purpurröda strimmor. Varje blomma har 5 kronblad av vilka 4 är upprättstående och ett nedåtriktat Steniga backar, gles skogsmark, ofta odlad i Syd- och Mellaneuropa sällsynt Den torkade rotstocken Alla delar av växten är täckt med oljekörtlar, som avger en genomträngande, apelsinliknande doft, särskilt då den berörs. Den ånga, som den eteriska oljan avger. Är lättan-tändlig, därefter växtens namn. Diktamin, flyktig olja, saponin, bitterämnen
Även om örten förr brukades bör den på grund av sin giftighet inte användas för medicinskt bruk Stor försiktighet skall användas eftersom växten innehåller dictamin. Vidare kan den ge allergiska hudreaktioner hos överkänsliga personer. Besksöta (Solanum dulcamara) En upp till 2 m flerårig ört, en klängande halvbuske. Blad spiralställda, 1-2 dm långa, äggrunda, spetsiga, parflikiga eller djupt tandade. Bladskaft 2-7 cm långa. Blommar i juli i luckra, hängande, kvastlika ställningar i blåviolett.. Frukten är äggrunda, som vid mognad blir röda. Förekommer tämligen allmänt i södra och mellersta Sverige, mindre allmän i Norrland. De torkade, tvååriga stammarna, insamlade på våren eller när bladen fälls. Örten är mycket giftig och bör aldrig plockas för medicinering på egen hand. Besksötan var redan under medeltiden använd mot åtskilliga sjukdomar, luftrörskatarr, hudsjukdomar, reumatism, kroniska eksem, psoriasis och nervsmärtor. I vår tid har konstaterats att vissa ämnen i örten har inflytande på ämnesomsättningen och har en god verkan på en del hudsjukdomar. Det är dock en ört man själv inte bör laborera med.
Glykosidlika bitterämnen, solacein, solanin, saponin, garvämnen Även om örten förr brukades bör den på grund av sin giftighet inte användas för medicinskt bruk Hela växten. Störst mängd av giftiga glykoalkaloider finns i stam och blad. Ormbär (Paris quadrifolia) Kal, upprätt, flerårig ört med krypande jordstam. Stjälken 1-4 dm hög. Blad i stjälkens topp mesdels 4 stycken, sällan 5, 5-10 cm långa och 3-5 cm breda, omvänt äggrunda med hjärtformad bas, nästan oskaftade, nätådriga. Blommorna radiära, enstaka på långt skaft. Blommar i maj-juni med en enda gröngul i toppen av stjälken, fyrtalig med två kransar av olikstora kalkblad. Saknar nektar men pollineras av insekter som lockas av den oangenäma lukten. Frukten är ett stort blåsvart bär Fuktiga lövskogar och lundar, allmän i hela Sverige i Norrland dock sällsynt. Örten är mycket giftig och bör aldrig plockas för medicinering på egen hand.
Denna ört har förr använts som motgift mot olika andra gifter som kommit in i kroppen. Användes också mot rabies även krossad utvärtes för behandling av bölder Olika saponiner Även om örten förr brukades till homeopatiska preparat, bör den på grund av sin giftighet inte användas för medicinskt bruk Växternas alla delar även bären är mycket giftiga. Odört (Conium maculatum) 2-årig ört, 50-200 cm hög. Stjälk kal, slät, blådaggig, nertill rödlilafläckig. Nedre blad lika hundkexets, men större och helt kala. Flikar med små vita spetsar. Flock med 10-20 strålar. Allmänt svepe med lansettlika, nedböjda svepeblad. Frukt ca 3 mm, grönbrun, nästan klotrund, med knottriga åsar Sällsynt på frisk, närings- och kväverik mark runt gårdar, vägkanter och skräpmark i de södra och
mellersta delarna upp till Medelpad. Örten är mycket giftig och bör aldrig plockas för medicinering på egen hand. I antikens Grekland används örten för att avrätta brottslingar med, var fångarna kanske litet förnämare blandades opium i. Den mest kände som avrättades med denna ört var Sokrates år 399 f.kr. Dioskorides rekommenderade örten, det gjorde även Plinius och Avicenna, de ansåg bl.a att den var verksam mot tumörer. Munkarna använde den för att dämpa sin könsdrift. Alkaloiderna coniin, N-methylconicein och y-conicein, eteriska oljor och organiska syror. Har tidigare använts invärtes som lugnande och smärtstillande medel. Utvärtes i grötomslag mot nervsmärtor. Hela växten, även klyvfrukterna är mycket giftiga.