Skatter i Torahn Bibelstudium nr 31, A Sabbaten den 7 maj 2011 אמ ר Tala Emor Torahtext: 3 Mos 21:1 24:23 Haftarah: Hes 44:15-31 Apostoliska skrifterna: Luk 18:1 20:47 Ty Torah skall utgå från mig, min rätt skall jag sätta till ett ljus för folken. (Jes 51:4) De första två kapitlen i denna veckas bibelavsnitt handlar främst om prästernas helighet, medan det tredje kapitlet handlar om de årligen återkommande högtiderna. I Tredje Mosebokens tjugofjärde kapitel möts vi av undervisningen om ljusstaken och skådebröden, samt ytterligare instruktioner om, hur Israel skulle handskas med olika problem som kunde uppstå bland folket. Hitintills i Tredje Moseboken har det undervisats mycket om, hur man ska leva heligt inför Gud. I kapitel tjugotre får vi dessutom veta, att vi inte endast ska leva rent inför Herren, utan att våra liv även ska vara inställda på de återkommande högtiderna. Detta är kanske ett av de mest välkända kapitlen i Tredje Moseboken och det finns många olika tankar och åsikter om innebörden i dessa verser och om hur de ska tolkas. Här har vi endast utrymme till att ge en kort sammanfattning med förhoppning om, att du ska vilja fortsätta dina studier i det här ämnet på egen hand. 1
Åtminstone vid tre tillfällen omtalas dessa högtider i Bibeln som Herrens högtider. Detta är en översättning från hebreiskans moed och kommer från ett grundord som betyder avtalad eller fastställd. Bibelöversättare har lagt till ordet högtider. Vi skulle kunna säga, att dessa särskilda dagar är Guds avtalade mötestider med sitt folk och att Tredje Mosebokens tjugotredje kapitel presenterar en lista på alla de olika tillfällen, då Gud har avtalat tid med sitt folk för att kunna möta dem på ett alldeles speciellt sätt. Dessa moadim återkommer år efter år. Gud sade, att de var en evig stadga från släkte till släkte, var ni än bor. Det är också viktigt att lägga märke till, att det finns en speciell ordningsföljd när det gäller dessa avtalade mötestider. Trots allt är det Herren själv som har placerat var och en av dem i denna speciella ordningsföljd. Att utelämna en högtid eller att flytta en högtid ut ur denna särskilda sekvens är att gå emot de avtalade mötestider som Gud själv har påbjudit. Låt mig illustrera detta genom att jämföra dessa högtider med en vacker ädelstensprydd klocka. Guds skapelse är fulländad och underbar. Varje invecklad detalj är konstruerad av Mästerformgivaren för sitt speciella ändamål. Den bibliska högtidscykeln (3 Mos 23) är en del av skapelsen. Den är som en klocka där varje högtid på urtavlan representeras av en vacker ädelsten. Att flytta ädelstenarna från dess ursprungliga plats är till skada för tillverkaren av klockan, skaparen. 1 Shabbat står överst på denna lista, vilket visar vilken betydelse den dagen har. För att än mer understryka undervisningen om sabbatsvilan, så innehåller var och en av dessa särskilda mötesdagar åtminstone en Shabbat en dag av vila. Vi ska också lägga märke till, att dessa avtalade mötestider ingår i en cykel de upprepas år efter år. Gud sade, att de skulle 1 Ariel and D vorah Berkowitz, Celebrating Shabbat, The Messianic Jewish Way, sid 40. 2
vara en evig stadga för er från släkte till släkte. De är dessutom sammanlänkade med de årligen återkommande årstiderna. Vinter, vår, sommar och höst för med sig påsk, pingst och lövhyddohögtid. Det finns mycket vi kan lära oss från dessa moadim (Guds avtalade mötestider) men innan vi ser lite närmare på detta, måste vi först göra ett förtydligande. Gud har i sitt ord gett oss en del olika skäl till, varför han gav dessa högtider men han har kanske inte berättat tillräckligt för att stilla all vår nyfikenhet. Detta innebär, att vi inte får bli alltför dogmatiska, när vi gör våra tillämpningar. Vi måste emellertid också komma ihåg, att många av dessa tillämpningar är hämtade från Nya testamentets undervisning. Yeshua sade i Luk 24, att Torahn talade om honom och då inkluderas även Tredje Mosebokens tjugotredje kapitel. Dessutom finns det flera hänsyftningar till en del av dessa högtider (exempelvis påsken och lövhyddohögtiden) i Nya testamentet. Påsk Vi börjar vår genomgång av Guds avtalade mötestider med påsken. Vad vill Gud lära oss med sin undervisning om denna högtid? 2 Vi kan se, hur Gud undervisar både om personlig frälsning och om nationell befrielse. Befrielse. Påsken handlar om befrielse från slaveri. Det var under påsken som Israel skulle påminna sig händelserna omkring befrielsen från slaveriet i Egypten. Kostnaden eller lösesumman för denna befrielse var blodet från påsklammet. Det var Gud som var befriaren. Men kom ihåg, att folket blev slavar på nytt de var nu Guds slavar. De var inte fria att göra vad som helst, hur som helst. Det är likadant på det andliga området. Vi var allesammans syndens slavar. Vårt Egypten var synden, men ett pris betalades för 2 Jämför gärna Shabbat Shalom A, nr 15, 16, som mer i detalj tar upp ämnet om den ursprungliga påsken! Övers. anm. 3
att befria oss blodet från påsklammet. Vårt påsklamm var Yeshua! I Ef 1:7 kan vi läsa, att det var Hans blod som friköpte oss. Vem var det då som befriade oss? Herren själv! Vem är det vi nu tjänar? I Rom 6 sägs det, att vi är befriade från synd och i 2 Kor 5 ser vi, att vi tillhör Herren som försonat oss. Frälsning. Frälsning handlar om befrielse eller räddning. Under påsken kommer vi ihåg, hur Gud räddade Israel både från att drunkna i Röda havet och från den annalkande egyptiska arméns svärd. I sin flykt från Egypten tvingades folket in i en situation, där de var helt hjälplösa med havet framför sig och med egyptierna bakom sig. Det fanns ingen flyktväg! Men Gud frälste dem! Han räddade dem från döden när de insåg, att de inte själva hade någon möjlighet att rädda sig. På samma sätt undervisar påsken oss om, att vi är frälsta ifrån synden. Gud förde oss till den punkt där vi insåg, att vi inte själva kunde lossa det fasta grepp som synden hade om oss. Om vi stannade kvar där, skulle evig död vara oundviklig. Hans ord till oss var desamma som till Israel: Stanna upp och bevittna den frälsning som HERREN i dag skall ge er. (2 Mos 14:13) Gud lät oss stanna upp med vetskapen om, att vi själva var så totalt hjälplösa, att endast Han kunde frälsa, rädda och befria oss från våra synder. Han sände oss frälsning. Det hebreiska ordet Yeshua (Jesus) betyder frälsning. Gud sände Yeshua/frälsning för att befria oss från syndens slaveri. Helgelse. Gud talade om för Israels folk, att de skulle fortsätta sitt påskfirande genom att äta matsahbröd (osyrat bröd) i sju dagar. Jäst har blivit en passande symbol på synd. Genom att undervisa folket om, att de skulle äta osyrat bröd under sju dagar, ville Gud säga, att en människa inte är densamma, efter det att Yeshua befriat och frälst henne. Som en ny skapelse (2 Kor 5:17) är hon en människa vars synd är borttagen, hon är helig och rättfärdig och hon är ett Guds barn. 4
Uppståndelse. Enligt 3 Mos 23:9-14 var det under det osyrade brödets högtid som det första av de två förstlingsoffren skulle offras inför Herren. Det första offret (det första från kornskörden) skulle offras dagen efter sabbaten. Det var exakt på den dagen som Yeshua vårt påsklamm uppstod från de döda. Det stämmer så väl in med orden från Nya testamentet som beskriver honom, som den som uppstått från de döda som förstlingen av de insom-nade. (1 Kor 15:20) Pingst Pingsten (shavuot) är den andra av de två förstlingsdagarna. Den första var vid påsk, då det första av kornskörden bars fram och den andra var vid pingst, då det första av veteskörden skulle offras inför Herren. Folket var då förväntansfulla inför den skörd som de skulle få inbärga under sommaren. Enligt den judiska traditionen firar man pingst till minne av, när Gud gav sin Torah till Israels barn på Sinai berg. Ännu en stor händelse ägde rum på shavuot (pingst) utgjutandet av den helige Ande som omtalas i Apostlagärningarnas andra kapitel. Vi kan sammanfatta dessa båda händelser på följande sätt: Pingsten är den tid då de troende utrustas för att bära frukt för Gud. Denna frukt är en kombination av en rätt förståelse av Guds undervisning och den helige Andes kraft. Vi får i förväntansfull glädje se fram emot den skörd som vi ska få vara med om på grund av, att vi utrustats med Ordet och Anden. Basunfesten Tredje Mosebokens tjugotredje kapitel säger, att basunfesten (Yom Teruah det judiska nyåret) skulle kännetecknas av att man skulle hålla sabbatsvila, en helig sammankomst och att man blåste i shofarhorn. Texten säger, att shofarhornsklangen skulle bringa 5
[folket] i åminnelse inför HERREN. (3 Mos 23:24, 1917) Shofarhornsklangen skulle vara som en påminnelse, men Bibeln berättar inte om, vad den skulle påminna om! Bibeln hänvisar till flera tillfällen då det blåstes shofarhorn. Shofarhornet ljöd på Sinai, när Torahn gavs till folket. Basunfesten kan därför tänkas vara en dag som vill påminna om Torahn. Man blåste också shofarhorn i strid. Denna dag kan alltså även påminna oss om den andliga strid vi är inblandade i. Framför allt talar Bibeln emellertid om, att shofarhornet ska ljuda, när Yeshua kommer tillbaka. Om vi kombinerar den information vi får från 1 Kor 15 och 1 Tess 4 med de händelser som är beskrivna i Sakarja bok, kapitlen 12-14, finner vi ett budskap som passar in på de tre höst-högtiderna: Yom Teruah (basunfesten), Yom Kippur (försonings-dagen) och Sukkot (lövhyddohögtiden). I korthet tecknas följande bild: Shofarhornet ljuder för att väcka Israel och hela världen inför Yeshuas snara återkomst, vilket medför en Yom Kippur (försoning) då en nådens och bönens Ande skall utgjutas och då många bland Israels folk ska se upp till mig [Gud] som de har genomborrat. (Sak 12:10) Messias kommer tillbaka och han kommer sedan att vara vår Herre och kung sukkot (lövhyddohögtiden)! Innan man kan dra de slutsatser och lärdomar från dessa moadim ( Guds avtalade mötestider ) som vi nu gjort, måste man emellertid betona dessa dagars egentliga syfte. Israels barn skulle genom dessa högtider varje år påminnas om, vad Gud gjort för dem i tider som gått och de skulle därigenom komma ihåg sin Gud. Detta skulle bidra både till individernas och hela nationens andliga tillväxt och helgelse. Vi har sparat kommentarerna om Shabbat till sist, trots att Shabbat är den första i raden av Guds mötesplatser i vår text. 6
(3 Mos 23) Anledningen är den, att Shabbat är närvarande inte bara en gång i veckan utan representerad i alla de olika högtiderna. Påsken och lövhyddohögtiden både börjar och slutar med en Shabbat, medan pingst, basunfesten och försoningsdagen är sabbater i sig själva. Shabbat är en dag, då alla våra vardagliga bestyr upphör. Men den är mer än så! Shabbat är en minnesdag från vårt uttåg ut ur Egypten och en minnesdag från skapelsen. Veckosabbaten påminner oss alltså enligt traditionellt judiskt tänkande baserat på Torahn om två saker: skapelse och frälsning. Alla moadim ( Guds avtalade mötestider ) under året talar om detta: Att vara en Guds skapelse och om att vara frälst och försonad med Gud. Men hur påminner Shabbat oss om skapelse och försoning? För det första är Shabbat en minnesdag från skapelsen. (Se 1 Mos 2:1-3!) Den fysiska skapelsen påminner oss om, att vi alla blev skapade till att vara beroende av vår Skapare. Livet var ämnat att vara en evig vila i honom. Han skulle fylla människans alla fysiska, känslomässiga, mentala och andliga behov. Men så kom syndafallet. Människan i sitt syndfulla tillstånd ger nu uttryck för sin längtan efter att vara oberoende av Gud. Detta har lämnat människosläktet i ett syndens slaveri, där synden så totalt har bundit människan, att hon inte i egen kraft kan befria sig från sin längtan efter att leva ett liv oberoende av sin Skapare. På grund av sin kärlek och nåd till sin skapelse ville Gud befria syndfulla människor från detta andliga slaveri som bara hade död som slutmål. Detta kallas försoning/frälsning. Människor befrias från syndens slaveri. Resultatet blir, att när någon tar emot Gud och den försoning som utfördes genom Yeshuas försoningsoffer, blir den människan en ny skapelse. Syndens bojor och band bryts och människan blir nu i stället förvandlad till en 7
andlig varelse vars innersta längtan är, att leva ett liv helt beroende av sin Skapare. Detta är försoning! Gud gav en underbar gåva till sina barn. Han har skapat en dag som en gång i veckan påminner dem om, att de är skapade till att vara helt beroende av honom. Därför ska de upphöra med sitt arbete. På samma sätt som Gud upphörde med att skapa världen eftersom det inte fanns något mer att skapa så ska hans nya skapelser en dag i veckan upphöra med sitt slit och släp eftersom det inte finns något mer som kan tilläggas till nyskapelsen frälsningen. Vi är fullbordade i Messias! På detta sätt påminner oss Shabbat om Guds skapelse den nya skapelsen! Shabbat påminner oss även om försoning. När Yeshua frälste oss och försonade våra synder, så befriade Gud oss från syndens slaveri. Han gjorde oss fria att leva för honom och fria att vila i Yeshuas fullbordade verk. På detta sätt ger Gud oss en gång i veckan en påminnelse om, vad det innebär att vila i honom och att tillhöra hans befriade folk. Dessutom så ger alla de övriga av Guds moadim dagar då Gud stämt träff med sitt folk en påminnelse om, vad det innebär att vila i honom. På detta sätt är Shabbat överlägsen de andra högtiderna. Deras dagar av vila ska emellertid betraktas lika viktiga som den varje vecka återkommande Shabbat, eftersom de tillsammans ger en bild av något av vad det innebär, att som människa vara en ny skapelse frälst genom Yeshuas fullbordade verk. Översättning och bearbetning: Föreningen Shabbat Shalom Författare: Ariel Berkowitz, Jerusalem Föreningen Shabbat Shalom Mer info nästa sida! 8
Shabbat Shalom שבת!ש לום Skatter i Torahn Nr 24 28, årg 14 A Mersmak? Du kan också få Shabbat Shalom hemsänd i din brevlåda helt utan kostnad. Utöver kommentarerna till veckans textavsnitt kan du bland annat läsa en aktuell artikel Önskar du ett provnummer? Skicka oss ett mejl med namn, adress och telefonnummer, så kommer intressant läsning i din brevlåda om några dagar! Barn eller barnbarn? Då kanske du är intresserad av ett nummer av Shabbat Shaloms Torahpyssel!? En liten pysselsida för varje vecka i anslutning till veckans textavsnitt! Mejla till: foreningen.shabbat.shalom@gmail.com 9