Om makt, ansvar och engagemang Hur mycket makt och ansvar ska politiker ha? Hur stort ska boendes engagemang vara i planeringen? Och hur kan medborgares inflytande användas i besluten? Det var några av frågorna när Jenny Stenberg, docent i arkitektur/stadsbyggnad, och Kenth Johansson, kommunchef i Kungälv, föreläste under Mellanrum nummer 12. Jenny Stenberg gav först en bakgrund till sitt yrkesval som forskare i arkitektur. Hon berättade bland annat om sitt engagemang i en by i Argentina 1988 där hon tillsammans med andra svenska studenter och lokalbefolkningen var med och introducerade självbyggeri. Besök i Rio de Janeiro när Agenda 21 tog form 1992 var en annan händelse som satte spår, förklarade hon. Jenny Stenberg, docent i arkitektur/stadsbyggnad, Chalmers, berättade bland annat om sitt arbete med en medborgargrupp i Biskopsgården. Foto: Johan Bergsten I Göteborg som helhet var intresset obefintligt för frågor om hållbar utveckling på den tiden, sa Jenny Stenberg. Men så småningom slog ändå Agenda 21 igenom med budskap om vikten av ett brett allmänt deltagande i beslutsprocessen. Enligt Agenda 21, fortsatte hon, handlar demokrati inte bara om att få rösta.
Liksom i den svenska demokratiutredningen slogs det fast att demokrati och hållbar utveckling förutsätter en beteendeförändring i riktning mot människors deltagande i beslutsprocesser. Hon kom in på begreppet governance, flernivåstyrning, och förklarade att en av nivåerna är just den där medborgare ingår som aktör i planering. I det sammanhanget konstaterade hon också att Sverige är det mest boendesegregerade landet bland OECD länderna och nämnde de stora socioekonomiska klyftor som finns mellan Bergsjön, Gunnared, Lärjedalen och Biskopsgården å ena sidan och resten av Göteborg å den andra. Flera statliga utredningar, bland annat SOU 2003:31, En hållbar framtid i sikte, har kommit fram till att all stadsplanering måste inbegripa integration och åtgärder för att motverka segregationen. Det var en central fråga i min avhandling Planning in Interplace? (Mellanrumsplanering?) som blev klar 2004. Lärandeprocesser I avhandlingen utforskar Jenny Stenberg de delar som hon benämner mellanrum och, som hon uttryckte det, varken är här eller där, varken vårt eller ert och som ingen äger. Hon berättade att hon bland annat var ute efter att hitta triggers for learning, sådant som initierar lärandeprocesser i till exempel planerares professionella miljö. När hon sedan skulle börja arbeta erbjöds hon att från forskningens perspektiv delta i en process som startats av Biskopsgårdens stadsdelsförvaltning. Förvaltningen ville ha konkreta förslag på hur förtätningen skulle gå till, och ambitionen var att få igång en medborgargrupp i den processen. Stadsbyggnadskontoret, berättade Jenny Stenberg, hade fått i uppdrag av byggnadsnämnden att göra ett förtätningsprogram i Biskopsgården. SDF ville då få med invånarnas perspektiv i programmet, alltså en ökad deltagardemokrati, så som det står i deras lokala demokratiplan att de ska göra. Detta var bakgrunden till att medborgarguppen formades. Fick arvode för insatserna Tanken var att de som ingick i gruppen skulle leta reda på tomter att bygga på. Gruppen kom att bestå av 20 personer som fick arvode för sina insatser. De informerades också om att deras förslag och synpunkter var rådgivande. Presentationen efter arbetet, berättade Jenny Stenberg, gjordes muntligt för cirka 60 personer från bland annat SDF Biskopsgården, stadsbyggnadskontoret, park och naturförvaltningen och fastighetskontoret. Personerna i gruppen berättade om sig själva och förslagen som de hade fått efter att ha ställt frågor till andra boende i stadsdelen. Det handlade till exempel om olika idéer om att lösa problem med otrygghet kring spårvagnshållplatser. Men framför allt var ju uppgiften att föreslå tomter för byggnation. Stadsbyggnadskontorets representant var visserligen med på mötena och såg idéerna växa fram. Men hon hävdade att hennes utkast som var identiskt med gruppens hade sett likadant oavsett det. Det kan man ju inte veta, men hon tyckte i alla fall att det var fantastiskt.
Atmosfären på de traditionella informationsmöten som följde senare i processen beskriver Jenny Stenberg som chockerande otrevlig. Till de mötena kom i stort sett bara människor från villaområden som inte ville att det skulle byggas något nytt över huvud taget. Det blev väldigt tydligt att segregerande klyftor finns även inom stadsdelen Biskopsgården. De här människorna var absolut inte intresserade av någon som helst blandning i deras kvarter. Idéer blev verklighet Ett år efter medborgargruppens presentation visade det sig att några av idéerna förverkligades. Det blev tomter där de hade föreslagit, vilket givetvis var mycket positivt. Jenny Stenberg sammanfattar intrycken från försöket i Biskopsgården så här: Informationen från medborgargruppen nådde fram till stadsbyggnadskontoret. För att skapa en ömsesidig lärandeprocess hade SBK lovat återkoppla till medborgargruppen med en motivering när de inte följde gruppens förslag. Detta gjordes aldrig av SBK, vilket var en stor besvikelse. Syftet var inte tillräckligt tydligt. De konsulter som SDF engagerade hade inte mandat att ta ansvar för hela planeringsprocessen, vilket var en brist. SDF tog inte heller detta helhetsansvar själva. Min slutsats är att någon måste se till att hela planeringsprocessen designas så att inte viktiga bitar lämnas därhän och görs osynliga för civilsamhället, som till exempel den fas där medborgargruppens förslag kommer till användning på SBK. Dessutom behöver det utses en institution som tar ansvar för medborgarmedverkan i planering. Den ska också ansvara för att det är politiker som fattar de avgörande besluten även när medborgargrupper, eller andra typer av lokala partnerskap är, med i planeringsprocessen. Vad behöver planerare? En annan fråga som enligt Jenny Stenberg kräver ett svar är vad arkitekter och planerare behöver kunna i arbetet för en hållbar stadsutveckling. Till det kan det nystartade Centrum för urbana studier, lärande och konstnärliga praktiker (startar i vår) bidra. Men hon berättade dessutom om en annan redan existerande utbildning som också fokuserar på denna fråga, en Mastersutbildning i design för hållbar utveckling förlagd till Hammarkullen. Jenny Stenberg hade med sig en hel rad affischer som visade gruppens arbeten under hösten 2009. Hälften av studenterna har svenska rötter och hälften kommer från andra länder. De jobbar i tre månader och lär sig om miljonprogram, fysisk miljö och vilka fysiska förutsättningar som finns för ombyggnad och så vidare. Studenterna jobbar under de tre månaderna med olika teman torget, innergårdar, vägen till spårvagnshållplatsen, mötesplatser, Hammarkullekarnevalen och så vidare. Under arbetet lär de sig verktyg för nära samverkan med invånare. De samlade erfarenheterna från de två aktiviteterna som Jenny Stenberg berättade om:
Det är absolut inte svårt att få med medborgare i planeringsarbetet bara de får de verktyg som behövs. Det är svårt att transformera kunskap till de designförslag som kommer fram, men det är samtidigt en intressant utmaning för studenterna. De uppskattar dessutom mycket att lära sig detta. Det är svårt att ge något tillbaka till medborgarna. Visserligen kan de bli arvoderade, och visst är det roligt när de ser att deras förslag blir tagna på allvar och förverkligade. Men det går oftast väldigt trögt och brukar ta flera år. När människor i den här typen av processer vill diskutera sociala frågor så finns ingen mottagare av frågorna i nuvarande system, sa Jenny Stenberg. Det oerhört viktigt att politikerna kommunicerar med medborgarna. Ett rimligt krav är att politiker ställer upp på debatter, möter människor och diskuterar deras frågor. Affischer om Mastersutbildningen i design för hållbar utveckling (Hammarkullen) i Mellanrums seminarielokal på Stadsmuseet. Foto: Johan Bergsten Även Kenth Johansson gav en bakgrund till sitt yrkesval. Jag växte upp i ett arbetarhem i Örebro och min pappa berättade ofta om överheten. Förmodligen var det därför som jag ganska tidigt blev intresserad av frågor om styrning och maktutövning. Han utbildade sig visserligen till VA ingenjör på Chalmers under tidigt 70 tal men intresset för sociala
frågor och samhällsutveckling tog över mer och mer. Så småningom blev han SDF chef i Högsbo. Sedan några år är han kommunchef i Kungälv. Och på sistone har jag funderat mycket på hur teorier om organisationsstyrning kan användas i försöken att förändra samhällsutvecklingen. Inom politiken finns det alldeles för få visionärer som tänder gnistor, sa Kenth Johansson, kommunchef i Kungälv. Foto: Johan Bergsten Att tänka i helheter och att förmedla visioner är nödvändigt i ett sådant förändringsarbete, fortsatte han. Han tog de senaste årens utveckling i Kungälv som exempel för att illustrera: Vi har lyckats få aktörer att bryta sig loss från sina små rutor. Istället för att slå vakt om dem har de insett vikten av att se helheter. På det sättet har Kungälv gått från kris till god ekonomisk balans. Vägen gick via tydligt formulerade budskap och visioner, fortsatte han och lyfte fram Per Albin Hansson som en förebild. Han var en fantastisk visionär. Sådana finns det alldeles för få av inom politiken idag visionärer som tänder gnistor. Utan visioner är det omöjligt att genomföra förändringar i en värld där behoven är oändliga och resurserna begränsade. Hur ska makten fördelas? Därefter redogjorde Kenth Johansson för relationen mellan proffsen (exempelvis arkitekterna), politikerna och medborgarna. Frågan är hur mycket makt proffsen respektive politikerna och medborgarna ska ha? Han tog skolan som exempel för att underbygga sin egen skepsis gentemot ett alltför stort medborgarinflytande.
Hur ska jag kunna välja en person till ett skolråd om jag inte ens känner personen? En sådan modell vill jag inte ha. Dessutom människor som ställer upp i olika medborgargrupper och liknande ska de ha mer makt än de som är passiva? Det är också tveksamt. Kenth Johanssons skepsis fortsatte när han kom in på frågan om stadsarkitektens vara eller inte vara. Han gick vägen via proffsen för att förklara: Proffsen, det vill säga läkare, lärare, psykologer och så vidare, är förstås duktiga på sina professioner. Men det innebär inte att de har större förmåga till helhetssyn än andra. De är ofta fokuserade på sitt eget område, och det är inte heller meningen att de ska ta ett helhetsansvar. Greppar inte helheten Samma sak gäller arkitekter, fortsatte han. Det är en yrkesgrupp med kunskaper om gestaltning. Däremot kan arkitekter inte göra anspråk på att greppa helheten, ett krav som i grund och botten ställs på stadsarkitekten. Begreppet samhällsplanering har ockuperats av folk som jobbar med fysisk planering, vilket är väldigt fel. Min uppfattning är att politikerna ska ha helhetsansvaret. Och givetvis ska de i sin maktposition använda sig av den kunskap som bland annat arkitekter ställer till förfogande Kenth Johansson återkom till visionernas och värderingarnas centrala plats i planeringsprocessen. Vi löser inte segregationen med att bygga på ett nytt sätt. Det ändrar inte förutsättningarna för människor att komma ut i samhället. Det som krävs är värderingsbaserat arbete och visioner. Om människor får utbildning och arbete eller inte beror i grunden på vilka värderingar som är rådande. Politikernas roll är att försöka få med sig människor i de värderingar som leder rätt. Värderingar avgör Han poängterade att fysiska åtgärder absolut inte är oväsentliga i strävan att bryta det negativa mönstret. Han nämnde blandning av upplåtelseformer, satsning på mötesplatser och trygghetsskapande åtgärder i sammanhanget. Men jag hävdar ändå att sådant inte överbryggar de socioekonomiska klyftorna eller bryter segregationen. Det som avgör är nya värderingar över tid. Relationer var ett annat nyckelord som han uppehöll sig vid. Ett samhälle med helhetstänkande som förmår skapa förutsättningar för goda relationer lägger en stabil grund för social hållbarhet. Han återkom till uppfattningen om politikerna som de viktigaste aktörerna och makthavarna. Men en positiv utveckling kräver politiker som tar ansvar för att beslutsprocesser sker i dialog med medborgarna, vilket i sin tur kräver medborgare med goda kunskaper.