Teaterförbundet om pensionerna på teater-, dans och musikinstitutionerna Januari 2013 Bakgrund I regeringens i budgetpropositionen i september 2012 gavs följande besked om scenkonstpensionerna: Det nuvarande pensionssystemet på scenkonstområdet är inte anpassat till att det allmänna pensionssystemet har reformerats och att de fasta anställningarna vid institutionerna har minskat. Systemet är svårförutsägbart för både arbetsgivare och arbetstagare. Betänkandet Nytt pensionssystem för den statsunderstödda scenkonsten (SOU 2009:50) har, vilket framgick av budgetpropositionen för 2012, remitterats och beretts i Regeringskansliet. Riksdagen har som sin mening tillkännagett (bet. 2011/12:KrU1, rskr. 2011/12:74) att regeringen inom ramen för den ordinarie budgetprocessen, gärna i budgetpropositionen för 2013, ska återkomma till riksdagen med besked om hur scenkonstpensionsfrågan kan och bör lösas på ett statsfinansiellt ansvarsfullt sätt. Regeringen anser att arbetsmarknadens parter bör ta över ansvaret för att genom kollektivavtal reglera pensionsvillkoren på scenkonstområdet. Beredning av att införa en sådan ordning pågår i Regeringskansliet. Regeringen anser att frågan ska lösas på ett statsfinansiellt ansvarsfullt sätt. Regeringen avser att återkomma till riksdagen i frågan. I Teaterförbundets presskommentar till budgetens sades: Teaterförbundet välkomnar att regeringen nu inser att det är nödvändigt att reformera scenkonstinstitutionernas pensionssystem och att involvera scenkonstens parter i detta arbete. En förutsättning för att parterna ska kunna ta hela ansvaret för pensionerna är att vi får disponera över alla de avgifter som institutionerna idag betalar till Statens Pensionsverk. Det kräver också en aktiv medverkan från staten när det gäller de övergångsregler som alltid krävs vid byte av pensionsordning, Efter att budgeten presenterades har Teaterförbundet tillsammans med Symf haft en träff med kulturdepartementet. Något besked gavs då inte om hur departementet avser att gå vidare med frågan utan svaret var att beredning pågår. Den propå som fördes fram om att inrätta en gemensam beredningsgrupp med representation från parterna avvisades. Också Svensk Scenkonst har haft träffar med departementet och enligt uppgift har samma besked lämnats till Svensk Scenkonst.
2 I en interpellationsdebatt i riksdagen den 7 december säger Lena Adelsohn Liljeroth: Vi noterade tidigt att frågan om scenkonstpensionerna var svårlöst. Det innebar att det blev problem att planera för flera institutioner, inte för alla men för många. Det var också skälet till att vi tillsatte en utredning redan under den förra mandatperioden. Det var en utredning som många parter var glada och nöjda med men som tyvärr visade på ekonomiska konsekvenser som vi inte hade räknat med. Problemet med att det skulle bli minskade inkomster till staten med bortåt 100 miljoner per år var inte löst under ett par decennier. Det gjorde att vi fick ta ett omtag i hela den här frågan. Därför är jag mycket glad över att jag i Teaterförbundets tidning kunde se rubriken Segdragen pensionsfråga på väg att lösas. Vi har haft samtal med parterna på scenkonstområdet på departementet. Nu arbetar vi fram en ram för hur de här förhandlingarna ska kunna gå till. Det gör vi naturligtvis i samverkan med Socialdepartementet. Jag kan inte här i dag, även om det hade varit önskvärt, säga när jag kan återkomma till kulturutskottet och förklara att vi har ett förslag på gång. Det är också först nästa vecka som vi debatterar och beslutar om kulturbudgeten. Det står, precis som Isak From var inne på, att regeringen avser att frågan ska lösas på ett statsfinansiellt ansvarsfullt sätt och att vi återkommer till riksdagen i frågan. Men det finns en samstämmighet om att det är arbetsmarknadens parter som ska ta över ansvaret genom kollektivavtal på det här området. I en gemensam reservation från Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet till budgetpropositionen står: Vi anser att det inte är acceptabelt att regeringen och kulturministern till årets budget inte har förmått lägga fram ett konkret förslag när det gäller scenkonstnärernas pensioner trots flera tillkännagivanden från kulturutskottet. Vi ser det därför som ytterst angeläget att regeringen skyndsamt löser frågan om scenkonstpensionerna. Riksdagen har gett regeringen uppdraget att återkomma med ett förslag till lösning, helst i årets budgetproposition. I årets budget skriver man bl.a. att man anser att arbetsmarknadens parter bör ta över ansvaret för att genom kollektivavtal reglera pensionsvillkoren på scenkonstområdet samt att frågan ska lösas på ett statsfinansiellt ansvarsfullt sätt. Vi håller med om att frågan måste lösas på ett statsfinansiellt ansvarsfullt sätt, men detta får inte betyda att institutionernas övriga verksamhet urholkas. Med tanke på hur länge det här har dragits i långbänk anser vi att regeringen snarast möjligt bör återkomma med förslag för att lösa problemen med scenkonstpensionerna. På Svensk Scenkonsts webb-plats finns följande skrivning om scenkonstpensionerna: Arbetsgivaren, i samråd med övriga parter på arbetsmarknaden, är bäst lämpad att ta fram ett branschanpassat pensionssystem. En förutsättning för att parterna ska kunna lösa detta är att det även i fortsättningen ges ekonomiskt utrymme för att hantera såväl en modern pensionslösning som branschspecifika omställningsbehov. Svensk Scenkonst förutsätter alltså att nuvarande ekonomiska ramar till de offentliga institutionerna inte urholkas i samband med en ny pensionslösning. Svensk Scenkonst anser att en professionell arbetsgivare ska kunna erbjuda anställd personal goda pensionsvillkor. Därför är det nödvändigt att Svensk Scenkonst får rätt att förhandla fram villkor för medlemsföretagen.
3 Dagens pensionslösning är omodern - den är anpassad till allmänna pensionsregler som sedan länge ändrats. Den är heller inte anpassad till dagens situation på arbetsmarknaden, där många är visstidsanställda. Dessa kan inte ta del av pensionsförmånen. Dagens pensionslösning är orättvis - i ett modernt pensionssystem tillfaller inbetald pensionspremie individen oavsett livs- och arbetssituation vid tiden då man väljer att gå i pension. Den pensionslösning som gäller för scenkonsten idag ställer krav på att man ska ha en tjänst vid någon av de institutioner som är knuten till pensionssystemet den dag man går i pension för att överhuvudtaget få ta del av de premier som betalats in för personen. Dagens pensionslösning är oförutsägbar - i ett modernt avgiftsbaserat pensionssystem avsätter arbetsgivaren en viss procent av lönesumman för pensionsplaceringar och andra förmåner. Scenkonstens nuvarande pensionssystem innebär att betalningsmodellen bygger på beräkningar som varken Statens Pensionsverk eller arbetsgivaren kan beräkna i förväg. Pensionspremier på uppemot tre gånger lönesumman har betalats in. Förändringar i beräkningssystemen kan innebära att retroaktiva betalningar måste göras flera år tillbaka. PISA-förordningen och AIP Den nuvarande pensionsordningen på scenkonstinstitutionerna består av två delar. Det ena är PISA, som är en statlig förordning men som bygger på pensionsavtalet för statligt anställda (PA 03). PISA är en så kallad förmånsbaserad pensionsordning där det är lönen och tjänstetiden som avgör pensionens storlek. Det är Statens Pensionsverk (SPV) som administrerar PISA-förordningen. De delar som regleras genom PISA-förordningen är: - tjänstepension före 65 års ålder för konstnärliga yrken med lägre pensionsålder - tjänstepension för alla anställda på de delar av lönen som överstiger ett inkomsttak på 7,5 inkomstbasbelopp/år (35.375 kr/mån år 2013) -efterlevande- och sjukpension. Problemen med PISA-förordningen är i första hand knutet till yrkesgrupperna med lägre pensionsåldrar För dansare gäller 41 år, för sångare/korister 52 år, för skådespelare 59 år, för regissörer, teaterchefer m fl 60 år och för musiker, repetitörer 60 eller 63 år (beroende på arbetsgivare). Möjligheterna att utnyttja rätten till förtida pension är emellertid, med undantag för långtidskontrakt, knuten till att man vid uppnådd pensionsålder är anställd vid en institution som omfattas av PISA. Det medför att möjligheten att få del av denna i huvudsak är kopplad till en tillsvidareanställning (även om den inte utesluter visstidsanställda som är anställda vid den tidpunkt de uppnår pensionsåldern). I anslutning till att långtidskontrakten infördes gjordes dock för sångare, skådespelare och regissörer en regelförändring som innebär att om man haft ett långtidskontrakt så har man rätt att få ut sin förtida pension från pensionsåldern utan att vara anställd vid den tidpunkten.
4 En stor andel av de frilansanställda saknar möjlighet att utnyttja rätten till förtida pension (eller alternativt att man som tillsvidareanställd avstår från att utnyttja denna rätt, det gäller särskilt skådespelare). Arbetsgivarna betalar dock avgifter till SPV för alla anställda med lägre pensionsålder oavsett om individen kan (eller vill) utnyttja sin rätt till förtida pension. Även om SPV i sina avgifter tar viss hänsyn till att alla inte går i pension vid pensionsåldern så går det inte att motivera en ordning som innebär att arbetsgivarna betalar avgifter till ett system som man vet att den enskilde inte kan få del av. Särskilt för dansare innebär denna ordning ett direkt arbetshinder. Pensionskostnaden för att visstidsanställa en dansare för att medverka till exempel i en teaterproduktion blir mycket höga. Samtidigt som PISA-förordningen inte fungerar på en frilansarbetsmarknad är den inte heller anpassad till de förändringar i det offentliga pensionssystemet som riksdagen beslutade om i slutet av 1990-talet då det nya allmänna pensionssystemet successivt kom att ersätta den tidigare ordningen med ATP. Intjänandereglerna i ATP innebar att de som enligt PISAförordningen kunde utnyttja möjligheterna till förtida pension också kunde behålla minst samma pensionsnivå när de vid 65 års ålder uppnådde ordinarie pensionsålder. Den så kallade livsinkomstprincipen i det nya allmänna pensionssystemet (i vilken PISA-pensionen inte är pensionsgrundande) innebär däremot att dessa grupper riskerar att få en kraftigt sänkt pension när de blir 65 år. Detta drabbar i synnerhet dansare och sångare och även i de fall dessa har betydande kompletterande arbetsinkomster vid sidan av sin pension fram till 65 års ålder. AIP (avgiftsbestämd individuell ålderspension) är ett kollektivavtalsreglerat komplement till PISA-förordningen som tillkom 2003. Innan dess var ålderspensionen i sin helhet reglerad genom PISA. AIP innebär numera att arbetsgivaren betalar in en avgift på 4,5 % av utbetald lön från 23 års ålder (dansare 18 år). Detta gäller för alla anställda oavsett arbetsuppgifter, anställningsform, anställningens längd eller lönens storlek. AIP administreras av Pensionsvalet som är knutet till försäkringsbolaget KPA. För majoriteten av de anställda, de som har 65 år som pensionsålder och inte heller har löner över inkomsttaket bestäms de framtida avsättningarna till ålderspensionen enbart genom AIPavtalet. Däremot så omfattas de av efterlevande- och sjukpensionen i PISA-förordningen. Dock finns i PISA vissa övergångsbestämmelser som rör anställningstiden före 2003 och som behöver föras in i ett nytt kollektivavtal. Detsamma gäller för intjänade pensionsrättigheter för lönedelar över inkomsttaket på ca 35 000 kr/mån (2013). AIP-avtalet tecknas av PTKs förhandlingsgrupp Svensk Scenkonst. I denna ingår alla fackförbund som har Svensk Scenkonst som motpart. Utöver Teaterförbundet ingår Symf, Unionen, Akademikerförbunden och Ledarna. Svenska Musikerförbundet, som är ett LO-förbund, är adjungerad till gruppen. De förbund som genom PISA-förordningen har medlemsgrupper med lägre pensionsåldrar är i allt väsentligt Teaterförbundet (dansare, sångare, skådespelare och regissörer) och Symf (korister och musiker). En framtida kollektivavtalslösning, som avlöser PISA, behöver i likhet med AIP-avtalet vara gemensamt för hela området varför förhandlingarna bör föras inom ramen för PTKs förhandlingsgrupp Svensk Scenkonst. Samtidigt är det naturligt att det är Teaterförbundet och Symf som i första hand har intressen i dessa förhandlingar
5 Scenkonstpensionsutredningen Problemen kring PISA-förordningen, i kombination med att pensionspremierna blivit oförutsägbara för arbetsgivarna till följd av ogenomtänkta politiska och pensionstekniska beslut, ledde fram till tillsättandet av Scenkonstpensionsutredning våren 2008. Utredningen lämnade sitt betänkande i maj 2009 Nytt pensionssystem för den statsunderstödda scenkonsten (SOU 2009:52). Utredaren var pensionsexperten Staffan Ekebrand och till utredningen var knuten en expertgrupp i vilken ingick bl a företrädare för parterna. I utredningen finns ett omfattande underlagsmaterial som i stora delar alltjämt är relevant även om sifferunderlaget grundar sig på förhållanden år 2007. De sammantagna premierna för PISA som scenkonstinstitutionerna betalade till SPV uppgick enligt utredningen till 200 miljoner kronor år 2007. Någon aktuell uppgift föreligger inte. Avgifterna till AIP uppgick 2007 till 55 miljoner kronor. Dessa uppgår numera till drygt 80 miljoner kronor till stor del beroende på att avsättningen till AIP sedan 2007 höjts i två steg från 3,3 till 4,5 procent av lönen. Merparten av avgifterna för PISA är hänförliga till finansieringen av ålderspensionen före 65 års ålder. År 2007 var det drygt 100 av de totalt 200 miljonerna. För dansarna ca 33 mkr, för sångare/korister ca 28 mkr miljoner, för skådespelare ca 19 mkr och för musiker, regissörer med flera, ca 25 mkr. Utredningens förslag innebar att PISA-förordningen skulle ersättas med en i huvudsak kollektivavtalsreglerad ordning. Dock skulle PISA-förordningen fortsätta att gälla för anställda som vid tidpunkten för PISA-förordningens upphörande har högst fem år kvar till pensionsåldern. Utredaren lämnade även en skiss till en tänkt kollektivavtalsreglering. Denna utgick ifrån den på svensk arbetsmarknad numera vedertagna nivån för avgiftsbestämda tjänstepensioner med en avgift under inkomsttaket på 7,5 inkomstbasbelopp med 4,5 procent och en avgift över taket med 30 procent. Samtidigt föreslogs en högre nivå för dansare och sångare med hänsyn till deras kortare intjänandetid. Även för skådespelare, musiker m fl, som enligt förslaget inte skulle ha fortsatt rätt till förtida pension, föreslogs ett påslag på pensionsavgifterna som viss kompensation för höjd pensionsålder och för att skapa flexibilitet. Vidare föreslogs olika former av övergångsbestämmelser. Dels för att de personer som upphör att omfattas av PISA-förordningen skulle ha rätt till fribrev för den ålderspension de tjänat in. Det gäller då både fribrev för ålderspensionen före 65 år och för ålderspensionen från och med 65 år. Dels föreslogs födelseårsberoende tilläggsavgifter för att den generation som är med om växlingen från förmånsbestämda till avgiftsbestämda pensioner inte ska förlora på växlingen. För dansare och sångare föreslogs ett system för omställningsersättning och efterlön vid i stort sett de pensionsåldrar som de har enligt PISA-förordningen. I denna del byggde utredningens förslag på en ny statlig förordning som inte längre är aktuell med hänsyn till det politiska ställningstagandet om att pensionsordningen i sin helhet bör regleras i kollektivavtal.
6 I utredningen sägs att förslaget med de föreslagna kollektivavtalsreglerade avgifterna och förslaget till en ny statlig förordning för dansare och sångare ryms inom nuvarande kostnadsram. Inom denna ram ryms enligt utredningen också de kompletterande förslagen om att avsättningar görs till en eller fler fonder för förtida avgång av konstnärliga skäl och stöd och handledning åt dansares och sångares omställning. När det gällde problemet med att dansare och sångare med nuvarande pensionsregler kan få sina pensioner kraftigt sänkta efter 65 års ålder så bekräftar utredningen den problematiken men lägger inget förslag eftersom han ansåg att detta låg utanför utredningsuppdraget. I remissvaret över Scenkonstpensionsutredningen framhåller PTKs förhandlingsgrupp Svensk Scenkonst att det finns starka skäl för att se över den nuvarande pensionsordningen och att det genom utredningens förslag finns ett genomarbetat underlag. I remissvaret finns också en positiv grundsyn på det förslag till framtida kollektivavtalsreglering som utredaren lagt fram. Dock är man i remissvaret frågande inför utredarens förslag till en för alla institutioner och yrkesgrupper gemensam fond för förtida avgångar av konstnärliga skäl. Sådana lösningar bör enligt remissvaret utformas för berörda yrkesgrupper var för sig. Vidare pekas på att utredningens förslag medför stora kostnadsbesparingar för arbetsgivarna. Därför är det viktigt att både staten och arbetsgivarna gör tydliga utfästelser att de premier som institutionerna betalar till SPV också efter övergången till ett nytt pensionssystem ska användas för pensioner, pensionsrelaterade ändamål eller andra anställningsförmåner och då i första hand för de grupper för vilka premierna erlagts. Den kritik som i remissvaret riktas mot utredningen gäller främst två punkter. Det ena var utformningen av utredarens förslag till en ny förordning för omställningsersättning och efterlön för dansare och sångare. Det andra är att utredaren inte lade något förslag till lösning på frågan om dansare och sångare som riskerar sänkta pensioner efter 65 år. I remissvaret finns ett konkret förslag till hur en sådan garantiordning skulle kunna utformas och som också ryms inom nuvarande kostnadsram. Kulturminstern har som ett problem med Scenkonstpensionsutredningen tagit upp dess effekter på statens budget. Ett genomförande av utredningens förslag skulle inte medföra några ökade statliga utgifter. Däremot får det budgettekniska konsekvenser för periodiseringen av statens intäkter. Denna effekt tas upp redan i utredningens direktiv och redovisas i utredningen eftersom den är en förutsättning för att kunna avveckla PISA-förordningen. Motsvarande konsekvenser för statens budgetsaldo uppkom då det statliga pensionsavtalet PA-03 ersatte PA-91 år 2002. Övergången innebar att vissa delar av det tidigare förmånsbaserade pensionsansvaret överfördes i ett avgiftsbaserat system. Budgetsaldot påverkades då genom att pensionspremierna inte längre betalades till SPV utan istället till försäkringsbolag på kapitalmarknaden. Under en 10-årsperiod innebar detta en försvagning av det statliga budgetsaldot med 1,5 miljarder kronor per år, men som motsvarades av en minskning av det statliga pensionsåtagandet som långsiktigt balanserade intäktsbortfallet.
7 År 2002 restes inga krav på att denna tekniska försvagning av statens budgetsaldo skulle kräva någon särskild finansiering vare sig för PA-03 eller för PISA-förordningen. Det är svårt att förstå varför man inför en ny likartad överföring av det statliga pensionsåtagandet till parterna skulle ha en annan syn. Det är också en bedömning som delas av den för PISAförordningen ansvariga statsrådet Stefan Attefall. Detta är en ofrånkomlig effekt av att man för över statens pensionsansvar i ett kollektivavtal oavsett om det sker enligt utredarens förslag eller i annan form. Några utgångspunkter för en framtida kollektivavtalsreglering 1. Allmänt vedertaget i avtalssammanhang är att pensioner är att se som en form av uppskjuten lön. Ändrade pensionsregler som innebär ett minskat pensionsåtagande kan därför inte få till följd att staten eller arbetsgivaren kan använda pensionsavsättningarna för andra ändamål. Ramen för förhandlingarna måste vara de avgifter som institutionerna idag betalar till SPV och Pensionsvalet. Dessa ska också efter övergången till ett helt kollektivavtalsreglerat pensionssystem användas för pensioner, löner och andra insatser som är kopplade till de yrkesgrupper som premierna erläggs för. 2. På scenkonstens område, med många visstidsanställningar, är det naturligt att ett framtida pensionssystem är avgiftsbestämt. Det skapar en förutsägbarhet både för arbetsgivarna och för den enskilde. Grunderna för en sådan avgiftsbestämd ordning finns i Scenkonstpensionsutredningen. 3. För de yrkesgrupper, som av konstnärliga och fysiska skäl har lägre pensionsåldrar än de gängse på arbetsmarknaden, krävs också inom ramen för ett kollektivavtals särlösningar. Dessa måste anpassas till och utformas utifrån de olika yrkesgruppernas förutsättningar. Det kommer att behövas olika lösningar för dansare, sångare/korister, skådespelare/regissörer och musiker. 4. För dansare har frågan om stöd till karriärutveckling en speciell dimension och behovet av att utveckla och skapa en fast grund för ett karriärutvecklingscentra har länge påtalats. En sådan verksamhet måste utformas så att den når alla professionella dansare oavsett om de arbetar mot scenkonstinstitutioner, det fria danslivet, kommersiell dans eller film/tv. Samtidigt har dansinstitutionerna ett särskilt ansvar gentemot de dansare som deras verksamhet vilar på. 5. Staten, som bärare av PISA-förordningen, har ett stort ansvar för att medverka till övergångsbestämmelser som löser de problem som den nuvarande PISA-förordningen medfört för både anställda och för institutionerna. Det gäller både pensionsnivåerna efter 65 år för de dansare och sångare när de uppnår 65 års ålder och övergången till ett nytt pensionssystem för alla yrkesverksamma som har en begränsad tid kvar tills de uppnår nuvarande pensionsåldrar. Sådana övergångsbestämmelser måste ingå som en integrerad del av en framtida kollektivavtalslösning.