Priset för ditt kaffe Fakta från Utan Gränser Nr 2, februari 2005 www.utangranser.se
En kopp kaffe på ett kafé i Europa är jättedyr! Men de som dricker vårt kaffe har nog igen aning om allt arbete som ligger bakom. Från den lilla plantan som bonden sätter och måste ta hand om varje dag i tre år innan den ger frukt, till kaffebären som ska plockas, rensas, torkas, skalas, fraktas, förädlas och rostas Fatta hur mycket jobb det innebär för en familj! Tänk dig en kvinna med ett barn i magen, ett på ryggen och ett vid handen, hon måste ändå ut i den stekande solen på fälten. Nej, jag tror inte att de som dricker kaffet vet hur många arbetstimmar som ligger bakom den där koppen. Om de visste det så skulle de väl vara beredda att betala lite mer, så att fler människor kunde få schysst betalt för sitt kaffe. Stockholm, februari 2005 Research, texter och foto: Ania Janerud. Fotografierna på sidan 8, 13 och 29 tagits av Gustaf Thunqvist och övre fotot på sid 17 har tagits av Åsa Thunqvist. Redaktörer: Ania Janerud och Björn Lindh Textredigering: Susanne Andersson Layout: Pia Nygren Carlsson, Reklambilder AB Kooperation Utan Gränser/Rättviseakademin Box 30214, SE-104 25 Stockholm, Sweden Besöksadress: S:t Göransgatan 160 A, Stockholm Kooperation Utan Gränser: Tfn +46(0)8 657 47 00, info@swecoop.se, www.utangranser.se Rättviseakademin: Tfn (08) 657 47 35, rattviseakademin@swecoop.se, www.rattviseakademin.nu Rättviseakademin är ett ungdomsprojekt inom Kooperation Utan Gränser. Denna rapport är producerad med stöd från Sida. Sida har inget inflytande över innehållet.
Förord Under större delen av 2001 bodde och arbetade jag tillsammans med Candida i delstaten Oaxaca i södra Mexiko. Candida växte upp i en kaffeproducerande by, och i perioder bodde vi hos hennes föräldrar i den byn. Hennes mamma brukade ta mig med på långa promenader i skogen och på fälten. Oavbrutet berättade hon om allt vi såg. Det som för mig bara var ett trassligt buskage var för henne ett medicinskåp, ett skafferi. Det var när vi kom till kaffefälten som hon tystnade. Buskarnas blad slokade av tyngden från de många oplockade bären. Ogräset växte högt. Det här året skulle skörden få ruttna bort. Långt senare förstod jag att detta var mitt första möte med den globala kaffekrisen. När vi på Kooperation Utan Gränser gav ut vår rapport om den globala kaffekrisen i juni 2004 var det något som fattades. Det som vi annars är så bra på; människorna som det hela handlade om. Vi saknade deras berättelser, deras tankar och åsikter, deras våndor och förhoppningar. För vem kan bättre berätta om en kaffekris än odlaren själv? Vi bestämde oss för att låta deras röster höras. Jag åkte till Honduras för att träffa kaffeodlarna. Vi valde Honduras för att det är ett litet land som producerar mycket kaffe, och en del av det kaffet dricker vi här i Sverige. I Honduras är de flesta kaffeproducenterna dessutom småbönder och som alltid i kriser är det de redan fattiga som drabbas värst. Men vi valde också Honduras för att det är ett av Kooperation Utan Gränsers största projektländer. Vi vill ju även berätta om vad vi gör, hur vi bidrar till att mildra effekterna av kaffekrisen. För det här är inte bara berättelsen om hur de fattiga blir fattigare och förlorar kontrollen över sin tillvaro. Det är också berättelsen om vad som händer när man sätter verktyg i händerna på människor och ger dem tillräckligt mycket mod för att de själva ska våga ta tag i sin tillvaro och förändra det som förändras kan. I din hand håller du nu berättelser och fakta som jag hoppas ska få dig att se den långa skugga som bildas i dunklet av din kaffekopp varje morgon. Ägna en ärlig tanke åt människan som befinner sig på andra sidan den långa kaffekedja som förbinder dig med honom eller henne. För någon har ju sått den lilla planta som till slut gav drycken i din kopp. Här har du Priset för ditt kaffe. Ania Janerud, projektledare Rättviseakademin/ Kooperation Utan Gränser
Innehåll Förord 1 Innehåll 2 Sammanfattning 3 Honduras 5 KAFFEKRISENS KONSEKVENSER 7 Drömmen om gourmetkaffe 8 Fast i skuldfällan 9 Digna drar hela lasset själv 10 Människor största exportvaran 11 Ingen lunch för Julianas familj 12 Löner som inte går att leva på 13 För Efraim och Yojana är skolan en dröm 14 Barn som inte går skolan 15 VÄGAR UT UR KRISEN 16 Konsten att sälja kaffe till bättre pris 17 Det rättvisa priset 18 Schysst kaffe gav pengar till bil 19 Diversifiering inkomster från flera håll 20 Tre flugor i en smäll 21 Kamp för rättvisa 22 INFLATION I GODA MÄRKEN 23 Kurs i symbolkunskap 24 Utan Gränser sätter betyg 25 Slutord 26 Källor 28 4
Sammanfattning Rättvisa i din kaffekopp I juni 2004 lanserade Kooperation Utan Gränser rapporten Rättvisa i din Kaffekopp. Där beskrev vi det som kommit att kallas för kaffekrisen, den kris som orsakats av att världsmarknadspriset på råkaffe för några år sedan nådde sin lägsta nivå på 100 år. 25 miljoner kaffeproducenter och deras familjer fick så dåligt betalt för kaffet de odlat att det inte täckte ens produktionskostnaderna. Samtidigt fortsatte konsumenterna att betala samma pris eller till och med mer för sitt kaffe. De stora vinnarna var kaffebolagen som kunde göra miljardvinster på att köpa upp billigt råkaffe. Prisfallet berodde på att marknaden avreglerats, vilket ledde till ett överutbud av kaffe. Tidigare hade producentländerna exportkvoter som kontrollerade balansen mellan tillgång och efterfrågan och på så sätt höll prisnivåerna stadiga. Men med strävan efter ökad frihandel i världen ansåg USA att man inte längre kunde fortsätta med en reglerad marknad, och 1989 kollapsade det avtal som reglerade exportkvoterna. Plötsligt var det fritt fram att producera. På några år ökade tillgången på kaffe i världen i eskalerande fart. En bidragande orsak till detta var att Vietnams jordbruksekonomi öppnades upp under 1990-talet. I rapporten nämndes de konsekvenser som kaffekrisen fått för bönderna: undernäring och ibland till och med svält, arbetslöshet, övergivna gårdar och barn som inte får gå i skolan. Vi visade också på fakta kring hur redan fattiga länders ekonomier ytterligare försämrats på grund av uteblivna exportinkomster från kaffe. Krav Vi granskade de fyra stora kaffebolagen och krävde att de skulle ta sitt ansvar och ge bönderna anständigt betalt för kaffet. Vi påtalade behovet av att vända trenden med sjunkande bistånd till u-ländernas landsbygd, eftersom en stor majoritet av världens allra fattigaste bor på landsbygden. Vi visade hur företag, organisationer och enskilda individer på ett enkelt och konkret sätt kan förbättra situationen för kaffeodlare och deras familjer genom att dricka Rättvisemärkt kaffe. Rapporten visade vilka av de svenska kaffebolagen och livsmedelskedjorna som ställer upp för kaffebönderna, och vilka som inte gör det. Vi ställde krav på institutioner som riksdagen, Sida och Sveriges kommuner att övergå till Rättvise-märkt kaffe. Priset för ditt kaffe Priset för ditt kaffe Nu följer vi upp Rättvisa i din Kaffekopp med Priset för ditt kaffe. Denna rapport fokuserar på den globala kaffekrisens konsekvenser för de enskilda människor som kämpar på kaffefälten i Latinamerika, Afrika och Asien. Vi valde Honduras i Central-amerika som vårt exempel. Läs här odlarnas och kaffearbetarnas egna berättelser. Skuldfällan: Möt Anastacio Pérez som under krisen blev tvungen att be om förskott från kaffeuppköparna. Nu tvingas han varje år betala av på skulden genom att lämna sin skörd till uppköparna och när det är gjort finns inget kvar för familjen att leva på. Migration: Möt Digna Emérita Padilla som blivit kaffeänka sedan hennes man tvingats flytta till stan för att få jobb. Svältlöner: Möt Juliana Gonzalez och hennes barn som efter en dags kaffeplockande tillsammans tjänat 13 kronor. Barnarbete: Möt Efraim Padilla, 15 år, som sedan tre år tillbaka ensam bär ansvaret för familjens kaffeodling. Men möt också de människor som kämpar för att förbättra situationen. Vi har talat med dem som arbetar för att öka kvalitén på kaffet, för att därmed kunna få ett bättre pris. Och med dem som säljer till de alternativa marknaderna; Rättvisemärkt-, ekologiskt- och gourmetkaffe. Läs om Rogelio López och hans familj som bor i ett riktigt hus och till och med har skaffat bil, tack vare att det kaffe han säljer är Rättvisemärkt. Fler skulle kunna leva som han om fler valde Rättvisemärkt. Vi har träffat bönder som har diversifierat sin produktion och på så sätt kan komplettera kaffeinkomsterna med andra inkomstkällor. Som Selina Santo, som nu odlar en mängd olika grödor och dessutom har djur. Läs också om organisationer som tar strid för kaffeodlarnas sak; som vill utveckla bondekooperativen så att de blir en motvikt till de mäktiga storbolagen. Och om odlarnas egna organisationer som ställer krav på Honduras regering och de transnationella kaffebolagen. Odlarnas intresseorganisationer och de internationella biståndsgivarna är överens kaffekrisen är ingen isolerad händelse, den är en del av den globala jordbrukskrisen, orsakad av orättvisa handelsregler och en orättvis maktfördelning mellan fattiga och rika. Möt Marvin Pouce på organisationen Cococh som tror att det enda som hjälper är att konsumenterna i den rika världen bojkottar de stora kaffebolagen. 5
De krav och uppmaningar som Kooperation Utan Gränser förde fram i den första rapporten är på det stora hela fortfarande aktuella. Och vi tänker fortsätta att driva dem. Vad har hänt sen sist? Men innan vi träffar kaffeodlarna i Honduras behövs en uppdatering. Sedan Rättvisa i din kaffekopp lanserades har det nämligen hänt en del. USA:s återinträde i ICO En viktig orsak till att kvotsystemet kollapsade 1989 var att USA i protest hade lämnat Internationella Kaffeorganisationen (ICO), som administrerade avtalet. I september 2004 meddelade USA att man tänker gå in i ICO igen. Bakom beslutet ligger en omfattande lobbying från såväl ICO, den privata kaffesektorn och människorättsorganisationer. Kanske var det argument som den ökande knarkodlingen i Colombia samt den ökande illegala invandringen till USA direkta följder av kaffekrisen som gjorde att USA beslutade om återinträde. Vad USA:s återinträde i ICO kan innebära är svårt att förutse. Att världens mäktigaste land och största kaffekonsument åter sätter sig vid förhandlingsbordet torde vara positivt. Men ett återinförande av en reglerad kaffemarknad kommer det inte att leda till, och faktum kvarstår att obalansen mellan tillgång och efterfrågan är fortsatt stor. Uppförandekoder Under hösten 2004 offentliggjordes ett dokument med så kallade uppförandekoder för kaffesektorn. Koderna har antagits efter förhandlingar mellan livsmedelsarbetarnas fackliga international (IUL) och kaffebranschen. De är ett initiativ för att försöka förbättra miljömässiga faktorer och arbetsvillkoren för kaffebönder och lantarbetare. Kaffebranschens jättar Kraft, Nestlé med flera har skrivit under kodavtalet. Initiativet välkomnas från många håll, men kritiker anser att uppförandekoder mest tjänar till att ge företagen en ansvarstagande image. Huruvida de verkligen tar ansvar kontrolleras inte. Koder kan varken ersätta sträng nationell och global lagstiftning eller starka lokala självständiga fackföreningar, påpekar Ron Oswald, IUL:s generalsekreterare. Nya märkningar I Priset på ditt kaffe sätter vi strålkastarljuset på ytterligare en viktig fråga. Allt fler märkningar börjar dyka upp i kaffebranschen. Kraft Foods (Gevalia) använder sig av Rainforest Alliance och ICA har märket Utz Kapeh på sitt eget kaffe. Det är positivt att olika företag är intresserade av att förbättra såväl miljön som kaffeodlarnas situation. Men som vi visar i denna rapport så skiljer sig de nya märkningarna från Rättvisemärkt på en viktig punkt ingen annan märkning än Rättvisemärkt ger kaffeodlarna en garanterad inkomst som de kan leva ett värdigt liv på. Att leva upp till miljökrav som i grund och botten kommer från de rika länderna innebär ett omfattande merarbete för småbrukare, och vi anser att de åtminstone borde kompenseras ekonomiskt för det. Vi uppmanar därför alla aktörer i branschen att sluta upp bakom Rättvisemärkt som den enda märkningen som faktiskt ger rättvisa åt dem som producerar vårt kaffe. Priset stiger igen I slutet av 2004, när detta skrivs, är kaffepriserna sakteliga på väg uppåt igen. Medelpriset på världsmarknaden var i december 75 dollar, ett pris som inte skådats sedan februari 2000. Men vi kan konstatera att den betalning odlarna får fortfarande är långt ifrån tillräcklig för att ge en rimlig levnadsstandard. Det stöder i sin tur påståendet att det inte handlar om en tillfällig kris utan ett djupare strukturellt problem. Uppföljning av våra krav I Rättvisa i din kaffekopp krävde vi också att riksdagen, Sida och Sveriges alla kommuner skulle börja upphandla Rättvisemärkt kaffe. Idag kan vi glädjande konstatera att riksdagen i slutet av november 2004 gick över till att dricka Rättvisemärkt kaffe. När det gäller kommunerna gjorde Rättvisemärkt en enkätundersökning i november 2004. Tolv av landets 290 kommuner svarade då ja på frågan om de ställde sociala och etiska krav i sina upphandlingar. Det är fler än tidigare och det är bra, men det är fortfarande långt kvar tills vi kan mäta oss med exempelvis Holland och Storbritannien när det gäller konsumtion och medvetenhet kring Rättvisemärkta varor. 6 Kooperation Utan Gränser
Honduras Honduras ligger mitt i Centralamerika och är ett kuperat land, ungefär en fjärdedel så stort som Sverige. Det är ett av Latinamerikas fattigaste länder och inkomsterna är mycket ojämnt fördelade. Majoriteten av landets sju miljoner invånare lever på landsbygden och mer än var tredje honduran arbetar inom jordbruket. Men inflyttningen till städerna har ökat på senare år. Honduras är kanske främst känt som en av bananrepublikerna. Jämte kaffe har bananer stått för landets främsta exportinkomster. Under större delen av 1900-talet ägdes i princip all bananproduktion av de amerikanska jättarna Chiquita och United Fruit Company, och än idag har de transnationella bananbolagen stort inflytande i landet. Honduras är svårt skuldsatt; stora delar av statsinkomsterna går åt till att betala räntor på utlandslånen. På 1990-talet inledde Honduras IMF:s (Internationella valutafonden) strukturanpassningsprogram, som låntagande länder måste delta i för att få fortsatta lån. Programmen har bland annat innehållit nedskärningar av statsutgifterna och privatisering. Ett mål med strukturanpassningen är ökad export, men på grund av den förödande orkanen Mitch 1998 och de därefter sjunkande världsmarknadspriserna på råvaror har landets exportinkomster istället minskat. Priset för ditt kaffe Efter naturkatastrofen kvalificerade sig Honduras för vissa skuldlättnader, men den totala skulden växer fortfarande, och såväl underklass som medelklass har drabbats hårt av åtstramningarna. År 2001 levde fler människor i Honduras i fattigdom än 1998. 2001 var också det år när världsmarknadspriset på kaffe rasade till det lägsta på 100 år om man räknar in inflationen. På landsbygden i Honduras... saknar 60 procent av invånarna elektricitet. saknar 20 procent rent vatten. lever mer än 75 procent i extrem fattigdom, alltså på mindre än 1 dollar om dagen. är 28 procent av de vuxna analfabeter. har invånarna gått i skolan i genomsnitt 4,5 år. Källa: INE (Instituto Nacional de Estadisticas, Honduras) 7
Från småproducenter till kaffeplantager Det finns olika slags kaffeproducenter. Den ena extremen är kaffeodlande familjer som i genomsnitt har mindre än ett hektar mark, som använder ålderdomlig teknik och bara har familjemedlemmarna till hjälp i skördetid. Småproducenterna kan sällan leva på sin kaffeodling, utan måste också lönearbeta på större gårdar. I den andra extremen finns de stora företagen. Deras kaffeplantager är i genomsnitt drygt 100 hektar. Förutom att de äger odlingar kontrollerar många av dem också förädlingen, exporten och ibland till och med rosterier i konsumentländerna. I Honduras och övriga Centralamerika är den karakteristiska kaffeproducenten en småbondefamilj, till skillnad från till exempel Brasilien som har många stora kaffeplantager. Av Honduras cirka 110 000 kaffeproducenter är över 90 procent bondefamiljer som producerar mindre än 100 säckar kaffe var om året. Kaffesektorn ger också inkomster till fast anställda lantarbetare och säsongsanställda kaffeplockare. Under skördetid arbetar omkring 1,5 miljoner honduraner med kaffet. Många av kaffeplockarna tillhör de uppskattningsvis 120 000 jordlösa familjer som lever på landsbygden i Honduras. De försörjer sig ofta genom att flytta runt, eftersom kaffet mognar vid olika tider på året i olika delar av landet. På så sätt har de arbete kanske hälften av årets månader. Om inte kaffehandeln fungerar paralyseras praktiskt taget hela landsbygdens ekonomi i vårt land, säger Tatiana Lara på förbundet Central de Cooperativas Cafetaleras de Honduras, som organiserar 10 000 av landets kaffeodlande familjer i kooperativ. Ingen isolerad händelse Den förvärrade situationen för de fattiga är inte bara en konsekvens av kaffekrisen. De senaste åren har Honduras och övriga Centralamerika också drabbats av en rad naturkatastrofer, som förutom att skörda människooffer har förstört odlingsarealer och infrastruktur. 1998 dödade orkanen Mitch minst 7 000 människor i Honduras och drygt 2 miljoner blev hemlösa. 2001 drabbades stora delar av regionen av torka, som ledde till hungersnöd för 300 000 människor bara i Honduras. Samma år förstörde den tropiska stormen Michelle 50 000 hektar odlingsmark i landet. Kaffekrisen från Honduras horisont 1999 gjordes den senaste studien om de små kaffeodlarnas sociala situation. Den visade att mer än var fjärde av dem saknade tillgång till rent vatten, knappt hälften hade tillgång till sjukvård och var tredje var analfabet. Och detta var före kaffekrisen. Efter skörden 1999/2000 exporterade Honduras drygt 33 000 säckar kaffe till Sverige till ett värde av 3,1 miljoner dollar. Ett år senare var exporten ungefär lika stor, men värdet på kaffet hade minskat till 1,7 miljoner dollar. Kaffekrisen var ett faktum. Mellan 2000 och 2001 nästan halverades Honduras totala exportinkomster från kaffet. Prisfallet ledde till en minskad produktion, vilket i sin tur ledde till ännu lägre inkomster. 2004 har produktionen visserligen återhämtat sig volymmässigt och priserna är på väg åt rätt håll, men de skador som prisfallet orsakade kommer att ta många år att reparera. Förutom att drabba enskilda bönder slog krisen alltså hårt mot hela landets ekonomi. Totalt i Honduras beräknas att 49 000 heltidsarbeten inom kaffesektorn försvann på några månader. I regionen har kaffekrisen kommit att kallas för den tysta Mitch, orkanen 1998. I Honduras är mer än 90% av kaffeproducenterna småbrukare. 8 Kooperation Utan Gränser
KAFFEKRISENS KONSEKVENSER Natalia González För nio år sedan fick min man en stroke och sedan dess är han delvis förlamad. Under alla år har vi regelbundet besökt läkaren. Men sedan kaffepriset sjönk för några år sedan har vi inte haft råd att köpa de mediciner han behöver. Jag är så rädd att han ska bli sämre. Emérito Amaya Min familj har aldrig ägt någon jord. I 15 år har jag försörjt mig på dagsverken på kaffeodlingar häromkring. Sedan kaffepriset sjönk får jag tolv kronor om dagen, men det räcker inte. Jag har två små flickor på tre och sex år. Min dröm är att de någon gång ska kunna tacka mig för att jag såg till att de fick en utbildning. Det är ologiskt att barn ska arbeta med machete. De borde arbeta med en penna i sin hand istället. José Rodríguez När jag gick i trean blev min pappa sjuk och fick ligga på sjukhus. Jag blev tvungen att sluta skolan, för skörden höll på att gå förlorad när pappa inte kunde arbeta. Sedan dess har jag aldrig fått möjlighet att gå tillbaka till skolan. Jag är ledsen för det, för idag vet jag att det är viktigt att studera. Min dröm är att bli advokat, för jag har hört att de tjänar pengar. Aristeres Maradiaga och María Evangelista Först förstörde orkanen Mitch en stor del av vår kaffeodling. Sedan sjönk kaffepriset. Vår möjlighet att försörja oss blåste bort med vinden, så våra vuxna barn fick flytta till stan och ta arbete på fabrikerna där. De hjälper oss så gott de kan, men det är dyrt att leva i stan. Rosa Maribel López Om jag vore president skulle jag ordna så att människorna fick arbete och kunde tjäna pengar. I vår by finns varken arbete eller pengar. Det är mest männen som odlar kaffe. Det borde finnas sätt för kvinnor att tjäna pengar också. Förut kunde vi sälja hantverk. Nu finns ingen som kan köpa det. Priset för ditt kaffe 9
KAFFEKRISENS KONSEKVENSER Drömmen om gourmetkaffe Bertilia López Om Anastacio Pérez och Bertilia López haft möjlighet skulle de sälja sitt kaffe som gourmetkaffe. Kanske skulle det ha saluförts i en specialbutik i Stockholm som handplockat kaffe odlat på 1500 meters höjd. Troligen skulle de ha fått en vinst som räckt till barnens skolböcker och kläder. Istället sitter de fast i en skuldfälla. Och deras kaffe säljs som vilket som helst, kanske till extrapris på ICA. Anastacio och Bertilia bor med sina elva barn och två barnbarn i ett litet hus i byn El Pelón i sydvästra Honduras. Deras kaffeodling sträcker sig över ungefär tre hektar mark. Årets skörd gav 100 säckar kaffe efter att det skalats och torkats. För varje säck fick Anastacio 33 dollar. Det skulle ha kunnat ge familjen en inkomst på 3300 dollar. Problemet var bara att utgifterna för kaffeodlingen uppgick till 3900 dollar. En ekvation som inte går ihop. De lokala uppköparna utnyttjar oss eftersom de vet att vi inte har något annat val än att sälja till dem. Ibland går det rykten på byn om att kaffepriserna på börsen i New York är på väg uppåt. Men när uppköparna kommer hit betalar de inte i närheten av det priset, säger Anastacio. Han berättar hur skuldsättningen började för honom och de andra odlarna när kaffepriset rasade. När vi plötsligt inte hade pengar ens till mat eller gödningsmedel kom en uppköpare och erbjöd oss pengar i förskott, om vi bara lovade att sälja hela skörden till honom så fort bären var plockade. Det året lovade Anastacio bort hela skörden för 22 dollar säcken, trots att varje säck kostar honom 39 dollar att producera. Vad skulle jag göra? Under skörden kom han (uppköparen) hit varenda vecka och frågade efter kaffe. Vi hann inte ens torka kaffet innan han for iväg med det. Med uppköparens höga ränta på förskottsbetalningen och det fortsatt låga kaffepriset fastnade familjen i en skuldfälla. Idag är de helt beroende av två uppköpare. När de har betalat igen med skörden finns inga pengar kvar att försörja familjen med. De har varit tvungna att ta nya lån direkt. Och så har det fortsatt. Varje gång en ny utgift dyker upp, som medicinen till min lilla flicka Mery när hon var sjuk, måste vi låna mer pengar. Så länge kaffepriset fortsätter att vara lågt växer skulden och vi kan inte ens börja betala av på våra lån, säger Bertilia. Anastacio minns 1997. Då fick han nästan 80 dollar per säck, nästan fyra gånger så mycket som 2002. Det var annorlunda. Då levde vi som folk, säger han och suckar. En klocka på hans arm vittnar om den tid när familjen hade pengar över till och med när det nödvändigaste var betalt. Idag är det inte tal om att äta ens kött i familjen. Men vi överlever. Vi vet vad fattigdom är och vi kommer att genomleva även den här krisen, säger han och ler. Anastacio Pérez 10 Kooperation Utan Gränser
KAFFEKRISENS KONSEKVENSER Pris Priset på kaffe hänger samman med en rad faktorer; kaffesort, landet det odlas i, odlingshöjd, och hur pass förädlat det är när det säljs. Dessutom kompliceras det ytterligare av att kaffets volym minskar under förädlingsprocessen, varför en säck nyplockat kaffe inte ska förväxlas med en säck exportfärdigt kaffe. Världsmarknadspris Världsmarknadspriset är det pris som kaffeföretagen betalar för exportfärdigt kaffe. Priset för arabicakaffe från Centralamerika regleras av börsen i New York. Sedan det stora prisfallet, som inträffade hösten 2001 och höll i sig till hösten 2004, har priset hållit sig på mellan 41 och 64 dollar per säck. I Honduras ligger priset dessutom alltid några dollar under världsmarknadspriset och var därför nere på en lägsta nivå av 32 dollar 2001. Anledningen är det honduranska kaffet inte anses hålla hög kvalité, något som landets kaffeorganisationer inte håller med om. Total produktionskostnad I den totala produktionskostnaden ingår, förutom bondens betalning, kostnader som bland annat frakten från byn, ytterligare förädling och förberedelser för export. Produktionskostnaden för kaffe i Honduras ligger på cirka 70 dollar per säck, vilket betyder att inkomsterna alltså inte täckt utgifterna de senaste åren. Bondens pris Internationella kaffeorganisationen ICO:s uppgifter om hur mycket kaffeodlarna fått betalt för kaffet de senaste åren avslöjar enorma svängningar: i juni 1997 fick odlarna i Honduras i genomsnitt 146 dollar per säck, i oktober 2001 fick de 15 dollar för samma mängd och i september 2004 var priset uppe i 48 dollar. Men odlare som Anastacio, som inte tillhör något kooperativ eller någon annan intresseorganisation, säljer nästan alltid sitt kaffe till lägre priser. Bondens produktionskostnad Vad gäller kaffeodlarens produktionskostnader minns vi att Anastacio berättade att hans omkostnader uppgår till nära 40 dollar för varje säck, en säck som han fick 33 dollar för år 2004. Det var ändå en klar förbättring jämfört med de tre föregående åren. Världsmarknadspriset stiger nu sakta men fortfarande ger det inte en vinst till bonden som hon eller han kan försörja familjen på. Kaffeorganisationerna i Honduras är överens: för att en odlare ska kunna leva på sitt kaffe måste världsmarknadspriset upp i minst 90 dollar. Fast i skuldfällan Bönder som inte klarat av sina avbetalningar har tvingats lämna ifrån sig sin mark till uppköparna. Många av dem har sökt sig till landets storstäder eller till USA för att försöka försörja sig där istället. Andra är kvar men har inte brytt sig om att underhålla sina kaffeodlingar efter prisfallet. Idag när de insett att de inte kan hitta andra sätt att försörja sig på ångrar de sig djupt det kan ta tre år innan en övergiven odling ger inkomster igen. De har ingen möjlighet att ta de banklån de skulle behöva för att få igång odlingen igen. En småskalig skuldsatt kaffeodlare är inte kreditvärdig. Situationen är den samma för den lilla bonden som för hela vårt land, säger Tatiana Lara på La Central, och syftar på den stora utlandsskulden som bara växer. Många producenter ser hur deras ursprungliga skulder Priset för ditt kaffe har tredubblats, och utan avskrivning kommer de troligen aldrig bli skuldfria. Ett problem med dessa informella skulder är att de inte återfinns i någon statistik. Däremot har man nyligen registrerat en stor del av de lån som är tagna hos banker. 28 000 kaffeproducenter har kunnat visa upp kvitton på skulder. Deras sammanlagda skuld uppgick i juni 2004 till motsvarande 730 miljoner kronor. Enligt en uppskattning gjord av det nationella kaffeinstitutet är mer än hälften av landets kaffeodlare skuldsatta. Prisfallet har lett till en otrolig mängd problem i Honduras, men vår regering vill inte erkänna det, säger Tatiana Lara. Hon anser att regeringen borde prioritera kaffesektorn och gå in med finansiellt stöd i kristider. 11
KAFFEKRISENS KONSEKVENSER Digna drar hela lasset själv Sönerna Giovannie, Edgar och Eduardo Digna Emérita Padilla är en av många kvinnor i Honduras som i praktiken blivit ensamstående sedan mannen flyttat för att hitta jobb. Hon får ensam ta hand om de sex barnen. Maken Tiofilo arbetar vid kusten och är bara hemma på söndagarna. Dignas dag börjar tidigt med att hon maler majs och bakar tortillas över elden. Majsbröden ska räcka till dagens alla mål. Fyra av barnen går i skolan och de två minsta, Edgar och Eduardo, stannar hemma hos mamma. Digna diskar, sopar golvet, tar hand om småpojkarna, jobbar i trädgårdslandet, förbereder lunchen och innan hon hunnit sitta ner en sekund är barnen tillbaka från skolan. Utom de dagar när det är Dignas tur att gå till skolan och göra i ordning mellanmål till alla barn. Mammorna i byn turas om med det. På eftermiddagen tar tioåriga Fanni hand om sina syskon och Digna går till floden med dagens smutstvätt. Hon står med kallt vatten upp till knäna och skrubbar plagg efter plagg. Sedan är det dags att förbereda middagen. Barnen äter och sedan är det disken. Natta barnen och koka majs till nästa dag. Tre månader om året hinner hon dessutom med att plocka kaffe varje dag. Utan att få betalt, eftersom hon hjälper sin svåger på hans kaffeodling. Han har inte längre råd att köpa arbetskraft. Före kaffekrisen, när Dignas man bodde hemma och arbetade på kaffeodlingen, sydde hon också kläder som hon sålde på byn. Men nu lönar det sig inte längre, få har råd att köpa kläder. Sent på lördagskvällen kommer Tiofilo hem. Han har rest i flera timmar från staden vid kusten där han bor och arbetar. Det har han gjort i tre år, sedan kaffepriset föll och han gav upp sin odling. Nu har han med sig grönsaker, ost och ibland till och med kött från marknaden i stan. Han stannar under söndagen, går i kyrkan med sin familj. Kanske går de till graven där deras sjunde barn ligger begravt. En flicka som vid fyra års ålder blev sjuk och inte orkade mer. Innan solen har gått upp på måndagsmorgonen sätter sig Tiofilo på bussen för att åka den långa vägen tillbaka till stan. Han arbetar i en räkfabrik. Lönen räcker till att betala för rummet han hyr, till mat, och bussbiljetterna varje helg. Han hjälper också sina föräldrar med pengar. Det blir inte många ören kvar till Digna barnen. Våra inkomster är lägre nu än förut, säger Digna och skrattar. Nu måste han hjälpa sina föräldrar också. Hans pappa odlade ju också kaffe. Varför fortsätter du där? frågar jag honom men han måste väl. Saknar du honom? Nej! utbrister hon och skrattar ännu mer. Men jag var ledsen när han flyttade. Och han är snäll, inte som en del andra män här. Digna Emérita Padilla med barnen Fanni, Edgar och Eduardo i bakgrunden. 12 Kooperation Utan Gränser
KAFFEKRISENS KONSEKVENSER Människor största exportvaran Landsbygden avfolkas, allt färre män bor kvar i byarna. De låga kaffepriserna och den ökade arbetslösheten har fått många honduraner att söka sig utomlands. Landsbygden avfolkas och det är främst de unga som flyttar. Människor är idag Honduras näst största exportvara. Pengarna som utvandrade honduraner skickar hem till sina familjer är en av landets viktigaste inkomster, säger Sonia Cano på biståndsorganisationen Oxfam. Året efter kaffets prisfall, 2002, skickade honduraner utomlands hem totalt 770 miljoner dollar fyra gånger så mycket som kaffeexporten gav det året. Sedan 1990-talet har utvandringen från Honduras till USA accelererat, vilket till stor del beror på kaffekrisen. Uppskattningsvis 65 000 honduraner, främst unga män, lyckas varje år ta sig in i USA. Där lever nu omkring 800 000 honduraner, varav 75 procent illegalt. De illegala flyktingarna lever under stor press; de har inget arbetsrättsligt skydd, ingen tillgång till sjukvård och många av dem har stora skulder till den människosmugglare som hjälpte dem över gränsen. USA är ett mycket rikt land som tjänar mycket lite på att kaffeproducerande länder får så dåligt betalt för kaffet, säger Fredy Espinoza Mondragón, ordförande i Honduras två största kaffeorganisationer, Aphrocafé och Ihcafe. Han syftar på att USA är världens största kaffekonsument. När de betalar så dåligt för kaffet får det till följd att tusentals människor från Mexiko, Centralamerika och Colombia tar sig in i deras land illegalt. Om de gav oss ett rättvist pris skulle inte alla dessa människor behöva riskera sina liv för att ta sig över gränsen. Priset för ditt kaffe Men alla tar sig inte utomlands. Många flyttar till städer i Honduras. I flera kaffeproducerande områden minskar nu befolkningen samtidigt som den har ökat med nästan 50 procent sedan 1999 i den region där industristaden San Pedro Sula ligger. Att lämna den lugna miljön på landsbygden för att kanske för första gången i sitt liv möta en otrygg storstadsmiljö är ett riskfyllt projekt för många. De tvingas upptäcka att kunskap som var viktig på landet är värdelös i staden. Utan mer än kanske sex år i skolan möts de flesta av arbetslöshet och svårigheter att ta sig fram i samhället. Runt städerna växer nya bostadsområden fram, men det är områden utan samhällsservice som sophämtning, rinnande vatten, skolor eller sjukhus. Många unga män går med i armén. Andra slutar efter en tids arbetslöshet i maras, de ungdomsgäng som från början inte var annat än en subkultur men som med ökande fattigdom och uppgivenhet numera bidrar stort till landets ökande rånmord och misshandel. Kvinnor blir ofta hembiträden hos rika familjer eller så hamnar de på någon av landets maquilas, skattebefriade sammansättningsfabriker som drivs av multinationella företag som har sin produktion förlagd till Centralamerika för att arbetskraften där är billig. Om en ung kvinna får arbete på en maquila kan hon räkna med att bli mycket exploaterad, säger Derma González Guzmán på det kooperativa förbundet COMUPL (Cooperativa Mixta Unidas para Progresar), som arbetar för kvinnors ekonomiska självständighet genom att organisera kvinnokooperativ. Lönerna är usla och arbetstiden är ofta tolv timmar om dagen eller mer. På en del fabriker får man inte ens gå på toaletten på hela dagen. Oftast måste kvinnorna också producera en viss kvot per dag, och de arbetar därför under stor stress, säger Derma González Guzmán. 13
KAFFEKRISENS KONSEKVENSER Ingen lunch för Julianas familj Juliana är arg och trött. Hon har kommit hem från ännu en tung dag på någon annans fält när hon får det dystra beskedet: under natten har någon stulit familjens enda åsna och de sista hönorna. Det är fattigdomen. De som inget har tvingas till slut stjäla. Men varför av andra fattiga? Nu har jag inte ens ägg att ge mina barn, säger Juliana och sätter sig tungt på träpallen bredvid eldstaden. Jag minns vad Sonia Cano på biståndsorganisationen Oxfam sade till mig när vi pratade om svårigheten att hitta statistik över kaffekrisen. Besök en kaffefamilj mitt på dagen och titta på deras eldstad. Om ingen eld brinner förstår du hur allvarlig situationen är. Det betyder att familjen inte fick någon lunch den dagen, sade hon. Nej, Julianas familj äter inte lunch längre. Hon, maken José och deras åtta barn bor i ett hus med ett enda rum. Rummet är avdelat med en presenning. Längst in ligger sovrummet. Tre träbritsar trängs i det lilla utrymmet, i en av dem sover en bebis. På andra sidan presenningen är vardagsrummet; två plaststolar och ett bord med en batteridriven radio. För att komma till köket går man ut ur huset och in genom en öppning på gaveln. Där är den släckta eldstaden, en majskvarn och några pallar. Familjen har en hektar jord, men sedan kaffepriset började rasa, samtidigt som priserna på bekämpningsmedel och gödningsmedel steg, odlar de bara en plätt kaffe för egen konsumtion. Istället gör José dagsverken på mellanstora gårdar, där bönderna fortfarande har råd att avlöna arbetskraft. Juliana tittar förundrat på mig som rest så långt för att komma till hennes hem. Som om hon plötsligt såg möjligheten att någon, kanske för första gången, skulle lyssna på henne. Jag har kämpat så för att mina barn ska få studera, men nu går det inte längre. Förra året fick jag ta två av dem ur skolan. Hon gestikulerar och låter argare ju mer hon pratar. Juliana och barnen Nobia, Hector och Carina. Min man arbetar, men vad får han för det? Trettio lempira (1,50 USD) om dagen. Vad är det för tio personer? Det räcker inte ens till bönor. Kaffeskörden har precis börjat. Äntligen en period på några månader när familjen får in mer pengar än Josés daglön. Men också en period då Julianas dagar blir ännu längre, ännu tyngre. Under skördetiden ska hon, förutom att ta hand om barnen och hushållet, hinna med ett åttatimmars pass som kaffeplockare varje dag. De äldre barnen turas om att stanna hemma och vakta huset och de allra minsta. De andra följer med och plockar kaffe. Juliana och barnen får tillsammans ihop drygt 1,50 dollar om dagen. När jag frågar Juliana om hon har någon dröm funderar hon en stund. Så säger hon: Min äldsta flicka går på högstadiet i stan, och bor där nu. Vi hjälper henne inte med ett öre, men hon är duktig i skolan. Jag hoppas så att hon klarar sig igenom alla åren. 14 Kooperation Utan Gränser
KAFFEKRISENS KONSEKVENSER Löner som inte går att leva på Under skördetiden är över 1,5 miljoner honduraner sysselsatta inom kaffesektorn, om man räknar allt från plockare och producenter till förädlingsindustri och exportföretag i landet. Då finns det tillfälliga jobb som kaffeplockare. Alla gårdar utom de allra minsta behöver extra arbetskraft under skörden. Män, kvinnor och barn deltar i kaffeplockningen. Alla säsongsanställda arbetar utan kontrakt. De har ingen fast lön, utan får betalt efter hur mycket de plockar. Men med kaffekrisen har arbetstillfällena minskat för jordlösa och andra som behöver extrainkomster. En del odlingar har övergivits och på dem som är kvar har produktiviteten minskat eftersom ägarna inte hade råd att underhålla sina odlingar under krisen. Mellan år 2000 och 2002 sjönk antalet säsongsarbeten för plockare som Juliana med 21 procent i Centralamerika. José som är dagsverkare och året runt arbetar på gårdar med att plantera, rensa och bespruta tillhör den grupp vars arbetstillfällen mer än halverades under samma tid. Det minskade arbetsutbudet har lett till sänkta löner. Enligt Marvin Pouce på bonde- och lantarbetarförbundet COCOCH (Consejo Coordinador de Organizaciones Campesinas de Honduras), sjönk lönerna med upp till 75 procent efter prisfallet. Många slutade plocka kaffe, det lönade sig inte. Men samtidigt är kaffeplockningen enda möjligheten till inkomst för de flesta människor på landsbygden, säger Marvin Pouce. José är dagsverkare och tjänar ungefär 1,50 dollar om dagen. Om han jobbar sex dagar i veckan ger det en månadslön på ungefär 37 dollar. Han kommer inte riktigt upp i den inkomst, 40 dollar i månaden, som myndigheterna har räknat ut att en person på landsbygden i Honduras behöver för att ha råd med det nödvändigaste. Dessutom är de tio personer i Josés hushåll. Juliana är säsongsanställd och får betalt efter hur mycket hon plockar. Hon får drygt 0,4 dollar för en gallon (3,8 liter) bär. Hon och hennes barn kommer som mest upp i 15 liter om dagen, vilket ger drygt 1,50 dollar. Men Juliana är liten och svag på grund av undernäring. En stark man plockar uppskattningsvis dubbelt så mycket och får alltså dubbelt så hög dagslön. Generellt missgynnas alltså kvinnor och barn av ackordsystemet, samtidigt som man kan hävda att män och kvinnor har samma lön. En dollar var i början av februari 2005 värd ca 7 kronor Juliana och barn i dörren till familjens hus Priset för ditt kaffe 15
KAFFEKRISENS KONSEKVENSER För Efraim och Yojana är skolan en dröm Efraim är 15 år, men ser mer ut som 11. Han har redan fem års erfarenhet som kaffebonde och hanterar macheten med stor skicklighet. Han är blyg och vill först inte prata, men berättar till slut att han bor hos sin mormor. Där växte han upp eftersom hans mamma var så ung när hon fick honom. När Efraim var tio år gick han ut andra klass efter att ha fått gå om ett år. Sedan dess jobbar han på kaffefälten. I början jobbade han tillsammans med sin pappa, men när kaffepriset föll lämnade pappan sonen som ensam ansvarig för familjens kaffeodling för att själv flytta till stan och söka arbete på fabrikerna där. I tre år har Efraim arbetat hela dagarna på familjens kaffeodling, till och från med hjälp av sin farfar. När jag ber honom skriva sitt namn erkänner han att han för längesen glömt bort hur man skriver. När jag frågar om han inte önskar att han fick gå i skolan tittar han generat bort och svarar inte. Efraim Yojana är 15 år. Som för de flesta flickor är hennes arbetsperiod inom kaffesektorn begränsad till de månader då kaffet plockas. När hon gick i skolan sammanföll det långa vinterlovet på 2,5 månader med skördetiden. Hon och alla andra barn till kaffeodlare brukar viga varenda dag av lovet till att plocka kaffe. Oftast missar de de två tre första veckorna på skolåret för att kunna arbeta hela skördetiden. Yojana säger att allra helst skulle hon velat fortsätta skolan efter sexan. Men på grund av kaffekrisen är hennes föräldrars inkomster så låga att hon numera får nöja sig med att gå hemma och drömma sig bort. Hjälpa sin mamma att mala majs och tvätta kläder i floden. Om det inte är skördetid förstås. Yojana och hennes lillebror 16 Kooperation Utan Gränser
KAFFEKRISENS KONSEKVENSER Barn som inte går skolan Barn i Honduras/Fakta 16 procent av 6-12-åringarna på landsbygden är inte inskrivna i skolan. Under skördetiden är frånvaron ännu högre. 77 procent av 13-15-åringarna på landsbygden är inte inskriva i skolan. 14 procent av alla barn mellan 5 och 18 år arbetar kontinuerligt, av dem bor 68 procent på landsbygden. (De som arbetar tillfälligt under skörden är inte inräknade.) 55 procent av barnen i Honduras är kroniskt undernärda. Källa: INE (Instituto Nacional de Estadisticas, Honduras) José Alfredo Torres på utvecklingsorganisationen ICADE arbetar med att inspektera gårdar som är certifierade med Rainforest Alliances märkning, som bland annat förbjuder barnarbete. Enligt honduransk lag är arbete förbjudet för barn under 14 år. Ändå är fälten fulla av barn från 8 år och uppåt i skördetid, enligt José Alfredo Torres. Han förklarar varför: Det finns en mycket stark tradition av att hela familjen deltar i kaffeskörden. För många barn är dessutom kaffeplockningen på skollovet enda möjligheten att få pengar till skolböcker. Och vad händer när vi åker ut på landsbygden och talar om för folk att deras barn inte får arbeta? Jo, kaffebären blir kvar på sin buske. Förlusterna blir enorma. I Honduras lever ungefär 450 000 barn i jordlösa familjer på landsbygden. Många familjer består av ensamstående mödrar med barn, eftersom männen har emigrerat. Deras enda möjlighet att överleva är att låta barnen arbeta. Det går alltså inte att förbjuda barnarbete utan att samtidigt lösa en rad andra problem, anser José Alfredo Torres. ICADE håller på att utforma ett förslag till en specialklausul för Rainforest Alliance som tillåter att barn från 10 år får arbeta under en rad förutsättningar, till exempel att deras skolgång inte påverkas och att de inte tar skada fysiskt av arbetet. Många av kaffeplockarfamiljerna lever som nomader. Eftersom kaffet mognar vid olika tidpunkter i landets olika klimatzoner kan en familj som flyttar runt leva av kaffeplockningen under halva året. Marvin Pouce på bonde- och lantarbetarförbundet COCOCH anser att makthavarna måste erkänna att barnarbete trots allt förekommer. Han tycker att regeringen därför borde upprätta mobila skolor vid kaffefälten så att barnen kan gå i skolan hela året. Det arbete som flickor utför i hemmen är ett tungt arbete som inte återfinns i någon statistik. Flickan som tvättar kläder heter Gladis. Priset för ditt kaffe 17
VÄGAR UT UR KRISEN Lazaro Vásquez López Vi kom hit en grupp för 20 år sedan. Då fanns här ingenting. Vi bildade ett kooperativ och sedan dess har vi brukat jorden kollektivt. Vi gör allt arbete tillsammans och delar på inkomsterna. Genom kooperativet har vi fått utbildning i administration och lärt oss förhandla oss till bra priser. Blanca Delia Pérez Tack vare att vi nu kan sälja vårt kaffe som rättvisemärkt så kan jag ge mina barn en bra utbildning. José Reyes Riviera Sánchez, María Adriana González, Dinora Roxana Riviera Med hjälp av ett lån från vårt kooperativ kunde vi starta den här affären i vårt hem. Här drygar vi ut inkomsterna från kaffet, och vi behöver inte längre oroa oss för att stå helt utan inkomst när kaffeförsäljningen inte är tillräcklig. Edelsa María Morena Av Kooperation Utan Gränser har min kvinnogrupp fått utbildning i ledarskap och småföretagande. Förutom att rosta och sälja vårt kaffe säljer vi annat som folk i byn behöver. Till jul är det kläder, till skolstarten block och pennor. När mangon är mogen gör vi marmelad och säljer, när det är dags att rensa ogräs på fälten säljer vi machetes, när det är tid att bespruta blir det bekämpningsmedel, och så säljer vi pinol, en proteindryck som vi tillverkar själva. Rosa och Cesar Aguilar Att gå med i programmet Rainforest Alliance har inneburit en ekonomisk risk och mycket hårt arbete med att förbättra vår kaffeodling enligt deras kriterier. Därför hoppas vi nu på att få bättre betalt för vårt kaffe. Hittills har vi inte fått det, men vi har i alla fall fått lära oss att odla med mindre bekämpningsmedel och om hur man kan hjälpa till att hålla naturen ren. 18 Kooperation Utan Gränser
VÄGAR UT UR KRISEN Konsten att sälja kaffe till bättre pris Priset för ditt kaffe Kaffekrisen har medfört försämrade levnadsförhållanden för miljontals människor i världen. Men i Honduras ser man också de möjligheter som krisen för med sig. På det nationella kaffeinstitutet pågår en febril aktivitet för att förbättra det honduranska kaffets rykte på världsmarknaden och för att få bort de sanktioner som Internationella kaffeorganisationen ICO har lagt på kaffet. ICO anser att kaffet i Honduras har låg kvalité och sanktionerna gör att landet får sämre betalt för sitt kaffe än vad många andra kaffeproducerande länder får. Nationella kaffeinstitutet, Ihcafé, ordnar kurser där bönder får lära sig hur de kan förbättra kaffekvalitén och ett dokument har tagits fram med tydliga regler för hur kaffet ska hanteras på dess färd från fältet till exporthamnen. Dessutom ska man börja kvalitetsmärka exportkaffe. Att honduranskt kaffe har bestraffats med sanktioner beror sannolikt inte på kaffet i sig, utan på hur det hanteras under förädlingen, bland annat av de stora exportföretagen. Landet har nämligen en mycket hög potential för högkvalitativt kaffe. 92 procent av kaffeodlarna i Honduras är småbrukare, vilket innebär att mycket kaffe produceras på traditionellt sätt. Det är ofta miljövänligt framställt även om en ytterst liten andel har lyckats få sitt kaffe ekologiskt certifierat. 95 procent av det honduranska kaffet är så kallat skuggkaffe: kaffeplantorna placeras bland andra träd som skyddar mot solen. Det gör att kaffebären mognar jämnare, vilket ger bättre kvalité. Dessutom skyddas jorden mot erosion och utarmas mindre än vid så kallad monokultur. I Honduras odlas dessutom 86 procent av kaffet på mer än 800 meters höjd över havet, vilket bidrar till en hög kvalité på kaffet. Det honduranska kaffet plockas för hand, vilket gör att ruttna och omogna bär kan sorteras bort till skillnad från de stora plantagerna, i till exempel Brasilien, där man använder maskiner som rycker med sig alla bär. Allt detta ger alltså Honduras en god potential för att utveckla handeln på de alternativa marknaderna och sälja kaffet till bättre priser som exempelvis ekologiskt-, rättvisemärkt- eller gourmetkaffe. Så länge priset fortsätter att vara lågt och det kommer det att vara så länge utbudet inte minskar återstår bara för oss att utveckla de smala nischerna på marknaden, säger José Ramon Molina. Han arbetar på Liders, en organisation som hjälper sina medlemskooperativ att hitta nya specialmarknader och direktkontakter i Europa, USA och Japan. José Ramon Molina talar om det orimliga i att småbönder tvingas konkurrera med högteknologiska jätteplantager i Brasilien där produktionskostnaderna är låga. Den lilla bonden har ingen chans om vi inte kan visa för omvärlden att just det här kaffet är producerat på ett bra sätt och därför borde ha ett högre pris på marknaden. Problemet är att de stora företagen köper upp allt kaffe och blandar det, säger han. För att utveckla den alternativa kaffemarknaden krävs dock en betydligt större efterfrågan i konsumentländerna. José Ramon Molina skulle helst vilja direktexportera kaffe för att kunna skära av många dyra led i den långa kaffekedjan. Det skulle till exempel kunna handla om en arbetsplats någonstans i Sverige där de anställda bestämt sig för att dricka just honduranskt kaffe och är beredda att betala ett rättvist pris för det. Skuggkaffeodling 19
VÄGAR UT UR KRISEN Det rättvisa priset 160 155 141 126 42 141 126 67 Detta diagram illustrerar betalningen för en säck Rättvisemärkt och dessutom ekologiskt kaffe, en säck Rättvisemärkt kaffe och en säck konventionellt kaffe till världsmarknadspris, vid tre olika tillfällen. När världsmarknadspriset stiger över det Rättvisemärkta minimipriset så betalar Rättvisemärkt världsmarknadspriset plus en premie på fem dollar, som fallet var 1997. När världsmarknadspriset rasar ner under produktionskostnaden så ligger det Rättvisemärkta priset alltid kvar på 126 dollar. Observera att produktionskostnaden här är ungefärlig, den har i själva verket inte legat helt konstant under dessa år. Kaffe har historiskt pendlat mycket i pris från år till år. Det beror bland annat på grödans känslighet för frost, som vid ett antal tillfällen har slagit ut enorma skördar, minskat utbudet och drivit upp priserna. När priserna stiger igen efter ett prisfall lockar det kaffebönder att plantera mer kaffe och andra att börja med kaffeodling. Men det tar tre år innan en kaffeplanta ger sina första bär och efter den tiden har priserna oftast sjunkit igen. Resultatet blir för stort utbud på marknaden, priserna sjunker ännu mer och håller sig oftast låga till nästa prischock. Vad är då ett rättvist pris? Sonia Cano på Oxfam förklarar: Ett rättvist pris täcker en småbrukares produktionskostnader och ger en tillräckligt stor vinst för att dennes familj ska kunna leva ett värdigt liv. Dessutom är det ett fast pris som aldrig sjunker till nivåer under produktionskostnaden, som priserna på den konventionella kaffemarknaden kan göra. Rättvisemärkt kaffe är en av de nischer som allt fler producentkooperativ söker sig till i hopp om bättre priser. För att få använda sig av rättvisemärkningen måste producenterna leva upp till en rad sociala, men också miljömässiga kriterier. Med prisfall ända ner till 32 dollar per säck i Honduras har den rättvisa handeln praktiskt taget räddat livet på många kooperativ, säger Tatiana Lara på Central de Cooperativas Cafetaleras de Honduras. Priset för en säck Rättvisemärkt kaffe ligger på 126 dollar, eller 141 dollar om kaffet dessutom är ekologiskt odlat. Men i Honduras är det svårt att komma in på den Rättvisemarknaden eftersom efterfrågan från konsumentländerna fortfarande är låg. 2001 exporterade Honduras cirka 10 000 säckar Rättvisemärkt kaffe trots att 51 000 säckar producerats som levde upp till rättvisemärkningens kriterier. Men när inga köpare hittades som ville betala det rättvisa priset tvingades man sälja kaffet på den konventionella marknaden. Alla kaffeorganisationer är överens om att rättvisemärkningen inte är en strukturell lösning på världens kaffekris. Rättvisemärkt är en nisch som når ut till medvetna konsumenter och lär därför inte kunna växa till hundra procent av marknaden. Men Rättvisemärkt är ett mycket bra exempel på hur den konventionella marknaden borde fungera för att erbjuda producenterna hållbar utveckling, menar Tatiana Lara. Sonia Cano på Oxfam påpekar att det stora problemet inte är den relativt lilla efterfrågan från konsumenterna. Det största problemet är att Rättvisemärkt överhuvudtaget ses som en nisch, vilket det inte skulle behöva vara om företagen tog sitt ansvar och betalade ett rättvist pris, anser hon. 20 Kooperation Utan Gränser
VÄGAR UT UR KRISEN Schysst kaffe gav pengar till bil Reyna och Rogelio López och deras döttrar Reyna Jaqueline, Delmy och Erika. Rogelio López visar stolt upp sitt nylagda golv. Nyligen var det bara ett jordgolv, men nu är han äntligen klar med alla förbättringar på huset som han kunnat göra tack vare att hans kooperativ har blivit rättvisemärkt. Rogelio, hans fru Reyna och deras tre döttrar bor i ett litet tegelhus i byn Peloncitos i sydvästra Honduras. På tomten trängs blommande rosenbuskar med hönshus, torrdass, en diskho, en inhägnad med grisar och en bil. Nu kan jag köra mitt kaffe till kooperativet i byn. Jag behöver inte sälja till de förbipasserande uppköparna som betalar dåligt. Det är ovärderligt för oss. Men så här har det inte alltid varit. Rogelio berättar om hur de flyttade till byn och lyckades komma över en bit jord, och om hur de slitit och kämpat för att bygga upp det de har idag. Han minns med skräck när torkan för några år sedan höll på att ta död på hela deras kaffeodling. Till slut var jag så desperat att jag vattnade mina plantor dag och natt. När regnet äntligen kom tackade jag Gud och jag såg att mina plantor skulle överleva. Men det var en tuff tid. Rogelio gick med i kooperativet Coarene som erbjöd honom Priset för ditt kaffe och andra odlare att gå över till ekologisk odling, vilket ofta ger ett högre pris för kaffet. Kooperativet ställde upp med lån och utbildning. De fick lära sig att odla utan bekämpningsmedel och hur man tillverkar organisk gödning. Det kändes som en stor risk att sluta bespruta plantorna. Många av oss hade skulder och ingen hade råd att förlora en skörd. Men jag ångrar mig inte en sekund. Idag har jag en bra skörd och jag vet att mitt kaffe inte förgiftar jorden. Tänk att det går att få bukt med skadedjuren med en blandning av chili och vitlök! Men att bara odla ekologiskt räcker inte för att få bättre betalt för kaffet. Man måste ha en certifiering som bevisar att odlingen lever upp till kraven. Rogelio och hans grupp fick hjälp av kooperativet att betala för de inspektioner som krävdes för att bli ekologiskt certifierade. Nu har kooperativet också den rättvisemärkta certifieringen. Jag vill tacka alla som köper Rättvisemärkt i era länder. Vi är beroende av dem för att kunna utvecklas, säger Rogelio. Man kan inte äta kaffe, det mättar inga magar, vi måste sälja det! 21
VÄGAR UT UR KRISEN Diversifiering inkomster från flera håll Honduras är liksom andra utvecklingsländer beroende av ett fåtal råvaror för export, i det här fallet kaffe och bananer. Det gör ekonomin mycket sårbar för prissvängningar, och kaffekrisen slog därför hårdare mot Honduras än mot länder med en mer diversifierad exportmarknad. Samma sak gäller för kaffeodlarna själva. De som klarat krisen bäst är de som inte bara odlar kaffe. Men de är få. Därför satsar nu kooperativ och bondeorganisationer på diversifieringsprojekt som ska hjälpa bönderna att öka och stabilisera sina inkomster. Diversifiering kan handla om att börja odla fruktträd bland kaffeplantorna, de ger skugga till kaffet och frukt för egen konsumtion och försäljning. Det kan också handla om att låna pengar från sitt kooperativ för att köpa höns, grisar eller boskap som både bidrar till familjens konsumtion och ger inkomster från försäljning av exempelvis ägg och mjölk. En tredje möjlighet är att överge sin kaffeodling och satsa på något helt annat. Detta alternativ anses passa bäst för dem som idag odlar kaffe på låg höjd eftersom det där går att odla det mesta. Det är svårare för en kaffeodlare på 1 500 meters höjd att byta gröda då jorden på de branta bergssluttningarna passar bäst till kaffe och dessutom ger ett kaffe av bra kvalité. Inte problemfritt för någon Men de flesta kaffeodlare har varken de bevattningssystem som många andra grödor kräver eller kapital för att investera. Enligt José Ramón Molina på organisationen Liders kan det ta flera år att ställa om en odling från en gröda till en annan. Vad ska bonden leva av under den tiden? Dessutom har de flesta varken kunskap om eller tillgång till andra marknader. Och numera strömmar det in jordbruksprodukter i det här landet från högteknologiska jätteföretag i USA. Hur ska en småbrukare kunna konkurrera med dem? frågar han sig. Men hindren för omställning är inte bara ekonomiska och geografiska. Folk frågar sig varför man fortsätter med en verksamhet som man bara går back på. Det kan man fråga en affärsman, men inte en bonde vars familj kanske har skött sin kaffeodling i generationer bakåt. Att överge den vore att överge sitt fädernesarv. Och hoppet att till nästa skörd går nog priserna upp lever alltid kvar, säger José Ramón Molina. Selina Santos Rodriguez och maken Felix Rodriguez Multigrisar För många har diversifieringsprojekten ändå varit en räddning. Selina Santo Rodríguez visar stolt upp sin gård med yuccarötter, malanga (en rotfrukt), bönor, majs, banan- och ananasplantor, citrus- och plommonträd. Hon har också en gris, en get, höns och en maskkompost. När kaffepriset föll var det ett hårt slag för oss. Vi hade inte ens råd att köpa gödningsmedel, berättar Selina. Men en representant från kooperativet motiverade henne och maken Felix att kämpa vidare. Kooperativet gav oss ett lån för att köpa hönsen och grisen fick vi. När den får kultingar måste jag lämna två till kooperativet som de sedan ger till andra familjer. Det är det vi kallar för multiplikationseffekten. Bananodlingen ingår i ett pilotprojekt som kooperativet driver. Nio sorters bananträd odlas för att undersöka vilken sort som passar bäst för jordarten och klimatet i byn. När vi valt ut den bästa säljer vi fröerna billigt till de andra medlemmarna i kooperativet så att de också kan börja odla, berättar Selina. 22 Kooperation Utan Gränser
VÄGAR UT UR KRISEN Tre flugor i en smäll När Derma González Guzmán på kooperativet COMUPL förstod att hon skulle slå tre flugor i en smäll med sin projektidé kunde ingen hindra henne. Projektet drog igång. Nu har en grupp kvinnor, vars familjer hade drabbats av kaffekrisen, fått lära sig att odla ekologiskt samt rosta och mala kaffet själva. Kvinnorna har fått ökat självförtroende, familjerna har fått bättre inkomster och jorden slipper giftiga bekämpningsmedel. Derma hade sett hur krisen lagt dubbla arbetsbördor på redan trötta kvinnoaxlar. Förutom allt osynligt arbete som kvinnan alltid gör blev det hennes sak att dra in pengar till familjen, medan mannen uppgivet konstaterade att han inte längre kunde försörja familjen med sin kaffeodling. Det var så hon fick idén till projektet. Det kom igång med pengar från Kooperation Utan Gränser, som också stod för omkostnaderna för att få kaffet ekologiskt certifierat. Derma och de andra projektledarna fick åka runt och övertyga männen att projektet var för familjens bästa, inte för att försöka vända kvinnorna mot männen. Eftersom det ofta är männen som äger marken fick varje man vars fru deltog i projektet skriva under ett kontrakt där han donerade ett stycke mark till sin fru. Grupper bildades och två kvinnor från varje grupp fick åka till kooperativets lokaler i stan för att lära sig om ekologiskt odling och att kvinnor har samma rättigheter som män. De utbildade förde sedan kunskaperna vidare till de andra kvinnorna i deras hembyar. Idag består projektet av 32 grupper med 510 kvinnor. Bara detta att kvinnor lämnar sina hem för att gå på kurs en dag är något helt nytt för folket här. En del män var oroliga att det skulle gå rykten om att deras fruar blivit för manliga för att de börjat springa utanför hemmet, berättar Derma. Men vi bjöd in dem till våra genus-workshops, och bland de män som deltagit märker man en långsam attitydförändring. COMUPL är ett av få kooperativ i Honduras med bara kvinnliga medlemmar. Trots att de flesta kvinnor från kaffeodlande familjer har stora kunskaper om kaffeodling, är det här kanske första gången som de får utbildning, teknisk rådgivning av agronomer och ett eget finansiellt stöd. Att kvinnan får äga en egen jordplätt och själv bestämma vad som ska köpas för hennes egna inkomster är fantastiskt. Det viktigaste som den här processen har fört med sig är att kvinnorna har insett sitt eget värde och att arbetet de gör är jätteviktigt för familjens överlevnad, säger Derma. Kvinnornas eget lyxkaffe Alba Marina Pineda är en medlem i Luchando Unidas, (Enad kamp) en av de 32 kvinnogrupperna. Hon berättar om när gruppen bildades och om hur de i början rostade kaffet över elden och sålde det på marknaden i Marcala, den närliggande staden. Men så gick vi med i COMUPL. Vi fick en riktig rost och sedan hjälpte de oss med ekonomiskt stöd för att ta fram vår egen etikett och vårt eget märke. Varje kvinna i gruppen odlar sitt eget kaffe. Resten gör de tillsammans; plockar, torkar, rostar, mal och förpackar kaffet. Det säljs sedan av kooperativet i stan. En annan medlem i gruppen, María Sonia Lazo, berättar att de kaffeproducerande kvinnorna numera ofta får besök från olika organisationer som vill se hur de arbetar. Vi vet att vårt kaffe är lyxigt. Det är ekologiskt odlat skuggkaffe på 1500 meters höjd. Vår allra största dröm är att en dag få exportera det, säger María Sonia. I november 2004 fick Luchando Unidas en ny modern rost som drivs av en generator för att kvinnorna ska kunna använda den i sin by som ännu inte har elektricitet. Rosten är finansierad av Kooperation Utan Gränser. Här invigs den av Maria Sonia Lazo.. Priset för ditt kaffe 23