1942-1982 - Mina 40 år i Konsum Greta Ingeborg Norberg (Greta Birgersson) Här söker jag skildra i enkla ord affärslivets vardagsting som under mina 40 i Konsum år graverats in uti minnenas ring Konsum Lycksele som bildades 1917 utökade verksamheten 1921 med filial i Knaften som därmed blev butik 2. Min pappa Birger Jonsson blev dess föreståndare och han tillhandahöll även lokal i sin fastighet på d.s.k. Käringåsen som ligger längst bort i byns södra del. Då byn är ca 4 kilometer lång blev det ju en både lång och tidskrävande tur för att ordna inköpen. Dessutom var ofta byvägen oplogad. Många som bodde långt ifrån (upp till 2 mil) körde med sina hästar som de satte in i våran lagård. Mamma berättade hur rädd hon var för att gå förbi dem när hon skulle utfodra korna sen in igen för att bjuda de långväga resenärerna på kaffe och ibland även mat. Det hörde liksom till ordningen i den tidens handel. Dessemellan måste hon rycka in som biträde i butiken så att de familjer som följts hit fick göra sällskap hem. Lapparna var ofta här på vintrarna och från ett av deras besök härstammar den hundskräck jag aldrig lyckats övervinna. Jag var ca 2-3 år och ensam i köket och ditin släppte lapparna hundhopen medan de skulle handla. Någon minnesbild av hur butiken såg ut har jag inte, men däremot av den automat för 2öres kola och tuggummi som var uppsatt på väggen vid brotrappen. Kolan var en rejäl fyrkantig
bit och med papper på, tuggummina stora som stenkulor och i olika färger. Ett kärt tillhåll för barn och det var mången kund som satsade åt Birgers båna. Detta är mitt första godsaksminne. 1934 byggde pappa ny fastighet, mitt på byn, på stället som heter Långbromyra, o hyrde då ut lokalen där den var stort tilltagen för det kundunderlag och de fordringar som då fanns. Huset var reviterat i ljusgrått med mörka steninfällningar =(den tidens moderna fasadbeklädnad). Omkring 1950 togs reviteringen bort, huset brädfodrades och målades (första gången i beige med bruna dörrar och fönster) och nu senast 1978 i gult o vitt, dessutom värmeisolerades hela huset. Min bror Fredrik är nu ägare. På grund av den inflyttning som skett i byn bedöms butiken nu vara för liten, eftersom kylrum och frys kräver så stora ytor av lokalen. Utbyggnad eller nedläggning är idag den stora obesvarade frågan. Den 1 juni 1942 började jag på allvar mitt butiksarbete. Tidigare hade jag fått hjälpa till mest för mitt nöjes skull, men nu skulle min syster Sonja sluta som biträde och jag fick komma i hennes ställe. Hade då Erik Werme från Ekshärad som butiksföreståndare. Jag fick min första provmånad helt utan lön, fick sedan 25:- kr pr. mån. med höjning efterhand så att år 1945 hade jag hunnit till 175:-. Det året fick jag dessutom vikariera som först, i 2 mån med xtra tillägg av 95:-, vilket beredde mig den stora glädjen att få köpa en cykel. Under de 40 år som gått har jag varit med om stora förändringar. Nu vill jag tänka tillbaka; försöka minnas och skriva ner; Hur butiken såg ut Vad vi sålde, hur vi arbetade, vardagsupplevelser etc. De flesta i byn var ju bönder och hade egna jordbruksprodukter som kött, fläsk, ost o mjölk samt rotfrukter. Livsmedel som såldes var i huvudsak; mjöl, gryner, socker, kaffe, samt falukorv
och det tjocka s.k. amerikanska fläsket. Cigaretter, snus och tobak såldes också. Märken jag minns: Mossros, Armiro, Turk, Fennia, Bridge och Piccanell. Av övriga varor var sortimentet stort; Husgeråd, Armaturer, Tapeter, Korkmattor, Sängutrustning, Tyger, Garner, underkläder, Fodervaror, Konstgödsel, Utsäde, Hö, Torrströ, Hästskor, och skogsverktyg. Fotogen, bensin, oljor, karbid, kolbriketter m.m. Men hur rymde vi allt detta? Väggfasta hyllor; lådfack, bringare och disk utgjorde inredningen. Det mesta av specerierna såldes i lös vikt. Lådor och bringare skurades vid varje påfyllning så att ingen mask skulle börja trivas. Uppe på disken fanns förutom våg och koppar, ett karamellställ med sex ovala glasburkar för karameller i lös vikt. Två korta glasdiskar på var sida om expdisken använde vi att skylta presentsaker i. Halsdukar, handdukar, parfym etc. Veckotidningar, penninglotter ingick också i försäljningen. Någon charkdisk fanns ej. Ett litet skåp (ca 50x100) med två hyllor och med skjutbara glasdörrar var allt. På innerväggen var ett hål upptaget och därifrån gick ett långt rör ned i ventilationstrumman och sen ut i friska luften. Detta skulle kunna hålla varorna färska var väl meningen. I den bortre butikskällaren fanns ett litet avbalkat rum med hyllor och cementgolv. I taket var en stång uppsatt som vi trädde korvringarna på för att bevaras bättre. Men jag minns så väl korv-tvätten. En emaljhink med kallt vatten och ättika och däri tvättades det filkiga bort. Men mögelfläckarna, små som pepparkorn, satt kvar som ärr på korvskinnet. Och måndags-köttfärsen (malen fredag torsdag kanske), alldeles askgrå. Men ingen klagade då och någon matförgiftning hörde vi aldrig talas om. Vintertid brukade vi ha charklådorna nedgrävda i snön. Det var den tidens frysboxar. Varje jul sålde vi julkorv och den förvarade vi i saltlake hela veckan. Lutfisken lutade vi själva
Moster Maja o jag. Vi höll till i mjölkrummet i deras lagård. Stora träsåar användes och i dessa vi sej eller långa med soda och kalk (eller lutflingor) o sen kallt vatten på. Efter att fisken legat i denna lutblandning 5-6 dygn skulle den sköljas av noga och sen bytas vatten varje dag en vecka. Då var den lagom fast för kokning. Det var ett både tungt och kallt arbete men kundernas beröm gjorde att vi snart glömde det svåra och nästa jul ställde vi upp igen. Lika spännande var det varje jul med den långväga Tunnan = Druvorna som vi fick en gång om året. Nästan under andakt bars tunnan ner i källaren, tinades upp på ett kraftpapper och de gröna klasarna drogs fram ur korksmulorna. Stor upplevelse på den tiden. Trevligt var också uppackning av dessa vackra julgransbollar med glitter på, julgranskonfekt med långa fransar, änglahår, toppstjärnor m.m. Färggranna pappersbonader o löpare var också på mode och i både hem och butik skulle det synas att det var jul. Julklappar köptes mycket mera då och byten gjordes sällan. Det mesta av kundunderlaget fanns i byn men vi servade även byarna Vänjaurbäck o Vänjaur. Vi hade två ombud, Ebba Karlsson i Vänjaurbäck, Ida Årebrand i Vänjaur. De ringde in kundernas order, vi expedierade och skrev notor. Varje ombud tog betalt och redovisade varje månadsskifte. Transporten skedde i många år med buss, som då inte körde genom byn utan nere på stora landsvägen ca 700 meter. Dit ner skulle varorna dras, sommartid på packcykel vintertid på långsläde. Ofta dåligt plogad väg och därtill sträng kyla gjorde att bussen otaliga gånger var försenad och vi fick nästan förfrysa i vår väntan. Tunga lass charklådor, foder och dylikt, kunde vara på inkommande också, oftast var det gods åt båda hållen. Men jag hade god draghjälp av fru Samuelsson, som var poststationsföreståndare och därför måste ner varje dag för att sända men även hämta postsäckarna. Hon var liten, senig 50åring, mer bohemtyp, med en okuvlig vilja att klara allt.
Ibland; dessa kolosser till säckar; fulla av postorderkataloger men den av oss som hade mindre att dra hjälpte den andre. Om sitt utseende hade hon små bekymmer. Jag minns hennes trasiga stövlar och knallröda swaggers var ena ärmen lossnat från sömmen och gav intryck av dålig ekonomi, fast förhållandet var det rent motsatta. Själv ville jag vara fin det fanns ju snygga chaufförer och trots mammas förbud tog jag mina julklappsskor (vinröda lackskor) på en sådan transportresa. Och vad hände? Jo, jag orkade inte hålla tillbaka långkälken i backen och den stålskodda skenan flådde av hela tåhättan. Nästa olycka. Näckens paketa kallade fru Samuelsson dem som kom från Systemet. Det var inte lätt att få fast dessa på pakethållaren. En gång när hon lastat på min cykel hade jag oturen att vingla till så paketet föll av. Jag glömmer aldrig hennes uppsyn, när hon slog med armarna o skrek: Denna for nu NN:s midsommarglädje. Dödsförskräckt stod jag och väntade på läckaget men - som aldrig kom ty flaskorna höll och vi kunde, nu styrande, våra cyklar fortsätta hemåt. Många gånger har vi påmint varandra om den episoden. Vi sålde även levande smågrisar. Tog upp order från kunderna, ringde o beställde. Om några veckor var grisbilen här. Grisarna var placerade i spjälade träburar som var fylld med halm 3-5 grisar i varje bur. Kunderna kom med sina jutesäckar och då var det bara att hugga tag om bakbenen och hiva grisungen framstupa ner i säcken. Grisarna skrek våldsamt och själv var jag minst lika rädd. Burarna skulle sedan dras ner till en bränngrop och brännas upp. Det var ett illaluktande och otrevligt arbete men sedan många år är det slut på denna försäljning. Till jularna åkte vi in till Lycksele och plockade själva ut de varor vi ville ha till försäljning. Förmiddag hos Assar Wiklund för specialvaror, e.m. hos Ebba Ahlbom för manufaktur, tyger, garner. Övriga veckan skickades skriftliga rekvisitioner till vårt centrallager i L som sköttes av Assar Wiklund fram till 1957 då
Ehrling Rudbäck eftertr. och blev kvar tills fusionen ingick Varorna kördes ut varje vecka med. Skyltsöndag inföll första veckan i december och till dess hemlighölls o gömdes undan alla julklappstips som skulle skyltas med. lördag efter stängning sattes förberedelserna igång. Skyltfönsterna sattes för med papper. Alla hyllor torkades, nya varor plockades in, diskar o golv skurades med rotborste. Fönsterglas putsades (även utomhus). Skyltmaterial och affischer på plats och sist av allt skulle hela golvet framför ingången fyllas med leksaker och presenter till barnen. Uttröttade och less på allt jobb hände små malörer ibland, som t.ex. den gången min chef gjort denna felstavning i fönstret Julklappappar. Ingen av oss såg misstaget förrän på söndag och då var han bortrest över helgen så det gick inte åtgärda. Men vad jag skämdes när jag såg besökarna vid fönstret. Vi tävlade ju med vår konkurrent om bästa skyltningen. Även då var det strid om kunderna. Ett sådant stridsämne var vem som skulle få leverans till kocklagen. Efter att ha fått anbud från den ena, gick ofta kockfar till konkurrenten och visade upp vad som givits och på så sätt pressades fram ett oärligt handlande som oftast resulterade i att den senaste fick leveransen. Det rörde sig om stor försäljning. Ett år hade vi elva kocklag. Platserna jag minns: Gransjö, Hästlia, Pundlia, Tjäderås, Nygård, Rålidberget, Grankottaliden, Storlia, Tuggenliden, samt Lilla Hollywood. Kockan var ibland från byn, annars någon som kommit efter svar på annons. En gång även en manlig kock, en ungkarl vid namn Hjalmar Blomberg fr. Röningslund. Det var någonting mycket ovanligt att en karl ställde upp som köksa. Detta var vintern 1942-43 och han basade för ett lag norska flyktingar som arbetade i Grankottaliden. Min morbror Orvar Lundström, som var faktor på Mo & Domsjö AB hittade då på att flickorna på byn skulle skänka sockar o vantar till norskarna som nästan
helt saknade sådan utrustning. Dessutom var vintern ovanligt sträng, ibland mot -40 O. Vi stoppade in våra namn i den sak vi skänkt och när mottagaren sökte igen givaren för att tacka blev vi ju bekanta. På detta sätt gick det till när en av pojkarna mötte sin brud för livet. Han blev sedan kvar här som lärare men dog i hjärtinfarkt år 1971, 51 år gammal. Klart var ju att vi ville se så bra ut som möjligt men något skönhetsmedel hade vi inte råd med. En av flickorna fann på råd. Vi sålde ett kaffesurrogat som hette Doskafrank, en rund kort rulle med illskärt papper. Med lite saliv på detta gav det ifrån sig den skarpaste rouge o saken var ordnad. Men fägringen enorm. En annan for iväg på dans med röda lacktofflor med stor silkestofs och tycktes vara så fin så fin. Men allt detta med kojlag tog slut omkr. 1955 då traktorerna övertog hästarnas roll. Allt blev så annorlunda förr, liv o rusch. Mycket folk, mycket hästar o alla behövde mat så affärerna gick bra. Trettondag jul brukade vi jobba mest hela dagen med utrustning (förhandsorder lämnades alltid in till den helgen) Tidigt halv 7-7 dagen därpå kom körarna för att hämta och då skulle vi finnas på plats. Det var som inga bestämda butikstider utan vi ställde upp efter deras önskemål. Tidsschema har under åren varit 8-18.00, 9-17.00, 9-18.00, 9-17.30 och sedan 16/2 1981 har vi stängt på lördagar, men fredagsöppet till kl 19.00. Arbetskläder har vi gratis. I många år användes vita eller beiga bomullsrockar, på huvudet ett virkat band, hätta eller båtmössa. En ren rock i veckan. Tvätt o strykning ombesörjdes av Konsumtvätten Umeå. Senare fick vi rockar av nylon eller annat syntetmaterial. Byxdressar har vi också fått använda. Tvätten sköter vi nu själva mot ersättning. Uträkning av kassakvitton gjorde vi förr på butikerna och det tog flera dagar i anspråk då de flesta varken räknat eller sorterat. Hopskrynklade i plånböcker o sen ofta dåliga färgband som gav otydliga siffror var det ingen lätt sak utläsa summan.
Ransoneringskort hade vi ju under krigsåren 1939-1945 (46) o uppklistring av dessa tog mången kvinna i anspråk och detta skulle ju göras på kvällarna. Detta gällde ju de flesta livsmedlen, även bensin o tobak; så det var ofta stora högar som skulle tas omhand. Till det mindre trevliga hörde också skurning och fernissning av butiken som skedde både påsk och jul. Det skulle ju ske efter stängningsdags och tog många timmar. Mamma hjälpte mig många gånger att med rotborste knäskura, vilket var ett riktigt slitjobb. Det gällde ju att hålla rent och länsveterinärerna Modig o Nystedt kände vi bävan för. De kom ju på besök för att se över o då gällde det att uppfylla deras krav. Om inte, ja då skrevs rapport o anmärkning och detta ville vi ju slippa, men nog hände väl sådant ibland. Sen varje år kom stadspoliserna för att kolla vågar, vikter och bensinmack. De var snälla och vi bjöd dem på kaffe varje gång. En sak till som jag fasade för var att behöva åka o vikariera. Första gången till Bångvägen, skulle vara två veckor men blev 4 mån. Förest. var avskedad på grund av högt svinn och det tog tid att få ersättare. Där fick jag för första gången sälja mjölk. Från 50liters krukor mättes den upp i hel och eller halvlitersmått. Dessa krukor skulle vid ankomstern lyftas ned i ett cementkar med rinnande vatten. De var så tunga att vi knappt orkade. Mjukbrödet levererades från Konditori Kronan och det skulle vi hämta själva på packcykel. Många gånger körde vi omkull, kartongen var skrymmande och svåra att fästa. Jag och två flickor skötte butiken, där vi måste betjäna både för mjölkbutiken och speceri som var i skilda rum. Vänjaur blev nästa ställe och där var jag flera gånger. Bodde hos Folke Johansson och Torsten Årebrand. Vi hade ingen lunchstängning men jag ville gärna ha en kopp kaffe på f.m. Inga kokmöjligheter fanns. Hur skulle jag få mitt kaffe? I hyllan såg jag ett elekt. strykjärn. Det tog jag ur kartongen, satte mig o höll det upp o ned tills vattnet i skopan kokade o problemet var
löst. Ingen åverkan syntes på jacket så när vikariatet var slut fick det återta sin rätta plats. Tror mig kunna säga att kungens valspråk, Plikten framför allt, även gäller i mitt fall. Sommaren 1957 skulle butiken renoveras. Ny inredning, nya golv och en del målningsarbeten utfördes, varför vi måste ta all försäljning i packboden. Där jobbades för fullt den 12 juni som var min vigseldag. Själv tjänstgjorde jag mitt i röran tills lunch kl 12.00 för att sedan stå brud kl 13.00 i Lycksele. Sen fortsatte vi resan till Stockholm och var lediga en vecka. Sammanhängande semester var för svår att ordna men under senare år har det blivit bättre, då kollegor från andra butiker har ställt upp. Kunde blodpropp i mitt vänstra ben komma mera olämpligt än den vecka vi skulle helårsinventera? Fick ogärna gå eller stå på mitt ben, men inventera måste vi. Med benet upplagt på en Lilla Jas blöjkartong kunde jag delta och vi klarade situationen även den gången. Några olyckstillbud tursamt nog inga allvarliga. Ramlade baklänges från trappstege med famnen full av Lumalampor. Föll framstupa nerför källartrappen, blåmärken, sönderslagen klocka, läkarbesök blev av detta. Sviter av mitt jobb anser jag mina värkande leder vara, dels av för tungt jobb med att lyfta o bära säckar, torvströbalar o dylikt. Tappning av melass i vinterkyla, duschar av iskall fotogen från trasig pump har väl troligen bidragit till det onda. Med bara händer skulle också allt fönsterglas säras och räknas varje nyårsafton då vi många år hade inventering d. 31/12. Det var gruvligt kallt i magasinen då. Sen åtskilliga år har vi inventering d. 30 sept vilket är en bra tid. Förr skurades magasinen höst och vår. Vi hade mjöl, gryner, foder liggande på pallar och då gällde hålla rent inunder. Stora skeppsråttor fanns då i dessa trakter och det var att kolla fällorna ofta o se till att inte säckarna rivits. Dessa skadedjur var
förfärliga att härja och förstöra. Jag minns en inventering då min morbror Orvar stack ned handen i en säck för att se vad sorts utsädesblandning och råttan sprang upp i hans rockärm och kom ut vid halsen. Han slog vilt med armarna, tyckte den var äcklig, men en rolig syn för oss som såg på. 1943 Alla anställda på skärmbildsundersökning på Hällnäs sanatorium. Jag, med sänka 12, blev ropad in en extra gång. Var så nervös att jag kunde inte hålla andan. 1945 En timmerkörare, Calle Olsson från Ullånger klämdes ihjäl av sitt lass nere på Wallbacken och transporterades upp i byn. Låg död på doningen utanför butiken i flera timmar innan han blev omhändertagen. Jag upplevde en kuslig känsla när jag var tvungen att gå förbi till magasin och oljebod. 1955 Insjuknade två kor hos Rudolf Nilsson på Bergås, efter att de ätit av mönja som fanns med i kalksalpeter som jag sålt. Måste själv ringa och ordna upp allt. En försäkringsman kom och vi gjorde sällskap dit. Kunde konstatera att korna var dödsjuka. Det rann från deras ögon och munnar, svåra krampanfall, troligen redan urinförgiftning. Veterinären bortrest, kom morgonen därpå, då ena kon låg död. Rudolf fick genast order om nödslakt och nedgrävning av kropparna. Detta hanns ej med, ty enligt hans berättelse kom minst 30-40 korpar som skötte om bortforslandet. Korna var ju dräktiga och korparna åt ända in till sidbenen utan att röra fostren. Men sedan räven började delta försvann allt. Utbetalning för djuren kom från försäkringsbolag. (Från tiden på Käringåsen, minns jag Utebergskoen som kom från Bäckmyran hur de skyndsamt knäade under magasinbryggan för att få sej ett slicksalt. Tursamt nog blev det aldrig någon olycka.) 1956 Började vi känna lukt av bensin i varmvattnet. Vad ingen kunnat tro eller befara var nu verklighet. Läckage från asfalten
bensin i brunnen. Polis o brandchef kom, spola vatten i en skopa, tände en tändsticka och vattnet brann. Nu blev det stränga förbud, inte ens lysrören fick tändas. Det var explosivt på 60 cm djup från brunnskanten. Brunnen obrukbar för all framtid. Min make samt min svärfar fyllde igen brunnen med sand. Fredrik fick sedan dra vatten i stora såar och tunnor en lång, lång tid från en branddamm på Långbromyra, tills kommunen hade vatten o avloppsfrågan ordnad i den delen av byn. 1981 Nedläggning av bensinmack. Liten reparation i butiken. Utbyte av hyllor. 1982 Bråkar oss till ny kassadisk. Tapetserar om butiken (utan lov). 1962 Under många år (fram till 1962) hade vi den s.k. Konsumfesten = distriktsstämma i byn. Vi höll till i skolan, då byns möteslokal inte uppläts för profana möten. Porslin och bänkar fick vi låna i missionshuset, men det var lång väg och tungt att bära. Särskilt dessa kolosser till bänkar. Kaffekokerska Alfhild Jonsson med fyra servitriser till hjälp. Stort kalas med flera sorts bakelser, wienerbröd och två sorts kakor. Till alla som inte var med skulle brödpåsar skickas, och det var ett hundratal som gjordes i ordning i förväg. Så var ordningen fram till fusionen o stämman flyttades till Lycksele. Då fick vi flera år åka gratis för att delta, men någon hemsändning av bröd kom aldrig i fråga. Några år fick vi lov att vara i M-huset och från ett av dessa möten har jag ett speciellt minne. Hade då en b.förest. Sven Enquist som tyckte om att sjunga. Hans fru spelade piano mycket bra. På långkälken drog de nu pianot till M-huset o där sjöng Sven Så skön som solen m.fl. låtar o för detta fick de långapplåd. I vanliga fall var det ju mest förhandling o statistik, men nu något nytt vilket mycket uppskattades. Men vilket jobb. De bodde i posthuset på övre våningen o detta tunga
instrument i en trång sned trappa. Men allt gör man väl för kunden? Det var nog vad försökte leva upp till. Söndagsafton (15/11 1981) åkte vi till Vänjaurbäck, dukade till fest och försökte skapa lite julstämning i förskott med röda ljus, festremsor och ballonger. Måndagsafton Och i god tid för att sätta ut och tända marschaller fram till byastugan. Bo-Göte Fransson och min kretschef Evert Carlsson var med. När vi kom in i byastugan och Evert såg hur många (60) vi dukat för tog han sig vid huvudet och sa; Du har väl inte fått nån knäpp Greta. Inte kan det väl komma så mycket folk en månda kväll? Vad visste jag? Nu blev det spännande. Om en stund vad får vi se? Bil efter bil från Vänjaur, Hornmyr, Åliden, Myrliden och nästan alla i Vänjaurbäck boende var på väg till träffen. Problemet blev att rymma alla. Redan vid välkommen fick vi en fin kontakt med våra telefonkunder som var på bästa humör. Sen när backen med hembakta pepparkaksgummor o gubbar + de 11 gräddtårtor jag bakat kom fram på borden, ja då var stämningen på topp. Efter kaffet gav Evert information om träffen och pratade med våra gäster om vad de tyckte om den service de erhöll, Vad de tyckte om butiken; och deras önskemål och funderingar. De allra flesta var nöjda o belåtna, men några hade nämnt att konsumkörven aldrig va go. Under tiden Ordet fritt pågick klädde jag om till tomte. Hade en säck med julklappar till barnen. (frukt och julgodis). Jag hade klippt ut två lika bilder den ena klistrades på paketet och den andra på ett band som jag hängde runt halsen när de kom in i byastugan. Nu fick de själva söka igen sitt pkt i säcken och det blev förtjusning och spänning. De visste ju inte om innehållet var lika i alla paket. Jag fick verkligen valuta för det jobbet i barnens glädje.
Två röda julbegonior hade jag skaffat till Träffens äldsta gäster Det blev: Nelly Sjögren 84 år Johan Nilsson 87 Jag fick både tack och kram för den överraskningen. Efter flera timmars god samvaro med många hjärtliga skratt fick vi ett Jättestort Tack! Och deras uttalade önskan om att detta skulle upprepas (helst varje år). Vi åkte hem, glada o lyckliga över att vi lycktas genomföra en som kunderna sa: Verkligt trevlig kväll. Dessa mina kära gamla kunder och bybor Jag minns Er när ni kom till butiken Vardagsklädda. Karlarna i tesblus, bondeförbundare Kvinnorna i strannköfta, klänning med det stora förklädet o
halsduken på huvudet Glada, pratsamma och helt befriade från jäkt och brådska Särskilt minns jag Farbror Leonard som kunde berätta hur länge som helst om Baran o Vittra. Tant Elin: 10barnsmamman som gick Knotvägen 7 km för att få sitt hemkärnade smör utbytt mot en fylld näverkont av stickgarner Farbror Linder o nästan helt blinde Wiktor Andersson Dessa två gav mig var sin gåva till minne En pigtittare med vackra utskärningar o smörkärna av trä. Oskar Vestergren som kom med blommor till mig på Lse sjukstuga Tant Karin, den glada, som alltid när jag lyfte på luren undrade: Hur ä dära boa idag? Butiken var träffpunkten Tak över huvudet i väntan på att posten skulle öppnas Förändringar att minnas 1979 RDVsystem infördes = Etiketter som informerade om best-nummer, best-kvantitet, veckoförsäljning, sortimentklass mm. 1980 Prisboken utbyttes mot mikrokortsläsare 1982 Terminal = rekvirera o sända på Data 1984 Inventering med terminalen Till sist ett STORT VARMT HJÄRTLIGT TACK till alla Kunder och Föreningsledning.
Alla dagar har inte varit Sol-dagar men även molnen kan ha en kant utav silver. När jag nu slutar min tjänst och lämnar över till min brorson Lars, blir han den tredje generationen i vår familj som innehar föreståndarjobbet i byns Konsumbutik. Dej Lars vill jag nu tillönska arbetsglädje, kundtrivsel och en god utveckling som möjliggör fortsatt affärsverksamhet.