SOPHIE ZETTERMARK SÅDANA DAGAR ÄR JAG NÄRA MINA SMÄRTOR EN DIALOG

SOPHIE ZETTERMARK SÅDANA DAGAR ÄR JAG NÄRA MINA SMÄRTOR EN DIALOG

Varje morgon är jag en liten flicka; jag går upp, ögonen vidöppna, och allt börjar om. Först går jag till fönstret och räcker ut tungan åt Döden. Där fick jag henne. Och varje dag stjäl jag ifrån henne. Hon breder ut sig där utanför; utan ögon, utan mun, utan form, jättelik ömkansvärd vältrar hon sig över stad och land, över djuren och folken, fullproppad, bortskämd, men ännu plågad av begär. Helene Cixous Inuti Det är vi som lurar döden i varje andetag, det är vi som vet vad det innebär att vara nära döden och hur en tar sig ifrån den platsen, vad en lämnar kvar där, vad en tar med sig, det är vi som inte kan annat än att leva nära döden eftersom den inte bara skrämmer oss utan också kan tyckas vara en möjlighet, ibland, när vi inte orkar mer, när vi inte förmår mer, när vi helt enkelt inte längre kan.

När vi tillåter oss att reagera på poesi, på musik, på bilder rensar vi ut en glänta där nya berättelser kan slå rot, rensar i själva verket ut en glänta för nya berättelser om oss själva. Jeanette Winterson Konst: essäer om extas och skamlöshet Det är de berättelser vi berättar om oss själva för varandra, det är allt vi har varit med om och som har färgat oss, som har skapat sår som vi inte kan bli av med, som har fått de såren att läka, allt som har påverkat oss och omformat oss och förändrat oss, det är allt vi har läst och allt vi kommer att läsa, det är alla intryck vi har tagit in och som vi bär med oss, det är allt det som bildar det komplexa instrument som är oss själva.

I språket erfar individen på en och samma gång vidgning och begränsning. Den poetiska texten låter henne uppleva denna kroppsligmentala identitetsprocess på ett oförmedlat sätt. I den poetiska textens upprepade ansatser, i dess strukturellt inneboende dragning mot sönderfallet och i dess punktvisa frambringande av det lyckade, blir det osäkra i livet och därmed livet självt i sina organiskbindande betydelsebildningar närvarande. Anja Utler Den poetiska textens egenarter, punkt 7. Det är inte bara det osäkra i livet utan också det osäkrade som vi uppehåller oss vid, det är allt det som vi önskar skulle vara fast och allt det som ständigt är flytande, det är allt det vi trodde skulle vara för evigt och det som har förändrats, det som har försvunnit, det som har gått sönder, det är det osäkra som vi bär med oss och som vi inte blir kvitt, det är det osäkra i varandra, i oss själva.

Vad vill du, min Mimmi? Allt det där är så överväldigande stort och följdriktigt Jo jag vill: ett innerligare förhållande från människorna till livet och tingen, ett förhållande genom innerlighet, inte genom livsrutin, det är det första tillmäta livet även dess inre värde, höra livets sus inte bara utöva det fysiskt och socialt bestämda levandet känna strömfåran, sugrörelsen som förenar alla former, alla stänk till en rytm vad jag vill är: innerligt samband (att förhålla sig till det stora livet genom oförmåga ja, oförmåga inte alltid genom tusen och en inlärda förmögenheter) glädjas åt själva rymligheten som medger allt, att stjärngräset och den lilla sandödlan också har rum tillåta livsglansen Stina Aronson Feberboken Det är vi som lever innerligt, som inte förspiller en enda sekund av detta liv som har givits till oss, det är vi som älskar ärligt och rakt, det är vi som glädjs åt själva rymligheten i allt, det är vi som svarar när någon ropar på oss och som alltid har ett svar redo utifall att frågan ställs, det är vi som älskar livet så pass mycket att vi vore redo att dö för det, det är vi som lever med kärlek, med innerlighet, med mod.

Det viktiga är inte det vi är men det vi skulle kunna vara kan vara inte kan vara ännu men kan och ska bli en gång vara en gång vara rädda men inte vara rädda för att vara rädda Inger Christensen Det Det är rädslan som är början till modet, och det är vi som vet att vara rädda utan att vara rädda för att vara rädda, det är i rädslan som allt börjar, som vi börjar, det är i rädslan som vi finner varandra, som vi finner oss själva, det är i modet att vara rädd som någonting öppnas upp, som någonting blir synligt, det är när vi vågar vara rädda som vi förstår vad mod innebär.

I tystnad vattnar jag min klännings blommor och kryper ned i sängen Lite feber Lite längtan Och enormt ont i hjärtat [ ] Jag vill vara omfamnad av mig själv för sårbar att gå ut nu Sådana dagar är jag nära mina smärtor Jila Mossaed Varje natt kysser jag markens fötter Det är dessa dagar som hela tiden återkommer, det är dessa dagar som vi aldrig blir kvitt, dessa dagar då vi är nära våra smärtor, dessa dagar då vår hud ömmar och brister, dessa dagar då allt gör ont, dessa dagar som vi hoppades skulle minska men som istället blivit till veckor, månader, år, ständigt återkommer dem och vi försöker lära oss någonting av det, försöker undersöka, kartlägga, förstå.

Språket: upprättandet av ett förhållande till verkligheten. Träda i förhållande till verkligheten gå in i den, krossas, krossas till slam, försvinna och ständigt försvinna mer. Att våga ha ett språk. Att våga träda i förhållande till verkligheten. Att utlämna sig till att offras: och alltid. Att träda i förbindelse: att älska, att utge sig, att skapa. Det konstnärliga arbetet: brev, försök till förbindelse, närhet. Meddelande. Medel att träda i förhållande till något annat än en själv. Medel att mista sig själv. Inte dra mig undan från de ömtåliga områdena. Inte sluta mig, stänga mig själv till yta. Birgitta Trotzig Ett landskap Det är modet att våga vara allvarlig, att i en värld som skyr allvaret våga att inte skratta bort det, och vi vågar vara allvarliga, vi vågar se igenom hinnorna till vad som är egentlig verklighet, vi stänger inte oss själva, vi öppnar oss mot att bli krossade, krossade till slam, om och om igen öppnar vi oss och vi tröttnar aldrig, vi ger aldrig upp, vi försöker alltid en gång till, och en gång till, och en gång till.

Det här är en känsloskiss. Därför att: Jag vill gå på levande stigar. Jag vill höra ett levande språk. Jag vill leva nere i de odelade känslorna, de talande drömmarna. Jag vill höra människor berätta att livet har innebörd, att det är en lysande kedja av varsel. Jag vill inte höra om mekaniken, utan om betydelsen. Birgitta Trotzig Jaget och världen Det är alla känslor som vi aldrig slipper, det är alla känslor som vi inte skulle vilja leva utan, det är alla känslor som får oss att inse att vi är levande, att vi lever, här, nu, det är denna önskan att få språket att sjunga i de rytmer vi själva känner, det är drömmarna vi alltid haft och det är de nya drömmarna som kommer till, det är drömmarna vi bär i våra hjärtan som små pärlor av glas.

Avstånd är viktiga för att du ska förstå hur det står till med dig: antingen blir du kvar eller går vilse, ger dig av någon annanstans, som senare alltid visar sig vara här Lucija Stupica När avtrycken vaknar Det är vi som lever utan avstånd, det är vi som ger oss av i hoppet om att finna någonting nytt men som ständigt återkommer till samma punkt, denna punkt ur vilken all smärta, all sorg, all saknad strålar, det är vi som söker och det är vi som finner, det är våra liv som är ett ständigt återkommande till samma frågor utan svar, samma undringar utan lösningar, samma önskningar utan uppfyllelse.

Är ögonblicket mitt tema? mitt livstema. Jag försöker hålla mig à jour med det, tusentals gånger delar jag upp mig i lika många gånger som de ögonblick som förflyter, fragmentarisk som jag är och osäkra som ögonblicken är jag sluter bara förbund med det liv som både föds och växer med tiden; endast i tiden finns det plats för mig. Clarice Lispector Levande vatten Det är ögonblicken vi aldrig blir kvitt, dessa ögonblick av smärta, dessa ögonblick av uppvaknande, dessa skärande ögonblick som vi vet att vi inte kan vara utan, som vi vet att vi behöver, som vi vet är ett måste, det är dessa ögonblick som förändrar oss i grunden och får oss att inse vad som är viktigt, i oss själva, i varandra, i världen, det är dessa ögonblick som väcker oss till ett högre medvetande.

Något glider, går mot sitt upphörande Jag är långt från morgnarna Långt från männen och kvinnorna Långt från vanorna och sederna Jag låter mig falla. Återvänder Mitt liv är mer tänkt än levt Tystnaden är ett arbete som kommer att vara hela hennes liv. Den sker i det djupaste, i det mörkaste som en dödlig sjukdom. Gloria Gervitz Migrationer Det är tystnaden som återkommer i oss, det är tystnaden som vi ibland förväxlar med stumhet men som alltid finns där, inuti oss, mellan oss, det är vi som tappar greppet och gör allt för att försöka återfå det, det är vi som faller in i galenskapen eller tappar hoppet, det är vi som är så vackra i vår olycka, det är vi som alltid, alltid kommer tillbaka, till oss själva, till varandra, till världen.

Kroppar och landskap är inte oemottagliga för språk och de formas genom vårt skrivande och läsande av dem. Samtidigt är texter sårbara, utsatta för förändring och rörelse, förmögna till handling, förmögna till utbrott och avbrott, även av sig själva. Jenny Tunedal, i antologin Queer poesi. Det är våra kroppar som vi skriver fram, det är våra kroppar som är så mottagliga för språk och som inpräntas av diverse ord, av diverse känslor, av diverse förtryck, det är våldet mot våra sårbara kroppar, det är våra vackra, starka kroppar som fortsätter att bära oss, det är språket och kroppen som blir till språkkroppar överallt runt omkring oss, det är sammanblandningen och förenandet av dessa två.

Min mor sa: Visa mig den som bebor sitt ansikte så ska jag visa dig den som inget ansikte förtjänar Athena Farrokhzad Vitsvit Det är våldet, våldet som vi inte slipper ifrån och våldet som vi aldrig tror att vi kommer att överleva, det är ansiktet som den plats dit allt kommer och som är vår sårbaraste punkt, det är att vända sig bort från någon annans ansikte som en våldsam handling, det är vår önskan om kärlek och närhet som inte besvaras, det är ensamheten, tomrummet, stumheten som våldet skapar.

hon säger att hon inte känner till rädslan för kärlekens död hon säger att hon är rädd för kärlekens död hon säger att kärlek är död är rädsla hon säger att döden är rädsla är kärlek hon säger att hon inte känner till Alejandra Pizarnik Spegelns vägar Det är rädslan, rädslan som vi inte slipper ifrån hur mycket vi än försöker, det är rädslan för att släppa in någon annan, det är rädslan för att våga stanna kvar, det är rädslan för att bli skadad och det är rädslan för att skada, det är kärleken som vi vill ska läka våra sår, det är allt det vi hoppas på och de förväntningar vi inte vågar ha, det är kärleken och det är kärlekens död.

(Tröskel, gräns, skillnad, utanför, innanför) Vad är nu sambandet mellan konsten och naturen? var uppstår det imaginära rummet som är varken det ena eller det andra? Det som de kallar jaget, kan man klara sig utan. Gränsen, tröskelns hemlighet. Vad är ute, vad är inne, vad är utanför mig, vad är inuti mig? På tröskeln. Inte hitom, inte bortom. Just i rörelsen över tröskeln. Brister skenhinnan, det förfalskade seendet jag. Då blir världen naken. Ansiktet är språkets hinna, meddelar och förtiger, meddelar genom att förtiga Birgitta Trotzig Sammanhang: material Det är det sköra, bräckliga jaget som vi försöker upprätthålla genom daglig övning, det är allt det som får vårt jag att brista och det är föreställningen om en inre kärna, om ett jag som inte förändras av yttre omständigheter som en motvikt mot föreställningen om jaget som mask på mask utan någon egentlig kärna, det är ansiktet vi vänder mot den andre och det är ansiktet som vänder sig bort.

Det blir sommar I solen är allting upptänt och hårt. Träden bolmar sötma, flugor; jorden är tyst; vinden flyttar buskarna, de täta bärsnåren, upp ur gräset, tvingar upp enarna mot muren. Det höga gräset når mig till höften. Jag står långt ner, som i ett djupt vatten, och trycker undan träden, trycker undan buskarna. För var dag går man längre ner i den trånga tunneln. Färgerna blir dovare, mörkare. Ljuden stockas i det gula vattnet. Det kommer närmare. Det är inte det att världen blir mindre, nej; man går inåt, neråt, in i den stora hettans buk Man hör stenar spräckas i den djupa jorden. Mare Kandre Bübins unge Det är denna känsla av att allting är så nära och samtidigt så främmande, det är denna skräck som går att känna inför vanliga ting som blir främmande vid en plötslig anblick av dem, det är det tryckande som hela tiden ligger nära inpå och kväver en, det är allt det som inte går att komma ifrån och en önskan om att bli befriad, att få känna nåd.

det låter mig inte --- se sig --- som om det självt var blint --- som om det kunde sakna --- sakna den --- sin egen plåga --- Hanna Nordenhök Jaktscener Det är den inre plågan, det är detta som trycker och spänner och som vi gör allt för att försöka komma ifrån, det är allt det som vi vill undvika och det som inte går att undvika, det är den inre plågan som fortsätter när vi tror att den ska ha stannat av, det är allt det vi går och tänker på och allt det vi känner, det är detta som plågar oss och detta som vi önskar att vi kunde slippa undan.

Vad är glömska? / Är det vita då förlustens eller begärets plats? Allt faller hela tiden sönder / Det faller sönder. Hanna Hallgren Roslära Det är denna förnimmelse av att gå sönder, det är denna känsla av att någonting brister och går itu, det är när en relation går i kras eller när vi själva går i kras, det är när vi inte längre kan bära allt som händer oss och vi känner att vi inte orkar mer, det är när våra sår är alltför stora för att kunna läkas, det är när vi känner att det inte finns några andra alternativ än att ge upp, när vi inte orkar mer, när vi inte förmår mer, när vi inte klarar av mer.

Let s do without models, standards and examples. Let s not give ourselves orders, commands, or prohibitions. May our only demand be a call to move and be moved, together. Let s not dictate, moralize, or war with each other. If you/i sit in judgment, our existence comes to a stop. And what I love in you, in myself, no longer takes place for us: the birth that is never completed, the body never created once and for all time, the face and form never definitively finished, always still to be molded. The lips never opened or closed upon one single truth. Luce Irigaray When our lips speak together Det är förändringarnas språk, det är ett språk som vi själva uppfinner och som är satt i ständig förändring, ständig förvandling, ständig omkastelse, det är ett språk präglat av frihet och kärlek och respekt, det är ett språk som inte får finnas i den här världen men som vi ändå skapar, och skapar om och om igen, det är våra läppar som aldrig sluter sig, det är språket som flödar fram och som aldrig slutar.

I don t believe in this materialism, in this consumer society, in this capitalism, in this monstrosity that s taking place here, and people who enrich themselves on us without having any right to do so. I really do believe in something, and I call it A day will come. And one day it will come. Well, probably it won t come, because it s been destroyed for us so many times, for thousands of years it s been destroyed. It won t come, but I believe in it nonetheless. For if I weren t able to believe in it, then I couldn t write anymore. Ingeborg Bachmann Det är hoppet som vi vägrar ge upp om, det är hoppet som vi håller oss fast vid trots att alla odds är emot oss, det är hoppet om en bättre dag, ett bättre år, en bättre värld, det är drömmarna som vi håller fast vid även när de vill ta de ifrån oss, det är drömmarna om en värld präglad av frihet, respekt och kärlek istället för våld, makt och perversitet, det är drömmarna och hoppet som vi när i våra bröst.

Writing: a way of leaving no space for death, of pushing back forgetfulness, of never letting oneself be surprised by the abyss. Of never becoming resigned, consoled; never turning over in bed to face the wall and drift asleep again as if nothing had happened; as if nothing could happen. Writing to touch with letters, with lips, with breath, to caress with the tongue, to lick with the soul, to taste the blood of the beloved body, of life in its remoteness: to saturate the distance with desire: in order to keep it from reading you. Helene Cixous Coming to writing Det är begäret, begäret att skriva, begäret till orden, begäret till språken, det är begäret efter oss själva och begäret efter varandra, det är begäret som är så starkt och livskraftigt och som vi när oss på, det är begäret som aldrig sinar och viljan att fortsätta upprätthålla det, det är valet vi dagligen gör att fortsätta att upprätthålla det, det är begäret vi älskar, begäret vi inte vill leva utan, begäret som är vårt.

Sjukdomens träsk suger ner Irrbloss säger nej till dagen Natten gäspar av barmhärtighet Döendet förgrenar sig vida omkring Varje hörn tar fallandesjukt emot med mörk arm svart är supplikantens älsklingsfärg: Kom och skänk mig drömmar Nelly Sachs Öppna dig natt Det är sjukdomen som hela tiden återkommer, det är sjukdomen vi trodde att vi hade övervunnit men i vars träsk vi återigen faller ner i, det är sjukdomen som äter av våra vackra, sårbara kroppar och det är sjukdomen som finns i oss, i varje andetag, i varje hjärtslag, i varje rörelse, det är sjukdomens dödande som hela tiden återkommer, det är sjukdomen i din andedräkt och i mitt hjärta.

Flickkvinnor, Ryssgubbar, Rävhonor Smygande längs med korridorernas väggar dygnets alla timmar Tecknar i luften oupphörligt skrattviskande Levande läppar utan ord Tiggande karameller cigaretter elchocker ett ligg Vad som helst som dämpar Skeva klackar trasiga vrister Mensröda läppar Mordiska, hasade, väsande hat Helena Boberg Sinnesvåld Det är galenskapen som vi omfamnar, det är galenskapen som vi andas och bär med oss, det är galenskapen som vi inte ser som att ge upp utan som vi ser som ett motstånd mot det galna samhälle vi lever i, det är vi som väljer galenskapen framför det de kallar normalitet, det är vi som är häxor, väsen och galna kvinnor och det är vår värld, vår vilja, vårt liv.

Glashjärtana, kammar ihop dina glashjärtan och ger dig rouge och vad trivs av det du alltjämt har, lila lila lila marscherar, ett stänk i din hjärna går för dig över gränsen, vad hjälper kampsport här och tistlar, hästar i frost, vi röker hemrullade cigaretter och ser hästarna packa sig i fållans hörn, din mammas hus luktar hund, alla köksknivar gömmer din mamma och jag i en låda med bröd. Du sover. Du förväxlar mitt fniss och tror jag gråter. Du sover hela smärtan fram. Med blodlösa händer efter sömnen håller du svagt fast i det sista. Jag ser din vilja i vintern, luften smakar kallt, jag kalkar fram ditt skratt, din vilja är större än du tror. Låt bli att begå självmord nu. Jag älskar dig. Vi gör det omöjliga igen. Olga Ravn Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne Det är våra hjärtan som vi bär om halsen, det är dina svarta dagar och mina grå, det är vår smärta som vi har med oss varthelst vi går och det är din vilja att inte längre leva och min uppgivenhet, det är hoppet om att kunna göra det omöjliga och viljan att fortsätta trots alla odds, det är våra organ utanpå huden och vår sårbarhet som inte försvinner, det är sorgen, glädjen, kampen.

Jag lades in på sjukhus för att en stor spricka öppnades i isflaket mellan mig och de andra människor jag såg glida iväg med sin värld över ett violblått hav där hammarhajar i tropisk frid simmade bredvid sälar och isbjörnar. Janet Frame Ansikten i vattnet Det är sprickan mellan oss och världen, det är sprickan som vi försöker överbrygga och sprickan som inte går att överbrygga, det är vårt främlingskap inför världen och allt det som vi inte förstår, det är våra försök att vara delaktiga och det är vårt misslyckande att höra till, det är vår vilja till gemenskap och den ensamhet som följer av att inte lyckas, det är sorgen över misslyckandet och försöken att återigen mötas.

Att befinna sig i ett hål, längst ner i ett hål, i nästan total ensamhet och upptäcka att endast skrivandet kommer att rädda en. Att inte ha minsta ämne för en bok, inte minsta idé för en bok, är att återigen befinna sig inför en bok. En tom oändlighet. En möjlig bok. Inför inget. Inför ett slags levande och naket skrivande, något fruktansvärt, något fruktansvärt att övervinna. Marguerite Duras Att skriva Det är skapandet, skapandet som räddar oss, det är allt det vi behöver få ut på papper och allt det som vi inte ens visste att vi hade i oss, det är när vi tror att allt hopp är ute och det inte längre finns någon väg framåt, det är när skapandet kommer till oss i de mest hopplösa av stunder och det magiska i ögonblicket när en skapar, det är förändringen som sker i våra kroppar och det är hoppets ljus som återkommer.

Kom och älska mig. Kom. Kom in i det vita papperet. Med mig. Jag ger dig min hud. Kom. Fort. Säg adjö till mig. Det är allt. Jag vet inget om dig längre. Jag ger mig av med algerna. Kom med mig. Marguerite Duras Det är allt Det är att våga älska, det är att våga vara sårbar med en annan person och att ge sitt hjärta i handen, det är att låta relationer vara fyllda av frihet, ärlighet och respekt och att välja att inte skada varandra utan hjälpa varandra, det är kärleken när den är som vackrast, när den är som friast, när den är som allra mest underbar, det är kärleken vi längtar efter och den kärlek vi redan har.

Det kunde betyda mycket: vi förgås, ingen bad oss komma och vi måste dra oss undan. Men att vi talar och inte förstår varandra, och inte för ett ögonblick kan nå den andres hand, slår sönder så mycket: vi kommer inte att bestå. Redan försöket hotas av främmande tecken, och vår längtan efter att se varandra helt klyvs av ett kors, som stryker ut oss var för sig. Ingeborg Bachmann Vandra, tanke Det är döden som vi är så rädda för och döden som vi har varit så nära, det är kanten inför livets slut som vi har stått på och känt svindeln, det är svindeln inför att vi är förgängliga och att vi en dag ska återgå till den jord vi kommer ifrån, det är känslan av att vi måste ta vara på tiden vi har och inte slösa bort den, det är kärleken som är dödens motståndare och som vi håller fast vid.

Gör det av sarin som sveper in dig / i stolthet och glädje / som den mamma du skulle velat ha / gör det av den mamma du fick / i hela hennes sårade härlighet Gör det av alla ärr och förhårdnader / på din pappas händer / och av hur du alltid önskat dig / sega bilmekanikerhänder som hans / varenda nedsliten nagel / varenda nedsmord fåra i handflatan / hans examensdiplom Utvinn det ur hans händers offergåva / femtio års slit / för att garantera att hans döttrar / aldrig skulle behöva arbeta med sina Gör det / för att ta reda på / vad dina egna händer duger till Shailja Patel Migritude Det är känslan av att befinna sig i ständig kamp, det är kampen vi utför varje dag, med våra sårbara, vackra kroppar, det är kriget vi är tvungna att utkämpa för att kunna få vara oss själva, bli respekterade, bli förstådda, det är förtrycket som vi stångas med och allt det som vi inte kan göra någonting åt, det är hopplösheten och någonstans också hoppet om förändring.

In the transformation of silence into language and action, it is vitally necessary for each one of us to establish or examine her function in that transformation and to recognize her role as vital within that transformation. Audre Lorde The transformation of silence into language and action Det är ansvaret att inte vara tyst, det är ansvaret att använda sin röst för att bekämpa förtrycket, det är ansvaret att höja sin röst och tala tydligare, det är viljan att vara en del av förändringen mot en bättre värld, det är ansvaret att inte bara tänka utan att också agera efter det en tror på och det en vet är rätt, det är det etiska ansvaret att bekämpa alla typer av förtryck.

Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid, nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer Gula solskensdagar med granna blickar, endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen, mannen är en lögn, den vita barn ej förstå, mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå. Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna, vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor, oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver, tunga bränningar och förflugna fåglar, vi äro de minst väntade och de djupast röda, tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel. Edith Södergran Samlade dikter Det är systerskapet som vi bär med oss, det är systerskapet som finns där när vi inte längre orkar och inte klarar av att bära oss själva längre, det är styrkan i systerskapet som är en förunderlig styrka lik ingen annan, det är systerskapet som räddar oss gång på gång och det är allt det vi aldrig kunde drömma om att vi skulle få ha, det är styrkan i gemenskapen och det vackra i allt det vi delar.

Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete; kärlek kräver fullständig ekonomisk och personlig frihet, fri tid och möjlighet att engagera sig i intensiva, fängslande och känslomässigt tillfredsställande aktiviteter som när de delas med människor du respekterar leder till djup vänskap. Valerie Solanas SCUM Manifest Det är vänskapen som den vackraste av relationer, det är vänskapen grundad på frihet, respekt och ärlighet där båda parter tar ansvar både för sina egna och den andres känslor och tankar, det är vänskapen där en respekterar varandra och bekräftar och lyssnar på det den andre säger, det är vänskapen där en får möjlighet att dela allt det en brinner för och allt det en behöver.

Var dikten är som sårbarast, var dess hjärta finns Varje del förändras, och dikterna förändrar i sin tur mig Jag vet inte vad som kommer först, jag själv eller dikten, den som så många gånger har berättat saker för mig långt innan jag själv visste om dem Hanna Nordenhök/Gloria Gervitz Resan i det mest ensamma måste delas. Ett samtal med Gloria Gervitz, Ord & Bild nr. 5/2013 Det är textens hjärta, det är textens smärtpunkt, vart själva kärnan finns och vad det är som strålar ut ur den, det är att långsamt närma sig denna smärtpunkt och inse att den inte är alls det en trodde att den var, att en i själva verket har skrivit fram något helt annat än det en först ansåg sig skriva, det är förundrandet och häpnaden över att inse att smärtan kommer någon annanstans ifrån, att texten lever sitt eget.

Sätt inte tystnadens lås på mina läppar jag har en osagd berättelse i hjärtat ta bort de hårda remmarna från mina fötter jag har ett oroligt hjärta av åtrå Kom du man, självgoda varelse kom och öppna burens dörr du som fängslat mig ett helt liv släpp mig fri nu i detta andetag Forough Farrokhzad Kritiker nr. 28/29 Det är frigörelsen, frigörelsen som vi längtar efter och de sätt på vilka vi redan har gjort oss fria, det är nödvändigheten av att se varje liten kamp som en vinst, det är det viktiga i att inte vänta på den stora revolutionen utan att se varje dag, varje kamp, varje vinst som en liten revolution, ett steg på vägen, en möjlighet till ett bättre jag, till ett bättre liv, till en bättre värld.