Habilitering & Hjälpmedel FoU-enheten Farvatten och blindskär i barnhabilitering Examinationspaper från en påbyggnadsutbildning Magnus Larsson Britta Högberg (red)
Forsknings- och utvecklingsenheten Utgiven av Forsknings- och utvecklingsenheten, Habilitering & Hjälpmedel, Region Skåne Omslag: Ulla Göthesson Tryck: Rahms i Lund Tryckeri AB ISBN: 91-7261-035-2 Rapporten kan beställas från: Lund 2003 Regionhuset i Lund Baravägen 1 221 00 Lund Tel: 0771 222 340 E-post: habhjalp@skane.se
Innehåll Förord...5 Om författarna...7 Inledning Påbyggnadsutbildning ett utvecklingsprojekt...11 Del 1. Samverkan Konsultativt förhållningssätt är det möjligt?...21 Förvaltningsövergripande teamarbete: Vilka faktorer försvårar samverkan och arbete i grupper?...34 Kan habiliteringen överta/föra in ett specifikt arbetssätt utan att förlora sin särart?...45 Del 2. Team och planer Några tankar om habiliteringsplaneringssamtal...57 Habiliteringsplanen hinder eller möjlighet?...65 Varför förekommer individuellt arbete i så hög utsträckning i en organisation som ska präglas av helhetssyn på barnet och samarbete i tvärfackliga team?...74 Del 3. Arbetsmodeller och konkret habiliteringsarbete En fråga om habilitering...85 Habiliteringen ur ett motivationsperspektiv...94 Hur deltidsanställda inom barnhabiliteringen påverkar och påverkas av processen inom verksamheterna...102 Epilog Om att arbeta med barnhabilitering...111 Referenser...115
Förord I rapporten lyfter redaktörerna, Magnus Larsson och Britta Högberg, fram ett antal kritiska bilder av barn- och ungdomshabilitering så som de formulerats och reflekterats kring inom ramen för en påbyggnadsutbildning för relativt nyanställda professionella inom denna verksamhet på olika platser i Sverige. I de personliga erfarenheterna, av att komma nya in i en arbetsordning och upptäcka problematiska och komplexa förhållanden, finns ett värdefullt material för reflektion och förändringsarbete. Rapporten kan ses som ett slutdokument från ett nationellt projekt med starka rötter i Föreningen Sveriges Habiliteringschefer. Där fanns ett önskemål om att utveckla en kurs för praktiker inom habiliteringen, en påbyggnadsutbildning med poängtering av habilitering som verksamhetsfält och professionell habiliteringspraktik, som redaktörerna uttrycker det. I kursen, som sedan tog form, fick praktiker möjlighet att relatera sina upplevda erfarenheter till en teoretisk och mer generell kunskap, bearbeta och reflektera mot denna. De olika bidragen i rapporten är levande exempel på hur man kan fördjupa och förstå den praktik man verkar i, för var och en men också för andra som läser, att reflektera över som utgångspunkt för utvecklingsarbete. Ett exempel är Region Skåne där man använder erfarenheterna som utgångspunkt för en ledningsgruppsutbildning. Kritiska intryck från nyanställda bidrar på så sätt påtagligt till en utveckling av verksamheten i denna region. Genom rapporten vill vi på FoU-enheten sprida iakttagelserna till en vidare krets. De kritiska bilderna rör specifikt habilitering, men handlar samtidigt generellt om dilemman i nutida arbetsformer, i exempelvis organiserandet av bemötande, stöd och behandlingsformer, samarbete på olika nivåer. Lund i mars 2003 Kerstin Liljedahl leg psykolog, fil dr FoU-chef 5
Om författarna Britta Högberg leg psykolog, fil dr, FoU-enheten, Handikapp och habilitering, Stockholms läns landsting, samt adjungerad lektor vid Pedagogiska Institutionen, Stockholms universitet. Magnus Larsson leg psykolog, fil dr, Utvecklingssamordnare vid FoU-enheten, Habilitering och hjälpmedel, Region Skåne, samt adjungerad lektor vid Institutionen för psykologi, Lunds universitet. Annemarie Björnson Specialpedagog, Barn- och ungdomshabiliteringen, Landstinget i Värmland Patrick Compagnon Sjukgymnast, Barn- och ungdomshabiliteringen, Region Skåne Maria Gustafsson Sjukgymnast, Handikappförvaltningen i Västra Götaland Mattias Lilja. Sjukgymnast och teamledare, Barn- och ungdomshabiliteringen i Uppsala läns landsting Angelique Nyman Logoped, Barn- och ungdomshabiliteringen, Barn- och ungdomshabiliteringen, Habilitering & Hjälpmedel, Region Skåne Anna Paulsson Logoped, tidigare Barn- och ungdomshabiliteringen, Barn- och ungdomshabilite-ringen, Region Skåne Anna Perltoft Kurator, Barn- och ungdomshabiliteringen, Barn- och ungdomshabiliteringen, Region Skåne Gudrun Thurn Sjukgymnast, Barn- och ungdomshabiliteringen, Jönköping Anna Zachrisson Sjukgymnast, Barn- och ungdomshabiliteringen, Habilitering & Hjälpmedel, Region Skåne 7
Inledning
Påbyggnadsutbildning ett utvecklingsprojekt Magnus Larsson & Britta Högberg Inledning I denna rapport presenteras texter som producerades som examinationspaper 1 i en kurs med benämningen Påbyggnadsutbildning för yrkesverksamma inom svensk barnhabilitering, som pågick under hösten 2001 till våren 2002. Denna kurs hade en relativt lång förhistoria, som utgår från ett arbete i Föreningen Sveriges Habiliteringschefer. I denna förening togs 1998 ett initiativ för att kartlägga hur situationen såg ut för fortbildning inom verksamhetsområdet. Bakom denna önskan låg bilden av barnhabilitering som komplicerat och svårt arbetsfält, som kännetecknas av några specifika drag: Ett livslångt perspektiv. De personer som är brukare har i regel sitt funktionshinder under mycket lång tid, oftast hela livet. Insatser och service måste därför också betraktas i ett livslångt perspektiv, vad gäller funktioner, effekter, samarbetsformer med brukare, existentiella konsekvenser m.m. I linje med det livslånga perspektivet är målet för verksamheten riktat mot så god livskvalitet för brukaren som möjligt Verksamheten bedrivs i mycket hög utsträckning över huvudmannaskapsgränser (stat, kommun, landsting) Verksamheten är styrd av lagstiftning, vars gränser i praktiken kan vara flytande. Dessa drag innebär att habiliteringen som verksamhetsfält ställer särskilda krav på de yrkesverksammas kompetens. Barnhabilitering kräver specialkunskaper inom såväl medicin, psykologi, socialt arbete som pedagogik. De olika kun- 1 Den typ av texter det handlar om här kan betecknas på en rad olika sätt, som uppsatser, paper, uppgifter, arbeten etc. Här kommer begreppet paper att användas trots att är ett inlånt engelskt ord, av två skäl. Dels var detta beteckningen som användes på utbildningen, och dels bär begreppet inte samma association till formalisering som t ex uppsats. 11
MAGNUS LARSSON & BRITTA HÖGBERG skapsområdena får emellertid en specifik betydelse och funktion inom ramen för en habiliteringsverksamhet. Samtidigt konstaterades att det i hög grad saknades vidareutbildningar som fokuserade på barnhabiliteringens praktik och verksamheten ur ett habiliteringsperspektiv. Befintliga utbildningar kännetecknades i hög grad av att vara: fokuserade på akademisk meritering, fokuserade eller formulerade inom ett kunskapsområde snarare än ett verksamhetsfält och därmed tvärdisciplinära i djupare mening, korta och fragmentariska, samt sakna djupare förankring i en reflektion över habiliteringen som verksamhetsfält och professionell habiliteringspraktik. Mot bakgrund av denna bild önskade Föreningen Sveriges Habiliteringschefer en särskild kurs som just var praktikorienterad, tvärdisciplinär och habiliteringsspecifik. En arbetsgrupp bildas Som ett svar på denna önskan skapades en fristående grupp av personer från verksamhetsnära FoU-enheter eller liknande samt med representanter från chefsföreningen. Gruppen bestod av Magnus Larsson från FoU-enheten i Habilitering & Hjälpmedel i Region Skåne som också var sammankallande, Margareta Nilsson från Barn- och ungdomshabiliteringen, Region Skåne, Erling Nyman, Habiliteringen i Örebro, Britta Högberg och Eva Brogren Carlberg, FoU-enheten, Handikapp och Habilitering, Stockholms läns landsting, samt Tone Engen och Per Skoglund, Bräcke Östergård. Arbetsgruppens arbete finansierades av respektive enhet, både när det gällde arbetstid och resor. Gruppens arbete föll ut i två delar. Dels var det ett utvecklingsarbete där utbildning och kunskapsutveckling inom barnhabilitering diskuterades, dels planering och genomförande av en kurs baserad på de slutsatser som formulerats. Kursen Arbetsgruppen formade en kurs med följande utgångspunkter: att skapa en påbyggnadsutbildning för praktiker inom svensk habilitering med fokus på att utveckla habilitering som verksamhets- och kunskapsfält 12
PÅBYGGNADSUTBILDNING - ETT UTVECKLINGSPROJEKT att kursen skulle ha en inriktning mot skickligt handlande och en reflekterande hållning att utbildningen skulle riktas till relativt nya medarbetare, som arbetat 2-3 år, och som hunnit orientera sig om habiliteringens praktik att utbildningen skulle motsvara 5-10 akademiska poäng Målen för påbyggnadsutbildningen var att deltagarna vid avslutad genomgång skulle ha kunskaper i: att sätta in habilitering i ett teoretiskt, men också ett idéhistoriskt och idékritiskt sammanhang att tolka och förstå olika sammanhang i det praktiska habiliteringsarbetet/ i habiliteringsprocessen för att därmed öka handlingsutrymmet och möjligheten till övervägda val att hantera relationer till barn, ungdomar och familjer samt till kolleger inom verksamheten och externa samarbetspartners. Uppläggning Kursen genomfördes i tre internat. Det första varade 3 dagar och de följande två dagar, det vill säga sammanlagt 8 dagar med 4 övernattningar. Till detta kom en avslutande examinationsdag. Internaten fokuserade på olika huvudteman: Internat 1: Barnhabiliteringens sociala landskap. Detta tema handlade om barnhabiliteringens idéhistoria och rötter, den samhälleliga kontexten i form av traditioner och relationer till andra samhälleliga organ, samt ett socialt sammanhang i form av de värderingar och den handlingslogik som kännetecknar fältet Internat 2: Organisation och team. Här fokuserades interaktionen mellan individer som representerar olika professioner, institutioner och organisationer, och den gruppdynamik som formar samspel och samarbete. Internat 3: Samverkan, pedagogik och konsultation. Centralt på detta internat var samarbetet både i form av konsultation till kolleger från andra organisationer och med familjer, barn och ungdomar. 13
MAGNUS LARSSON & BRITTA HÖGBERG Arrangemang och deltagare Kursen arrangerades av FoU-enheten inom Habilitering & Hjälpmedel i Region Skåne. Margareta Nilsson lämnade arbetsgruppen och blev istället beställare av kursen. Länken till habiliteringschefsföreningen fanns dock kvar genom att kursen var öppen för ansökningar från hela landet. Totalt kom slutligen 29 deltagare, varav ca hälften från Skåne, och övriga huvudsakligen från södra Sverige. Kursen stöddes ekonomiskt av de olika engagerade enheterna genom kursledningens arbetstid. Övriga kostnader täcktes av deltagaravgifter samt med hjälp av ett bidrag från RBU (Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar) på 15 000 kr. Examinationspaper Den examinationsuppgift som eleverna på kursen fick var att utgå från någon konkret erfarenhet eller situation och i ett skriftligt paper belysa den från de tre temata från internaten. Kursdeltagarna gavs fria händer när det gällde stil och disposition, och de enda formella kraven som ställdes på strukturen var att referenser skulle anges på ett korrekt sätt. Resultatet är att en rad fenomen lyfts fram som inte stämmer med bilden av hur det borde vara, eller med den förväntan man hade med sig in i verksamheten. Man kan i några fall säga att det som varit svårt är att förstå sig på vad barnhabilitering är för något, sett ur den relativt nykomna praktikerns perspektiv. Den bild av barnhabiliteringen som framträder här uppfattas förmodligen av många läsare som föga smickrande. Det som lyfts fram stämmer inte alltid med den officiella retoriken, eller med bilden av hur en god samhällsservice är organiserad. Syftet med dessa paper, liksom ett av kursens övergripande syften, var istället att för det första formulera de fenomen av den här karaktären som vi vet är en viktig del av vardagserfarenheten i alla organisationer, professionella eller inte. Vardagens konkreta arbete är fyllt av svårigheter, motsättningar och paradoxer som man just måste delta i praktiken för att kunna erfara och se, och så är det i alla praktiska verksamheter (jfr t ex Larsson, 2001; Perrow, 1986 m fl). Att sätta ord på dessa erfarenheter är emellertid inte lika vanligt som att erfara dem. För det andra var syftet att reflektera över och försöka tolka och begripliggöra dessa fenomen. Detta är något som är mer sällsynt, åtminstone i skriftlig och publicerad form. Det är väsensskilt från de mer politiskt och ideologiskt 14
PÅBYGGNADSUTBILDNING - ETT UTVECKLINGSPROJEKT korrekta beskrivningar som så ofta återfinns i officiella dokument (men även i många forskningstexter). Texterna är med andra ord frukten av ett pedagogiskt arbete, som går ut på att utforska den vardagliga, professionella erfarenheten, reflektera över den (och då särskilt över det som verkar konstigt eller svårt att förlika sig med) och försöka tolka och skapa mening i det man är med om. Arbetet bygger på tron och erfarenheten att detta är handlingsbefrämjande, genom att man genom tolkningen och den vidgade förståelsen får tillgång till fler handlingsalternativ. Genom att befrias från den börda som just det svårbegripliga och otolkade innebär blir också utrymmet för den egna kreativiteten större. Antologin Denna rapport är en antologi bestående av ett urval av dessa examinationspaper. Urvalet har i hög grad gjorts av kursdeltagarna själva. Efter genomförd examination erbjöds de som så ville att bearbeta sina texter ytterligare något, för att de skulle kunna ingå i denna antologi. Det spontana urval som då uppstod har i stort sett följts. Dessa paper har alltså efter examination redigerats av respektive författare i dialog med redaktörerna. Ambitionen har emellertid inte varit att producera artikeltexter eller vidareutveckla dem till en mer avancerad nivå. De är fortfarande just examinationspaper och bör därför också läsas som sådana. Detta innebär att såväl disposition som språk och stil skiljer sig åt mellan dem, och att det också skiljer sig från vad som kan förväntas av mer traditionella paper eller projekt- och forskningsrapporter (som ovan angetts var formen relativt fri, vilket för flera resulterat i relativt essäistiska arbeten). Syftet med att publicera detta urval av paper är tvåfaldigt. Dels upplever vi att ett urval av dessa examinationspaper tillsammans utgör en viktig dokumentation över vad det kan vara för blindskär som man riskerar att fastna på i barnhabiliteringens farvatten. Det ger med andra ord en bild av den dynamik man som relativt nyanställd inom barnhabiliteringen kan ha att tampas med, i en eller annan form. Eftersom texterna är personligt hållna och utgår från personliga erfarenheter, är det inte troligt att det går att känna igen sig direkt. Tanken är snarare att de kan stimulera till ett eget reflekterande, där också de medverkande författarnas generösa delande av sina erfarenheter kan fungera som någon form av lotsning. 15
MAGNUS LARSSON & BRITTA HÖGBERG Detta leder över till det andra syftet. Vi tror att texter av den här karaktären är användbara som arbetsmaterial i utvecklingsarbete inom verksamheten. Texterna kan peka ut områden som är angelägna att arbeta med och lyfta fram perspektiv som inte alltid gör sig så hörda i det pågående utvecklingsarbetet, som ofta domineras av mer erfarna kollegor, och inte sällan politiskt korrekta hänsynstaganden. Reflektionerna och försöken att sätta in barnhabiliteringsverksamheten i ett socialt landskap visar att även enkla insatser blir mångtydiga. Detta kan upplevas både som handlingsförlamande och som handlingsbefrämjande. Problematisering och flera tolkningsalternativ kan framstå som att konstra till det självklara, men det kan också öppna för nya och bättre vägar till samarbete och lösningar. Att lyfta fram komplicerade aspekter av barnhabiliteringsvardagen och att problematisera praktiken är alltså inte att värdera praktiken. Det är snarare ett sätt att försöka synliggöra och bli förtrogen med den dynamik som faktiskt finns och präglar vardagen. Därmed kan ett reflekterande arbetssätt bli en källa till att utvecklas i det dagliga arbetet. Innehållet kan översiktligt grupperas i tre teman. Samverkan och dess problem Här handlar det om samverkan med andra parter utanför barnhabiliteringen, som skola, föräldrar etc. och de utmaningar detta innebär. Maria Gustafsson utgår från en situation i Göteborg, med ett elevhabiliteringsteam som arbetar nära en skola med elever med rörelsehinder, och lyfter fram en del av dynamiken i ett sådant sammanhang. Konsultation är ett begrepp som använts i denna situation och som granskas av författaren. Den förvaltningsövergripande samverkan i ISP-team är temat för Angelique Nymans paper. Med utgångspunkt i två fallbeskrivningar diskuterar hon den dynamik som har att hanteras i dessa teamkonstruktioner och som kan förstås på flera olika nivåer. Annemarie Björnson diskuterar det samarbete som barn- och ungdomshabiliteringen i Värmlands läns landsting haft med en enhet vid Karlstads Universitet, när det gäller stöd till kommunikationsutvecklingen hos barn. Här finns faktorer på allt från en politisk nivå till ett konkret arbetssätt, vilka spelar stor roll för hur samarbetet kring de enskilda familjerna och barnen formas. 16
PÅBYGGNADSUTBILDNING - ETT UTVECKLINGSPROJEKT Team och planer Inom barn- och ungdomshabiliteringens egna väggar finns också samverkan och samarbete. Gudrun Thurn tar utgångspunkt i de samtal mellan habiliteringspersonal, föräldrar och annan inblandad personal, som ligger till grund för habiliteringsplaner. Utifrån antagandet att dessa samtal är en arena där förhandling och samverkan faktiskt bör kunna ske, lyfter hon fram några teman från samtalens praktik, där en mångfacetterad dynamik blir synlig. Habiliteringsplanen är också i fokus i Anna Perltofts paper. Här placeras planerna in i verksamheten och dess sociala ordning. Snarare än att endimensionellt se planerna som rationella konstruktiva verktyg, problematiseras deras olika möjliga funktioner. De relateras både till det tvärprofessionella samarbetet inom verksamheten och till mötet mellan personal och familjer, och dess möjliga funktioner i dessa sammanhang diskuteras. Själva habiliteringsteamet problematiseras av Anna Paulsson med frågan om varför det förekommer så mycket individuellt arbete, när organisationen ska präglas av helhetssyn och tvärfackligt samarbete. Utifrån en beskrivning av vad det är för tvetydig praktik som tar gestalt i verksamheten, och några av dess konsekvenser, diskuterar Paulsson faktorer på både organisations-, team- och individnivå som bidrar till att forma denna situation. Arbetsmodeller och konkret habiliteringsarbete Det sista temat innehåller paper med det konkreta arbetet i fokus. Mattias Lilja intresserar sig för det speciella sätt som han menar att man använder frågor på inom barn- och ungdomshabilitering. Frågornas olika retoriska funktioner diskuteras och relateras till föreställningen om delaktighet. Anna Zachrisson betraktar habiliteringsarbetet från ett motivationsperspektiv. Via en genomgång av habiliteringen från ett organisatoriskt, ett team- och ett individuellt perspektiv, identifierar och diskuterar hon faktorer, som både bidrar till och som försvårar olika former av motivation, och hur detta samverkar med lärande och kompetensutveckling. Avslutningsvis tar Patrick Compagnon upp vad det i praktiken kan innebära att vara halvtidsarbetande inom en organisation som i huvudsak är uppbyggd på heltidsarbetande, fast anställd personal. Genom att relatera dessa arbetsvillkor till både habiliteringen som organisation och samarbetet med kolleger och till arbetet med barn och familjer, nyanseras och problematiseras bilden av vad anställningsvillkor kan innebära i barn- och ungdomshabiliteringen, i de sociala landskap man befinner sig i. 17
Del 1. Samverkan
Konsultativt förhållningssätt är det möjligt? Samverkan mellan elevhabiliteringsteamet och en grundskola med rörelsehindrade elever Maria Gustafsson Bakgrund Jag har arbetat inom barn- och ungdomshabilitering i snart två år. Initialt hade jag en delad tjänst och arbetade 50% i elevhabiliteringen, som är ett kompetensteam inom Västra Götalands barn- och ungdomshabilitering, och 50% i ett geografiskt team. I samband med en organisationsförändring vid årsskiftet 2000/2001 fick jag full tjänstgöring i elevhabiliteringsteamet. Det har varit mycket värdefullt att få ta del av två olika sätt att arbeta, framför allt för att få en bättre helhetssyn av vad habilitering som organisation är, men även för att kunna se för- och nackdelar med olika arbetssätt. Detta paper är ett resultat av kursen Påbyggnadsutbildning för yrkesverksamma inom svensk barn- och ungdomshabilitering. En förändring i organisation medför alltid förändringar i arbetet. Jag har belyst en frågeställning som är angelägen för elevhabiliteringsteamet utifrån de riktlinjer som angetts i den nya organisationen och som medfört ett förändrat arbetssätt för teamet. Jag vill poängtera att innehållet i detta paper grundar sig på min personliga erfarenhet som sjukgymnast i elevhabiliteringsteamet under den tid jag varit verksam där samt på den kunskap och reflektion jag erhållit från påbyggnadsutbildningen. Elevhabiliteringen Elevhabiliteringen har genomgått många organisationsförändringar under en kort period. Fram till 1999 låg verksamheten inom stiftelsen Bräcke Östergård. 1999 övergick verksamheten till sjukvården med Sahlgrenska universitetssjukhus som huvudman. 2001 fick Göteborg och Södra Bohuslän samordnad barn- och ungdomshabilitering och blev därmed Habiliteringen Väster med 21
MARIA GUSTAFSSON Handikappförvaltningen som huvudman. Inom Habiliteringen Väster finns det sex geografiska enheter och två kompetensteam, varav elevhabiliteringen är ett. Elevhabiliteringen är ett kompetensteam som i nuläget är knutet till en grundskola. Skolan vänder sig till rörelsehindrade barn och ungdomar och har en bred specialpedagogisk kompetens. Genom den period av organisationsförändringar, som ovan är beskriven, har elevhabiliteringen fortsatt sitt nära samarbete med denna skola. I dagens läge är det ett kriterium att ha sin skolgång på denna grundskola för att överhuvudtaget erbjudas habiliterande insatser från elevhabiliteringen. Det innebär alltså att de familjer som väljer denna skolform för sitt barn/ungdom erbjuds möjligheten att byta habiliteringsteam från geografiskt team till elevhabiliteringsteamet. I nuläget ger elevhabiliteringsteamet habiliterande insatser till 22 familjer, men under hösten 2002 kommer teamet att ge insatser till omkring 30 familjer. Målgruppen som elevhabiliteringen ger habiliterande insatser till är barn/ ungdomar 7-18 år med omfattande funktionshinder/flerfunktionshinder. De har stora begränsningar beträffande motorik. De kan därtill ha kommunikations- och/eller kognitionssvårigheter. Tilläggsproblem i form av nutritionssvårigheter, epilepsi och synproblematik är vanligt förekommande. Funktionshindren är av den art att de kräver insatser av flera professioner. Många har även stora behov av hjälp för personlig ADL. Hjälpmedelsbehoven är också de omfattande och kräver många gånger anpassningar och avancerade tekniska lösningar. Specialpedagogiska insatser är ett uttalat behov för målgruppen. För att kunna ge en bild av var elevhabiliteringen befinner sig i dagens läge vill jag återknyta till den organisationsförändring där man gick in i samordnad habilitering med Handikappförvaltningen som huvudman. När organisationsförändringen väl var genomförd och en ny huvudman trätt till, ifrågasattes elevhabiliteringens resurser i förhållande till antal brukare teamet ger habiliterande insatser till. Vidare ställdes frågorna hur många brukare det totalt sett fanns inom Habiliteringen Väster med lika omfattande behov, som den målgrupp elevhabiliteringen ger habiliterande insatser till, samt hur dessa behov skulle kunna tillgodoses. Organisationsförändringen resulterade därmed i en kartläggning för att ta reda på ovan beskriven målgrupps behov av elevhabiliteringen. Resultatet av denna visade att inom Habiliteringen Väster finns det ytterligare omkring 110 barn/ungdomar med lika omfattande behov av insatser. Hur dessa behov skall 22
KONSULTATIVT FÖRHÅLLNINGSSÄTT tillgodoses diskuteras nu i habiliteringsledningen. Det står dock redan klart att det kommer att innebära förändringar för elevhabiliteringen i form av utökat arbetsunderlag (antal brukare). Elevhabiliteringsteamet har krav på att framöver inleda samarbete med andra grundskolor med rörelsehindrade elever, samt att agera som konsulter gentemot de geografiska enheterna i frågor gällande barn/ungdomar med omfattande funktionshinder/flerfunktionshinder. Detta kommer att medföra förändringar i teamets nuvarande arbetssätt, ett förändringsarbete som redan påbörjats och som bland annat ställer större krav på flexibilitet och prioritering i arbetet. Uppdrag/utförande Elevhabiliteringen utgår från ett familjecentrerat arbete där habiliteringsplanen skall ligga till grund för de insatser/tillsatser som ges. Enligt Västra Götalandsregions policydokument (Hälso- och sjukvårdsstyrelsen, Västra Götalandregionen, 1999) är en del av målet för habilitering av barn och ungdomar följande: Målet för habiliteringen är att minimera de handikappande konsekvenserna av olika funktionshinder och att barn/ungdomar med funktionshinder och deras familjer ska kunna leva som andra och nå full delaktighet i samhället. Barnet/ungdomen med funktionshinder ska kunna ta tillvara och utveckla sina förmågor på bästa sätt och uppnå största möjliga autonomi (största möjliga grad av oberoende). Som en stor del i detta mål inriktas elevhabiliteringsteamets verksamhet på att möjliggöra skolgång, så att beskriven målgrupp kan delta i och tillgodogöra sig undervisningen i skolan. Därav även teamets nära samarbete med skolan. Behoven är omfattande och ofta bestående över tid, vilket gör att elevhabiliteringen arbetar under lång period och har täta kontakter med barnet/ungdomen/familjen och andra i personens närmiljö. De habiliterande insatserna sker till största delen under skoldagen och genomförs i lokaler på skolorna. Detta är i enlighet med överenskommelsen mellan Hälso- och sjukvårdsstyrelsen och Handikappförvaltningen i Västra Götalandsregionen som understryker att insatserna/stödet skall ges i personens närmiljö så långt det är möjligt. 23
MARIA GUSTAFSSON För de professioner inom teamet, där det finns flera personer inom samma yrkeskategori, är insatserna ofta schemalagda och statiska över tid. Detta skiljer sig från de professioner där det bara finns en som är verksam och därmed skall ge habiliterande insatser till samtliga brukare. Som angetts ovan har nu ett förändringsarbete påbörjats som berör detta arbetssätt. I praktiken innebär förändringsarbetet att insatserna inte skall schemaläggas och inte vara statiska över tid. Enligt gammal tradition har elevhabiliteringen haft ett stort ansvar när det gäller utförandet av de habiliterande insatserna, men med de nya riktlinjer som givits för teamets uppdrag, samt att brukarunderlaget har ökat, kan teamet inte bära det ansvar det gör idag för själva utförandet av de habiliterande insatserna. Tiden kommer att behöva disponeras om och teamet kommer att få prioritera sina insatser efter de resurser som finns. Tyngdpunkten i teamets arbete skall ligga i att utreda och analysera barnets förutsättningar efter de behov familjen uttalat, för att sedan kunna hjälpa familjen att formulera utvärderingsbara mål. Därefter ger teamet förslag på åtgärder som kan tänkas vara lämpliga för att nå ett uppsatt mål och det är slutligen familjen som uttalar sig angående de förslag som givits. I själva utförandet av åtgärderna kommer brukaren, familjen och personer i barnets/ ungdomens närmiljö att få ta ett större ansvar och det ligger i teamets uppdrag att överföra den kunskap som behövs för att kunna möta barnets/ungdomens behov. Frågeställning Utifrån elevhabiliteringens nya uppdrag och den förändringsprocess som pågår i teamets arbetssätt har det väckts många tankar kring samverkan med skolan. Vilken roll spelar det faktum att flera i teamet dagligen befinner sig i skolverksamheten? Är behoven så omfattande eller skapas behov genom en kontinuerlig närvaro? Vidare, vad gör teamets närvaro med barnets/ ungdomens möjligheter till utveckling och självständighet? Och hur påverkar de djupt rotade traditioner som finns i samverkan mellan elevhabiliteringen och skolan utvecklingen av nya arbetssätt? Finns det drivkraft och motivation för att bryta en del av dessa traditioner och vilka möjligheter finns det att utveckla nya vägar för samverkan? Konsultation är ett ord i tiden, ett ord som florerar i dagens samhälle inom all verksamhet, och även inom Handikappförvaltningen och elevhabiliteringen. Detta arbetssätt är inte så väl utvecklat inom elevhabiliteringen, men med 24
KONSULTATIVT FÖRHÅLLNINGSSÄTT teamets nya uppdrag är det tydligt uttalat att det är ett arbetssätt man skall utveckla. I det sammanhang som arbetet mellan elevhabiliteringsteamet och skolan utgör, uppstår då också några centrala frågor. Skulle konsultation som alternativt arbetssätt kunna vara en ny väg i samverkan mellan elevhabiliteringsteamet och skolan? Finns det något i dagens läge som försvårar/hindrar detta arbetssätt utifrån vårt eget team och vår organisation? Konsultation För att kunna granska funktionerna och möjligheterna i konsultation som arbetssätt i det här aktuella sammanhanget, kan det vara bra att först klargöra vad själva begreppet innebär och kan betyda. Inom elevhabiliteringsteamet har vi diskuterat innebörden av begreppet konsultation och det var inte självklart vad det innebar i praktiken i teamets sätt att arbeta. Att en frågeställning eller ett uppdrag kommer utifrån och att en konsultation sker inom en avgränsad tid nämndes bland annat som definition av vad en konsultation är. En författare som har teoretiserat kring konsultation är Caplan (1970), vars definition kan sammanfattas så här: Konsultation är en interaktionsprocess mellan två eller flera professionella yrkesutövare. Konsulten är specialist och konsultanden ber om hjälp angående ett yrkesproblem. Konsulten tillhör vanligen en annan yrkeskategori och en annan organisation. Det finns ingen hierarkisk relation. Konsultanden kan fritt ta eller förkasta konsultens bidrag. Konsulten har två mål med sin insats: A) att undanröja det aktuella problemet B) att öka konsultandens förmåga att klara liknande situationer i framtiden. Det finns flera faktorer som påverkar och som bör övervägas innan man går in i en konsultation (föreläsning Eva Brogren). För det första bör ett konsultativt förhållningssätt vara förankrat inom organisationen på olika nivåer. Uppdraget, 25