Silja Rantanen Peter Tillberg 8 juli 27 augusti 2006
Jag hyser klockarkärlek till arkitekturen Vad är klockarkärlek? Det är partiskhet till förmån för en sak man en gång har haft ett ännu närmare förhållande till. Man känner inte klockarkärlek för en person utan den är liksom en abstrakt motsvarighet till den speciella sorts ömhet som möjligen kan förekomma mellan ett före detta älskande par sedan det värsta agget glömts. Något man hyser klockarkärlek till prioriterar man, t.o.m. mot sitt bättre vetande för att man vill vara saken trogen. I gott som i ont låtsas man veta någonting om saken, som ingen annan känner till. Detta i sin tur ger upphov till en känsla av moralisk skyldighet. Å ena sidan vill man övertyga andra om meriterna hos objektet för klockarkärleken och å andra sidan försöker man få dom andra att förhålla sig barmhärtigt t.o.m. till dess uppenbara tillkortakommanden. I själva verket är man lojal mot objektet för klockarkärleken av rent atavistiska skäl; blodet kallar att komma till dess försvar. Min arkitektur och mina ungdomsförtjusningar får bara jag tala illa om.
Jag blev bekant med arkitekturens begrepp vid en ålder då man är mottaglig för impulser. Det skedde på 1970- talet då jag studerade på arkitekturlinjen vid Tekniska Högskolan före mina konststudier. Arkitekturens modernistiska grundval var förmodligen den sista helgjutna läran om någonting som jag överhuvudtaget blev erbjuden. Jag var knappt tjugo år gammal, men jag tog emot den som ett barn och levde mig in i den med hela mitt väsen. Grundplanen var viktigare än fasaden, och de skulle svara mot varandra. Huset skulle vara solitt, ändamålsenligt och skönt. Firmitas, utilitas, venustas. Sator Arepo tenet opera rotas. Jordbrukaren Arepo håller i gång verksamheten. Det sistnämnda var visserligen en palindrom som jag hade lärt mig av läraren i arkitekturhistoria. Alltsedan dess har jag känt för både palindromer och anagramm. Ordspelen är arkitektoniska till sin karaktär. Kanhända tyckte jag ändå allra mest om det trivialaste av våra läroämnen, deskriptiv geometri. Det fanns inga ideer eller ideologier anknutna till den, utan man konstruerade till exempel snittytan av en sfär och en kon, vilken överraskande blev jordnötformad. Man skulle också rita en väg till en given kulle på så sätt, att den inte på något ställe skulle överskrida en viss lutningsvinkel. Jag fascinerades av hur formen föddes liksom av sig själv samtidigt utgående från givna villkor. Allt utan verbal inblandning.
Då jag började mina konststudier, var ingenting mera lika klart. Jag fick inte mera uppleva den genom nödvändighet förlossade formens tillblivelseögonblick såsom under övningarna i deskriptiv geometri, och i ideologiskt hänseende bjöds jag inte ens på en samling av trosatser tillräckliga för att projicera tankar på. Brytningen hade skett också ute i världen. Kanske just därför började jag fokusera mina konstnärliga funderingar på rumsligheten, den sista angelägenhet jag trott på. : Jag har bevarat min lust att tolka rum i tjugofem år och under den här tiden har den avlägsnat sig långt ifrån byggnadens och planeringens värld. Hållbarhet och ändamålsenlighet är för mig ämnen för tankelekar, skönheten ett självändamål. En grundläggande fängslan får mig åter och åter igen att plocka fram rumsliga ämnen till föremål för min konst.
10
Iakttagelser gällande det rumsliga speglar enligt min mening upplevelsedjup som i sista han gäller hela världsalltet. I en rumsupplevelse kombinerar människan alla olika slag av sinnesförnimmelser och smälter samman alla sina med olika medel inhämtade kunskaper om ett visst objekt. Denna händelse är i liten skala analog med de konfrontationer med alltet som vi längtar efter. Av denna anledning vill vi ta landskapsfoton under våra semestrar, trots att de blir så otillfredställande i förhållande till den egentliga rumsupplevelsen, och av samma anledning öppnar sig inte dessa foton för de andra som ser bara det som finns i bilderna och inte allt det som den ursprungliga upplevelsen var en syntes av. Men det existerar tillstånd såsom drömmar, där kategoriseringen av olika upplevelser bryts och det inte längre råder några förbud för kombinationer av vissa sinnesförnimmelser. I en av mina drömmar hade jag en björkallée i min mun! l 11
12
13
14
Rumsligheten tilltalar mig i synnerhet i ofullbordade, tillfälliga eller svårt klassifierbara och hybridartade strukturer Korsbilden är ett skolexempel på en hybrid struktur som kan tilltala en målare. Den drar mig till sig som ett hemlighetsfullt bildchiffer. I en korsbild förenas två bilder till en tredje bild, som man inte kan identifiera. I klassiskt måleri behandlas ju strukturens korsningar på sätt eller annat så, att formerna inte helt smälter ihop. Bäst smälter de ovanpå varandra satta formerna ihop om de har jämnstarka valörer. Då försvinner korsningarna ur synen. På det här viset kan en föreställande bild bli abstrakt. 15
16
17
18
Korsbilden är alltså svårare att gestalta än en enkel bild som inte är kombinerad med en annan bild. Likväl är den sanningsenligare. I den inträffar i konkret form samma korsbelysning som då vinklarna för synfältet skär varandra, något som sker på ett symboliskt plan varje gång en människa medvetet fokuserar på en företeelse. I tal är man tvungen att rada upp synpunkterna i tidsföljd - i bild gestaltas de alla samtidigt och tvådimensionellt. I jämförelse med videokonst har detta tolkats till måleriets nackdel så, att rum och tid inte alls skulle ingå i målarnas tankevärld. Det stämmer definitivt inte. All konst innebär ju ett överförande av rumsliga och tidsbundna företeelser till ett medium. Mediet behöver inte förhålla sig likformigt till de tankar det överför. Tvärtom, vid överförandet är man tvungen att bli medveten om naturen hos det man överför. Hur skulle det annars gå att alls tala eller skriva om sinnesförnimmelser? l 19
20
21
Jag arbetade i Paris under tre månader vintern 2004-05. Där gjorde jag en serie teckningar med Loris Cecchinis genomskinliga kärra som ämne. Den fanns i foyéen till Paris stads museum för nutidskonst. Kärran var någonting mittemellan ett bruksföremål och ett konstverk. Det var meningen att publiken skulle använda den för rekreation. Dess väggar bestod av genomskinliga nätverk, och nätstrukturen hos varje vägg var litet annorlunda än hos de andra på så vis att när man från varierande utgångspunkter i rummet följde dem, uppstod det oändligt många varianter av nätens korsbilder. Dessa korsbilder var mitt egentliga ämne. Enligt modellen och med blyerts tecknade jag av dessa korsbilder medan jag satt timtals både inne i kärran och utanför den på olika håll. Naturligtvis var bara exteriörbilderna korsbilder. Inne i kärran var rumsupplevelsen som att sitta mitt inne i en tredimensionell teckning. Nu återvände den i mina teckningar till den punkt som hade varit dess ursprung i en annan konstnärs, eller i det här fallet en arkitekts händer. På sätt och vis bröt jag samman den till dess beståndsdelar som man gör med en leksak för att se hur den är tillverkad. Å andra sidan ställde jag mig på betraktarens plats och gjorde som det förväntas av en betraktare i ett tidsenligt museum. 22
Ibland känner jag det som om betraktarens roll vore den tacksammaste rollen inom nutidskonsten. Man stryker publiken medhårs. Den är den parten i hela konstapparaten som väger tyngst och i gengäld krävs av den bara en motsvarighet till det som i varje fall är en central intellektuell del i en konstnärs arbete, det vill säga betraktandet. Så gav jag också mina teckningar titeln Konstnär och betraktare. l 23
24
25
26
27
28
29
Åvensor ö, där jag vistas under somrarna, är belägen i Åbo skärgård. Udden mittemot vår stuga heter Kirmo. Där finns rester av en kalkgruva som lagts ner på 1940- talet. Eftersom marken är mycket kalkhaltigt, finner man på detta område en massa naturväxter som är ytterst sällsynta i Finland, exempelvis murruta. För tre år sedan köpte Forststyrelsen udden för att omvandla den till naturskyddsområde. Sedan dess har man röjt området för hand och nu betar där får. Av det material som fanns på plats byggde röjarna sig en brygga samt en bastu av tältduk. Presenningen till bastun tog de med sig, men bastuns stomme blev kvar i terrängen för vidare bruk på samma sätt som vissa indianstammar har för vana att göra. Denna stomme var som en rustik variant av konstkärran i Paris. Jag tecknade av den med sepiakrita genom hela sommaren. Även den är genomskinlig och åsynen av den förändras därför mer av att man vänder på huvudet eller genom att man byter plats än den skulle göra om föremålet vore kompakt. För övrigt har den en materiell egenskap, som Pariskärran saknade: eftersom den är gjord av naturliga ribbor, blir bildens upprepade delar inexakta och olika till tjockleken, men inom en harmonisk ram. Exteriörerna av stommen är liksom i Paris korsbilder, där de tre övriga fasadramarna syns genom den främsta ramen. Bilderna är fulla av så kallade märkliga punkter eller punkter där tre linjer möts. Varje korsbild är en gåta och serien av teckningar är en utvecklingshistoria, en berättelse om hur man så småningom gestaltar en form. 30
Silja Rantanen. Född 1955 i Helsingfors, Finland. Bor och verkar i Helsingfors och Karis. Utförligare CV finns på konsthallens hemsida, www.konsthallen.hishult.com Katalog #71 i en löpande serie utgiven sedan 1994. Tidigare kataloger, se Konsthallens hemsida. Katalogens idé & form KÅ Gustafsson Text Silja Rantanen Foto KÅ Gustafsson, i Silja Rantanens ateljé april 2006. Bastun i Kirmo av Riikka Rantanen Upplaga 2.000 ex Tryck - Printing Malmö ISBN 91-85348-17-1 Konsthallen i Hishult, Markarydsvägen 10, SE-310 21 Hishult, Sweden. www.konsthallen.hishult.com Öppet: September-April Onsdag-Söndag 12-17.00. Maj-Augusti Tisdag-Söndag 12-17.00. 31
32 2 september 29 oktober 2006