BYGGHERRAR MED MEDEL I TIDEN

BYGGHERRAR MED MEDEL I TIDEN 26

På en skånsk åker har det osannolika bostadsområdet Jakriborg rest sig ur leran. Landets arkitekter har mest kastat skit men det tycks bara ha fått fler människor att faktiskt vill bo där. Av Björn Ramel Frilansjournalist och ledarskribent på Sydsvenska Dagbladet Foto av Sofia Nerbrand m inte för kylan och det strilande regnet. Om inte för bullret från banvallens tåg. Då skulle bostadsområdet Jakriborg nog framstå som ett fata morgana där det tornar upp sig på det skånska slättlandet. En medeltida vapensköld. En partiell stadsmur. Höga gavlar i pastellfärger som bröstar sig mot en mulen himmel. Vad är detta? En kuliss för riddarfetischister? Ankeborg? En ficka i tid och rum? Väster och söder om Jakriborg ligger en övergiven industritomt och en stor parkeringsplats. I norr åkermark. I öster järnvägen och stationen, och bortom den det gamla Hjärup med rader av villor i tidstypiskt sextiotalsstuk: mexitegel, gavlar och garageuppfarter. Klart är att enklaven i Staffanstorps kommun är oerhört populär. Väntetiden för att komma till en av områdets knappt 400 lägenheter är runt ett år. Lika klart är att Jakriborg får delar av arkitektkåren att resa ragg. Det sägs spegla en kuslig människosyn och vissa har associerat till Nazityskland. Vilka skrivna eller oskrivna regler har byggherrarna förgripit sig emot? Varför denna diskrepans mellan professionen och allmänheten? Och vad säger den om hur byggbranschen fungerar och konsumentens ställning? det är mer än estetiken som provocerar och förundrar. Hela projektet är i flera avseenden en provkarta på hur man normalt inte beter sig i branschen. Jakriborgs samkönade föräldrar Malmöbröderna Jan och Krister (Ja+Kri=Jakri) Berggren har lett projektet från ax till limpa, vilket i sig är ovanligt. Från uppköp av marken 1991 till drift och administration av området sedan de första invånarna flyttade in 2002. Och de har gjort det efter eget huvud, eller kanske snarare magkänsla. Några arkitekter har hjälpt till med ritningar, i övrigt har bröderna rett sig själva med lite teknisk utbildning i bagaget, som Jan Berggren förklarar. När andra bygger bostadsrätter satsade de på hyresrätter, trots att de anses mindre lönsamma så som hyressättningen fungerar. Medan många byggbolag ängsligt söker sig till exklusiva tomter i storstäder för att kunna sälja varan valde bröderna Berggren en oansenlig plätt på vischan. I en estetik som räcker långfinger åt rådande ideal. Läget i den expansiva Öresundsregionen är förvisso inte det sämsta, med Lund, Malmö och Köpenhamn på nära håll. Men när marken köptes upp var fastighetsmarknaden mer än deppig och Öresundsbron alltjämt ett frågetecken. Det krävdes mod, passion eller möjligen en överhettad hjärna för att ge sig i kast med ett udda projekt som detta. Ändå verkar Berggrens ha lyckats bättre än många andra: Jakri AB, som deras bolag heter, har byggt relativt billigt, kölistan har tillkommit utan annonser och varje vecka kommer 27

busslaster av turister och andra intressenter för att beskåda verket. Hur har de burit sig åt? Här borde finnas lärdomar att dra. Det är svårt att fördomsfritt närma sig ett omtalat område som Jakriborg. Svårare ändå är att inte ryckas med av nyfikenhet när man väl träder in ministaden genom en portal i muren. Från det mjukt svängda huvudstråket avgår vindlande sidogränder med kullerstensbeläggning belysta av gammaldags gatlyktor. Husen står skuldra vid skuldra i varierande höjd, storlek och form. Putsade fasader i ockra, vitt och blekrött blandas med korsvirke, spröjsade och blyinfattade fönster, branta takåsar, små torg och prång och ett gatunät med få räta vinklar. Den småstadsaktiga gemytligheten understryks av gatunamn som Köpmannagatan och Lillgränd. En del bostäder är radhus med staketomgärdade uteplatser där Webergrillar står och längtar efter våren. I flervåningshusen återfinns lägenheter, från ettor på 30 kvadratmeter till femmor på 150. En del har butiker i bottenplan: området stoltserar med ett bageri, en pizzeria, en möbelaffär, ett solarium och en butik för barnkläder. Dagis finns också att tillgå och en matbutik är tydligen på väg in i någon av de tomma butikslokalerna. Denna vinterdag före jul är det marknad i Jakriborg. Det säljs hemmagjorda tomtar och troll, stearinljus och mjöd bland annat. Kommersen är inte direkt livlig, men har lockat folk från grannskapet. Ett antal barnfamiljer traskar runt, begrundar och småpratar med grannarna. Här är mycket idyll för pengarna. Megaretro. Sött som sockervadd. Det viktiga har inte varit att tjäna en massa pengar och det är väl idiotiskt. Men vi ville ha det så här, säger Jan Berggren lakoniskt när vi långt om länge får kontakt. Det skulle vara vackert, så som saker såg ut förr. Mycket av det som byggts runt städerna har ju varit identiskt. Villamattor och höghus som kopierats från plats till plats. Jag tycker det är förfärligt och förstår inte att folk har velat bo där. Men det med förr vill Jan Berggren inte precisera. Några studieresor till Hansastäder företog bröderna i varje fall aldrig innan projektet drogs igång. Att det blev hyresrätter har inget med ideologi eller ekonomi att göra. Det var helt enkelt roligare så, påstår Jan Berggren. Och att Jakriborg skulle vara ett uttryck för nyurbanism, som många hävdat, begriper han inte. En löjlig etikett som jag aldrig hört talas om förrän journalister började fråga. Men visst är tanken att man skall kunna bo och arbeta i området. I början var det få som trodde på projektet, berättar Jan Berggren och medger att det kändes ensamt. I dag är läget ett annat. Bröderna har fått klartecken från kommunen att bebygga dubbelt så mycket mark. Där skall finnas både hyres- och bostadsrätter efter kommunens önskemål, eventuellt också ett hotell. Men att bygga just nu är inte aktuellt. Jag vill vara ledig ett år. Dessutom är branschen upphaussad, då är det alltid dyrt att bygga. Återigen mot strömmen, alltså. Jan berggren vill inte avslöja vad kvadratmeterpriset för bygget hamnat på. Vissa hävdar att det är flera tusen kronor under det normala. Enligt Hyresgästföreningen är hyrorna i området också i underkant. När jag bygger blir det billigare än om grannen gör det. Andra använder konsulter till höger och vänster. Jag gör nästan allt själv och håller i bygget. Men jag har aldrig jobbat för en annan byggfirma, så jag vet ju inte riktigt hur andra arbetar. Men sättet vi byggt på är inte billigt, det kan jag lova dig. De sneda taken med takpannor i lättegel som måste klamras fast är bara ett exempel. En titt in i familjen Milewskis hus på Vanjas gränd 8 visar 28

att det är allt annat än medeltida. Radhuset om 133 kvm i tre våningar är modernt möblerat och innehåller ett något snålt tilltaget kök, två kaklade badrum, parkettgolv, vita väggar och en trappa i furu. Finishen är inte den bästa överallt och på ena ytterväggen löper en tvärgående spricka. Men materialen verkar gedigna och blinkar inte direkt lågprismärkta. Det är utsidan som är speciell, men det är ganska bra. Det gör att man kan inreda i vilken stil man vill, säger Jenny Milewski när vi slår oss ner under en PH-lampa i köket med utsikt över ett torg och grannhusen. Familjen flyttade till Jakriborg från Linköping när hennes make fick arbete i Malmö. De hade besökt bekanta i området och föll för charmen. Jag växte upp i en bruksort utanför Avesta och har alltid drömt om att bo i en storstad. Men med barn insåg vi att det skulle bli svårt att få det att funka och vi sökte något som förenar stadens arkitektur och närvarokänsla med landsortens trygghet. Jakriborg är faktiskt essensen av det. En estetiskt tilltalande miljö samtidigt som vi har en bra kontakt till grannarna och barnen kan leka fritt utan att man skall oroa sig för trafiken. Och så är det nära till allt. Det gör vardagen enkel och vi behöver sällan använda bilen. För kommunens del har Jakriborg varit en positiv injektion. Efter år av stiltje ökar inflyttningen. Jakriborg har betytt mycket för vår bostadsförsörjning. Där bor ensamma yngre, pensionärer och barnfamiljer, det är väldigt blandat. Och vi tycker att Det skulle vara vackert, så som saker såg ut förr. Mycket av det som byggts runt städerna har ju varit identiskt. Villamattor och höghus som kopierats från plats till plats. Jag tycker det är förfärligt. Jan Berggren Jakriborg är spännande ur stadsbyggnadsperspektiv. Flera andra kommuner har visat intresse för att bygga liknande områden, säger Staffanstorps kommunstyrelses ordförande Michael Sandin (m). Häromåret gav kommunen bröderna Berggren stadsbyggnadspriset. Det säger möjligen mindre om Jakriborgs kvaliteter än om Staffanstorps. Hursomhelst också Boverket har berömt området. Från arkitektkåren har tonen varit desto hårdare. Med ord som pastisch, populistiskt och retro har många dömt ut området som icke-autentiskt. Nog är Jakriborg en estetiskt och möjligen även stadsbyggnadsmässigt udda fågel. Ty i Sverige dominerar modernismen, flera decennier efter dess födelse. En gång radikal, provocerande och utslängd på historiens bakgård har funkisen blivit ett pånyttfött ideal som det rockar kring, skriver Ingrid Sommar i boken Funkis stilen som byggde Sverige. Bostadsmässorna i Malmö och Helsingborg, Bo01 respektive H99 och Hammarby sjöstad är bara några exempel på den nygamla modernismen. En av jakriborgs belackare, som för övrigt aldrig besökt området, är Anders Wilhelmson, arkitekt och professor. Arkitektoniskt känns Jakriborg som fel väg att gå, det är helt ur fas med allt som har med samtiden att göra. Jag ser det som uttryck för en extrem tidsångest och de som flyttar in där värjer sig för verkligheten i den meningen att de söker en extrem bekräftelse på trygghet, säger han. Men att anklaga Jakriborg för bristande tidsanda eller autenticitet är tvivelaktigt, menar Johan Rådberg, professor emeritus i stadsbyggnad. Begreppen används som ett objektivt mått och kopplas till en reaktionär hållning. Men till vad? Klasssamhället? Till det homogena Sverige? Det är en guilt by association som är ohållbar. Och vad är autentiskt? Jag tycker att hela argumentationen vittnar om en stor frustration i arkitektkåren för att den sällan lyckas uppnå samma trevlighet med moderna uttrycksmedel. Rimligare vore att man säger att man inte gillar stilen, för det är ju en åsikt man kan ha. Man kan också undra om en Hansapastich som Jakriborg är mer reaktionär än funkisnostalgin? Visst, nästan all arkitektur i Sverige tycks ha stannat vid 30-talet. Jakriborg är bara en extrem form, säger Anders Wilhelmson. Arkitektur berättar något, representerar vissa värden. Den kanske rent av uppmuntrar oss att vara människor av ett visst slag, som filosofen Alain de Botton föreslår i sin nya bok Lyckans arkitektur (Brombergs 2006). Eller, som forskaren Roger Barker förklarat saken: i en kyrka uppför vi oss kyrkligt, i ett postkontor postkontoristiskt. I den meningen kan ett medeltidsinspirerat område anno 2007 framstå som ett krypin i lä för globalisering och ett förändrat Sverige. Men det är inte riktigt den historien Jenny Milewski representerar. Nog uppskattar familjen tryggheten i Jakriborg. Men hon och hennes man jobbar med reklam och IT, de har sina rötter i Sverige och Polen. Deras närmsta grannar är danskar. Det är förhållanden som knappast pekar tillbaka och inåt. Och för dem är det inte minst det praktiska vardagslivet möjligheterna att hantera livspusslet, för att tala reinfeldtska en viktig förklaring till att de trivs. Och ser man till stadsplaneringen skulle nog en del mena att Jakriborg representerar något 29

slags framtid. Det är ett av flera svenska exempel på nyurbanistiskt inspirerat bygge som kommit fram på senare år. Järla sjö utanför Nacka, Hedvigsholmen vid Marstrand och S:t Eriksområdet i Stockholm brukar också räknas hit. Rörelsen uppstod i USA på nittiotalet som en reaktion på efterkrigstidens sprawl förorter, storskaliga bostadsområden, villamattor och externa köpcentra och förespråkar i stället täta, funktionsblandade, fotgängarvänliga, ekologiskt hållbara städer med hus i varierande storlek och prisklass. Med sängkamrater som Disneys Celebration City i Florida och prins Charles Poundbury i England har rörelsen fått dåligt rykte och anklagas för att ta spjärn i medelklassens skräck för en kaotisk och ful stad. Det saknar nog inte visst fog. Jan Berggrens motiv för att bygga Jakriborg bär onekligen spår av dylika tankar. Samtidigt består Jakriborg hittills av hyresrätter och invånarna framstår som någorlunda blandade. Gissningsvis mer blandade än i grannskapet på andra sidan järnvägen där man möter en kvävande monotoni av klonade hus. Nyurbanism eller inte. Skönt eller fult. Vad är problemet med att någon söker trygghet i sitt boende, så som Anders Wilhelmson argumenterar, så länge det inte utestänger eller sker på någon annans bekostnad? Att folk gillar Jakriborg? Varför alls beklaga eller motverka att vi väljer hus efter smak och tycke, precis som vi väljer kläder och musik efter personliga preferenser? Alla får förstås bo som de vill. Men som arkitekt är jag en politisk varelse. Och allmänt menar jag att retrotrenden och Jakriborg är förlamande. Den är lika märklig som att förneka evolutionen eller att hävda att färgade är lägre stående varelser, svarar han. Tillsammans med kårens skepsis mot Jakriborg ger detta fördömande en vink om varför Jakriborg är så avvikande: den som utmanar rådande ideal utmanar samtidigt en stark kåranda om vad som är estetiskt rätt och fel. Kåren verkar helt enkelt långt ifrån alltid se som sin uppgift att gestalta kundens estetiska preferenser. Vi håller på att avsäga oss arkitektens egentliga uppgift nämligen att tolka, att förmedla andra människors behov och ge dem estetisk form, sade exempelvis professor Finn Werne under en debatt om Jakriborg 2005. Ett annat tecken som vittnar om samma gap mellan arkitektkåren och den breda allmänheten anas också i delar av den mer monumentala arkitekturen. Turning Torso i Malmö har mottagits tämligen väl av Malmöborna, men möter få positiva omdömen från arkitektkåren. Resultatet av denna klyfta är bland annat Jakriborg, menade Werne. Det vill säga att entreprenörer fyller ut en lucka av människors orealiserade drömmar. Så långt är det lätt att instämma. Svårare blir det när Werne betecknade utvecklingen som farlig. Vad är riskerna, annat än att arkitektonisk kompetens går till spillo när den inte ställer sig i allmänhetens tjänst? Vad Werne dessutom glömmer är att arkitekter faktiskt har varit involverade i utformningen av Jakriborg. Och är Jakriborg verkligen det stora problemet? Är det inte snarare att det är så få som bryter mot normen? Att variation inte är tillåten, som en arkitekt uttryckte saken i samma debatt. Det gör städer onödigt ensartade i en tid då många kommuner borde ropa efter en spännande arkitektur för att locka till sig folk. Det rimmar också dåligt med ett allt mer heterogent Sverige att drömmen om folkhemmet tömd på sitt idémässiga innehåll håller byggsektorn i sitt grepp. Medan andra branscher lyssnar av nya konsumentgrupper, subkulturer och nischer kläs svenska byggnader i en avdankad folkdräkt. Hade bilbranschen varit i den situationen att bilar från 30- talet vore mer värda än moderna, hade den varit i kris. Så visst 30

finns här något att göra i byggsektorn, säger Mårten Dunér, chef för Boverkets planenhet. Ett underkännande, med andra ord. Eller är det så att allt fler börjat efterfråga köttbullar och potatis när det är vad som stått på menyn i så många år? Marknaden för nybyggnation ger kanske inget entydigt svar på det. Inte minst har pris, läge och funktion stor betydelse vid val av bostad. Och råder det brist på bostäder, vilket det gör i Sverige, får man ta vad som bjuds. Men vad Jakriborg visar, bortom allt tvivel, är att det finns en efterfrågan på annan estetik än den byggbranschen ofta serverar. Ett annat exempel som kan belysa hur människor faktiskt vill bo är Christiania i Köpenhamn. Fristaden har i princip vuxit organiskt och utan inblandning av arkitekter eller stadsplanerare sedan hippierörelsen tog det gamla militärområdet i besittning. Resultatet är en imponerande variation och experimentlusta, små gränder och torg med mycket gröna inslag. Lägg därtill att boende varvas med näringsverksamhet Jakriborg representerar något slags framtid. Det är ett av flera svenska exempel på nyurbanistiskt bygge. (inte bara hasch ) och att området är mer inriktat på fotgängare än bilister. Spontan nyurbanism? I Danmark arkitektoniskt brokigare än Sverige är Christiania ofta första anhalt när danska arkitekter får besök av utländska kolleger. Att finna orsaken till likriktningen och det demokratiska underskottet i Sverige är inte alldeles enkelt. Byggsektorns olika aktörer tenderar att peka på varandra. En del verkar inte minst lägga skulden på stadsbyggnadskontoren. Ola Andersson på A1 Arkitekter menar att det är vanligt att stadsbyggnadskontoren belägger arkitekter med yttrandeförbud. Där avgörs den goda smaken och hur ett hus ska se ut, säger han. Men det är en hopplös utgångspunkt att bestämma vad som är vackert eller fult. Det intressanta är om någon lyckas uttrycka det man vill. Mats Pemer, stadsplaneringschef i Stockholm, är väl bekant med kritiken men håller inte med. Vi är inga stilpoliser. Vi strävar efter en vårdad arkitektur, oavsett stil. Den konformism vi ser tror jag beror på en ängslighet bland många arkitekter. Får man nej av oss, kan det bero på att projekten inte varit så bra. Men från kontorets sida finns en positiv inställning till ovanliga projekt. Andra pekar på att ett par stora byggbolag har en dominerande ställning i Sverige. Med höga byggkostnader finns onekligen en risk att de försöker hämta hem vinsterna på stora serier, koncepthus och undgår fördyrande variation. Sveriges Byggindustrier, byggsektorns bransch- och arbetsgivarorganisation, håller inte med. Stilidealen skiftar och mycket styrs av den målgrupp man vänder sig till. Att mycket ändå byggs i modernistisk anda tror jag beror på att det är praktiska hus som uppskattas av de boende, säger prognoschefen Fredrik Isaksson. Inte arkitekterna. Inte byggbolagen. Inte kommunerna med sitt planmonopol. Historien? Säkert. Under den tid då stora delar av bostadsbristen byggdes bort, från efterkrigstiden och fram till sjuttiotalet, var bostadsmarknaden hårt reglerad. Mycket finansierades med subventioner och statliga lån till låg ränta. Till 31

dessa kopplades diverse krav på motprestationer: detaljreglering och kvalitetsnormer. Det var en planekonomisk situation som onekligen påverkade estetiken. Miljonprogrammet är det tydligaste exemplet, säger Mårten Dunér. Statssubventionerna försvagade samtidigt konsumentens ställning och inflytande. Boende betraktades som en nyttighet och målsättningen var att bygga rationellt och billigt. Estetiken hamnade i bakgrunden. Det här var ju den sociala ingenjörskonstens tid. Men i den mån estetiken fanns styrdes den av arkitektkåren. Den behövde aldrig mötas med konsumenten, säger Johan Rådberg. I början av 90-talet påbörjades avregleringen och byggnormernas betydelse har avtagit. Men Rådberg med flera tycks mena att arkitektkåren inte förmått hantera den svenska modellens sammanbrott. Det patriarkala samhällsbyggets normer hänger kvar som en skugga. Kanske förmörkar den även stadsbyggnadskontoren? De senaste årens livliga debatt om det som kallats arkitekturens och stadsplaneringens förfall vittnar dock om att en kritisk omprövning pågår. Och med den borgerliga regeringens beslut att slopa kvarstående ränte- och investeringsbidrag får marknadskrafterna större spelrum och konsumentens inflytande lär stärkas. Åtminstone på sikt. Om det också ökar den estetiska mångfalden återstår att se. Under tiden finns trots allt skäl att glädja sig över den kyrklösa och bredbandsuppkopplade medeltidsstaden på slättlandet. Kalla den gärna en hägring eller ett djävulens bländverk som uppror mot monotonin på andra sidan järnvägen är Jakriborg uppfriskande. MONSTERSTÄDER PÅ STEROIDER En stad är inte alltid en stad. I Europa försöker vi bevara stadens form, men världens framväxande megastäder är i ständig förändring. Av Petter Olofsson Redaktionschef på Neo Foto av Petter Olofsson 1950 fanns det bara två städer med mer än åtta miljoner invånare: New York och London. I dag finns det (minst) 22. Om knappt tio år kommer det att finnas åtminstone 33 megastäder med fler än tio miljoner invånare, varav 19 i Asien. När Rem Koolhaas, den holländske stadsplanerings- och arkitekturgurun, i slutet av 1990-talet ledde forskningsprojektet Harvard Project on the City hade han egentligen tänkt sig ett annat namn, ungefär Projektet för vad som brukade kallas stad. För hur ska man egentligen förhålla sig till dessa monster av mänsklig aktivitet som växer och förändras i en takt som är unik i historien? De har ingenting att göra med vår uppfattning om den europeiska staden, eller kanske ens den amerikanska. I Afrika finns åtminstone en megastad, Lagos, i Sydamerika desto fler och dessutom den största efter Tokyo: Mexico City med drygt 24 miljoner invånare. Men det är i Asien som utvecklingen är som mest tydlig. Det brukar sägas att den som vill besöka framtiden ska åka till den japanska huvudstaden. Tokyo är ett stadsområde sammansatt av en mängd mindre städer, som tillsammans bildar ett sammanhängande storstadsområde med i runda tal fyra gånger Sveriges folkmängd, beroende på hur staden definieras. Det är platser där människan tagit över och inverterat den europeiska staden. Titta på ett flygfoto av Stockholm och det mesta är, trots allt, fortfarande grönt. Naturen är kvar, mitt i våra städer. Vi pratar om nyurbanism, om att sätta människan i centrum. Vi bevarar 32