Historia i sten Sammandrag Anna Andréasson, ArchaeoGarden www.archaeogarden.se Varför är gravstenarna en användbar och intressant form av materiell kultur att studera? Gravstenarna speglar sin tid och sin smak, sin tids samhälle och samhällsordning. Sten är ett hållbart och gravstenarna ett stort, mångfasetterat material. Gravstenarna visar en del av den industriella revolutionen på ett tydligt sätt, den inom stenindustrin. Gravstenarna är en mångsidig och spännande form av materiell kultur som speglar sin tid och sin smak, samhälle och samhällsordning. De visar också en del av den industriella revolutionen på ett tydligt sätt den inom stenindustrin. Bunkeflo 1738 Väsby 1883 Hjärsås 1934 Kyrkogården på medeltiden (ca 1000 till ca 1500) Sammansatta stengravvårdar Västeråker Uppland 1707 Ex. Eskilstunakista (1000-tal) Ex. Romanskt sammansatt Ex. Lockhällar (liljesten, stavkorshäll) gravmonument (11-1200.tal) Kyrkogårdarna på medeltiden Kristendomens införande innebar stor förändring i hur man begravde sina döda. Kyrkogården bestod av en väl inhägnad yta kring kyrkan troligen såg den snarast ut som en ängsmark med enstaka påkostade stengravar. Sammansatta stengravvårdar med locksten, gavelstenar och ibland sidostenar. Finns få kvar på kyrkogårdarna idag, men delar, till exempel lockstenar, kan hittas återanvända som byggnadsmaterial eller som gravstenar. Hällar (1500-tal till 1700-tal) Finaste platserna fanns inne i i kyrkan Hällar förekom också på kyrkogårdarna, mer vanligt t.ex. i Skåne och på Öland Barsebäck 1589 (bilder) Hofterup 1786 (döden) Bunkeflo 1726 Ystad (klosterkyrkan) 1700-tal 1500-tal till 1700-tal Från slutet av medeltiden blev det vanligt att de rikaste och mest inflytelserika personerna begravdes inne i kyrkor och gravkapell. På kyrkogården begravdes större delen av befolkningen. Traditioner och gravvårdsutformning varierade stort mellan olika delar av landet. Hällar förekom framförallt inne i kyrkornas golv, men också på kyrkogårdarna. Resta stenar (1600-tal och 1700-tal) Resta hällar på kyrkogården verkar finnas från 1600-talet och framåt Ofta återanvända Åseda, Småland 1600-tal Skepplanda, Västergötland Årtal mest 1700-tal Ovan: Stehag Nedan: Bosjökloster Resta stenar på kyrkogården 1600-tal och 1700-tal Resta stenar verkar ha använts som gravmarkörer ute på kyrkogårdarna från och med 1600-talet. Stenar från denna tid är mycket sällsynta. En anledning var att de inte sällan återanvändes. I Steghag och Bosjökloster återanvände man till exempel under 17- och 1800-tal stenar från medeltiden. Återanända medeltida gavehällar? 1
Algeriet Gravstelae från Kartago Carl XIV Johan Kring år 1800 Större delen av befolkningen begravdes på kyrkogården. Markering varierar i olika delar av landet. Jordkulle,. Trämarkering troligen vanligt. År 1815 beslöts att kyrkogårdar skulle flyttas ut från städer och byar snarast. Begravningar inne i kyrkorna blev mer och mer omodernt. Kring år 1800 Större delen av befolkningen begravdes på kyrkogården. Stora regionala skillnader i hur man markerade gravarna. Trämarkeringar var antagligen ganska vanligt. År 1815 beslöts att kyrkogårdarna skulle flyttas ut från städer och byar så snart det gick. Begravningar inne i kyrkorna blev mer och mer omodernt. Adelöv, Småland 1911. 1800-talets första hälft När begravning i kyrkan förbjöds flyttade även de rikas gravar ut på kyrkogårdarna - större och mer påkostade monument blev vanligare. Tillsammans med ett nytt sätt att se på kyrkogården, gjorde detta att kyrkogårdarna började upprustas. Arkitekter började intressera sig för kyrkogårdarna, nya kyrkogårdar anlades utanför städerna. Formgivning av gravvårdar tog fart. Romantken hade nya tankar och idéer som skapade ett intresse för kyrkogården som plats. Children in a churchyard av Charles Rossiter Forwood (1826-1890) Förslag till ny begravningsplats I Vänersborg (1809) av arkitekten Fredrik Magnus Piper När begravningarna inne i kyrkorna slutade började även de rikaste att anlägga sina gravar på kyrkogårdarna, större och mer påkostade monument blev allt vanligare på kyrkogårdarna. Man började på 1800-talet se kyrkogården på ett nytt sätt. Romantiken gjorde kyrkogården till ett för konst och poesi. Man började rusta upp kyrkogårdarna, och arkitekter blev för första gången anlitade för att rita nya kyrkogårdar. 1800-1850 Exempel - Skånska kalkstensvårdar (ca 1810- till 1860-tal) Skånska kalkstensvårdar: Gustaviansk stil men också kvardröjande barock, oftast mer eller mindre målade. Oftast text och dekor på båda sidor. Skulle ses från alla håll. Hjärsås 1817 (målning) 1800-1850 Stora regionala variationer. Ett exempel är de skånska kalkstensvårdarna som sattes upp mellan ca 1810-tal och 1860-tal. Gustanviansk stil eller kvardröjande barock. Text och dekor på båda sidor skulle ses från båda hållen (kyrkogården ofta ännu bara en äng). Ofta målade. Tygelsjö 1828 (gustaviansk) Västra Klagstorp 1828 (barock) Kerameikos, Aten. Hegesos gravstele. Relieff, sent 400-tal. Hegeso, Proxenos, dotter Klassiska influenser Bulgarien Inspirationen från antikens Rom och Grekland. Det finns en hel del likheter mellan gravstenar från antiken och gravstenar från den här tiden. Obeliskerna från antikens Egypten inspirerade gravmonument i granit på svenska kyrkogårdar. Rom Tidig naturromantik: 1840-tal till 1880-tal Hofterup 1848 Västra Klagstorp 1867 Västra Klagstorp 1871 Sandsten/kalksten. Olika stenhuggare - ibland är reliefen mästerverk, ibland mer tafatt. Den vanligaste varianten har infälld textplatta av marmor och marmorkors, men det förekommer också varianter utan kors och med text direkt inhuggen på polerad, försänkt textruta. Rankorna kan vara vin, murgröna eller ek. Från 1860/70-tal händer finns några exempel på att man lägger till mer dekorerade kors och i något fall även en infälld rund relief i biskvi. Under 1800-talets andra halva kunde gravvårdar se ut på många olika sätt. En tidig gravsten är den lilla naturromantiska med växtornamentik som sattes upp 1840-tal till 1880-tal. livsten i sand- eller kalksten. växtornamentik ofta infälld textplatta och kors i marmor 2
1850- Klassicismen fortsätter finnas - obelisk: 1850-tal till 1920-tal Under 1830- och 1840-tal dyker två nya typer av gravstenar upp på de studerade kyrkogårdarna: obeliskformen och en liten romantisk sten i blandade material. En typisk obelisk är en hög pelare som smalnar av uppåt, fyrkantig profil, pyramidformig topp. Från antikens Egypten, kom till Europa dels under romersk antik, dels under 1800-talet (empiren, Napoleons fälttåg). Typisk har 3 delar. Mellansockel bär texten övre stenen vanligen är slätpolerad. Rektangulär blev vanligare. Text på övre stenen. Blev också mer vanligt med enklare bruten topp. Bruten kolonn 1870-tal till 1910-tal Burlövs gamla 1842 Tygelsjö 1871 Träd och brutna kolonner Trädstam 1870-tal till ca 1909 Obelisken började sättas upp på 1850-talet. Inspirerad av antikens Egypten, kom till Europa dels under den europeiska antiken (romarrikets tid) och dels under 1800-talet (Napoleons fälltåg till Egpyten) En typisk obelisk har tre delar, en hög kvadratisk övre sten om smalnar av uppåt, pyramidformig topp, en mellansockel som bär texten. Obeliskerna gjordes i princip alltid i granit och något senare även i diabas. Fler exempel på gravstenar laddade med symbolik: Den brutna kolonnen Ekstammen Väsby 1875 Västra Klagstorp 1909 Burlövs gamla 1875 Väsby 1905 1800-talets andra halva: både romantik och klassicism Medeltidsinspiration och nygotik: 1860-tal till 1880-tal Tydligt gotiskt inspirerade former vanligt under 1860- till 1880-tal på de undersökta kyrkogårdarna. Vanligast den där stenarna utformats med inspiration från gotiska fönster. Gotik = senmedeltid. Urspr. 1150-tal i Frankrike, avlöstes av renässansen på 1500-talet. Nygotik Matteus kyrka, Norrköping Helgo Zettervall 1892 Medeltidsinspiration och nygotik Från 1860-tal till 1880-tal finns en hel del gravstenar som är tydligt inspirerade av den gotiska stilen. Oftast har de formen av nygotiska fönster. Gotiken var egentligen en byggnadsstil från sen medeltid. Under 1800-talets andra halva byggdes många nygotiska kyrkor i Sverige. Väsby 1865 Tygelsjö 1882 Väsby 1864 Tygelsjö 1856 Blandade former och material ca 1850 till ca 1890 Under perioden 1850- till 1880-tal finns många varianter (från medeltida gotik till klassicism) Det var vanligt att man lade in en textplatta av marmor, liksom andra detaljer (som krans och händer) i marmor eller biskvi. De runda biskvierna fortsätter att finnas fram till 1890-talet, därefter verkar även de försvinna. Samma sak gäller med handmotivet som verkar finnas mellan 1850- och 1890-tal. Även traditionen att sätta ett kors ovanpå stenen hör i stort till denna period. Tygelsjö 1883 Västra Klagstorp 1870 Oglaserat porslin som liknar marmor Burlövs gamla 1853 Biskviporslin ca 1850 till ca 1890 Reliefer började tillverkas i Köpenhamn på 1840-talet. Kunglig dansk och Bing & Gröndahl Den danske nyklassicistiske skulptören Bertel Thorvaldsen Händer och kransar gick också att få i biskviporslin. Kristna och klassisistiska motiv i 1800-talstappning. Tygelsjö ca 1875 Blandade former och blandade material Många historiskt inspirerade stilar sida vid sida. Mest mjuka stensorter som marmor, kalksten och sandsten. Stenar ofta sammansatta av flera material, till exempel var infällda textplattor och dekorelement i marmor eller biskviporslin vanliga. Biskviporslin ca 1850-1900 Är en sorts tätt, oglaserat porslin. Biskvireliefer gjorda efter verk av den då väldigt populäre danske skulptören Bertel Thorvaldsen är inte ovanliga på gravstenar. Relieferna är bräckliga, och sällsynta kan vara bra att se efter dem lite extra om man har några på sin kyrkogård. Västra Klagstorp 1870 Dödens genius Personifikationer sätt att visa abstrakta Begrepp som sorg, kärlek, eller död I form av figurer med attribut Natten av Bertel Thorvaldsen 1815. Nyx (Nattens gudinna ) och hennes barn Hypnos (sömnen) och Thanatos (döden). Följeslagare ugglan. 3
Först liknande motiv Nya material granit och diabas Enstaka granitstenar från ca 1950 t.ex. obelisker alltid granit. Under 1880-talet växte antalet gravstenar i granit och diabas kraftigt. Under 1880-talet blev också mörkgrå och svarta gravvårdar vanligast. På 1890-talet hade de blivit dominerande. Kring 1900 ny dekor & ny teknik Nya material Under 1800-talets andra halva började man använda granit allt mer i gravstenar. I slutet av 1800-talet upptäcktes den svarta diabasen, och blev snabbt populär. Brunby 1881 Brunby 1896 Tygelsjö 1912 Västra Klagstorp 1922 1890-1930 Kors i stort format (ca 1880-1930-tal) Tydlig förändring ca 1890. Vanligast under årtiondena vid sekelskiftet 1900: Monument i stort format (ca 1880-1920-tal) Bautastenar i stort format (Nationalromantik) (ca 1880-1930-tal) Polerad svart diabas med ythuggen dekor Mellan 1870 och 1910-tal den vanligaste gravstenstypen. Kring sekelskiftet 18/1900 försvann mycket av inspirationen från de historiska stilarna, gravstenar var över lag mycket stora. Nya former vid den här tiden var t.ex. bautastenarna, inspirerade av förhistoriska gravfält och runstenar. Diabasen blev ett av de vanligaste materialen i gravstenar. Västra Klagstorp 1899 Hjärsås 1889 Väsby 1890 Tygelsjö 1895 Princezna Evacinta av Alfons Mucha Jugend och Art Nouveau ca 1910-1925 Finns också en lite mer geometrisk typ à la C. R. Mackintosh, och Wienerjugend. Jugend ca 1910 till ca 1925 Ett av de första resultaten av att man inom konst och arkitektur försökte hitta en ny stil för det nya århundradet, som inte var inspirerad av historiska stilar som så mycket under 1800-talet. Jugendstenar är oftast stora, inte sällan lika stora som bautastenarna. De har inte sällan rik växtornamentik men kan också vara förhållandevis strikta och stadiga. Hjärsås 1910. Brunby 1918 Hjärsås 1920. Notera skrift - typisk årtiondena kring 1900 Början av 1900-talet kritisk diskussion och modernism Ny saklighet (mot sirlig, överlastad jugend). Mer avskalad, stram och geometrisk klassicism. (I Sverige så dominant att den fördröjde modernismens genombrott till 1930-tal). Kritik mot allt större och mer schablonartade gravmonument. Utställning 1918 på Skansen. Bok: Kyrkogårdskonst av Harald Wadsjö 1919. Uttalat mål att reformera kyrkogårdskonsten. Diskussion om kyrkogårdens planering börjar - mindre, lägre stenar mer regelbundenhet. Nytt i äldre stil: Tunna hällar - fortfarande högre än breda Vanligaste under 1930- till 1950-tal Tygelsjö 1944 Hjärsås 1939 Tygelsjö 1934 Västra Klagstorp 1935 Modernistisk diskussion Under 1900-talets första årtionden pågick en livlig diskussion om gravstenarnas utformning. Böcker skrevs och utställningar arrangerades. Kritikerna tyckte att tidens gravstenar hade blivit för stora, och för masstillverkade och okänsliga. Igen letade man även bakåt i tiden för inspiration. Harald Wadsjö gjorde till exempel en bok om äldre svenska gravstenar från före industrialismen. Enklare och mindre gravstenar i andra material än mörk granit och diabas. Östra Kyrkogården Göteborg Ny stadig klassicism gravskulptur och storslagna mausoleer ca 1905-1935 Seaton-monumentet 1914 250 kvadratmeter alla var inte intresserade av någon modernism Stora gravmonument och mausoleer ca 1905-1935 Alla var inte intresserade av modernism. Under perioden anlades också många stora gravmonument i Sverige, mer påkostade och storslagna än under någon annan tid. Bildexempel från Östra kyrkogården i Göteborg. Röhss mausoleum ca 1904 4
Hjärsås 1960- och 1970-tal Funktionalismen Utvecklingen mot mer enhetliga, noga planerade begravningsplatser fortsatte. Stockholmsutställningen 1930 betraktas ofta som funktionalismens genombrott På utställningen fanns också en gravstensutställning. Urngravar med små liggande hällar Hjärsås 1970- och 1980-tal Eldbegängelserörelsen 1880-tal, uppgång 1920- och 1930-tal Funktionalismen Stockholmsutställningen 1930 Allt fler kyrkogårdar fick regler för utformning. Modet svängde mindre och mer modernt utformade gravvårdar blev allt vanligare. Genom att kremering också blev vanligare under 1920-tal och 1930-tal började också antalet små urngravvårdar och mindre hällar öka. Från högre än bred till bredare än hög 1930-talet Före 1930-talet var huvudstenar som var bredare än höga mycket ovanligt Första gravvårdarna med tydligt bredare proportioner var de stadigt klassicistiska närmast barockinspirerade, som dök upp på 1910-talet och hade sten längs hela gravens huvudände. Mot slutet av 1920-talet och i början av 1930-talet ändrades huvudstenens form På 1930-talet blev steninramning mer diskret, från nu också ensamma låga, breda stenar. Barsebäck 1927 Landskrona 1931 Silvåkra 1935 Låga breda gravstenar något nytt ca 1930 Första gravvårdarna som har tydligt bredare proportioner var de stadiga, klassicistiska som dök upp på 1910-talet de hade ofta en central livsten (fortfarande högre än bred) som flankerades av sidostenar, så graven fick sten längs hela huvudänden. Mot slutet av 1920-talet och i början av 1930-talet ändrades huvudstenens form och blev bredare. Samtidigt blev steninramningen mer diskret. 1930- till 1980-tal: variationen och individualismen finns i detaljerna Från 1930-tal till 1980-tal Vanligast 1930-tal till 1950-tal : symmetrisk dekor. Grå eller svart. Vanligast 1970-tal och 1980-tal: asymmetrisk mer informell dekor, fler färger. - Asymmetrisk dekor börjar i slutet av 1940-talet med kors vid sidan. Typiskt 1950-tal, överst Hörröd, Skåne, nederst Lövestad, Skåne. Stilicerad blomsterdekor Tygelsjjö, 1930-tal. Mer naturalistisk blomsterdekor, Väsby, 1960-tal. Asymetri. Södra Sandby 1966 Stora Harrie 1957 Mer informell dekor. Lomma 1980-tal, Hörröd 1970-tal, Tygelsjö 1960-tal, Variation och individualism finns i detaljerna. Genom att titta på material och detaljutformning kan man se skillnad på stenar från olika årtionden. Under 1930-tal till 1950-tal var till exempel dekoren i princip alltid symmetrisk, och materialet nästan alltid grå eller svart granit/diabas. Under 1970- och 1980-tal blir dekoren mer asymmetrisk och stilen mer informell, stenarna får fler färger, t.ex. rött. 1990-tal och 2000-tal Ny lag April 1991. Gav gravrättsinnehavaren större frihet vid utformning Gravstenarna har fått mer oregelbunden form, man ser oftare råhuggna ytor och andra stenmaterial. Även influenser från andra länder och kulturer. Sökande efter ljusare symboler start tidigare, tydlig på 1990-tal. Också mer allmänreligiösa symboler, ex. duvor som symbol för fri själ och texter som talar om återseende, men mindre tydlig koppling till specifik trosriktning. Större vikt vid personens individualitet i symboler etc. ligger också i tiden. Tygelsjö 1999. Titel, fotografi och dekorelement som ser snarast jugend-inspirerade ut Mer fritt utformade mindre stenar på urngravar från 1990- tal och 2000-tal, Burlövs gamla kyrkas kyrkogård. 1990-tal och 2000-tal Våren 1991 trädde en ny lag i kraft som gav gravrättsinnehavaren betydligt större frihet vid utformningen. Stenarna skall fortfarande godkännas men man sa mer sällan nej. Tendenser man kan se är fler stenar med oregel-bunden form. En annan trend är att man lägger större vikt vid att visa vem den döde var som person genom text och symboler. 5